En soldats ungdomsår under stormaktstidens krig

På 1600-talet drogs tusentals unga män bort från sina hem och byar för att tjäna kronan i krig som utkämpades långt från deras vardag. De flesta försvann spårlöst ur historien, endast kända genom korta notiser i gamla längder och rullor. Men ibland går det att spåra dem längre, steg för steg, från hembygden och ut i stormaktstidens värld.

Per Jonsson Esping är ett sådant namn. För många släktforskare i Fröderydbygden är han välbekant, vem var han innan han blev knekt, och var hade han sitt ursprung? Med hjälp av genomgång av roteringslängder och mantalslängder går det nu att kasta nytt ljus över hans ungdomsår och den väg som förde honom från en småländsk by till stormaktstidens krig.

Per från Äsprilla

Inför utskrivningen 1641 skrev kyrkoherden Nils Bringius för första gången in den unge mannen Per Jonsson från Äsprilla i roteringslängden för sitt gäld. Då alla vapenföra män mellan femton och 60 år fördes in i denna längd, innebar det att Per var minst femton år fyllda och född senast 1626.

De som fördes in i denna roteringslängd kom från skatte- och kronohemmanen. Av Äsprillas fyra gårdar var tre av dem skattegårdar – Norrgården, Södergården och Östergården – och mot denna bakgrund framstår det som ytterst sannolikt att Per hörde till Norrgården i Äsprilla och var son till Jon Persson, som var den ende brukaren av Äsprillas skattegårdar med detta förnamn.

Jon Persson hade brukat Norrgården sedan 1608 då han för första gången förekommer i jordeboken. Han delade brukningen i Norrgården sedan många år med sin yngre bror Karl Persson (min ana).

Läs med i inlägget: Brukare i Äsprilla by 1548-1700

Jon är bland de bönder i 1639 års mantalslängd som var över 60 år och han anges där vara 63 år vilket ger ett födelseår omkring 1576.

Jon Persson var gift med Märit Eriksdotter och hon är känd först från och med den första utförliga mantalslängden från 1643. Att hon var mor till Per går inte med säkerhet att säga, men min gissning är att hon var det.

Jon och Märit hade sannolikt ytterligare en son, Erik. Han bodde kvar hemma hos föräldrarna år 1643 samt under åren 1647–1649, och anges i mantalslängderna för dessa år som knekt (soldat). Jag håller det för troligt att han var deras son med tanke på namnskicket – Per var äldste sonen och fick farfaderns namn, medan Erik var den yngre och fick morfaderns namn. Denne Erik valde också – frivilligt – soldatyrket och om hans öde finns att läsa i Ett öde i stormaktstidens skugga.

Några andra barn till Jon och Märit har jag inte funnit. Det finns visserligen en piga Ingeborg boende hos dem mellan 1653 och 1659, men med tanke på Jons höga ålder var hon troligen i tjänst och skötte hushållet åt dem på äldre dagar.

Om vi går ytterligare tillbaka en generation, tyder det mesta på att Pers farfar var Per Månsson och arvtagare till Holmstens skattegård i Äsprilla. Inte helt osannolikt var då Pers farmor dotter till Holmsten eftersom skattegårdarna främst gick i arv till son eller dotter. Holmsten brukade Norrgården mellan 1576 och 1587 och var samtida med Åke Brunk.

Läs mer i inlägget: Arvet efter Åke Brunk – Äsprilla

Uttagen till knekt

Som inledningsvis berättades om, var Per införd i 1641 år roteringslängd och kyrkoherden Bringius meddelade i kyrkan några veckor i förväg när och var utskrivningen skulle ske. I regel hölls sådana förrättningar i början av året. Samlingsplatsen låg i närheten, och den kunde vara en gästgivargård eller en sockenstuga. Dessa utskrivningar var i regel talrikt besökta. Uteblev man från utskrivningen straffades man med böter.

