Arv, konflikter och en ny generation brukare i 1600-talets Småland

Denna del tar sin utgångspunkt i Jöns Karlsson, som efter fadern Karl Persson kom att överta bruket av Norrgården i Äsprilla. Genom honom kan gårdens fortsatta utveckling följas under senare delen av 1600-talet och en bit in på 1700-talet, i en tid då källorna blir rikare och en mer sammanhängande bild träder fram.

Hos Jöns möter vi inte bara en brukare av jorden, utan också en man med uppdrag i socknen, inblandad i tvister och arvsuppgörelser. Genom hans liv och efterkommande går det att följa hur gården förs vidare och knyts till nya släktled.

Bakgrund – från Karl till Jöns

I föregående del behandlades Karl Persson och hans tid på Norrgården. Vid hans död övergick ansvaret för gården till sonen Jöns Karlsson, som kom att föra bruket vidare.

Samtidigt fortsatte utvecklingen på den andra gårdshalvan, där brodern Jon Perssons efterkommande levde vidare. Tillsammans bildar dessa båda grenar en bakgrund till Jöns verksamhet och den fortsatta historien om Norrgården.

Tidigare publicerade inlägg om Äsprilla Norrgård:

Rötter i Äsprilla – Karl Persson och Norrgården under 1600-talets första hälft
Rötter i Äsprilla – Jon Persson och spåren tillbaka till 1500-talet

Jöns Karlsson – bakgrund och tidiga år

Åldersuppgifter och födelseår

Som tidigare nämnts anges Jöns i dödboken vara född omkring 1619 i Trishult i Lannaskede socken, endast några kilometer norr om Äsprilla. En annan åldersuppgift förekommer vid Västra häradsting den 18 oktober 1686 (§1), där han i samband med ett vittnesmål sägs vara ”över 60 års ålder”. Formuleringen är vag men pekar mot ett födelseår före 1626 och motsäger i sig inte dödbokens uppgift.

Enligt samma dödbok ska Jöns ha vistats hos sina föräldrar i trettiofyra år innan han gifte sig med Sigrid Persdotter. Om denna uppgift är korrekt skulle vigseln ha ägt rum omkring 1652 eller 1653.

Flera omständigheter talar dock emot denna tidsangivelse. Jöns är helt frånvarande i mantalslängderna för Äsprilla fram till år 1656. Först då återfinns han i Norrgården hos föräldrarna och betecknas där som dräng, det vill säga ogift man. I mantalslängderna för åren 1656–1659 kvarstår han i denna roll, vilket starkt talar för att han ännu inte var gift under dessa år.

Om uppgiften i dödboken om att Jöns var trettiofyra år gammal vid vigseln ändå är riktig, leder det i stället till ett födelseår omkring 1626. Sammantaget pekar därför flera oberoende uppgifter mot att Jöns var född något senare än 1619, sannolikt någon gång under mitten av 1620-talet.

De tidiga åren – frånvaro i källorna

Var Jöns vistades före 1656 är oklart. Hans frånvaro i mantalslängderna under tidigare år lämnar denna del av hans liv i dunkel.

En svårförklarad omständighet är också att han inte förekommer i någon av roteringslängderna under 1630-, 1640- eller 1650-talen. Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom flera unga män från Äsprilla under samma tid skrevs ut till krigen. Under perioden 1621–1653 togs sammanlagt sex män ut från byn. Bland dem fanns hans kusiner Per och Erik Jönssöner i Norrgården, som skrevs ut 1641 respektive 1642. Även grannen Olof Persson i Södergården fick se sin son uttagen till soldat både 1638 och 1644.

Trots detta återfinns varken Jöns eller hans bröder Karl och Per någon gång i roteringslängderna. Hur det kunde komma sig att ingen av Karls söner togs ut till soldat, när andra unga män i samma by gjorde det, är därför en fråga som saknar något självklart svar.

Läs mer i inlägget: Utskrivningarna – allmogens gissel under 1600-talet

Övertagandet av Norrgården

Efter faderns död omkring 1658 fortsatte Jöns att bruka föräldragården tillsammans med sin styvmor Karin.

Första gången Jöns syns i kyrkans räkenskaper är 1659 då han ger en mark och 2 öre kopparmynt – kanske var det i samband med vigseln med Sigrid som han skänkte dessa pengar? Från och med mantalslängden året därpå är styvmodern inte längre upptagen, och Jöns och hans hustru står då ensamma som brukare av gården.

En etablerad bonde

Rotemästaren

Han hade nu blivit en av socknens etablerade bönder – dessutom som jordägande skattebonde – och trädde för första gången in i bygdens gemenskap på allvar när han deltog i sockenstämman den 28 augusti 1659. Stämman hölls i prästgården hos kyrkoherden Johan Bringius, och där valdes han till ett förtroendeuppdrag: en av socknens fyra rotemästare.

