Fru Wirén och tant Marie
Två kvinnoöden från Avelsbol
Bland mammas minnen från sin barndom återkommer ibland berättelsen om två äldre kvinnor som bodde hos dem. De kallades fru Wirén och tant Marie och hade båda hyrt övervåningen hos min mormor och morfar i Avelsbol. För mamma var de en del av vardagen under 1930- och 1940-talen, men för mig var de länge bara namn och fragment av berättelser.
Vilka var de egentligen? Varför hade två äldre kvinnor hamnat hos min mormor och morfar på ålderns höst? När jag började leta efter svaret i kyrkböcker, bouppteckningar och andra handlingar visade det sig att deras liv hade varit betydligt mer innehållsrika än vad de korta minnena från barndomen först gav intryck av.
De hade fötts i samma by, med bara fyra års mellanrum, men kom att leva ganska olika liv. Den ena växte upp på en stor och välbärgad gård, gifte sig med en folkskollärare och blev änka redan vid fyrtio års ålder. Den andra levde större delen av sitt liv tillsammans med sin syster och försörjde sig som sömmerska.
Båda lämnade Avelsbol och båda kom så småningom tillbaka. Avelsbol ligger i Stavnäs socken i västra Värmland, i nuvarande Arvika kommun, sydost om Glafsfjorden. Det var här deras liv började.
Det märkliga är att de båda, efter många år på andra håll, till slut hamnade hos min mormor och morfar i Solvik. Den ena efter den andra hyrde övervåningen i deras hus och blev för mamma en del av vardagen – fru Wirén och tant Marie.
Fru Wirén
Fru Wirén hette Klara Emilia och hade tilltalsnamnet Emilia. Hon var född den tionde september 1859 i Avelsbols gård och var dotter till hemmansägaren Göran Hagberg och Louise Nilsson.
Barndomen på Avelsbols gård
Hon var deras tredje barn, men sorgligt nog insjuknade äldste sonen i scharlakansfeber och avled i maj, fyra månader innan Emilia föddes. Hon fick ytterligare ett syskon, systern Emma som föddes när Emilia var 2½ år gammal. Äldst bland den lilla barnaskaran var brodern Erik Georg, två år äldre än Emilia.
Emilia föddes in i en välbärgad familj. Fadern omnämns i husförhörslängderna som ”possessionat” och denna benämning kunde förr användas på en större jordägare, ofta en gods- eller gårdsägare som levde av inkomsterna från sin egendom. Egendomen ifråga var Avelsbols gård som hade gamla anor och finns upptagen i jordeboken från 1564.
Hemmet låg på en höjd norr om Avelsbolstjärnet, med utsikt över vattnet.
Bild 1. Avelbols gård 1963.
Ett arv och ett äktenskap
Fadern avled hastigt 1883, endast 67 år gammal. I dödboken anges dödsorsaken som ”hjärtslag”, en tidstypisk och ganska ospecifik benämning som inte nödvändigtvis innebar att någon särskild hjärtsjukdom hade konstaterats.
En tidningsnotis efter hans död ger också en liten bild av Göran Hagberg som person. Han beskrivs som en redlig och rättvis man med ett lugnt och stilla väsen, som därför inte lämnade någon ovän efter sig utan en talrik vänkrets. Kvällen före sin död tog han som vanligt avsked av sina anhöriga och gick upp till sitt rum. Ingen av dem kunde då ana att det var sista gången de skulle se honom i livet.
Från den omfattande och detaljerade bouppteckningen, som omfattade hela elva sidor, visar att familjen var välbärgad. Tillgångarna uppgick till 22 619 kronor, varav egendomen – Avelsbols gård – värderades till 15 300 kronor. Efter avdrag för skulderna blev boets behållning nästan 17 000 kronor. Emilia kom alltså att få del av ett betydande arv.
