Det här är berättelsen om Sven Danielsson Esping i Fröderyd socken på det småländska höglandet, vilken togs till soldat i slutet av det Stora Nordiska kriget. Indelningsverket förmådde inte längre leverera tillräckligt många soldater till armén och kriget, som under snart två årtionden hade dränerat landet på unga män. Därför tog myndigheterna till de så förhatliga tvångsutskrivningarna och Sven, som precis gift sig och drömde om att få börja ett liv med sin hjärtas utvalda, skickades iväg till garnisonerna i Göteborg och Stockholm. Den unga hustrun Annika fick vänta i sex långa år innan freden var vunnen. Därefter satte de bo och fick trettio år tillsammans.

Nummer två i födelseboken

Sven föddes i slutet av oktober eller kanske de allra första dagarna i november 1688 i Kallsjö, Fröderyd socken. Föräldrarna var Daniel Persson Esping och Elisabet Svensdotter. Sven döptes den fjärde november och skrevs in som barn nummer två i den alldeles nyligen upprättade kyrkoboken av den likaså nye kyrkoherden Andreas Boman.

Sven kom från en släkt där männen under långa tider hade tjänat krigsmakten då den svenska stormakten nådde nya höjder. Fadern Daniel hade varit korpral vid infanteriet och deltagit i kriget mot bland annat Brandenburg i svenska Pommern i slutet av 1670-talet, samma krig och plats där farfadern och löjtnanten Per Esping stupade 1677. Svens morfar Sven Götesson hade även han varit löjtnant, och hans farmors far Jöns Bryngelsson hade varit ryttare för sitt egna rusthåll i Kallsjö. Hans farmors bror, Jöns Jönsson, hade ridit för samma rusthåll och stupat i Polen 1656.

Sven var en av de sju barn som föräldrarna fick, sex söner och en dotter. Av dessa överlevde fyra in till vuxen ålder och möjligen var han äldst bland dessa fyra. Det är bara Sven och den två och ett halvt år yngre systern Annika som återfinns i Fröderyds födelsebok.

Vid mitten av 1690-talet flyttade familjen till Fröderyd by, först i Södergården och sedan i Norrgården, där de bodde mellan 1693 till 1696. Därefter bodde de omkring tio år i Lilla Fröset, eller Fröset Mellangård som det heter numera, i grannsocknen Skepperstad.

Annika från Lannaskede

Från omkring 1712, då Sven var tjugotre år gammal, var han ute i bygden och tjänade som dräng. Det var i Bäckaby och Myresjö socknar, i Huluboda i Fröderyd i ett och ett halvt år samt i Hjälmåkra socken i ett års tid. Han var 1716 dräng hos kusinen Maria Svensdotter i Huluboda och hennes make, nämndemannen Nils Nilsson, och året därpå flyttade han hem till föräldrarna som då bodde i Nackeström i Fröderyd socken.

Sven började umgås med pigan Annika Nilsdotter som då tjänade i Skepperstad socken. Hon var dotter till Nils Danielsson och Karin Jonsdotter i Berg i Lannaskede socken, vilket ligger ungefär åtta kilometer fågelvägen norr om Nackeström. De gifte sig med varandra under första halvan av 1717. Sven hade nu hunnit bli tjugosju år gammal och Annika var ett par år yngre.

Utskriven till soldat

Under större delen av sina liv hade de levt i skuggan av det Stora Nordiska kriget som tärt hårt på befolkningen. Kronan ville ständigt ha nya soldater men hittills hade Sven klarat sig undan militärtjänstgöringen. Men hur länge till skulle han göra det?

Efter krigsutbrottet av Stora Nordiska kriget år 1700 blev det nödvändigt att utöka armén för att ha en tillräckligt stor styrka kvar inom landet. Därför fick tre rote- eller rusthållare slå sig samman för att uppsätta ännu en soldat förutom den ordinarie. Dessa extra knektar bildade på så sätt de så kallade tremänningsregementena för såväl infanteriet som kavalleriet. Manskapet kunde rekryteras från olika landskap men regementet fick namn efter det landskap där huvuddelen av soldaterna var rekryterade.