Uppdraget som rotemästare innebar att vaka över ordningen inom roten och bistå vid gemensamma angelägenheter i socknen. Rotemästaren deltog bland annat i tiondetaxeringar, övervakade underhåll av socknens byggnader och hade vissa uppgifter i samråd med länsman och kyrkans sexmän.

Att Jöns hade denna roll visar att han var en betrodd man i bygden och hade grannarnas förtroende. Rotemästare var han i fyra år och vid sockenstämman år 1663 avsade han sig uppdraget.

Seden att ge till kyrkan

På 1600-talet var det vanligt att skänka pengar till kyrkan i olika sammanhang, exempelvis som kollekt, själagåva eller bidrag till kyrkans underhåll. Även vid hustruns kyrkotagning – när hon första gången deltog i nattvarden efter giftermål eller barnsbörd – kunde en mindre summa ges som uttryck för fromhet och för att markera sin plats i församlingen.

Jöns förekommer flera gånger i de årliga kyrkoräkenskaperna där sådana gåvor noggrant antecknades. År 1662 gav han en mark kopparmynt och benämns då som ”Jöns i Esprilla balberaren”. Benämningen barberare tyder på ett biyrke vid sidan av jordbruket. En barberare klippte och rakade inte bara hår och skägg utan utförde ofta även enklare läkedomsgöromål, såsom åderlåtning och möjligen också koppning, för folk i bygden.

År 1670 gav Jöns och hans bror Karl åtta öre kopparmynt vardera, motsvarande en mark kopparmynt. Gåvan kan möjligen ha lämnats i samband med att deras hustrur fött barn och kyrkotogs detta år.

Inspectores Pecuniarum

På sockenstämman den 4 september 1664 valdes Jöns Karlsson till Inspectores Pecuniarum. Det var ett förtroendeuppdrag som innebar att han tillsammans med andra skulle utöva tillsyn över socknens medel, framför allt kyrkokassan. Kollektmedel, testamentspengar, böter och andra inkomster skulle bokföras rätt och utgifterna kontrolleras. Uppdraget kan närmast jämföras med en revisor eller kassagranskare i dagens mening och visar att han åtnjöt förtroende bland sockenborna. Han innehade detta uppdrag mellan 1664 och 1668.

År 1668 stod socknens kassa välfylld med 233 daler kopparmynt. Under årets lopp växte kistan något, då inkomsterna översteg utgifterna med 6 daler och 12 öre. När året avslutades räknade man därför ihop en behållning på 238 daler och 12 öre kopparmynt – ett litet men tydligt tecken på att socknens ekonomi var i gott skick.

Arvsuppgörelsen – gården samlas

Det var Jöns som ensam kom att ta över föräldragården. Genom en rad köp åren 1664 och 1665 löste han ut sina bröder Per och Karl samt systrarna Ingeborg, Kerstin, Elin och Sesta, och blev därigenom ensam ägare till halva av Norrgården i Äsprilla tillsammans med sin hustru Sigrid Persdotter.

Till brodern Per utgick ersättning i form av en ko värderad till tre riksdaler, en tunna korn värd två riksdaler samt två mark silvermynt. Brodern Karl ersattes med fem riksdaler.

Även systrarnas arvsrätter löstes in, förmedlade genom deras makar. Nils Nilsson i Fröderyd mottog fem riksdaler för sin hustru Ingeborg Karlsdotters andel. Håkan Nilsson i Fröset erhöll tjugo daler kopparmynt för hustrun Kerstin Karlsdotters arvslott, och samma belopp betalades till Per Nilsson i Hökhult för hustrun Elin Karlsdotter. Håkan Persson i Årset fick tjugo daler kopparmynt för sin hustru Sesta Karlsdotters arvsdel.

Därutöver hade Jöns själv egen arvsrätt i gården. Genom dessa utbetalningar kunde han samla arvet i sin hand, och tillsammans med sin hustru bli ensam ägare till halva Norrgården i Äsprilla, utan att gården behövde styckas eller delas upp.

Jöns var ett av sju syskon. Enligt dåtida arvsregler ärvde söner dubbelt mot döttrar, vilket innebar att hans egen arvslott uppgick till två tiondelar, det vill säga en femtedel av gården. Det var alltså ingen obetydlig andel som behövde lösas ut för att samla hemmanet i en hand. Frågan inställer sig därför hur Jöns hade råd med detta.

Vid tiden för arvsuppgörelserna var Jöns över fyrtio år gammal. Han hade då varit hemma på gården i omkring tio år och det var ungefär fem år sedan han bildat familj tillsammans med sin hustru Sigrid. Under denna tid hade han haft möjlighet att bygga upp gårdens drift, samla boskap och spannmål samt skapa ett visst ekonomiskt handlingsutrymme. Det är också troligt att han under åren successivt förberett övertagandet, medveten om att arvet förr eller senare skulle skiftas.