Bland allt det som räknades upp i bouppteckningen fanns också gott om silver, med matskedar, dessertskedar, teskedar, gafflar och smörgåsknivar. Där fanns en större guldklocka och flera andra guldföremål, liksom möbler, linne och sängkläder. När man läser den långa listan av föremål får man en ganska tydlig bild av ett välbärgat och välutrustat hem på Avelsbols gård.
Bouppteckningen ger också en liten antydan om ett musikintresse i familjen. Bland tillgångarna fanns ett piano, värderat till 400 kronor. Sonen Georg blev senare musikdirektör i Säffle och i Karl Augusts bouppteckning från 1899 finns ett orgelharmonium, alltså en tramporgel. Det är särskilt intressant eftersom en sådan orgel stod på övervåningen hos mormor och morfar när jag var liten. Jag minns den fortfarande – hur jag tryckte på tangenterna och trampade på pedalerna, utan att det blev särskilt mycket musik. Mamma trodde att orgeln hade kommit från fru Wirén. Om det stämmer kan den alltså ha funnits i hennes hem redan under hennes livstid och sedan fått ett nytt hem hos mormor och morfar.
Samtliga barn var nu vuxna men bodde fortfarande hemma, men förändringar skulle snart ske.
Brodern Georg flyttade till Eda Glasbruk, där han fick tjänst som informator hos bokhållaren Adolf Henriksson. En informator var vid denna tid en privatlärare, ofta anställd för att undervisa barn i en familj. En bokhållare hade hand om räkenskaper och ekonomisk administration, i detta fall vid glasbruket.
Emilia, nu 25 år, gifte sig året efter faderns död med Karl August Wirén. Han flyttade till henne och tillsammans övertog de hennes föräldragård.
Han var åtta år äldre och var sedan åtta år folkskollärare. Han kom från gården Östanvik i Södra Fjäll, på den sydöstliga delen av Avelsbolstjärnet. Även Karl August kom från en välbärgad familj. Föräldrarna var hemmansägaren Johannes Nilsson och Anna Jonsdotter som inte bara ägde gården i Östanvik utan även fastigheter i Avelsbol och Rombotten.
Karl Augusts svårmod och död
Emilias och Karl Augusts äktenskap blev barnlöst. Varför vet vi inte, men Karl August hade svag hälsa och drogs med ett allt djupare svårmod. Med åren blev det värre, och hans grubblerier handlade till stor del om hans och familjens ekonomi.
På våren 1899 avled hans gamla far som fortfarande brukade gården i Östanvik på andra sidan Avelsbolstjärnet. Arvet var på drygt 33 000 kronor, varav merparten var i fastigheter. Om arvet skiftades mellan de fyra syskonen eller om det stod kvar i sterbhuset efter fadern vet jag inte, men klart är att Karl August ärvde en ansenlig summa pengar.
Det kan därför vara svårt att förstå hans grubblerier över ekonomin. Kanske var det inte ekonomin i sig som var det verkliga problemet, utan det svårmod som plågade honom. På hösten samma år, 1899, stod han inte ut längre och valde att ända sitt liv. Den 11 oktober fann man Karl August, som hade hängt sig.
Tidningarna som kom ut bara några dagar efter hans död ger en något tydligare bild av vad som kan ha rört sig i Karl Augusts tankar. Han hade sedan en tid lidit av ”sinnessjukdom” och hade börjat beklaga sig över sin fattigdom, trots att han enligt tidningarna befann sig i mycket goda ekonomiska omständigheter. Han hade fått för sig att han inte skulle kunna ”undgå fattighuset”. Tisdagen den tionde oktober gick Karl August ut som vanligt på kvällen, men när han inte kom tillbaka fick Emilia onda aningar och började leta efter honom, troligen med hjälp av grannar. På onsdag morgon hittade man honom död, hängande i ett träd.
Tidningsnotiserna ger samtidigt en bild av att Karl August var en uppskattad lärare. Han beskrivs som ”skicklig i sitt kall” och som en ”dugande, redlig och aktad lärare”. Det är en märklig kontrast mot den bild av sin egen situation som han själv tycks ha burit inom sig – en man som utåt hade god ekonomi och var aktad i sin yrkesroll, men som ändå var övertygad om att han stod inför fattighuset.
