På tinget avhandlades allehanda ting, såsom uppbud och köp av fastigheter, tvister om arv, skulder och betalningar samt olika sorters brottmål. I det här inlägget berättar jag i 28 korta berättelser om alla de bäckabybor som dömdes på Västra häradsting mellan åren 1611 och 1660.

Från och med 1611 finns det bevarade domböcker för Västra härad och jämfört med de tidigare saköreslängderna får man nu lite mer kött på benen om de olika ärendena som drogs upp inför tinget. I början av perioden är målen få och summariskt nedtecknade, men efterhand ökar antalet och så gör också detaljrikedomen i varje enskilt mål.

Det här var en period som utrikespolitiskt karaktäriserades av många och långa krig och det var nu som Sverige steg upp som en stormakt i Europa. Under denna period regerade i Sverige två kungar och en drottning, nämligen Gustav II Adolf (1611-1632), drottning Kristina (1632-1654) och Karl X Gustav (1654-1660).

Bönderna i Bäckaby var ett arbetsamt och vanligtvis stilla släkte. Några slagsmål och våldsamheter inträffade dock, som när Anders i Sandebo högg vilt med värjan i stugan i Rösås. Det allra vanligaste ”brottet” – 15 stycken – var då man och kvinna hade en sexuell relation utanför äktenskapet. Det kunde vara mökränkning, lägersmål och horsmål. Hor var det allvarligaste brottet som från 1607-1608 genom införandet av den så kallade mosaiska rätten av Karl IX gav dödstraff. I Bäckaby fick fyra personer dödsdomar i tre olika mål av enkelt hor mellan 1611 och 1637, men ingen av dessa – såvitt jag kunnat finna – fick sina dödsstraff verkställda. Göta hovrätt mildrade regelmässigt sådana domar och omvandlade straffet till dryga böter. Detta förfarande förenklades genom 1653 års straffordning då tingsrätterna kunde utdela böter enligt hovrättens tidigare praxis.

1611 Olaga jakt

På tinget i Årset som hölls den 15 mars 1611, och som avhandlade ärenden inom Kilbo fjärding, bötfälldes flera personer för olaga jakt. De anklagade försökte slingra sig men ”Öffuer bewist bleff och dhe icke Sielffue Neeka kunde”. De flesta föll till föga och erkände att de skjutit eller på annat sätt tagit vilt, vilket stred mot kungens förbud. De dömdes att betala 40 mark vardera för varje djur de hade jagat. I ett fall hade jakten skett för tre år sedan, vilket var skattebonden Erik och frälsebonden Jöns i Svinaryd. Jon och Nils i Solkaryd (Skepperstad socken) försökte rentvå sig då de menade att det varit deras hund som bitit ihjäl rådjuret.

En av de åtalade och dömda var Nils i Rösås som fick böta 40 mark för ett rådjur. Han nekade emellertid till ytterligare brott och utfäste en 12-mannaed till nästa ting för att styrka att han inte hade jagat fler djur än det rådjur som han erkänt. Denna ed gjorde han på sommartinget i Mejensjö i september samma år och uppgav att han ingalunda ”flere diur än i förlijden Wintras bötte för skotit haffuer”.

Nils finns omnämnd jordeboken för Rösås från 1605 och var sexman 1612 och 1613 när räkenskaperna redovisades i Älvsborgs lösen.

1614 Slagsmål

På vintertinget i Sävsjö 1614 dömdes Sven i Gunnarstorp till 40 mark i böter för ett slagsmål med skjutsrättaren Sven i Fröset, och till ”dhett han Icke näka kunde”.

1615 Lägersmål

På vintertinget i Mejensjö 1615 anklagades ryttaren Måns Mattsson i Tostatorp för lägersmål med en ”löskekona” (kringstrykande kvinna) och dömdes till 3 marker i böter för lägersmål.

Denne Måns Mattsson är omnämnd i årliga räntan och tiondelängder i Tostatorp mellan 1610 och 1619.

1615 Horsbrott med tre dödsdomar

Genom en serie rättsliga processer från 1615 ställdes Cecilia från Åskog inför rätta för att ha haft olovligt utomäktenskapligt samröre med en kyrkoherde, herr Håkan från Fryele, och fjärdingsmannen Jon Andersson från Rösås. Samtliga dömdes enligt den nyligen skärpta lagen till döden. I de allra flesta fall mildrades dock domarna av högre instans – skedde så även denna gång? Läs vad som egentligen och hur det slutade i inlägget Konan, kyrkoherden och fjärdingsmannen. Denna berättelse avslöjar inte bara rättspraxis utan också samhällsnormer under tidigt 1600-tal samt speglar en svunnen tid av både stränghet och medkänsla.

1617 Olaga jakt

Ibland mal rättvisans kvarnar långsamt. På hösttinget i Bäckaby 1617 dömdes fjärdingsmannen Jon Andersson i Rösås att böta 40 mark för en ”en lithen hiort kalff” som han skjutit för omkring fem år sedan. Detta är troligen efterspelet till 1611 års rättegång om tjuvjakt mot ett flertal bönder i bygden.