För Fröderydsbornas del var det infanteriregementena ”Smålands tremänningsregemente till fot” och ”Smålands femmänningsregemente till fot”.

Efter femton år utanför riket hade Kung Karl XII återvänt till Sverige i december 1715. Han hade fortfarande stora planer på att slå tillbaka rikets fiender och för det behövde han nya soldater, många soldater. Ett av problemen var dock bristen på unga män i det av många års krig utmärglade riket.

En holländare vid namn Justus van Effen, som reste genom Sverige några år senare, på hösten 1719, slås han av hur landet är ”på ett otroligt sätt i förfall”. Städerna han passerar är nedgångna och folktomma. Särskilt iögonfallande är den fullständiga bristen på unga män, inte en enda mellan tjugo och fyrtio år som inte är soldater. Istället ser han skäggiga gubbar sköta de yngre männens sysslor, så att man kan tro det är en grupp ”forntida filosofer”.

Det frivilliga system som inrättades i och med indelningsverkets införande under 1680-talet gav emellertid inte längre det önskade antalet soldater. Därför tog myndigheterna till mer och mer av tvångsåtgärder för att få unga män till armén. Det hela började likna de så förhatliga utskrivningarna som plågade allmogen före indelningsverkets tid. Kronans hårdnande grepp framkallade på sina håll panikartade reaktioner. I gränsbygderna flydde unga män till Danmark eller Norge, i Norrland gömde de sig i Lappmarken eller i skogarna. Och så fanns det de som skadade sig själva eller rent av tog sina liv för att slippa krigstjänst. Ett förskräckligt exempel på detta hade hänt föregående år inom häradet. I början av 1716 skrevs bonden Anders Persson ut som soldat efter två omgångar med lottdragning. Under de följande dagarna faller han i djup förtvivlan som slutar med ett totalt sammanbrott. Han dödar sin hustru, eldar upp alla sina ägodelar, bränner ner gården och tar slutligen sig själv av daga. Denna händelse talades det om bland bönderna i trakten och säkert hade även Sven hört det.

En bonde som förfogade ett helt hemman kunde räkna med att klara sig undan utskrivning, men de som hade mindre gårdar låg värre till, för i många rotar i Jönköpings län fanns bara ”gamla gubbar och kvinnfolk”, som landshövdingen skrev om i en rapport.

Så givet dessa förutsättningar var det inte så märkligt att Sven till slut inte kunde komma undan krigstjänsten. Som nygift skrevs Sven in som nummer 121 ”Swän Espingh” i kapten Köhlers kompani i Smålands tremänningsregemente till fot. Detta regemente bestod av åtta kompanier om 1.100 man. I juli 1717 mönstrade Sven i Göteborg och var troligen förlagd i garnisonen där.

Sedan Sven for iväg som soldat flyttade Annika hem till föräldrarnas hem i Berg i Lannaskede. Här väntade hon på att Sven skulle komma hem igen. Och hon fick vänta i hela sex år.

Svens regemente slogs 1719 ihop med femmänningsregementet och hette därefter Smålands tre- och femmänningsregemente till fot. Det är glest mellan rullorna och nästa gång som Sven återfinns i dem är i de så kallade brödrullorna som upprättades under oktober till december månad 1722. Stora Nordiska kriget var äntligen över men soldaterna fick fortfarande ännu en tid utgöra besättning i Stockholms garnison.

Svens hade en tretton år yngre bror, Jonas, som bodde hos sina föräldrar i Nackeström i Fröderyd. Han hjälpte sin far med gårdsbruket och ”tiänt hoos sina föräldrar heela sin tijd som en lydig Sohn”. På juldagen 1721, när Sven fortfarande var utkommenderad, kanske i Stockholms garnison, avled brodern efter fjorton dagars sjukdom. Han blev bara tjugo år gammal.

Ett brutet kontrakt

Kriget hade tagit slut 1721 och äntligen var freden vunnen för folket, men Sven hölls fortfarande kvar på kommendering i Stockholms garnison. Det var trots allt ändå bara en tidsfråga innan han kunde återvända hem så att han och Annika kunde sätta bo.