Karl August blev 48 år gammal och hade varit folkskollärare i 23 år.
Av bouppteckningen som upprättades efter hans död framgår visserligen att skulderna uppgick till lite drygt 3 000 kronor, men tillgångarna var betydligt större. Avelsbols gård värderades till 8 300 kronor och bankmedel, fordringar och kontanter uppgick till ytterligare 4 600 kronor. Tillsammans med övrigt bohag var tillgångarna 14 332 kronor och behållningen drygt 11 000 kronor. Ekonomiskt sett tycks det alltså inte ha funnits någon omedelbar anledning till den oro som så starkt hade präglat hans sista år.
Bouppteckningen ger också en liten bild av hur hemmet såg ut. Där fanns, förutom tramporgeln, soffor, divaner, gungstol och flera stoppade stolar, liksom skrivbord, byrå och chiffonjé. Det fanns också böcker och ett ganska omfattande förråd av linne och sängkläder. När man läser den långa listan av möbler och föremål får man en känsla av ett välutrustat hem på Avelsbols gård.
På gården hade Emilias mor och syster bott kvar i alla år efter faderns död. Men modern gick bort i september året efter makens död. Och två månader senare flyttade den då 38-åriga systern till Säffle. Emilia blev nu ensam kvar i det stora huset med tio rum, så när som på pigan anställdes då systern flyttade.
En ny folkskollärare flyttade till Avelsbol efter Karl Augusts frånfälle. Han hette Erik Johan Wirén, var 25 år gammal och kom från Stenstad i Brunskogs socken. Såvitt jag vet hade han inget släktskap med Emilias make. Han flyttade in i februari 1900, alltså tre månader efter Karl Augusts död.
Erik Johan köpte först en fastighet av Emilia 1901 och ytterligare en 1903. Båda var tomten Erikslund i Avelsbol.
När Emilia lämnade Avelsbol
Året därpå, 1904, sålde Emilia hela gården. Den nya brukaren tog över gården men hon bodde kvar ännu några år.
År 1910 bröt Emilia upp från sitt barndomshem i Avelsbol och gjorde den långväga flytten till skolhuset i Brandalsund i Ytterjärnas socken, beläget på Järnafjärdens västra strand söder om Södertälje. Men varför flyttade hon dit vid 51 års ålder?
Folkskolläraren Erik Johan Wirén lämnade sin tjänst i Avelsbol i början av 1910 för en ny tjänst i YtterJärnas socken. Av en för oss okänd anledning ville och fick Klara Emilia följa efter honom och bo skolhuset med honom. Kanske ville hon se något mer än Avelsbol?
Efter fyra år, i augusti 1914, gifte sig Erik Johan med den nittonåriga Anna Margareta Andersson bördig från Östergötland. Då var det inte längre möjligt för Klara Emilia att bo kvar utan hon flyttade till Heliodal i Salem socken. En flytt norrut på omkring femton kilometer.
I Salem bodde hon i tre år innan hon flyttade vidare till Järna i Överjärna socken där hon bodde i två år, för att 1919 flytta tillbaka till Erik Johan Wirén och hans familj i skolhuset i Brandalsund. Det framgår inte uttryckligen i församlingsboken, men möjligen hjälpte hon familjen utan att vara ett hembiträde. Familjen hade olika hembiträden före och efter, men under de tre år som hon var hos dem hade de ingen. Emilia var nu 60 år fyllda.
Tillbaka till Avelsbol
Efter tolv år i Brandalsund med omnejd bröt Emilia 1922 upp och flyttade till Säffle. Anledningen till flytten är inte känd, men faktum är att hon hade sin bror och syster där.