Per visste mycket väl vad det handlade om. Under hela hans uppväxt hade männen från byn mer eller mindre årligen gått till utskrivningsmötena. Hittills hade han varit bland dem i familjen som hemma oroligt väntade hur det skulle gå för fadern. För inte så många år sedan hade den några år äldre Per Olofsson i granngården skrivits ut, men då hade fadern lyckats leja en annan i hans ställe. Men denne lejde man levde inte ens året ut. Han hade skeppats över till Pommern och det pågående kriget nere i Tyskland och förmodligen dukat under i någon av alla epidemier och sjukdomar som ofta grasserade när många trängdes ihop i läger och inkvarteringar.

Per vandrade tillsammans med de andra männen i byn och från de andra byarna runtomkring slöt fler och fler upp. Per var uppskriven i rote nummer 14 tillsammans med nio andra män från skatte- och kronohemmanen i Fröderyd. Fadern, Jon, följde kanske med till mötet men var själv inte med i roteringslängden då han var för gammal med sina 65 år.

Att vara en ogift, frisk och stark ung man bådade inte gott inför ett utskrivningsmöte. Utskrivningarna hade duggat tätt se senast åren och dammsugit bygden på ynglingar. Bland männen i hans rote fanns fyra äldre och två yngre bönder. Förutom Per var tre andra ogifta unga män. Men en av dem, Jon Mattsson från Hultatorp, hade för tio år sedan varit mycket halt och även om han blivit bättre så var han nog inte förstahandsvalet för utskrivningskommissionen.

Per kanske inte blev så överraskad när utskrivningskommissionens val föll på honom och han blev den antagne knekten ur denna rote.

Männen i rote nummer 14 i 1641 års roteringslängd.

1. Åke Ingemarsson i Fröderyd kyrkby. Bonde och gift man sedan något år och familj med småbarn. Han var noterad bland de fattiga och lytta i 1636 års mantalslängd och var plågad av fotangel, det vill säga han hade fotgikt och hade svårt att gå.
2. Per Svensson, bonde i Ljunganäs åtminstone sedan 1621.
3. Måns Jönsson, bonde i Ljunganäs åtminstone sedan 1628.
4. Per Karlsson i Ljunganäs, troligen en ung dräng.
5. Olof Persson, bonde i Äsprilla sedan omkring 1613.
6. Per Olofsson i Äsprilla, ung dräng på omkring arton år.
7. Karl Persson, bonde i Äsprilla sedan Älvsborgs lösen 1613–1618.
8. Per Jonsson i Äsprilla, ung dräng omkring femton år gammal. Utskriven till knekt.
9. Per Germundsson, förmodligen en ung bonde i Hultatorp sedan 1636.
10. Jon Mattsson i Hultatorp, omkring tjugoett år gammal, säges 1630 ha varit mycket halt.

Detta år, 1641, skrevs sju knektar ut från skatte- och kronohemmanen i Fröderyd gäld, en ur frälsehemmanen samt en från länsmans drängar. Sammanlagt blev det nio – tre från Fröderyd, två från Bäckaby och fyra från Ramkvilla. Från hela Jönköpings län blev det 259 knektar vilket motsvarade ungefär en fjärdedel av Jönköpings regemente. Det talar sitt tydliga språk om de stora förluster som regementet hade lidit sedan utskrivningen föregående år.

Läs mer hur utskrivningarna drabbade männen i Äsprilla under 1620-, 1630- och 1640-talen och vad som sedan blev deras öde: Utskrivningarna – allmogens gissel under 1600-talet

Det var inte bara nya knektar som tillfördes Jönköpings regemente. Föregående år hade regementet också fått en ny chef, den från England bördige Georg Fleetwood. Han befann sig dock inte i Sverige utan i Pommern, där han i augusti tillträdde som kommendant i Greifswald. Senare samma höst, i oktober, förflyttades han till Kolberg, där han kom att stanna fram till 1653. Som kommendant i Greifswald och därefter i Kolberg hade han sammanlagt fem av regementets åtta kompanier förlagda under sitt befäl.

