Under Nordiska sjuårskriget blev Smålands en scen för brutala härjningar. Den danske befälhavaren Daniel Rantzau ledde sin här längs skogiga, slingrande vägar och lämnade efter sig en ödelagd trakt. Bönderna såg sina hem brinna, sina förråd tömmas och sina livsverk förintas på ett ögonblick. Genom en detaljerad studie av Västra och Östra härader har jag kartlagt danskarnas framfart och de spår av plundring och förstörelse som finns bevarade i historiska källor. Följ med på en resa genom det förödda Småland och de berättelser som jordeböckerna lämnat efter sig – en historia om eld, plundring och ett landskap i ruiner.

Nordiska sjuårskriget 1563 – 1570

Nordiska sjuårskriget kallas det krig mellan Sverige å ena samt Danmark, Lübeck och Polen å andra sidan och som pågick mellan åren 1563-70. Anledningen till kriget låg ytterst i Danmarks missnöje över den så kallade Kalmarunionens upplösning. Detta var under Erik XIV regeringstid.

Skatter, utskrivningar och osäkerhet – en bondes vardag i krigstider

För en bonde i Jönköpings län var det långvariga kriget en tid av osäkerhet och påfrestningar, trots att de värsta striderna utspelade sig längre söderut. Kriget mellan Sverige och den danskledda alliansen ledde till ökade skatter och utskrivningar, vilket drabbade bönderna hårt. Många män tvingades lämna sina gårdar för att delta i kriget som knektar eller ryttare, och de som hade möjlighet att rusta en ryttare med häst fick helt eller delvis skattebefrielse. För de flesta innebar dock kriget en ökad ekonomisk börda, då kronan krävde mer resurser för att finansiera krigföringen.

Rantzaus räd mot Östergötland 1567

Under vintern 1567–1568 genomförde den danske befälhavaren Daniel Rantzau ett djärvt fälttåg in i Sverige. Med en styrka på 8 500 man och 900 rustvagnar marscherade han oktober från Halmstad längs Nissastigen. Svenskarna försökte fördröja framryckningen genom att blockera vägar och förstöra broar, men på en dryg vecka nådde danskarna Jönköping, som plundrades. Därefter fortsatte de längs Västra Holavedsvägen in i Östergötland.

På sin väg brände och plundrade danskarna byar och gårdar. Vadstena stacks i brand, inklusive klosterkyrkan, och stora delar av Östergötland härjades. Alvastra kloster och Motala Hus brändes, och i Linköping och Norrköping plundrades förråd av korn, malt och järn. I Söderköping fann danskarna svenska flottans förråd. Stadens försök att betala sig fri från plundring genom brandskattning stoppades av det svenska kavalleriet som istället straffade invånarna genom att bränna deras gårdar.

För att undkomma danskarnas härjningar betalade bönderna i Östergötlands landsbygd sex lod silver var. Svenskarna betraktade detta som landsförräderi, vilket senare straffades och profossen Peder Gadd som lät avrätta 78 bönder.

Återtåget 1568

Under återtåget under de första månaderna 1568 gjorde Rantzau sitt bästa för att lämna efter sig kaos och förödelse. Skänninge stacks i brand, och reträtten skedde längs den östra Holavägen, där is och halka gjorde framryckningen besvärlig för både hästar och manskap. Svenska styrkor hade spärrat gränsen mot Småland, men den stränga kylan hade frusit sjön Sommen till is. Rantzau tog tillfället i akt och ledde sina trupper över den frusna sjön, vilket gjorde det möjligt att kringgå de svenska försvarsställningarna. Längs vägen fortsatte förödelsen, och större delen av gårdarna i Säby socken brändes ner.

Efter att ha bränt Eksjö marscherade den danska hären snabbt söderut och nådde Halland i februari 1568.

Rantzaus fälttåg har i efterhand betraktats som en militär bedrift, trots de brutala härjningarna han lämnade efter sig.

Förödelsen i Östra, Västra och Östbo härader

Genom att i studera den årliga räntan – eller jordeboken som den senare kallades – i skattelängderna från 1568 kan man i detalj följa spåren av förödelsen från Rantzaus återtåg genom Östra, Västra och Östbo härader.

