Föreställ dig att kliva in i Bäckaby socken under 1600-talet, en värld fylld av dramatik, mänskliga relationer med dåtidens lagar. Möt människorna vars handlingar prövades inför tinget, där varje rättsfall är en unik berättelse om moral, heder och straff från en svunnen tid. Oavsett om det är den ansedde länsmannen, den bedragna pigan eller den förargade bonden, bjuder varje fall på spänning och en ny vinkel på livet under denna tid.

Det är en tid där äktenskapslöften kunde förvandlas till skamstraff, där stöld av ett hölass eller en slaktad ko ledde till  juridiska uppgörelser. I detta inlägg får vi en fascinerande inblick i de rättsfall som formade livet i socknen – från ärekränkningar till lägersmål och stöldanklagelser. Läs vidare för att dyka ner i rättssalen där bäckabybornas öden avgjordes och där det mest vardagliga kunde leda till stor dramatik.

1661 Horet i Sandebo

På vintertinget 1661 erkände den gifte mannen Johan Jönsson i Stora Sandebo inför rätten att han lägrat pigan Kerstin Persdotter, som varit i tjänst hos honom. De fick ett barn som fötts åtta dagar innan ärendet togs upp på tinget och ännu låg Kerstin sjuk i barnsäng. Johan dömdes enligt lagen för enkelt hor att böta 80 daler silvermynt. Jöns Jakobsson i Åslatorp och Nils Haraldsson i Löneslätt ställdes som löftesmän (borgenärer) för Johans böter. Johan ålades även att genomgå offentlig syndabekännelse, den så kallade ”uppenbara skriften”.

1662 Skökan i Gammalstorp

Kerstin i Gammalstorp, en sedan tidigare känd sköka, erkände att hon på sommartinget 1662 hade lägrats av den ogifte skytten Jöns Persson i Hökhult, Fröderyd socken, och fött ett barn för nio veckor sedan. Nu var Jöns inte närvarande vid rättegången, men ett bevis från kyrkoherden herr Nils Rolander i Södra Sandsjö intygade att Jöns Persson var änkling. Kyrkoherden hade nämligen för några år sedan begravt Jöns hustru, Ingeborg Nilsdotter. Jöns dömdes därför att betala 3 daler i böter enligt lag för ha besovit en sköka och han skulle dessutom stå den uppenbara skriften, det vill säga genomgå offentlig syndabekännelse i kyrkan.

En sköka är ett äldre svenskt ord som användes för att beskriva en kvinna som ansågs vara lösaktig eller som hade sexuella relationer utanför äktenskapet, ofta med en nedsättande ton. Termen användes för att beteckna en kvinna som brutit mot den tidens moralregler, särskilt när det gällde sexuell moral.

1666 Böterna som blev boskapsskötsel

Soldaten Jöns Unosson i frälsegården Bäckaby Lillgård bekände på sommartinget 1666 att han hade lägrat och avlat barn med Elin Nilsdotter, en före detta sköka. De utdömda böterna var sedvanliga 80 daler för mannen och 40 daler för kvinnan, samt att de bägge skulle stå uppenbar skrift i kyrkan.

Emellertid hade ingen av kontrahenterna några pengar till böter, varför dessa omvandlades till kroppsstraff. Men Elin hade tur. Ägaren till Bäckaby Lillgård var Alexander Morath och hon bodde nu på hans gods. Kanske ömmade han för den arma flickan och hennes lilla barn? Hur som helst räddade han henne från kroppsstraff – ris och spö – genom att erbjuda att hans del av böterna skulle omvandlas till att sköta hans boskap.

För en gångs skull verkar det ha slutat bättre för pigan än för mannen i ett horsmål!

1666 Fällda ekar och brand på en äng

På hösttinget 1666 steg hejderidaren Abraham Schlichting fram och anklagade inte mindre än tretton personer att ha skadad skog och mark. En hejderidare var en ämbetsman i Sverige under 1600- och 1700-talet med ansvar för att övervaka skogarna och se till att de förvaltas korrekt. Hejderidarens uppgifter inkluderade att förhindra illegal avverkning, övervaka jakt och skydda skogen mot skogsbränder och annan förstörelse.

Av de tretton anklagade var fyra från Bäckaby. Nils Månsson i Bäckaby, en gammal och utfattig soldat, angavs för att han ha fällt en gammal ek på sin äng, men Nils fick stöd av häradsnämnden som vittnade att denna ek ”war oduglig och sönder”. Ekar var i allmänhet värdefulla då de användes till skeppsbyggnad och andra byggnader som krävde starka konstruktioner. På grund av deras många användningsområden och långsamma tillväxt skyddades ekarna av kronan och det var strängt reglerat när och hur de fick fällas.

Även Sven i Slageryd anklagades för att ha skadat en gammal ek ute på en fälla. Även här fick han stöd från häradsnämnden som vittnade att denna ek varit ihålig och oduglig. Dock ålades han att plantera två nya ekar istället för den gamla. Sven i Slageryd var Sven Persson (1612-1692) och son till Per Mårtensson och Helga Karlsdotter. Det är denne Sven som gett namnet åt Svensgården.

Även Sven Gudmundsson (1614-1690) i Puketorp hade skadat en ek uti en fälla. Men han hade inte varit lika försiktig och skaffat sig vittne från en eller flera nämndemän om att den var i dåligt skick och fick därför böta 9 daler silvermynt. Han avled 1690 och hade varit äktenskap med sin kära hustru i hela 54 år. Man och hustru avled med tretton dagars mellanrum.