Per hamnade, tillsammans med sju andra nyutskrivna knektar från Fröderyd gäld, i Erik Axelssons kompani. Sammanlagt uppgick därmed antalet män från Fröderyd gäld till tretton. Under rådande omständigheter var detta en förhållandevis stor tur för Per, eftersom kompaniet var ett av de hemmavarande och därmed undgick att bli överskeppad till garnisonstjänst i Kolberg i Pommern.

Av de åtta nyutskrivna detta år var Per och Jon Erlandsson från Gudmundsås de enda som inte lejde någon i sitt ställe. Det visar att det åtminstone detta år var relativt vanligt att kunna undkomma utskrivningen, men det krävdes ekonomiska resurser för att ersätta den hugade yngling som var villig att ta knekttjänsten. Varför Pers far inte hade möjlighet att leja någon i hans ställe – såsom Olof Persson i Södergården gjort några år tidigare – är oklart, men skillnaden i ekonomiska förutsättningar kan ha varit avgörande.

Pers första år som soldat tycks ha förflutit lugnt, vilket gav honom tid att öva och skolas i soldatyrket. Att han var hemmavid framgår också i 1643 års mantalslängd där han återfinns hos sina föräldrar i Äsprilla Norrgård tillsammans med sin bror Erik. På samma gård bodde Pers farbror Karls med sin familj.

Första prövningen – Horns krig

De lugna åren hemmavid gick mot sitt slut och bönderna i Äsprilla och annorstädes förstod att de styrande förberedde ett krig mot Danmark. Allmogen i Jönköpings län ålades under vintern 1643 – 44 föra fram virke till palissader för fästningsverk, samtidigt som förberedelserna för ett kommande fälttåg tog sin början.

I januari 1644 genomfördes nya utskrivningar och denna gång föll lotten på den några år äldre hemmasonen i Södergården, Per Olofsson. Regementet mönstrades den 31 januari 1644 och nu omorganiserades kompanierna så att Per Jonsson tillsammans med elva från andra fröderydbygden stannade i Erik Axelssons kompani, medan den nyutskrivne Per Olofsson i Crafft Wulffs kompani. Sammanlagt bidrog Fröderyd gäld med 37 soldater till dessa två kompanier. Man kan notera att det var vanligt att vara lejd soldat. Av fröderydbygdens soldater var arton – eller drygt hälften – lejda.

Den svenska armén under fältmarskalk Gustaf Horn förde kriget in i Danmark i det fälttåg som kommit att kallas Horns krig. Det utspelade sig under trettioåriga krigets senare skede och hade till syfte att bryta Danmarks grepp över Östersjön.

Kompanierna marscherade mot Värnamo och de svenska trupperna uppgick till omkring 10.800 man. En svaghet var att ungefär en tredjedel i Jönköpings regemente bestod av nyutskrivna och därmed oerfarna soldater. Den nionde februari bröt hären upp och tågade söderut. Efter att ha passerat Markaryd gick man in i danska Skåne och den sjuttonde februari intogs Helsingborg utan motstånd. I övrigt mötte svenskarna föga reguljärt motstånd, men utsattes för angrepp från snapphanar i skogarna. Landskrona erövrades den sjunde april, då två man från Jönköpings regemente stupade, dock ingen från Fröderydbygden.

Under sommaren gjordes ett försök att inta Malmöhus fästning och svenskarna upprättade ett läger i det närbelägna Västra Skrävlinge, dit också Jönköpings kompanier anlände strax därpå. Emellertid fick man ge upp belägringen, dels på grund av den där rådande sjuklighet och dels brist på livsmedel. I fältlägret i Västra Skrävlinge avled fyra man från fröderydbygden.

Per och hans kamrater bröt upp från lägret och marscherade tillbaka till Landskrona, där de blev kvar resten av året. Men nu började sjukdomar sprida sig bland det tätt packade manskapet. Under hösten insjuknade allt fler och dödstalen sköt i höjden. Det måste ha varit en fruktansvärd tid och garnison i Landskronas smälte bort som is i vårsolen. Förhållandena var ingalunda unika. Redan i början av 1620-talet hade Gustav II Adolf, med erfarenhet från Rigas garnison, sammanfattat situationen med de bistra orden att soldaterna dö som flugor sin kos.