Till möjligheten att genomföra uppköpen bidrog sannolikt även hustrun Sigrid. Även om hennes ursprung är okänt är det troligt att hon förde med sig en arvslott från sitt föräldrahem. Skattebönder gifte sig ofta inom samma samhällsskikt, och ett äktenskap där båda makarna hade egna tillgångar underlättade i hög grad möjligheten att lösa ut syskon och hålla ett hemman samlat.

Utbetalningarna skedde inte enbart kontant, utan till stor del i form av naturaprestationer – boskap och spannmål – vilket pekar på ett jordbruk i god funktion. Att Jöns trots den stora summan lyckades lösa ut samtliga syskon talar för att han vid denna tid hade etablerat sig som en välbärgad och handlingskraftig bonde, fast besluten att hålla gården samlad och säkra dess framtid för sin egen familj.

Stridigheter

Tvisten med ryttmästaren

På hösten 1666 (1666-09-17 §9) instäms Jöns till tinget av ryttmästaren Jöns Sabelsköld angående skogsbruk vid gränsen mellan Östra och Västra härad. I norr gränsade Äsprillas ägor till Trishult som ägdes av Sabelsköld. Tingsrätten beslutade att ingen fick ta virke eller nyttja skogen på den andres mark utan lov, i enlighet med lagen.

Tvisten med kyrkoherden

I slutet av varje år upprättades en ny längd över alla personer i socknen som var skyldiga att betala mantalspenningen. Det gick till så att man samlades på ett i förväg bestämt ställe, till exempel en gästgivargård, där kyrkoherden tillsammans med utvalda betrodde män i socknen inför häradsskrivaren angav vilka som skulle föras in i längden och vilka som skulle strykas. Från och med 1700 års mantalslängd ströks Jöns, eftersom han ansågs för gammal och svag för att längre orka bruka någon jord och nu i stället försörjdes han och hustrun av sin dotter och måg på gården.

Men det fanns en som var av en annan uppfattning – och det var inte mindre än kyrkoherden i Fröderyd, den lärde och ärevördige Andreas Boman. Han var en egensinnig och självrådig man; långt efter hans död klagade allmogen över att salige Prosten ensidigt allt gjort, intet hållit sockenstämmor och låtit dem veta om kyrkans räkningar, ej heller hava de torts fråga honom efter något. Det var denne kyrkoherde Boman som kom att ifrågasätta den gällande ordningen, inte bara för Jöns utan också för flera andra åldriga män i socknen, vilka han ansåg fortfarande borde bidra till mantalspenningen.

Läs mer i inlägget: Första sockenstämman på 30 år

Kulmen synes ha kommit på hösten 1705, då mantalslängden för kommande år skulle upprättas. Kyrkoherden hävdade då att Jöns Karlsson och Per Nilsson i Äsprilla samt Sven Månsson och Per Olofsson i Hökhult, trots att de strukits ur längden, i själva verket hade eget bruk och var ”så förmögne och behålldne att dhe kunna och böra Häradzrätter (mantalspenningen) ährlagga”. Han hade också yttrat att de gamla ”uppstudsa de yngre”, och dessutom anklagat dem för att vilja ta ifrån honom mark – vilket antyder att det låg en marktvist bakom konflikten.

Häradsskrivaren ställde sig emellertid på böndernas sida och ville inte föra in dem i längden, eftersom de tidigare för ”fattigdomb skull blifwit förskonte”. Men kyrkoherden stod på sig och tvingade honom att skriva upp dem, med löfte att själv ta ansvaret för följderna.

I sin förtvivlan vände de gamla männen sig då till landshövdingen i Jönköpings län, herr Baron Mårten Lindehielm. Vem som författade deras skrivelse framgår inte, men det kan mycket väl ha varit häradsskrivaren eller någon av nämndemännen i häradet.

Och deras klagan blev hörd. Den 26 november utfärdade landshövdingen sitt utlåtande och ärendet togs upp på Västra härads vinterting den fjortonde februari 1706. Där intygade både häradsnämnden och tingets allmoge att de berörda männen var ”gamble, bräckelige och siukelige män, intet bruk hafwa uthan sittia inhyses hoos sine barn, och icke dhet ringasta hafwa att betahla medh”. I domslutet som avkunnades led kyrkoherden ett fullständigt nederlag och bönderna fick sin rättmätiga upprättelse.

Händelsen ger en ovanligt tydlig inblick i Jöns Karlssons och hans samtidas villkor och visar hur utsatt även en tidigare etablerad bonde kunde vara i mötet med den lokala auktoriteten. Samtidigt visar den att den lilla människan inte stod helt rättslös: med hjälp av överheten – här landshövdingen och häradsrätten – kunde man faktiskt få sin sak prövad och få upprättelse.

Den sista tiden

Jöns och Sigrid fick uppleva på sin ålderdom glädjen att se många barnbarn komma till världen. Dottern Elisabet, som tagit över föräldragården, fick fem barn. Dottern Ingrid i Östergården i Äsprilla fick två barn, och Kerstin i Buddatorp fick – såvitt känt – fem. Sammanlagt föddes därmed minst tolv barnbarn. Men livet på gården rymde inte bara glädje utan även sorg då två av barnbarnen dog i späd ålder.

