Min fars morfar, Frans Rydlund, lämnade efter sig en del brev – de flesta från Amerika – som jag har fått låna. Ur dessa brev träder sedan länge döda människor fram; de blir som levande igen och man kan liksom föreställa sig dem berätta det man läser. Det här är ju breven till Frans, så man får inte höra honom själv så att säga, men flera människoöden blir synliga och i flera fall blir det gripande och rent av ödesmättat. Även de stora historiska händelserna tränger sig på och blir verkliga på ett annat sätt än när man läser om dem i böcker eller ser dokumentärer på TV. Detta är ett titthål tillbaka i tiden till helt vanligt folk i mitten av 1900-talet.

Frans föddes i ett litet torp i byn Slageryd i Bäckaby socken i Jönköpings län år 1875. Han var son till skräddaren Johannes Magnus Petersson och Johanna Maria Andersdotter. Han var deras första barn men skulle komma att få åtta syskon de kommande 16 åren. Ett av dessa syskon dog redan som småbarn, men alla de andra blev vuxna och skaffade familjer. De var fem pojkar och tre flickor. Frans förblev sin hembygd trogen. Han blev som 24-åring antagen som grenadjär för Kungliga Småländska Grenadjärregementet som nummer 121 för Tostatorp i Slageryd. Han tog sig då namnet Rydlund som var knöt an till hembyn. Några år senare gifte han sig med en flicka från samma by och efter en tid fick han möjlighet att köpa svärföräldrarnas gamla släktgård och blev således hemmansägare. Det var ingen dålig klassresa för en son till sockenskräddaren, särskilt inte när man beaktar att detta var svåra tider för den växande nya generationen. De nya unga blev allt fler och jorden kunde inte längre försörja dem. En del flyttade in den växande industrin i städerna, men många fler valde att utvandra till möjligheternas land i väster: USA. Så gjorde även två av Frans yngre bröder; Gustav (1885-1952) och Albert (1887-1961). De utvandrade till Nordamerika, först till Kanada och sedan till Montana i USA. Två andra bröder, Anders (1882-1940) och Arvid (1891-1954), flyttade istället till Stockholm och fortsatte på sätt och vis i sin fars fotspår och startade sina egna skrädderiverksamheter där. Båda blev framgångsrika. Och båda tog sig namnet Rydholm; en kombination av Slageryd och Stockholm kan man gissa.

Åren gick och Frans och hans Hulda fick fem barn, tre söner och två döttrar. Döttrarna var först med att skaffa familjer och flyttade ut medan sönerna dröjde kvar hemma. Två av dem, Henry och Aron, skulle förbli ungkarlar och lämnade aldrig föräldrahemmet. Hulda drabbades av cancer och dog 1932, 56 år gammal. Frans levde till 1958 och blev 83 år.

De brev som finns bevarade är från 40- och 50-talen, det vill säga när Frans är mer än 65 år gammal. Och även hans bröder och en kusin börjar bli till åren komna och det framgår tydligt att de börjar tänka på att livet är ändligt.

Mer att läsa om Frans finns även under:

Grenadjären Frans Rydlund
Fotosamling – Frans och Hulda Rydlund i Slageryd Västergård.
Glimtar ur en smålandsbondes vardag i början av 1900-talet

Brevet från yngste brodern Arvid Rydholm

Det någon av de allra första dagarna i maj 1940 och Frans får ett brev postat i Stockholm. Där bor två av hans bröder, Anders och Arvid Rydholm. Men detta brev är från svägerskan Signe, hustru till Anders. Hon skriver att hon ”har den stora sorgen [att] meddela att Anders har gått ifrån oss, han avled i lördags”. Hon berättar att Anders hade många och svåra sjukdomar och är tacksam att han slapp lida någon längre tid. Hon fortsätter med att det var ”skönt att han fick uppleva att pojkarna kom oskadda ifrån Finland”. Anders och Signe hade tre söner; Folke (1909-1969), Arne (1913-1958) och Lennart (1917-1972). Pojkarna hon avser var de två yngsta sönerna, Arne och Lennart, vilka hade anmält sig till den Svenska frivilligkåren som deltog i Finska vinterkriget. Andra världskriget hade börjat året innan och Finland försvarade sig desperat mot Sovjetunionen som angripit dem i november 1939.