Några dagar före jul 1644 gjordes en förteckning över regementes manskap i garnisonen. Då konstaterade man att den kvarvarande styrkan uppgick till 458 soldater, 38 hade tillförts men att hela 430 var döda. Nästan hälften hade alltså dött i sjukdomar och umbäranden.

Av de 37 soldater från fröderydbygden hade två stannat kvar hemma på grund av sjukdom, en hade avancerat till korpral, 21 hade dött – de flesta under hösten 1644 – och fjorton kunde marschera hem igen. I Pers kompani hade sju av hans elva kamrater från fröderydbygden dukat under. Han hade varit omgiven av död men var en av överlevarna som kunde återvända hem. Mindre tur hade man i Södergården där deras ende son, Per Olofsson, var bland dem som inte klarade sig.

Horns krig hade varit framgångsrikt. Vid freden i Brömsebro i augusti 1645 erhöll Sverige landskapen Jämtland och Härjedalen, öarna Gotland och Ösel samt Halland på trettio år. Svenskarna lämnade tillbaka Skåne och garnisonen i Landskrona utrymdes. Per Jonsson var dock ännu kvar där enligt mönsterrullan från den förste september, men hade återvänt hem till mönstringen i Jönköping i mars 1646, då kompanierna mönstrades.

Åren i Pommern

Per var, liksom sin bror, hemma på föräldragården år 1646. Båda är i detta års mantalslängd upptagna som knektar.

Men tiden hemma i Äsprilla blev för Per kortvarig. Snart fick han besked att garnisonen i Kolberg (dagens Kołobrzeg i Polen) behövde förstärkning, och han var bland dem som beordrades dit. Enligt rullorna tycks han ha anlänt den nionde november 1646.

Kolberg hade erövrats av svenskarna efter en långvarig belägring i början av inträdet i trettioåriga kriget 1631 och garnisonen där hade sedan flera år bestått av fem kompanier från Jönköpings regemente med ledning av Georg Fleetwood.

Per förstärkte Erik Axelssons kompani och här fick han sällskap av sju andra från fröderydbygden – Gudmund Gudmundsson från Rösås, Torkel Nilsson Puketorp, Måns Persson från Södraskog, Ingemund Nilsson från Angseboda, Måns Svensson från Ryd, Sven Eriksson från Skärbäck och Nils Persson från Bränderyd.

I fyra av de fem kompanierna i garnisonen tjänstgjorde soldater från fröderydbygden, sammanlagt 21 man. Förutom Ingemund och Nils i Pers eget kompani, fanns där även Måns Mårtensson från kyrkbyn i Fröderyd, Sven Jönsson från Hökhult, Hemming Håkansson från Kristerstorp, Per Andersson från Huluboda och Jon Siggesson från Kallsjö. De var alltså åtta män från samma socken, som mer eller mindre måste ha känt varandra – träffats i kyrkan om söndagarna och i andra sammanhang hemma i bygden.

Soldaterna i garnisonen avlönades månadsvis, och vid varje tillfälle upprättades en längd över allt manskap. Med tiden blev det ett omfattande material med rullor. I avlöningsrullorna framgår det att Per Jonsson var på execution. Det innebar att han inte fick ordinarie kontant sold utan i stället försörjdes genom exekution på ortsbefolkningen, det vill säga inkvartering och uttag av mat, husrum och andra förnödenheter. Detta var vanligt i svenska garnisoner i Tyskland under slutskedet av trettioåriga kriget, då kronan ofta saknade medel att betala solden kontant.

Från avlöningsrullorna kan man dra slutsatsen att åren i Kolberg synes ha förflutit utan några större stridshandlingar och, mirakulöst nog, utan de annars så vanliga utbrotten av förödande epidemier.