Både Jöns och Sigrid nådde hög ålder. Sigrid dog år 1708, men olyckligtvis saknas dödboken för detta år. Vi vet därför varken hur gammal hon blev eller varifrån hon ursprungligen kom. Däremot kan hennes död indirekt beläggas i kyrkans räkenskaper, där det noteras att maken Jöns betalade fyra mark kopparmynt i testamentspeng efter henne.

Testamentspeng var den avgift som de efterlevande betalade till kyrkan i samband med ett dödsfall, som en del av begravningen och för själavården kring den döde. Den gick till kyrkans underhåll och till prästens tjänst, och beloppets storlek ger samtidigt en antydan om hushållets ekonomiska ställning.

Den summa Jöns betalade – fyra mark – låg i den lägre delen av årets testamentspengar. Under 1708 avled fjorton personer i Fröderyd, och Sigrids testamentspeng återfinns på trettonde plats i kyrkoräkenskaperna. Det tyder på att hennes död inträffade sent på året.

Arvsstriden

Jöns avled den 26 april 1714 och han blev mycket gammal, om än kanske inte fullt så gammal som 95 år som dödboken anger. En rimligare bedömning är att han blev omkring 90 år, vilket ändå var en anmärkningsvärt hög ålder för denna tid.

”Dominica Rogate Jöns Carlsson i Esprilla, född Trishult af gudfruchtiga föräldrar, hos sina föräldrar i 34 åhr. Gift medh Segredh Persdotter i 58 åhr. Pignora conjugii 7 stycken. Enkling i 6 åhr, siuk af ålderdomsswaghet i nogra åhr. Dödh den 26 April. Aetas 95 åhr. Begrafwen widh Sochnestämbnan.”

Efter hans död uppstod oenighet mellan arvingarna. Det var dottern Kerstins söner, Karl och Nils i Buddatorp samt Olof i Hökhult, som vid sommartinget, drygt en månad efter Jöns död, drog sin ingifte morbror Nils Svensson inför rätta.

Nils åberopade ett testamente, upprättat den 23 april 1708, vars innehåll dock inte närmare redovisas i domboksprotokollet. Detta hade skrivits medan Sigrid ännu levde, men sannolikt vid en tid då hon blivit sjuk och kände slutet nalkas. Det är troligt att makarna då velat visa sin tacksamhet gentemot dottern Elisabet och hennes man Nils, som tagit hand om dem, genom att låta dem få återstoden av deras egendom.

Emellertid hade varken Jöns eller Nils sett till att testamentet blivit fastställt vid tinget, och då vittnena nu var döda ifrågasattes dess giltighet av de övriga arvingarna. Rätten underkände därför testamentet.

I stället åberopade Karl, Nils och Olof ett förordnande som Jöns låtit upprätta den tredje oktober 1713 inför flera vittnen, där han uttryckligen förklarade att kvarlåtenskapen skulle delas lika mellan arvingarna. Rätten uppdrog åt två nämndemän att förrätta laga arvskifte och att därvid ta hänsyn till vad hans ”salige svärfader i livstiden kostat och till dess begravning använt haver”.

Arvstvisten avslutades vid följande höstting. Där beslutades att Nils Svensson i Äsprilla skulle betala tolv daler silvermynt till barnen efter den avlidna systern Ingrid Jönsdotter och lika mycket till barnen efter Kerstin Jönsdotter i Buddatorp. Dessa belopp omfattade all lös och fast egendom efter Jöns och Sigrid.

Barn och efterkommande

Jöns och Sigrid hade sju barn, av vilka tre nådde vuxen ålder: Ingrid, Elisabet och Kerstin. Två av dem stannade i Äsprilla där arvet fördes vidare.

Ingrid Jönsdotter

Ingrid (min ana) var född omkring 1665 och troligen den äldsta av de tre systrarna. Hon var den som först lämnade hemmet då hon gifte sig omkring 1687 med Karl Svensson (min ana) i den intilliggande Äsprilla Östergård.

Tillsammans fick de dottern Anna 1688 och sonen Sven (min ana) 1692. Kort därefter försämrades Ingrids hälsa, och hon avled efter en längre tids sjukdom, endast omkring 30 år gammal.

Karl gifte efter Ingrids död om sig, men blev snart åter änkling då hans andra hustru avled i barnsäng efter deras första barns födelse, dagarna före jul 1697.

Han ingick därefter sitt tredje äktenskap med Anna Svensdotter från Hjälmseryd (min ana). De fick tillsammans sex barn, av vilka dottern Kerstin (min ana) senare kom att dela bruket av gården med sin tio år äldre halvbror Sven.

Sonen Sven från det första äktenskapet och dottern Kerstin från det tredje kom sedermera att dela gårdsbruket mellan sig.