1623 Tio hugg med värjan

På sommartinget i Sävsjö 1623 dömdes Anders i Sandebo till 40 mark i böter enligt Edsöresbalken. Han hade suttit och druckit öl tillsammans med Bengt i Bäckaby, men av någon anledning hade han med berått mod lämnat stället och givit sig iväg för att söka upp fjärdingsmannen Jon Andersson i Rösås. Väl framme steg han in i Jons stuga och högg åtta till tio hugg med sin värja. Lyckligtvis hade Jon strax dessförinnan gått ur och ingen kom till skada. Anders, i sitt berusade tillstånd, upptäckte detta men han innan han gick sin kos tilltvingade han sig ett stop öl som han drack upp!

1624 Horsbrott i Sandebo

På sommartinget i Sävsjö 1624 anklagades den gifte mannen Nils i Sandebo för att ha haft lägerskap med konan Gunnel Bondesdotter. Denna kvinna försvann emellertid för två år sedan och hade ännu inte återfunnits. Nils kunde inte förneka handlingen utan erkände den. Därför dömdes han enligt tredje och femte Moseboken till döden, men tingsrätten bad ödmjukast att den kungliga hovrätten skulle ompröva domen.

Läs mer om i inlägget: Dödsdomar i Västra härad 1610-1730

Det var vanligt att dödsdomar för enkelt hor ändrades till böter eller kroppsstraff av hovrätten. Men i Nils fall vet jag inte hur det gick för honom. Det finns ingen mer Nils i Sandebo omnämnd i de kommande åren, men det kan likaväl betyda att han endera inte hade några tvister som hamnade på häradstinget, eller så flyttade han någon annanstans. Möjligen är han densamme som knekten Nils Nilsson för Sandebo vilken i omnämns i 1627 års mönsterrulla.

1624 Erik och eken

Erik i Gudmundsås dömdes på vintertinget 1624 till 40 mark böter för att ha bränt ned en ek.

Det här är enda gången Erik i Gudmundsås förekommer på tinget, men en Erik i Gudmundsås omnämns 1619 års tiondelängd och i en kvarntullslängd från 1625.

1627 Ett medlingsförsök

På julaftonen 1627 begav sig Per Gudmundsson till Åskog för att försöka förlika syskonen Nils Sigfridssons och Karins träta. Han var utskickad av kyrkoherden i Fröderyd, Nicolaus Bringius eftersom det sedan en lång tid rått osämja syskonen emellan och nu hade Nils beskyllt sin syster för att vara en trollpacka. En allvarlig anklagelse på denna tid som kunde ge dödstraff. Nils sade om sin syster att ”den hon hafuer ondt, dhen skeer och så”.

Per var inte särskilt lyckosam i sitt medlingsförsök, för i februari följande år togs saken upp på Västra härads vinterting. Nils tillfrågades om han kunde bevisa sina beskyllningar. Han sade då att Karin ”hade låfuat Peer i Beckaby onndt och strax der efter föll hann och slogh armen af sigh”. Dessutom hade hon lovat ont till Bonde i Erikstorp i grannsocknen Södra Solberga, och ”strax störte en koo för honom”.

Både Per och Bonde vittnade om sina olyckor, men om Karin lovat dem ont eller inte visste de inget om annat än broderns ord. Rätten fastslog att inte heller någon av hennes grannar hade hört något av att hon önskade någon ont, utan detta var ”af broderens afund Uptäncht wara” på grund av deras långvariga träta. Karin friades men Nils dömdes till 40 daler i böter.

Läs mer i inlägget: Ryttaren Per Gudmundsson i Bäckaby

1631 En kostöld?

På vintertinget 1631 inställde sig den tidigare omnämnde Nils Sigfridsson i Åskog då han på ett tidigare ting utfäst en sexmannaed att han inte stulit en ko som han sålt till Sven Gudmundsson. Sven hade, efter att ha köpt den av Nils, haft kon hos en änka i Huluboda men där försvann den och den återfanns aldrig igen. Efter att flera vittnen svurit sina eder befanns Nils i Åskog oskyldig och frikändes från anklagelsen.

Nils var uppenbarligen en aktad man i socknen då han till sin sexmannaed fick Per Mattsson i Tostatorp, Nils i Norrskog, Karl i Åslatorp samt Josef i Gudmundsås. Dessutom var där en edgärdskvinna; Karin i Åskog som var hans syster.

1631 Två gånger Tor i Gunnarstorp

På hösttinget 1631 i Sävsjö sakfälldes frälsebonden Tor Nilsson i Gunnarstorp för att han kallat Måns i Doestorp för rackare och dömdes att böta 4 mark. Rackare var ett mycket nedsättande smädesord då det syftade på en person som hade som sysselsättning att slakta och flå hästar, samt även undanskaffa as. Man kan förstå Måns i Doestorp om han inte tyckte om det.

Dessutom var Tor på samma ting anklagad för olaga jakt, till vilket han nekade. Därför utfäste han till nästa ting en sexmannaed att han inte hade skjutit något djur. På följande vinterting 1632 inställde sig Tor igen och nu framkom det att anklagelsen om olaga jakt kom från Håkan i skattetorpet Doestorp. Han hade nämligen hört ”bössan Smella”, men väl på tinget kom det fram att han ”i hastighett sådantt sagdt hafua, och inthett weet huars bößa han hörde”. Han hade heller inte sett Tor på gärdet där rådjuret föll. Håkan erkände inför häradsnämnden och tingsallmogen att orden var ”i wrede sagda”. Håkan och Tor förliktes och Tor blev därmed av tingsrätten ”deet dhiuret frijkendh”.