Bilden nedan föreställer Kolberg och ritades av Erik Jönsson (Dahlberg) som 1652 besökte Kolberg. Kanske stötte de på varandra på Kolbergs gator? Eller kanske hörde Per talas om den jämnårige unge mannen som var i början av en lysande karriär i den svenska krigsmaktens tjänst som fortifikationsofficer, ingenjör och tecknare. Vid denna tid vistades Erik Jönsson i Sveriges besittningar i norra Tyskland och Pommern, där han dokumenterade städer och fästningar genom noggranna teckningar. Senare i livet adlades han och tog sig namnet Dahlberg och nådde höga ämbeten, bland annat som generalguvernör i Livland.

Två år efter Pers ankomst till Kolberg kom stora nyheter. Prag hade intagits och plundrats på sommaren 1648 vilket var en så betydelsefull händelse att de pågående fredsförhandlingarna avslutades och Westfaliska freden undertecknades. Det markerade kulmen på Sveriges stormaktstid och befäste landets ställning som en av norra Europas ledande makter.

Men trots detta blev tiden i Kolberg lång och månader lades till år. I och med fredsslutet ansågs fästningsverket i Kolberg inte längre ha något värde och lades ned. De fem kompanierna från Jönköpings regemente fick resa hem i juni 1653.

Hemma igen

Efter sex och ett halvt år fick Per äntligen sätta fötterna på svensk jord igen och började den långa vandringen från Kalmar upp till hemsocknen i Fröderyd till sina nära och kära. Vilka tankar rörde sig i hans huvud? Vad visste han om förhållandena hemma på gården? Var föräldrarna fortfarande vid liv – hans gamla far skulle ju nu vara 76 år gammal.

Till hans stora lycka möttes han av föräldrar vid hemkomsten, vilka fick glädjen att efter alla dessa år återse sin förlorade son. Moderns böner om sin sons välgång hade blivit hörda. Att en soldat skulle ha överlevt så många år i Tyskland tillhörde inte vanligheterna.

Men inte riktigt alla kom hem från Kolberg. Av de ursprungliga 21 soldaterna från fröderydbygden som skickats dit kom sjutton hem.

Per Andersson från Huluboda dog i maj 1648 och Gudmund Gudmundsson i februari 1650. Torkel Nilsson var utlånad till general von Königsmarck. Denne var en tyskfödd adelsman i svensk tjänst, vilken var ute på strövtåg och ägnade sig åt plundring med uppgiften att skaffa huvudarmén förstärkningar. Hans kanske mest berömda bragd var stormningen av Lilla sidan i Prag 1648, där han även förvärvade ett ofantligt byte. Torkel Nilsson från Puketorp, Bäckaby socken, måste ha varit med om många strapatser och äventyrligheter under sin tid hos general Königsmarck. Sista gången han avlönas är i december 1650, sedan är det en lucka i rullorna till januari 1653 och då är han borta –med all sannolikhet död.

Lars Jonsson från Puketorp försvann någon gång mellan januari och februari 1653, men om honom finns inga noteringar. Måns Persson från Södraskog rymde i januari samma år. Varför han gjorde det kan man bara spekulera i. Kanske hade han fått nog av soldatlivet men fattade sitt beslut i ett olyckligt sent skede när de var så nära att skickas hem. Eller också ville han helt enkelt inte återvända hem – kanske hade han funnit något, eller någon, som band honom kvar.

Slutord

När Per Jonsson Esping återvände hem i juni 1653 efter mer än sex års tjänst i Kolberg hade han i sitt unga liv redan klarat flera strapatser som många andra inte gjorde. Men detta var bara början på hans väg som soldat under stormaktstidens alla krig. I nästa del följer vi honom vidare i livet – hur han bildade familj med Anna från Kallsjö och om hans fortsatta äventyr i kronans tjänst. Fortsättningen av berättelsen om Pers liv finns i inlägget:

Per Jonsson Esping – soldat under stormaktstiden

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Per Jonsson Esping – soldat under stormaktstiden; Det här är berättelsen om soldaten Per Jonsson Esping från Fröderyd socken på det småländska höglandet. Hans levnad sammanfaller med Sveriges uppstigande till en av Europas stormakter. Berättelsen om Per är också en berättelse om hur det var att leva som soldat under 1600-talet. Han började som utskriven gemen soldat och genom åren klättrade han i den militära hierarkin tills han strax före sin död i Pommern blev löjtnant. Del 2/2.