En ek kan bli mycket stor, särskilt om den får stå ensam. Och då kunde den skugga och ta näring från omkringliggande åker, som Nils Nilsson klagade på då han ”fått stoor mißwäxt för Ekor skull bränna bort åkerwäxten”.

Den fjärde bäckabybon att ställas till svars denna dag var Abraham Bosson (-1706) i Slageryd för en brand på en äng som hade åstadkommits av några av barnen i byn. Men han ”sig högelig beplichtar (lovade) han aldrig weth hwilken aff barnen (i) byn satte uth elden när the räfsade Löff tillsammans i ängan” och han avlade sedan sin ed om att han var oskyldig.

1666 Avhyst åbo

På vintertinget 1666 krävde Alexander Morath att få tillsätta en ny åbo på sitt hemman i Åskog. Jöns Persson, som hade upptaget Åskog efter ödesmål, ålades efter tingsrättens dom att flytta därifrån.

Åskog hade mycket riktigt legat öde vilket man kan se i 1664 års mantalslängd. Året därpå bor där Per Jönsson och hans hustru Kerstin Nilsdotter tillsammans med sonen, troligen den ovan omnämnde Jöns Persson. Kanske var det tänkt att sonen Jöns skulle ta över bruket men hindrades alltså av ägaren Morath. Jöns bodde dock kvar i Åskog några år till då han 1669 låter talas om igen (se nedan 1669 och 1671).

1669 Beskylld för att ha stulit och slaktat en sugga

1667 bad hustru Karin i Gudmundsås, gift med ryttaren Mats Olofsson därstädes, Jöns Persson i Åskog att hämta hem en sugga som hon hade i ollonskogen. Svinet var emellertid försvunnet, men inte nog med det, senare kom Jöns hem med ett slaktat svin. Därför var det inte märkligt att hon misstänkte Jöns för att ha stulit hennes svin. Ryktet om Jöns stöld spred sig och för att värja sig mot det stämde han in Mats Olofsson till vintertinget 1669. Mats sade att han för sin del inte trodde Jöns stulit svinet, utan det var hans hustru som spridit ut ryktet. Jöns utfäste en tremannaed vilken uppfylldes på följande höstting där han svor med gud som vittne att han ”aldrigh hafuer slachtat eller Nött (förtärt) något swijn eller Sugga som Matttis i Gudmunåß till hördt, utan ähr för hans
swijn eller Sugga oskyldigh”. Här kunde han uppvisa ett kvitto på att han köpt det slaktade svinet av Jakob i Ingaboda, samt därefter svor eden att han inte stulit och slaktat något svin. Hans edgärdesmän var Daniel Håkansson i Löneberg samt Sven Jonsson i Äpplaryd i Hultsjö socken.

1669 Lägersmålet i Paddingetorp

I april 1669 födde pigan Ingeborg Jonsdotter, tjänande på gården i Paddingetorp, ett barn som resultat av ett förhållande med den ogifte ryttaren Nils Månsson i samma gård. På sommartinget några månader senare erkände Nils lägersmålet med Ingeborg Jonsdotter men han hävdade att han aldrig lovat henne äktenskap. Rätten dömde Nils att betala böter på 40 mark enligt lagen för att ha kränkt hennes mödom, varav böterna skulle delas mellan barnets far, jordägaren och häradet.

Nils var omkring 29 år gammal när denna historia utspelade sig. Ingeborg lyckades inte vinna hans hjärta, istället gifte han sig med Anna Persdotter med vilken han levde i nära 40 år och de fick tre barn. Han var änkling i ett år innan han 57 år gammal gifte om sig och fick ytterligare fyra barn. Han avled 1720 i en ålder av 80 år. Han hade ”fört ett gudfruchtigt och saktmodigt lefwerne” och begravdes ”i sina fäders graaf.” Han hade tjänat som ryttare i 22 år blivit tillfångatagen tre gånger.

1671 Var föll hinden?

På sommartinget 1671 begärde hejderidaren Abraham Slichting böter för att en hjort som hade blivit fälld. Jöns Persson från Åskog förhördes och vittnade under ed att han inte visste på vems mark hjorten hade skjutits, men att hinden och dess kalv hade setts på Tossegärdes ägor innan de sköts. Per Johanson från Gudmundsås förhördes också och vittnade att han inte heller visste på vems mark djuret hade skjutits då det hela skedde i ödeskogen.

Det är oklart vad Jöns och Pers roller var i det här ärendet, men troligtvis ingick de i ett jaktlag. Att skjuta högdjur – i det här faller en hjorthind – var en rätt förbehållen åt konungen och frälsemännen. Det rådde sedan tveksamhet om hinden föll på kronans mark eller frälsemark. Kanske var det så att en frälseman ordnat jakten men om hinden nu fallit på kronans mark rubricerades det som olaga jakt.

1671 Mökränkningen i Bråten

På hösttinget 1671 erkände drängen Per Håkansson i Bråten att han lägrat Ingrid Andersdotter, vilken bodde inhyses i samma gård, och de hade redan kommit överens om underhållet för barnet. Rätten dömde Per att betala 40 mark i böter för mökränkning vilka skulle delas mellan barnets far, kungen och häradet. Frågan om skriftermål och gemenskap i kyrkan överlämnades till prästerskapet enligt kyrkoordningen.

