För snart trehundra år sedan avled min anfader Daniel Persson Esping i Fröderyd socken, beläget på det småländska höglandet ett stycke sydväst om Vetlanda. Han var son till soldaten och hemmansägaren Per Jonsson Esping och i sin ungdom följde han med sin far till kriget i Pommern där fadern stupade och blev själv tillfångatagen. Efter att under några års tid ha tvingats tjäna som soldat åt fienden, rymde han och red hem till fäderneslandet.

Daniel övertog föräldrahemmet, bildade familj och framtiden såg ljus ut för honom. Men dryckenskap och annat oskickligt leverne gav honom skulder och till slut nödgades han lämna hemmet i Kallsjö. Från att ha varit en självägande skattebonde fick han hädanefter bruka andras jord och flytta runt på flera olika ställen i bygden återstoden av sin levnad och under stor fattigdom.

Daniel var under trettio års tid fjärdingsman i Västra härad. Det blev många resor till tinget men det var allt som oftast som privatperson och väldigt många gånger för att han dragit på sig klagomål eller kommit i bråk med grannar och andra. Och inte sällan för att han släpade med betalningen av de årliga skatterna.

Daniels liv speglar förhållandena om hur det var att leva under slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet i skuggan av det Stora Nordiska kriget. Det var en svår tid med stora umbäranden för allmogen i Sverige. Det var hårda tider för alla, men allra värst för de redan fattiga. När freden äntligen kom 1721 var Daniel en gammal man som närmade sig sjuttio år. Han avled 1728 hos sin son på soldattorpet Slottet och innan han somnade in för gott kunde han se tillbaka på ett långt och händelserikt och ibland stormigt liv. En färgstark och stridbar person i bygden hade tystnat för gott.

Daniel och hans hustru Elisabet har gett upphov till mer än 700 idag levande ättlingar spridda över världen.

Barndomen i Västerkvarn

Daniel föddes i Västerkvarn i Fröderyds socken omkring år 1651 enligt uppgift från hans dödbok. Hans föräldrar var soldaten Per Esping och Anna Jönsdotter.

Hans mor var bördig från Kallsjö och dotter till rusthållaren och länsmannen Jöns Bryngelsson och hans hustru Ingrid Ambjörnsdotter. Faderns ursprung däremot är höljt i dunkel; första gången han förekommer i källorna är 1653 som gemen soldat för Äsprilla och det är möjligt att han kom ifrån denna by men det är inte säkerställt.

Föräldrarna synes ha gift sig omkring 1655 för det är det året fadern första gången är bosatt i Västerkvarn och året därpå är de skrivna tillsammans där. Dödboken anger som sagts ovan att Daniel föddes 1651 i Västerkvarn. Platsen är sannolikt riktig men inte årtalet. Troligare är att han föddes 1655 eller något år därefter. Att födelseåren kan vara felaktiga är inte ovanligt då anteckningarna i dödboken nedtecknades många år senare.

Familjen fick ytterligare två barn som är kända för eftervärlden; Elisabet och Margareta. Elisabet anges i sin dödbok vara född 1654 i Västerkvarn och även det är nog något eller några år för tidigt. Förmodligen var Daniel var äldst i barnaskaran, på den punkten stämmer nog uppgifterna i dödböckerna.

Daniel och hans familj levde i en tid då Sverige steg upp som en stormakt i Europa och det åstadkoms genom många krig. När Daniel såg världens ljus hade svenskarna trettioåriga kriget bakom sig och landet återhämtade sig så sakta. Drottning Kristina regerade men lämnade över tronen till kusinen Karl Gustav. När Daniel bara var några år gammal förklarade arvfienden Danmark krig och fadern fick lämna familj och hembygd för att följa med Jönköpings infanteriregementes fälttåg. De såg honom knappt alls under de följande tre åren innan han återkom från äventyret och fångenskapen i Danmark, nu som ett underbefäl med titeln förare.

Familjen flyttade 1661 eller 1662 till Kallsjö vilket inte låg mer än en och en halv kilometer söderut. Som nämndes inledningsvis kom modern från Kallsjö. Morföräldrarna hade nyligen avlidit och Daniels morbror hade stupat i kung Karl X Gustavs krig i Krakow i Polen 1656 och hans föräldrar tog tillfället och köpte halva gården.

Soldat i Tyskland

Efter Karl X Gustavs krig följde en lång period av fred i landet. Men orosmolnen började hopa sig då ett krig bröt ut i Europa 1672. Sverige drogs in i det eftersom man hade ingått ett så kallat subsidiefördrag med Frankrike. Sverige gick med i kriget 1674 och fadern fick beskedet att han hans kompani ingick bland de som skulle skeppas över till de svenska besittningarna i Pommern i norra Tyskland. Han tog farväl familjen som han aldrig mer skulle få återse.

Även Daniel blev utskriven och skickades iväg ut i kriget till besittningarna i norra Tyskland. Jag har bara lyckats hitta honom i en rulla och den är från januari 1677 och i denna hade han stigit i graderna och blivit korpral i Kaspar Stålhammars kompani. Det var samma kompani som fadern nu hade avancerat till löjtnant.

Förlusterna var oerhörda i Pommern och den som var duglig och visade mod och tapperhet och som dessutom lyckades hålla sig vid liv hade utomordentliga möjligheter att avancera.

Fadern var med i den besättning som försvarade staden Stettin och som utsattes för en belägring som inleddes augusti 1677. Möjligen var även Daniel med här men det vet jag inte med säkerhet. I infernot under denna belägring som finns beskriven i fadern Per Espings biografi dödades större delen av besättningen, därav fadern som blev skjuten till döds i oktober 1677. Om Daniel var med här så fick han alltså se sin far stupa.

Läs mer om denna gårdsförsäljning i inlägget Per Jonsson Esping – soldat under stormaktstiden.

De svenska försvararna gav upp och den lilla återstoden av manskapet fick på nyårsdagen 1678 fritt avtåg med ”flygande fanor och klingande spel”, vilket var den tidens sed att markera deras okuvliga vilja. Om Daniel var med här var han alltså en av dem som under högtidliga former tågade ut ur staden. I vilket fall som helst blev han under kriget i Pommern tagen till fånga av kurfursten av Brandenburg och ”där tienat, samt Lüneborg Biskopen af Münster och Dannemark”, som prästen noterade i dödboken. Sannolikt stoppades Daniel in bland fiendens led och tvingades där tjänstgöra som soldat. Efter en tid lyckades han emellertid rymma och kunde återvända till fäderneslandet; eller ”redux in patris” som prästen uttryckte det i dödboken många år senare.

Hemma i Kallsjö igen

Daniel kom troligen tillbaka under hösten 1681 eftersom han är med i 1682 år kyrkoräkenskaper och ger 1 daler till kyrkan. Det var nog i tacksamhet för att han lyckades ta sig hela vägen hem igen. Han måste ha haft mycket att berätta för dem därhemma om äventyret i Tyskland, och kanske visste han att berätta om sin fars död?

Modern Anna Jönsdotter, som gladdes åt sonens återkomst, gick ur tiden inte långt efter Daniels hemkomst, troligen omkring 1684.

Ryttaren och rusthållaren

Daniel gick från soldat i infanteriet till att rida för Smålands kavalleriregemente och för rusthållet hemma i Kallsjö. Först red han för sin mor som stod som rusthållare, men senare, någon gång mellan 1684 och 1692 blev han själv rusthållare. Sannolikt i och med moderns död.

Makan Elisabet från Skepperstad

Förr i tiden gav människorna i socknen pengar till kyrkan. Det kunde vara för att man nyss fått ett barn, haft begravning eller av tacksamhet för att man återhämtat sig från en svår sjukdom. Så gjorde Daniel 1682 efter hemkomsten från Tyskland och 1685 gav han åtta öre ”för Cronan”. Kronan var brudkronan och bruden var hans blivande maka, Elisabet Svensdotter, från Skepperstad Övergård.

Elisabet var enligt uppgift i hennes dödbok född i 1648 Södraholm i Skepperstad socken och dotter till löjtnanten Sven Götesson och Elin Djursdotter. Hennes far hade börjat sin militära bana ungefär samtidigt som Daniels far; båda förekommer första gången i 1653 års militär rulla för Jönköpings infanteriregemente. Både Sven Götesson och Per Esping mönstrade i Jönköping den elfte juni i Göran Silverhjelms kompani.

Sven Götesson befordrades till sergeant 1656 i Marienburg, eller Marlbork som det nu heter och ligger något söder om Gdansk i Polen. I Ebingen 1659 blev han fänrik och i december 1660 hade han avancerat till löjtnant. Sista gången han förekommer i rullorna är vid mönstringen i Jönköping i juli 1666. I dottern Elisabets dödbok omnämns han vid efternamnet Brasbo; möjligen syftandes på byn Brassbo i Almesåkra socken som är ett gammalt länsmansboställe enligt Rosenbergs ortslexikon.

Familjen flyttade 1666 till Övergården i Skepperstad kyrkby till morfadern Djur Svensson av vilken Sven några år senare, 1670, köpte en fjärdedel av gården. I granngården bodde Elisabets morbror med familj. Modern Elin dog omkring 1678 och fadern Sven 1682 eller 1683.

Familjen växer

Daniel och Elisabet fick sju barn enligt Daniels dödbok. Den uppgiften är nog någorlunda tillförlitlig då Elisabet förmodligen var uppgiftslämnaren till prästen som skrev ned hans nekrolog. Av dessa sju barn uppnådde fem vuxen ålder som är kända för eftervärlden.

Äldst av dessa var sonen Sven som föddes i november månad 1688. Han blev inskriven som nummer två i födelseboken och bland faddrarna fanns den ingifte farbrodern Sven Hansson i Årset, gift med Daniels syster Elisabet. Sedan föddes dottern Annika i maj 1691. Bland faddrarna fanns faderns kusin Elisabet Jönsdotter i Kallsjö.

Malten som brann upp

På hösten 1685, eller möjligen tidigt 1686, lämnade Daniel en tunna malt till hustru Sigrid Nilsdotter i Bråten för att hon skulle torka den åt honom. Malt är säd, vanligen korn, som fuktats med vatten och fått gro och som sedan skall torkas innan man kan brygga öl. Malten torkades i ett särskilt litet torkhus, kölna kallad, som ofta förlades utanför byn för brandfaran.