1634 Mökränkningen i Bäckaby

Den unge drängen Karl Persson i Bäckaby umgicks alltför intimt med pigan Karin och resultatet blev ett barn. Därför dömdes Karl på vintertinget i Bringetofta att böta 40 mark.

Inte osannolikt var den unge Karl son till den gamle ryttaren och rusthållaren Per Gudmundsson och Estrid Jonsdotter i Bäckaby. På sommartinget 1637 beklagade sig Per Gudmundsson över att han förlorat tre söner i Tyskland och en fjärde var nu där tjänande för Smålands ryttare. De hade fem söner, och den unge Karl var ännu hemmavarande. Men det dröjde inte länge förrän även han skickades till Tyskland, som ersättning för den fjärde sonen. I en rulla från 1639 heter ryttaren för Bäckaby Karl Persson, men dessvärre stupade han också för i rullan året därpå heter ryttaren istället Gudmund.

Kriget i Tyskland, det vill säga det Trettioåriga kriget, var oerhört kostsamt både i manskap och i materiel. Under de första sexton månaderna efter det Gustav II Adolf och Sverige trädde in i kriget förlorade Smålands ryttare halva manskapet.

Läs mer om i inlägget: Ryttaren Per Gudmundsson

1635 Ännu en mökränkning i Bäckaby

Året efter unge Karls eskapader i Bäckaby var det dags igen, men denna gång var det (troligen) brodern Gudmund Persson. Han hade ”besovit” pigan Anna Börjesdotter och gjort henne med barn som hon fött. Båda erkände brottet men då Gudmund hade lovat att kompensera henne, halverades hans bötesstraff till 20 mark. Bötessumman motsvarade lite drygt 1½ tunna råg.

Denne Gudmund är högst sannolikt densamme som omnämndes tidigare och vilken står som ryttare för Bäckaby 1639 och 1640. Gudmund stupade troligen under 1642 år då det återigen är en ny ryttare för Bäckaby. Därmed hade Per Gudmundsson och Estrid Jonsdotter förlorat alla sina fem söner i krig.

Läs mer i inlägget: Rullor Smålands Kavalleriregemente

1637 Otrohetsaffären i Åslatorp

På hösttinget 1637 i Skepperstad ställdes ryttaren Nils Torsson från Åslatorp inför rätta för otrohet med Karin. Nils erkände sitt brott och rätten dömde honom till döden för dubbelt hor eftersom Karin var gift. Men det visade sig att Karin var ogift och dödsdomen som skickats vidare till hovrätten för överprövning omvandlade straffet till enkelt hor. Då Tors sak togs upp igen på vintertinget i Sävsjö 1638 sattes böterna till 80 daler.

Nils Torsson var gift med Ingeborg Persdotter, dotter till Per Gudmundsson och Estrid Jonsdotter i Bäckaby. Nils och Ingeborg fick såvitt jag vet fyra barn tillsammans. Nils stupade under striderna i Horns krig 1644. Nils Torsson var troligen son till Tor Nilsson från Gunnarstorp, vilken tidigare berättats om för år 1631.

Läs mer i inlägget: Ryttaren och löskonan

1639 Lägersmål

Nils Eriksson från Slageryd, som var dräng på herrgården Ankarsnäs i Korsberga socken, anklagades på vintertinget i Stockaryd 1642 för att ha haft ha besovit pigan Ingrid Gudmundsdotter och att de tillsammans fått ett barn, vilket båda erkände. Det ryktades också att en gift bonde, Håkon i Karsebo, också skulle ha besovit Ingrid. Under press och ”hotandes medh fängelße” av en man vid namn Karl i Ankarsnäs hade Ingrid erkänt detta, men när hon lämnade Ankarsnäs nekade hon att ha hade haft något som helst samröre med bonden Håkan, vilket hon även upprepade på tinget.

Håkan, som ansågs vara en hederlig bonde och inte var beryktad för något, friades från anklagelserna eftersom det inte fanns tillräckliga bevis mot honom. Nils Eriksson erkände faderskapet och dömdes till att betala böter på sammanlagt 40 mark, vilket skulle delas mellan hans husbonde på Ankarsnäs, målsäganden, häradet och häradshövdingen.

Nils var möjligen son till bonden Erik, vilken brukade frälsehemmanet Slageryd (Östergård) och som är omnämnd i årliga räntan och tiondelängder mellan 1603 och 1628.

1642 En stöld

Nils Sigfridsson i Åskog, tidigare omtalad, hade en soldat hos sig vid namn Ingemund Månsson. Denne soldat stal vid ett tillfälle en halv skäppa korn ur Nils bod och för det fick han enligt tjuvabalken böta tre mark, förutom att även ersätta Nils för det stulna.

1645 En anklagelse på dödsbädden

Den tidigare omnämnde Tor Nilsson hade brukat frälsetorpet Gunnarstorp sedan 1608 men nu, år 1645, hade han nått sin levnads ände. Detta år blev han svårt sjuk och låg på sitt yttersta på sotesängen i arton veckor. En vecka före sin död gjorde han en hemsk bekännelse för sin hustru Anna Jönsdotter och sin broder Bo Nilsson. Han berättade, att han under åtta års tid medan han var gift med sin förra hustru, hade han haft bolskap med ett skogsrå! Han hade hållit detta hemligt ända tills nu då han låg på sitt yttersta. Vidare sade han att den som visat honom skogsrået var Per Persson i Årset. Och när kyrkoherden Nils Bringius besökte den döende i sitt hem för att ge honom den sista nattvarden, yppade Tor samma sak för denne.