1673 Horkarlen i Slageryd

Anders Johansson, en kvartermästare bosatt i frälsehemmanet Slageryd Östergård under andra halvan av 1600-talet, hamnade i flera juridiska tvister och skandaler. Redan 1670 anklagades han av grannarna för att försöka ta deras ängar och rykten om hans oegentligheter spreds. Trots att han friades från dessa rykten dök nya anklagelser upp, särskilt om otukt med en kvinna vid namn Märit Persdotter, vilket ledde till en lång rättsprocess. Han uteblev från tinget med än den ena, än den andra ursäkten. Anders misslyckades att försvara sig på tinget och dömdes 1674 till böter och att stå uppenbar skrift i Bäckaby kyrka. Hans rykte var allvarligt skadat och i tingsrättens dom uttalades att man ”altijdh hafwa hördt honom hafwa warit een hoorachtigh Karl”.

I slutet av hans levnad försämrades hans ekonomiska situation och 1685 uppges han vara utfattig. Han var inblandad flera i rättsliga processer på grund av obetalda skulder fram till slutet av 1680-talet.

Läs mer i inlägget: Horkarlen

1674 Slagsmålet

På vintertinget 1674 dömdes Håkan Persson och Lars, båda från Rösås, att böta nio mark vardera för slagsmål utmed kyrkvägen där de knuffat omkull varandra, dock utan att något blodvite skett.

1674 Drängen och konan i Bäckaby

På hösttinget 1674 erkände drängen Erland Svensson och konan Ingrid Månsdotter i Slageryd lägersmål vilket hade skett på en kronogård i samma by. De hade också fått ett barn tillsammans. Erland dömdes att betala 40 mark i böter och Ingrid 20 mark. Erland skulle dessutom, enligt egen överenskommelse, ge Ingrid en tunna säd för barnets underhåll, och båda skulle stå skrift inför kyrkan.

Erland var med all sannolikhet son till Sven Persson och Elin Erlandsdotter i Slageryd.

1675 Bråket i Slageryd

I Slageryd uppstod ovänskap mellan Josef Jonsson och drängen Erland Svensson. Vem som började och vad de egentligen bråkade om lär vi aldrig få veta. Men enligt Josef hade Erland anklagat honom att så på den fälla som hans far, Sven Skräddare en gång huggit upp. Bråket eskalerade när Erland beskyllde Josefs hustru, Malin Persdotter, för att ha stulit rovor från dem.

Beskyllningarna och ordväxlingarna urartade en dag till handgemäng. Josef slog till Erland och kallade honom för ”horerijdare”, syftandes på att Erland lägrat konan Ingrid året dessförinnan. Erland slog tillbaka och drog Josef i håret. Sedan är det inte osannolikt att andra karlar i byn skyndade till och särade på bråkstakarna.

Josef lät instämma Erland på hösttinget 1675. Efter att ha hört båda parternas vittnesmål, dömde rätten att både Josef och Erland skulle böta tre mark vardera för slagsmålet. När det gällde tvisten om fällan, fick Josef behålla den eftersom han hade redan sått där och inför rätten ”bedyrat att (han) hafwra hugget henne”.

1676 Fästmön som dog i barnsäng

Den tidigare omtalade och något stökige Erland Svensson i Slageryd (1674, 1675) fann sin kärlek i Kerstin Persdotter i Rösås. Han hade fått hennes föräldrars tillstånd till giftermål och allt syntes klappat och klart. Kerstin blev havande innan äktenskapet, men det var inte något brott mot den tidens lagar då de var fästefolk. Dessvärre gick det illa för Kerstin ”uthi födzletijden” och hon dog i barnsäng, troligen barnet likaså.

Den nitiske befallningsmannen, Lars Kjellman, drog upp det skedda på sommartinget 1676 och ställde frågan till rätten ”om han Erlandh skall något för lönskelägret plichta, eller förklaras frij?” Tingsrätten beslut blev att eftersom Erland hade Kerstins föräldrars samtycke, samt prostens Gudmund Stapelius intyg som visade ”att bemelte Erlandh hade welat ächta henne Kierstin dher hon hade lehwat, och dher till hafft hennes förälldrars samtyckie” stöd för äktenskap, skulle han slippa böter för lönskaläge men fick betala 3 mark för utebliven stämning.

Möjligen var Karin Persdotter dotter till Per Persson och Karin Svensdotter i Rösås.

1678 En misstänkt pinkare

Emellanåt kom en pinkare på besök i socknen. En pinkare kallades en person som drog omkring på landsbygden och försörjde sig med att förtenna grytor och liknande. Denna gång, det var 1678, bodde han i två veckor hos kronoskytten Per i Gudmundsås. En kronoskytt jagade villebråd för kungen eller drottningens räkning. Nu hände det att vid midsommartid försvann en häst från Måns i Ingarudu i grannsocknen Södra Solberga. Han misstänkte pinkaren som bodde hos Per i Gudmundsås och menade att denne landstrykare inte låg hemma i sin säng om nätterna utan var ute i skogen och rände. Vidare menade denne Måns i Ingarudu att Per inte borde lita på en sådan främmande människa.

Men Per i Gudmundsås tog pinkaren i försvar och sade att man inget annat än gott och ärligt visste om honom. Samt att ”många af grannarna, hafwa warit dher och willliat städia (anställa) bemälte pinkare”. För att styrka sina påståenden kallade Per in två vittnen, av vilka Abraham var den ene av dem. Abraham berättade att denne pinkare ”ochså haft warit hoos dhem i dheras hemman, bygdt hoos dhem kittlar och grytor, jämmwäll warit här i orten tillförndo bekant, och intet hördt uthaf honom annat än alt ährligt och godt”. Detta avgjorde målet och rätten friade pinkaren såväl Per i Gudmundsås från alla anklagelser.

