På Västra härads sommarting 1716 anklagades en gift man och hans piga för enkelt hor. Det här var ett tämligen vanligt förekommande brott och det hade inte varit värt en egen berättelse om det inte varit för att det fick en oväntad inledning då pigan nekade till samröre med mannen och istället sade sig blivit våld blivit tagen av en saxisk soldat. Men målet kom att få ännu en vändning då tingsrätten fortsatte utredningen. Och samma piga kom att några år senare att återigen stå på den anklagades sida, men denna gång för ett betydligare allvarligare brott där hennes liv stod på spel.

Den saxiske soldaten

Som det fjärde målet på sommartingets andra dag år 1716 anklagade hustru Elisabet Månsdotter i Fågelleken sin egen make för att ha bedrivit hor med deras piga. Hon hade fått reda på detta genom ett rykte och hade därför instämt sin man för att få saken utredd. Hon sade vidare att hon själv inte haft anledning att misstänka honom för otrohet och inte heller hade deras piga velat bekänna någonting. Maken Per tillade att han var oskyldig och hade inte haft något med sin piga att beställa.

Hustru Elisabet var sedan fyra år omgift med sin nuvarande man Per Nilsson. Hon hade i sitt tidigare äktenskap två söner som nu var vuxna och utflyttade. Med Per hade hon fått en son, men hans liv blev blott tre dagar. Elisabet var nu 45 år fyllda, medan hennes make som hon nu anklagade här på tinget var 33 år.

Den anklagade pigan, Elisabet Andersdotter, var från Lilla Angseboda i grannsocknen Fröderyd. Men hon nekade ihärdigt och alldeles bestämt till att ha haft beblandelse med sin husbonde. Per Nilsson, sade hon, var fri från henne men däremot hade hon blivit våldtagen av en saxisk soldat som legat inkvarterad här i trakten.

Det hela hade gått till enligt följande. Några dagar efter nyår förliden vinter gick hon från Fågelleken för att hälsa på sin far i Lilla Angseboda. När hon gick över den frusna Skärsjön hann en man ikapp henne. Det var en av de saxiska soldaterna som var inkvarterade i bygden. Han sade att han också var på väg åt Fröderyd så han gjorde henne sällskap. Men väl komna över sjön tog han tag i henne och satte henne på en nedfallen gärdesgård. Han sade att om hon inte gjorde som han sade ”så skulle han ränne Wärian i henne”. Och då han var en stor och ”stark karl tog han henne med Wålld”.

Tingsrätten frågade henne om hon ropade efter hjälp? ”Ja”, det hade hon gjort, men det ”war långt till byn att dhet intet kunde höras”. Byn i fråga borde ha varit Röshult. Tingsrätten frågade vidare om soldaten rev sönder hennes kläder? ”Neij dhet giorde han intet”. På frågan om hon visste var denne saxiske soldat låg inkvarterad, svarade Elisabet att det visste ”hon intet eller har någonsin sedt honom förr eller sedan”. Men hon kunde beskriva honom att han ”hade swart hår, en lång karl, gammal Blå söndrig råck, grå strumpor och skor på sig”.

Elisabet sade att hon aldrig med någon annan karl hade haft med att göra och ej heller med hennes husbonde Per Nilsson. Om hon nu var med barn så var det med den saxiske soldaten.

Tingsrätten beslutade att avbryta vidare förhandlingar till länsmannen Jonas Hansson var tillstädes.

Vändningen

Hustru Elisabet Månsdotter kände sig nog illa till mods. Hon hade anklagat den stackars pigan för umgänge med hennes man på grund av ett ogrundat rykte, medan hon i själva verket blivit förgripen av en saxisk soldat.

Några timmar senare var länsmannen tillbaka och målet togs upp igen. Men när maken Per Nilsson kallades upp föll han till föga inför häradsnämnden och bekände. Han sade att han inte kunde säga sig vara fri från pigan då han vid föregående jul en gång kommit drucken hem och krupit ned i pigans säng. Pigan Elisabet genmälde, att det visserligen var sant att ”om morgonen (när) hon waknade låg han i bänken hoos henne”. Besynnerligt nog hävdade hon att ”men om han giorde henne någon skada wet hon intet”. Om hon var havande höll hon soldaten ändå för att vara barnafadern. Hon påstod ”i dhet högsta att hennes bekännelse om Soldaten är sanfärdig”. På detta svarade Per Nilsson, i sin uppriktighet får man förmoda, att han inte kunde svära sig fri från beblandelse med pigan.