Mötena med skogsrået skulle ha skett ”i skogin i en ängalada uth i hökhulta mark” och spökerierna som där hände skulle honom ha ”hårdt quald warda”, det vill säga ha orsakat honom plågor och lidande.

Strax därpå avled Tor och begravdes på den norra delen av kyrkogården i Bäckaby. Kyrkoherden sökte upp Per Persson i Årset och rådde honom att förlikas med Tors släkt. Per tog sig till Bäckaby kyrka och i vapenhuset lovade han Tors hustru och barn en oxe och till hans bror Bo en riksdaler. Men Per hade inte mer än hunnit hem till sin gård och hustru förrän han ångrade sig. Saken togs upp på sommartinget 1645 och här förnekade Per att han frivilligt förlikts med Tors släkt. Tvärtom, hävdade han, hade man varit efter honom med ”hoot och trugh”. Anklagelsen att Per visat Tor skogsrået för honom var mycket allvarlig. Saken sköts upp men synes inte ha tagits upp någon mer gång på tinget. Per klarade sig och förekommer flera gånger på tinget de följande åren.

1647 Barnamordet i Åslatorp

Ingeborg Persdotter, änkan efter Nils Torsson i Åslatorp (se 1637), gifte om sig med Jöns Jakobsson vilket troligen var 1646. I början av 1647 nedkom Ingeborg med deras första gemensamma barn, men det var till deras stora sorg dödfött. Deras piga vid namn Gertrud Jonsdotter spred elaka rykten om att Ingeborg hade dödat barnet och att Jöns inte var barnets far. Ryktena nådde hela socknen, och Ingeborg, Jöns och Gertrud kallades till häradstinget för att ställas till svars.

Under rättegången erkände Jöns faderskapet och försvarade Ingeborg, medan Gertrud drog tillbaka sina påståenden och erkände att hon inte hade några bevis. Flera vittnen från bygden stödde Ingeborg och bekräftade att hon aldrig försökt dölja sitt havandeskap. Tingsrätten friade Ingeborg helt från misstankarna om barnamord.

Ingeborg var dotter till ryttaren Per Gudmundsson i Bäckaby.

Läs mer i inlägget: Barnamordet i Åslatorp – ett illasinnat rykte?

1648 Kon i skogen

På hösten 1648 var det dags igen för Nils Sigfridsson från Åskog att ta sig till Västra häradsting. Denna gång för att stå till svars för en ko han hade hittat och tvisten kom att behandlas på tre efter varandra följande ting innan den fick sitt avslut.

Han hade tidigare under året hittat en förrymd rödbläsig ko med omärkta horn, vilken han tidigare sade sig ha sålt till bonden Per i Vivastås i Frinnaryd socken, för nio marker kopparmynt på Vetlanda marknad. Det som låg honom till last var att ej hade berättat om den hittade kon utan istället hållit det hemligt. Han hade haft den i en fälla i skogen och mjölkat från ”pedersmesso i skogin till mattismesso”, alltså från tiden omkring 29 juni till 21 september 1648.

Det hela hade kommit till kronans befallningsman i Östra härad, Sven Börjessons, kännedom och han hade strängeligen uppmanat Nils att anmäla kon till tinget. Om han inte gjorde så skulle han böta 40 mark. Tingsrätten kom fram till att Nils ohemult (oberättigat) tagit kon och olovligen mjölkat henne. Böterna sattes till 40 mark för att han i hemlighet ha förlikts med ägaren Per i Vivastås samt 20 mark för att han trotsat häradsfogden Sven Börjesson förbud att nyttja kon, sammanlagt 60 mark eller 15 daler.

Hela historien om kon blev en mycket dyr affär för Nils och böterna översteg kons värde. Det kan vara lätt för en nutida läsare att tycka att det hela var sniket av Nils att hålla kon i skogen och mjölka henne. Men han hade det knapert och fyndet av den bortsprungna kon var ett sätt att dryga ut kassan lite grand. Hans samvete var dock lite rymligare än de flestas; hans egna ”quinfolk wille intet kännas” vid kon när han kom hemledandes med henne.

Tingsrätten noterade Nils fattigdom och det var därför Jöns Jakobsson i Åslatorp sattes som löftesman (borgensman) för Nils böter.

1649 Ett oäkta barn i Åskog

Ogifta pigan Botil Nilsdotter nedkom den tredje januari 1649 med ett oäkta barn. Att vi vet datumet för barnets födelse – fyrtio år innan tillkomsten av födelseboken i Bäckaby – kan vi tacka den nitiske skrivaren vid Västra häradsting som nedtecknade denna detalj på vintertinget samma år.

Botil, med all sannolikhet dotter till Nils Sigfridsson i Åskog och som omtalats flera gånger i detta inlägg, angav barnafadern vara Jöns Persson från Moheda socken. Denne Jöns hade tidigare varit kusk i Danmark åt överste hans Wachtmeister men var 1648 i Bäckaby och ”tigde sig sädis korn”. Då gästade han först fjorton dagar hos Nils i Åskog och därefter i åtta dagar igen.