Per Gudmundsås var troligen Per Jonsson i Lilla Gudmundsås, gift med Karin Persdotter. Per var född 1641 i Rödja, Norra Sandsjö socken, och död 1699 i Lilla Gudmundsås.

1679 Höstölden

Sven Gudmundsson i Puketorp anklagade på vintertinget 1679 Lars i Gammalstorp för att ha tagit fem bördor hö med våld. Lars försvarade sig dock med att hävda att en ryttarkorpral hade varit inkvarterad hos honom och att Lars inte hade hö till dennes häst. Korpralen hade därför tvingat honom att ta hö från Sven.

Sven Gudmundsson trodde inte på denna förklaring. Han berättade att Lars tidigare hade försökt köpa hö av honom men hotat att ta det om han inte fick köpa. Men Lars förnekade att han någonsin sagt detta. Tingsrätten beslutade att Lars skulle förskonas från böter eftersom korpralen tvingat honom, men han skulle betala Sven för sex famnar hö á 4 öre famnen, vilket tillsammans blev tre mark.

Men Sven hade mer otalt med sin granne. I det nästföljande målet begärde Sven syn på skog och på gränsen mellan hemmanen Puketorp och Gammalstorp, då han ”niuthe ingen frid i Skogen, hwarken
på fällan eller Sädh”. Sven visade upp ett gammalt dokument som visade gränsen mellan deras ägor, och här framkom det att Gammalstorp var ett avgärdat hemman till Puketorp. Ett avgärdeshemman är ett hemman som upptagits på en bolbys (de egentliga gårdarna där jordägarna bor) utmark. Gammalstorp var ett skattetorp på ett fjärdedels mantal och hade omkring 1565 tagits upp som nybygge av en man vid namn Gammal.

Häradsrätten beviljade syn på skog och gränsen för att försöka uppnå en förlikning mellan Sven och Lars. Resultatet blev senare att han tillsammans med änkan i Puketorp begärde och beviljades att få inhägna sin mark från grannarna i Gammalstorp som ”skola hafwa inkrächtat (på) sine äger och hager” och nyttjat deras betesmark.

Sven Gudmundsson tyckte inte om sin granne i Gammalstorp, men själv var han inte felfri. På sommartinget instämdes han av fogden Jöns Jakobsson i Åslatorp som agerade å den högvälborna fröken Anna Oxenstierna. Han anklagades för husröta på frälsehemmanet i Nygård, Ramkvilla socken, ”dhet han tillförende bodt hafwa”. Dessutom hade han inte betalat någon skatt. Han fick plikta tre mark i böter för uteblivande.

Sven Gudmundsson avled 1690. Enligt dödboken var han född i Öja socken och Kronobergs län. Han var alltså vid denna händelse omkring 65 år gammal. Här står också att han flitigt besökte skolan i Växjö under 12 års tid och han sedermera var borgare där i fyra år. Han gifte sig med Elisabet Nilsdotter från Loftsryd i Asa socken med vilken han fick åtta barn. Men man kan undra hur kom det sig att de hamnade i Puketorp?

1679 Arvstvist om oxen

Josef Jonsson i Slageryd blev på sommartinget 1679 instämd av sin brorson, ryttaren Jöns Johansson i Röshult, Södra Solberga socken. Det handlade om en arvstvist där Jöns ville ha tillbaka en oxe som Josef hade tagit å fadern Johans vägnar. Josef invände att han hyst deras omyndige syster, men erkände omsider inför rätten att han redan sålt oxen för sju mark silvermynt. Rätten fann det skäligt att Josef skulle ersätt brorsonen för oxen samt för ”fynne hafwa uthi tolf åhrs tijd wahrit honom ifrån handa gifwa in alles 3 mark i intresse”. Den sista meningen betyder att för Josefs påfund att hålla oxen borta från sin brorson under tolv års tid, skulle han betala tre mark i ränta. Det motsvarar tre procent årlig ränta.

1679 Den uteblivna djurtransporten

På sommartinget 1679 anklagade skogvaktaren Per Månsson Knapp bonden Håkan Persson i Åskog för att ha vägrat delta i djurskjutsning, det vill säga transport av villebråd. Håkan var dock inte närvarande vid rättegången då han befann sig i Allbo härad.

När ärendet åter tog upp på sommartinget året därpå, hade skogvaktaren och Håkan redan löst tvisten. Håkan försvarade sig genom att visa upp ett intyg från skjutsrättaren Börje Svensson i Årset, som bekräftade att det inte var Håkans tur att sköta skjutsningen utan hand granne Per Jonsson i Åskog. Någon fortsättning på ärendet för Pers del finns inte, troligen kom de överens utan att dra det inför rätta.

1680 Kätteriet i Ärnamåla

I slutet av 1679 gick ett rykte inte bara i Bäckaby socken utan i hela häradet och även utanför det, om att både far och son i torpet Ärnamåla hade belägrat deras piga och gjort henne med barn!

På kyrkbacken i Bäckaby anklagade kvartermästaren Anders Johansson torparen Håkan Persson i Ärnamåla för att orsaka torkan genom det kätteri som pågått i Ärnamåla och uppmanade länsmannen att alla tre borde häktas.

Fallet togs upp på tinget och efter många och långa förhör med sonen Sven, pigan, fadern och torparen Håkan och hans hustru, friades till slut Håkan från anklagelserna. Särskilt viktigt var hans hustrus vittnesmål.