Men det bar sig inte bättre för hustru Sigrid än att hela kölnan med tunnan säd brann upp. Daniel försökte förgäves få ersättning för den förlorade malten men lyckades inte få ut något av den stackars olyckliga kvinnan. Han lät då instämma henne på vintertinget 1686 och krävde ersättning. Hon kunde inte närvara själv men lät genom ett skriftligt förklaring beklaga den stora olycka som drabbat henne i det att icke maltet ”allenast uthan och kiöllnann, ähr worden genom en häftigh och Oförmodelig wådeldh afbränd” och bedyrade med ”gudh och sitt Sacramente, sådandt icke wara med henne willia skiedh”. För att ersätta skadan hade hon fått göra femton dagsverken för kölnans återuppbyggande och hade därför ingen möjlighet att därutöver ersätta Daniel. Rätten konstaterade att då båda lidit stor skada så skulle ingen betalning ”af hwar annan hafwa att fodra”. Daniel fick alltså gå tomhänt hem från tinget som hölls i Sävsjö.

I sin stämning på tinget säger Daniel att tunnan med malt tillhörde honom och hans gårdbo och svåger Göte Svensson, vilken alltså var bror till hans hustru.

Beskyllning utan bevis

Daniel gick till hösttinget 1687 för att lyssna på ett mål som handlade om hur pigan Sara Persdotter, tjänande i Årset, blivit bestulen på tyg när hon var på resa till en marknad förlidna sommar. Tyget tillhörde Anders Johansson, även han från Årset, vilken var med på resan. När stölden hade skett blev han rasande på pigan och slog henne kallade henne för tjuv. Till hennes försvar trädde Saras husbonde Sven i Årset, vilken också berättade att denne Anders Johansson gjort hemgång i hans hus. Även Daniel Esping trädde fram och påstod att Anders själv var en tjuv. För denna gång dömdes Anders Johansson till böter för att slagit pigan och beskyllt henne för tjuv, medan anklagelserna mot honom själv sköts upp till nästa ting.

På följande vårting försvarade sig Anders Johansson i Årset emot beskyllningen för stöld, vilket påförts honom av Daniel under föregående ting. Anders ålades att befria sig genom en 12-manna ed vid kommande ting, eller hämta hit Karlshamnsbon vilken blivit bestulen i Anders hem.

Målet togs upp igen kommande sommarting nu hade Anders Johansson låtit hämta Jonas Haraldsson Löffman från Karlshamn. Denne Jonas Haraldsson Löffman hade blivit bestulen på pengar och tobak då han sov över hos Anders i Årset. Han hade saknat åtta rullar tobak och tio marker silvermynt, men efter idogt letande hade de funnit alltsammans i huset så när som på tre rullar av tobaken. Men Jonas Haraldsson Löffman hade inga som helst misstankar riktade mot sin värd Anders Johansson och därför frikändes denne av tingsrätten. Men Daniel, som ”uthan ringaste skiähl eller bewijs” hade ”beskyldt Anders Johansson dhetta tiuferij” dömdes istället till att plikta (böta) fyrtio marker silvermynt.

Troligen kunde Daniel inte hålla sig utan fortsatte beskylla Anders för stölden eftersom Anders lät instämma honom till hösttinget för en bruten förlikning. Emellertid infann sig inte Anders på tingsdagen och fick böta för detta, men därefter verkar det som om de inte tvistade mer om denna händelse.

Kallsjö säljs

Daniel och Elisabet fick inte njuta många år av att vara hemmansägare och rusthållare i Kallsjö. Redan i september 1689 skrev Daniel under ett köpebrev där han förband sig att sälja gården om en fjärdedels mantal till ryttaren Jöns Jonsson från Slageryd. Följande dag lämnades Kallsjö in för första uppbudet på Västra härads ting. En försäljning av en egendom skulle uppbjudas tre gånger på tinget för att kunna bli giltigt och köparen få sitt fastebrev.

Vid det tredje uppbudet, på sommartinget 1690, kom emellertid en protest från Daniels syster Elisabet och hennes make i Årset. De hävdade bördsrätt till Kallsjö, alltså att de hade förtur att få köpa gården eftersom de var närmare släkt.

Denna tvist om gårdsförsäljning var sedan upp på tinget två gånger innan man kom till ett avslut. Den egentliga invändningen från Daniels syster, samt förmodligen även från den andra systern Margareta, var att Daniel aldrig hade löst ut dem ur gården. Och när gården såldes 1689 för femtio riksdaler hade de inte fått någonting utan att pengarna hade han redan ”förslundrat (slösat) och Consumerat”. För att få igenom affären tvingades ryttaren Jöns Jonsson höja sitt anbud samt ersätta systern Elisabet med en vängåva, vilket sammanlagt innebar att han fick betala nästan tre gånger så mycket. Men han synes ha haft råd till det för det gick bra för Jöns framöver i Kallsjö.

Läs mer om denna gårdsförsäljning i inlägget En fastighetsaffär med förhinder.

Varför klarade inte Daniel av gården i Kallsjö? En mening i domboken som citerats ovan antyder att han förslösat och konsumerat upp värdet på gården, en gård som han dessutom inte ägde helt och hållet då hans två systrar ännu väntade på att han skulle lösa ut dem. En möjlig orsak är att han drack för mycket vilket gjorde att gården missköttes och att han tvingades låna för att klara sig. Till slut gick det inte längre.

De bodde kvar ännu några år men 1693 lämnade familjen Kallsjö för gott och flyttade till Fröderyds kyrkby. Där brukade Daniel först Södergården 1693-94 och därefter Norrgården 1695-96. I mantalslängden för 1696 står det ”fattige” om dem. Trots försäljningen av släktgården levde de alltså i stor fattigdom.

Den stulna silverskeden

Vid sommartinget 1693 blev Gabriel Hansson från Sävsjö av med en silversked. Han var övertygad om att det var Daniel som tagit den och lät därför instämma honom följande sommarting. Han beskyllde Daniel för att ha stulit silverskeden och påstod att den påträffats i hans ficka. Daniel tillstod att han hade haft en sked i sin ficka, men att den var av trä vilken han visade upp för rätten. Till sin hjälp hade Daniel tagit med sig vittnet Per Knapp och denne kunde intyga att det Daniel sade var sant och beskrev skeden som han sett i Daniels ficka ”med smalt skafft, och knopp”. Daniel tilläts att under ed svära sig fri från denna beskyllning och därmed gick han fri.

Samma dag på tinget 1693, när Daniel svor sig fri från stölden, var även hans syster Margareta där men i ett helt annat ärende. Hon införskaffade ett intyg för sin resa uppåt landet. Man beviljade henne detta intyg med ett vackert vitsord:

”… samptelige dätta Häradz Tingzallmooge enhälleligen betyga, dhet hon af ofwannämbde Christelige och hederwärde Föräldrar, som sig med deras ährbahra lefwerne, itt mycket godt efftertahl och beröm förwärfwat hafwa, af ächta Säng född, och att hon, den tijdh hon här å orthen wistatz, sig Christeligen ährligen och wähl förhållit, blifwer dätta häradz bewijss hennes uppå den anhållan, effter allas ehnhälliga bejakande”.

Fjärdingsmannen Daniel Esping

I det ovan omtalade målet med den stulna skeden, omnämns Daniel för första gången vara fjärdingsman. En fjärdingsman var en lägre befattningshavare som biträdde kronolänsmannen med indrivning och annan handräckning, ordningens upprätthållande, polisverksamhet, vägtillsyn och annat. Dennes sysslor fanns reglerad i svensk lag sedan åtminstone 1600-talet.

Det fanns flera fjärdingsmän i häradet men Daniel Esping är den som i särklass innehade sitt uppdrag under längst tid vid tid; minst 29 år mellan 1693 och 1722.

Uppdraget som fjärdingsman gav Daniels Esping en välbehövlig sidoinkomst förutom gårdsbruket, särskilt då han hamnat i fattigdom och tvingats gå ifrån gården i Kallsjö. Sedan tror jag också att det passade honom då han fick anledning att gå runt i bygden och träffa folk. Och kanske vara lite förmer än en vanlig bonde genom sitt myndighetsutövande.

Under de närmare trettio åren som han omnämns vara fjärdingsman blev det många resor till tinget i Västra härad som hölls i Vrigstad. Daniel förekommer inte mindre än vid 95 tillfällen; en tredjedel av dem i tjänsten och de övriga som privatperson och då inte sällan under mindre smickrande omständigheter. Tack vare hans långa tjänsteperiod kan man följa honom i domboken och se vilka olika uppgifter han hade som fjärdingsman. Han vaktade häradshäktet, ombesörjde fångtransporter, delgav stämningar och andra domstolsbeslut, agerade åklagare samt drev in skatter och sakören (böter).

Vid upprättandet av mantalslängderna kunde det ibland bli aktuellt med tillfälliga nedskrivningar eller befrielser. Detta synes Daniel ha haft svårt att förstå och uppfattade det istället som fiffel och båg. Detta innebar att han retade upp sig på vissa personer i häradet vilket – ofta under berusning – ledde till att han beskyllde dem för oegentligheter och skattesmitning vilket mer än en gång gjorde att han stämdes in till tinget för förtal.

Läs mer om vad det innebar att vara fjärdingsman och vilka tvistigheter Daniel kunde bli inblandad i under inlägget En fjärdingsman i början av 1700-talet.

Osämjan med kyrkoherden

Ett exempel på hur Daniel kunde hamna i konflikt med andra människor utspelade sig när han bott i Södergården i kyrkbyn i ungefär ett år.

Han kom på kant med självaste kyrkoherden Andreas Boman och även socknens sexmän. Kyrkoherden tycks någon gång ha misstänkt Daniel stjäla från hans vedtrave och påtalat detta för honom. Daniel tog illa vid sig av det. Han å sin sida beskyllde kyrkoherden och sexmännen för att ha undandolt mantal vid mantalsskrivningen och därigenom ha stulit från Kungen och kronan.