Johan Persson i Gudmundsås följde i mars 1648 Jöns till Gudmundsås där denne friade till Botil och lovade henne äktenskap. Tre veckor senare kom Jöns tillbaka till Åskog och var där i åtta dagar och det var då barnet blev till.

Lägersmålet var uppe för rannsakning på vintertinget och hösttinget 1649 och därefter sommartinget 1650, men Jöns Persson kunde inte uppbringas och sedan synes saken ha fallit i glömska.

Det finns en Botil som avled i Slageryd den 14 april 1724, och om det är samma Botil som berättats om här bör hon ha blivit över 90 år gammal:

”Den 2 Söndagen efter Påska. Salig Botella Marit i Slageryd, född i Åskog af Ehrlige och gudfruchtige föräldrar, sedan gift i några åhr, Enckia en lång tijdh, siuk en lång tijdh, dödh den 14 April”

1652 Olaga jakt

Bengt Persson hade sedan några år tagit över brukningen av frälsetorpet Bråten och första gången han omnämns där är i 1651 års mantalslängd. Redan året därpå, 1652, blev han av hejderidaren (skogvaktaren) Lars Amundsson påkommen med att ha fält en råbock. Dessutom fann hejderidaren andra skinn som tydde på en mer omfattande tjuvjakt.

Bengt försökte slingra sig ur knipan genom att lova Lars två riksdaler om hejderidaren ”icke will widare ther om tala”. De andra skinnen sade Bengt att han fått av Per Strömbergs fogde Anders Persson, men hejderidaren var ändå misstänksam då skinnen ifråga såg färska ut. Och då hejderidaren hörde sig för med fogden Anders Persson, lät denna berätta att de skinnen Bengt talade om hade han gett honom för tolv år sedan och kunde alltså inte vara de Bengt nu hade. Så lätt kunde Bengt alltså inte lura hejderidaren.

Hejderidaren lät instämma Bengt till sommartinget 1652 för olovlig jakt. Saken fördes å den franskfödde Paul de la Granges vägnar. Men då Bengt inte infann sig sköts saken upp till nästa ting och för sin frånvaro dömdes han att böta enligt tolfte kapitlet i tingsmålsbalken.

Saken återtogs inte förrän nästa sommarting och då dömdes Bengt att böta en daler silvermynt för att ha skjutit ett rådjur. De andra skinnen synes han ha sluppit straff för.

Några år senare, 1656, misstänktes Bengt återigen för att ha skjutit två rådjur och han instämdes till vintertinget i Sävsjö. Men denna gången frikändes han. Protokollet är mycket kortfattat och kanske var det i brist på bevis som räddade honom denna gången. Förutom de här rättegångarna om olaga jakt är Bengt inte mer omnämnd i domboken.

Bengt var född omkring 1614 i Bråten och uppges enligt dödboken vara son till Per Persson och Ingrid Börjesdotter. Hans föräldrar lärde honom både att läsa och skriva och han tjänade dräng i Norrskog några år innan han gifte sig med Kerstin Månsdotter. Han avled 1689 i en ålder av 75 år.

1654 Ännu ett lägersmål i Åskog

På hösttinget 1654 anklagade godsfogden Måns Yggesson pigan Britta Nilsdotter från Åskog för lönskaläge med en soldat vid namn Sven Josefsson från Östra härad. Men denne hade dock rymt iväg och gick inte ställa inför tinget. Det ryktades också om att en ryttare vid namn Karl Bengtsson, boende på kyrkoherden herr Olofs ägor i Björkö, skulle haft lägersmål med samma Britta. Då han inte var instämd till denna rannsakning sköts saken upp till nästa ting.

På vintertinget 1655 infann sig den utpekade och beryktade ryttaren. Men Britta stod fast vid sitt tidigare vittnesmål att det var den förrymda soldaten som hon umgåtts med. Ryttaren Karl kunde emellertid med hjälp av ett brev från sin kyrkoherde, herr Olof i Björkö, befria sig från anklagelsen. Herr Olof skrev att Karl Bengtsson ”aldeleß oskyldigh wara, leffwer medh sin hustru wthi all
Wänskap och Kärleek”. Det fanns inga andra vittnesuppgifter varför tingsrätten befriade Karl från rykten denna gången, ”till theß nogen honom sådant kan öffwerbewijsa”.

Det är inte osannolikt den här omtalade Britta Nilsdotter var dotter till Nils Sigfridsson i Åskog och syster till Botil Nilsdotter som 1649 födde ett oäkta barn. Man kan undra om ryttaren Karl var oskyldig? Det är inte första gången som en piga misstänkt för lägersmål skyllde på en främmande eller förrymd soldat. Ett sådant exempel är återberättat i När Lögnen Uppdagas.

1656 Ett oäkta barn i Sandebo

Per Unosson i Sandebo beklagade sig inför tinget för att ha besovit pigan Ingegärd Bengtsdotter i samma by. Båda erkände sin synd. Som straff fick Per böta 3 mark och han ålades att bidra till barnets uppfostran genom att ge Ingegärd två tunnor säd, en av varje sort.

Säd av varje sort var korn och råg, de två dominerande sädesslagen.