Kerstin Jönsdotter

Kerstin flyttade till grannsocknen Hultsjö där hon gifte sig med änklingen Jon Karlsson i Buddatorp, beläget fågelvägen tio kilometer västerut. De äldsta ministerialböckerna i Hultsjö börjar först 1703 och den första husförhörslängden 1717, vilket gör att hennes äktenskap och tidiga familjebildning faller utanför det bevarade kyrkboksmaterialet. Hon återfinns inte heller i Fröderyds vigselbok, som börjar 1688, vilket talar för att vigseln ägde rum före detta år. Detta stöds av att sonen Nils uppges vara född 1688.

Efter fadern Jöns Karlssons död 1714 var det Kerstins söner, Karl och Nils, som drev arvstvisten mot sin morbror i Äsprilla. Det är något anmärkningsvärt, eftersom deras far Jon Karlsson då ännu levde och normalt borde ha bevakat deras rätt. Kanske berodde detta på att sönerna var vuxna och kunde föra sin egen talan.

Jon och Kerstin bodde troligen i Holma i Hultsjö socken. Där förekommer två män med namnet Jon och hustru utan angivna namn, vilket skapar risk för sammanblandning. I 1694 års mantalslängd noteras dock Joen Carllsson Enkling, vilket antyder att Kerstin då var död. Året därpå flyttar Jon till Buddatorp, och i 1696 års mantalslängd har han gift om sig.

Sammantaget pekar detta på att Kerstin gifte sig senast 1688 och avled omkring 1694. Mot denna tolkning talar dock en uppgift i arvstvisten 1714 efter Jöns Karlsson, där systern Ingrid anges som salig (avliden) men inte Kerstin, vilket skulle kunna tyda på att hon ännu var i livet.

Elisabet Jönsdotter

Elisabet kom att stanna kvar på föräldragården och hon gifte sig omkring 1690 med Nils Svensson från Notteryd. Han var son till Sven Olofsson och Elin Håkansdotter (mina anor) därstädes. Enligt Elisabets dödbok skall hon ha gift sig 1688 vilket å ena sidan inte motsägs av det faktum att de inte är upptagna i Fröderyds lysnings- och vigselbok som började skrivas på sommaren 1688, men å andra sidan är inte Nils noterad i husförhörslängden för Äsprilla Norrgård förrän 1690.

Fadern Jöns kom så småningom att dela brukningen av gården med Elisabet och Nils. Vid denna tid var han redan till åren kommen, och ett långt livs arbete på gården hade satt sina spår. År 1699 var sista året han hade egen brukning; därefter lämnade han helt och hållet över ansvaret till den yngre generationen.

I husförhörslängderna från 1690-talet beskrivs Nils som ”boklärd”. Att en bonde på 1690-talet omnämndes som boklärd betyder att han var läskunnig, men inte nödvändigtvis skrivkunnig och knappast heller formellt utbildad. Läs- och skrivkunnighet var två skilda färdigheter: en boklärd bonde kunde ofta läsa sin bibel och katekes men ändå behöva sätta bomärke under kontrakt och domboksprotokoll. Han hörde dock till den relativt lilla gruppen i byn som kunde läsa självständigt. I social mening var boklärd också en hedersbeteckning, som markerade att han tillhörde de mer ansedda och betrodda männen i socknen – sådana som kunde läsa upp kungörelser, följa räkenskaper och ibland fungera som nämndemän eller kyrkvärdar.

Elisabet och Nils fick fem barn, av vilka fyra kan beläggas i ministerialböckerna. Först föddes dottern Elin på hösten 1690, men hon rycktes bort redan följande sommar i mässlingen, endast nio månader gammal. Därefter föddes sönerna Per år 1692 och Håkan 1695; den senare levde dock endast en månad. Sist föddes dottern Kerstin i maj 1697. Av barnaskaran var det alltså bara två som nådde vuxen ålder.

Deras tid i Äsprilla blev dock inte långvarig. I början av mars 1716 insjuknade både Elisabet och Nils. Efter åtta dagars sjukdom avled Elisabet den 17 mars, 46 år gammal. Maken Nils låg sjuk ytterligare tre veckor innan även han gick bort, 56 år gammal. Dödboken ger varken någon dödsorsak eller annan upplysning om vad som drabbade dem.

Norrgårdens efter Jöns Karlsson

Efter Elisabet Jönsdotter och Nils Svensson död 1716 är detta släktleds fortsatta brukningen av sin del i Norrgården oklar.

Denna tid, 1710-talet, inföll mot slutet av det stora nordiska kriget (1700–1721), och förhållandena var kärva. Det framgår bland annat av noteringar i 1717 års mantalslängd, där det anges att en fjärdedel av Norrgården varit öde i fyra år och att halva Södergården legat öde i sju år.

