I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1629–1637. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

Alf Åberg, en framstående historiker och arkivarie, var doktor i historia och hade en lång och framgångsrik karriär som forskare och skribent. Med stor expertis och engagemang har han skildrat den småländska ryttarhistoriens utveckling. Åberg, som även var chef för Krigsarkivet mellan 1979 och 1982, är känd för sina omfattande bidrag till svensk militärhistoria.

Med tillstånd från Alfs söner, Gunnar och Johan, har jag fått möjlighet att publicera materialet i sin helhet. Den fullständiga artikeln omfattar perioden 1543 till 1800-talet och sträcker sig över 118 sidor. Andra publicerade delar:

Smålands Ryttare 1543-1606

Smålands Ryttare 1608-1629

Smålands Ryttare 1641-1678

Smålands Ryttare 1679-1699

Smålands Ryttare 1700-1722

Smålands Ryttare 1724-1790

Smålands Ryttare 1791-1891

Ut i det stora kriget

Genom erövringen av Livland år 1626 hade Sverige fått kontroll över den ryska Östersjöhandeln, och genom stilleståndet med Polen år 1629 lade Sverige beslag på de viktigaste hamnarna i Preussen. Genom segrarna i öster blev vårt land en militär stormakt. Nu kunde fienden mötas på hans egen mark. När Gustav II Adolf fann att ett svenskt deltagande mot kejsaren var oundvikligt, var det ingen tvekan för honom om att kriget måste föras offensivt och avgörandet falla i Tyskland.

Våren 1630 fick ryttarna från Småland order att den 15 maj vara beredda till inskeppning i Kalmar och Västervik för att sedan på vidare order avsegla till Stralsund. Ordern innebar att Per Brahes regemente skulle ingå i kungens expeditionsarmé till Tyskland.

Ståthållarna i Jönköping och Kalmar Erik Ulfsparre och Åke Axelsson Natt och Dag skulle sörja för truppens underhåll och anskaffa proviant och skepp. Enligt kungens beräkningar skulle 50 hästar kunna inlastas på varje transportfartyg. Bristen på skepp gjorde emellertid att regementet inte kunde bli klart till avfärd på föreskriven tid.

I början av juni låg regementet förlagt med sju kompanier i närheten av Kalmar och ett i Västervik. Den 17 juni mönstrades här åtta av kompanierna. Det nionde kompaniet under befäl av ryttmästare Erik Grijs skulle ligga kvar i hemorten. 35)

Regementet uppvisade följande styrka i befäl och manskap:

Kompani	Officershästar	Ryttarhästar
Överste Per Brahe	24	94
Gert Mundus	21	94
Ingemar Wastenson	24	99
Per Jonsson	26	94
Isak Lilliesparre	23	105
Göran Gyllenstierna	22	100
Fredrik Stenbock	21	102
Karl Joachim Karberg	22	103
Inalles	183	791

Alla ryttare skulle enligt mönstringsbestämmelserna vara utrustade med goda hästar 12-13 palmer (1.2-1.3 meter) höga. De bar en rund skyddshjälm av järn, en så kallad pott, på huvudet och ett skottfritt harnesk för bröst och rygg. Deras vapen var två goda pistoler och en god värja. Hästen bar sadel och remtyg.

Befälet hade samma vapen och utrustning som de meniga, men deras värjor och harnesk var ofta konstnärligt utsirade.

Några dagar senare steg ryttarna ombord på skeppen i Kalmar och Västervik och drog så ut i det stora kriget. I farvattnen norr om Öland anslöt de sig till Gustav II Adolfs stora trupptransport, och den 26 juni började trupperna stiga i land på nordvästra udden av Usedom vid Peenes utlopp. 36)

De småländska ryttarkompanierna anförtroddes genast uppgiften att försvara södra delen av Usedom och att avpatrullera stränderna mot Wolgast och Swine. Sedan Stettin fallit i juli, blev större delen av ryttarna förlagda här som garnison under resten av året. Epidemier härjade i staden, och under hösten avled nära hundra ryttare i lägret.

