Det här är berättelsen om hur en försvunnen ko satte igång ett illasinnat och seglivat rykte i Slageryds by, Bäckaby socken. Detta rykte kom att sätta två bönder i vanrykte i sjutton år innan de fick upprättelse.

Man levde tätt i byarna förr i tiden och ont tal och skvaller kunde lätt få fotfäste, inte bara i byn, utan i hela bygden. Detta var mycket illa i en tid då ens heder och ära var mycket värdefull.

Det hela började år 1701. En ko försvann från Lilla Hättebo tillhörande en där boende korpralshustru. En soldathustru på Slageryds torp, vid namn Kerstin, hade vid tiden för kons försvinnande sett tvenne män dra en ko. Hon berättade att ”den ene war lijten, dhen andra war stor, dhen ene hade lijtet skiägg, den andra stort”. Den ene hade varit en herre med vackra skor, den andre ledde kon. Hon pekade inte ut någon, ”men en lijten tijd derefter stod rychtet i hwars mans mun, att Per och Nills i Östregård Slageryd stuhlet koon”. Ryktet sade också att ”kiöttet stådt i Slagerydz Ängelada”.

Den omnämnda korpralshustrun torde vara Kerstin Persdotter och som var gift med korpralen Nils Jönsson. De bodde på Slageryd Östergårds knekttorp, även kallat Lilla Hättebo. Korpralen Nils, liksom så många andra soldater på de olika knekttorpen runtom i bygden,  drog ut i fält år 1702 när Stora Nordiska kriget hade brutit ut. Då lämnades många hustrur ensamma kvar med sina barn, i orolig väntan på maken skulle komma hem igen. Nils synes ha klarat sig och återvände 1708.

De utpekade åboarna var Per Persson och Nils Jönsson i Slageryd Övergård. De hade båda tillträtt Östergården 1684 efter det att kvartermästaren Anders Johansson haft brukningen där i många år.

Nils Jönson var gift med Britta Persdotter och de fick, såvitt jag kunna finna, tre döttrar varav en dog i späd ålder. Nils var åbo i Östergården fram till omkring 1710, varefter han flyttade till kyrkbyn, närmare bestämt Bäckaby Stockagård. Han var därefter tillbaka till i Östergård, men flyttade 1729 till Åslatorp.

Per Persson var gift med Ingrid Persdotter och han brukade Östergård fram till sin död 1719. Om honom står det i Bäckaby dödbok:

”Andra Söndagen i fastan. Salig Pehr Pehrsson i Östra Slageryd, född i Knutstorp af Ehrlige och gudfruchtige föräldrar, hoos dem i 26 åhr, gift med Ingrid Pehrsdotter i 35 åhr, aflat et barn. Siuuk et åhr, dödh dhen 11 Februarii, dess ålder war 56 åhr. Begrafwen mit på kyrkiogården.”

Ryktet om att Per och Nils var tjuvarna var som sagt envist och förföljde dem. Det föll inte i glömska, utan tvärtom, fanns kvar i var mans mun och sinne.

Många år senare, på hösten 1711 ledde Per Persson tvenne kor till en äng för bete. Vi detta tillfälle,”blef han under wägen i mycket follkz närwaro med sådana skiälldzord öfwerfallen” av grannhustrun Sara Simonsdotter. Hon kallade honom både för ”Creaturs och Boskapztiuf”. Per blev arg och kastade skällsord tillbaka på Sara. Denne Sara, för övrigt en anmor till mig, verkar ha varit avigt inställd mot Per. Hon nöjde sig inte med att skälla på honom, utan hon diktade även en smädesvisa om hans påstådda boskapsstöld! Hur denna löd vet vi inte, men om den var fyndig kan man förmoda att den spreds och nynnades på mångas läppar.

Sara bodde i Övergården och var gift med ryttaren Jöns Persson. Hon hade tidigare varit gift med Abraham Bosson i samma gård och kommit hit till Slageryd 1691. Både Sara Simonsdotter och Per Persson hade alltså bott i samma by och känt varandra i tjugo års tid. De var båda närmare femtio år gamla, men det hindrade dem inte från att bete sig illa mot varandra.

Efter händelsen på väg till ängen fick Per Persson nog; han instämde Sara till tinget för förtal. Det skedde på Västra härads ordinarie vinterting den 17 mars 1712. Här ställdes Per och Sara mot varandra och ord stod mot ord. Vid bråket hade Sara sagt att ”du skall wara en tiuf till dess du bewijsar mig något”.

Tre dagar innan Sara for till tinget i Vrigstad, skaffade hon en skriftlig redogörelse från komministern i Bäckaby, Kaplanen Petrus Torpelius  före mötet. I denna skrivelse står bland annat att ”för 11 åhr sedan är ett rykte upkommit, att denna Pehr skohlat om nattetijd tiufat Corperalskans koo i lilla Hättabo, och slaktat, och derföre fuller (säkerligen) sig på kyrkiowallen upbiudit, att söka attest om sin oskylldighet, men ingen dher till bewillia welat, utan rycktet om honom nu som tilförnede stådt och gådt i swang”. Per hade alltså försökt, genom att en söndag på kyrkbacken, få några av sockenborna att intyga att han var redlig och ärlig man och därmed oskyldig stölden. Men ingen ställde upp. Det måste ha varit kännbart i en bygd där alla kände alla. Per sökte sig till kyrkoherden Andreas Boman i Fröderyd i samma ärende, men även här utan framgång.

Målet slutade i ett tungt bakslag för Per. Häradsrätten uppmanade Per att till ”nästa ting skaffa goda och säkra bevis om sin oskuld för att en gång för alla rentvås från beskyllningen”. Sara gick fri och Per dömdes att ersätta Sara med 1 riksdaler 8 skilling silvermynt för utgifter i för resan till tinget.

Per kom inte tillbaka till nästa ting med intyg från andra gode män, med all sannolikhet för att han inte lyckades skaffa det. Saken fick bero.

Men fem år senare, flammade den olustiga historien upp igen. Denna gång var det Måns Nilsson i Eskilstorp, Hultsjö socken, som beskyllde Nils Jönsson för boskapsstölden. Som nämndes tidigare var både Per och Nils utsatta för beskyllningen. Nils Jönsson bodde sedan flera år i Bäckaby Stockagård.

Nils instämde Måns Nilsson i Eskilstorp till Västra härads höstting den 2 november 1717. Måns å sin sida hade kallat in sex vittnen för att visa att ryktet om kostölden var allmänt spritt. De vittnen som han kallade var Nils Gudmundsson i Hättebo, Sara Simonsdotter i Slageryd Övergård, Lars Johansson i Slageryd Svensgård, Jon Månsson i Slageryd och dito ryttaren Jon Månsson Slagman i Slageryd Övergård, samt Börje Bengtsson i Gudmundsås.

Dessa återgav i stort sett samma historia om vad soldathustrun sett. Jon Månsson Slagman var den ende som egentligen ger intrycket av att ifrågasätta ryktet genom att i sitt vittnesmål säga ”att han hört rychte stå på Nills och Per i Slageryd för en stulen koo, men hwad sandt är wet han icke”.

Rätten noterade att Per Persson aldrig återkom med bevis efter rättegången 1712, och uppmanade denna återigen att göra så. Och om han inte lyckades skaffa gode mäns vittnesmål till sin sak, skulle parterna samlas åter. Nils Jönsson dömdes dessutom att ersätta vittnenas utgifter.

Per Persson och Nils Jönsson ville få ett slut på den här historien. De återkom nästa ting på Västra härads vinterting den 5 februari 1718, såsom rätten uppmanat dem. Även denna gång instämde de Måns Nilsson i Eskilstorp för förtal.

Och denna gång gick det bättre. Både Per Persson och Nils Jönsson erbjöd sig att genom ed på ”hand å book” (bibeln) svära sig oskyldiga till stölden mot domare och nämndemännen. Men de slapp detta; tingsrätten dömde dem ”för detta ogrundade rychte alleles befriade”. Man satte böter på 40 riksdaler silvermyntför alla och envar som fortsatte förtala dem.

Efter 17 år med befläckat rykte fick både Per och Nils upprättelse och hedern tillbaka.

Inte långt efter denna rättegången blev Per sjuk och han avled ett år senare. Han blev 56 år gammal.

Källor:

1. Västra härads rätt 1712-03-17, §6
2. Västra härads rätt 1717-11-02, §47
3. Västra härads rätt 1718-02-05, §25
4. Mantalslängder 1642-1820, SVAR, https://sok.riksarkivet.se/mantalslangder
5. Bäckaby ministerialböcker