Brodern Georg Hagberg var musikdirektör i Säffle men hade avlidit på senvintern 1921. Systern Emma bodde fram till broderns död på samma adress. Hon hade ingen titel i församlingsböckerna förutom ”syster” då hon bodde hos sin broder eller bara för ”fröken”, vilken var en benämning på en ogift kvinna, även om hon var gammal.
Emilia kom att tillbringa de följande tolv åren i Säffle på inte mindre än fyra olika adresser. När systern Emma avled i mars 1933, av ”ålderdomssvaghet” fastän hon inte var mer än 70 år gammal, fanns det inget mer som höll Emilia kvar i Säffle. Nu på ålderns höst, hon skulle snart fylla 75 år, längtade hon tillbaka sin barndoms by.
På något sätt hamnade hon hos min mormor och morfar, Selma och Karl Karlsson i Avelsbol. Morfar hade byggt sig ett hus, de kallades det för Solvik, och det stod klart 1933. Huset var rymligt och för att dryga ut inkomsterna bestämde de sig för att hyra ut övervåningen.
De sista åren
Emilia kom till Avelsbol i juli 1934. Men som min mamma berättat om blev hon sämre och sängliggande. Karl och Selma, som nu hade två små flickor, kunde inte ge henne den vård och omsorg som hon behövde. Hon flyttade då till August och Hulda, Karls föräldrar, på Västängen i samma by. Emilia betalade 15 kronor i månaden för hyra och vård till August och Hulda och deras hemmavarande döttrar. Hennes mentala hälsa försämrades och i december 1939 blev hon omyndigförklarad.
Emilia avled den tolfte januari 1946 efter drygt tolv år i Avelsbol. Av bouppteckningen framgår det att hon inte var någon fattiglapp. Tillgångarna vid hennes död var nästan 13 000 kronor och då begravningskostnaderna, som uppgick till 757 kronor, och några andra småkostnader avdragna, blev behållningen 12 100 kronor. Hon hade inga arvingar, inte heller några syskon i livet. Kvarlåtenskapen gick till allmänna arvsfonden samt till makens efterlevande släktingar enligt ett testamente som upprättats mellan henne och maken 1891.
Av det mamma berättat och enligt uppgifter i församlingsboken håller jag det för troligt att fru Wirén överfördes från Solvik till Västängen 1938.
Men berättelsen om kvinnorna i Solvik slutar inte med fru Wirén. När hon flyttade därifrån behövde mormor och morfar en ny hyresgäst. Det blev tant Marie och hon kom till dem i december 1938.
Tant Marie
Tant Marie hette egentligen Maria Charlotta Andersson och var född i Avelsbol 1863. Marie var möjligen tilltalsnamnet hon använde och det är det jag fortsättningsvis kommer att använda.
Barndomen i Avelsbol
Hennes föräldrar var hemmansägaren Andreas Olsson och Märta Nilsdotter. Föräldrarna hade gift sig sent i livet men hann få två barn, döttrarna Marie och Hulda Kristina. Modern var 46 år då Hulda Kristina föddes och då var Marie tre år fyllda.
Hos dem bodde även farmodern som levde till dess Marie var sexton år gammal. Hon dog 1879 i en ålder av 82 år.
Vid nitton års ålder lämnade Marie för första gången föräldrahemmet och tog tjänst som piga hos hemmansägaren Erik Nilsson i Boda. Hos honom och hans familj stannade hon i två år för att sedan flytta hem till föräldrarna igen. Hon och hennes syster kom att bo hos dem så länge de levde.
Gården i Avelsbol var ganska liten men familjen lyckades ändå försörja sig på den. Som jämförelse kan man från lagfartsboken se att deras gård bara var på en fjärdedel av den gård i Västängen som min morfars föräldrar ägde och brukade. Och den var endast en sextondel av Avelsbols gård som Emilia Wirén bodde på vid denna tid, men nu var för all del Avelsbols gård en mycket stor gård.