Daniel hade ett flertal gånger hörts beskylla kyrkoherden och vid högmässan julen 1694 hade Daniel kommit drucken och smädat både kyrkoherden och hans hustru Anna Mellin. Nu var måttet rågat. Kyrkoherden hade blivit förnedrad inför församlingsmedlemmarna och han ansåg även att detta var sabbatsbrott. Så därför gick Andreas Boman till länsmannen Sven Svensson i Lövshult i grannsocknen Hultsjö för att stämma Daniel inför tinget. Så Daniel fick ta sig hela vägen till det vintertinget i Vrigstad där kyrkoherden anförde inte mindre än sju anklagelsepunkter gentemot Daniel. Han anklagades för att ha uttalat förbannelser och fört ett förargligt leverne i kyrkan, kommit berusad till kyrkan, sagt emot och smädat kyrkoherden samt att Daniel överfallit allmogen vid mantalsstämmor.

En rad vittnen hördes, bland andra Jöns Jonsson vilken köpt gården i Kallsjö och Daniels svåger Göte Svensson.

Daniel kom tämligen lindrigt undan den här gången. Tingsrätten menade visserligen att Daniel var en oförbätterlig och obotlig person men man kunde ändå inte lasta honom för sabbatsbrott. Han fälldes endast på punkt och det var att han hade kallat kyrkoherdens fru vid oanständigt namn och därför ”ohöfligt wahrit” emot en ”förmähm och hederlig mans hustru”. Därför fick Daniel plikta dubbla tre marker eftersom det skett i kyrkan. Om vi antar att böterna på sex mark var i silvermynt, motsvarade böterna ungefär en tredjedels tunna råg. Ett nog så kännbart straff, får man förmoda.

Läs mer om denna episod i inlägget Espingens osämja med kyrkoherden.

Från Fröderyd kyrkby till Fröset

Efter tre år i kyrkbyn i Fröderyd gick flytten 1697 knappa tre kilometer rakt västerut till Mellangåden i Fröset och Skepperstad socken. Sockengränsen gick igenom Fröset by på den här tiden så att Backegården, Södergården och Västergården låg i Fröderyd socken, medan Mellangården och Norrgården låg i Skepperstad socken.

Fröset Mellangården, eller Lilla Fröset som gården även kallades, var på ett halvt mantal frälse som Daniel och hans hustru brukade fram till 1713 eller 1714. Även i mantalslängderna då de bodde i Fröset noterades Daniel varande ”fattigh”. I 1711 års mantalslängd framgår det att han även brukade i Skärbäck, men att han 1713 avstod bruket i Lilla Fröset och att det låg öde, samt att de nu var inhyses.

I Fröset föddes sonen Johan som i sin dödbok anges vara född 1691 i Fröset. Men då han inte finns med i Fröderyds födelsebok för 1691, är det troligaste att platsen är rätt men årtalet felaktigt. Fröset Mellangård låg som sagt i Skepperstad socken och här börjar dödboken först 1703.

I Fröset fick Daniel och Elisabets ännu en pojke, sonen Jonas som föddes 1701.

De hade ytterligare en son som vi dock vet mycket litet om; han hette Per och är omnämnd endast en gång och då på Västra härads höstting 1712 som ryttare. Här intygade några av nämndemännen att ”Fiärdingzmannen Daniel Esping allz ingen ägandomb äger som hans egen är, uthan allt tillhörer des Son Ryttaren Per Danielsson”.

Förutom de här uppräknade barnen, Sven, Annika, Johan, Jonas och Per, så fick Daniel och Elisabet ytterligare två söner som vi inte vet någonting om. Troligen dog de i späda barnaåren.

Slagsmålet med Måns och Daniel Svenssöner

Som fjärdingsman var Daniel länsmannen behjälpling på olika sätt. Vid ett lägersmål år 1700 hämtade han soldathustrun Kerstin Persdotter från Hökhult till häradshäktet. På vägen dit bekände hon för Daniel att hon under nio års tid haft olovligt umgänge med ryttaren Daniel Svensson från samma by. I den efterföljande rättegången dömdes ryttaren att plikta fyrtio daler silvermynt medan soldathustruns ärende skickas till högre instans för avgörande.

Detta mål fick en uppföljning som blev mer av ett privat ärende. När Daniel Esping hade besökt den misstänkte ryttaren Daniel hade denne och hans bror följt med honom hem och där hade de druckit och blivit berusade vilket urartade i ett vilt slagsmål.

Läs mer om detta i inlägget Den otrogna soldathustrun.

Vittne till bråket i Näs

Man levde tätt tillsammans i byarna förr i tiden och det var inte konstigt om det uppstod spänningar som hotade grannsämjan. En liten tvist eller oförrätt kunde lätt växa med tiden och förpesta grannsamvaron i åratal för att en dag brisera. Detta hände i Näs år 1700, Fröderyd socken, när två grannkvinnor råkade i luven på varandra.

Det började med skällsord mellan Märit Nilsdotter och Elisabet Svensdotter som sedan övrgick i slagsmål. Elisabet fick en blånad och som brukligt var på den här tiden togs detta upp på tinget. Så ock i detta fall, då ryttaren Gudmund Jonsson, Elisabets make, instämde sin granne på hösttinget år 1700.

En av vittnena i detta mål var Daniel Esping som kunde intyga att hustru Elisabet fått en blånad, det vill säga ett blåmärke och för detta fick hustru Märit böta tre mark silvermynt. Därefter förliktes de båda grannarna och lade – förhoppningsvis – osämjan bakom sig och de dömdes vid vite om två oxar för den som började bråka igen.

Läs mer om detta i inlägget Två grannars bråk och förlikning.

En stulen tågsäck

I januari 1702 var Daniel påväg hem från marknaden i Vetlanda, då han förlorade sin ”tågesäck”, troligen en ryggsäck. Han misstänkte att Måns Nilsson i Lassabygget stulit den och lät därför instämma denne på tinget som hölls i slutet av januari. Måns Nilsson å sin sida lät stämma Espingen för ärekränkande beskyllning. Tingsrätten avvisade emellertid målet då både stölden och ärekränkningen hade skett i Östra härad och hänvisade dem därför att ta upp detta mål där istället.

Skylld för att vara en hora

Strax för påsk 1703 var Daniel på ärende till Åsle Persson i Skepperstad Nedergård. Åsle hade en piga som hette Ingegärd Svensdotter och Daniel hade vid något tillfälle sagt till Åsle att han ”föder een hoora hoos sig” och att hon skall ha hängt sig på hans logebalkar för att ha gjort sig av med barnet hon burit på.

När Daniel sedan var i Åsles stuga hade han börjat träta med pigan. Hon hade frågat Daniel rent ut om han stod för att han skyller henne för att vara en hora, vartill han hade svarat ”Ja, det tör iag giöra”. Sedan frågade han Ingegärd ”hwar hon giordt af den buken hon hade när hon kom dijt”, syftandes på att hon skulle ha varit havande när hon tog tjänst hos Åsle.

För detta förtal stämdes Daniel in till följande sommarting av hennes bror och förmyndare, nämndemannen Johan Svensson i Hagelsås i Nävelsjö socken. Daniel nekade inte till det han hade sagt, men tillstod att han gjort det i hastigt mod. Tingsrätten dömde Daniel till att plikta (böta) tre marker silvermynt för ”oqwädens ord” samt att ersätta de tillkallade vittnens expenser (utgifter) med fyra mark silvermynt, sammanlagt 7 marker silvermynt. Dessa pengar motsvarade i värde knappt en halv tunna råg.

Skylld för signeri

Daniel synes inte ha lärt sig av sina misstag med att beskylla folk. Strax före jul 1703 var det dags igen. Daniel var med länsmannen Sven Lövman ute på ett ärende och när det började skymma fick de natthärbärge hos bonden Nils Jonsson i Stockseryd, Södra Solberga socken. De åt och drack öl och under kvällen blev Daniel ordenligt berusad och som vanligt kunde han inte hålla skvaller som han hört för sig själv längre. Han vände sig till hustrun i stugan och sade till henne att om det var sant det som sades att hon ägnade sig åt signeri ”så woro hon wärd att ligga på een Eld att Brinna”.

Kerstin blev förstås rasande och det hela fick ett rättsligt efterspel. Än en gång blev Daniel instämd till tinget på Västra härad och än en gång fick han plikta tre marker silvermynt för smädesord samt ersätta hennes för hennes rättegångsomkostnader med fyra daler silvermynt.

Läs mer om detta i inlägget Skylld för signeri.

Du äst een tiuf, skiälm och prackare!

Liksom då han bodde i Fröderyds kyrkby kom Daniel även i Fröset på kant med en granne. Det var nämndemannen Nils Börjesson som han till en början anklagade för att inte ha betalat tillräckligt till kyrkans tionde.

Tiondet motsvarade en tiondedel av jordbrukets avkastning och brukade betalas in natura med produkter från gården. Efter reformationen under Gustav Vasas regeringstid gick två tredjedelar av tiondet till kronan (staten) och resten till prästen som lön.

Men denna tvist fick sitt slut då Daniel på hösttinget år 1700 anhöll om att stadfästa förlikning som ingåtts mellan honom och nämndemannen så ”att dhe som grannar tillsammans all träta och oenigheet uphäfwa och med all sämia och enigheet hädan effter hwarandra bemöta”. Ett vite sattes till tjugo daler silvermynt för den som bröt denna förlikning.

Det gick några år med fred dem emellan, men en måndag i slutet av mars månad 1704 kom Daniel berusad hem och han var arg på nämndemannen Nils. I sin upphetsning lät han riva ned en stätta som gick från nämndemannens gård och in på Daniels fägata. Han skrek och gormade tills nämndemannen kom ut på gården vilken då fick ta emot det ena okvädensordet efter det andra.

Daniel var så uppspelt och så arg, att han tog ett steg närmare nämndemannen och hytte yxan som han höll i handen mot hans huvud och hotade honom till livet med orden att han ”intet kan gie sig tillfredh, innan han får släcka sin hämn på Nils”.