Sonen Sven, som först hade lovat att äkta Märit men sedan tagit tillbaka det löftet, dömdes till dryga böter och att stå uppenbar skrift i Bäckaby kyrka.

Läs mer i inlägget: Kätteriet i Ärnamåla

1680 Konan Elisabet

Rättaren Per Jönsson i Norrskog anklagade på vintertinget Elisabet Gudmundsdotter, kona kallad, för att ha haft lönskaläge med inkvarteringsryttaren Jonas. Länsmannen Sven Svensson rapporterade också att Elisabet misstänktes för lägersmål med soldaten Gudmund Karlsson i Medeltorp, Ramkvilla socken, en gift man som nu hade rymt sin väg ”utan (att ha) begiärt paß af Probsten här i häradet”.

Det står inget om var Elisabet Gudmundsdotter bodde, men hon födde sitt barn i Åskog, vilket skedde fyra veckor före jul. Denna tidpunkt skapade tvivel om att inkvarteringsryttaren kunde vara barnafadern, då denne legat inkvarterad den femte och sjätte april föregående år. Det var alltså mindre än åtta månader före barnets nedkomst. Under sin två dagars korta vistelse på orten lär ryttaren, som var ”een ungh Karll”, ha friat till Elisabet och gett henne gåvor!

Håkan Persson i Åskog vittnade om att Elisabet, under förlossningen, hade erkänt för hans hustru att ryttaren Jonas var barnets far. Förlossningen blev svår och utdragen och hennes bekännelse kom ”efter twenne dygn som hon hade qwaldh medh barnet” och försäkrade ”bediendes Gud att hon skulle alldrigh slippa medh Lijfwet, om hon icke bekiände rätta Sanningen”. Barnet var dessvärre mycket svagt och dog kort därpå.

Tingsrättens kom till det beslutet, att Elisabet ”uti sin ängzslan och qwaal under födßlen intet annat kunnat bekiänna” än att ryttaren var barnafadern, och man kunde i ett så mörkt mål inte annat än döma henne för lönskaläge och 20 mark silvermynt i böter och sedan stå uppenbar skrift.

Ryttaren skulle eftersökas och ställas inför tinget, men såvitt jag kunnat finna fann man honom aldrig. Och man kan ju undra hur oskyldig den gifte soldaten Gudmund Karlsson i Medeltorp var, då han rymde sin väg när Elisabet skulle till att föda sitt barn?

1680 Änkorna och ryttaren

Efter det avslutade skånska kriget 1679 synes det ha passerat en stor mängd soldater och ryttare genom bygden, vilka behövde natthärbärge och inkvarterades därför hos bönder och torpare lite varstans. Och ibland stannade dessa inkvarterade män i några dagar eller veckor vilket ledde till att flera utomäktenskapliga och olagliga förbindelser inleddes. I Bäckaby ledde tre sådana förbindelser till rättsligt efterspel på tinget. Utöver den ovan omtalade Elisabet Gudmundsdotter var det två änkor som föll för frestelsen att ha en ung man som gäst.

Ryttaren Jöns Lustig visade sig vara särskilt charmant och fick omkull två änkor under sin korta vistelse i bygden. Den första var den gravida änkan Elin Svensdotter i Vresekull som ställdes inför rätta på vintertinget 1680 för lönskaläge med inkvarteringsryttaren Jöns Lustig. Det var oklart om Jöns var gift, men enligt honom själv hade hans hustru dött i Norrköping. Länsmannen Sven Svensson kunde emellertid berätta att Jöns hade friat till en annan kvinna och försökt få tillstånd att gifta sig, vilket dock hade avslagits av prosten Gudmundus Stapelius som krävde att han först kunde bevisa sin hustrus död.

Nu var ryttaren Lustig stationerad i ”i Skåhne, och owist om han kommer dädan medh Lijfwedt”. Elin, som en längre tid hade straffats av prästerna genom att vara utestängd från nattvardens gemenskap, begärde nu av tingsrätten ett utslag i saken och hon bedyrade ryttaren var barnafadern. Rätten föll till föga och nöjde sig med att döma Elin till 20 mark i böter för lönskaläge. Men rätten reserverade sig med att om det visade sig att ryttaren varit en gift man ”när Lägersmåhlet tijmade medh dhenna Kåhnan”, skulle han ställas inför rätta och dömas för enkelt hor.

Ryttaren Lustigs andra fallna änka var Märit Börjesdotter i Gammalstorp som inställdes på följande sommarting. Emellertid nämns denne ryttare – olustigt nog – ha blivit dömd till döden och hängd i Skåne. Efter noggranna undersökningar kunde rätten inte hitta någon annan som kunde vara far till Märits oäkta barn. Därför dömdes hon till att betala 20 mark i böter och stå uppenbar skrift i kyrkan.

Märits problem var inte över med denna dom; hustru Karin Jonsdotter i Puketorp krävde ersättning av henne för sto som horkarlen och ryttaren Jöns Lustig hade rymt iväg med. Märit hade redan dock träffat en överenskommelse med Karin, så saken hade egentligen inte behövts tas upp på tinget.

Trots att denne Jöns Lustig förfört och gjort två änkor med barn för att sedan försvinna ur deras liv, kan det ändå inte ha varit så att de sörjde över den unge mannens sorgliga öde?

1680 Grannträtan i Slageryd

Man bodde tätt i byarna och det kunde vara lite si och så med grannsämjan. Och ibland övergick munhuggningen i fysiska handlingar.