Arne och Lennart är inskrivna för den Svenska frivilligkåren den 11 januari och de skickades till Finland. Från Sverige deltog drygt 8000 frivilliga i finska vinterkriget. Men då den finska armén var dåligt mobiliserad och de Sovjetiska styrkorna flera gånger större, kunde Finland inte stå emot utan kapitulerade den 13 mars 1940 under hårda villkor. Finland tvingades avträda stora landområden och 400 000 människor fick lämna sina hem. De båda bröderna Rydholm återvände hem till Sverige i mitten av april 1940 och deras far fick till sin stora glädje se sina söner komma välbehållna hem.

Signe avslutar brevet med att bjuda in Frans till begravningen, men skriver att ”det är väl svårt för dig att komma ifrån”. Frans kom heller inte, men om det var på grund av arbetet på gården eller att han inte orkade får vi väl aldrig veta.

Någon vecka senare får Frans ännu ett brev från Stockholm. Denna gång är det från sin yngste bror Arvid Rydholm. Han berättar att deras bror Anders nu har begravts. Arvid återger dikten som han läste vid jordfästningen. Den är känslomässig och slår an på brödrakärlek, början lyder:

Vårt syskonband har brustit
vi äro skilda åt.
Jag får ej mer dig möta
uppå vår vandrings stråt.
Men bortom dödens floder
när slutet är mitt lopp
vi återse varandra
det är mitt vissa hopp.

Jag har inte hittat någon författare till denna dikt, så det är möjligt att Arvid skrivit den själv.

I brevet berättar han vidare att han har så mycket arbete i sin skrädderifirma att han inte har orkat åka ut till sommarstugan. Han har den senaste tiden börjat arbeta klockan sex om morgnarna och fortsatt ända in på natten; till klockan ett eller rent av två!

Sedan fortsätter Arvid med att kommentera andra världskriget: ”Tänk att det skall behöva vara så eländiga krig. När skall mänskligheten slippa sådant?” Kriget hade, när Arvid skriver detta brev, varat i åtta månader. Det startade den förste september föregående år, alltså 1939, då Tyskland angrip Polen. Två dagar senare, den tredje september, förklarar Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. I hemlighet hade Tyskland och Sovjetunionen ingått en pakt i vilken de delade upp Östeuropa mellan sig. Därför anföll även Sovjetunionen Polen i mitten av september. Även Finland låg inom Sovjetunionens intressesfär och följaktligen angriper de Finland i slutet av november. Detta krig kom att kallas för det finska vinterkriget. Som nämnts ovan kapitulerade Finland i mars 1940. På morgonen den 9 april gick tyska trupper över gränsen till både Danmark och Norge. Danmark gav upp utan att förklara krig. Norge gjorde tappert motstånd och när Arvid skrev dessa rader pågick ett krig i vårt grannland Norge. Men den tyska övermakten blev för stor och Norge tvingades kapitulera den 10 juni. Därmed hade tyskarna säkrat de svenska järnmalmsleveranserna till Tyskland som skeppades ut i hamnen i Narvik. Detta var en av orsakerna till angreppet på Norge.

Om Arvid skrev brevet den 11 maj eller senare, skulle han i tidningarna ha läst om att kriget utvidgats ytterligare då Tyskland anfallit Holland, Belgien och Luxemburg den tionde maj. Två veckor senare hade de kapitulerat. I slutet av maj månad anfölls även Frankrike som kapitulerade inom en månad. Så mot bakgrunden av dessa många dramatiska händelser är det lätt att förstå Arvids tankar. Det var inte om händelser långt borta utan i vårt lands omedelbara närhet. Alla våra grannländer hade anfallits – när skulle det bli Sveriges tur?