Nämndemannen Nils förhöll sig emellertid tämligen lugn under hela bråket, väl medveten om att Daniel nu hade brutit den ingångna förlikningen fyra år tidigare och skulle få det utsatta vitet.

Det var flera grannar som hört Daniels oväsen och förolämpningar, så det var inte svårt för nämndemannen att få med sig vittnen till rättegången som hölls på följande sommarting 1704.

Under rättegången protesterade Daniel mot samtliga inkallade vittnen och skrek och smädade den ene efter den andra. När domen till slut föll blev det en dyr affär för honom med dryga böter. Samt att han på hösttinget fick göra en avbön inför tingsrätten ”som han för sijdwördnadt blifwidt dömbd till att giöra”. Han och nämndemannen var dessutom i ”wänlighet förlijkte” vilket hade bevittnats av gode män så att ”så att dhe hwarandra nu inthet hafwa att tilltahla”.

Läs mer om denna historia i inlägget Du äst een tiuf, skiälm och prackare!

En ägotvist i Kallsjö

Bönderna i Kalllsjö hamnade i tvist med sin granne Gudmund Svensson i Torp för ett kvarn som Gudmund hävdade låg på hans ägor.

Saken drogs inför sommartinget 1704 där den från Kallsjö bördige Daniel var ett av vittnena. Han kunde berätta att ”för 36 eller 40 åhr sedan då dess fader bodde i Kalfsiöö, hafwa Torpa boerne Liqviderat (ersatt) med honom, och gifwit åhrligen derför, antingen 1 mark eller 1 lispund smör”. Daniel sade med andra ord att kvarnen låg på Kallsjös ägor och att bönderna från Torp fick använda den i gengäld mot en viss ersättning.

Det var upphetsade känslor i tingssalen och Gudmund slog näven i bordet och sade till Jöns Jonsson, den man som köpt Daniels gård, ”du skall mahla i helfwete, icke på min Qwarn”. För dessa ohöviska ord fick han plikta tjugo mark.

Ett obetalt kronotionde

Daniel hade det kämpigt ekonomiskt och ibland kom han efter med inbetalningen av skatten. En sådan gång var då han blev han instämd till hösttinget 1706 för att det saknades fem skäppor säd för kronotiondet som ännu inte betalat in för år 1705. Han dömdes att betala för de resterande skäpporna med 24 öre silvermynt. Och eftersom han inte infunnit sig varken vid uppropet eller vid förhandlingarna i detta mål fick han dessutom böta tre daler silvermynt. Då det gick 32 öre på varje daler, var alltså böterna för tredskodomen (uteblivande) fyra gånger mer än värdet på den obetalda skatten!

Skylld för kostöld

På vintertinget 1707 var det dags igen för Daniel att att bli instämd. Det var Bryngel Bryngelsson och hans hustru Märit Nilsdotter i Bråten (Näs) som hade låtit instämma Daniel för att ha blivit beskyllda för en bortkommen ko i Nässja. De lät även instämma fem andra personer för att ohemult (grundlöst) ha eftersökt den eftersökta kon i deras hem. Vittnet Nils Nilsson i Frisnäs sade att Daniel Esping endast sagt att man bör leta i Bråten men ej anklagat dem för tjuvnad. De andra hade endast handlat efter länsmannens order och dessutom eftersökt den saknade kon i flera andra gårdar.

Hela historien slutade med att tingsrätten friade Daniel och de andra fem instämda svarandena, samt friade Bryngel och hans hustru från ryktet om kostöld.

På samma ting försökte Daniel återvinna den tredskodom som han fått på föregående ting med anledning att han inte betalat in hela kronotiondet för 1705. Han hade låtit instämma mönsterskrivaren Anders Westberg. Men som tingsrätten noterade att ”Daniel Esping intet laga förfall till sitt utheblifwande wid senaste Ting gitter (förmå) andraga” så stod domen och böterna fast.

Tingsrätten påminde honom om att han till dags dato ännu icke betalat in hela kronotiondet som ärendet egentligen handlat om. Daniel hade betalat för sex skäppor, ”4 in natura och 2nne med Contante penningar”, men det saknades sålunda fortfarande en och en halv skäppa värt sex öre silvermynt.

Daniel hävdade att han redan betalat detta; en skäppa till gästgivaren Erik Larsson i Vrigstad och en halv skäppa till nämndemannen Per i Skepperstad. Men han kunde inte anföra några bevis som styrkte hans påstående. Daniel ålades att dessutom betala rättegångsexpenser för mönsterskriveran om en riksdaler.

Daniel envisades alltså om att tvista om tämligen små summor men fick böta flerfalt mer.

En förfallen skuld

För att klara sin utgifter med sin skrala ekonomi tog Daniel ett lån, eller obligation som man kallade det, den fjortonde februari 1706. Länsmannen lät instämma Daniel till sommartinget 1707 för att inte ha betalat denna skuld som nu med ränta uppgick till 29 daler och elva öre silvermynt. Daniel nekade först till lånet men kunde inte annat än falla till föga då länsmannen uppvisade en skuldförbindelse med hans egen namnteckning.

Vid samma tingstillfälle lät länsmannen överlämna till rätten en lista på andra skulder vilka var obetalade kronoräntor för 1706 och sakören (böter) för några okvädingsord. Länsmannen läste ur uppbördsboken om Daniels obetalade sakören som uppgick till en daler och 28 öre.

Dagen efter vid samma ting instämdes Daniel av korpralskan Ingegärd Larsdotter i Jakobsbygget som krävde obetalda kronotionden av honom som bestod av sju skäppor säd värt 24 öre silvermynt. Daniel arrenderade en fjärding (fjärdedels mantal gård) i Fröset och korpralskan var högst troligt ägaren till denna gård eftersom hon lät instämma Daniel. Ännu en gång släpade han alltså efter med skatten och kronotiondet avsåg förmodligen föregående år 1705. Daniel lovade att ha betalat alltsammans senast vid kommande Persmässa, vilken infaller på apostlarna Paulus och Petrus dag den 29 juni. Rätten godtog detta löfte men satte ett vite om två daler silvermynt om han inte höll sitt löfte.

Skällsord, swordomb och munbruk

Daniel Esping kunde bli rätt så frispråkig när han blev drucken. Och då skrädde han inte orden om sin vederpart. Ett sådant tillfälle var vid Brittmässotiden 1706, vilken inträffade i början av oktober, då han var på gästgivargården i Ryd.

Här stötte han på gästgivaren i Vrigstad, Erik Boman, och mot denne for han ut i anklagelser att han skulle ha lurat honom på kyrkotiondet för tredje året i rad. Daniel fortsatte med flera grova skällsord och svor åt Erik Boman, varefter han kastade ett ölstop i taket i sin upphetsning.

Men det skulle visa sig att han inte hade några som helst bevis för sina anklagelser. Det hela fick sin uppföljning på hösttinget 1707 då han dömdes till kostsamma böter och ett förnedrande skamstraff bestående av att två söndagar sitta i stocken vid kyrkdörren utanför Skepperstads kyrka. Han ålades också att ersätta käranden och hans vittnen för deras rättegångsexpenser.

Ett och ett halvt år senare, på sommartinget 1709, bad gästgivaren Erik Boman två nämndemän att värdera en häst som han erhållit av Daniel Esping, troligen som betalning för en del av de ovan utdömda böterna. Hästen värderades till en riksdaler och fördes in i tingsrättens protokoll. Man kan undra i vilket skick hästen var som inte var mer värd?

Läs mer i inlägget Skällsord, Swordomb och munbruk

Kyrkoherdens klagan

I skuggan av det Stora Nordiska kriget hade människorna här hemma i Sverige det inte så lätt med alla skatter och pålagor som krävdes av dem för att finansiera kriget. Det var inte bara Daniel som släpade efter med inbetalning av skatterna.

Denna gång hade han gott sällskap av ett flertal personer inom Hultsjö pastorat då kyrkoherden där, ärevördige Andreas Ljungman, på sommartinget 1708 klagade över obetalda skatter och innestående prästrättigheter. Bland de instämda i Skepperstad socken kan nämnas fru Maria Lood och jungfru Katarina Lood på Skärsjö, Daniel Esping i Fröset samt Kerstin i Terle. För Daniels del uppgick skulden till 2 riksdaler och 16 öre från 1706 och 1707.

Tingsrätten dömde de uppräknade personerna att betala sina skulder senast kommande Olofsmäss (29 juli). Därutöver framförde kyrkoherden klagomål över att en del sockenbor i Hultsjö inte velat hjälpa till med underhållet av prästgården. Då han inte tagit upp detta i förväg kunde rätten inte behandla ärendet, men de motsträviga sockenborna uppmanades att fullgöra sina skyldigheter efter lag och kunglig förordning.

En gammal gisten bro

Daniel hade två mål som han var kärande i på hösttinget 1709. Förhandlingarna skedde samma dag och målen togs upp efter varandra som nummer 45 och 46. Och denna gång hade han framgång och vann båda målen.

I det första instämde han hustru Ingegärd Jakobsdotter i Älmesås för det hon utan uppsägning lämnat bruket om en sjättedels mantal i Lilla Fröset. Tydligen delade Daniel bruket med henne så att hon hade en tredjedel och han själv två tredjedelar av gården på ett halvt mantal. När Ingegärd lämnat denna gårdsdel hade den legat öde. Häradsrätten dömde henne att betala för skatt och kronotionde för 1709, samt prästräntor för både 1708 och 1709. Hon dömdes även att betala för Daniels rättegångsexpenser.

I det andra målet lät Daniel instämma Jon Karlsson och Sune Svensson i Lönåsa, båda i Hultsjö socken, för det hans häst fördärvades då han red över en oduglig bro tillhörande svarandena. Häradsrätten dömde dem att ersätta Daniel med åtta riksdaler silvermynt i ersättning för hästen samt ersätta honom med en riksdaler silvermynt för rättegångsexpenser.

Daniel var kanske ute i något ärende som fjärdingsman då en planka under hästen brast. Intressant att notera är att denna häst var värd åtta riksdaler medan hästen han gav gästgivaren Erik Boman endast var värd en riksdaler.