I Slageryd Slageryd Övergård hette bönderna Abraham (se 1666, 1678) och Josef (se 1675, 1679). De var svågrar och gifta med varsin syster, Elisabet och Malin Persdöttrar, döttrar till Per Börjesson och Märit Ambjörnsdotter.

Kiv och gnabb mellan dessa två familjer hade pågått en tid och bland annat lär Abraham ha kallat Malin, Josefs hustru, för häxa och tjuv. Enligt Josef hade Abraham dessutom rivit ned en bit av hans gärdesgård och kulmen kom när han knuffade till Malin på gårdsplanen då hon föll. Det gick så illa att hon därefter hade svårt att gå och sedan blev det än värre så att hon blev sängliggande, eller som Josef förklarade det: ”at hon sedan ingen hälsodagh hafft hafwa, uthan gådt som en krömpling och nu alldeles liggandes widh Sängen”.

Josef lät instämma Abraham på hösttinget 1680 men inför rätten nekade han edligen dock till anklagelserna och i synnerhet att han skulle ha skadat Malin. Och då Josef varken hade med sig eller kunde presentera några vittnen, samtidigt som Abraham motsatte sig Josefs anklagelser, uppmanades de av rätten till ”een wänligh förlijkningh”. Och det gjorde de, de tog sitt förnuft till fånga och lade osämjan bakom sig och tog varandra i hand och ”godwilleligen medh hwarandra ingingo” en förlikning där de lovade att varken de eller deras hustrur ”skohla hwar andra medh ordh och gärningar öfwerfalla”, utan som goda ”Swågrar och Grannar wähl anstår” leva i sämja. För att bekräfta denna förlikning satte de ett vite på tio riksdaler till sin ”Sochne Kiörkia” som alltså skulle få dessa pengar som en slags böter i den händelse någon av dem bröt den ingångna förlikningen. Därefter ”gifwo de på händer sammans”.

1680 Lägersmålet i Sandebo

På vintertinget 1681 anklagade länsmannen Sven Svensson drängen Sven Nilsson och Ingrid Mattsdotter, båda i tjänst hos ryttmästaren Johan Stålhammar för ”olofligit omgiänge”. Båda erkände sin synd och under den tid de arbetade på ryttmästarens gård i Sandebo. Eftersom ”dhe intet Kunna ächta hwar andra” dömdes Sven till 40 mark i böter och Ingrid till 20 mark. Då lägersmålet hade ägt rum på ryttmästarens gård, begärde Stålhammar att få rätt till målsägandes del i böterna, vilket beviljades.

Ingen förklaring gavs till varför Sven och Ingrid inte kunde gifta sig med varandra, men kanske kom de från olika samhällsklasser och hade andra planer inför framtiden.

1683 Lägersmålet i Paddingetorp

Per Persson ställdes inför tingsrätten på vintertinget 1683 efter att ha lovat äktenskap till Margareta Nilsdotter, haft samlag med henne, och senare brutit sitt löfte. Under tiden hade han också haft lägersmål med en annan kvinna, Kerstin Håkansdotter i Paddingetorp. När han tillfrågades om han fortfarande ville fullfölja sitt äktenskapslöfte till Margareta, nekade han. Per dömdes att betala 40 mark i böter för lägersmål med Margareta, medan hon fick 20 mark i böter. Han ålades också att bidra till barnets försörjning med en ko och en tunna råg. Frågan om äktenskap med Kerstin remitterades till kyrkliga myndigheterna, konsistorier i Växjö.

1683 Det döda stoet

På hösttinget 1683 anklagade Per Nilsson i Fröderyd Mats i Tostatorp för att dennes folk ska ha jagat ett av Pers sto till döds och som hade hittats i Mats’ hage. Eftersom Mats varit på ryttarmöte och därför inte hemma vid tillfället, kunde rätten inte beakta fallet och beslutade att skjuta upp det tills vidare bevis kunde läggas fram. Saken togs emellertid inte upp någon mer gång.

1683 Den förolämpade länsmannen

Sven Gudmundsson i Puketorp hade en dispyt med den välbetrodde länsmannen Sven Svensson och sade något nedsättande eller förargligt om honom. Det föranledde länsmannen att på hösttinget 1683 beklaga sig över Sven i Puketorps ”förargeliga uthlåtande” och begärde av rätten ett intyg om hans goda och ärliga uppförande eftersom han menade att han inte hade gjort något fel. Detta godkände rätten och utfärdade intyget att man om Sven visste ”aldrigh annat änn dhet som ährligt och godt ähr”. Dessutom fick han en rekommendation till Norrvidinge häradsting, där han eventuellt kunde få mer information om Sven Gudmundssons beteende. Oklart vad som menades med detta, men detta är sista gången Sven Gudmundsson i Puketorp förekommer på Västra häradsting.

1685 Jöns mot Jöns

Ibland uppstod konflikter under pågående ting. Det var mycket folk som hade samlats på sommartinget i Sävsjö 1685. Man hade färdats långväga och samlades i värdshuset där man åt och drack sent in på natten. Det var vid en sådan här tillställning som man får förmoda att fogden Jöns Jakobsson i Åslatorp (se 1661, 1679) var överförfriskad när han inför de närvarande gjorde narr av ryttaren Jöns Johansson från Röshult i Södra Solberga socken. Fogden Jöns hade skurit av en bit av ryttarens nattsärk och sedan gömt undan det och kallat ryttaren för ”särkeryttare”. Till allas stora nöje och skratt.

