Kyrkoherden i Norra Sandsjö hade en odåga till son som var familjens svarta får. Trots alla goda förutsättningar att kunna utbilda sig och följa sin far i prästyrket, valde han istället äventyrets bana och ägnade sig åt småstölder alltifrån Skåne till Stockholm. Men sedan gjorde han det otänkbara och stal ur kyrkan. Och inte från vilken kyrka som helst, utan från sin fars hemförsamling! Han jagades under sin flykt mot Kalmar och infångades, dömdes sedermera till döden men hans äventyrliga leverne tog inte slut här. Läs hur det gick för honom i detta inlägg.

Upptäckten

Det var tidig förmiddag om torsdagen den 26 januari 1665, vilket för övrigt dagen efter Pauli omvändelsedag. Kyrkvärden Måns i Rössby gick till kyrkan och då han närmade sig fann han dörren till sakristian öppen. Förvånad  över detta steg han in och gjorde en förfärlig upptäckt. Någon hade om natten låst upp dörren och tagit allt av värde i sakristian. På marken utanför låg ett sönderslaget skrin där socknens pengar hade förvarats. Inne i sakristian var kistan öppen och borta var den förgyllda brudkronan om 84 lod, samt en ”Crone Crantz” och en silversked. Låsen till kyrkkistan, som endast kyrkvärdarna hade nycklar till, hade en tid varit trasigt och det var tydligen tjuven väl medveten om.

Måns skyndade till prästgården för att berätta om sin upptäckt. Det var inte lång väg att springa för prästgården låg vid den här tiden i bolet strax utanför kyrkogårdsmuren.

Nu blev det stor uppståndelse i prästgården och strax upptäckte man att tjuvens spår i snön ledde både till och från prästgården. I ladugården saknade man en stut (ung oxe) och en släde. Och inifrån huset saknade man ”duunbädd medh bolster”, tre örngott, en fäll, en huvuddyna, ett täcke och några glasflaskor.  Tjuven hade tydligen gjort det riktigt bekvämt för sig i släden i sin flykt bort från Norra Sandsjö.

Kyrkoherden Kristoffer Petri Sandman misstänkte tämligen snart vem som kunde ha varit framme. Då hans egen son Peder inte stod att finna, stärktes han i sina onda aningar.

Jakten

Eftersom det var nysnö på marken var det inte svårt att se spåren i snön som gick från prästgården och ut på häradsvägen mot Broby i Lannaskede socken. Två ryttare skickades snart iväg efter tjuven och de kunde följa spåren samt att de också kunde höra sig för om man sett någon färdas på en släde dragen av en stut. Kyrkotjuven hade visserligen många timmars försprång men en stut är inte direkt en snabbgående dragare.

Ryttarna hann ifatt tjuven vid Gråstensmad i Hälleberga socken. Man kan föreställa sig hur han sitter på släden, i sakta mak rör sig framåt dragen en stut, på en krokig väg som inte var mer än en stig. Han hör först ett svag ljud bakom sig och inte långt därefter ser han ryttarna komma. Kanske hoppade han ur släden och försökte undkomma men även nu gjorde spåren i snön det lätt att följa efter honom.

Här besannades kyrkoherdens aningar; tjuven var ingen mindre än hans egen son Peder Kristoffersson. Ryttarna fann ”tiufnaden oförrykt”, det vill säga allt stöldgods var kvar och även penningarna så när som på en riksdaler silvermynt.

Peders avsikt hade varit att ta sig till Kalmar och sälja stöldgodset samt ta värvning på någon båt. Men hans flykt slutade knappt fem mil från målet i Kalmar och han blev istället återförd till Sandsjö för vidarebefordran till häktet i Jönköping.