De började planera för framtiden, fast vi vet inte hur deras tankar gick. Troligen avsåg de att till en början bruka en gård i närheten, för att sedan köpa en när tillfälle gavs. I slutet av 1723, då Sven sannolikt fortfarande var i militärtjänst, såg Annika en möjlighet till ett eget bruk. Hon kontaktade rusthållaren Erik Rode som ägde en gård på ett fjärdedels mantal i Skärsjö i grannsocknen Skepperstad. Han sökte en brukare, arrendator, till denna gård och Annika skrev på kontraktet den femte september 1723.

Strax därpå blev Sven äntligen fri från militärtjänstgöringen och kunde i slutet av samma år äntligen komma hem till sin familj igen. Sven och Annika hade knappt sett varandra under de år som gått sedan de gifte sig den där dagen för sex år sedan. Sven skulle snart fylla trettiofyra år och en del av hans bästa år låg redan bakom honom. Men nu var det dags att sätta bo och bilda en egen familj.

Skulle då flytten gå till Skärsjö? Nej, Sven fann inte villkoren i kontraktet tillräckligt goda, så de struntade helt enkelt i att flytta till dit. Tiderna var annorlunda nu; landet hade förlorat så många män i kriget att de som fanns kvar kunde kosta på sig att ställa högre krav än vad som förut hade varit möjligt. Så Skärsjö blev det inte, Sven hade andra planer.

Ett avbrutet fastighetsköp

Sven försökte därefter köpa en gård på ett fjärdedels mantal i Ljunganäs Nilsgård av Anders Persson där boende. Sannolikt var detta i slutet av 1723 eller möjligen alldeles i början av 1724. Emellertid synes Anders Persson ha ångrat sig och hävde köpet. Sven nöjde sig inte med detta utan lät instämma Anders på vintertinget i februari 1724. Här förliktes de båda parterna på så sätt att Anders gottgjorde Sven genom att ge honom två tunnor korn.

Till Fröset

Slutligen gick flytten för Sven och Annika till Fröset Västergård där de finns med i mantalslängderna från och med 1724. I Västergården fanns vid den här tiden brukarna Måns Johansson och Nils Nilsson med familjer.

Fröset by ligger nordost om Hjälmåkrasjön och på den här tiden gick gränsen mellan Skepperstads och Fröderyds socknar rakt igenom byn; den gjorde en knorr nordost om sjön för att riktigt dela den mitt itu. Byn hade sex gårdar varav tre i Fröderyd och tre i Skepperstad. Det var inte förrän på 1880-talet som sockengränsen flyttades så att hela by kom att ligga i Fröderyd.

I Fröderyd låg de två skattegårdarna Södergården och Västergården som var på ett helt mantal vardera, samt Backegården som var en frälsegård på ett halvt mantal. Den ägdes enligt 1733 års mantalslängd av biskopen Jonas Petri Linnerius i Lund.

I Skepperstad låg ett halvt skattehemman Lilla Fröset, eller Fröset Mellangård som det senare kallades, ett helt skattehemman Fröset Norrgård, samt det halva frälsehemmanet Södergården.

Fröset Västergård var som ovan sagts ett helt mantal skattehemman, vilket innebar att bönderna själva ägde sina gårdar och betalade skatt till kronan. Västergården var dessutom rusthåll nr 106, vilket innebar att man höll med häst och ryttare till Smålands kavalleriregemente i Majorens kompani.

Nils Nilsson var den störste brukaren och ägde ett halv mantal och Måns Johansson en fjärdedel. Den sista fjärdedelen ägde häradsprosten Petrus Ternerus i Vrigstad.

Sven köpte först fjärdingen i Västergården av häradsprosten Ternerus och han och Annika står i mantalslängderna mellan 1724 till 1727 tillsammans med Nils och hans hustru. Möjligen var det så att de delade hushåll då det troligen bara fanns två gårdar i Västergården.