Ryttaren Jöns kände sig skymfad och lät nästa dag instämma fogden för skämtet. Fogden Jakobsson närvarade i rätten och förklarade att ryttaren Johansson hade haft en konflikt med sin hustru, vilket ledde till att han råddes att ta ett stycke av en annan persons särk. Men vad Jakobsson tänkte att Johansson skulle göra med denna särkbit ville han nu inte avslöja. Rätten beslut blev att ryttaren Jöns Johansson vid nästa ting måste styrka sina anklagelser med bättre bevis.

Men någon fortsättning av detta mål finns inte, vilket torde innebära att de två förliktes och lade sin tvist åt sidan.

1686 Pigans upprättelse

Sandebo var ett helt hemman och sätesgård, vilket enligt 1690 års jordebok hade ägts av ”Sahlige Wälborne Nils Rosenqwist” men sålts till sonen och kornetten Adolf Rosenqvist. Längre tillbaka i tiden, från 1564 och under en lång tid framåt, hade Sandebo varit kungens egendom under rubriken ”Arv och eget”.

Se mer i inlägget: Fröderyds gäld i landskapshandlingarna 1545-1629

Pigan Kerstin Börjesdotter tjänade på frälsehemmanet Sandebo hos kornetten Adolf Rosenqvist. Han var ogift och hon var ung och han klarade inte av att hålla sig ifrån henne. Resultatet blev som så många gånger förr att pigan blev havande och nedkom med ett barn.

Detta kom till länsmannen Sven Svenssons kännedom och han ställde de två kontrahenterna inför rätta. Det tog inte lång stund för rätten att fatta sitt beslut. Kornetten Rosenqvist dömdes efter lag att plikta 40 mark silvermynt i böter för lägersmål. Vidare fann rätten det skäligt, då ”hann förnedrat detta qwinfolk, som war hans tienstehion”, skulle han även stå för hennes böter på 20 mark silvermynt. Båda dömdes till det sedvanliga skamstraffet att stå uppenbar kyrkoplikt i Bäckaby kyrka. Då brottet skett på en frälsegård var det naturliga att ägaren och adelsmannen fick en tredjedel av bötessumman i form av målsäganden. Men detta vore oerhört fel då adelsmannen i detta fall var den skyldige. Istället beslutade rätten att denna del skulle tillfalla pigan Kerstin. Då inget nämns om ersättning för barnets föda, är det rimliga antagandet att dessa pengar- troligtvis en tredjedel eller 20 mark silvermynt – var en sådan ersättning. För dessa pengar kunde Kerstin köpa ungefär 1½ tunna råg.

1687 Föräldrarna sade nej till äktenskap

Hemmavarande drängen Mats Mattsson i skattehemmanet Tostatorp umgicks med Ingeborg Torsdotter i Doestorp. De umgicks i hemlighet men han lovade henne äktenskap och gav henne ett par handskar i fästegåva. När Ingeborg blev gravid kunde deras förhållande inte längre döljas. Mats’ föräldrar, hemmansägaren Mats Månsson och Ragnel Jönsdotter, motsatte sig å det bestämdaste äktenskapsplanerna. Då drängen Mats inte ville gå sina föräldrar emot, tog han tillbaka sitt löfte. Tingsrätten såg inte milt på hans svekfulla handlande och dömde honom till 40 mark silvermynt i böter samt att betala Ingeborgs böter på 20 mark. Därutöver ålades han att ge henne en ko och åtta skäppor råg till barnets försörjning. Utöver detta skulle de båda stå uppenbar skrift i Bäckaby kyrka.

Mats kände sig säkert pressad att ta tillbaka sitt äktenskapslöfte för att inte riskera sin del i hemmanet. Men det var ändå inte han som kom att ta över det, det gjorde nämligen hans broder Måns som gjorde det.

1687 En förkommen bössa

Per Johansson i Gudmundsås lånade en bössa av löjtnanten Adolf Rosenqvist (se 1686) i Sandebo. Sedan verkar det som om Per i sin tur lånade ut bössan men då försvann den. Den olycklige Per instämdes till sommartinget 1687 där löjtnanten begärde ersättning och han dömdes av rätten att betala tre daler i silvermynt till Rosenkvist. Det motsvarade i värde ungefär en tunna råg. Domen avslutades med att det stod Per fritt att söka ersättning från den som faktiskt stal bössan för att täcka sin förlust.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; många av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

 

Brott och straff i Bäckaby 1555-1610; Den äldsta bevarade domboken för Västra härad är från 1611 och därefter finns en mer eller mindre obruten serie in till våra dagar. Man kan då tro att inget äldre material står att finna. Men det finns det. I vasafogdarnas räkenskaper i landskapshandlingarna finns diverse inkomster redovisade och en av posterna är sakören, det vill säga böter som utdelades på tinget och där en viss del gick till kungen. Saköreslängderna är mycket summariskt skrivna men de ger ändå en glimt om vad människorna på denna tid kunde dömas för. I detta inlägg delar jag med mig vad bäckabyborna dömdes för från den allra äldsta domen 1555 till 1605.

Brott och straff i Bäckaby 1611-1660; På tinget avhandlades allehanda ting, såsom uppbud och köp av fastigheter, tvister om arv, skulder och betalningar samt olika sorters brottmål. I det här inlägget berättar jag i 28 korta berättelser om alla de bäckabybor som dömdes på Västra häradsting mellan åren 1611 och 1660.