Systrarna på Klätten
Maries föräldrar valde att i slutet av 1886 sälja gården i Avelsbol för att köpa en annan gård i Klätten i Ämnebol. Denna låg inte mer än en kilometer nordväst på vägen mot Svannikeboda och var fortfarande inom Stavnäs socken. Den nya gården i Klätten var något mindre än den i Avelsbol. Varför denna flytt genomfördes vet jag inte. Fadern var nu 62 år gammal och var frisk och stark nog att fortsätta jordbruket.
Samma höst som de flyttade till Klätten kom systern Hulda Kristina in på småskoleseminariet i Karlstad och genomgick en ettårig skola. Från och med 1887, vid 21 års ålder, var hon utbildad småskollärarinna och fick tjänst i Sölje.
Åren gick och de båda systrarna förblev hemma och ogifta hos de åldrande föräldrarna. Både fadern och modern gick bort 1907 och det var inom två månader. Först gick Andreas bort i april och sedan Märta i juni. Han blev 82 år och hon 86 år gamla. Samma år fyllde Marie 44 år.
Det var inte mycket som föräldrarna lämnade efter sig efter ett livslång arbete. Visserligen var gården värderad till 600 kronor, men sedan hade de lånat 500 kronor av Stavnäs barnmorskefond, så för att klara av det hela tvingades systrarna att sälja nästan hela bohaget på offentlig auktion och fick därmed loss 207 kronor.
Sömmerskan i Sölje och Edane
Systrarna ärvde gården och ägde den tillsammans i två och ett halvt år innan de sålde den. De bodde dock kvar i Klätten fram till hösten 1913 då de – oskiljaktiga som de var – båda två flyttade till skolan i Sölje. Att det blev just Sölje var troligen på grund av att systern Hulda Kristina – nu 47 år gammal – fortfarande var småskollärarinna där. Och i församlingsboken står det för första gången vad Marie försörjde sig på. Hon står upptagen som sömmerska.
I Sölje bodde de i tretton år, för att i december 1926 flytta till Edane i Brunskog socken. Systern slutade sin tjänst som småskollärarinna och hon var nu 63 år gammal.
De kom till Hagalund i Edane och försörjde sig vidare med hjälp av Maries arbete som sömmerska.
Tillbaka till Avelsbol
Till slut skiljdes de båda systrarna åt. Hulda Kristina gick ur tiden i februari 1930 och blev 63 år gammal. Hennes önskan var att få bli begravd i hemsocknen Stavnäs och hennes gravsten finns ännu kvar där.
Hon lämnade en ansenlig summa pengar till Marie som var den enda arvingen. Hulda Kristina hade nästan 4 000 kronor på banken och tillsammans med lösöret och andra fordringar uppgick tillgångarna till 5 362 kronor. Hulda Kristina synes ha varit sjuklig mot slutet av sin levnad då hon hade skulder till läkare och för sjukvård för 800 kronor. Sammanlagt ärvde Marie lite drygt 3 400 kronor, vilka säkerligen kom väl till pass för att själv klara sin ålderdom.
Marie bodde kvar i Edane byn men flyttade till Nybacka 1932. Jag tror att hon, liksom Emilia Wirén, längtade hem till sin barndoms by. Hon fick möjlighet till det när hon fick hyra övervåningen hos min mormor och morfar. Hon lämnade Edane och flyttade till dem i Solvik i december 1938. I församlingsboken omnämns hon fortfarande, vid 75 års ålder, som sömmerska.
Tant Marie i Solvik
Min mamma minns tant Marie, som de kallade henne, som en lång och smal kvinna. Hon var alltid fin och välklädd. Sömmerska som hon var sydde hon säkerligen sina egna kläder, även på äldre dagar.
Tant Marie bodde i Solvik i nio år innan hon, nu 84 år gammal, i oktober 1947 flyttades till ålderdomshemmet i Billingsberg.
Min mamma minns att de hälsade på henne när de hade vägarna till Billingsberg. Hon var pigg och var uppe och gick.
Marie framlevde sina sista år på ålderdomshemmet i Billingsberg fram till sin död 1960. Hon blev 96 år gammal.
