I den lilla byn Rösås levde den ogifte bonden Jon Persson, en man vars anseende allvarligt skadades 1696. En dag riktades byns och hela socknens uppmärksamhet mot honom på grund av anklagelser om en stöld från ryttaren Sven Nilson i samma by. Det påstods att han hade stulit penningar från honom.

Norrgården och Södergården i Rösås

I Rösås Norrgård bodde ryttaren Sven Nilsson och hans hustru Ingrid Månsdotter (min ana). De hade varit gifta i omkring fjorton år men levde i ett barnlöst äktenskap. Sven red sedan 1692 för rusthållet nummer 125 Rösås Norrgård, Majorens kompani och Smålands Husarregemente. Sven ingick i tredje korpralskapet som leddes av korpralen Per Bäckman från Stockagården i kyrkbyn.

I Södergården bodde den gamle bonden Per Persson och hans hustru Karin Svensdotter. De hade lämnat över brukningen till dottern Elisabet och svärsonen vilka hade tre små barn. På samma gård bodde även den ännu ogifte trettioårige sonen Jon Persson.

Stölden

Som vanligt gick ryttaren Sven och hans hustru på söndagsgudstjänsten i Bäckaby kyrka; en vandring på knappa två kilometer. När de kom hem igen märkte Sven att någonting inte var som det skulle och när han tittade i burken på spiselkransen fann han att penningarna i den saknades, närmare bestämt en mark och två öre i silvermynt. För denna penningsumma kunde man köpa ungefär 1½ kg smör eller drygt 5 kg ost.

Ganska snart riktades misstankarna mot grannens ogifte son, Jon Persson. Han sökte upp honom och ställde honom mot väggen om sina misstankar. Jon skämdes och ångrade sitt infall för det här var inte vad hans föräldrar lärt honom. Han föll till föga och erkände sitt brott och återlämnade de stulna pengarna till Sven. Men så lätt kom inte han inte undan.

Sven var vredgad och sökte upp en nämndeman för att göra en stämning. Kanske gick han till Anders Bryngelsson i Hjälmåkra eller till Filip Svensson i Skärbäck i Ramkvilla socken. I vilket fall blev det en vandring på dryga milen där vägen gick genom den täta småländsk skogen och bröts upp endast av några enstaka torp och byar.

Jons tjuveri spreds som en löpeld till hela Bäckaby socken med omnejd. Vi kan föreställa oss hur svårt det måste ha varit för honom att ta sig till söndagsgudstjänsterna framöver. Allas blickar riktades mot honom med gliring som kanske ”jaså, du är inte i tjyvatagen idag?” Stölden ansågs vara extra skamlig då den skedde när Sven varit på söndagsgudstjänst i Bäckaby.

Länsmannen, den lokale rättshandhavaren, tog itu med ärendet och instämde Jon till tinget för det begångna brottet. Men han höll sig emellertid undan och ville inte infinna sig till tinget. Inte förrän länsmannen skickade fjärdingsmannen – högst troligt Daniel Persson Esping i Fröderyd – kunde han infångas och transporteras fastkedjad på en kärra hela vägen till tinget i Vrigstad. Det var en resa på ungefär fyra mil långs knaggliga vägar och för varje by som passerades kan vi föreställa oss att man gick folk ur huse för att beskåda det ovanliga ekipaget.

Målet togs upp under förmiddagens förhandlingar den åttonde oktober på hösttinget 1696 i Vrigstad. När länsmannen Sven Svensson kallade upp parterna så anklagade han Jon Persson för att ha begått stölden ”om en Söndag under gudztiensten”.

Målet blev tämligen raskt avklarat då Jon hade erkänt, trots att inga bevis hade framlagts. Han dömdes enligt lag att böta tre gånger värdet av det stulna, vilket blev 3 mark och 6 öre. Han dömdes att dessutom ersätta fjärdingsmannens insats för att hämta honom med en mark. Värdet av böterna och ersättningen motsvarade ungefär en tunna råg, nog så kännbart straff.

Denna händelse blev förstås samtalsämnet i bygden under en tid, men efter det han dömts hade han sonat sitt brott och inget mer ont tal om honom var tillåtet, i alla fall i teorin.

Om Jon Perssons vidare öde

Ett par år senare, på sommaren 1698, gifte sig Jon Persson med Ingeborg Olofsdotter från Tossegärde, Ramkvilla socken. Ingeborg var dotter till Olof Jonsson i Tossegärde vilken hade hamnat på ekonomiskt obestånd, pantsatt och förlorat ägandet av sin hemmansdel vilken numer ägdes av ryttaren Sven Nilsson i Rösås Norrgård.

Jon och Ingeborg förde ett kringflackande liv och brukade gårdar på flera ställen. Genom åren kom de att leva i Älmesås, Skepperstad socken, Fröderyd kyrkby, tillbaka till Rösås i Bäckaby mellan 1716 och 1720 för att till sist bruka Höreda Norrgård i Ramkvilla mellan 1729 och 1732. I Höreda Norrgård slutade Jon sina dagar då han ”blef dödh den 30 Octobris (1732) sedan han här i werlden lefwat i 67 åhr”. Jon och Ingeborg fick fyra barn tillsammans, varav tre överlevde barnaåren.

Änkan Ingeborg flyttade tillsammans med de vuxna sönerna till sin barndoms by Tossegärde. Denna brukades av hennes syster Karin och hennes man ryttaren Johan Hörberg (min ana).

I Tossegärde bodde Ingeborg återstoden av sina levnadsdagar. Hon uppnådde den aktningsvärda åldern av 84 år. Hon ”dödde mycket hastigt dhen 23 April (1748), tå hon war kommen uthi en Badstuga, att låta tvätta sig”.

Om Sven Nilssons vidare öde

Sven och Ingrid fick efter många års väntan äntligen ett barn, sommaren 1699 föddes dottern som i dopet fick namnet Elisabet. Hon kom att gifta sig med Sven Svensson, son till Sven Djursson (min ana) i Ekeberg och Fröderyd socken, vilken sedermera blev klockare i Bäckaby socken. Det blev även dennes son och sonson så att familjen höll i klockartjänsten i socknen genom tre generationer och alla med namnen Sven Svensson!

Som ryttare kallades Sven Nilsson till regementet när det Stora Nordiska kriget bröt ut år 1700. Först följde regementet med Karl XII ned till Skåne sommaren 1700 och var med om landstigningen i Danmark vilket tvingade danskarna att ingå en separatfred. Därefter fick Sven vara hemma ett litet tag, men på våren 1701 kom uppbrottsorder och han fick säga adjö till sin kära maka och den lilla dottern som ännu inte firat sin ettårsdag. Avskedet blev sista de såg av varandra.

Sven krigsäventyr slutade den 18 september 1702 när den svenska armén var i trakten kring Krakow i södra Polen. Rullan är knapphändig och berättar inte närmare om omständigheterna, men kanske det kanske var av någon sjukdom eller möjligen sviterna av slaget vid Klissow (Kliszów) i juli samma år. Att han var med om strapatser förstår man då studerar rullan och Sven själv förlorade sin häst vid Krakow.

Hans efterträdare, rekryten Daniel Månsson, ankom på dagen ett år efter Svens död men även han dog efter två års tjänstgöring. Det var inte bara ryttarna som dödades, i rullan för 1706 ser man att för samma rusthåll förbrukades tre hästar från 1702 till 1704.

Hustrun Ingrid Månsdotter, som är min ana och anmoder till skräddaren Johannes Magnus Petersson, torde tämligen snart ha fått meddelande om sin makes död. Om inte förr när regementet anmodade rusthållet att skaffa en ny ryttare.

Ingrid satt inte länge änka efter att ha fått dödsbeskeded. Hon gifte om sig med den fjorton år yngre Simon Persson (min ana) från Svinaryd i Ramkvilla socken. De gifte sig i november 1703 och Ingrid var då omkring 45 år gammal. Vad lockade den 31-årige Simon att gifta sig med änkan i Rösås Norrgård? Möjlighet till eget gårdsbruk kanske. Att bilda egen familj och få barn måste ha varit högst osäkert med tanke på hennes ålder och att hon och förre maken var barnlösa i så många år.

Ingrid och hennes nye make fick två barn och tjugofem år tillsammans. Omkring 1720 flyttade de till Bäckaby Storgård som de brukade intill hennes död 1728. Hon blev 70 år gammal. Storgården kom att brukas av ytterligare två generationer på min släktgren.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Rullor Smålands Kavalleriregemente; Det här registret över Smålands kavalleriregemente innehåller ryttarna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad) och omfattar perioden 1589 till 1692. Totalt är det över 2000 poster.

Skräddaren Johannes Magnus Petersson; Det här är berättelsen om min farmors farfar, skräddaren Johannes Magnus Petersson och hans kära maka Johanna. De levde i Bäckaby socken och dog för snart 100 år sedan. Men minnet av Johannes lever fortfarande kvar genom hans barnbarn Helmer Olinder, vilken för mig har berättat mycket av minnena av sin morfar.

Kornetten Per Bengtsson Bäckman; Maken, fadern, sonen och brodern Per Bengtsson Bäckman vilar i en grav någonstans utanför Krakow i södra Polen. Han dog här för drygt 300 år sedan, den 3 december 1702. Han var en av uppskattningsvis 200,000 män från Sverige och Finland som förlorade livet i det Stora Nordiska kriget varade mellan 1700 och 1721. Vem var Per? Denna berättelse tar med oss till en liten by på det småländska höglandet under andra halvan av 1600-talet och följer honom från ungdomsåren till slutet.

Daniel Esping; För snart trehundra år sedan avled min anfader Daniel Persson Esping i Fröderyd socken, beläget på det småländska höglandet ett stycke sydväst om Vetlanda. Han var son till soldaten och hemmansägaren Per Jonsson Esping och i sin ungdom följde han med sin far till kriget i Pommern där fadern stupade och blev själv tillfångatagen. Efter att under några års tid ha tvingats tjäna som soldat åt fienden, rymde han och red hem till fäderneslandet. Daniel övertog föräldrahemmet, bildade familj och framtiden såg ljus ut för honom. Men dryckenskap och annat oskickligt leverne gav honom skulder och till slut nödgades han lämna hemmet i Kallsjö. Från att ha varit en självägande skattebonde fick han hädanefter bruka andras jord och flytta runt på flera olika ställen i bygden återstoden av sin levnad och under stor fattigdom. Daniel liv speglar förhållandena om hur det var att leva under slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet i skuggan av det Stora Nordiska kriget. Det var en svår tid med stora umbäranden för allmogen i Sverige. Det var hårda tider för alla, men allra värst för de redan fattiga. Daniel avled 1728 hos sin son på soldattorpet Slottet och innan han somnade in för gott kunde han se tillbaka på ett långt och händelserikt och ibland stormigt liv. En färgstark och stridbar person i bygden hade tystnat för gott. Daniel och hans hustru Elisabet har gett upphov till mer än 700 idag levande ättlingar spridda över världen.

En fjärdingsman i början av 1700-talet; I lokalsamhället fanns fjärdingsmän som biträdde kronolänsmannen. Daniel Esping från Fröderyd socken och Västra härad var en sådan och innehade sitt uppdrag under nära trettio år, från 1693 till 1722, vilket i stort sett sammanföll med Stora Nordiska kriget som tärde hårt på landets ekonomi och befolkning. I det här inlägget följer vi hans besök till tinget för att därigenom få en insikt i vad uppdraget som fjärdingsman kunde innebära.

Källor

Berättelsen om stölden är hämtad från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok:

• 1696-10-08 §61 Stöld

Övrigt:

• Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar, av Lagerqvist, Lars O. och Nathorst-Böös, Ernst, Borås 1997, ISBN 91-03343