Brott och straff i Bäckaby 1688-1706; Under perioden 1688–1706 var den småländska socknen Bäckaby en plats där små och stora konflikter ofta hamnade inför tinget. Brott som stöld, ärekränkning och lägersmål vittnar om en tid präglad av sträng moral och en rättsordning som blandade religiösa normer med praktiska överväganden. De rättsprotokoll som bevarats från denna tid ger oss en inblick i människors liv och de utmaningar de stod inför, oavsett om det handlade om heder, förlorad boskap eller brustna löften. I denna samling berättelser möter vi länsmän, pigor, ryttare och präster, vars handlingar och anklagelser formade socknens rättsliga historia. Genom dessa fall framträder en bild av ett samhälle där rättvisa ibland var en fråga om status och vittnens trovärdighet. Följ med in i en värld där lagens långa arm nådde ända in i de mest privata sfärer.

Brott och straff i Bäckaby 1707-1730; Följ med till 1700-talets Bäckaby, där rättssalen var platsen för uppgörelser som speglade en tid av strikta lagar och hårda levnadsvillkor. Bland rättsprotokollens torra formuleringar döljer sig berättelser om stöld, lägersmål, överfall och skvaller – alla brott som kunde leda till stränga straff och livsavgörande konsekvenser. Men här möter vi också människorna bakom brotten: soldathustrur som kämpade för att överleva, unga pigor som föll för frestelser och bönder som försvarade sin heder och rättigheter. I varje dom vilar en historia om en tid präglad av kamp, försoning och de starka sociala normer som styrde människors liv. Dessa historier ger oss en unik inblick i det sociala och juridiska livet på landsbygden under en tid då straff som kroppsaga och kyrkoplikt var verklighet för många.

Den rotfaste bonden i början av 1600-talet; Med material från Älvsborgs lösen 1613 har jag försökt få en djupare förståelse för huruvida bönderna var rotfasta eller inte och hur länge de brukade sina gårdar. Kombinerat med landskapshandlingar och andra källor ger detta en inblick i bondesamhället och dess rörlighet i det tidiga 1600-talet. Jag har här fokuserat på tre socknar – Fröderyd, Ramkvilla och Bäckaby – och ger även ett exempel hur brukarmönstret kunde se ut i en större by vid tiden för Älvsborgs lösen där några bönder förblev rotfasta, medan andra gled bort i historiens glömska.

Horkarlen; Som kvartermästare och gift med en adelsdam borde Anders Johansson ha haft de bästa förutsättningarna för ett gott rykte och leverne, men dessvärre hamnade han tidigt i konflikt med sina grannar och blev föga smickrande känd för sitt lösaktiga leverne och ansedd som ”een hoorachtigh Karl”.

Kyrkoherdarna i Fröderyds pastorat; I socknen var prästen en viktig person, en auktoritet. Han var församlingens fader, en guds tjänare som förhörde sockenborna på deras kristendomskunskaper, särskilt guds bud. Han ledde de kyrkliga aktiviteterna under året såsom högmässa, dop, vigsel och begravning. I det klassamhälle som Sverige då var, skilde sig prästen från bönderna med sin universitetsutbildning. Men å andra sidan levde han på en gård i bygden nära sina församlingsbor och delade deras glädje och sorg, i med- och motgångar. Det här inlägget går igenom alla kyrkoherdar i Fröderyds pastorat fram till 1928.

Kätteriet i Ärnamåla; Sommaren hade varit torr och kyrkbacken var samlingsplatsen för församlingsborna. Men det var inte bara torkan som skapade oro – det gick ett rykte om ett kätteri i Ärnamåla fick människor att tala om guds straff och föra fram anklagelser mot en oskyldig man. Mitt i dramat stod Håkan som svor sin oskuld vid Guds namn och kämpade för sitt anseende.

Köpet som gick i stöpet; Den här är berättelsen handlar om Jöns Jakobssons misslyckade förvärv av den gård som han bodde på och brukade. Han köper gården av sina styvbarn, men hindras att få lagfart på egendomen av en rusthållare från huvudgården som hävdar sin bördsrätt. Det blir en utdragen process som pågår tio års tid under 1680-talet som slutar med att Jöns förlorar ägotvisten.

Långvariga äktenskap på 1600- och 1700-talet; Firade man guldbröllop på 1700-talet? Ja, faktiskt så gjorde man det i form av en förnyad vigsel i kyrkan. I den här artikeln skall vi undersöka hur långa äktenskap kunde bli i Fröderyd (F) socken i Småland. Perioden är avgränsad till 1700-talet. Metoden att finna långa äktenskap har varit att titta i Fröderyd dödbok 1688-1800. Det innebär att de ingångna äktenskapen sträcker sig från mitten av 1600-talet till mitten av 1700-talet.

Slageryd Övergård genom 450 år: Den här sammanställningen av brukarna i Slageryd Övergård startar 1583 och sträcker sig till nutid. Idag (2021) finns en bonde kvar, Jörgen och Karin Svensson. Jörgen är tionde generationen i rätt nedstigande som har brukat jorden här.

Slageryd Övergård 3:2 (1643-1971) Per Börjessons gård; Det här inlägget går igenom alla brukare till Slageryd Övergård 3:2, med början 1643 till och med 1971, då min farfars bror Aron Lindgren gick ur tiden. Slageryd är en by på det småländska höglandet belägen i Bäckaby församling, Vetlanda kommun och Jönköpings län. Byn, som är socknens största, är på fyra mantal och omfattar fyra gårdar om ett mantal vardera: Svensgård, Västergård, Övergård och Östergård.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok.