När Per Nilsson i Fågelleken skulle gå för att skörda sin rågfälla kunde han inte tro vad han såg. Den var alldeles uppäten och nedtrampad. Den omkringliggande gärdesgården var delvis förstörd och det var där som kreatur kommit in och mumsat i sig resultatet av många timmars hårt slit. Och det var inte svårt för honom att lista ut vem den skyldige kunde vara; det var den omöjlige grannen Hans i Bråten.

Den här berättelsen om Pers kamp om att få ersättning för sin skadade åker ger oss inblick i hur relativt vanligt svedjebruket ännu var på det småländska höglandet. Och Pers brev till tingsrätten där han beskyller och smutskastar sin vedersakare, är intressant exempel på vad man kan finna bland dombokens inneliggande handlingar.

Svedjebruket i Småland

Från tvister och stämningar i Västra härads dombok förstår man att svedjebruk var ganska vanligt förekommande. Det gällde att hålla elden inom den avsedda fällan, annars kunde det gå illa som för Anders Danielsson i Rösås Norrgård 1727. Elden spred sig till den omkringliggande skogen och orsakade skada. Anders dömdes att betala 20 mark i böter enligt 1664 års skogsordning samt ersätta jordägaren för den uppkomna skadan.

Ola Korsfeldt beskriver i artikeln ”Svedjebruk mitt i Småland” svedjebrukets historia och praktik i centrala Småland, särskilt i området Njudung. Svedjebruk, som är en form av cirkulationsjordbruk, involverar nedhuggning och bränning av skogsvegetation för att skapa näringsrik jord för odling. En sådan plats med avverkat och röjd skog kallades även för en ”fälla”. Svedjebruket användes från yngre stenåldern till långt in på 1800-talet och var särskilt viktig i de magra, skogklädda markerna i Småland, där traditionella odlingsmetoder inte var effektiva.

Efter en eller flera skördar, när markens näringsämnen var uttömda, lades svedjan igen och skogen fick återta området. Efter cirka 20–30 år kunde en ny svedja anläggas på samma plats.

Svedjans storlek varierade men ett halvt tunnland var en vanlig svedjeareal hos bönderna i Småland under 1600-talet. Torparna kunde däremot få nöja sig med mindre arealer.

Enligt Korsfeldt kunde avkastningen på en rågfälla förväntas vara god, mycket god. Avkastningen kunde vara 10 till 20 gånger utsädet medan den på åkermark endast var 3 till 6 gånger. Den vanliga åkermarken gav således bara en tredjedel av vad svedjan gav varför rågodling på svedjor under dåtida förhållanden var mycket givande. Fast det var mycket arbete som krävdes.

Det var vanligt att arrendebönder fick svedja för egen del på adelns marker mot att jordägaren fick halvparten av skörden i form av tröskad vara och halm i markarrende. Detta kallades för hälftenbruk och förekom i centrala Småland troligen från senmedeltiden ända fram till 1800-talets första hälft.

Linné skrev i sin ”Skånska resa” 1749 att sten och ljungbetäckt skogsmark i Småland, som han kallade ”onyttigt land”, genom svedjning blir en väl avkastande mark med myckenhet av säd och god gräsväxt. Han menade att ”skulle swedja företas (fråntas) smålänningen stannade han ansenligt i underballance wid brödet och fingo med tom mage se på en steril ödemark”.

Av ortnamn framgår det att svedjor kunde vara ursprunget till gårdar och torp under medeltiden och fram till 1500-och 1600-talen. Till exempel finns Bränderyd och Brånskog i Ramkvilla socken.

Per i Fågelleken

Per Nilsson var född år 1682 i Bringetofta socken. Han gav sig ut att tjäna i sin ungdom och kom till sist till Fågelleken i Bäckaby där han 1710 antogs som brukare över frälsetorpet, vilket låg under Säby säteri och ägdes av översten Hillebard. Året därpå gifte han sig med den drygt tio år äldre änkan Elisabet Månsdotter från Rösås Mellangård. Per och Elisabet fick tillsammans en gosse som dog endast tre dagar gammal. Några fler barn fick de inte.

Per och Elisabet hade troligen inget lyckligt äktenskap. På sommartinget 1716 anklagade hon sin egen man för otrohet med deras piga. Hon hade hört rykten om dem och ville få saken prövad. Båda förnekade ihärdigt någon beblandelse med varandra. Att pigan var havande förklarade hon med att hon strax efter nyår, då hon gick över den frusna Skärsjön, blivit överfallen och våldtagen av en av de saxiska soldaterna som var inkvarterade i bygden. Tingsrätten höll hennes historia för osannolik och dagen därpå, då förhandlingarna återupptogs, föll Per Nilsson till föga. Han erkände att han en gång vid jultiden kommit drucken hem och krupit ned i pigans säng. Han mindes inte vad som hände dem emellan men kunde inte svära sig fri från henne. Båda två dömdes till dryga bötar; han till 80 daler och hon till 40 daler silvermynt. Hustrun Elisabet Månsdotter, som var målsägande, fick en tredjedel av böterna och sammanlagt inbringade hennes anklagelse fyrtio daler silvermynt!

Pigan hamnade i en ännu värre knipa några år senare då hon återigen ställdes inför rätta, men denna gång misstänkt för barnamord.

Läs mer om denna historia i inlägget: När Lögnen Uppdagas

Per Nilsson var en flitig besökare på Västra härads ting. Mellan 1712 och 1730 är han omnämnd inte mindre än arton gånger, eller i genomsnitt en gång per år. Han tvistade om fordringar, felaktigt inköpta kvarnsten, obetald skatt och förstås otrohetsaffären med pigan 1716.

Den elfte december 1728 brandhärjades Pers och Elisabets kölna (en torkbyggnad) och badstuga, vilka tillsammans värderades till 20 daler silvermynt. Han ansökte och beviljades brandstod (ekonomiskt stöd) från häradet då han kunde bevisa att branden skett av våda och inte av oförsiktighet. I hans ansökan framgår det att kölnan var på tio gånger tolv alnar eller ungefär sju gånger sex meter.

Men den allra största rättstvisten kom att stå mellan honom och han granne Hans Andersson i Bråten. Och den bröt ut på hösten 1729.

Upptäckten

Både Fågelleken och Bråten var torp som låg under Säby inom dess ”rå och rör”. Rå- och rörshemman var hemman som var belägna inom samma mark som den jordägande adelsmannens sätesgård eller säteri och de var förknippade med särskilda privilegier för jordägaren.

Pers torpgranne, Hans Andersson i Bråten, hade omkring 1719 bosatt sig i Bråten. Han var född i Kinds härad i Västergötland omkring år 1680 och var alltså jämngammal med Per och de var båda strax under femtio år när denna osämja bröt ut.

Per var en hårt arbetande man och svedjade för att dryga ut inkomsterna. 1728 hade han tagit upp en ny svedja sydost om Fågelleken, ”hade långt ut i skogen” och förmodligen inte så långt ifrån torpet i Bråten.

Det var mycket arbete med att ta upp en ny fälla. Under hösten eller tidig vår höggs skog ned med yxa. Träden fälldes parallellt och kvistades, medan ris och grenar breddes ut i gläntor. Detta skapade en jämn bädd av material som skulle brännas. När vegetationen torkat under våren eller sommaren, tändes elden på sensommaren eller tidig höst. Elden brann intensivt och förvandlade skiftet till ett brinnande inferno, där marken blev täckt av aska. När marken svalnat något, såddes grödor som råg eller andra rotfrukter i den näringsrika askan. Jorden myllades sedan ner med hjälp av redskap som en fällekratta. När sådden var klar hägnades svedjan in med den kvarliggande sotveden.

Men när han kom fram till rågfällan kunde han inte tro sina ögon. Åkern var nedtrampad och uppäten. Gärdesgården, som omgärdade fällan och som skulle skydda den mot betande djur i skogen, var delvis nedriven. Efter en noggrannare undersökning blev han säker; det här var inte ett verk av skogens djur. Någon hade på den norra sidan rivit ned en bit av gärdesgården och därefter släppt in sina kor eller hästar. Och han visste vem det var: Hans i Bråten.

Per drog sig till minnes en häftig ordväxling de haft i våras, då Hans ”slaget näfwen i bordet och swuret, at Pär aldrig skulle hafwa godt af sine fäller”. Han hade alltså förutspått att Per inte skulle få någon skörd på sin rågfälla. Och nu hade det så blivit, så vem annars om inte Hans låg bakom förödelsen?

Per gick efter Hans och visade honom förödelsen på fällan. Han sade till Hans att ”han lärer blifwa nödsakad att stämma honom” då han tidigare hotat honom att inte få någon nytta av sin fälla. Men Hans förnekade att han menat denna fällan.

Per lät sedan hålla en syn på den fördärvade fällan tillsammans med nämndemannen Nils Nilsson i Huluboda, Olof Nilsson i Säby och Per Bosson i Doestorp. Även Hans i Bråten var med. Per vände sig till Hans och sade att ”han tilltrodde honom hafwa” rivit ned gärdesgården, varpå han svarade ”att han det intet giordt, och att den fällan intet war honom för nära eller på hans häfd”. Och han förnekade att han undsagt (hotat) Per något för denna fällan, men om han hade undsagt honom något hade det varit i dryckenskap.

Nämndemannen Nils konstaterade att ingen annan boskap fanns på denna skog än den som tillhörde Bråten. Och han kunde inte se något fel på gärdesgården så att den fallit sönder, utan den var alldeles tydligt nedriven av en människa.

Ingen av synemännen, Nils och Olof, kunde säga hur stor skadan var då Per hade tagit upp den kvarvarande säden och lagt den i travar.

Tre möten på tinget

Per lät instämma Hans i Bråten, tillsammans med hans hustru Sara och deras barn, för få ersättning för skadan på rågfällan som han menade dessa var skyldiga till. När saken togs upp på förmiddagen fredagen den 24 oktober 1729 var Hans inte tillstädes. Man gick emellan med ett annat mål och kunde återuppta Pers stämning en liten stund senare då korpral Malmberg meddelade att Hans var sjuk och att han företrädde honom.

Per lät nu även stämma Hans för det han i våras hotat honom att ”eij skola få godt af sine Rågfällor” samt för brutet vite om tio daler silvermynt dem emellan. Hans å andra sidan, lät stämma Per för ”ohemull beskylning och Expenser”. Ohemul betyder obefogad och expenser syftade på de utgifter Hans hade fått på grund av stämningen.

När Per fick veta att korpralen företrädde Hans som var sjuk, sade han ”at om det woro till Giästabud, så woro Hans intet siuk, utan då kan han dricka så mycket som twå”.

Det framkommer tydligt i protokollet från denna första behandling av Per stämning att det förelåg en djupare fientlighet dem emellan och tvisten om fällan var bara en i raden av orättfärdigheter som Hans gjort, enligt Pers mening. Bland annat drog han upp att Hans hustru Sara lånat salt av dem som de ännu inte fått tillbaka.

Tingsrätten beslutade att skjuta upp vidare förhandlingar till nästa ting, då Hans kunde närvara samt även hans hustru och äldsta barn uppmanades att då infinna sig.

På vintertinget i februari följande år, 1730, infann sig Per, Hans med hustru samt deras äldsta dotter, den sextonåriga Malin. Malin skickades fram och hon hävdade i det högsta att hon ”intet fä släpt in uti Pers fälla eij heller wet om någen släpt thit något”.

Nu kom Per dragandes med ännu en beskyllning som enligt honom visade vilken låg moral familjen i Bråten hade. Han berättade att hustru Sara skrutit hur hon narrat prosten Boman då hon blandat en skäppa havre med en skäppa korn när hon lämnade tiondet till prosten. Hans blev upprörd och begärde att denna beskyllning måtte föras in i protokollet.

Hans erbjöd sig att tillsammans med sin hustru avlägga ed om att ”hwrarken med hans eller hans hustrus wetenskap och stämplingar hans boskap warit uti Pers fälla.” Sedan vände han sig mot Per och tillade ”att Per intet altid gådt hijt till Tinget på wackert wis”, menandes att Per allt som oftast instämt andra med obefogade beskyllningar. Per hetsade upp sig över detta oväntade påhopp och begärde att Hans uttalande skulle föras in i protokollet.

Nederlaget

Pers stämning mot Hans fördes till avslut på sommartinget. Trots att han hade fyra vittnen med sig – Olof Nilsson i Säby, Nils Persson i Höreda, Per Bosson i Doestorp samt ryttaren Per Svensson Knape i Knutstorp – lyckades han inte bevisa att det var Hans i Bråten som skadat hans fälla. De kunde intyga att fällan var skadad men inte peka ut någon skyldig. När sedan Hans och hans hustru Sara avlade ed ”med hand å bok” att de ”intet hafwa sielfwa, eller igenom någon annan om gierdesgårdens nedrif=
wande bestält, hwarigenom Boskapen inkommit och säden i Pers Rogfälla uppätet”.

Därmed var saken klar och Hans och hans familj gick fria. Pers kamp var från början hopplös då han inte kunde framlägga ett endaste bevis. Allt han förde fram var indicier och påståenden.

Men det återstod en sak för tingsrätten att ta ställning till. Förolämpningarna som Per och Hans hade kastat på varandra – och som de nogsamt bett om skulle föras till protokollet – var föremål för böter. Men båda avstod att från att stämma den andre och båda bad att förskonas från böterna. Tingsrätten gick dem till mötes på denna punkt och satte ett vite om 40 mark. Avslutningsvis uppmanade tingsrätten Per och Hans att ”förswarligen hålle sine gierdesgårdar” i gott skick samt ”ingen måtto then ena eller andra förolämpa”.

Pers och Hans brev till tingsrätten

Bland Västra häradsrätts inneliggande handlingar har jag funnit några skrivelser från Per som jag återger.

Nedan är en avskrift på Pers ersättningsanspråk, så kallade expenser, för hans resor till hösttinget 1729 och vintertinget 1730. I detta brev anger Per att avståndet mellan Fågelleken och Vrigstad uppgavs vara 5 mil; en tolkning av hans text är att han menar tur och retur men det måste vara enkel väg som avses. Den gamla svenska milen var så gott som lika med den nutida och avståndet enligt kartan är enkel väg – och på dagens vägar – omkring 40-45 km. Hästskjutsen kostade 8 öre milen tur och retur. Vidare får man veta att varje dygn i Vrigstad kostade 16 öre för boende, mat och förlorat arbete. Omkostnaderna för den hållna synen på fällan var 1 daler 8 öre.

Expense Räckning som utwisar hwad om=
kostnat hans Andersson i Bråten och des
folck mig tillfogaat Nembl:
Från Fogelleken till Wrigstad sidstledne höstting fram
och åther 5 mihl för en Skiutzhäst á 8 öre Milen _1 daler 8 öre
[-]håld och tidzspillan i 4 dyng á 16 öre dygnet _2 daler
domb och stämbpenningar _ 24 öre
Dito nu Wintertinget
från Fogleleken till Wrigstad som före
för Skiutzen, underhåld och  tidzspillan
4 dyng, med domb och Stembningz
[-], allt tillsammans
Räcknat _ 4 daler
Dito för Syne omkostnader in alles
med dehras betahlning inberäknadt
Åthminstone _ 1 daler 8 öre
Summa 9 daler 8 öre
Per Nilsson

Nedan följer Pers odaterade brev till tingsrätten och som återfinns som nummer 28 i 1730 års inneliggande handlingar. Det bör ha författats något före vintertinget i februari 1730. Av den prydliga och välformulerade texten är det skriven av en övad person, kanske nämndemannen Nils Nilsson i Huluboda eller någon skrivare i bygden.

Per skriver till häradshövdingen och tingsrätten och framhäver sin begäran om rättvisa. Han beskriver hur hans granne, Hans Anderson i Bråten, och hans familj har orsakat skada på hans rågfälla och hotat honom, vilket bekräftas av grannars vittnesmål. Hans Anderson har tidigare undvikit att möta honom på tinget på grund av sjukdom. Nilsson ber om ersättning för skadorna och begär att Andersons hot och skador som han orsakat ska beaktas, samt att rättvisan ska återställas enligt lag. Han avslutar med att be om ett rättvist beslut och att hans ansökan om skadestånd beaktas.

I denna svada passar Per på att svartmåla Hans då han säger: ”Sanningen att blifwa, så är han Ibland hela församblingen ärkiänd för en sådan granne som icke uthan twång en som Sockengången upbär sin Rätt giöra will.” Med detta menar han att Hans är känd i hela Bäckabys socken för att försöka undandra sig en djäknes (lärjunge, skolelev) rätt till att uppbära stöd genom att gå från gård till gård i socken.

”Högwisse hr Häradz Höfdingen sampt den Högt
ärade lofl: TingzRätten, nödgas iag än widare
beswära sampt ödmiukel: föredraga, huru
som iag till sidstledne höstting inciterat* min
granne, Hans Anderson i Bråten, dess hustru
och Älsta barn, för tillfogat Skada på en Råg=
fälla, med mehra, mig lagl: att swara; I
Anseende till de hotelser som han så wäll
mig, som mine grannar tillsagt, dät iag
aldrig af wåre fäller Nytta hafwa Skohla.
Hwilket grannarnas Attester, Hwilka wid
senaste Ting ad acta lagde blefwo nogsampt in=
tyga lärer; Så wäll som Hans Andersons hustrus
Elins: wittnesmååhl, på hwad hotelser han mig
tillsade hemma i Bråten i dess stuga, då ingen
annan war tillstädes, hwarföre nödgades [-]
hustru på samma hotelser mig tillwittnens
taga; Men som han igenom Corporalen Petter
Malmgren wid senaste ting, sitt utheblifwande
förmedelst Siukdomb Excuserat, där dock likwäll
icke swårare war, än han under Tingetz påstå=
ende sielf war tillseendes och sedan Söllar*
högg.
Och som Hans Andersson, då, Enär iag på dess
wiste Prof på min fälla, Igenom Nembdeman
Nils Nilsson i hulebo Sampt andra Rediga gran=
nar, nödgades syne taga, Äfwen samma ho=
telse tillstod, altförden skuld har iag få [-]
=lät stönne[?] inskrencka till honom och des folk
dragit, hwar öfr: begiäres Nembden
sig utlåta millan hafwandes uthan detta
bemälte Hans Anderson, tid effter annan
i många måhl och på mine gamble hemma=
net tillförige häfd, prejudicerat, och iag
alt efterlembnat, förmedelst des trägna
anhållande, dock till säkerheet före mig
utfäst wite oss emillan 10 Dlr Smt, serdeles
dena den andra med andr: giärning at
någon Skada tillskyndande; hwilket så
Icke länge lärer ihågkomma, än han om des
grannars tycke blifwer påminnt; Sanningen att
blifwa, så är han Ibland hela församblingen
ärkiänd för en sådan granne som icke uthan
twång en som Sockengången* upbär sin Rätt
giöra will. Beden fördenskuld alldra ödmiukeli=
ast, högwise Hr häradzhöfdingen, sampt
den lofl: Tingzrätten min Rättmeteliga an=
sökan anser täcktes, och till [-] Rätt så för
Skadeståndet som Elliest därigenom tillfogade
omkastningar af Hans Andersson Refunderas*
måtte effter Räckning; hwar uppå [-]
hugnelig* Resoluttion afachtas, med förblif=
wande i döden.
Högwise Hr häradzhöfdingen
sampt
den loflige Tingzrätten
Alder ödmiukaste tienare
Pär Nilson i Fogelleka”
* inciterat, incitera: instämma [SAOB]
* söllar, syllar: en av de understa (grova) stockarna i en byggnad som vilar på marken [SAOB]
* sockengång: djäknarnas vandring i en socken för att uppbära djäknehjälpen eller för att tigga om bidrag för sitt underhåll. Se vidare: https://fho.sls.fi/uppslagsord/1597/sockengang/
* Refunderas, refundera: ersätta, betala ersättning för [SAOB]
* hugnelig, hugnelse: bringa någon glädje och tillfredsställelse, glädja [SAOB]

Källa: Västra häradsrätt (F) GI:6 (1730) Bild 1030 / sid 98b (AID: v433646.b1030.s98b, NAD: SE/VALA/01635)
Länk: https://app.arkivdigital.se/volume/v433646?image=1030

Slutord

Per Nilsson förlorade målet hans sak var utsiktslös och dömd att misslyckas. Per lyckades inte komma fram med några som helst bevis eller vittnen som hade sett eller visste något att berätta. Han ägnade en hel del energi åt att smutskasta sin antagonist och om hälften av vad han sade var sant måste Hans ha varit en osympatisk person. Men båda två var nog starka personligheter som möttes på tinget och kastade den ena beskyllningen efter den andra på varandra. När de väl sansade sig fann de för gott att förlikas – för att bespara dem ytterligare utgifter.

Kunde det vara någon annan än Hans som var den skyldige? Jag för min del tror det, och kanske hela tingsmenigheten misstänkte det. Onekligen hade han tidigare hotat Per med att han inte skulle få någon nytta av fällorna. Om nu Hans var den skyldige, så visste han också att det skulle bli omöjligt för Per att bevisa något.

Mitt i den pågående processen mot Hans i Bråten trasslade Per till det för sig. Han blev vid Kyndelsmässotid (andre februari) 1730 av en löjtnant påkommen i skogen med att vara tillsammans med sin tjänstepiga, Elin Andersdotter. När saken togs upp på hösttinget samma år vittnade löjtnanten att han ”funnet Per Nilßon i Fogelleken och Elin tilsammans, då Pehr änteligen på tilltahlan sig framstält och Qwinfolcket på händer och fötter krupet bakom en stor Steen”. Både Per och Elin nekade till lägersmålet. Att Elin var havande förklarade hon med att hon blivit våldtagen på vägen mellan Säby och Fågelleken av en ”unger wacker Karl och [som] hade blå kläder på sig” och det hela skall ha tilldragit sig tidigt på morgonen. Häradsnämnden ställde sig tvivlande till hennes uppgifter och saken sköts upp tills barnet var fött. Hur det hela slutade vet jag inte då 1731 års dombok inte är digitaliserad (ännu). Liknande påstående om att pigan blivit våldtagen låter som en repris från 1716 och som berättats om här ovanför då Pers piga förklarade sin graviditet med att hon blivit våldtagen av en okänd saxisk soldat.

Pers fortsatte sin ovana att besova unga pigor. Dagarna före jul 1740 nedkom pigan Anna Danielsdotter i Vresekull med ett flickebarn. Anna angav först Per Nilsson i Fågelleken att vara barnafadern, men tog senare tillbaka det. Det lilla flickebarnet dog i tre månader senare. Mig veterligen fick inte Per några barn som uppnådde vuxen ålder, inom såväl som utom äktenskapet.

Torpet i Bråten uppgavs ha lämnat två skäppor säd i tionde, vilket betyder att deras skörd det året (slutet av 1720-talet) borde ha varit 20 skäppor eller 3 1/3 tunna. Det var ungefär lika mycket som hundra år tidigare, men skördarna kunde förstås variera mycket från och till år. Enligt gamla tiondelängder gav torpet i Fågelleken betydligt mer avkastning än torpet i Bråten, trots att båda var på en fjärdedels mantal. Kanske ägnade sig brukarna i Fågelleken i högre utsträckning åt svedjebruk?

Läs mer i inlägget: Bondens avkastning år 1600

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

När Lögnen Uppdagas; På Västra härads sommarting 1716 anklagades en gift man och hans piga för enkelt hor. Det här var ett tämligen vanligt förekommande brott och det hade inte varit värt en egen berättelse om det inte varit för att det fick en oväntad inledning då pigan nekade till samröre med mannen och istället sade sig blivit våld blivit tagen av en saxisk soldat. Men målet kom att få ännu en vändning då tingsrätten fortsatte utredningen. Och samma piga kom att några år senare att återigen stå på den anklagades sida, men denna gång för ett betydligare allvarligare brott där hennes liv stod på spel.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok:

• 1729-10-24 §32 Brukande av gård
• 1729-10-24 §34 Brukande av gård
• 1730-02-11 §28 Brukande av gård
• 1730-06-15 §56 Brukande av gård
• 1730 inneliggande handlingar (https://app.arkivdigital.se/volume/v433646?image=1030)
• 1730-10-26 §28 Hor

Övrigt:

• Korsfeldt, Ola: Svedjebruk mitt i Småland, Årsskrift-2011-s-86-100-Ola-Korsfeldt-Svedjebruk-mitt-i-Småland.pdf (skogshistoria.se)
• Lundin, Cecilia: Svedjebruket i Sverige – en nödvändighet för människans födotillgång, pdf (slu.se)
• Rå och rör, Wikipedia