I slutet av december deltog regementet i kungens operation mot staden Gartz vid Oder. Därefter återsamlades man i Stettin.
Sverige hade börjat sitt krig utan några militära bundsförvanter. Först i januari 1631 slöt den svenske kungen ett subsidiefördrag med Frankrike, som gav honom ett kraftigt ekonomiskt stöd. De flesta protestantiska makterna i Nordtyskland vågade inte sluta förbund med svenskarna. I motsats till de vankelmodiga furstarna var de tyska borgarna villiga att bekänna färg. Så hade Magdeburgs borgare redan på hösten 1630 slutit förbund med kungen. Vid jultiden 1630 började de kejserliga trupperna under Tilly belägra staden.

Smålands ryttare – inalles 800 hästar – tågade med kungen mot staden Frankfurt som stormades i början av april 1631. Därifrån tågade de västerut med honom för att undsätta Magdeburg. Men förhandlingarna med kurfustarna av Sachsen och Brandenburg drog så långt ut på tiden, att Magdeburg föll i Tillys händer.

Den svenska armén blev nu förlagd till floden Elbe. I juni upprättade chefen för Smålands ryttare kungen ett befäst läger vid Werben. Per Brahe – chefen för Smålands ryttare – hade anförtrotts stora uppdrag och sänts hem till Sverige. I hans frånvaro förde överstelöjtnant Jon Lilliesparre, som efterträtt Sperreuter, befälet över ryttarna.

Den 25 juli, när ryttarna låg i framskjuten bevakning vid Werben, blev de överfallna av Tillys kavalleri och Jon Lilliesparre togs till fånga. Efter frigivningen återvände han inte till förbandet utan dog år 1641 som chef för ett värvat regemente i Tyskland. Han ligger begravd i familjegraven i Asa kyrka i Småland.

Befälet över ryttarna övertogs nu av major Karl Joachim Karberg. Tre dagar senare – den 28 juli – följde ryttarna kungen på en kommendering mot fiendens förposter. Kavalleriet anföll ”våldsamt” och skapade stor förvirring bland motståndarna. Kungen gav därefter order om återtåg. Under striden stupade löjtnant Karl von Bjuren och femton ryttare. Major Karberg själv blev sårad. 37) Till minne av denna strid fick Smålands husarregemente inskriften Werben 1631 på sin fana.

Under tiden ryckte Tilly in i Sachsen. Förstärkt med den sachsiska armén beslöt den svenske kungen nu att möta sin motståndare på öppna fältet.

Den 7 september 1631 stod slaget vid Breitenfeld. Smålands ryttare deltog i slaget med sex kompanier och 400 ryttare under major Karbergs befäl. Ryttarna stod uppställda på högra flygelns första träffen med Östgöta ryttare på sin vänstra sida och Västgöta ryttare till höger. Kungen själv stod vid denna flygel, som anfördes av Johan Banér.

Ryttarna fick utstå ett våldsamt tryck från Pappenheim, det kejserliga kavalleriets tappre anförare, som stormade fram i det ena anfallet efter det andra mot denna flygel. Till slut sprängde de hans kavalleri genom ett motanfall. I stridens slutskede anförde kungen dem när de red fram och drev det kejserliga kavalleriet på flykten. Därefter anföll de den slagne fienden i hans front och rygg. 38)

Striden pågick hela dagen ända till ”det blå mörkret”. Trupperna övernattade på slagfältet. Av smålänningarna stupade löjtnant Gert Lewald och möjligen också fänrik Per Björnsson (”slagen 1631”) tillsammans med 10 ryttare. Smålands husarregemente bar med rätta inskriften Breitenfeld 1631 i sin fana.

Slaget vid Lützen

Kort efter slaget vid Breitenfeld uppordnade kungen befälsförhållandena vid Smålands ryttare. Översten Per Brahe fick sitt avsked och den unge ryttmästaren Fredrik Stenbock utnämndes till hans efterträdare som chef för förbandet. Till överstelöjtnant utsågs Fabian Aderkas, som varit ryttmästare vid ett värvat ryttarkompani. I den avgångne major Karbergs ställe utsågs Isak Lilliesparre till major vid förbandet.’

Vintern 1631 låg trupperna i kvarter i den rika Maindalen. I början av mars 1632 bröt den svenske kungen upp mot Bajern för att söka nå ett slutligt avgörande mot kejsaren. I slutet av månaden hade armén nått fram till Donauwörth. Under marschen stupade ryttmästaren Gert Mundus. Det måste ha skett under en expedition rullan uppger att Mundus blev ”slagen” framför Heidelberg i mars 1632. 39) Ny ryttmästare blev löjtnanten vid kompaniet Jacob Jacobsson.