Gråstensmad, eller Gråstensmon, är den största ödemarken i södra Sverige. På dagens vägar är sträckan Norra Sandsjö till Kalmar 16 mil, till Gråstensmon strax innan Hälleberga är det 11 mil. Att gå de 11 milen tar omkring 22 timmar, jag skulle tro att det inte går så mycket fortare med oxe och vagn på de knaggliga och slingrande vägar som fanns på denna tid. Peder gjorde sin stöld en bit in på natten då alla hade somnat och gav sig i väg i den kalla och mörka januarinatten. Uppenbarligen kunde han färdas på natten, troligen med en lykta som höll det värsta mörkret borta. Planen att ta sig till Kalmar hade en allvarlig svaghet; han färdades långsamt på sitt ök och kunde lätt spåras. Därför rastade han mycket litet och tog sig så sakteliga åt sydöst mot Kalmar.

Inför tinget

Knappt en månad efter stölden ställdes Peder Kristoffersson till svars för sitt brott inför Västra härads ordinarie vinterting i Sävsjö. Här erkände Peder stölden och bedyrade att han varit ensam i sin gärning, eller som det uttrycktes i domboken: att han ”ingen menniska hafft medh sigh i rådh, gerning eller styrkio at begåt thenna stoora synden eller slemma tiufwo lasten”.

Han berättade vidare att han i hemlighet och föräldarna ovetandes tagit nycklarna till sakristian och smög ut i natten för att genomföra stölden. Han hade under föregående sommar varit i Stockholm och där hade han stulit två silverskedar. Den ena hade han gett sitt syskonbarn Josef Månsson och den andra till sin fader som i sin tur använt den som betalning till herr kyrkoherden Måns Daneaus’ dotter i Myresjö.

Peder bekände även att han den 21 oktober föregående år stulit en häst värd tio riksdaler från en bonde i Näsby vid Kristianstad i Skåne. Han lämnade sin lilla grå häst och red istället vidare med den stulna hästen till Kalmar. Han pressade hästen så hårt under sin ritt att den dog vid ankomsten till Kalmar.

Fadern och kyrkoherden Kristoffer Petri-Sandman vittnade att han önskat att sonen skulle studera, men till detta hade han ingen håg. När han ”inthet wille läsa eller Studera i Scholen” bekostade han en häst med utrustning och ville att sonen skulle bli ryttare vid kavallleriet. Men inte heller till detta hade han någon lust och ”ingen godh tiänst giorde, eller kunne uthståå”.

Man värderade kyrkostölden till inte mindre än 197 daler silvermynt. Stölden bedömdes som högmålsbrott vilket enligt lag skulle straffas med döden. Att stjäla var ett fruktansvärt brott, men att stjäla i en kyrka var ännu värre. Kyrkan var den heliga plats dit man förde värdeföremål för att det skulle kunna vara i säkert förvar, och den människa som som mistat vördnaden för denna plats ansågs inte längre berättigad att få behålla livet.

Tingsrätten fann denna tjuvnad ”stoor och groff, och tiufwen fången å ferska gerning” varför man dömde Peder Kristoffersson ”till galge och green och han uphängia låta och ligga ogilld för gerning”.

Samtliga dödsdomar avkunnade av tingsrätten skickades regelmässigt till Göta hovrätt för överprövning. Peder Kristoffersson hade inte tidigare varit dömd i häradet och då Sandsjös församlingsbor vädjade för hans liv – sannolikt till största delen för medlidande för sin högt ärade kyrkoherde – bad tingsrätten att hans liv skulle skonas. Då Peder inga pengar hade att böta med bad tingsrätten att straffet skulle omvandlas till gatlopp och därefter landsförvisning.

Det kungliga brevet

Häradsrättens utslag i februari 1665 remitterades till hovrätten i Jönköping med tillägget att allmogen i bygden gjorde förbön för honom. Hovrätten ansåg att man inte hade befogenhet att benåda denne kyrkotjuv utan skickade ärendet vidare till den kungliga förmyndarregeringen i Stockholm. Redan den 18 april kom Kungliga Majestäts avgörande som ändrade straffet under åberopande av särdeles concideration – särskilda omständigheter – vilket måste avse allmogens förbön. Tack vare församlingsbornas bön lät man därför nåd gå före rätt. Peder dömdes till att nio gånger löpa gatlopp för att därefter förvisas ur landet under sex års tid. Det kungliga brevet var undertecknat i änkedrottningen Hedvig Eleonoras namn av bland annat Gustaf Banér och Fleming.