Ett öde i stormaktstidens skugga; I stormaktstidens krig försvann tusentals unga män ut i Europa, många utan att någonsin återvända. De flesta lämnade få spår efter sig – ett namn i en rulla, ett datum, ibland bara ett tyst tomrum i hembygden. Denna berättelse handlar om en av dem: Erik Jonsson, en ung man från det småländska höglandet, vars liv kom att släckas i krigets skugga. För den som har rötter i Fröderydbygden finns här något mer än ännu ett soldatöde. Genom ett tålmodigt arbete i mantalslängder, rullor och kyrkliga räkenskaper framträder bilden av en man som med stor sannolikhet var bror till den välkände soldaten Per Jonsson Esping – stamfader till över tusen nu levande ättlingar. Detta innebär då att Pers livsöde inte längre står ensamt, utan måste förstås i ett vidare familjesammanhang, där två bröder drogs in i stormaktstidens krig med vitt skilda men lika ödesmättade slut.

Rötter i Äsprilla – Jon Persson och spåren tillbaka till 1500-talet: Hur långt tillbaka kan man egentligen följa en släkt i en småländsk bondby? För många med rötter i Fröderydsbygden – och inte minst i Äsprilla – leder spåren gång på gång tillbaka till samma personer och gårdar. En av dessa är Per Månsson, som brukade Norrgården i Äsprilla under 1500-talets slut. Genom hans söner och deras efterkommande har en mängd släktlinjer vuxit fram, däribland den vida spridda släkten efter Per Jonsson Esping med tusentals kända ättlingar i dag. Med hjälp av jordeböcker, tiondelängder, mantalslängder, domböcker och kyrkliga räkenskaper följer denna berättelse gårdens brukare och deras familjer genom 1600-talet och visar hur det, trots fragmentariska källor, ofta är möjligt att nå tillbaka till 1500-talet. I denna första del står Jon Persson och hans efterkommande i centrum, medan hans bror Karl Persson och Norrgårdens fortsatta historia behandlas i nästa del.

Byar och torp i Fröderyd; byarna och torpen i Fröderyd socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 8.000 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Brukare i Äsprilla by 1548-1700; Hur såg livet ut i Äsprilla för nästan 500 år sedan – och vilka var människorna som brukade jorden där? Genom gamla skattelängder, jordeböcker och andra arkivhandlingar går det faktiskt att följa gårdarna och deras brukare långt bak i tiden. I det här inlägget berättar jag om hur Äsprilla by växer fram i källorna, vilka gårdar som fanns redan på 1500-talet och hur jag har försökt kartlägga dem som brukade jorden under de följande seklerna. Även om du inte har anor från just Äsprilla by kan brukarlängden vara av intresse – här finns nämligen länkar till de olika källorna som kan användas för forskning i hela Fröderyd socken, dess grannsocknar och Västra härad i stort. Förhoppningsvis kan den också inspirera dig – och andra med intresse för bygden – att upprätta en liknande längd för just din egen by.

Utskrivningarna – allmogens gissel under 1600-talet; Om roteringslängder, lottdragning och ett liv i ständig fruktan. För allmogen på 1600-talet var utskrivningarna en återkommande börda och djupt hatade. Varje år kunde kronan kräva ännu en ung man, och varje gång levde familjerna med rädslan att för alltid mista en son eller en bror. Den här berättelsen följer hur utskrivningarna slog mot Äsprilla by på det småländska höglandet och de unga män som togs ut under 1620-, 1630- och 1640-talen – och vad som sedan blev deras öde.

Rullor Jönköpings Infanteriregemente; register över Jönköpings infanteriregemente och roteringslängder innehåller soldaterna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Västra Härad och omfattar (för närvarande) perioden 1628 till 1722 med 2800 poster.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Fröderyds gäld i landskapshandlingarna 1545-1629; Utforska 1500-talets landskapshandlingar och upptäck spåren efter dina förfäder! Här har jag samlat över 6 000 poster från perioden 1545–1629, hämtade ur 86 volymer och tusentals sidor av historiska räkenskaper. Fokus ligger på socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län, men även närliggande områden kan finnas representerade. För släktforskaren är detta en ovärderlig källa – jordeböcker, tiondelängder och mantalslängder som listar bönder och gårdar under Vasatiden. Oavsett om din släkt finns här eller i närliggande socknar kan registret vara en nyckel till din historia.