Skjutsrättaren

Eller var Daniel ute som skjutsrättare då bron brast under hans häst? Enda gången det framgår i källmaterialet att han varit en sådan är på sommartinget 1710 då han omnämns som avgående skjutsrättare.

En skjutsrättare var en befattningshavare med uppgift att handha skjutsväsendet inom ett visst område. Denne visade resande till ett härbärge eller såg till att de inkvarterades av en bonde.

Mer om skjutsrättare finns att läsa om i inlägget Durchtågens plågoandar

Fuskare eller slarver

Daniel drev som fjärdingsman in skatter och sakören från folk inom häradet. Men ibland blev det fel och då drogs han inför tinget.

På sommartinget 1710 blev nämndemannen och till Daniel den ingifte släktingen Nils Nilsson i Huluboda instämd av länsmannen för saknade kronoräntor om 2 daler och 24 öre. Men Nils hävdade att han gett dessa penningar till fjärdingsmannen Daniel Esping och det lyckades han bevisa och blev därmed frikänd. Dessa pengar får man förmoda att länsmannen kom att fordra av Daniel.

Samma dag avhandlades ett misstänkt fall av mordbrand på tinget och Daniel var säkerligen bland de intresserade och nyfikna åhörarna. Den misstänkta var änkan Elisabet Jönsdotter från Bodaryd i Stockaryd socken. Sju månader senare beseglades hennes öde då hon blev halshuggen och bränd på bål på Västra härads rättareplats.

Läs mer om denna mörka historia i inlägget I Båhle Brinna som Brändt hafwer

Daniel Esping tillsammans med länsmannen Sven Lövman blev instämda till hösttinget 1711 av Nils Persson i Höreda, Ramkvilla socken, för det fjärdingsmannen Esping krävde honom på en skatt från 1709 som han redan hade betalat. Med sig hade Nils Persson två vittnen som under ed kunde intyga att Nils den 13 november 1709 ”uplade för Daniel Espingh 2 Daler och 24 öre Smt” vilka av Daniel ”emottogs och räknade sampt qwitterade”. När nämndemannen Nils i Huleboda samlade in skattepengarna från folk i bygden saknade han de nu omtvistade pengarna.

Tingsrätten hade inte svårt att döma till Nils fördel och länsmannen fick försöka kräva tillbaka pengarna av fjärdingsmannen ”det bästa han kan” och med det menades nog att det kanske inte skulle vara det lättaste för Daniel var utfattig.

Detta slarv – jag antar att det var slarv och inte oärlighet – med att hantera pengar från skatteindrivningen kostade alltså Daniel två daler och 24 öre silvermynt vilket motsvarade lite drygt en femtedels tunna råg.

Några år senare, på hösttinget 1715, verkar det dock som om han försökte fuska. Då lät nämligen änkan Maria Nilsdotter i Äsprilla instämma häradsprofossen Daniel för det han inte kvitterat soldatlönen hon hade betalat. Han påstod att han inte tagit emot pengarna då han saknade papper att skriva kvitto med. Men då Daniel vägrade avlägga ed härpå, dömde häradsrätten honom att betala soldatlönen samt ersätta hustru Maria Nilsdotter för henne expenser.

Esping allz ingen ägandomb äger

På hösttinget 1712 utfärdades ett intyg av det något ovanligare slaget. Det var nämndemännen Per Andersson i Skepperstad, Nils Nilsson i Huluboda och Nils Börjesson i Fröset som intygade att Daniel ingenting ägde utan allt som fanns i hemmet tillhörde sonen och ryttaren Per Danielsson. Daniel var med andra ord utfattig och kanske skulle detta intyg visas gentemot någon fordringsägare för att visa att här fanns ingenting att hämta? Nils Nilsson i Huluboda var för övrigt gift med Daniels systerdotter Maria Svensdotter.

Det här är enda stället som jag funnit något om sonen Per som alltså var ryttare 1712. Troligen var han ryttare för ett nyuppsatt tre- eller femmänningsregemente och var förlagd någonstans inom rikets gräns.

Fem års obetald skatt

På hösttinget 1714 blev Daniel instämd av rusthållarna Nils i Kulla och Börje i Kråkhult för obetald skatt på fjärdingen i Lilla Fröset. Daniel tillstod att han inte hade betalat skatt sedan 1708. Då skatten var sex daler och 16 öre silvermynt årligen för fjärding i Lilla Fröset som han brukat, uppgick skulden inalles till 32 daler och 16 öre silvermynt. Den andra fjärdingen hade brukats av Sune Andersson mellan 1706 och 1709 men som legat öde sedan dess. Daniel dömdes även att betala rättegångsexpenserna för kärandena om tre riksdaler och sexton öre silvermynt för deras långa resväg.

På vintertinget 1715 redovisades regementsskrivarens restlängd där det framgick att Daniel Esping den 28 november 1708 hade lämnat fyra stycken kor som pant för 1705 och 1706 års resterande skatt som uppgick till 18 daler och 8 öre silvermynt.

Häradsprofossen

Daniel omnämns vara häradsprofoss några gånger i Västra härads dombok mellan åren 1713 och 1715. En häradsprofoss var en tjänsteman inom länsförvaltningen på 1700-talet med polisiära och i vissa fall också straffverkställande uppgifter inom ett härad, som kunde vara ris- och spöstraff och skamstraff. Som betalning erhöll häradsprofossen andel av häradets sakören (bötespengar).

Ett av häradsprofossens uppdrag var som sagt var att utföra ris- och spöstraff. Det var inte något särskilt brott som gav kroppsstraff, utan orsaken var oftast att den arma stackaren var för fattig för att orka betala böterna. I dombokens saköreslängd finner man dessa fall där det istället för pengasumman står ”pliktat corporaliter”.

Under Daniels tid som profoss, åtminstone den tid som vi känner från 1713 till 1715, utfärdades åtskilliga kroppsstraff. Det vanligaste begågna ”brottet” var utomäktenskapliga förbindelser, lönskaläge eller hor där en eller båda parterna inte hade pengar till böterna.

Ett exempel på ett lägersmål var Märit Jakobsdotter från Älmesås i Skepperstad socken. Hon dömdes på tinget för begånget enkelt hor, trots att de två utpekade männen hon umgåtts med hade friats. Hon fick alltså ta straffet för äktenskapsbrott trots att det inte fanns någon dömd gift man! Hon fick böta 40 daler silvermynt och det var en stor summa pengar. Värdet motsvarande ungefär 3½ tunnor råg eller fem tunnor saltad sill. Märit hade inte så mycket pengar, och inte kunde eller ville hennes familj hjälpa henne heller. Hon fick ta skammen och avtjäna straffet kroppsligen, offentligen utfärdat av häradsprofossen Daniel Esping.

Mer om denna berättelse finns att läsa i inlägget Effter dess egna muns Bekiännellse hafwa bedrifwet Enkelt hoor

Men även andra förseelser ledde till kroppstraff. På vintertinget 1714 dömdes fyra män för att de setts röka tobak vid Nydala kyrka. Och på hösttinget 1715 dömdes sju saxiska soldater för slagsmål på Vrigstads marknad vid Persmässotiden. De dömdes för såramål, lytesmöter och fredsbrott om sammanlagt 169 marker och 26 öre silvermynt, ”men som ingendera orka botenn plichta dhe Corporaliter”.

Under 1713 fick ingen Corporaliter, men åren 1714 till 1715 blev det sammanlagt tjugonio personer som fick ta risstraffet. Daniel hade alltså mycket att göra under sin tid som häradsprofoss.

Mer om bestraffningar kan du läsa i inlägget Kroppsstraff vid 1700-talets början

Visitören i Nackeström

Familjen flyttade vidare till Nackeström i Fröderyd socken, men tydligen berättade de inte för någon om flytten för när mantalslängden för 1715 skulle upprättas för Skepperstad socken, så noterade man att Lilla Fröset låg öde och att ”ingen wet wart” de de tagit vägen.

I 1716 års mantalslängd återfinns Daniel och hans hustru i Nackeström, vilket stått obrukat och öde i fyra års tid. Det var en frälsegård om ett fjärdedels hemman och som ägdes av Gustaf Sabelfeldt. I mantalslängden för detta år står det ”Wijsiteuren Daniel Esping och h, fattig”.

Fattigdomen släppte dem inte ur sitt grepp och Daniel hade fortsatta problem att betala sina skatter. Titeln ”Wijsiteuren”, eller visiteur är en intressant titel och kräver en förklaring. Enligt svenska Akademins ordlista är det ett yrke som betecknar en person som visiterar någon, det vill säga någon form av inspektör, kontrollant och då troligast titeln för en tulltjänsteman.

Angivaren

Det var många unga män som kallades ut till millitärtjänst när Stora Nordiska kriget pågick år ut och år in och inget slut syntes vara i sikte. Och det fanns de som gjorde vad som helst för att slippa bli utskrivna till knekt; en del rymde och andra skadade sig själva.

Daniel fick höra talas om en sådan misstänkt självskadare vid namn Per Persson i Ljunganäs, Fröderyd socken. Denne hade hugget tummen av sig och kunde, lämpligt nog tyckte en del, inte tas ut som knekt. Daniel anmälde den unge mannen vilken rannsakades på hösttinget 1716 för att ha ”afstympat sin Tumsfinger i mehning att dermedehlst giöra sig oduglig till Kongl Maj:tz tienst”.

Men Per nekade fullständigt till anklagelsen och menade att det var en ren olyckshändelse förlidne vinter då ”yxna slintat då han skolat tälia på en wigge (kil)”. Han sade att ”tummen är nu lika god och allena en liten dhel af tippen bort”. Rätten trodde på honom och Per blev därför friad.

Han hade emellertid kallats till tinget redan tre dagar tidigare men inte infunnit sig och skulle därför få plikta för detta, en så kallad tredskodom. Men det visade sig att angivaren Daniel Esping lurat honom och bett honom gå hem, så därför slapp han dessa böter.

Men vad var Daniels syfte att lura honom att gå hem? Kanske ville han få Per ställd i sämre dager och fälld, för som angivare fick han en del av böterna. Se exempel på detta i inlägget Kroppsstraff i början av 1700-talet.