Nu var nio gatlopp inte direkt något lindrigt straff. Gatlopp var ett straff där den dömde fick springa mellan två rader av män försedda med spön eller käppar och ta emot ett slag av varje person.

Inom det militära under 1600-och 1700-talet innebar ett gatlopp att med bar överkropp och med bakbundna händer passerade mellan två led av sammanlagt 300 soldater, vilka alla hade stränga order om att slå honom. Medan slag med hassel- och pilkäppar piskade mot den dömdes rygg, gick en officer före med sin spetsiga värja riktad mot hans bröst för att hindra honom från att springa. Bakom leden med soldater stod officerare redo att bestraffa dem som tvekade eller lät bli att slå. Nio gatlopp förbi 300 man innebar alltså sammanlagt 2700 slag. Hur det var inom det civila rättsväsendet må jag vara osagt. Man kan dock sluta sig till att nio gatlopp mycket väl kunde vara liktydigt med ett dödsstraff.

Rymningen

I väntan på Göta hovrätts utslag och det kungliga brevet, satt Peder Kristoffersson i fängsligt förvar på slottet i Jönköping, troligen i en kall och fuktig fängelsehåla. När meddelandet om hans dom kommit påbörjades förberedelserna med att verkställa straffet och när allt var klart iordningsställdes fångtransporten söderut. Han och några andra skulle föras från förvaret på Jönköpings slott till tingsplatsen i Sävsjö för straffets avtjänande.

Landsvägen från Jönköping till Sävsjö gick förbi Norra Sandsjö kyrka och här gjorde sällskapet med fångvaktare och fångar ett stopp. Det hade blivit söndag och flera ur sällskapet passade på att besöka högmässan i kyrkan och lyssna på kyrkoherden herr Kristoffers predikan.

Nu när man var så nära hemmet bad Peder Kristoffersson att innan man fortsatte resan att få komma till sin ”faders gård [så] att han finge een reen skiorta på sig”. Det blev så, eftersom delar av sällskapet bjudits in på måltid på prästgården. Det var länsmannen Lindorm Eriksson, preceptorn Rudolf och häradsfogden Mikael Vinlod.

Man kan föreställa sig moderns glädje, Anna Torsdotter, att äntligen få återse sin son även om omständigheterna kunde varit trevligare.

Den andra delen av sällskapet med bland annat landsgevaldigeren Erik Andersson följde landshövdingen till Prinsnäs, dit de blivit bjudna av fru Anna Hård. Men innan han gav sig av bad Erik sin tjänare Per Håkansson att noga vakta fångarna och föra dem vidare till Sävsjö.

På prästgården blev besökarna väl undfägnade. Omsider lät fogden Mikael Winlod fången Peder gå lös en stund, kanske för att uträtta sina behov. Länsmannen Lindorm Eriksson vaktade honom en timma eller så, men bad därefter tjänaren Per Håkansson att ta över ansvaret.

Det var nu som Peder Kristoffersson tog tillfället i akt och gick till södra sidan om en byggnad och flydde igenom ”een lönda dör”, alltså en hemlig eller mindre synlig dörr! Han saknades strax därpå men trots omfattande eftersökningar stod han inte att finnas.

Att taga then skyldigas foot uthur elden och sätta sin i stället

Det hela fick ett rättsligt efterspel och målet togs upp på Västra härads sommarting den sjuttonde maj 1666. Att en fånge lyckades rymma var allvarliga saker. I tingsrätten lästes en resolution upp från Göta hovrätt daterat den tjugonde februari samma år om denna händelse.