Fröderyds gäld i Älvsborgs lösen 1613; I detta inlägg delar jag med mig av mina avskrifter ur Älvsborgs lösen 1613 vilka främst är inriktade på Bäckaby socken i Västra härad i Jönköpings län (F). Bäckaby socken tillhörde Fröderyds pastorat och gäld; den senare var en skattemässigt redovisande enhet. Även om just din socken eller by inte är med i det här registret, så är länkarna mycket användbara inom Västra härad då övriga socknar oftast bara är några sidor bort.

Livet i tre smålandssocknar under Älvsborgs Lösen 1613; Vad man kan få ut ur Älvsborgs lösen 1613, både ur ett släktforskarperspektiv och ur ett hembygdsperspektiv? Som utgångspunkt har jag tagit de tre socknarna Fröderyd, Ramkvilla och Bäckaby och visar vad uppbörds- och rannsakningslängderna berättar om människorna som levde där för drygt fyrahundra år sedan. Om deras kamp mot fattigdom, gårdar som brann upp och även ett dråp som begicks.

De Ogifta; hur vanligt var det att man gifte sig, eller tvärtom, att man förblev ogift på 1600- och 1700-talet? Och hur såg de ogiftas levnadsvillkor ut? Dessa och andra frågor försöker jag besvara i inlägget, samt ger några exempel på levnadsöden.

Kyrkoherdarna i Fröderyds pastorat; I socknen var prästen en viktig person, en auktoritet. Han var församlingens fader, en guds tjänare som förhörde sockenborna på deras kristendomskunskaper, särskilt guds bud. Han ledde de kyrkliga aktiviteterna under året såsom högmässa, dop, vigsel och begravning. I det klassamhälle som Sverige då var, skilde sig prästen från bönderna med sin universitetsutbildning. Men å andra sidan levde han på en gård i bygden nära sina församlingsbor och delade deras glädje och sorg, i med- och motgångar. Det här inlägget går igenom alla kyrkoherdar i Fröderyds pastorat fram till 1928.

Källor

Utskrivningarna – allmogens gissel under 1600-talet

Rullor Jönköpings Infanteriregemente

Mantalslängder

Bilder:

1. Thomas Lindgren / ChatGPT
2. Thomas Lindgren / ChatGPT
3. Bild: Riksarkivet. Källa: Roterings- och utskrivningslängder, Arkiv med löpande volymnumrering, SE/KrA/0025/0/114 (1628-1629), bildid: A0054962_00067.
4. Bild: ArkivDigital. Källa: Mantalslängder 1642-1820 Jönköpings län 1643-1820 (F) 1 (1643) Bild 70 / sid 1 (AID: v843381a.b70.s1, NAD: SE/RA/55203/55203.05)
5. Thomas Lindgren / ChatGPT
6. Bild: Riksarkivet. Källa: Erik Dahlbergs samling, Kartor och ritningar, SE/RA/720269/#/0094:00003 (1670?-1679?), bildid: R0002087_00001
7. Bild: ArkivDigital. Källa: Mantalslängder 1642-1820 Jönköpings län 1643-1820 (F) 4 (1646) Bild 880 / sid 556 (AID: v843384.b880.s556, NAD: SE/RA/55203/55203.05).
8. Thomas Lindgren / ChatGPT
9. Bild: Bukowskis, https://www.bukowskis.com/sv/lots/375836-kopparstick-erik-dahlberg-1600-1700-tal
10. Thomas Lindgren / ChatGPT

Övrigt:

• George Fleetwood, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=14195
• Kołobrzeg (Kolberg), https://sv.wikipedia.org/wiki/Ko%C5%82obrzeg
• Erik Dahlbergh, https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Dahlbergh