Men omkring 1726 sålde Måns Johansson sin fjärding till Sven och han flyttade med sin familj därifrån 1728. Måns tvingades gå från gården på grund av fattigdom och man sade att ”hos honom ingen tillgång skall finnas”. Vad det nu än berodde på att han tvingades lämna gården var det ett hårt slag för honom. Han hade hela sitt liv levt på gården; här var han barnfödd och omkring 1709 övertagit bruket efter sin gamle far Johan Hansson och skött den väl under tjugo års tid. Han och hans familj levde senare som inhyses på flera olika ställen såsom i Fågelberg i Skepperstad socken och därefter i Hultatorp och sist Gärdeskvarn i Fröderyd. Måns avled hastigt 1742 i en ålder av 63 år.

Så från och med 1728 är det bara Sven och Nils kvar i Västergården och de hade nu ett halvt mantal vardera. Ett halvt mantal var på denna tid en stor gård, som jämförelse var det fyra bönder i Södergården som brukade en fjärding vardera.

När Sven och Annika kom till Fröset var stämningen inte den bästa. I byn rådde sedan en tid osämja bönderna emellan. Men slutligen ville man lägga bråket bakom sig och på vintertinget i februari 1725 lät man läsa upp ett brev som stadfäste grannsämjan och som skrevs under av alla bönder i byn.

Döttrarna

I november 1724 nedkom Annika med deras första barn. Det blev en dotter och hon döptes till Helena. Sedan dröjde det fyra och ett halvt år innan deras andra barn föddes i juli 1729, även det en dotter och hon fick heta Maria.

Annika var nu inte mer än 38 år, men de kom inte att få några fler barn. På nyårsafton 1737 insjuknade lilla Maria och hon avled om morgonen den åttonde januari 1738. Det var ett hårt slag för den familjen. Nu hade Sven och Maria endast en dotter kvar och till henne stod hoppet att hon en dag skulle kunna ta över gården och ta hand om dem på ålderns höst.

Rusthållet i Fröset

Fröset Västergård var ett rusthåll vilket innebar att bönderna i gården, rusthållarna, var skyldiga att sätta upp en ryttare och häst med tillhörande utrustning till kronan. I gengäld åtnjöt man vissa skattebefrielser. Ryttaren för gården hette under 1720-talet Sven Bruse.

Vi mönstringstillfällena kunde rusthållarna få anmärkningar om utrustning och häst, vilket förstås kunde innebära en hel del kostnader. Det visade sig att den ene av bönderna i gården, Måns Johansson, inte betalat sin andel av kostnader angående ryttarens mundering. Då Sven köpte gården ville han inte överta Måns skulder för rusthållet.

På hösttinget 1726 lät Måns Johansson instämma Sven för det han inte betalat hela köpeskillingen för gården; det fattades ännu sex daler och åtta öre silvermynt. Sven hade medvetet hållit inne med denna summa eftersom det fattades bland annat ett kyller i ryttarens utrustning. Häradsrätten dömde dock till Måns fördel och menade att Sven skulle betala återstoden av köpeskillingen. Emellertid sade man också att det stod Sven fritt att göra en ny stämning mot Måns Johansson för ersättning av kyllret.

Därför låt Sven instämma Måns redan till följande vintertinget 1727 för denna försummelse. Tingsrätten gick på Svens linje. Deras utslag var att angående kyllret skulle man först höra Måns Johanssons far, Johan Hansson, som påstås ha haft hand om det gamla kyllret men övergivit det i Kronobergs län. Beträffande skinnkläderna, dömde rätten Måns att att ersätta Sven med 5 riksdaler smt genom att dra av detta på köpeskillingen av gården som Sven köpt av honom. Beträffande övriga persedlar, däribland hästskor, hårpung och väsklås, dömdes Måns att ersätta även för dessa. Måns dömdes därutöver att ersätta Sven Esping en riksdaler och sexton öre silvermynt i rättegångskostnader.

Men även Sven försummade sina åtaganden som rusthållare. På Västra härads sommarting 1730 lät mönsterskrivaren Jonas Hultsten instämma åtskilliga rusthållare i häradet för obetalda krigsmanshuspenningar, sventjänarekontributioner eller försummade möten. Det var inte mindre än tjugoen rusthåll som drog på sig klagomål. Sven hade inte betalat ”Avancementz penningar” för sin sventjänare (ryttare) Sven Bruse och för denna tredska fick han böta tre marker. Sven var själv inte närvarande utan dömdes sin frånvaro.