Läs även inlägget: Anno 1717 war ganska dyr Tijdh här i Småland

I husförhörslängden för 1720-36 brukas Norrgården till en början av Erik Nilsson och hans hustru Ingrid Jonasdotter. Erik anges i dödboken vara bördig från Loftsryd, Asa socken. Hustrun Ingrid Jonasdotter var däremot från Äsprilla och dotter till Jonas Nilsson och Elisabet Johansdotter i Södergården. I Ingrid dödbok står det att hon 22 år gammal blev gift till ”til Esprilla Norrgård”. Det skulle kunna antyda att maken Erik hade arv i Norrgården, men jag har inte funnit något belägg för detta.

Någon gång mellan 1718 och 1721 flyttade ryttaren Per Jönsson Kallström och hans familj från Kallsjö till Norrgården i Äsprilla. Här levde han till sin död 1749. I bouppteckningen som upprättades efter hans död framgår att han ägde halva Norrgården vilken var värderad till 100 daler. Per Jönsson Kallström var bördig från Klev i Fröderyd socken och son till ryttaren Jöns Simonsson och Märit Siggesdotter. Hustrun Karin Jönsdotter var dotter till Jöns Jonsson och Anna Jonsdotter i Kallsjö. Jag har inte kunnat finna något släktskap med varken Per Jönsson Kallström eller hans hustru till Karl eller Jon Persson i Äsprilla Norrgård.

Även brukningen av den andra halvan i Norrgården, den som i fordom tillhört Karl Perssons bror Jon, har en oklar fortsättning i början av 1700-talet. Gården brukades av Daniel Nilsson och hans hustru Maria. Daniel var dotterson till Jon Persson och därmed kusinbarn till Elisabet Jönsdotter i den andra av Norrgårdens två gårdar. Daniel avled under 1715 och Maria fortsatte brukningen på egen hand samt arrenderade ut en del till grannen Jonas Nilsson i Södergården, därav den fjärdedel av gården som legat öde. 1718 sålde hon återstoden – en fjärdedels mantal – till Jonas Nilsson och därefter lämnade hon Äsprilla.

Slutord

Genom Karl Persson och hans son Jöns Karlsson går det att följa hur en gård i en småländsk by brukades, delades och åter samlades under 1600-talet. Tillsammans med brodern Jon lade Karl grunden för två släktlinjer som under lång tid kom att prägla Norrgården i Äsprilla.

Så speglas i denna lilla by den större utvecklingen i det äldre bondesamhället, där jord, släkt och arbete var oupplösligt förenade.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Rötter i Äsprilla – Karl Persson och Norrgården under 1600-talets första hälft; Denna del av berättelsen om Äsprilla Norrgård följer Karl Persson och den gårdshalva han brukade under 1600-talets första hälft. Genom honom går det att följa hur gården brukades, hur familjen växte fram och vilka villkor som präglade livet i en småländsk bondby under denna tid.

Rötter i Äsprilla – Jon Persson och spåren tillbaka till 1500-talet: Hur långt tillbaka kan man följa en släkt i en småländsk bondby? I byn Äsprilla i Fröderyd socken leder spåren åter till Per Månsson på Norrgården i slutet av 1500-talet. Genom hans efterkommande, däribland släkten efter Per Jonsson Esping, går det med hjälp av bevarade källor att följa flera släktlinjer tillbaka till 1500-talet. Denna berättelse bygger på skattelängder och andra samtida handlingar och skildrar gårdens brukare genom 1600-talet. I denna första del behandlas Jon Persson och hans efterkommande, medan fortsättningen följer i nästa del.

Byar och torp i Fröderyd; byarna och torpen i Fröderyd socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig. För närvarande finns det över 530 avskrifter, men materialet växer över tid då jag successivt lägger in mer.

Brukare i Äsprilla by 1548-1700; Hur såg livet ut i Äsprilla för nästan 500 år sedan – och vilka var människorna som brukade jorden där? Genom gamla skattelängder, jordeböcker och andra arkivhandlingar går det faktiskt att följa gårdarna och deras brukare långt bak i tiden. I det här inlägget berättar jag om hur Äsprilla by växer fram i källorna, vilka gårdar som fanns redan på 1500-talet och hur jag har försökt kartlägga dem som brukade jorden under de följande seklerna. Även om du inte har anor från just Äsprilla by kan brukarlängden vara av intresse – här finns nämligen länkar till de olika källorna som kan användas för forskning i hela Fröderyd socken, dess grannsocknar och Västra härad i stort. Förhoppningsvis kan den också inspirera dig – och andra med intresse för bygden – att upprätta en liknande längd för just din egen by.

