Det unga familjen var nyinflyttad i byn och det dröjde inte länge förrän maken fick upp ögonen för grannhustrun, vilken levde i ett olyckligt äktenskap. Snart började ryktet gå om deras farliga och olovliga förbindelse och trots att de med nöd och näppe klarade sig undan den första rannsakningen på tinget kunde de inte hålla sig ifrån varandra, vilket skulle få ödesdigra konsekvenser.

En ny familj till kommer till byn

En ny bonde flyttade på vintern 1671 in till byn Solkaryd i Skepperstad socken. Det var Nils Börjesson som tog över brukningen av en frälsegård där. Med sig hade han sin 24-åriga hustru Ingrid Brynjelsdotter och deras lilla barn.

Solkaryd bestod av två hela mantal skattefrälsehemman med varsitt rusthåll, samt ett tre fjärdedels och ett halvt skattehemman.

I en av granngårdarna bodde bonden Sven Karlsson med sin hustru Kerstin Hansdotter. De levde i ett olyckligt äktenskap men skilsmässa var mycket svårt att få igenom vid den här tiden. De hade varit gifta i elva år och fått två barn men som dött i spädare barnaåren, det sista för sex år sedan

Nu ville det sig inte bättre än att Nils Börjesson och Kerstin Hansdotter fattade tycke för varandra och började umgås i hemlighet på ett förbjudet sätt. Att båda var gifta innebar dubbelt hor och straffvärdet för detta brott var enligt lag döden.

Med tiden började ryktet gå om deras förhållande varför länsmannen Sven Svensson Lövman på följande vår avsåg att delge Nils misstanke om lägersmål. Men Nils var inte tillstädes då han var på besök hos sin svärfar Bryngel i Hjälmåkra. Det dröjde därför till hösttinget innan Nils och Kerstin ställdes till svars för ryktet som stod på dem.

Friade från ryktet

Deras sak togs upp som andra mål på den första tingsdagen, måndagen den nionde oktober. Här anklagade skrivaren Sven Månsson Skog på Eksjö Hovgård för det rykte som stod på Nils Börjesson. Det framkom att båda paren hade det illa ställt i sina äktenskap, och att Nils illa umgåtts med sin unga hustru Ingrid Bryngelsdotter och ofta ”henne illa trackterat (behandlat)”.

Ingrid själv kunde själv inte närvara vid rannsakningen då hon låg hemma och var sjuk. Istället hade hon skickat sina två bröder, Jöns och Jon Bryngelssöner, att föra hennes talan. De lät berätta att Ingrid inte beskyllde sin make för något umgänge med ”lössaktig quinfolck”, varken för Kerstin Hansdotter eller någon annan.

Sven Karlsson, Kerstins make, kunde heller inte säga att han ertappat sin hustru med att gå till eller ifrån Nils, ej heller att han funnit dem tillsammans.

Nils nekade till hor och tingsrätten beslutade sig för att skjuta upp fortsatta förhandlingar till morgondagen. Men då trädde Sven Karlsson fram och gjorde sin hustru Kerstin fri och oskyldig från hor, ”både för Nils Börgeson som andre”. Sammaledes gjorde Jon och Jöns Bryngelssöner, då de å Ingrids vägnar gjorde hennes man fri från misstanke om hor med Kerstin Hansdotter. Detta avgjorde målet och båda misstänkta parter i målet frikändes ”in till någon kan annat bewijsa”.

En misslyckad rymning

Här hade historien om Nils och Kerstins förbindelse kunnat ta slut. De hade fått ögonen på sig och med nöd och näppe sluppit undan dödsstraffet. Men de hade andra planer och ville annorlunda; de bestämde sig för att rymma från bygden. Om det var för att deras kärlek till varandra var för stor, eller om det helt enkelt var för att de drömde om ett annat liv fria från sina nuvarande äktenskap, lär vi aldrig få veta.

Fjorton dagar efter frikännandet på Västra härads ting var både Nils och Kerstin försvunna. Sven Karlsson saknade nio riksdaler och det stod klart för alla i byn att de båda rymt bort tillsammans. De hade tagit sig till Västervik som var en av Smålands viktigare städer med hamn mot Östersjön. Förmodligen tänkte Nils och Kerstin att fara längre bort, till Gotland, Finland eller någon av de baltiska provinserna, för att börja ett nytt liv långt bort från lagens långa arm.

Men deras äventyr slutade tvärt i Västervik. De hade efterlysts och återfanns här efter en vecka efter det de försvunnit. Nils och Kerstin fångades in och fördes tillbaka till Västra härad, till Eksjö Hovgård, under fängsligt förvar. Av de stulna penningarna fick Sven tillbaka fyra riksdaler, de övriga synes ha använts under tiden på flykt.

Andra gången inför rätta

Båda erkände hor med varandra och de ställdes inför rätta ännu en gång, nu i en extrainsatt rättegång som hölls dagen efter första advent; måndagen den fjärde december. Förutom rymningen och hordomslasten, beskyllde nu Sven sin svärmor för att ha hjälp Kerstin att rymma. Han beskyllde även hustrun och svärmodern för att stulit från hans hem och honom ”ruinerat fyra gånger”. Omsider erkände Kerstin ha stulit en kittel som hon sade vara gömd i en bergsklyfta nedanför en rotvälta i hennes mors hage.

Därefter tillfrågades Kerstin Hansdotter om hon haft lägersmål med något annat mansfolk? Men därtill nekade hon bestämt.

Efter noga övervägande föll så slutligen tingsrättens dom. Nils och Kerstin dömdes båda till döden enligt Guds och Sveriges lag som sade att ”dhen som hoor bedriffuer medh någon mans hustru, skall döden döö”:

Om en man ertappas då han ligger med en annan mans hustru, skall båda dö, både mannen som låg med kvinnan och kvinnan själv.
Femte Moseboken, 22 versen:

Nils Börjesson hustru, Ingrid Bryngelsdotter var denna gång närvarande vid rannsakningen och bad med gråtande tårar om mannens ”lijfs förskoning”. Hon berättade att hon hemma hade ett litet äkta barn och var nu havande med hans barn vars nedkomst väntades en månad före kommande vårfrudag, alltså i slutet av februari månad. Hon vill gärna betala för hans böter efter sin fattiga förmåga. Men Sven Karlsson ville denna gång varken ta tillbaka sin hustru eller bedja för hennes livs förskoning.

Hovrättens avgörande

Som regelmässigt var skickades en dödsdom utfärdad av tingsrätten vidare till Göta hovrätt i Jönköping för överprövning. Tingsrätten var bunden att döma efter Guds och Sveriges lag, till exempel dödsstraff för hor, men i de flesta av dessa fall mildrades domen av hovrätten. Men dubbelt hor var ett betydligt allvarligare brott än enkelt hor, där endast ena parten var gift.

Göta hovrätts dom kom den femtonde december. I sin argumentering fäste sig hovrätten vid ett antal saker. Att de inför hösttingets rannsakning den nionde oktober var ”uthij lifz fahra stelte” men likväl icke kunnat avhålla sig från sin grova synd, utan tvärtom fjorton dagar därefter hade Nils bortstulit Kerstin ifrån sin äkta man. Detta sorterade under Tjuvabalken och var den värsta av all tjuvnad.

Kerstin hade dessutom stulit nio riksdaler av sin man. Oavsett om hon nu hävdar ”sigh wara trugad till ächtenskap” med sin man Sven Karlsson, vilket inte hade kunnat bevisa, hade de ändock levat tillsammans i elva år och fått två barn. Kerstins man hade inte velat bedja för hennes liv, än mindre taga henne tillbaka till sig.

Därför gillades tingsrättens dom och de båda dömdes till döden genom halshuggning.

Avrättningar genomfördes så snart som möjligt, sannolikt inom den kommande månaden. Kanske fick Nils och Kerstin sitta i fängsligt förvar över jul och nyår i väntan på straffet och tänka igenom sina öden. På Västra härads rättareplats skilde bödeln med sin yxa deras huvuden från kropparna inför allmogens åsyn. Androm till varnagel – ett varnande exempel för andra hur det kunde gå för syndare!

Slutord

Jag tolkar hovrättens dom som så att Kerstin Hansdotters liv hade kunna sparats om bara hennes man Sven Karlsson hade bett för hennes liv och velat ha henne tillbaka. Men han var nog förbittrad över många års dåligt äktenskap. Han verkar heller inte ha kommit så bra överens med sin svärmor som bodde i samma by.

Sven Karlsson var så innerligt trött på sin hustru att han för tre år sedan lät ta lega som soldat. Det kan vara den Sven Karlsson som var 1670 soldat för Jon Persson i Kännestubba, Hultsjö, i Johan Loods kompani för Jönköpings regemente.

Ingrid Bryngelsdotter bad förtvivlat för sin mans liv. Även om han svikit henne fanns där ett litet hopp om att om han bara slapp dödstraffet skulle han komma tillbaka till henne. Nu blev hon vid 24 års ålder änka och ställd på bar backe med ett litet barn och med ännu ett i magen. Hon flyttade så småningom till sin bror och nämndemannen Anders Bryngelsson i Hjälmåkra. Nio år senare låter hon höra talas om sig igen då hon förmått sin granne till att ta sin hustru av daga; mer om detta i Hjälmåkramordet.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Hjälmåkramordet; Måndag, sextonde augusti 1680. Hustru Elin Larsdotter från Hjälmåkra i Skepperstad socken har påträffats död i skogen och i förstone såg det ut som en olycka där hon fallit ned från gärdsgården som hon klättrat över. Men det fanns några märkliga omständigheter som sådde tvivel och så började rykten gå i bygden att det var hennes make Daniel som var vållande till hennes död. Det var väl känt att han slog sin hustru, och inte nog med det, han älskade en annan kvinna och som flyttat in i deras hus. Läs denna kusliga berättelse i tre delar om hur en ond tanke slår rot och växer människor slutar med ond bråd död.

Dödsdomar i Västra härad; Studerar man domböcker från 1600-talet slås man av vilka underliga brott som begicks och vilka fruktansvärda straff som kunde utdelas, ibland till synes helt oproportionerligt. Av alla tvister som löstes och straff som utdelades är dödsdomarna kanske det som fängslar släktforskaren mest. Mellan 1610-1730 avhandlades 128 mål på Västra härads ting som utdelade sammanlagt 205 dödsdomar. Men bara en bråkdel av dem verkställdes. Vad var det som gav dödsstraff och förändrades det över tid? Det  är några av frågorna som jag försöker besvara i detta inlägg. I slutet finns ett register över alla utdelade dödsdomar och deras utfall.

Elins dröm slutade på rättareplatsen; Elin hade en dröm om att få Jöns, men han var en gift man. Han var dock trött på sin hustru och lovade att rymma iväg med Elin. Men deras otillåtna samröre gjorde henne med barn och ställde allt på ända. Hur skulle de nu kunna rymma iväg? Om hon ändå kunde bli av med barnet som växte i hennes mage.

Lovisa Sofia Karlsdotter – vållande till sitt barns död; En kort notis i Jönköpingsposten från lördagen den 11 mars 1871 fångar ett drama i en liten by på det småländska höglandet: Den 28 (februari) blev pigan Lowisa Carlsdotter från Ekehult häktad i Bäckaby socken såsom wållande till sitt barns död. Samma notis dyker upp i tidningen följande onsdag, men sedan inget mer.  Vem var hon och vad hade hänt? Var hon en barnamördare och vad blev straffet?

Sedt ock hördt dhem 2nne gånger hafft beblandelse; När mannen och kvinnan drog sig avsides för att få vara för sig själva, visste de inte att de var iakttagna. Då båda var gifta var deras utomäktenskapliga umgänge ytterst farligt och enligt lag belagt med dödsstraff.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok samt Göta Hovrätts överprövning:

• Västra härad: 1671-10-09, §2 Smädesord
• Västra härad: 1671-12-04, §1 Hor
• Göta hovrätt: 1671-12-12 Dubbelt hor

Övrigt:

• Jönköpings regemente, rulla 1670:5 Johan Lods kompani