Då Marie inte hade några släktingar som ärvde henne, var det allmänna arvsfonden samt enligt hennes testamente fem medlemmar ur familjen Stavgren samt Stavnäs Kristna församling som fick ärva henne. Det var dock inte så mycket de fick dela på – 1632 kronor.
Två liv – samma slutpunkt
När jag började leta efter vilka fru Wirén och tant Marie egentligen var, trodde jag nog inte att deras liv skulle visa sig vara så olika – och samtidigt så lika.
De föddes i samma lilla by med bara fyra års mellanrum, men växte upp under ganska olika förhållanden. Emilia föddes på Avelsbols gård, i en familj som hade betydande tillgångar och ett stort och välutrustat hem. Marie växte upp på en betydligt mindre gård. Ändå kom båda att lämna Avelsbol och tillbringa många av sina vuxna år på annat håll.
Deras liv speglar också något av den tid de levde i. För en kvinna var det inte självklart att ha ett yrke eller ett eget hem. Marie arbetade en kort tid som piga när hon var ung och kom senare att försörja sig som sömmerska. Hennes syster Hulda Kristina utbildade sig till småskollärarinna, vilket var en av de få utbildningsvägar som vid denna tid stod öppna för kvinnor på landsbygden. Emilia behövde aldrig försörja sig på samma sätt. Hon ärvde en gård, gifte sig och kom att leva som folkskollärarens hustru. Men när hennes man dog förändrades hennes tillvaro, och under de följande decennierna flyttade hon mellan olika platser och familjer. Ingen av dem fick egna barn, och båda blev så småningom ensamma.
Båda sökte sig på ålderns höst tillbaka till den trakt där de hade fötts. På olika vägar kom de till slut till Solvik, där min mormor och morfar hyrde ut övervåningen i sitt nybyggda hus. Där blev de för mamma fru Wirén och tant Marie – två äldre kvinnor som under några år blev en del av familjens vardag.
Stavnäs blev deras sista viloplats. Både fru Wirén och tant Marie begravdes i sin barndoms socken, liksom deras syskon. Emilias syskon hade levt och dött i Säffle, och tant Maries syster i Brunskog, men när livet var slut återvände de alla till Stavnäs – socknen där deras liv en gång hade börjat.
För mig har de genom släktforskningen fått tillbaka sina riktiga namn och sina egna livsberättelser.
Har du kommentarer eller vet mer?
Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.
Vidare läsning
Digitaliserade dagstidningar; Ibland finns de mest oväntade berättelserna om våra förfäder i gamla dagstidningar. Kungliga bibliotekets digitala tidningsarkiv gör det möjligt att söka efter dem direkt på nätet. Här visar jag hur du kan använda arkivet och några enkla knep som kan göra stor skillnad när du söker efter namn, platser och händelser.
Källor
Ministerialböcker från Brunskog, By-Säffle, Högerud, Salem, Stavnäs, Ytterjärna, Överjärna
Bouppteckningar från Gillbergs häradsrätt, Näs häradsrätt
Bilder:
- Ur Sveriges bebyggelse, landsbygden Värmland:III (1963) sid 799
- WERMLANDS ALLEHANDA 1883-05-07, sid 1, Svenska Tidningar, Kungliga Biblioteket, https://tidningar.kb.se/
- Lantmäteriet, https://minkarta.lantmateriet.se/
- KARLSTADSTIDNINGEN VECKOUPPLAGAN 1899-10-18, sid 5. Svenska Tidningar, Kungliga Biblioteket, https://tidningar.kb.se/
- WÄRMLANDS LÄNS ANNONSBLAD 1899-10-18, sid 3. Svenska Tidningar, Kungliga Biblioteket, https://tidningar.kb.se/
- SVENSKA DAGBLADET 1921-03-08, sid 12. Svenska Tidningar, Kungliga Biblioteket, https://tidningar.kb.se/
- Fotografi, ur Inger Lindgrens privata fotosamling