Kolegan

Hustru Elisabet Persdotter i Hjälmåkra sålde två skäppor havre, en halv skäppa malt och hyrde ut en ko till Daniel. Men då hon inte bekom någon betalning lät hon instämma Daniel till sommartinget 1717. Och även dottern Annika Danielsdotter angående en bindel. Daniel å sin sida lät stämma hustru Elisabet för ett obetalt kreatursbete för två år sedan.

Tingsrätten dömde Daniel fri från havren och maltet då hustru Elisabet ej kunde lägga fram några bevis, men han ålades att betala henne två marker för kolegan inom fjorton dagar. Daniel och Annika erbjöd sig att betala för bindeln och då drog Elisabet tillbaka stämningen för denna.

Angående Daniels vice versa gjorda instämning, noterade tingsrätten att detta ärende redan avgjorts den åttonde februari på vintertinget 1716 och lämnade det därför därhän. Slutligen dömdes Daniel att betala Elisabets rättegångsexpenser med 1 marker silvermynt.

På följande höstting samma år, 1717, lät mönsterskrivaren Jonas Thulin instämma Daniel i Nackeström för obetalt hö som han tagit 1712 på dennes boställe Kristorp i Fröderyd socken. Daniel kunde emellertid uppvisa ett kvitto om 1 riksdaler och 16 öre silvermynt som han betalat till salige borgmästaren i Eksjö Amund Branting och han friades därför från stämningen.

Görtz’ nödmynt

På vintertinget 1720 lät Daniel Esping instämma korpralskan Ingegärd Larsdotter i Sunnerby, Vrigstad socken, angående en skuld om sju riksdaler silvermynt ”myntetechn” som han gett till henne. I gengäld lät korpralskan stämma Daniel för en resterande skuld om fyra skäppor från 1708 års kronotionde.

Dessa ”mynttecken” var nödmynt som tillverkades under Karl XII:s sista regeringtid innan han blev skjuten i Norge i november 1718. Nödmynten hade till skillnad från de vanliga silvermynten knappt något metallvärde alls, men de var präglade med värdet 1 daler silvermynt. Efter Karl XII:s död fick mannen bakom dessa nödmynt, kungens rådgivare Georg Heinrich von Görtz, skulden för landets dåliga ekonomi och det bestämdes att mynten skulle återinlösas med halva värdet senast den förste juni 1719. Man fick dock endast två öre per mynt i handen, resten var en skuldförbindelse av kronan som lovade att betala när det så var möjligt.

Men Daniel var försent ute då han skulle lösa in sina mynt hos korpralskan – vilken sannolikt hade hand myntens inlösen. Tingsrättens dom blev att trots att han varit för sent ute skulle han få två öre silvermynt eller sammanlagt fjorton öre men ingen skuldföbindelse för den resterande delen.

Då det gick 32 öre per daler, innebar det att Daniel endast fick tillbaka en sextondel av värde och det måste ha varit ekonomiskt svidande. Det var dyrtider i riket och priset på mat och annat hade rusat i höjden de senaste åren.

Avslutningsviis  i detta mål dömdes Daniel att betala de fyra skäpporna för 1708 års kronotionde och  även fullgöra 1707 års dom samt ersätta hustru Ingegärd för hennes rättegångsexpenser med en riksdaler och 16 öre silvermynt. Angående 1707 års dom syftade tingsrätten på den tidigare omtalade skuld för kronotiondet samma år om sju skäppor säd värt 24 öre silvermynt. Tydligen hade Daniel inte betalat för detta, trots att tretton år gått.

Läs mer i inläggen Görtz’ nödmynt och Anno 1717 war ganska dyr Tijdh här i Småland.

Utmätningen

Den sista stora striden – om man får kalla den så – utkämpade Daniel mot hovrättskommissarien Daniel Stocke på herrgården Hallsnäs i Ramkvilla socken.

Hovrättskommissarie Stocke lät instämma Daniel Esping på hösttinget 1720 för en skuldfordran om 100 daler silvermynt för ett lån som han tagit den tolfte januari 1701. Men Daniel underlät att infinna sig till tingsrätten och han dömdes därför för tredska då han trots utdelad stämning uteblivit. Han dömdes också att betala 3 daler silvermynt för hovrättskommissariens rättegångsexpenser samt gav denne tillåtelse att själv försöka få igen pengarna genom indrivning.

Daniel återkom följande vinterting 1721 och då lät han i gengäld instämma hovrättskommissarien i Hallsnäs och han hävdade att han inte ha lånat mer än 10 daler silvermynt. Och vidare hädade han att sonen Sven lett två oxar till hovrättskommissarien och att dottern Annika lett en ko till densamme samt att Daniel dessutom gett en halv tunna råg. Till allt detta nekade hovrättskommissarien och Daniel uppmanas att till nästa ting ta med sig vittnen för att styrka sina uppgifter.

Och Daniel återkom till sommartinget där han visade upp tvenne attester att han lett två oxar till Hallsnäs som betalning för skulden. Men attesterna saknade underskrifter och underkändes. Tingsrätten gav honom dock ännu en möjlighet att till nästa ting försöka bevisa sin sak, men om han inte då lyckades skulle han förlora målet så att ”det sludt i Saken skie må.”

Daniel återkom på höstinget och upprepade återigen att han redan betalat skulden från 1701. Men under tiden hade hovrättskommissarien letat bland skuldsedlar och funnit att den betalning som Daniel gjort med oxarna gällde en annan skuld som var på 17 daler och 26 2/3 öre silvermynt. Och nu dömdes Daniel att betala sin skuld på 100 daler silvermynt samt med en årlig ränta om fem procent, sammanlagt 200 daler smt. Han dömdes vidare att erlägga hovrättskommissariens rättegångsexpenser för fyra ting sammanlagt tolv daler silvermynt.

Med ränta på ränta under nästan 22 års tid borde skulden ha växt från 100 daler till 278 daler silvermynt och inte 200 daler. Det verkar som om man räknade fel och inte tog hänsyn till ränta-på-ränta effekten.

Hovrättskommissarien gick nu genast till handling och lät göra en utmätning hos Daniel. I mantalslängden från 1721 står det att han och hustrun Elisabet bor i fjärdingen i Nackeström och Daniel var ”uthgammal och aldeles uthfattig”. Sonen Jonas bodde hos dem och hade brukningen. Kanske även dottern Annika bodde hos dem.

Hovrättskommissarien fick emellertid gå tomhänt därifrån; Daniel ägde i stort sett ingenting. Men han gav sig inte så lätt utan lät till på följande vinterting 1722 instämma Daniel och hans barn då han inte litade på att Daniel inte ägde något mer än en ”gammall Sadele á 12 öre Smt”. Det pålades Daniel att till kommande ting visa en riktig inventarielista och skilja på vad som var hans eget och hans barn Johans och Annikas, och i synnerhet vad som varit den avlidne sonen Jonas Espings egendom.

Sista kapitlet i denna historia skrevs på sommartinget 1722. Daniel och dottern Annika infann sig på tinget där han erbjöd sig att avägga ed om att han inte ägde mer än en ”gammal Sadelale á 12 öre Smt och någre gambla Skor som ingen will wärda att uppteckna”. Han visade dessutom upp en förteckning över kvarlåtenskapen efter avlidne sonen Jonas ”sampt Specification på dess begrafning omkostnad till 12 dahler 16 öre Smt”. Men då varken hovrättskommissarien eller sonen och soldaten Johan var tillstädes – den senare var på regementsmöte – kunde tingsrätten ej ta deras eder men lät anteckna deras erbjudande i protokollet. Därmed hade tvisten som varat i två och ett halvt år nu äntligen fått sitt slut.

Hovrättskommissarien fick inga pengar, varken av skulden, räntan eller rättegångsexpenserna.

Freden

Det långa kriget närmade sig sitt slut. I december 1720 ingicks den första i en serie av freder med Sveriges fiender och den sista slöts med Ryssland i augusti 1721. Denna fred blev den hårdaste som Sverige ingått sedan medeltiden och nu var det svenska stormaktsväldet till ända. Men ett krigstrött och utarmat folk kunde äntligen pusta ut och se med tillförsikt på framtiden. Daniel var nu en gammal man som närmade sig sjuttio år.

Läs mer om hur frederna firades genom tacksägelsegudstjänster med grannsocknen Bäckaby som exempel i inlägget Lof och Tacksägelse öfwer den Lyckeligen Ehrhåldne friden.

Vräkningen

Daniel och hans familj hade bott och brukat frälsehemmanet Nackeström sedan 1717. Den tolfte februari detta år hade nämligen sonen Sven ingått avtal med ägaren Johan Dusaeus om att få tillträda detta fjärdingshemman i Nackeström. Det hade legat öde i fyra år och förfallit, men han lovade att ställa det i ordning igen ”i full Cultur, så med huus, åker, äng, gärdesgårdar” och skulle i gengäld få fyra frihetsår med vilket jag antar att det avses utan arrendeavgift. Samma kontrakt underskrevs också av Daniel, sonen Johan och den numer avlidne sonen Jonas.

Daniel fick nog inte så mycket hjälp av sina tre söner som det var tänkt. Alla tre togs ut som soldater och Sven var kommenderad till Göteborgs och Stockholms garnison från 1717 till 1723. Det var troligen likadant för hans två bröder.

Ägaren Johan Dusaeus sålde i september 1717 Nackeström till befallningsmannen Abraham Falk för 80 daler silvermynt. Senare omvandlades Nackeström till kronohemman och kyrkoherden Petrus Ternerus i Vrigstad hade därigenom fått besittningsrätten.

Kyrkoherden lät göra syn på hemmanet och det befanns vara i ett uselt skick och svårt angripet av röta och allmänt förfallet. Daniel och hans familj fick meddelande om avvisning, vräkning med andra ord, den femtonde november 1722. Kyrkoherden lät även instämma Daniel till sommartinget 1723 där han vill ha ersättning för skadorna på hemmanet som man hade värderat till 105 daler och 13 1/3 öre silvermynt. Daniel dömdes att inom år och dag att fullgöra reparationerna in natura, det vill säga genom varor och arbete. Däremot lämnade tingsrätten öppet om Daniel ville göra en annan värdering som kunde vara lägre, men det brydde sig inte Daniel om. Kyrkoherden begärde inga rättegångsexpenser för egen del.