1657 Den lättfärdiga kvinnan från Gudmundsås

På vintertinget 1657 erkände den ogifta kvinnan Ingrid Karlsdotter från skattefrälsehemmanet i Gudmundsås att hon begått enkelt hor med en ryttare och gift man, Nils Persson i Bäckaby. Barnet föddes den 14 februari 1656. Ingrid berättade att hon hade varit tillsammans med Nils första gången mellan Gudmundsås och Rösås, och andra gången i markerna mellan Gudmundsås och Bäckaby. Hon berättade mer snaskiga detaljer inför åhörarna på tinget; nämligen att ”barnet aflades af ander häfdan, och skulle skee i näste dagar före än Ryttaren på tågh reste, war druckin kom heman ifrån”. Barnet skulle alltså ha blivit till andra gången de träffades och han var drucken innan han snart skulle ge sig ut på tåg.

Det framkom också att Ingrid tidigare hade begått enkelt hor med en gift man, Lars i Sjöagård, samt lägrats av en ogift dräng Sven Jonson i Holm. Då tingsrätten ansåg att ”Ingredt ähr en lättferdig tillförena hoorkona” – tidigare känd som lättfärdig – och eftersom Nils Perssons hustru ville försvara sin man, beslutades att Ingrid skulle hållas i förvar tills Nils Persson kunde återvända och ge sitt svar, muntligt eller skriftligt. Rättaren Måns i Paddingetorp tog henne i sitt förvar, då ingen annan ville ställa borgen för henne, och hon hade heller inget att betala böter med.

Gården i Gudmundsås som Ingrid Karlsdotter kom från angavs vara ett så kallat skattefrälse. Detta innebar att bonden, eller bönderna, hade äganderätt till marken medan en adelsperson hade rätt till räntan (skatterätten).

Någon ryttare Nils Persson för Bäckaby har jag inte kunnat finna.

1657 Lägerskap utan löfte om giftermål

Gudmund Andersson i Bäckaby och Sigrid Persdotter, båda ogifta och tjänstefolk i samma gård, erkände inför tinget att de haft en hemlig relation och tillsammans fått ett barn som föddes den 14 februari 1657. Gudmund hade inte gett något löfte om äktenskap och han var inte villig att gifta sig med Sigrid. Därför dömdes Gudmund att betala 40 mark i böter för mökränkning, vilket skulle fördelas i tre delar mellan kungen, häradet och kyrkan. Bengt Persson i Bäckaby fungerade som ansvarig för att se till att böterna betalades.

Den omnämnde Bengt Persson var far till den blivande kornetten Per Bengtsson Bäckman.

1658 Horet i Gammalstorp

Frälsebonden Sune Persson och hans piga Märit Nilsdotter dömdes på sommartinget 1658 för enkelt hor på Västra häradsting. Deras förhållande hade resulterat i ett barn som fötts den tjugonde maj samma år.

Tidigare hade tingsrätten i sådana fall – enkelt hor – utdömt dödsstraff vilket regelmässigt ändrades till böter av hovrätten. Men från och med 1653 års straffordning kunde tingsrätterna utdela böter enligt hovrättens tidigare praxis.

Då båda parterna erkände sin skuld sattes böterna enligt normen, 80 daler för Sune och hälften för Märit. Sunes hustru Anna Jönsdotter erbjöd sitt stöd trots deras fattigdom, medan Märit dömdes till häradskistan, vilket var en kännbar bestraffning. Ett år senare återkom emellertid Sune till tinget och sade att han inte kunde betala böterna. Det troligaste är att han fick betala med kroppen genom att löpa gatlopp.

Läs mer om Sune och hans ekonomiska trångmål i inlägget:  Gatlopp och häradskista för horet i Gammalstorp

1658 Fruns angivning på två torpare

Under rubriken ”angivning” steg godsfogden Per Olofson från Högalid fram till häradsrätten och berättade att han hade på uppdrag av sin arbetsgivare, fru Katarina Stierna, beordrats framföra två anklagelser inför tinget. Först gällde det Inga, en ogift kvinna på sätesgården Säby, som hade haft lägersmål med den gifta soldaten Håkon Unosson från Stora Sandebo. Den andra anklagelsen rörde Sven i Gunnarstorp, en gift man, som likaledes hade haft lägersmål med den ogifta kvinnan Bengta i Bråten. Han bad att båda dessa lägersmål skulle behandlas utan dröjsmål.

Varför anmälde godsfogden dessa två lägersmål? Var fru Katarina särskilt mån om att hennes torpare förde ett sedligt leverne? Knappast troligt. Det var ren ekonomisk vinning bakom det hela. Om brottet skedde på frälsejord, ägde jordägaren rätt till en del av böterna. Adelspersonen som ägde Säby säteri hade till exempel rätt till delar av böterna från deras torpare som låg inom säteriets ”rå och rör”. För Sune i Gammalstorps vidkommande – se ovan – gick två tredjedelar av böterna till ägaren och adelsdamen och fru Elisabet.

På hösttinget ett år senare – 1659 – inställde sig den gifte mannen Sven Persson från Gunnarstorp och erkände inför rätten att han besovit den ogifta Bengta Månsdotter som då var inhyses i Bråten. Hon hade fött ett barn för mer än ett år sedan men hade nu lämnat bygden. Eftersom handlingen skedde på frälsejord, ägde jordägaren, änkefrun på Nordanskog säteri, denna sak. Sven dömdes för enkelt hor baserat på sin bekännelse och fick böta 80 daler silvermynt. Av dessa böter gick två tredjedelar till jordägaren samt en sjättedel vardera till häradshövdingen och häradet. Bengta, som hade flytt, skulle eftersökas och ställas inför rätta. Vad jag vet fick man aldrig fatt på henne.