Landgevaldigeren Erik Andersson tvådde sina händer och avsade sig all skuld i rymningen. Han berättade att innan man avreste från Jönköping hade han allvarligen befallt sin dräng Per Håkansson att fångarna skulle föras ”redeligen och fängslige” till Sävsjö. Med det menade han att de skulle vara slagna i järn under hela resan och hållas under sträng uppsikt; uppenbarligen hade han själv inte varit med under resan från Jönköping till Norra Sandsjö.

Tingsrätten riktade istället in sig på Per Håkansson som varit den ansvarige vid tiden för rymningen och ställde frågan varför han ”ledig och Löös låtit” honom varit. Denne berättade att Peder Kristoffersson hade förts obunden hela vägen från slottet i Jönköping. På detta genmälde landsgevaldigeren Erik Andersson att han själv ”och genom andra aff artollerijtz folcket på slåttit” befallt att fångarna skulle ”redeligen och fängslige” föras till tingsplatsen i Sävsjö.

Det blev till slut så att tjänaren Per Håkansson fick bli syndabocken och bära hundhuvudet. Tingsrätten fann att Per Håkansson hade denna rymning ”fuller på sitt samweet” och ”som borde achta fången effter sin embetes plicht” och föra honom till Sävsjö ”tijt han befalt war”. Han ansågs ha varit oaktsam och godtrogen och inte gjort det som han var tillsagt att göra. Därför dömdes han att taga ”then skyldigas foot uthur elden och satt sin i stället, altså dhen som släpper dhen skyldige, hans siäl wari för dhens skyldigess siäl”. Tingsrätten dömde således att fångvaktaren Per Håkansson skulle ta Peder Kristofferssons straff om nio gatlopp. Men för det slutliga avgörandet i denna dom lämnade man över ärendet till Göta hovrätts överprövning.

Från protokollet ovan framgår det inte när rymningen skedde. Det bör ha varit någon tid innan då hovrättens resolution författats i februari 1666. Man kan tycka att det borde ha varit snö på marken som underlättat spårningen. Men kanske snön var sen det året, eller så fanns det så mycket spår på marken att det inte gick att urskilja Peders bland dem alla.

Den 23 oktober behandlade Göta Hovrätt i Jönköping den inskickade domen över Per Håkansson. Här konstaterade man att denne man ”hafuer wedher wäghen ifrån Jönekiöpingz Slott till Säfsiö Tingzplass i Wästrehäradt” låtit släppa en fånge vid namn Peder Kristoffersson. Vidare hade denne Per Håkansson försökt ”wända skuldhen till fångens lössgijfuandhe på fordhom Befaldningzmannen Salige” Mikael Vinlod men tingsrätten fann honom likväl skyldig och dömdes att taga den ”skyldiges foot Uthur eldhen och satt sin i stället, att plichta medh samma straff, som dhen skyldige hadhe bordt”. I hovrättens resolution (dom) ansåg man att Per Håkansson visat oaktsamhet och stor försummelse och därför skulle han för ”sigh och slijkom till warnaghell” (sig själv och andra till varning) dömas till 40 daler silvermynt.

Böterna var en mycket stor summa pengar, men hur mycket var det värt? För 40 daler silvermynt fick man på denna tid åtta tunnor sill, eller tio tunnor råg eller tjugofyra stycken grisar. Jag tror inte Per Håkansson hade så mycket pengar att betala dessa dryga böter.

Hovrätten insåg detta och det var därför man lade till att ”hafuer han inthett att bötha medh, skall han då blijfwa i Tornett förwaratt en Månatz dagh, och under tijd afspijsas medh watn och brödh”; med andra ord skulle han då få sitta i tornet på Jönköpings slott i en månads tid och få leva på vatten och bröd.