Från Eksjö fortsatte Rantzaus trupper sitt återtåg söderut mot Vetlanda. Därefter fortsatte marschen österut genom Sävsjö och Vrigstad, innan de svängde nordväst mot Svenarum. Efter detta gick de söderut genom Värnamo, och fortsatte parallellt med dagens E4.

Det var socknarna där landsvägen gick igenom som drabbades, framför allt de byar som låg utmed vägen. Brännandet av gårdar och plundringen spred sig ytterst sällan någon längre sträcka bort från vägen.

Rantzau’s här på 8 500 man och 900 trossvagnar måste ha varit tiotals kilometer lång. När de första trupperna nådde en by fortsatte de efterkommande att passera under flera dagar. När alla hade passerat fanns det ingenting kvar att ta från gårdarna.

Östra härad

Danskarna tågade in norrifrån i Östra härad utmed landsvägen mellan Eksjö och Vetlanda. Vägen slingrade sig söderut från häradsgränsen mot Södra Vedbo härad, och ryktet om deras framfart hade säkerligen redan nått bygdens bönder. De visste att fienden rövade och brände allt i sin väg.

Landsvägen gick först ett stycke genom Björkö socken och förbi byn Björkeryd där de två bönderna fick se sin gårdar plundrade. Därefter fortsatte landsvägen in i Vetlanda socken. Först att drabbas var skattebonden Sven i Hult – hans gård plundrades skoningslöst innan den lades i aska.

Ekenäs stod näst på tur. Två av de tre gårdarna plundrades och brändes till grunden, medan den tredje – där en änka bodde i en av de två frälsegårdarna – skonades från lågorna men fick se sitt hem och gård ”röffuat”, det vill säga plundrat.

Därefter nådde danskarna den första större tätorten, Vetlanda, som drabbades värst av härjningarna. Sju av åtta gårdar plundrades och sattes i brand. Den åttonde, redan övergiven, bjöd inget av värde och lämnades orörd.

Efter Vetlanda tog Rantzau vägen av österut där landsvägen gick genom socknarna Näsby, Myresjö och Lannaskede.

I Näsby socken, längs landsvägen, låg byn Hällinge – och där skonades inget. Samtliga sju gårdar stacks i brand, inklusive frälsegården som redan låg öde. I Näsby kyrkby drabbades en gård av plundring, dess förråd tömdes och värdesaker bortfördes av de framryckande danskarna.

Och värre skulle det bli. Kyrkbyn i Myresjö härjades skoningslöst – samtliga elva gårdar plundrades och brändes till grunden. Kanske slog danskarna läger här över natten, för även de närliggande byarna drabbades hårt. I Kersebo skövlades gården, liksom de två i Prästeboda. I Bjädesjö rensades alla sju gårdar på värdesaker, men endast två brändes. När danskarna fortsatte österut, sattes även gården i Hjälmåkra i brand.

Efter Myresjö ledde landsvägen in i Lannaskede socken, och förödelsen fortsatte med oförminskad kraft. I Broby lades nio gårdar i aska – alla utom en. Knektens Sven Gunnarssons gård klarade sig, kanske för att den låg avsides, under ”schatta utiord”, en ensam gård på skatteböndernas utmark. Slutligen stacks änkans gård vid Lannaskede kyrka i brand.

Inte heller Nävelsjö socken, belägen norr om den gamla landsvägen, undkom förödelsen. Ryttare drog genom socknen och skövlade fjorton gårdar. Endast en, i Åhult, stacks i brand, medan de tre övriga där plundrades. Ödeläggelsen fortsatte i kyrkbyn, där tre gårdar plundrades, liksom tre i Rågsjö. Även Hässelåkra, Runneryd, Bökarp, Ås och Sloarp fick varsin gård skövlad.

När den sista danska styrkan hade dragit förbi återstod ett landskap av ruiner och aska. Totalt låg 46 gårdar nedbrunna och ytterligare 28 fullständigt plundrade.

Västra härad

Vallsjö socken, som gränsar till Lannaskede i Östra härad, blev nästa offer för danskarnas framryckning. Längs landsvägen, på deras väg västerut, vällde de in och lämnade förödelse efter sig. Först plundrades och brändes de två gårdarna i Hulta, söder om landsvägen. Den tredje, belägen på byns utjord, undkom förstörelsen – liksom Sven Gunnarssons gård på Brobys utmarker. Härjningarna fortsatte med oförminskad kraft. Gården i Knävelsby stacks i brand innan danskarna nådde Vallsjö kyrkby, där samtliga fyra gårdar slukades av lågorna.

Därnäst stod Norra Ljunga socken på tur. I Sävsjö plundrades sex gårdar och i Komstad fyra, men ingen sattes i brand. Värre gick det för bönderna i Mäjensjö, där samtliga fyra gårdar brändes till grunden – endast en ensam gård på byns utjord undkom lågorna.

Samma öde drabbade kyrkbyn i Norra Ljunga, där samtliga sex gårdar blev lågornas rov, medan två gårdar en bit utanför byn klarade sig. Danskarna gjorde räder både norrut och söderut och plundrade Mossaryd och Örsby. När allt var över hade sexton gårdar plundrats och tio bränts ner.

Trots att den gamla landsvägen passerade söder om Hylletofta socken drabbades området ändå hårt. Frälsegården i Halvnarp brändes ner, likaså samtliga fyra gårdar i kyrkbyn. I de tre intilliggande byarna ödelades dessutom gården i Kullabo, de två gårdarna i Sjöstorp och de tre i Holmåkra. Sammanlagt gick elva gårdar upp i lågorna.

Den största förödelsen drabbade Vrigstad socken, där flera byar låg utmed eller i närheten av landsvägen, inklusive kyrkbyn Vrigstad. I socknens östra del brändes gården i Kvarnaryd ned, samtidigt som räderna riktades mot Hylletofta. Väster om Vrigstad ligger byarna Gnillinge, Biskopsbo, Köpstad och Svinseryd, där elva av tolv hemman stacks i brand. I Vrigstad själv föll samtliga fyra gårdar offer för lågornas raseri. Inte heller de intilliggande byarna Lundby, Mölnarp, Vettansby och Horveryd undkom förödelsen, där samtliga elva gårdar där gick upp i lågorna. Slutligen brändes de tre gårdarna i Boda, Spånarp och Stenstorp upp. Summa summarum blev trettio gårdar lågornas rov innan den siste dansken hade dragit förbi.

Slutligen nådde härjningarna Svenarums socken. Efter Vrigstad gjorde landsvägen en skarp högersväng och fortsatte nordväst. I Kvighult och Fiskaby lades båda hemmanen i aska. Strax efter Fiskaby delade sig vägen – en gren ledde norrut mot Svenarum, den andra söderut mot Värnamo. Huvudstyrkan tycks ha fortsatt söderut, men en eller flera grupper vek av norrut – kanske avsiktligt, kanske av misstag. På sin väg brände de ner Ettrarp och fortsatte till Svenarum, där alla tre gårdar ödelades av lågorna. Några styrkor drog ännu längre norrut, ända till Hok – en nio kilometer lång avstickare från vägskälet i Fiskaby. Där gick denna samma obevekliga öde till mötes: nedbränd.

I närliggande Harkeryd uppges i den årliga räntan att gården både plundrades och brändes – en i sammanhanget anmärkningsvärd avvikelse. På alla andra platser tycks danskarna antingen ha plundrat eller bränt, men sällan gjort båda delarna. Vad kan ha orsakat detta? Kanske hade de flesta bönderna skyndsamt flytt med sina ägodelar och djur in i skogarna. I sin frustration över att finna tomma gårdar utan byte kan danskarna ha tänt eld på dem. Där en bonde däremot stannat kvar och inte hunnit undan, verkar fienden ha nöjt sig med att plundra utan att bränna. Men vad gick då snett i Harkeryd? Vad var det som fick danskarna att både plundra och bränna? En trotsig bonde? Frågan förblir obesvarad, men något särskilt tycks ha hänt just här.

De danska styrkorna tog sig mödosamt söderut från Fiskaby, plundrande och brände allt. På vägen passerade de Svenstorp, Hubbestad, Gastorp, Rolstorp och Järnboda där nästan inget skonades – av byarnas sju gårdar brändes sex till grunden, lämnande endast ruiner och aska efter sig.

I Svenararum socken brändes sammanlagt fjorton gårdar ned och en noterades som plundrad.

När de sista danska styrkorna passerat Järnboda kunde man så småningom överblicka förödelsen. I Västra härad hade sammanlagt 72 hemman lagts i aska och ytterligare sexton var skövlade, eller ”röffuat” som det står i årliga räntan.

Ungefär vart tionde gård i Västra härad blev lågornas rov. Men det var skevt fördelat. Tretton av häradets tjugo socknar klarade sig helt och hållet undan härjningarna, medan de övriga sju drabbades i varierande grad. De socknar som hade byar längs landsvägen drabbades ojämförligen värst. I Svenarums socken ödelades var fjärde gård, liksom i Norra Ljunga men om man där även tar med de plundrade gårdarna stiger andelen till sextio procent. Utan tvekan drabbades Vrigstad värst där trettio av socknens femtiotvå gårdar ödelades, vilket är en andel på sextio procent.

Slutord

Från Svenarum fortsatte landsvägen in i Hagshult socken i Östbo härad och slingrade sig vidare genom Fryele mot Värnamo. Längs dess väg spreds samma brutala förödelse. Socknarna Hagshult, Fryele, Kärda, Våxtorp, Hånger och Tånnö föll alla offer för danskarnas skoningslösa framfart, där eld, plundring och förstörelse ödelade hela byar.

I Östbo härad blev förödelsen än värre än i både Östra och Västra härader, där sammanlagt 102 gårdar brändes till grunden. Allra värst drabbades Värnamo, där hela 50 gårdar lades i aska – en förlust som motsvarade sextio procent av alla hemman i socknen.

Genom att noggrant följa spåren av danskarnas förödelse, som jag skildrat i detta inlägg, blir det tydligt att de landsvägar som finns markerade på kartor från mitten av 1600-talet och framåt redan existerade år 1568.

För att illustrera förödelsen i Östra härad har jag använt mig av 1690 års geografiska karta över Jönköpings län, som finns tillgänglig via Lantmäteriets historiska kartor. När det gäller Västra härad har jag utgått från 1754 års avmätning, ”Vägar inom norra och södra Vedbo samt Östra och Västra härader”, en karta som på ett detaljerat och tämligen korrekt sätt återger både landsvägar och byar.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Fröderyds gäld i landskapshandlingarna 1545-1629; Utforska 1500-talets landskapshandlingar och upptäck spåren efter dina förfäder! Här har jag samlat över 6 000 poster från perioden 1545–1629, hämtade ur 86 volymer och tusentals sidor av historiska räkenskaper. Fokus ligger på socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län, men även närliggande områden kan finnas representerade. För släktforskaren är detta en ovärderlig källa – jordeböcker, tiondelängder och mantalslängder som listar bönder och gårdar under Vasatiden. Oavsett om din släkt finns här eller i närliggande socknar kan registret vara en nyckel till din historia.

Domböckerna berättar – historier från en smålandssocken 1555–1730; Under perioden 1555-1730 utspelade sig många olika slags händelser i Bäckaby socken som togs upp i tinget och som speglade tidens sociala strukturer, värderingar och rättssystem. Från stulna oxar, falska anklagelser och olovliga kärleksförbindelser till blodiga slagsmål och hätska grannfejder – domböckerna ger oss en inblick i en tid där hedern var ovärderlig och straffen kunde vara hårda.

Militieräkningar; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från Riksarkivets ” Militieräkningar 1537-1827”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.

Strödda militiehandlingar före 1631; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från ”Riksarkivets Strödda militiehandlingar före 1631”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.

Smålands Ryttare; I detta inlägg presenterar jag Alf Åbergs Smålands Ryttare, som utgjorde den inledande delen av boken Kungliga Smålands Husarregementes Historia, utgiven 1975. Alf Åberg, en framstående historiker och arkivarie, var doktor i historia och hade en lång och framgångsrik karriär som forskare och skribent. Med stor expertis och engagemang har han skildrat den småländska ryttarhistoriens utveckling. Åberg, som även var chef för Krigsarkivet mellan 1979 och 1982, är känd för sina omfattande bidrag till svensk militärhistoria.

Bränder och brandstod i en smålandssocken 1688–1728; Under perioden 1688 till 1728 blev Bäckaby skådeplats för elva bränder, där kölnor, boningshus och ladugårdar förlorades i lågorna. Hur klarade människor av förlusterna, och vilket system användes för att hjälpa de drabbade att bygga upp sina liv igen? Låt oss dyka ner i historien om brandstoden, en tidig form av brandförsäkring.

Den rotfaste bonden i början av 1600-talet; Med material från Älvsborgs lösen 1613 har jag försökt få en djupare förståelse för huruvida bönderna var rotfasta eller inte och hur länge de brukade sina gårdar. Kombinerat med landskapshandlingar och andra källor ger detta en inblick i bondesamhället och dess rörlighet i det tidiga 1600-talet. Jag har här fokuserat på tre socknar – Fröderyd, Ramkvilla och Bäckaby – och ger även ett exempel hur brukarmönstret kunde se ut i en större by vid tiden för Älvsborgs lösen där några bönder förblev rotfasta, medan andra gled bort i historiens glömska.

Älvsborgs lösen 1613 var på en miljon riksdaler för att kunna återinlösa fästningen som förlorats till danskarna. Denna stora summa pengar skulle betalas i silver och dess vikt var 25½ ton! I det här inlägget berättar jag om vad man kan få ut av räkenskaperna på riksnivå: hur skatteindrivningen utvecklades över de sex åren samt hur mycket de olika landskapen bidrog med.

Jönköpings län i Älvsborgs lösen 1613; Vad kan man få ut av räkenskaperna för Älvsborgs lösen 1613? Det tänkte jag berätta om i det här inlägget då jag har fördjupat mig i Jönköpings län i Småland. Räkenskaperna på länsnivå berättar om befolkningens sammansättning, vilka som betalade skatt och vilka som var skattebefriade, samt hur mycket skatt de olika kategorierna betalade. Jag visar även hur skatteindrivningen förändrades över de sex åren samt att Älvsborgs lösen ger oss också en inblick i hur stor befolkningen var i häraderna och för länet som helhet. Allt detta sammantaget borde vara intressant för både släktforskaren och hembygdsforskaren.

Fröderyds gäld i Älvsborgs lösen 1613; I detta inlägg delar jag med mig av mina avskrifter ur Älvsborgslösen 1613 vilka främst är inriktade på Bäckaby socken i Västra härad i Jönköpings län (F). Bäckaby socken tillhörde Fröderyds pastorat och gäld; den senare var en skattemässigt redovisande enhet. Även om just din socken eller by inte är med i det här registret, så är länkarna mycket användbara inom Västra härad då övriga socknar oftast bara är några sidor bort.

Livet i tre smålandssocknar under Älvsborgs Lösen 1613; Vad man kan få ut ur Älvsborgs lösen 1613, både ur ett släktforskarperspektiv och ur ett hembygdsperspektiv? Som utgångspunkt har jag tagit de tre socknarna Fröderyd, Ramkvilla och Bäckaby och visar vad uppbörds- och rannsakningslängderna berättar om människorna som levde där för drygt fyrahundra år sedan. Om deras kamp mot fattigdom, gårdar som brann upp och även ett dråp som begicks.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från årliga räntan för 1568 som finns blan landskapshandlingarna på Riksarkivets hemsida:

1. Östra härad: Landskapshandlingar, Landskapshandlingar Smålands handlingar, SE/RA/5121/5121.05/1568: 20 (1568), bildid: A0047299_00123, LÄNK
2. Västra härad: Landskapshandlingar, Landskapshandlingar Smålands handlingar, SE/RA/5121/5121.05/1568: 9 (1568), bildid: A0047287_00050, LÄNK
3. Östbo härad: Landskapshandlingar, Landskapshandlingar Smålands handlingar, SE/RA/5121/5121.05/1568: 15 (1568), bildid: A0047293_00063, LÄNK

Övrigt:

4. Historiska kartor, lantmäteriet: https://historiskakartor.lantmateriet.se/