Tvisten med syskonbarnet

På hösttinget 1725 drogs en härva fram av skulder emellan Daniels barn Johan Danielsson Fröberg och Annika Danielsdotter i Gärdeskvarn å ena sidan och deras ingifte kusin nämndemannen Nils Nilsson i Huluboda å andra sidan. De hade uppenbarligen haft flera affärer med varandra under åren men ömsesidigt släpat efter med betalningarna.

Syskonen Johan och Annika lät instämma nämndemannen Nils i Huluboda angående en skuldfordran om fyra riksdaler silvermynt för resterande köpeskilling av ett par stutar. Annika stämde honom för egen del angående betalning för en ung kalv, ett par tyska skor, en fårskälla samt begärde betalning för åtta stycken utförda dagsverken. Dessutom sade Annika att hon och nämndemannens dotter hade skrädit råg på första stora böndagen och andra söndagar, vilket var straffbart och kallades för sabbatsbrott.

Nils vidgick sin skuld om fyra riksdaler för stutarna men trots att han hävdade att han redan betalat för kalven som hans hustru fått dömdes han av rätten att betala för denna. Men för fårskällan som Annika lånat till Nils och de tyska skorna, ombads hon av tingsrätten att skaffa fram bättre bevis.

Och tingsrätten hotade att hon skulle få plikta för sabbatsbrottet då hon med egna ord arbetat flera söndagar, om hon inte kunde bevisa att hon fått befallning av nämndemannen. Hon dömdes inte denna gång och det återkom inte heller på något av de följande tingen.

Nämndemannen Nils Nilsson å sin sida lät stämma Daniel Esping och hans barn Johan och Annika för en rad skulder; bland annat en halv tunna råg, sex skäppor korn, en skuld på tjugo riksdaler silvermynt samt tre riksdaler silvermynt för tull från hans kvarn.

Håkan Olofsson i Kallsjös ryttartorp vittnade att den numer avlidne sonen Jonas Esping för fem år sedan vid påsktiden hade lånade tre skäppor korn av Nils i Huluboda för att ha som utsäde i Bråten där han tagit över bruket efter sin far. Här sade tingsrätten att Nils fick försöka få ersättning för dessa av Jonas Espings kvarlåtenskap.

Kravet för de sex skäpporna korn avvisade tingsrätten med mindre än att han kunde framlägga bättre bevis. Likaså angående hans fordran på tjugo daler silvermynt, men här lovade Nils att bevisa till nästa ting. Angående tullen från kvarnen så kunde han inte heller här bevis ”om någon honom frånsnilat blifwit”.

Mjölnaren

Sista gången Daniel återfinns i domboken är på vintertinget 1727. Han var inte själv närvarande men omtalas som mjölnare i en tvist mellan nämndemannen Nils Nilsson i Huleboda och Olof Svensson i Gärdeskvarn. Tvisten gällde ett fördärvat kvarnshjul, ej återlämnde delar till kvarnhjulet, för saknade bräder, timmer och en bjälke med mera. Sammanlagt anförde Nils åtta punkter emot Olof. Vittnena Sven Svensson i Fröset och Håkan Olofsson Kallsjö hördes och de nämnde att mjölnaren Daniel Esping använt och tagit en del av det saknade materialet.

Daniels sista tid

År 1725 bor Daniel och Elisabet i Gärdeskvarn, kanske som inhyses hos Olof Svensson, och Daniel var nu över sjuttio år gammal.

Sin sista tid bodde han hos sonen och soldaten Johan Fröberg på torpet Slottet under Fröset Södergård. Här avled Daniel den tionde februari 1728 i en ålder som uppgavs vara 77 år. I hans dödbok står följande att läsa:

”Dominica Septuagesima begrofs Daniel Esping, född 1651 fadren Cornet Pehr Jonsson i Wästreqwarn, modren Anna, fölgt sin Fader i gamla Tyska kriget, blef fången under Brandeburg där tienat, samt Lüneborg Biskopen af Münster och Dannemark, sen fadren blef skuten, redux in patris [återkommen till fäderneslandet], gifte sig med gamle Leutnant Swen Götessons doter i Skeppersta Lisbet, cum qva [med vilken kvinna han fick] 7 barn, 6 Söner och 1 doter af hwilka 2 Söner 1 doter lefva, dödde dhen 10 Februarii hos sin Son Soldaten Johan i Slottet, begrafwen på Frösiö Wästregårds griffteplats. Aetas 77 åhr.”

Ett långt och innehållsrikt liv var till ända. En färgstark och stridbar person hade tystnat för gott.

Makan Elisabet blev 106 år

Vad hade inte hustrun Elisabet Svensdotter fått stå ut med genom alla år? Daniel hade misskött familjens ekonomi och därför hade de fått lämna ett tämligen tryggt liv som hemmansägare till att flytta runt och bruka det ena stället efter det andra. Och hon fick stå ut med Daniels alla tvister och bråk och fylleri. Hur tog hon detta? Var hon timid och lugn och led i tysthet eller hade de ett stormigt äktenskap? Det lär vi nog aldrig få reda på. Elisabet är tämligen osynlig i källmaterialet. Hon förekommer endast i kyrkböckernas husförhörslängder, i födelseboken för barnen och slutligen i dödboken. Men inte någonstans är hon omnämnd i domboken.

Efter makens död bodde Elisabet tillsammans med den ogifta dottern Annika i yttersta fattigdom kvar i en stuga i närheten av Slottet under Fröset Södergård. Dottern tog hand om sin gamla moder men själv anges hon i dödboken alltid ha varit sjuklig. Annika avled 1748 efter att ha legat till sängs de sista åtta veckorna. Hon blev 57 år gammal. Prästen avslutande text i dödboken lyder:

”Warit här i sochnen alla sina dagar, och tienat en tid, skött sedan sin gambla moder. Altid siuklig. Nu legat till säng i 8 weckor, 60 åhr wid pass gammal. Dödde den 13 Maji.”

Dottern Annika förblev som sagt ogift. Under 1700-talet gifte sig de allra flesta, uppemåt nio av tio. Men hon hade oturen att bli vuxen under Stora Nordiska kriget som innebar en oerhörd dränering av unga män, vilket ledde till ökad konkurrens på äktenskapsmarknaden. För Annika och hennes jämnåriga sjönk andelen gifta och man kan förmoda att det för henne, som var både sjuklig och fattig, gjorde att hon inte hittade någon.

Läs mer om detta i inlägget De ogifta

Sonen Sven Esping togs 1717 ut som soldat under Stora Nordiska kriget då han var nygift med pigan Annika Nilsdotter från Lannaskede. Hon väntade på honom i sex långa år innan kriget var till ända och de kunde sätta bo tillsammans. Det gick bättre för Sven här i livet då han och hans hustru kunde köpa en fjärding Fröset Västergård och blev således hemmansägare. De fick två döttrar varav den ena dog i barnaåren. Sven fick ”passion i halsen” och avled i juli 1754 i en ålder av 65 år.

Fyra månader senare, i november 1754, avled Elisabet Svensdotter. Hon hade varit änka i hela 27 år och överlevde alla sina barn utom sonen Johan Fröberg. Prästen skrev om henne i dödboken att hon ”warit altid frisk, och aldrig legat siuk utom 1 dygn tillika förr då hon dödde, tå hon, inom 1 timme, både siuk och död blef, den 14 November om aftonen. ” Hon hade levat ”christeligt och wähl” i alla sina år. De sista fem eller sex åren var hon alldeles blind.

Elisabet blev gammal, mycket gammal. Enligt dödboken blev hon 106 år och är den äldste omnämnda personen i Fröderyds dödbok.

Läs mer i Hur gammal blev man på 1700-talet?

Hon skulle då ha varit född samma år som trettioåriga kriget tog slut, 1648. I kyrkböckerna under karolinertiden, speciellt före och efter 1700, omtalas ett flertal hundraåringar. Kanske hade människor förr, om de undgick epedimier och annan bråd död, goda möjligheter att bli mycket gamla – genom ett sunt liv, enkla levnadsvanor och en renare miljö? Eller var det bara så, i början av kyrkobokföringen, att folk hade svårt att hålla ordning på sin ålder? Kanske sanningen ligger någonstans mittemellan?

I dödboken finns uppges Elisabet ha varit 24 år gammal då hon gifte sig och skulle då ha levat i tillsammans med Daniel i hela 55 år. Om detta stämmer skulle deras äktenskap ha varit det sjunde längsta i Fröderyds socken under 1700-talet. Men mina efterforskningar ger att de troligen gifte sig omkring 1685 och då var de istället var gifta i 42 år.

Om uppgiften i dödboken stämmer att hon var 24 år när hon gifte sig, bör hon snarare ha varit född 1661. Annars skulle hon vid sista barnets födelse, sonen Jonas i oktober 1701, ha varit 53 år gammal. Inte omöjligt, men troligare var hon mellan fem och tio år yngre än vad dödboken anger. Så sannolikt blev Elisabet inte fullt så gammal som dödbokens uppgift; åldern har nog överdrivits men kanske uppnådde hon 100 år trots allt?

Elisabets överlevde sin man och alla sina barn utom sonen Johan. Han blev soldat för Fröset nummer 88 i tjugoett år och tog sig namnet Fröberg. Han skall enligt dödboken ha fått åtta barn under tre äktenskap, men endast två av dem var i livet vid tiden för hans död. Han avled 1773 på torpet Björkenäs i Fröderyd i en ålder av 76 år då han sveptes med i rödsotsepidemin som härjade svårt det året då dödstalet i socknen sköt i höjden med 28 avlidna enbart i denna sjukdom.

Sista makan till Johan, Malins Månsdotter, var mer än trettio år yngre och hon fick ta en tung ”börda af mannens ålderdomssvagheter, medh mycket omsorg för hans föda och skötsel.” Kyrkoherden besökte Johan då han nyligen insjuknat rödsoten och kände hur slutet nalkades. Han fick då herrens heliga nattvard och avsomnade sju dagar senare då han var ”mätt af lefnad.”

Slutord

Av berättelsen om Daniel framgår det tydligt att han stundom kunde äga ett häftigt humör och drog sig inte för att säga vad han tyckte och förolämpade sina förmenta ovänner. Särskilt när han blivit drucken. Men varför söp han? Kanske för att döva en gammal krigsskada från sin tid i Tyskland, eller för att tränga undan minnena från krigsupplevelserna. Många blev ärrade till kropp och själ av krigets brutalitet och kunde få svårt att finna ro efter hemkomsten. Men Daniel var inte unik på något sätt, domböckerna berättar många historier om personer med häftigt humör, som söp, bråkade, förolämpade och svor.

När jag påbörjade arbetet med att skriva ned biografin om Daniel Esping förstod jag inte hur mycket arbete det skulle bli. Det är främst det omfattande materialet från Västra härads dombok som jag med mycken möda tagit mig igenom. Han förekommer inte mindre än 95 gånger på tinget och ur detta väldiga material har jag skapat flera mindre berättelser i separata inlägg. Biografin blev lång  – den motsvarar ungefär 40-50 sidor boktext – men jag har försökt så gott det går att återge Daniels tidvis stormiga liv från vaggan till graven.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 6.000 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Per Jonsson Esping – soldat under stormaktstiden; Det här är berättelsen om soldaten Per Jonsson Esping från Fröderyd socken på det småländska höglandet. Hans levnad sammanfaller med Sveriges uppstigande till en av Europas stormakter. Berättelsen om Per är också en berättelse om hur det var att leva som soldat under 1600-talet. Han började som utskriven gemen soldat och genom åren klättrade han i den militära hierarkin tills han strax före sin död i Pommern blev löjtnant.

Sven Danielsson Esping; Det här är berättelsen om Sven Danielsson Esping i Fröderyd socken på det småländska höglandet, vilken togs till soldat i slutet av det Stora Nordiska kriget. Indelningsverket förmådde inte längre leverera tillräckligt många soldater till armén och kriget, som under snart två årtionden hade dränerat landet på unga män. Därför tog myndigheterna till de så förhatliga tvångsutskrivningarna och Sven, som precis gift sig och drömde om att få börja ett liv med sin hjärtas utvalda, skickades iväg till garnisonerna i Göteborg och Stockholm. Den unga hustrun Annika fick vänta i sex långa år innan freden var vunnen. Därefter satte de bo och fick trettio år tillsammans.

En fjärdingsman i början av 1700-talet; I lokalsamhället fanns fjärdingsmän som biträdde kronolänsmannen. Daniel Esping från Fröderyd socken och Västra härad var en sådan och innehade sitt uppdrag under nära trettio år, från 1693 till 1722, vilket i stort sett sammanföll med Stora Nordiska kriget som tärde hårt på landets ekonomi och befolkning. I det här inlägget följer vi hans besök till tinget för att därigenom få en insikt i vad uppdraget som fjärdingsman kunde innebära.

Görtz’ nödmynt; I slutet av Karl XII:s regeringstid präglades det stora mängder så kallade nödmynt och vid hans död i november 1718 fanns det fortfarande 25 miljoner i omlopp. Vid halvårsskiftet 1719 skulle samtliga nödmynt växlas tillbaka men Daniel Esping i Fröderyd socken på det småländska höglandet insåg detta försent. I det här inlägget får vi följa hans försök att få igen sina pengar då han drog sin sak inför tinget.

Skällsord, Swordomb och munbruk; Fjärdingsmannen Daniel Esping från Fröderyd kunde bli rätt så frispråkig när han blev drucken. Och då skrädde han inte orden om sin vederpart. Ett sådant tillfälle var på gästgivargården i Ryd då han for ut i anklagelser mot Erik Boman för att denna skulle ha undandolt kyrkotiondet för tredje året i rad. Men det skulle visa sig att han inte hade några som helst bevis för sina anklagelser, varför han dömdes till kostsamma böter och ett förnedrande skamstraff.

Jönköpings infanteriregemente; register över Jönköpings infanteriregemente och roteringslängder innehåller soldaterna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Västra Härad.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Kroppsstraff vid 1700-talets början; I domböckernas saköreslängder finner man emellanåt att de dömda inte kunnat betala sina böter utan istället fått ta kroppsstraff. Hur vanligt förekommande var detta och var det vissa sakfällda som var vanligare än andra när det gäller kroppsbestraffning? Dessa och andra frågor försöker jag besvara på i detta inlägg genom att studera saköreslängderna för Västra härad mellan 1696 och 1720.

Anno 1717 war ganska dyr Tijdh här i Småland; I mitten av Bäckabys kyrkobok över födda, vigda och döda finns insprängt några noteringar om himmelsfenomen, missväxt och dyrtider. Det är några sporadiska men spännande noteringar mellan åren 1716 till 1725.

Lof och Tacksägelse öfwer den Lyckeligen Ehrhåldne friden; I mitten av Bäckabys kyrkobok över födda, vigda och döda (C:2 1715-39) finns insprängt tre noteringar om tacksägelsegudstjänster över slutet på Stora Nordiska kriget som varade 1700-1721.

Jon Nilsson och hans sex kvinnor; Jon Nilsson i Hättebo hade fyra otrohetsaffärer under sina sista tio levnadsår i början av 1700-talet. I en av dem dömdes han till döden för dubbelt hor men benådades och fick istället löpa gatlopp. Vid det sista lägersmålet avled han i fångtransporten på vägen till tinget i Vrigstad.

Den otrogna soldathustrun; Änkan och soldathustrun Kerstin Persdotter hade blivit gravid och övertalades av sin älskare att skylla på en annan soldat i samma by. Och sättet hon meddelade det på var minst sagt dramatiskt.

Två grannars bråk och förlikning; Man levde tätt tillsammans i byarna förr i tiden och det var inte konstigt om det uppstod spänningar som hotade grannsämjan. En liten tvist eller oförrätt kunde lätt växa med tiden och förpesta grannsamvaron i åratal för att en dag brisera. Detta hände i Näs år 1700, Fröderyd socken, när två grannkvinnor råkade i luven med varandra. De möttes därefter på tinget och här förliktes de och deras män med varandra – och förhoppningsvis – förblev de fortsättningsvis goda grannar.

Effter dess egna muns Bekiännellse hafwa bedrifwet Enkelt hoor: Märit Jakobsdotter dömdes på tinget för begånget enkelt hor, trots att de två utpekade männen hon umgåtts med hade friats. Hon fick alltså ta straffet för äktenskapsbrott trots att det inte fanns någon dömd gift man! Hur kunde det bli så?

Hur gammal blev man på 1700-talet; Hur länge levde man på 1700-talet. Kanske har du hört någon berätta att medellivslängden förr i tiden var nedåt 30 år. Var det verkligen så? I mitt arbete med att skriva av Fröderyd sockens (församlings) dödbok har jag samlat på mig material som kanske kan bringa lite klarhet i denna fråga.

Långvariga äktenskap på 1600- och 1700-talet; Firade man guldbröllop på 1700-talet? Ja, faktiskt så gjorde man det i form av en förnyad vigsel i kyrkan. I den här artikeln skall vi undersöka hur långa äktenskap kunde bli i Fröderyd (F) socken i Småland. Perioden är avgränsad till 1700-talet. Metoden att finna långa äktenskap har varit att titta i Fröderyd dödbok 1688-1800. Det innebär att de ingångna äktenskapen sträcker sig från mitten av 1600-talet till mitten av 1700-talet.

De Ogifta; hur vanligt var det att man gifte sig, eller tvärtom, att man förblev ogift på 1600- och 1700-talet? Och hur såg de ogiftas levnadsvillkor ut? Dessa och andra frågor försöker jag besvara i inlägget, samt ger några exempel på levnadsöden.

Vad dog våra förfäder av? I 1686 års kyrkolag ålades det prästerna att anteckna om födelse/dop, lysning/vigsel och död/begravning i de så kallade ministerialböckerna. Dödsorsaken noterades undantagsvis fram till 1749. Detta år bildades nämligen tabellverket och alla sockenpräster skulle därefter årligen inlämna sammandrag av befolkningsförhållanden som utdrag ur kyrkböckerna. I praktiken innebär detta att dödböckerna från och med denna tid även innehåller uppgift om dödsorsak. I detta inlägg studeras vad folk dog av i Fröderyds socken under perioden 1754 till 1800.

I Båhle Brinna som Brändt hafwer; När soldathustrun återvände från Skåne fann hon sitt torp nedbrunnet. Av våda – trodde man först. Men snart fann man omständigheter som pekade på anlagd brand som skulle dölja inbrott och snart riktades misstankarna mot änkan i Bodaryd. Hon hade rykte om sig att snatta från sina grannar i bygden när tillfälle gavs. Men kunde hon verkligen ha gått så långt som att sätta eld på soldattorpet?

Källor

Daniel förekommer tämligen flitigt i Västra härads dombok som jag har gjort ett särskilt inlägg för:

Daniel Esping i domboken; Daniel Persson Esping från Fröderyd socken var i samtiden en färgstark personlighet och förekom flitigt på Västra Härads ting i alla möjliga sammanhang, många gånger under mindre smickrande omständigheter. Han förekommer inte mindre än 95 gånger i protokollet mellan åren 1686-1727. I det här inlägget har jag sammanfattat alla dessa domboksprotokoll och de ger en intressant inblick inte bara i hans liv utan också vad man tvistade om på den här tiden.

Övriga källor:

• Rulla 1677:10, Rullor Jönköpings Infanteriregemente
• Jordebok för Fröderyd 1712 sid 792-796, Jordeböcker, Jordeböcker Jönköpings län, SE/RA/55201/55201.06/75 (1712)
• Corporaliter, WordSense Dictionary, https://www.wordsense.eu/corporaliter/
• Häradsprofoss, Förvaltningshistorisk ordbok, https://fho.sls.fi/uppslagsord/1865/haradsprofoss/
• Vistör: Svenska Akademiens Ordlista, https://www.saob.se/
• Nödmynt, Wikipedia, https://sv.wikipedia.org/wiki/N%C3%B6dmynt