Sedan går Arvids tankar till Frans söner som kallats in i beredskapen. Han skriver: ”Jag förstår att det känns svårt för dig att pojkarna är ute. Men vi får väl hoppas att det ännu en gång blir fred så de får komma hem.” När kriget bröt ut i september 1939 var Sveriges strategi att hålla sig utanför genom att förhålla sig neutralt till de krigförande staterna. Efter Sovjetunionens anfall mot Finland ändrade sig Sverige och i december förklarade man sig vara icke-krigförande, med vilket menas att det blev möjligt att stödja Finland materiellt och tillåta rekrytering av frivilliga. Den elfte april, två dagar efter Tysklands anfall mot Danmark och Norge, införde Sverige i hemlighet allmän mobilisering. Därmed ökades antalet man under vapen från 60 000 till 320 000. Det är förmodligen nu som Frans söner blir inkallade och som Arvid syftar på. De två äldsta sönerna, Henry och Aron, tjänstgjorde båda detta år 123 dagar i beredskapen. Tredje och yngste sonen Bertil var frikallad, det vill säga befriad från militärtjänstgöring. Arvid, som var gift, hade inga egna barn men han kunde ändå förstå Frans oro.

Arvid lovar att hälsa på nästa gång han är i Småland. Han säger att man vet ”ju inget från den ena dagen till den andra” så att det skulle vara ”roligt att träffas en gång till i livet”. De orden känns vemodiga. Arvid var den yngste brodern och det skilde 16 år mellan dem. Visserligen lämnade Frans föräldrahemmet redan när Arvid var tio år gammal, men å andra sidan bodde han ju kvar i samma lilla by. Arvid bodde kvar på torpet hos föräldrarna och försörjde sig som skräddare liksom sin far fram till 1913. Då, när han var 22 år gammal, gjorde han som sin äldre broder Anders och flyttade till Stockholm. När han säger ”träffas en gång till i livet” antyder att de inte träffades särskilt ofta. Arvid blev inte så gammal och dog 1954, fyra år före Frans. Men nog hann de väl träffas mer än en gång till…?

Kusin Hultien

En flitig brevskrivare var Frans kusin John Hultien. Det finns fyra brev och ett kort med text på baksidan bevarade. Det äldsta brevet är sannolikt från andra halvan av 40-talet och det äldsta från slutet från december 1958.

På baksidan av ett odaterat fotografi, sannolikt bifogat i ett brev, skriver John att han och hans hustru Helga snart kommer och hälsar på Frans i Sverige. Om Frans känner igen honom, lägger han till. Det verkar ha gått många år sedan de utbytte något kort, om de någonsin gjort det. På ett annat kort, troligtvis skickat något tidigare, frågar han om Frans känner igen honom, men tillägger att ”dät kan du ju inte för det är väll 39 år sen du såg mig sist”. John och Helga står på uppfarten till huset framför sin bil och garage, eller ”automobil stall” som han kallar det.

John Hultien hette Anders Johan Johansson innan han emigrerade. Hans levnadsöde är värt att berätta då det är en intressant och en delvis sorgsen historia. John och Frans var som sagt kusiner; Frans mamma och Johns pappa var syskon och barn till nämndemannen Anders Johansson (1805-70) i Hättebo i Bäckaby socken. Johns pappa hette Johannes Peter och han gifte år 1871. Familjen bodde först i Ljunganäs Norrgård i Fröderyd socken, för att sedan flytta till Hultatorp Västergård i samma socken. Familjen berikades med fem barn som uppnådde vuxen ålder och John var äldst av dem. I sina barn- och ungdomsår blev han och Frans goda vänner, rent av allra bästa vänner som framgår när man läser breven från John. År 1890 väntar Johns mamma ännu ett barn, men hon dör av ”barnsbörd” och blev inte mer än 43 år gammal. Året därpå lämnar familjen Hultatorp Västergård och fadern köper en mindre gård i Råberg i grannsocknen Lannaskede. I ett av breven från John framkommer det att fadern tvingades sälja gården i Hultatorp på auktion då han inte kunde hantera spriten och, troligen, hade satt sig i skuld. Enligt John såldes gården till ett alldeles för lågt pris, bara hälften av vad det var värt. Det var bara en som bjöd på den och det var Johannes Alfred Samuelsson (f 1869-09-19). Som John tänker tillbaka, att ”hade inte Far slarvat å druckit som han jorde [på] den tiden så kunde vi lika gerna varit der”. Alltså kvar i Hultatorp. För det som sedan hände var att familjen splittrades. Efter några år i Råberg gifte fadern om sig, men i mars 1897 bestämmer sig John tillsammans med systern Emma för att utvandra till Kanada. I oktober samma år kommer även systern Hanna Josefina efter dem. John, och troligtvis även hans systrar, slår sig så småningom ner i staden Midale som ligger i provinsen Saskatchewan.

John berättar vidare att han inte säger ”dät för att klage på min gamle Far för det var hans sälskap som jorde det att det blev såsom det jorde. När han kom till oss i Canada så blev han annorlunda, slutade å dricka, å blev omvänd till gud å lycklig. Å fick gå hem i frid.” Fadern lämnade Sverige 1905 och sökte sig till sina barn. Han lämnade sin nya hustru och gav sig iväg. I husförhörslängden för hustrun står det antecknat: ”Makarna äro boskilda, men icke lagligen skilda. Bor i socknestugan.” Där, i sockenstugan eller fattighuset, levde hon till sin död 1914.

Som John berättar, slutade fadern att dricka när han kom till dem i Kanada och fann istället gud. Jag har inte funnit när och var han dog, men det var efter 1920 och troligen var det i Midale. John bodde i Midale fram till 1912 och därefter sökte han sig över till den amerikanska sidan och flyttade sedan vidare till Kalifornien. Han gifte sig med Helga från Chicago året därpå. John och Helga köpte en fruktodling i Kingsburg utanför Fresno som de sedan livnärde sig på. Ibland var det goda tider, ibland lite sämre. I brevet från 1951 skriver John att ”vi fick en bra fruktskörd i år också men priserna för densamma är mycke liten emot förlidet år då fick vi en 90 dollar tonnet för gröna gräpes, i höst fick vi 30 för samma vigt, å så var det med mycke annat utaf fruktsorterna”.

I april 1914 fick John och Helga en liten dotter som de döpte till Ruth. Hon dog dessvärre 1921, sju år gammal. På hennes gravstenen finns hennes foto och ett litet lamm avbildat samt texten ”Safe in the arms of Jesus”, fritt översatt ”Trygg i Jesu armar”. John och Helga var djupt kristna; det framgår tydligt i breven. I brevet från 1951 rör sig hans funderingar kring ”å ja tror säkert att Jesu tillkommelse är mycke nära, må vi blott vara redo vakande å väntande, endast den är redo som älskar hans tillkommelse enligt den goda boken; som vårt testamente på vårt Himmelska hem”. Samma brev avslöjar hur mycket han uppskattade Frans, hur han drömmer om att en gång till få träffa honom, för han skriver: ”Ja du kära vän vad det skulle vara roligt att få träffas än en gång å få ett långt samtal om lite af varje å särskilt om vårt eviga å förblivande hem – men må vi blott få mötas der då skall tiden räcka till då vi har en evighet att ta af, som har början för oss men inget slut. De käraste hälsningar till dig å dina ducktiga Pojkar från oss båda.”

John och Helga fick inga mer egna barn, men de adopterade en pojke som hette Roy. Han var född 1920 och fanns hos dem i 1930 års folkräkning. Efter gymnasiestudier fick Roy anställning på Bank of America i Tipton, omkring 5 mil söder om föräldrahemmet. I världen utanför rasade andra världskriget. USA drogs in i det i samband med Japans anfall på Pearl Harbor i december 1941. Den 15 oktober 1942 tog Roy värvning i den amerikanska armén och året därpå skickades hans förband till England. Där väntade han som så många andra på en planerad landstigning i Frankrike, vilket var nödvändigt för att avlasta Sovjetunionens strider mot Tyskland i öster. Den 6 juni 1944 var väntan i England över och amerikanska och engelska styrkor landsteg i Normandie. Möjligen var Roy med i invasionen där 160 000 man deltog första dagen. Hans sista brev hem till sina föräldrar är daterat den 6 juli. Tre dagar senare stupade han i strid. I tidningen Vestkusten, som utkom på svenska i Kalifornen, fanns en kort notis om hans död och den avslutas med de vemodiga orden ”Han var föräldrarnas ende son.” Roy är begravd på en militärkyrkogård i Normandie, Normandy American Cemetery and Memorial, nära Omaha beach där han förmodligen landsteg i och med invasionen.

John och Helga var inte alldeles ensamma, även om förlusten av deras son måste ha varit oerhört tung att motta. Johns syster Emma bodde i närheten. Även Frans bror, Johns kusin, Gustav Sundell bodde sedan 1948 i Kingsburg.