Att dömas till vatten och bröd var mer än en fråga om obehag och hungerkänslor för den straffade. Det kunde innebära stora hälsorisker på grund saltbristen samt av de undermåliga hygieniska förhållandena vid äldre tiders fängelser. I utmärglat tillstånd blev fången så mycket mer sårbar för infektioner som riskerade att få dödlig utgång. På grund saltbristen i födan kunde man drabbas av förvirring eller medvetslöshet. Det låg också i själva straffets natur att det skulle uthärdas och inte avbrytas eller uppskjutas, även om fången insjuknade. Inte heller kunde han räkna med någon vård.

Vad hände sedan?

Peder Kristoffersson omtalas några gånger på Västra härads ting de kommande åren.

Den första gången är litet drygt ett år efter rymningen. På vintertinget 1667 anklagas Jon Persson och hans son Måns Jonsson i Åkerslätt för att ha gett skydd åt två förrymda tjuvar, nämligen Per Kristoffersson och Måns Thomasson Ruth. Tjuvarna hade sökt tillflykt i Åkerslätt efter att ha begått brott i området för fyra år sedan. Måns Ruth hade kommit ridandes en morgon och släppt sin häst på gården, men ingen visste sedan vart han hade ridit vidare. Strax efter kom profosserna och arresterade Jon Persson. Denne nekade dock till anklagelserna och försvarade sig. Han påstod att Måns Ruth aldrig hade varit hos honom mer än en gång, och att han hört att Måns brukade hålla till hos Olof på Stenshults torp, vilket dock Olof nekade till. Jon i Kvarnagården anklagades också för att ha gett skydd åt tjuvarna och ha haft dem boende hos honom, men inga bevis kunde presenteras för att styrka anklagelserna. Samtliga anklagade friades i brist på bevis.

Vid hösttinget samma år, 1667, beskylldes Jöns Svensson i Lilla Slättefall för att ha ägnat sig åt signeri mot Peder Kristoffersson. Jöns Svensson nekade till dessa anklagelser och påstod att han varken kunde skriva eller hade kunskap om trollkonst. Han bad därför om att bli friad från misstankarna och Lars Hård, en betrodd person i trakten, intygade om hans oskuld. Ärendet avslutades med att Jöns Svensson lovade att skaffa bevis på sin oskuld vid nästa ting. Och så skedde; på det följande vintertinget i januari 1668 uppvisade han en attest om sitt leverne och frikändes därmed från misstankarna om lövjeri och trollkonst. Den som utfärdade attesten var förmodligen kyrkoherden herr Kristoffer i Norra Sandsjö.

På hösttinget den elfte november 1668 klagade Sven i Varhester, Nävelsjö socken, över att Peder Kristoffersson ifrån Norra Sandsjö hade stulit en rödskimlig häst ifrån honom om natten två veckor före allhelgonahelgen 1665. Peder red mot Kalmar men man satte efter honom och han kunde gripas.  Hästen återfanns och tjuven blev därefter ”fängslligt insatter i Calmare” vilket flera vittnen kunde bekräfta. Målet avslutas med att man noterade att ”samma tiuff ähr fängslig insatter i Jönekiöping och ty nu icke ähr tillstädio”.

Det här målet är intressant och ger en del ledtrådar, dock med flera frågetecken. Tidpunkten, fjorton dagar före allhelgonahelgen 1665, innebär mitten av oktober och skulle mycket väl kunna vara Peders rymning under fångtransporten från Jönköping till tingsplatsen i Sävsjö. Det är troligt att han sökte sig ned mot Kalmar och på vägen passerade han Varhester i Nävelsjö socken där han stal en häst för att fortare ta sig fram. Det som inte riktigt går ihop är uppgiften att Peder fångades in och sattes i fängsligt förvar i Kalmar; enligt domboken som behandlade rymningen var Peder fortfarande på fri fot i maj 1666. Enda rimliga förklaringen är att han infångades senare, tidigast sommaren 1666.

Som sammanfattning av dessa mål vilka omnämnde Peder Kristoffersson, var denne på fri fot i slutet av 1666 eller tidigt 1667 men att han satt fängslad i Jönköping i november 1668. Hur det sedan gick för honom har jag inte lyckats ta reda på.

Slutord

Tidigare på morgonen samma dag då Peders rymning behandlades av tingsrätten i Västra härad, den sjuttonde maj 1666, dömdes pigan Kerstin Jönsdotter från Torarp till döden för barnamord. Hennes dödsstraff fastställdes också av Göta hovrätt samma dag som Per Håkansson fick sitt straff omvandlat till böter.

Läs mer om Kerstin Jönsdotter i Avrättade i Västra härad.

Peder Kristoffersson var son till kyrkoherden i Norra Sandsjös församling, herr Kristoffer Sandman och dennes hustru fru Anna Torsdotter. Modern var dotter till kyrkoherden i Järstorp, herr Theodorus Petri-Dugg. Hon hade först varit gift med Johannes Gudmundsson Krok, kyrkoherde i Skatelöv. Vid omkring 25 års ålder avled maken och Anna gifte då om sig med kyrkoherden i Norra Sandsjö pastorat.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Avrättade i Västra härad; I detta inlägg ges små korta berättelser om ruskigheter som begåtts inom Västra härads gränser mellan 1610 och 1730. Dessa brott, med sin tids värdering, var så grova att överheten ansåg att gärningsmännen förtjänade avrättning.

Dödsdomar i Västra härad; Studerar man domböcker från 1600-talet slås man av vilka underliga brott som begicks och vilka fruktansvärda straff som kunde utdelas, ibland till synes helt oproportionerligt. Av alla tvister som löstes och straff som utdelades är dödsdomarna kanske det som fängslar släktforskaren mest. Mellan 1610-1730 avhandlades 128 mål på Västra härads ting som utdelade sammanlagt 205 dödsdomar. Men bara en bråkdel av dem verkställdes. Vad var det som gav dödsstraff och förändrades det över tid? Det  är några av frågorna som jag försöker besvara i detta inlägg. I slutet finns ett register över alla utdelade dödsdomar och deras utfall.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Göta Hovrätts Arkiv; valda utdrag av Göta Häradsrätt arkiv främst innehållande hovrättens överprövningar av tingsrättens domslut i allvarligare fall. Det är avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Källor

Det mesta av materialet är hämtat från Västra härads dombok:

1. 1665-02-20, §2 Stöld
2. 1666-05-17, §4 Rymning
3. 1667-02-05, §24 Tvist diverse
4. 1667-11-11, §22 Smädesord
5. 1668-01-23, §6 Intygande
6. 1668-11-23, §22 Stöld

Kungligt brev 18 April 1665, volym 366, sidan 475

Göta hovrätts utslag över Per Håkansson 1666-10-23: Göta Hovrätt.

Övrigt:

1. Norra Sandsjö kyrka, av John Fors, Bodafors 1991
2. Släktresan, av Christian Braw, ISBN 91-7123-106-4, sid 322
3. Gatlopp, https://sv.wikipedia.org/wiki/Gatlopp
4. Gatlopp, https://varldenshistoria.se/kriminalitet/domd-till-smarta-och-fornedring
5. Historiska kartor, lantmäteriet: 1675 Jönköpings och en del av Kronoborgs län E18
6. Historiska kartor, lantmäteriet: Kronobergs län F5
7. Historiska kartor, lantmäteriet: 1731 Lands- och postvägar i Kalmar län G24
8. Vatten och bröd, https://sv.wikipedia.org/wiki/Vatten_och_br%C3%B6d
9. Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar, av Lagerqvist, Lars O. och Nathorst-Böös, Ernst, Borås 1997, ISBN 91-03343

Uppgiften om att det var kyrkvärden Måns i Rössby som upptäckte stölden är tagen från [1].

Uppgiften om Gråstensmad är tagen från [2].