Den svenska armén samlades i vinkeln mellan floderna Donau och Lech. Öster om Lech hade den kejserliga armén en stark ställning. I början av april beslöt Gustav II Adolf att övergå Lech. I dagningen den 5 april lyckades svenskt infanteri ta sig över den uppsvällda floden och skapa ett brohuvud på den östra stranden. De blev hårt ansatta, men företaget lyckades sedan hertig Wilhelm av Weimar funnit ett vadställe och gått över floden med högra flygelns kavalleri. I denna flygel ingick de småländska ryttarna. Efter hårda strider beslöt fienden dra sig tillbaka i skydd av mörkret. Under striden blev Tilly, kungens motståndare, dödligt sårad.

Den 7 maj intågade kungen i München. Därmed hade han nått höjdpunkten på sitt segertåg. Månaden efteråt drog Wallenstein, kejsarens fältherre, ut i fält med en stor armé. Genom en skicklig manöver tvingade han kungen att avbryta sitt fälttåg i Sydtyskland och dra norr ut. Vid Nürnberg hade Wallenstein anlagt ett befäst läger. Medan Gustav II Adolf väntade på truppförstärkningar, blev han också tvungen att förstärka sig. I en och en halv månad låg de båda härarna mitt emot varandra.

Den svenska armén led värst av proviantbrist och fältsjukdomar. Slutligen den 24 augusti tvangs kungen gå till anfall mot Wallensteins läger. Striden visade att han underskattat sin motståndare. Stormningen misslyckades med stora förluster för svenskarna. Smålänningarna tycks inte ha tagit någon större del i denna strid.
Från Nürnberg gick Wallenstein mot Sachsen. På kurfurstens brinnande böner om hjälp ryckte Gustav II Adolf i ilmarscher norrut för att avvärja hotet och nå ett slutligt avgörande.

Den 6 november 1632 möttes de båda härarna vid Lützen. Smålänningarna deltog i striden med 400 ryttare under sin överste Fredrik Stenbock. De ingick i den högra flygelns första träffen. Här stod de ytterst till vänster med Östgöta ryttare vid sin sida. Liksom vid Breitenfeld uppehöll sig kungen vid denna flygels första träffen, som uteslutande bestod av beprövade svenska ryttarförband. Som hans närmaste man fungerade överste Torsten Stålhandske.

Man känner inte till kungens planer, men sannolikt ville han genom denna kraftsamling på högra flygeln nå en omfattning av fiendens vänstra flygel. 40)
Framåt klockan 11 på förmiddagen, då den täta morgondimman börjat skingras, satte sig den svenska hären i rörelse mot de kejserliga trupperna, som stod uppställda bakom den stora landsvägen mellan Lützen och Leipzig.

På båda sidor om landsvägen fanns djupa diken som försvårade kavalleriets framryckning. Smålänningarna och östgötarna mötte dessutom eld från det kejserliga artilleriet och led stora förluster. Anfallet fördes trots detta vidare över landsvägen, och högra flygelns första träffen stod berett för en omfattning.

Nu började dimman på nytt att tätna, och det blev svårt för fältherren att bevara stridsledningen. Vid 12-tiden anlände Pappenheim med sina ryttare och kastades genast fram att förstärka de kejserligas svaga punkt den vänstra flygeln. Smålands och Östgötas ryttare kastades tillbaka över landsvägen, och situationen blev med ens kritisk för den svenska högra flygeln.

Gustav II Adolf befann sig under denna strid vid landsvägen nära den plats, där de tillbakadrivna smålänningarna hade samlats. Deras överste Fredrik Stenbock var svårt sårad, och de var nu utan ledning. Kungen måste ingripa personligen. Han tog befälet över smålänningarna och östgötarna och gav order om framryckning. Det gällde för dem att söka fylla den farliga lucka som uppstått mellan den högra flygeln och infanteriet i mitten.

Smålänningarna kom först över landsvägen, och kungen red till anfall med dem, innan östgötarna hunnit fram. Men smålänningarna stötte genast på hårt motstånd och drevs för andra gången tillbaka över landsvägen.

Kungen blev under striden sårad av ett skott i den vänstra överarmen och måste söka sig ur striden för att få armen spjälkad. Under tiden höll smålänningarna stånd bakom landsvägen. Kungen hade sannolikt för avsikt att åter ta befälet över dem, men han råkade nu på nytt in i striden och stupade. Smålänningarna tvangs att vika, medan kungens döda kropp blev kvar på slagfältet och plundrades av kejserliga ryttare.

Under tiden återsamlades de svenska förbanden bakom landsvägen. Torsten Stålhandske tog befälet över den högra flygeln och satte i gång ett nytt anfall. Den kejserliga vänstra flygeln kastades tillbaka, och man tog hand om kungens lik. Ryttarna var uttröttade, och anfallet upphörde efter hand. Men Pappenheim hade fallit, och efter nya strider beslöt sig Wallenstein för ett återtåg.

Svenskarna stannade på slagfältet. Någon förföljning av fienden förekom inte. Smålänningarna hade lidit stora förluster i slaget. Stupade bland officerarna var major Isak Lilliesparre, ryttmästare Ingemar Wastesson, löjtnant Knut Nilsson och fänrik Mattias Nilsson. Sex stupade underofficerare nämns i rullan. Hur många ryttare som föll går inte att konstatera. 41) Smålands husarregemente fick inskriptionen Lützen 1632 i sin fana.

De fortsatta striderna

Under slaget vid Lützen hade Fredrik Stenbock blivit så illa blesserad att han inte längre kunde stanna vid armén i Tyskland. Han fick därför resa hem till Sverige. I juni 1634 förde han blodfanan vid Gustav II Adolfs likprocession.

Överstelöjtnant Fabian Aderkas övertog med överstes traktamente befälet över fältförbandet. Ny major efter den stupade Isak Lilliesparre blev ryttmästaren Per Jonsson Gyllensvärd.

I september 1632 insände överste Stenbock rullor över sitt kavalleriregemente, utvisande ”vilka som äro behållna, slagna, hästlösa och förrymda eller huruledes folket är avkommet och på vad tid, sedan vi reste från Sverige”. Ställningen var denna: 42)

Kompani	Befäls-hästar	Behållna ryttare	Slagna eller döda	Förrymda	Hemsända, sjuka	Fångna
Fredrik Stenbock	21	59	35	1	17	–
Fabian Aderkas	22	38	59	–	–	2
Isak Lilliesparre	14	61	38	3	3	–
Sven Hall	21	58	31	3	–	–
Jakob Jakobsson	14	60	25	1	–	–
Ingemar Wastesson	23	60	24	–	–	–
Jon Andersson	12	62	25	–	–	2
Per Jonsson	26	42	47	–	–	–
Summa	153	440	284	8	20	4

Av dessa 440 behållna ryttare var det bara 281 som gjorde tjänst och kunde marschera, meddelar en annan rulla från slutet av juli 1632. 43) 42 ryttare var då sjuka, medan 77 andra var hästlösa och 28 hade förlamade hästar.

Det framgår av rullorna, att nya rekryter värvades i Småland och skickades ut till förbandet, men trots detta tycks manskapsstyrkan sällan ha överstigit 400 ryttare. Antalet tillfångatagna och förrymda var alltid lågt.

Under år 1633 avgick överstelöjtnant Aderkas från förbandet. Ny överstelöjtnant blev major Per Gyllensvärd, som därefter i nio år förde befälet över fältregementet.

Våren 1633 ingick Smålands ryttare i den armé som opererade kring floden Weser i Nedersachsen under befäl av hertig Georg av Lüneburg. I mars började hertigen belägra fästningsstaden Hameln. En kejserlig armé under befäl av generalen Merode ryckte fram till stadens undsättning.

Hertig Georg gick de kejserliga till mötes. Den 28 juni stod arméerna mitt emot varandra vid Oldendorf. Smålands ryttare som räknade 150 officershästar och 350 ryttare stod som vanligt uppställda på högra flygelns första träffen bland idel nationalsvenska förband. Befälet över de åtta kompanierna fördes av överstelöjtnant Gyllensvärd.

Med hjälp av rytteriet vann hertigen en stor seger över de kejserliga. Undsättningsarmén blev fullständigt slagen och uppriven. Det var den första vapenframgången i fält efter Gustav II Adolfs död. Till minne av segern fick Smålands husarregemente namnet Oldendorf 1633 på sin fana.

Staden Hameln föll, och i november gick ryttarna i kvarter i Magdeburg. Våren 1634 hemsändes ett 50-tal ryttare som saknade mundering ”och ej förmå rusta igen utan någon hjälp av kronan”. 44) Fältstyrkan sjönk under detta år till 270 man. Några märkligare händelser fick ryttarna inte vara med om under detta krigsår.

I början av år 1635 hemsändes det hårt slitna förbandet till Småland för att rustas upp och nyrekryteras. Det var inalles 211 ryttare som våren 1635 ”hemkom från fiendeland”. 45)

Regementet blir bofast

Redan före fältförbandets hemkomst till Sverige, hade man börjat en intensiv värvningsverksamhet i Småland för att få upp regementet i dess avsedda styrka. En rulla från år 1634 upplyser om de ryttare ”hemma i landet”, som år 1633 mönstrats av pfalzgreven Johan Kasimir och som ”räckt handen” och godkänts som ryttare.

Rullan berättar att det år 1634 fanns 328 ryttare utomlands och att inte mindre än 774 ryttare värvats och nu befann sig i hemorten. I rullan nämns också ett tiotal änkor efter döda ryttare, som åtnjöt nådeår på sina gårdar. Andra konceptrullor berättar om storleken på de nyanskaffade hästarna och om de vapen och övrig utrustning som beställts för de nyvärvade.

Samma år 1634 berättas det att 83 officerare och ryttare hade återvänt hem utan utrustning. Då de inte själva förmådde anskaffa ny rustning utan hjälp av kronan, tilldelades de nya pistoler och nytt harnesk.

I juni 1635 mönstrades regementet i Kalmar och Västervik. En del av de gamla ryttarna fick då avsked. Om en av dem, korpralen Hans Orm, heter det att han uteslutits av landshövdingen ur rullan, ”efter han i fiendeland är så förlamad att han ingen tjänst mer kan göra”. Prästen, herr Jöns i Finneryd, befriades också från fortsatt tjänst vid förbandet ”efter hans gård är avbränd”.

Enligt den nya staten skulle regementet bestå av åtta kompanier. Efter denna ordning mönstrades det också i juni 1635. Det var då i det närmaste fulltaligt. 793 ryttare — alla med hästar, vapen och utrustning — kunde landshövdingen då mönstra. 46)

Gustav II Adolfs indelningsverk gick ut på att ryttaren i fredstid skulle vara jordbrukare. Varje ryttare skulle ha en gård att bo på. Han skulle dessutom få en årlig lön så att han kunde hålla häst och rustning. Tanken bakom detta indelningsverk var att försvaret skulle förankras i det civila samhället. Ryttarna skulle inte utgöra någon sysslolös soldatesk utan bli nära förbundna med de människor och den bygd som de skulle försvara. Ekonomiskt sett var denna inrättning förmånlig för kronan: avlöningen till de indelta ryttarna var lägre än till det värvade krigsfolket. 47)

Indelningsverket blev mycket tidigt färdigt i Småland. Det framgår redan av 1622 års mönsterrullor att de flesta ryttarna då hade hemman att bo på. Enligt kungens bestämmelser skulle också befälet få sig hästehemman tilldelade att bo på. På de flesta regementen dröjde det länge innan denna inrättning kunde genomföras. Av en lycklig tillfällighet finns en jordebok bevarad för överste Fredrik Stenbocks regemente i juni 1636. 48) Jordeboken visar att ett komplett indelningsverk redan då förelåg i Småland. På goda grunder kan man konstatera att Smålands ryttare var det första kavalleriförband som genomförde Gustav II Adolfs intentioner.

Jordeboken lämnar en noga specificerad uppgift på den årliga ränta (eller skatt), som var anslagen till underhåll av regementets befäl och ryttare. Varje kompani skulle bestå av 25 officershästar och 102 ryttarhästar. Eftersom regementet bestod av 8 kompanier, utgjorde hela summan 1.016 hästar. Dessutom tillkom ett hundratal så kallade överloppsryttare och hästar från det nionde kompaniet. För underhållet av alla dessa människor och hästar disponerade regementet varje år skatten från 1.130 hemman – skatte- och kronohemman – i Småland.

För varje befälsperson redovisades i jordeboken hans hästehemman och dessutom de fördelshemman, från vilka han därutöver skulle lyfta skatt. Befälet låg förlagt inom samma områden som kompaniets ryttare. Eftersom detta är första gången som befälets gårdar finns nämnda, kan det ha sitt intresse att nämna dem. För översiktlighetens skull nämns endast officerarnas hästehemman. I de allra flesta fall är det möjligt att återfinna dessa gårdar på den topografiska kartan. Ryttmästarna hade tillgång till fyra hästehemman, löjtnanten och fänriken till tre.

Kompani	Befattning	Hemman	Socken	Härad
Överstens	Ryttmästaren	Brunneby Kvinneby	Stenåsa	Öland
Överstens	Löjtnanten	Kraka Påboda	Söderåkra	Södra Möre
Överstens	Fänriken	Nämns ej
Överstelöjtnantens	Ryttmästaren	Bäck	Unnaryd	Västbo
Överstelöjtnantens	Ryttmästaren	Saraböke Haghult Hallaböke	Femsjö	Västbo
Överstelöjtnantens	Löjtnanten	Skurebo Slageryd	Nye Bäckaby	Östra Västra
Överstelöjtnantens	Fänriken	Nöbbeled Slättåkra Höreda	Näsby Alheda Ramkvilla	Östra Östra Västra
Majorens	Ryttmästaren	Kallset Käfset Kållerstad Bodanäs	Villsta Villsta Kållerstad N Sandsjö	Västbo Västbo Västbbo Västra
Majorens	Löjtnanten	Lökaryd Hjortsjö	RydaHolm	Östbo
Majorens	Fänriken	Svartarp Hult	Svartarp	Tveta
Jon Anderssons	Ryttmästaren	Flohult Mågebo Lindås (Lyckås)	Korsberga Alsheda	Östra
Jon Anderssons	Löjtnanten	Hulta Lamåsa Hultåkra	Alsheda	Östra
Jon Anderssons	Fänriken	Hökatorp Trålarp Långaryd	Lemnhult Nye Näshult	Östra
Sven Halls	Ryttmästaren	Mulesta Östantorp Larum Rumma	Odensvi Locknevi Dalhem Hannäs	Södra Tjust Södra Tjust Norra Tjust Norra Tjust
Sven Halls	Löjtnanten	Solstad Meljäng Gettrum	Hjorted	Södra Tjust
Sven Halls	Fänriken	Skrickerum Ingelsbo	Tryserum	Norra Tjust
Svickart Nieroths	Ryttmästaren	Ramsås Askenäs Burhult Klausön	Agunnaryd Göteryd Göteryd Hinneryd	Sunnerbo
Svickart Nieroths	Löjtnanten	Prästtorp Tånner yd Långhult	Berga Markaryd Hinneryd	Sunnerbo
Svickart Nieroths	Fänriken	Öjaböke Södra Vrå	Lidhult Vrå	Sunnerbo
Svickart Nieroths	Fänriken	Öjarp	Annersta	Sunnerbo
Jakob Jakobssons	Ryttmästaren	Ramsjö Väcklingeö Väckelsång Vedkärr Orryd	Långasjö Nöbbele	Konga
Jakob Jakobssons	Löjtnanten	Väderlanda Halmåkra Nottebäck	Nöbbele Nottebäck	Konga Uppvidinge
Jakob Jakobssons	Fänriken	Buskebo	Karlstorp	Aspeland
Jakob Jakobssons	Fänriken	Baggatorp	Åsheda	Uppvidinge
Arvid Nilssons	Ryttmästaren	Fröderyd Ljunganäs Äsprilla	Fröderyd	Västra
Arvid Nilssons	Löjtnanten	Eskilstorp Yggesryd Snuggestorp	Hultsjö	Västra
Arvid Nilssons	Fänriken	Hultatorp Höreda Lövshult	Fröderyd Ramkvilla Hultsjö	Västra

En del av dessa hästehemman skulle stanna kvar och anslås till boställen åt befälet. Äsprilla i Fröderyds socken skulle bli trumpetarboställe vid Majorens kompani och Buskabo i Karlstorp anslås åt andre korpralen vid Överstelöjtnantens kompani. Södra Vrå (Sunnervrå) i Vrå och Ramsås i Agunnaryd skulle också bli korpralsboställen vid Sunnerbo kompani.
Genom detta indelningsverk hade regementet blivit bofast i hembygden, men freden dröjde.

Slaget vid Wittstock

Det stora kriget pågick i Tyskland, och det krävdes ständigt nya trupper till fältarmén. I april 1636 anskaffades damast, silke och fransar till standar åt de fyra kompanier av Smålands regemente, som till sommaren skulle utgå till Tyskland.

De trupper som skulle avsändas mönstrades i Kalmar den 12 juni av landshövdingen Jesper Andersson Cruus. Det var överstelöjtnant Per Gyllensvärds, major Erik Bengtssons och ryttmästarna Sven Halls och Arvid Nilssons kompanier. Rullan uppger att de räknade inalles 100 officershästar och 208 ryttare. 49)

Ryttarna avseglade från Kalmar och i slutet av juni anlände de till Pommern. De kom i en ödesdiger stund. Efter Gustav II Adolfs död hade Sverige upplevt svåra motgångar i Tyskland. Det katastrofala nederlaget vid Nördlingen hade följts av en svår kris i den svenska armén. Den nye överbefälhavaren Johan Banér hade lyckats ingjuta en ny anda i trupperna, och år 1636 vågade han gå till anfall mot de kejserliga.

I början av september förenades skvadronen med huvudarmén och följde sedan Johan Banér på hans snabba dagsmarscher och djärva manövrar för att hindra en förening av fiendens skilda arméer. Den 24 september mötte han fiendens ena armé under general Hatzfeld vid Wittstock. Den svenska armén räknade 16.000 man, medan Hatzfeld hade 29.000 man under sitt befäl.

Utgångsläget för svenskarna var det sämsta tänkbara. De kejserliga stod uppställda på några höjder och hade hunnit inreda sig till försvar i ett befäst läger. Ett anfall rakt framifrån var dömt att misslyckas. Då fattade Banér ett oerhört djärvt beslut. Han delade upp sin armé på så sätt att hans högra flygel under honom skulle anfalla fiendens vänstra flygel, medan hans center och reserver skulle ingripa under stridens gång.

Den vänstra flygeln under generallöjtnant King skulle under tiden göra en kringgående rörelse och falla fienden i ryggen. Planen gick sålunda ut på att Banér med sin grupp skulle hålla stånd och binda motståndaren, till dess den vänstra flygeln verkställt sin omfattning och kunde rulla upp fiendens front. Frågan var bara om den vänstra flygeln skulle kunna hinna fram i tid.

Smålandsskvadronen var tilldelad denna vänstra flygel och tillhörde den första träffen. Här hade den sin plats ytterst till vänster och var förenad till en grupp med Nylands dragoner under Torsten Stålhandskes befäl. Anförare för smålandsskvadronen var som vanligt överstelöjtnant Gyllensvärd.

Planen utvecklades till en början följdriktigt. Medan vänstra flygeln började sin omfattningsrörelse, gick Banér och högra flygeln till anfall. Striden blev från början hård och blodig. Trycket mot Banérs grupp blev allt hårdare. Centern ryckte nu fram, men också den ställdes inför en överlägsen fiende. När kvällen kom, började de svenska leden att upplösas.

Alltjämt dröjde den vänstra flygeln, som haft en oerhört svår marsch genom ett moras. Äntligen var den framme och kunde blåsa svensk lösen. En oerhörd förvirring utbröt bland fienden. I mörkret hann det kejserliga rytteriet dra sig tillbaka, men hela artilleriet och trossen föll i svenskarnas händer. Smålänningarna var bland de första som kom i elden och led också förluster. Kornetten Split Olofsson stupade tillsammans med en korpral Olof Persson och 12 ryttare. Flera andra blev sårade — några dog efteråt av sina blessyrer i lägret.

Genom denna seger hade jämvikten mellan de båda stridande lägren kunnat återställas. Till minne av sina insatser i slaget fick Smålands husar- regemente bära inskriptionen Wittstock 1636 på sitt standar.

I Thüringen låg skvadronen i vinterkvarter, men redan i januari 1637 måste de bryta upp och dra sig tillbaka mot Kursachsen de förlorade då mycket folk, som blev fångar hos fienden. När skvadronen den 17 april mönstrades i Torgau, återstod endast 219 behållna ryttare av styrkan som dragit ut från Småland med över 400 man. 50) 58 ryttare var fångar hos de kejserliga, och 125 var ”slagna” och döda. 6 förlamade ryttare hade sänts hem.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Smålands Ryttare 1543-1606: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1543–1606. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975). Alf Åberg, en framstående historiker och arkivarie, var doktor i historia och hade en lång och framgångsrik karriär som forskare och skribent. Med stor expertis och engagemang har han skildrat den småländska ryttarhistoriens utveckling. Åberg, som även var chef för Krigsarkivet mellan 1979 och 1982, är känd för sina omfattande bidrag till svensk militärhistoria.

Smålands Ryttare 1608-1629: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1608–1629. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

Smålands Ryttare 1641-1678: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1641–1678. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

Smålands Ryttare 1679-1699: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1679–1699. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

Smålands Ryttare 1700-1722: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1700–1722. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

Smålands Ryttare 1724-1790: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1724–1790. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

Smålands Ryttare 1791-1891: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1791–1891. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

De 206 belönade Småländska ryttarna; I militieräkningen för 1596 finns en lista på de småländska ryttare som tillerkändes 6 daler vardera för deras insatser vid stormningen av Kalmar natten mellan den 1 mars och 2 mars 1599. Jag har skrivit av den och finns här nedanför under ”Stormpenningen”. Här finner vi bland annat tre ryttare från Fröderyd och kvartermästaren Jon Brunk från Bäckaby.

Militieräkningar; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från Riksarkivets ” Militieräkningar 1537-1827”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.

Strödda militiehandlingar före 1631; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från ”Riksarkivets Strödda militiehandlingar före 1631”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.

Rullor Smålands Kavalleriregemente; Det här registret över Smålands kavalleriregemente innehåller ryttarna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad) och omfattar perioden 1589 till 1692. Totalt är det över 2000 poster.

Rulla 1632 Smålands Ryttare; Det här är en avskrift av rulla 1632:2 för Fredrik Stenbocks kompani. Detta kompani bestod av 103 ryttare från Västra och Tveta härader. De är mönstrade i Kalmar den förste juni 1630, alldeles innan överskeppningen till Usedoms stränder. De var med från allra första början då Sverige med Gustav II Adolf trädde in på scenen i det stora krig som pågick i Tyskland; det som för eftervärlden är känt som trettioåriga kriget men då kallades för Tyska kriget. Mönsterskrivaren Nils Persson fortsatte att anteckna ryttarnas öden fram till oktober 1631 vilket ger oss en förhållandevis detaljerad bild av var regementet rörde sig och vilka strider de var inblandade i.

Källor

Texten i detta inlägg är hämtad från boken Kungliga Smålands Husarregementes Historia, utgiven av Föreningen Smålandshusarens redaktionskommitté, Eifels boktryckeri AB, Eksjö 1975.

Källhänvisningar

35) Rullor 1632: 2, Kra.
36) Sveriges krig, III, s. 383 o. 399.
37) Sveriges krig, IV, s. 386 och 394. Beträffande von Bjurens död se Rullor 1633:2, Kra.
38) Sveriges krig, IV, s. 484 ff.
39) Rullor 1633: 2, Kra.
40) Sveriges krig, VI, s. 419.
41) Rullor 1633: 2, Kra.
42) Rullor 1632: 1, Kra. 43) Rullor 1632: 27, Kra. 44) Rullor 1634: 1, Kra.
45) Rullor 1635: 11, Kra.
46) Rullor 1634: 1 och 1635: 3 och 11, Kra. Prästen herr Jöns i Finneryd var enligt Växjö stifts herdaminne komminister i Järsjö och bar tillnamnet Jersnerus.
47) Se härom C. Livijn, Kort öfversigt af Svenska Cavaleriets Indelnings-verk före Konung Carl XI:s tid (Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 1835), s. 49 ff.
48) Regementsräkenskaper, Småland, 1636, Kra. Se också Livijn a. a. s. 91.
49) Rullor 1637: 1, Kra.
50) Rullor 1637: 3, Kra.