Håkon Unosson från Stora Sandebo verkar ha kommit undan denna gången, någon rättegång blev det aldrig mot honom. Kanske saknades bevis.

1660 En dödsolycka

År 1660 förolyckades en ung dräng på en fälla då han arbetade tillsammans med sin matmoder hustru Elisabet Persdotter i Slageryd och hennes piga. Drängen, Sven Jonsson, gick på eget bevåg fram till ett fallfärdigt träd och gav det några rejäla yxhugg varefter han tragiskt nog träffades av det när det föll vilket ledde till hans omedelbara död. Drängens släktingar krävde ersättning och olyckan togs upp på sommartinget tio månader senare.

Elisabet och Kerstin vittnade om att drängen utan order hade huggit trädet, vilket sex vittnen bekräftade. Rätten konstaterade att dödsfallet var en olycka, och Elisabet samt pigan friades från ansvar.

Läs mer i inlägget: Om en dreng af ett trädh i hielslagen

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Brott och straff i Bäckaby 1555-1610; Den äldsta bevarade domboken för Västra härad är från 1611 och därefter finns en mer eller mindre obruten serie in till våra dagar. Man kan då tro att inget äldre material står att finna. Men det finns det. I vasafogdarnas räkenskaper i landskapshandlingarna finns diverse inkomster redovisade och en av posterna är sakören, det vill säga böter som utdelades på tinget och där en viss del gick till kungen. Saköreslängderna är mycket summariskt skrivna men de ger ändå en glimt om vad människorna på denna tid kunde dömas för. I detta inlägg delar jag med mig vad bäckabyborna dömdes för från den allra äldsta domen 1555 till 1605.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

 

Brott och straff i Bäckaby 1555-1610; Den äldsta bevarade domboken för Västra härad är från 1611 och därefter finns en mer eller mindre obruten serie in till våra dagar. Man kan då tro att inget äldre material står att finna. Men det finns det. I vasafogdarnas räkenskaper i landskapshandlingarna finns diverse inkomster redovisade och en av posterna är sakören, det vill säga böter som utdelades på tinget och där en viss del gick till kungen. Saköreslängderna är mycket summariskt skrivna men de ger ändå en glimt om vad människorna på denna tid kunde dömas för. I detta inlägg delar jag med mig vad bäckabyborna dömdes för från den allra äldsta domen 1555 till 1605.

Brott och straff i Bäckaby 1661-1687; Föreställ dig att kliva in i Bäckaby socken under 1600-talet, en värld fylld av dramatik, mänskliga relationer med dåtidens lagar. Möt människorna vars handlingar prövades inför tinget, där varje rättsfall är en unik berättelse om moral, heder och straff från en svunnen tid. Oavsett om det är den ansedde länsmannen, den bedragna pigan eller den förargade bonden, bjuder varje fall på spänning och en ny vinkel på livet under denna tid. Det är en tid där äktenskapslöften kunde förvandlas till skamstraff, där stöld av ett hölass eller en slaktad ko ledde till juridiska uppgörelser. I detta inlägg får vi en fascinerande inblick i de rättsfall som formade livet i socknen – från ärekränkningar till lägersmål och stöldanklagelser. Läs vidare för att dyka ner i rättssalen där bäckabybornas öden avgjordes och där det mest vardagliga kunde leda till stor dramatik.

Brott och straff i Bäckaby 1688-1706; Under perioden 1688–1706 var den småländska socknen Bäckaby en plats där små och stora konflikter ofta hamnade inför tinget. Brott som stöld, ärekränkning och lägersmål vittnar om en tid präglad av sträng moral och en rättsordning som blandade religiösa normer med praktiska överväganden. De rättsprotokoll som bevarats från denna tid ger oss en inblick i människors liv och de utmaningar de stod inför, oavsett om det handlade om heder, förlorad boskap eller brustna löften. I denna samling berättelser möter vi länsmän, pigor, ryttare och präster, vars handlingar och anklagelser formade socknens rättsliga historia. Genom dessa fall framträder en bild av ett samhälle där rättvisa ibland var en fråga om status och vittnens trovärdighet. Följ med in i en värld där lagens långa arm nådde ända in i de mest privata sfärer.

Brott och straff i Bäckaby 1707-1730; Följ med till 1700-talets Bäckaby, där rättssalen var platsen för uppgörelser som speglade en tid av strikta lagar och hårda levnadsvillkor. Bland rättsprotokollens torra formuleringar döljer sig berättelser om stöld, lägersmål, överfall och skvaller – alla brott som kunde leda till stränga straff och livsavgörande konsekvenser. Men här möter vi också människorna bakom brotten: soldathustrur som kämpade för att överleva, unga pigor som föll för frestelser och bönder som försvarade sin heder och rättigheter. I varje dom vilar en historia om en tid präglad av kamp, försoning och de starka sociala normer som styrde människors liv. Dessa historier ger oss en unik inblick i det sociala och juridiska livet på landsbygden under en tid då straff som kroppsaga och kyrkoplikt var verklighet för många.