Arvet efter Åke Brunk – Äsprilla; När skattebonden och ryttaren Åke Brunk i Äsprilla gick ur tiden år 1581 tog sonen Per Åkesson över gården. Det var ett Sverige i förändring – Gustav Vasas tid låg ännu nära, och bönderna i Småland kämpade med fädernas jord och fick ömsom goda och ömsom dåliga år med skördar. Vid sekelskiftet 1600 brukades Äsprillas två hela skattegårdar av två bönder med samma förnamn – båda hette Per – och båda dog inom ett års mellanrum. Där, mitt i svår missväxt och sjukdom, bryts den tydliga kedjan av arv och bruk. För den som försöker följa Åke Brunks efterkommande blir detta den mest utmanande perioden. Vem eller vilka var Per Åkessons söner? Var det Karl och Jon Perssöner i Norrgården – eller Olof Persson i Södergården? I det följande försöker jag reda ut hur de kan ha hängt samman, utifrån de fragmentariska källor som ännu talar till oss ur 1600-talets handlingar.

Missväxten och pesten 1601-1604: Analys av skördar och ödehemman; Vintern anlände tidigt år 1600 och med den kom en period av katastrofala väderförhållanden. Den efterföljande sommaren 1601 var bland den kallaste i mannaminne och inledde tre år av missväxt och hungersnöd. Sedan kom pesten som drog in över stad och land under 1602-1603, vilket decimerade den av hunger försvagade befolkningen. Jag kommer i det följande visa hur man ur tiondelängder och fogderäkenskaper kan följa utvecklingen av de årliga skördarna och antalet ödehemman, vilket ger en tämligen god inblick i händelseförloppet och omfattningen av de svåra åren 1601-1603. Som exempel har jag tagit Fröderydbygden som består av socknarna Fröderyd, Ramkvilla och Bäckaby på det småländska höglandet. Även de drabbades av missväxten och pesten, med dramatiskt minskade skördar och där var fjärde gård helt eller delvis låg öde när det var som värst. Men efter tre svåra år kunde de glädjas sig åt att skörden 1604 blev mycket god. Efter alla prövningar gick livet så sakteliga tillbaka till det normala igen och nya brukare fyllde ödehemmanen som i flera år stått tomma.

Fröderyds gäld i Älvsborgs lösen 1613; I detta inlägg delar jag med mig av mina avskrifter ur Älvsborgs lösen 1613 vilka främst är inriktade på Bäckaby socken i Västra härad i Jönköpings län (F). Bäckaby socken tillhörde Fröderyds pastorat och gäld; den senare var en skattemässigt redovisande enhet. Även om just din socken eller by inte är med i det här registret, så är länkarna mycket användbara inom Västra härad då övriga socknar oftast bara är några sidor bort.

Livet i tre smålandssocknar under Älvsborgs Lösen 1613; Vad man kan få ut ur Älvsborgs lösen 1613, både ur ett släktforskarperspektiv och ur ett hembygdsperspektiv? Som utgångspunkt har jag tagit de tre socknarna Fröderyd, Ramkvilla och Bäckaby och visar vad uppbörds- och rannsakningslängderna berättar om människorna som levde där för drygt fyrahundra år sedan. Om deras kamp mot fattigdom, gårdar som brann upp och även ett dråp som begicks.

Gästabudet i Fröderyd – en olycksalig händelse från 1618; I den frostiga januarikvällen år 1618 samlades byns invånare för ett storslaget gästabud i Fröderyds kyrkby. Bland de festande fanns bonden Anders från avlägsna Drev och den livliga ryttaren Sven Nilsson från Ljunganäs. Den glada och uppslupna stämningen övergick dock i förstämning när ett skämtsamt småbråk mellan Anders och Sven slutade i ond bråd död.

Boskapslängder; Detta register av Fröderyds, Bäckabys och Ramkvillas socknars boskapslängd omfattar åren 1632 och 1635, vilka är de som finns tillgängliga på riksarkivets digitaliserade material.

Bondens avkastning år 1600; Vilken avkastning hade våra förfäder på sina åkrar på 1500- och 1600-talet? Och hur mycket utsäde använde de? Dessa frågor skall jag försöka besvara på genom att använda en uppgift från en gammal skattelängd om använt utsäde för år 1600 och följa upp hur skörden därefter blev. Jag har som exempel tagit socknarna i Fröderydbygden – Fröderyd, Ramkvilla och Bäckaby.

Skördarna i en smålandssocken 1556-1618; Hur mycket skörd kunde en bonde räkna med att få på 1500- och 1600-talet? Och hur mycket kunde den variera mellan goda och dåliga år? Dessa frågor skall jag försöka svara på genom att använda uppgifter från tiondelängderna. Som exempel har jag tagit de tre socknarna Fröderyd, Ramkvilla Bäckaby på det småländska höglandet, med en fördjupning i skördeutfallet för bönderna i Bäckaby.

Utskrivningarna – allmogens gissel under 1600-talet; Om roteringslängder, lottdragning och ett liv i ständig fruktan. För allmogen på 1600-talet var utskrivningarna en återkommande börda och djupt hatade. Varje år kunde kronan kräva ännu en ung man, och varje gång levde familjerna med rädslan att för alltid mista en son eller en bror. Den här berättelsen följer hur utskrivningarna slog mot Äsprilla by på det småländska höglandet och de unga män som togs ut under 1620-, 1630- och 1640-talen – och vad som sedan blev deras öde.

Per Jonsson Esping – från en småländsk by till kriget; På 1600-talet drogs tusentals unga män bort från sina hem och byar för att tjäna kronan i krig som utkämpades långt från deras vardag. De flesta försvann spårlöst ur historien, endast kända genom korta notiser i gamla längder och rullor. Men ibland går det att spåra dem längre, steg för steg, från hembygden och ut i stormaktstidens värld. Per Jonsson Esping är ett sådant namn. För många släktforskare i Fröderydbygden är han välbekant, vem var han innan han blev knekt, och var hade han sitt ursprung? Med hjälp av genomgång av roteringslängder och mantalslängder går det nu att kasta nytt ljus över hans ungdomsår och den väg som förde honom från en småländsk by till stormaktstidens krig. Del 1/2.

Ett öde i stormaktstidens skugga; I stormaktstidens krig försvann tusentals unga män ut i Europa, många utan att någonsin återvända. De flesta lämnade få spår efter sig – ett namn i en rulla, ett datum, ibland bara ett tyst tomrum i hembygden. Denna berättelse handlar om en av dem: Erik Jonsson, en ung man från det småländska höglandet, vars liv kom att släckas i krigets skugga. För den som har rötter i Fröderydbygden finns här något mer än ännu ett soldatöde. Genom ett tålmodigt arbete i mantalslängder, rullor och kyrkliga räkenskaper framträder bilden av en man som med stor sannolikhet var bror till den välkände soldaten Per Jonsson Esping – stamfader till över tusen nu levande ättlingar. Detta innebär då att Pers livsöde inte längre står ensamt, utan måste förstås i ett vidare familjesammanhang, där två bröder drogs in i stormaktstidens krig med vitt skilda men lika ödesmättade slut.

Människor och öden i Äsprilla Södergård – en berättelse från 1600-talets Småland; Detta är berättelsen om Olof Persson och hans ättlingar, som under 1600-talet brukade Södergården i Äsprilla. När Olof tog över skattegården kring sekelskiftet 1600 stod Sverige på tröskeln till en ny tid, efter år av missväxt då hunger och pest dragit genom landet och skördat många liv, däribland även hans far. Under Olofs långa brukartid – från Karl IX:s dagar, genom Gustav II Adolfs och drottning Kristinas regering och vidare in i Karl X Gustavs tid – omdanades Sverige från ett rike i Europas utkant till en stormakt. På den lilla gården i Fröderyd fortgick dock livet i stort sett som det alltid gjort: jorden brukades, skatterna betalades och söner skrevs ut till krigsmakten. Olof var en av de många bönder som i det tysta bar upp rikets grund, samtidigt som hans eget ursprung förblir höljt i dunkel. Han kan mycket väl ha varit son till Per Åkesson och därmed sonson till den gamle ryttaren Åke Brunk i Äsprilla, men några säkra belägg finns inte.

När Nils tog sig av daga – ett tragiskt slut i Fröderyd 1695: En sensommardag år 1695 förändrades stämningen i den lilla kyrkbyn. Det som utåt sett var ett ordnat liv – gård, hustru och en ansedd ställning i bygden – kom under några sommarveckor att brytas ned av oro och svårmod. Vad var det som drev en etablerad skattebonde till en handling som vid denna tid betraktades som både brott och synd? Detta är berättelsen om Nils Nilsson från Fröderyds kyrkby.

Källor

Bilder:

1. Bild: ArkivDigital. Mantalslängder 1642-1820 Jönköpings län 1643-1820 (F) 18 (1660) Bild 390 / sid 745 (AID: v843398.b390.s745, NAD: SE/RA/55203/55203.05). LÄNK
2. Bild: ArkivDigital. Fröderyd (F) LIa:1 (1644-1707) Bild 270 / sid 49 (AID: v311251a.b270.s49, NAD: SE/VALA/00087). LÄNK
3. Bild: ArkivDigital. Fröderyd (F) LIa:1 (1644-1707) Bild 350 / sid 65 (AID: v311251a.b350.s65, NAD: SE/VALA/00087). LÄNK
4. Thomas Lindgren / chatGPT
5. Bild: ArkivDigital. Mantalslängder 1642-1820 Jönköpings län 1643-1820 (F) 63 (1706) Bild 1880 / sid 1247 (AID: v843430a.b1880.s1247, NAD: SE/RA/55203/55203.05). LÄNK
6. Bild: ArkivDigital. Fröderyd (F) LIa:2 (1708-1758) Bild 110 / sid 15 (AID: v311252.b110.s15, NAD: SE/VALA/00087). LÄNK
7. Thomas Lindgren / chatGPT
8. Thomas Lindgren / chatGPT
9. Bild: ArkivDigital. Mantalslängder 1642-1820 Jönköpings län 1643-1820 (F) 57 (1700) Bild 1660 / sid 755 (AID: v843424.b1660.s755, NAD: SE/RA/55203/55203.05). LÄNK