Sista brevet från John till Frans är en julhälsning daterad den 14 december 1958. Han berättar att han skrivit ett brev till deras gemensamma kusiner Anna och Ester. Han fortsätter med ”Ja hoppas att du har varit å hälsatt på dom i sommar, ja bad dig så göra sist ja skrev. De har bedt mig att be dig komma å se dom, de tyckte så mycket om din visit när du var der sist så Please gå å hälsa på dom när du kan.” Julhälsningen avslutas med ”Väl Kära Cusin Frans, ja väntar på att få ett långt bref än dig, det är så läng[e] sedan ja hörte från dig, hoppas att du har hälsa å mår godt.” Men Frans hann aldrig få brevet; han lämnade jordelivet den 21 december 1958, alltså sju dagar efter John skrev dessa rader. John och Helga gick bort inte långt därefter; båda avled 1960. Nu fick John äntligen träffa sin käre vän Frans, i livet efter detta ”som har början för oss men inget slut”.

Brodern Gustav i USA

Gustav var född 1885 och var tio år yngre än Frans. Han utvandrade till Montana i USA på hösten 1905. Året därpå kom även den två år yngre brodern Albert efter. Gustav tog sig namnet Sundell och slog sig så småningom ned i staden Miles City där han försörjde sig, liksom sin far, som skräddare i egen regi. Den 20 mars 1919 blev han amerikansk medborgare och i det dokumentet där detta noterades fram går att Gustav var 175 cm lång och vägde 75 kg, hade ljust hår och grå ögon samt ett något förstorat vänster ögonlock som kännetecken. Fyra år dessförinnan, år 1915, hade han gift sig med den fyra år yngre Agnes Johansson. Agnes var liksom Gustav född i Sverige, närmare bestämt i Kyrkefalla socken i Skaraborgs län. Gustav och Agnes fick tillsammans två barn, Walter (1917-1989) och Leonard (1922-2018).

Gustav på besök i Sverige åtminstone två gånger, vad jag vet. Den första gången var 1913 och andra gången på sommaren 1938. På hemvägen från den senare resan skickade han ett vykort till Frans. Det var ombord på passagerarfartyget M/S Gripsholm på den Svenska Amerika Linien och det var strax innan de anlände till New York.

Sedan finns det två bevarade brev från Gustav. Det första skrev han i november 1950 och det var en julhälsning. Då var de båda bröderna till åren komna; Gustav var 65 år och Frans 75 år. Gustav och hans Agnes hade två år tidigare lämnat det kallare och fuktigare klimatet i Montana och flyttat till Kingsburg i Kalifornien, alltså samma ställe där deras kusin John Hultien hade en fruktodling. Han skriver i brevet att han ”är glad att vi kommit ifrån de kalla vintrarna, som du vet så är jag besvärad med luftrörskatarr och den är svårare i kallt väder, jag mår alltid best på sommaren”. Gustav arbetade fortfarande med att ändra kläder i klädaffären, men som han säger är det numera ”endast 6 eller 7 timmar om dagen så det är icke vidare ansträngande”. Han konstaterar slutligen att de båda börjar bli gamla och att ”skräddarens pojkar har trampat ut barnskorna”. Med skräddaren menar han sin far, sockenskräddaren Johannes Magnus Petersson.

Nästa brev från Gustav är från juli 1952 och bär sorgliga nyheter med sig. Han är tillbaka i Montana och närmare bestämt i i Ashland, som ligger omkring 10 mil söder om Miles City. Brevet börjar: ”Käre Broder Frans med familj: Du måste ursäkta att jag dröjt så länge med att skriva, har försökt flera gånger men hade till att ge up”. Han berättar att hans hustru Agnes avlidit ett halvår tidigare, 62 år gammal. Hon, som nästan aldrig varit sjuk i hela sitt liv, vaknade en morgon i februari i deras hem i Kingsburg och klagade på att hon inte sovit så bra och hade lite ont i bröstet. Hon trodde det kunde vara ”neoralgia eller reumatism”, men det var inte värre än att hon ”var upp hela dagen och gjorde sitt arbete”. Nästa morgon steg Gustav upp som vanligt och lagade frukost, men Agnes ville inte komma upp. Gustav kallade på doktorn som i sin tur kallade på en ambulans för en noggrannare undersökning på sjukhuset. Han följde med henne i ambulansen till sjukhuset, men åkte efter en stund hem för att äta middag. Gustav kom tillbaka på eftermiddagen och då ”såg hon ricktigt kry ut och sade att hon hade haft en god middag och jag trodde hon var utom all fara. Hade stått och talat till henne 20 minuter so just drog hon huvudet bakåt som om hon skulle nysa, sedan kom det framåt igen utan ett ljud från henne. Jag kallade [på] en sjuksyster när hon fick se henne sprang [hon] efter Docktorn och allt vad han kunde göra var att säga att hon var död.” På sjukhuset hade man funnit att Agnes led av ett hjärtfel och ”och att det var icke något göra till det. Jag viste icke det förrän hon var död”.

Gustav berättar vidare att han inte var helt bra när hon fördes till sjukhuset, men ”men den chocken var mera än jag kunde bära så jag måste taga en säng där och Likbesökaren (eller vad ni kallar dem) måste ta hand om alt”. Han låg inlagd på sjukhuset i nästan två månader och förmådde inte ordna med begravningen utan det fick hans söner Walter och Leonard göra. Agnes fördes hem till Miles City där hon begravdes på Custer County Cemetery. Gustav var så dålig att inte orkade närvara vid begravningen. När han blev bättre bestämdes det att Gustav skulle komma hem till sönerna i Montana över sommaren. Walter kom i slutet av maj och körde hem Gustav i sin bil, för han tordes inte göra denna resa själv när han inte var så stark. Bilresan till Montana var på 270 svenska mil och tog dem tre dagar. Men de hade inte mer än kommit fram förrän Gustav blev sämre igen och fick läggas in på Miles City sjukhus under juni månad.

När detta brev skrevs, den 10 juli 1952, var Gustav bättre och han skriver att han ”mår ganska bra nu” och ”är uppe hela dagarna och har god matlust”. Sedan går hans funderingar kring att ”vi måste lära att taga de [ledsamheter] som det komma, vi kan inte göra något åt det”. Han berättar att han planerar att stanna mesta tiden hos Walter, som var skogvaktare, men emellanåt även vara hos Leonard. Fortsättningen av brevet saknas, så detta blir de sista orden vi får höra av Gustav. Brevet var förmodligen det sista hem till Sverige. Gustav repade sig aldrig riktigt från chocken av bortgången av hans kära Agnes, och han avled drygt en månad senare den 19 augusti. Han blev 67 år gammal.

Brodern Albert i USA

Albert var den andre av bröderna att utvandra till USA. Han emigrerade 1906 och vi vet att han 1910 bodde i Midale i provinsen Saskatchewan i Kanada, alltså samma ställe som kusinen John Hultien. Året efter John lämnat Kanada och flyttat till USA gjorde Albert detsamma. Han tog sig över gränsen i Portal i North Dakota och var en vecka senare i Miles City i Montana. Han blev så småningom en ”farmer”, det vill säga jordbrukare i Hillside, som ligger ungefär 7 mil nordväst om Miles City. Han återfinns som jordbrukare i Hillside fram till 1940 års folkräkning, som är den senaste offentliga.

Han gifte sig 1917 med Lydia Gall från South Dakota, dotter till tysktalande emigranter från Ryssland. Albert och Lydia fick döttrarna Alice (1918-2008), Della (1920-2012) samt Laura (1923-2016).

Det första brevet från Albert, som jag känner till, skrev han 1920 hem till föräldrarna i Slageryd.
Läs mer: Brevet från Amerika

Sedan har jag kopia av tre brev som är skrivna mellan åren 1957-59. Brevet från juni 1957 börjar ”Dyre Broder Frans med familj. Ja det är många år sedan jag skrev till dig, ja vi äro båda gamla, jag är 70 år i höst, men jag mår bra”. Han berättar att han numera bor i Miles City och synes ha lämnat jordbruket bakom sig. Anledningen till brevet, skriver han, är att brorsonen ”Lenard vill göra up familj historia. Han bad mig att jag skulle skriva till dig, han trodde att du kunde ge us det”. Vi ser att han i brevet skriver på lite knackig svenska och använder emellanåt engelsk ordföljd och engellska ord som ”us” istället för ”oss”. Det berodde nog på att Albert inte pratat svenska till vardags då han hade en engelsktalande hustru, till skillnad från brodern Gustav och kusinen John Hultien.

Albert, som inte verkar ha haft särskilt bra kontakt med Sverige på många år, kunde inte svara på Leonards frågor. Därför vänder han sig till Frans, som han tror vet detta. Han undrar ”Vad Fars far och mor hette [och] sammaledes mors”. Nästa fråga är lite mer uppseendeväckande: ”När Far och mor dog” – visste han verkligen inte det? Sedan fortsätter frågorna kring Frans och hans familj samt systrarna Amanda, Ida och Tilda, samt brodern Arvid.

Om sig själv berättar han att han gifte sig 1917 med Lydia men att hon avled 1945. De har tre döttrar och alla är gifta. För två år sedan, 1955, gifte han om sig med Clara Strom. Hon är 64 år gammal och är bördig från Norge.

Vidare berättar han att han besökte deras kusin John Hultien för tre år sedan men att han ”kände ej igän mig”. Det var då 42 år sedan de sågs sist (!), vilket borde ha varit då de skildes åt i Midale i Kanada och John flyttade till USA. John hade slutat arbeta och arrenderade ut sin fruktodling men bodde fortfarande kvar i sitt hus.

Frans svarade på Alberts brev och gav honom upplysningar om släkten. Den 14 januari 1958 sätter sig Albert åter ned med pennan och skriver ett nytt brev till Frans. Han börjar även denna gång med ”Dyre Broder Frans med familj önskas må godt”. Han reflekterar över namnen på släktingarna som Frans skickat: ”När jag läser namnen af våra släktingar så ser jag att många har slutat sit liv”. Sedan berättar han om deras kusiner och andra släktingar i USA som också har dött de senaste åren.

Han återkommer till sitt besök till kusinen John Hultien som han nämnde i förra brevet. Det var när svägerskan Agnes dog i Kingsburg i Kalifornien 1952, som han och brorsönerna Walter och Leonard åkte dit. Då passade han på att söka upp John som bara bodde två kilometer från Gustavs hus. Han skriver att han ”inte set John för 40 år”. När han kom fram till gården ”så frågade jag honom om han var John, han sade ja. Jag talade Engelska till honom”. I samma stund kom Helga ut ”och sade vem är det på svenska. John sade: jag vet inte”. Här får man en liten inblick i Johns och Helgas vardag; de pratar svenska med varandra efter 55 år i USA.

Därefter kommer Albert in på ekonomin. Han är skriver att han är ”glad att höra att du har nog att leva på i ålderdomen”; Frans har uppenbarligen berättat att han har det gott ställt. Sedan kommer han in på brodern Gustav och svägerskan Agnes att de ”hade nog så mycket pängar efter de gådt. Hon var så förfärligt snål så hon ville ej giva Walter några pängar att gå till Universitetet, så jag jälpte honom”. Albert berättar att han hjälpt brorsonen Walter ekonomiskt så att han kunde studera på universitetet. Walter tyckte särskilt mycket om Lydia, Alberts hustru. Han skrev brev till henne varje vecka när han studerade. När han tog examen var inte hans föräldrar där och en kamrat undrade om han inte önskade att hans far och mor var där. ”Nej”, sade han, ”men jag önskar att Albert och Lydia kunde varit här”. Albert tyckte mycket om Gustavs söner och de tyckte om honom. Han skriver i brevet att Walter, som var skogvaktare och hade fyra man under sig, alltid är ”efter mig att komma och vara med honom för en tid”. Och det tänkte han göra eftersom det ”det är väldigt god plats att fiska där”. Han avslutar brevet med att säga att han har god hälsa och att han är ”ganska kry, har inga plågor af något slag”.

Ett år senare, det är söndagen den 25 januari, sätter sig Albert och skriver ett tredje brev. Han ”sitter här i stillhet och tänker på dagar som gådt”. Han berättar att han 1946, året efter hans hustru Lydia dog, reste tillbaka till Midale i Kanada där han bodde som ung. Där, fortsätter han, träffade han ”en kvinna som bor långt norr i Canada, hennes namn var Frida, hennes Faders namn var Frans, här kallar [vi] dem Frank. De är ifrån Torstatorp”. Alltså från Slageryd, hans hemby. Vilket sammanträffande!

Han fortsätter med att berätta att de ”har kalt väder i vinter, kallare en vi brukar ha det, men jag gör ingenting nu så det gör detsamma”. De har just nu ”sju tum af snö”, eller knappt två decimeter. Annat var det väl förr när han hade lantbruket i Hillside. Men han arbetar lite grand ändå; i somras jobbade han på ett ställe där ”de säljer kreatur på auktion”. Det var en stor plats som sålde 50 000 djur om året, berättar han.

Sedan går tankarna till kusinen John Hultien, han fick nyligen ett brev från honom. De börjar bli gamla, skriver han. John skall fylla 86 år om ett par veckor. ”Det är omkring två hundra svenska mil till var han bor, men jag vill si honom en gång till”. Då är det närmare till en av hans döttrar och hennes familj som bor i Miles City; ”jag går och hälsa på dem rätt så ofta”. Även brorsonen Leonard ser han ofta, ”Lenard Gust’s son han kommer här nästan varje vecka”.

Men brorsonen Walter står honom särskilt nära, för han skriver ”Walter är liksom min son, han var så mycket hos oss, och jag hjälpte honom igenom skolan”. Sedan återkommer han till att hans mor, Agnes, inte trodde att det skulle löna sig att utbilda sig så av henne och Gustav fick han ingen ekonomisk hjälp. Om Walter, fortsätter han, ”är så lik Far” och ”precis som Far och han är väldigt stark”. Walter bor en bit från Miles City och Albert har inte varit hos honom ännu, men ”jag tänker att gå till dem i sommar. De vill att jag skall komma dit i summer och Fiska”.

Han avslutar brevet med ”Ja vi börja att bli gamla. Ja detta blir alt för nu, Hälsningar till dig och de dina”. Detta blir de sista orden han skriver till sin bror i Sverige. Frans kom aldrig att läsa brevet; han avled den 21 december. Alltså innan Albert satte sig ned för att skriva dessa rader.

Slutord

Albert levde i ytterligare två år och avled 1961 i en ålder av 74 år. Därmed hade skräddarens alla fem söner gått ur tiden. Alberts andra hustru överlevde honom med många år och dog 1984 i en ålder av 92 år.

I bilden nedan kan vi se Johns, Gustavs och Alberts kända bosättningar i USA. En fråga som inställer sig varför de först slog sig ner i Kanada; John och Albert i Midale och Gustav Winnipeg. Midale är ett litet samhälle som idag inte har mer än 562 invånare.

John lämnade Sverige 1897 men det första ställe där jag hittar honom är 1905 i Midale i Kanada. Det är inte långt efter det de första bosättarna slog sig ner där på sommaren 1903. Det var nybyggare som hade fått vardera 160 tunnland mark i det som kallades för homestead.  Det var ett system för att stimulera jordbrukare att etablera sig på ouppodlad mark. Kanske John sökte sig dit och fick mark att bruka som nybyggare?

John Hultien, och sedermera även Gustav Sundell, slog sig ner i Kingsburg, Kalifornien. Det är en ort med en befolkning på 11 237 (2005) strax söder om Fresno i Fresno County. Staden grundades av svenska emigranter i slutet på 1890-talet och dess historia är unik med sitt etniska svenska ursprung. År 1921 var, inom en radie av fem kilometer, 94% av befolkningen svensk-amerikansk. Detta gav staden smeknamnet ”Little Sweden”, Lilla Sverige. Med sin svenska arkitektur, svenska banderoller som vajar mellan lyktstoplar och målade dalahästar, är det svenska arvet bevarat. Idag är staden känd som svenskbyn. Varje år ordnas en ”Sverigefestival”, och i stadens sigill finns en dalahäst.

I området kring Kingsburg odlas mycket vindruvor, mest till ”table grapes”, det vill säga för att ätas, och till russin. John nämner att han bland annat hade vindruvor i sin fruktodling. I Kingsburg ligger också huvudkontoret för Sun Maid; världens största producent av russin och annan torkad frukt.

 

Källor

Svenska kyrkböcker; arkivdigital.se
Uppgifter från amerikanska och kanadensiska källor: Ancestry.com
Brev till Frans Rydlund, nu hos Åke Rydlund, Tostatorp2, Korsberga
Vestkusten, Number 32, 10 August 1944