Tingsrätten fattade nu sitt beslut. Då ”Per Nillsson icke kan förneeka med mindre han i dryckenskap kommit till att bedrifwa Enkelt hoor med Elisabet Andersdotter”, så sakfälldes han enligt 1653 års straffordning att böta 80 daler silvermynt, att stå tre söndagar på pliktpallen i Bäckaby kyrka samt därefter begå uppenbar skrift.

Böterna var kännbara och de delades upp i tre delar. En del tillföll frälserätten, det vill säga att de gick till ägaren till frälsetorpet Fågelleken som i var adelsmannen Erik Hillebard. Den andra delen tillföll häradsrätten, medan den sista delen tillföll målsäganden vilket i det här fallet var hustru Elisabet i Fågelleken. Hon gjorde sig alltså en hacka genom att få maken fälld för horsbrottet!

Angående pigan Elisabet Andersdotters gjorda bekännelse, ansåg tingsrätten denna vara ”mycket misstänckt och twifwelsachtig”. En av flera märkliga omständigheter i hennes berättelse var att en saxisk krigsfånge bar en värja. Men rätten beslutade att skjuta upp vidare förhandlingar till hösttinget ”emedan hon ännu icke födt barn”.

Ännu en vändning

Under natten som gick kom pigan Elisabet på andra tankar och steg följande morgon åter fram inför häradsrätten. Hon bekände nu att hon i sin enfaldighet trodde att hon skulle kunna få ett lindrigare straff om hon ”föregaf att en okiänd Saxisk solldat henne belägrat”. Nu sade hon att det endast var hennes husbonde som belägrat henne och att det bara skulle kunna vara han som var barnafadern. De hade redan förlikts på så sätt att han gett henne sex daler silvermynt.

Det var nu inte svårt för tingsrätten att ge henne en fällande dom. Hon fick böta 40 daler silvermynt, vilket var det vanliga beloppet och var hälften av mannens. Och även nu skulle en tredjedel av böterna tillfalla hustru Elisabet i Fågelleken som tillsammans med mannens böter fick sammanlagt fyrtio daler silvermynt.

Även pigan Elisabet dömdes att tre dagar stå på pliktpallen samt därefter begå uppenbar skrift. Dock ville tingsrätten inte utsätta henne för dessa straff förrän Mikaelis tid eller då hon hunnit föda sitt barn. Efter absolutionen (förlåtelse av sina synder) skulle hon ”särskillt underwijsas,
att icke wijdare fara med osanning, som hon nu wid Tingzrätten giordt”. Tingsrätten lät nåd gå före rätt angående hennes lögn om den saxiska soldaten, för hennes ”enfalldighet och ungdoms” skull.

En barnamörderska?

Pigan Elisabet Andersdotter som var i centrum i detta lägersmål sades komma från Lilla Angseboda och hon var dotter till Anders Larsson och Karin Simonsdotter därstädes.

Elisabet var vid tiden för rannsakningen havande, men något barn finns inte infört i varken i Bäckabys eller Fröderyds födelseböcker. Oäkta barn fördes på den här tiden inte in i de ordinarie födelselängderna utan noteras vid sidan om. Det var lite si och så om dessa oäkta barn överhuvudtaget sedan fördes in i födelseboken. För Fröderyds del finns ett oäkta barn inskrivet under en egen rubrik för just 1716, men det var inte Elisabets.

Sanningen var den att Elisabet fick missfall men dolde det. Fostret var inte mer än en tvärhand stort och hon lade det i ett litet skrin och gömde det sedan under en sten i skogen. Hon yppade inget för någon utan höll sin hemlighet för sig själv.

I november 1719 gifte sig Elisabet med drängen Måns Andersson från Klev, Fröderyd socken. Hon var redan gravid i sjunde månaden, men det syntes inte och hennes nyblivne make fick inte veta någonting. Jämnt två månader senare, sent på torsdagskvällen den 25 januari, kände hon att det var dags att föda. Maken Måns var lämpligt nog bortrest och hemma i stugan fanns endast hon och hennes gamla mor, Karin Simonsdotter, som satt och spann vid den öppna spisen. Elisabet gick ut i den kalla vinternatten för föda i hemlighet, men hennes mor undrade vad som var på gång gick ut och övertalade henne att gå in i stugvärmen igen, ovetandes om vad som var i görningen. Elisabet gick då till sin sängs och där under natten som följde födde hon barnet. Men det var dödfött. På morgonen därpå gick modern ut och då passade Elisabet på att gömma undan barnet. Hon tog en liten duk, lindade in barnet i den och lade sedan knytet i ett litet skrin. Precis som förra gången för 3½ år sedan.

Det gick en vecka och soldaten Anders Kempe sökte upp henne och upptäckte skrinet med barnet i. Hon blev tvungen att för honom berätta vad som skett och han blev mycket arg på henne. Hon försvarade sig med att hon dolt graviditeten och det dödfödda barnet för att ingen skulle förstå att hon haft ”otidigt sängelag” med honom. Med detta avsåg hon att hon och soldaten Kempe hade varit tillsammans innan giftermålet med sin make och om hon hade berättat att hon var gravid hade han genast förstått att han ej var barnafadern.

Urtima ting

Elisabets döda barn kom snart till allmän kännedom och hon kom att misstänkas för barnamord. Eftersom vintertinget redan hade varit och det var långt kvar till sommartinget, hölls ett extra ordinarie ting den 29 mars i Ljunganäs by i samma socken. Här stod hon ännu en gång anklagat inför tinget, men denna gången för ett betydligt grövre brott. Elisabet bedyrade att barnet var dödfött; hon sade att hon åtta dagar före nedkomsten ”kiändt ock förstådt, det barnet wisserligen war dödt”. Vittnen som besiktigat det döda barnet kunde intyga att det var fullgånget ”men inga åkommor därpå kunnat skönja”, det vill säga man kunde inte se något spår av att Elisabet dödat det. Inte heller maken Måns kunde tro eller ”beskylla henne att hafwa mördat sitt foster”. Men, tillade Måns, han ville inte ha med henne att göra om det visade sig att hon hade mördat barnet. Dessutom kunde han inte förstå hur Elisabet kunnat vara ”så samwetslöös ock fostret i 8 dagar bortgiömt”.

Målet var svårt att avgöra för tingsrätten. Man påminde även om målet för snart fyra år sedan där hon fällts för enkelt hor med Per Nilsson i Fågelleken, och pekade på hennes dåliga moral. Under de pressande förhören avslöjade hon fostret hon gömt under en sten i skogen. Nämndemännen och den samlade allmogen häpnade över vad de hörde. Man lät henne peka ut var stenen var och under denna hittade man mycket riktigt skrinet. Den makabra undersökningen visade att fostret var av mankön och befanns vara ”något mulltnad” samt inte vara ”större än en god twärhand lång ock tre twär fingerbred”. Hennes uppgifter om missfall och det alltför tidigt födda barnet stämde och för detta fall kunde man därför ingen misstanke ha om barnamord.

I detta ”mörka måhl” kunde tingsrätten visserligen klandra Elisabet för hennes handlingar, men man fann inga bevis för att hon skulle ha dödat sitt barn. Därför frikändes hon. För säkerhets skull skickade man in rannsakningen till Göta hovrätt för överprövning. I sin skrivelse till hovrätten skrev häradsdomaren att Elisabet var mycket enfaldig – oförståndig, dum – och att ”det dessuthom synes wara otroligt att (hon) något moders hiärta skulle” ha. Det var hårda ord om henne.

Elisabet kunde pusta ut – för stunden. Tingsrätten hade låtit henne gå fri men det blev en spänd väntan på om hovrätten kom till samma slutsats.

Fängellse wijd watn ock bröd

Hennes väntan blev lång och inte förrän den 21 november tog hovrätten upp hennes mål. Glädjande – för Elisabet – kom hovrätten fram till samma slutsats som tingsrätten. I sin resolution (beslut) kunde hovrätten ”uthi detta mörcka måhl icke fälla hustru Elisabeth Andersdotter till Barnamord”. Men att låta henne helt ostraffat komma undan, det kunde man inte låta ske. För Elisabets ”härwijd begångne förseende ock owarsamhet” dömdes hon till åtta dagars fängelse med ”watn ock bröd”. Men därefter skulle hon utan anklagelse eller beskyllning från någon gå fri för denna händelse.

Elisabet och Måns lämnar hembygden

Elisabets far, Anders Larsson, avled i slutet av 1718 och kanske förlorade de i samband med detta besittningsrätten till torpet i Lilla Angseboda. Åren efter 1720 förde Elisabet och Måns ett kringflackande liv. År 1723 bodde de i Hörnebo där dottern Karin föddes, och genom domboken framgår det att de 1724 bodde i Klev. I Fröderyd C:2 finns det en notering om att Måns i Klev med sin hustru år 1725 flyttade till Södra Möre härad i Kalmar län. Det är troligen Elisabet och Måns som fann för gott att lämna hembygden, kanske för att komma ifrån alla rykten och elaka tungor. Frågor som dröjer sig kvar är varför de flyttade så långt bort och kände de någon där?

Om Elisabet Månsdotter och Per Nilsson i Fågelleken

Hustru Elisabet Månsdotter i Fågelleken gjorde sig en rejäl hacka när hon anklagade och fick maken och pigan dömda för enkelt hor. Deras äktenskap var nog inte så lyckligt. Efter att ha varit gift med sin förste man, Jakob Persson, i tjugo år, gifte hon om sig med den tolv år yngre Per Nilsson. Hon var då 41 år gammal. De fick som sades tidigare ett litet barn som emellertid endast blev tre dagar gammalt. Sedan fick de inga mer barn men kom att leva tillsammans i hela 42 år.

Per Nilssons äktenskapsbrott 1716 var inte hans enda. Drygt tjugo år senare gjorde han sin piga Annika Danielsdotter från Vresekull med barn. Två dagar för jul 1740 nedkom pigan med en dotter som fick heta Maria, men hon dog efter två månader. I dödboken står det att läsa:

In Februarii ett dödt oächta barnet Maria, ifrån Wreskullen; hennes moder war Anna Danielsdotter, hwilken tienat hos Pehr i Fogelleken, och honom först angaf för barnafader, men ändrade sig.

Per avled den 20 augusti 1754 i Fågelleken, ett år efter hans hustru. I dödboken skrev prästen bland annat om honom:

… 1711 gifte sig med afledne Enckian Elisabeth Månsdotter från Rösåhs Mellangård, 1 Son, hade med henne, hwilken efter 3 dygn dödde. Hustrun, Elisabeth dödde wid Pignsttiden sidstlidne åhr; war med henne i ächtenskap i 42 åhr. Frisk utom på 2ne åhr, och sedan Pingst wart sängliggande. Dödde den 20 sidstlidne Augusti, 72 åhr på 14 dagar när gammal. Hafwa wardt en trofast, idog, och beskedlig man, fast eljest […]. Dödde af håll och styng. War boklärd och wähl kunnig i sin christendom; och thärför liktext utwalt af Psalm 94, vers 18.

Om soldaten Anders Kempe

Soldaten Anders Eriksson Kempe, som hade haft ”otidigt sängelag” med Elisabet, bodde på Homeshults soldattorp som även kallades för Stycket. Han var sedan 1716 gift med Karin Karlsdotter från Inglamåla, Fröderyd socken. Därför kan man förstå hans oro när han förstod att Elisabet var havande när hon gifte sig, för då skulle båda kunna bli dömda för dubbelt hor vilket var mycket värre och fortfarande gav dödsstraff hos tingsrätten. Fast det verkställdes i praktiken aldrig utan omvandlades till annat kännbart straff. Som exempel omvandlades 1708 Jon Nilssons straff till gatlopp medan kvinnan fick plikta med ”Rijs slijtande”.

Läs mer om detta i inlägget Jon Nilsson och hans sex kvinnor

I oktober 1720, alltså när Elisabet fortfarande väntade på hovrättens överprövning, fick Anders Kempe och hans hustru en dotter. Ironiskt nog fick hon heta Elisabet och därmed Andersdotter i efternamn!

Anders och han hustru lämnade Fröderyd och bosatte sig på ett torp i Lökaryd, Södra Solberga socken. Han var soldat nummer 557 för Lökaryd rote och Västra härads kompani samt Kalmar regemente. Han dömdes 1730 för enkelt hor med en piga från Granshult. Då ingen av dem orkade att betala böterna dömdes han till 26 par spö och hon till 13 par ris.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Göta Hovrätts Arkiv; valda utdrag av Göta Häradsrätt arkiv främst innehållande hovrättens överprövningar av tingsrättens domslut i allvarligare fall. Det är avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok:

• 1716-06-19 §21 Smädesord
• 1716-06-19 §26 Hor
• 1716-06-20 §40 Hor
• 1720-03-29 §1 Barnamord
• 1720-05-13 §1 Barnamord
• 1730-10-31 §140 Hor

Samt Göta Hovrätt:

• 1720-11-21 §63 Barnamord