Sexmännen i Fröderyds, Ramkvillas och Bäckabys socknar 1613-1620; I Älvsborgs lösen 1613 upprättades årsvis de så kallade hjonelagslängderna, vilka var en förteckning på i stort sett alla hushåll i en socken. Denna längd undertecknades av kyrkoherden och av sexmännen som var denne behjälplig i detta viktiga och ansvarsfyllda arbete. I det här inlägget ger jag namnen på sexmännen för socknarna Fröderyd, Ramkvilla och Bäckaby mellan 1613 och 1620.

Fröderyds gäld i landskapshandlingarna 1545-1629; Nedan följer valda delar ur landskapshandlingarna som jag samlat på mig genom åren och som jag nu delar med mig av; det är för närvarande över 4400 poster som täcker åren 1545 till 1629. I min forskning har jag framför allt sökt i Bäckabys, Fröderyds och Ramkvillas socknar i Jönköpings län (F). Dessa socknar ingick i Fröderyds gäld, vilket var en skattemässigt redovisande enhet. Förutom de förutnämnda socknarna ingick även i de tidigare längderna Södra Solberga och Skepperstad socknar. Även om just din socken eller by inte är med i det här registret, så är länkarna mycket användbara inom Västra härad då övriga socknar oftast bara är några sidor bort.

Dödsdomar i Västra härad; Studerar man domböcker från 1600-talet slås man av vilka underliga brott som begicks och vilka fruktansvärda straff som kunde utdelas, ibland till synes helt oproportionerligt. Av alla tvister som löstes och straff som utdelades är dödsdomarna kanske det som fängslar släktforskaren mest. Mellan 1610-1730 avhandlades 128 mål på Västra härads ting som utdelade sammanlagt 205 dödsdomar. Men bara en bråkdel av dem verkställdes. Vad var det som gav dödsstraff och förändrades det över tid? Det  är några av frågorna som jag försöker besvara i detta inlägg. I slutet finns ett register över alla utdelade dödsdomar och deras utfall.

Ryttaren Per Gudmundsson i Bäckaby; Det här är berättelsen om ryttaren Per Gudmundsson i Bäckaby socken på det småländska höglandet. Han levde 1570 till 1654 och under hans ryttarkarriär var krigen många. Han var med på båda sidor i inbördeskriget då kung Sigismund avsattes. Han skickades mer än en gång till andra sidan Östersjön för att försvara de svenska intressena där. Han var med i Kalmarkriget och brände stad och landsbygd i Skåne. Hur många äventyr kunde han inte berätta för sin hustru och sina barn? Kanske dessa berättelser lockade sönerna att även de vilja ge sig ut som ryttare? Men i motsats till Per var de alls inte lika lyckosamma; den ene sonen efter den andra blev slagen i främmande land.

Rullor Smålands Kavalleriregemente; Det här registret över Smålands kavalleriregemente innehåller ryttarna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad) och omfattar perioden 1589 till 1692. Totalt är det över 2000 poster.

Rulla 1632 Smålands Ryttare; Det här är en avskrift av rulla 1632:2 för Fredrik Stenbocks kompani. Detta kompani bestod av 103 ryttare från Västra och Tveta härader. De är mönstrade i Kalmar den förste juni 1630, alldeles innan överskeppningen till Usedoms stränder. De var med från allra första början då Sverige med Gustav II Adolf trädde in på scenen i det stora krig som pågick i Tyskland; det som för eftervärlden är känt som trettioåriga kriget men då kallades för Tyska kriget. Mönsterskrivaren Nils Persson fortsatte att anteckna ryttarnas öden fram till oktober 1631 vilket ger oss en förhållandevis detaljerad bild av var regementet rörde sig och vilka strider de var inblandade i.

Kyrkoherdarna i Fröderyds pastorat; I socknen var prästen en viktig person, en auktoritet. Han var församlingens fader, en guds tjänare som förhörde sockenborna på deras kristendomskunskaper, särskilt guds bud. Han ledde de kyrkliga aktiviteterna under året såsom högmässa, dop, vigsel och begravning. I det klassamhälle som Sverige då var, skilde sig prästen från bönderna med sin universitetsutbildning. Men å andra sidan levde han på en gård i bygden nära sina församlingsbor och delade deras glädje och sorg, i med- och motgångar. Det här inlägget går igenom alla kyrkoherdar i Fröderyds pastorat fram till 1928.

Ryttaren och löskonan; 1600-talet var en som var farlig tid på flera sätt. Att de många krigen dränerade den manliga befolkningen, vet ju de flesta. Men man behövde inte vara soldat i främmande land för att leva farlig; även hemma i byn lurade faran. Ett exempel var äktenskapsbrott som myndigheterna såg mycket strängt på och som hade ett högt straffvärde. Läs här om hur det gick för den gifte ryttaren Nils Torsson som bröt mot det sjätte budordet.

När Lögnen Uppdagas; På Västra härads sommarting 1716 anklagades en gift man och hans piga för enkelt hor. Det här var ett tämligen vanligt förekommande brott och det hade inte varit värt en egen berättelse om det inte varit för att det fick en oväntad inledning då pigan nekade till samröre med mannen och istället sade sig blivit våld blivit tagen av en saxisk soldat. Men målet kom att få ännu en vändning då tingsrätten fortsatte utredningen. Och samma piga kom att några år senare att återigen stå på den anklagades sida, men denna gång för ett betydligare allvarligare brott där hennes liv stod på spel.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok.