För drygt trehundra år sedan var en fjärdingsman och en nämndeman grannar i en by och de kunde inte hålla sams. Värst var fjärdingsmannen, Daniel Esping, som bråkade, hotade och förolämpade nämndemannen Nils Börjesson och till slut fick osämjan sin upplösning på tinget. Inte ens där kunde Espingen tygla sitt humör utan skämde ut sig inför alla närvarande personer. Och det blev en kostsam historia för honom.

Den nedrivna stättan

Måndagen efter Palmsöndagen i slutet av mars månad 1704, på det fjärde krigsåret sedan utbrottet av det Stora Nordiska kriget, trätte två män om en nedriven stätta mellan deras gårdar. Denna gick från nämndemannens äng och in på Daniel Espings fägata. Det hela utspelades i Fröset by i Skepperstad socken på det småländska höglandet.

Det hela hade börjat när Espingen kommit hem och var drucken. Att han var drucken var knappast första gången då han var glad i öl och sprit, vilket hade orsakat honom ett oskickligt leverne mer än en gång.

När han rivit ned stättan ropade han på Nils och sade ”nu har iag nedhäfdwit städtan din tiuf, troor du dig till att sättia upp henne, så kom hijt”! Nils hörde oväsendet och Espingens skrikande och när han kom ut på gården frågade han honom vad han menade att han stulit?  Då svarade Espingen att ”du har stuhlit undan din halfwabonde och hans hustru ifrån Mantahl”!

En halvbonde, eller hälftenbrukare, var en bonde som brukade någon annans gård och som ersättning gav hälften av avkastningen i arrende till ägaren. I det här fallet syftade Daniel på Jon Persson som var hälftenbrukare under Nils Börjesson. Tittar man i mantalslängderna för Fröset så ser man att Jon Persson förkommer i Södergården från 1704 men ej tidigare. Som inledningsvis nämndes var Daniel fjärdingsman och som sådan hade han bland annat i uppgift att driva in skatter och en av dessa var den så kallade mantalspenningen. Kanske reagerade han på att hälftenbrukaren Jon inte behövde betala mantalspenningen för 1703, vilket han tolkade som att nämndemannen Börje hade fifflat och fuskat vid upprättandet av mantalslängden. Men det var Daniels syn på saken; säkert fanns det andra giltiga skäl till varför han inte var uppskriven.

Tillbaka till bråket igen. Det hettade till emellan dem bägge och Espingen brusade upp mer och mer och kallade sin vederpart för tjuv, skälm och prackare. Det här var grova ord men nämndemannen Nils Börjesson förhöll sig tämligen lugn och sade till Espingen att ”Jag håller dig för een ährlig Karl, och få wij wäll tahlas wid på ett annat ställe”. Vad han syftade på var att mötas på tinget göra upp där. På den här tiden kastade man inte skällsord på varandra ostraffat.

När Nils sagt dessa ord, tog Espingen ett steg närmare honom och hytte yxan som han höll i handen emot nämndemannens huvud och sade att han hade ”så ondt Samwete i sig, att han intet kan gie sig tillfredh, innan han får släcka sin hämn på Nils”. Han hotade honom alltså till livet, med andra ord.

Efter bråket sökte Nils Börjesson upp nämndemannen Per Andersson i Skepperstad för att göra en stämning på Espingen. Några dagar senare levererade denne Per stämningen till Espingen och när han gått sade Nils till honom: ”Ja Daniel, will du nu tillstå, det du före har sagt”? Om nu Daniel varit berusad vid tillfället för bråket kunde man kanske nu förvänta sig ett mer återhållsamt och rentav ångerfullt svar, men han sade ”Ja, iag har intet annat sagt, än du äst een Tiuf- och Skiälm- hoora och fitta, hunsfott och Prackare”!

Några av skällsorden behöver nog en närmare förklaring för en nutida läsare. En skälm var en opålitlig, svekfull och skurkaktig person. Idag skulle man nog säga bedragare eller förrädare. Hunsfott, eller hundsfott, är ett litet märkligare ord som har försvunnit från dagens språk. Det betecknade de yttre könsdelar av en hund av honkön. Det var ett grovt och starkt nedsättande okvädesord som användes om en manlig person. Att använda detta tillmälet var uttryck för ytterligt förakt. Vi skulle idag kanske säga kräk, usling eller fähund. Det sista ordet, prackare, var också en nedsättande beteckning om en person som drev sina affärer med användande av mer eller mindre ohederliga metoder. Idag skulle vi kanske säga skojare eller bedragare. Uttrycket ”pracka på” har överlevt in till vår tid i betydelsen att någon genom övertalning försöker förmå den andre att överta eller köpa något.

Fröset by

Daniel och Nils bodde i Fröset. Det är en by som ligger nordost om Hjälmåkrasjön och på den här tiden gick gränsen mellan Skepperstads och Fröderyds socknar rakt igenom byn; den gjorde en knorr nordost om sjön för att riktigt dela den mitt itu. Byn hade sex gårdar varav tre låg i Fröderyd och tre i Skepperstad. Det var inte förrän på 1880-talet som sockengränsen flyttades så att hela by kom att ligga i Fröderyd.

I Fröderyd låg de två skattegårdarna Södergården och Västergården som var på ett helt mantal vardera, samt Backegården som var en frälsegård på ett halvt mantal.

I Skepperstad låg ett halvt skattehemman Lilla Fröset, eller Fröset Mellangård som det senare kallades, ett helt skattehemman Fröset Norrgård, samt det halva frälsehemmanet Södergården.

Daniel Esping flyttade 1697 till Lilla Fröset som han arrendera och han är antecknad som varandes fattig i mantalslängderna.

Nils Börjesson förekommer i mantalslängden i Södergården, Skepperstad socken, från 1691. Han är dock omnämnd redan 1689 på Västra härads sommarting 1689 som boendes i Fröset i Fröderyd socken. Den gången stämde han käringen Ingeborg Jonsdotter från samma by, vilken överfallit hans hustru med hugg och slag för det hustrun frågat käringen om hon tagit ägg från henne. Hustrun hade fått slag över näsa och mun så att blodet rann. För detta tilltag fick Ingeborg böta sex marker silvermynt (smt), samt ytterligare tre marker för det hon kallat Nils för lögnare.

Nils valdes till nämndeman 1698 då han efterträdde Anders Bryngelsson i Hjälmåkra som avgick efter 21 års tjänst.

Uppgörelsen på tinget

Nils Börjesson och Espingen möttes på Västra härads sommarting 1704. Bråket mellan dem var dock inte det första. Fyra år tidigare hade Espingen anklagat Nils för att ha blivit uppskriven i skattelängden att betala för lite i tiondet till kyrkan. Men den gången besinnade han sig så att de på hösttinget år 1700 ingick en förlikning. Denna förlikning registrerades i tingsrättens protokoll så ”att dhe som grannar tillsammans all träta och oenigheet uphäfwa och med all sämia och enigheet hädan effter hwarandra bemöta”. Och ett sedvanligt vite utsattes, här vid tjugo daler smt, för ”dhen ene eller andre med ord eller giärningar i någon måtto förmåhr giör eller genom andra förorätta eller förolämpa”.

Det här vitet hade förstås nämndemannen inte glömt av. Han kunde därför förhålla sig lugn i bråket med Espingen och inkalla personer som bevittnat händelsen. Och vittnen fanns det, sådant bråk gick inte obemärkt förbi i en by där gårdarna låg tätt.

Med sig till tinget hade Nils fyra vittnen, alla grannar i byn som sett och hört bråket. Det var Lars Håkansson i Backegården, hustru Sara Karlsdotter också från Backegården och gift med Lars Håkanssons bror, Håkan Svensson i Södergården samt hälftenbrukaren Jon Persson i Södergården.

Nämndemannen inledde målet med att anföra att Daniel för honom nedrivit en stätta, utgjutet åtskilliga skällsord, hotat honom till livet samt sagt undsägelser; det sistnämnda betyder ungefär ha uttalat förbannelser.

Men det stannade inte med att han drog upp vad som hänt den där dagen i mars. Han fortsatte berätta om andra oförätter som Daniel gjort; att han skulle ha lagt ”een trohlhög på nämbdemannens ängebohl” samt ”kastat ståckar och bråte på dess kiörewäg”. Med ”trohlhög” menades troligen en upplagd hög med gärdesstänger avsedda för en gärdesgård. Dessa hade Daniel enligt nämndemannen på eget bevåg lagt på hans äng utan tillåtelse.

Daniel å sin sida lät också stämma nämndemannen för många skällsord som denne hade utgjutet på honom och ”dess hustru och barn”, samt sju andra anklagelser:

• ”borttagit fredzskoog ifrån Espingens hägn”
• ”med Wåld sig tillägnat een deel af een hage”
• ”Igen huggit fädrijfft”; med detta menades troligen att nämndemannen fällt träd som hindrade Daniels djur att ta sig till hans ladugård
• ”Upbrändt Skoog”
• ”föröfwat öfwerflödigt fällehygge”
• ”låtit dess Creatur giöra skada på Sääd och grääs wid Torpet”
• ”sampt borttagit Limungsten”; en limugnssten är en sten som använts för att bygga en kalkugn (jämför engelskans limestone; kalksten)

När nämndemannen kallade in sina vittnen, gjorde Daniel invändningar mot dem alla. Emot Jon Person därför att denna var nämndemannens hälftenbrukare och därför jävig, emot Lars Håkansson därför att denne för några år sedan stämt vatten på Espingens dyngstack, emot Håkan Svensson därför att han tvistad med denne angående felaktigt indrivna sakören, emot hustru Sara Karlsdotter för att hon var gift med Håkan Svenssons bror.

Tingsrätten höll med Espingen angående invändningen emot hälftenbrukaren Jon Persson, men för de övriga ansåg man de kunde vittna då han redan förlikts med Håkan Svensson och emot hustru Sara var hans invändning ”af intet Wärde”.

Först ut att vittna var Lars Håkansson, men när han trädde fram blev Espingen upphetsad och sade ”Neij, han skall icke (fram), han skall icke stå utan den Wräker iag, säijandes äfwen så om Håkon Swensson” och tillade ” Ja, låt mig få min Sentens (dom), så wet iag wäll hwad?” För dessa ord blev han  åtskiliga gånger varnad av rätten.

De tre vittnena fick avlägga eden och både Lars Håkansson och hustru Sara Karlsdotter berättade om det efterföljande bråket när Espingen rivit ned stättan.

När det tredje vittnet kom in för att vittna, Håkan Svensson, utbrast Espingen att han ”icke tröste (orkar) höra ett ord, hwad han witnar”! Därefter gick han mot dörren och försvann ut, allt under ropande och skrikande, men var strax han inne igen för att trots allt lyssna på vad han hade att säga.

Håkan hade varit närvarande då stämningen hade delgetts till Espingen. Efter att ha suttit stilla och tyst en stund brusade Espingen upp igen och sade till Håkan att ”du liuger som aldrig ingen ährlig Karl” och sade flera gånger att detta var lögn och hotade samt var allmänt oförskämd och ohövlig mot honom. Slutligen tillade Håkan att den framlidne Per Jonsson som förut bott i Mellangården berättat för honom att stättan alltid varit där och inte varit någon till förtret.

Hälftenbrukaren Jon Persson fick sedan komma fram, dock utan att avlägga eden, och hans berättelse överrensstämde med andra vittnena. Han lade dock till att han hört Espingen säga till nämndemannen att denne ”har Prackat, Liuget och skämbdt sig till allt det han ägde” samt ”alla dee som sittia i Rätten hålla honom för een Narr, galt och Wijdunder”.

Nu vände sig Espingen mot nämmndemannen Nils och hötte näven mot honom och sade ”du har liugit som aldrig ingen ährlig Karl, och skall aldrig mer ähran bestå alt hwad du har Skrifwit”. Och han hotade med att komma igen på ett annat ställe.

Därefter sade Espingen att hälftenbrukaren ”måtte få aflägga sin Eed, troendes han intet, att han säijer Sanningen dessförinnan”. Och så skedde. Jon fortsatte med att han inte hört nämndemannen fälla något skällsord på Daniel, medan han  tvärtom hade hört vad Daniel givit de skällsord som de andra vittnena redan berättat om. Han kunde emellertid tillägga att han hört Espingen säga ”att han intet skulle wända åter, innan antingen han tagit lijfwet af Nils, eller Nils af honom”.

Kronans länsman Sven Lövman, som varit borta på något ärende när detta målet behandlats, kom nu åter. Espingen sade då till honom ”gud tröste mig Befallningman, nu har I intet warit inne och förswarat mig, iag har ingen annan Rååd, än resa till herr Landzhöfdingen och klaga”.

Nämndemannen Nils Börjesson klev därefter fram och visade upp två dokument. Det första var daterat den andre november 1695 med utsatt vite för öknamn på honom, samt det andra daterat 19 oktober 1700 med utsatt tjugo daler smt i vite för den som bröt den ingånga förlikningen mellan honom och Espingen. Samt tillade att han haft nio daler och sjutton öre smt i rättegångsexpenser. Espingen sprang nu mot dörren och ropade ” Ja, Ja, iag skall wäll komma om igen”.

Tingsrätten förkunnade nu sin dom. Man kunde sluta sig till efter de fyra vittnesuppgifterna att det var bevisat att Espingen kallat nämndemannen för ”Tiuf, Skiälm, hunsfott, Prackare, hoor och S:V: fitta”. Espingen fick för dessa okvädens ord böta tre marker smt för vart och ett av dem, sammanlagt 18 marker smt.

Beträffande den nedrivna stättan som stått mellan nämndemannens och Espingens hus, hade Nils byggt upp den igen men nu något närmare hans eget hus. Tingsrätten lät sig nöja med detta.

Beträffande den upplagda trolhögen på nämndemannens äng samt att Espingen kastat bråte på hans körväg, ansåg man detta var ”af ringa eller altz intet wärde”.

Vad det gällde Espingens gjorda anklagelser friades nämndemannen fullständigt då ”Espingen alt sådant utan sitt blotta påstående” inte kunde eller förmådde bevisa något.

Men tingsrätten såg något allvarligare på den igenhuggna fädriften, fällehygget den och uppbrända skogen som skulle ha skett för sju eller åtta år sedan. Man utsåg tre män att ”det samma att Syna och besicktiga” för att därefter rapportera tillbaka till tingsrätten.

Tingsrätten fann att Espingen brutit den ingångna förlikningen från oktober 1700 och dömdes således att böta tjugo daler smt. Han fick dessutom plikta tio daler smt för att ha varit ohövisk emot sin vederpart Nils Börjesson. Inte nog med detta, han dömdes även böta tio daler smt vardera ”för det han på lijka sätt wijst sig emot” vittnena Håkan Svensson och Jon Persson då han kallat dem ”liugare, med mera beskyllningar” men med tillägget att det stod dem fritt att stämma Espingen för dessa beskyllningar. Det verkar som om de inte gjorde det då dessa böter inte noterades i sakörena. Slutligen fick Daniel böta tjugo daler smt för sidvördnad (förakt, respektlöshet) mot tingsrätten samt ålades att göra en offentlig avbön.

I saköreslängden lite längre fram i domboken finner man vilka böter som faktiskt delades ut. Böterna för okvädensorden delades upp i tre delar; en tredjedel gick till kronan (staten), en tredjedel till målsäganden och den sista tredjedelen till häradet och häradshövdingen. Men böterna för den brutna förlikningen gick helt och hållet till målsäganden Nils Börjesson. De tio daler böter smt mot vittnena Håkan Svensson och Jon Persson syns inte till, ej heller de tjugo dalerna för sidvördnad mot tingsrätten.

Avbönen

Sista delen i den historien utspelades på det följande hösttinget då Espingen gjorde ”den afböön för
Tingzrätten som han för sijdwördnadt blifwidt dömbd till att giöra”. Han och nämndemannen var dessutom i ”wänlighet förlijkte” vilket hade bevittnats av gode män så att ”så att dhe hwarandra nu inthet hafwa att tilltahla”.

Slutord

När Nils stod utanför sin gård och såg den nedrivna stättan och fick ta emot det ena skällsordet efter det andra, kunda han nog inte annat än le åt Espingens dumhet. För tredjedelen av böterna för okvädensorden och hela beloppet för den brutna förlikningen blev sammanlagt 21 daler och 16 öre smt. Det var mycket pengar och värdet motsvarade fyra till fem tunnor säd.

Och man kan undra hur Espingen var skapt som betedde sig så som han gjorde. När han rev ned stättan mellan deras hus sades det att han var drucken. Men var han det även när han fick stämningen och efterföljande cirkus i tingsrätten? Tingsrätten hölls i Vrigstad och där fanns ett gästgiveri. Hade man ärende till tinget var det naturligt att ta in på denna gästgivargård. Här åt man mat och träffade vänner och andra bekanta, och Daniel förfriskade sig säkerligen med öl och sprit kvällen innan tingsförhandlingen.

Till slut verkar han ändå ha lugnat ned sig och ingick både förlikning med Nils Börjesson och gjorde avbön inför tingsrätten.

Det här var dock inte första gången han hamnade i konflikt med grannar och andra människor i bygden; flera sådana händelser finns att finna att läsa om i inlägg som visas under ”Vidare läsning” litet längre ned. När han bodde i kyrkbyn i Fröderyd hade han 1694 kommit i osämja med kyrkoherden.

Han hade problem med sin frispråkighet, i synnerhet när han var berusad. Det hade hänt föregående år, 1703, då han anklagat en bondhustru för signeri och andra elaka rykten. Även här dömdes han för böter för elakt tal och faktum är detta målet avslutades strax innan samma dag som denna historia fick sin upplösning. Så Espingen hade mycket att stå till svars för och fick böter i båda fallen.

Och inte bättrade han sig heller. Ett par år senare kom han ihop sig med gästgivaren i Vrigstad och anklagade honom för att ha undandolt kyrkotionde; vilket slutade på för honom sedvanligt sätt i tingsrätten med kostsamma böter samt även med ett förnedrande skamstraff; läs mer om detta i inlägget Skällsord, Swordomb och munbruk.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Espingens osämja med kyrkoherden; I prästgården i Fröderyds kyrkby bodde kyrkoherden Andreas Boman. I samma by, i Södergården, bodde sedan drygt ett år fjärdingsmannen Daniel Esping. Det blev tämligen snart osämja dem emellan vilken slutade på tinget och som detta inlägg skall handla om.

Skylld för signeri; Den här berättelsen återger en händelse för drygt trehundra år sedan om hur det går när fjärdingsmansmannen Daniel Esping, obetänksamt nog och i fyllan, beskyller en bondhustru för signeri och andra elaka rykten.

Skällsord, Swordomb och munbruk; Fjärdingsmannen Daniel Esping från Fröderyd kunde bli rätt så frispråkig när han blev drucken. Och då skrädde han inte orden om sin vederpart. Ett sådant tillfälle var på gästgivargården i Ryd då han for ut i anklagelser mot Erik Boman för att denna skulle ha undandolt kyrkotiondet för tredje året i rad. Men det skulle visa sig att han inte hade några som helst bevis för sina anklagelser, varför han dömdes till kostsamma böter och ett förnedrande skamstraff.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 6.000 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från domboken och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok. De två protokollen samt saköreslängden är:

• 1689-06-04, §20 Slagsmål
• 1700-10-19, §83 Smädesord
• 1704-06-15, §44 Tvist diverse, samt saköreslängden
• 1704-10-29, §63 Tvist diverse

Övrigt:

• Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar, av Lagerqvist, Lars O. och Nathorst-Böös, Ernst, Borås 1997, ISBN 91-03343-X
• Hundsfott, prackare, skälm: se Svenska Akademiens ordbok, https://www.saob.se
• Trol, se org