Systern Elin

Annika hade en fem år äldre ogift syster vid namn Elin Nilsdotter. Hon hade i sin ungdom varit ute och tjänat som piga under ett år i hemsocknen Lannaskede, men sedan gick det inte mer då hon verkar ha haft någon form av sinnessjukdom. I dödboken uttryckte sig kyrkoherden Samuel Rogberg det som ”tiente allenast 1 åhr i Lannaskede; då kom litet ifrån sig och i sådant stånd har hon mäst warit.”

Hon flyttade sedermera till Sven och Annika i Fröset, där de tog hand om henne. Hon var borta en stor del av 1742 då ingen visste var hon var. Men hon kom tillbaka och framlevde sina sista år hos Sven och Annika, innan Elin avled i september 1744 i en ålder av 58 år.

Frösets ryttare

Under Svens tid i Fröset var det två ryttare som red för gården. Den förste var som redan nämnts Sven Bruse och han hade ridit sedan 1712. Vid mönstringen i oktober 1741 hade han blivit 46 år gammal och noterades som sjuklig och fick därför avsked. Som rusthållare fick Sven ombesörja att ordna med en ny ryttare och det blev den tjugotvåårige Nils Wessman.

Denna Nils Wessman hade oturen att bli ryttare samma år som Sverige gav sig in i sitt första krig sedan freden efter Stora Nordiska kriget. En nästan tjugo år lång period av fred hade rått sedan dess, men nu var det alltså dags igen. 1741 drev det styrande hattpartiet igenom en krigsförklaring mot Ryssland. Av Smålands kavalleriregemente skickades fyra kompanier iväg till Finland i september 1741, däribland Majorens kompani dit nummer 106 Fröset hörde. Kriget gick katastrofalt dåligt och i augusti 1742 retirerade det svenska rytteriet från Helsingfors till Vasa. Marschen som genomfördes på en månad tog hårt på manskapet, som hade för lite proviant med sig. Under denna hemmarsch förlorade Smålands kavalleri fler soldater än under själva krigshändelserna. Värst var det i Majorens kompani där trettiofyra man dog under finska fälttåget, varav trettioen under denna olyckliga hemmarsch. Frösets ryttare Nils Wessman klarade sig helskinnad hem, men tre av de åtta rotarna i Fröderyd förlorade ryttare. Det var Johan Falk för Hökhult Andersgård nr 109 som dog i augusti 1742, vilket var ungefär samtidigt som hemmarschen påbörjades, samt Jöns Ljungqvist för Ljunganäs nr 107 dog i Västerbotten och likaså Per Kallström för Kallsjö nr 110.

Ryttaren Wessman förlorade sin häst när den på hösten 1744 störtade död ner och dog, troligen i samband med en övning, så Sven med de andra rusthållarna fick därför skaffa fram en ny som förstås förde med sig kostnader för dem. Det dröjde dock tre år innan de fick fram en ersättningshäst och den nya noterades i rullan vara större och var nio år gammal. Ryttaren Nils Wessman, som hade eget hemmansbruk, begärde själv avsked 1753 men fick själv skaffa en annan ryttare i sitt ställe.

Mågen från Skepperstad

Kanske hade åren i det militära satt sina spår i Svens kropp, så att han vid 56 års ålder behövde en hjälpande hand med sin tämligen stora gård? För varför gifte sig annars dottern Helena redan vid sjutton och ett halvt års ålder med den femton år äldre Johan Gunnarsson från Ekenäs i Skepperstad?

Johan och Helena gifte sig i maj 1742 och övertog då halva Svens och Annikas gård. De fick tre barn inom de  kommande åtta åren. Deras förstfödde, dottern Maria fick namn efter Helenas döda lillasyster. Hon blev dock redan efter några månader ”sjuklig i wärk” och hade därför svårt att sova om nätterna. Därför tog Helena henne till sig i sängen, som mödrar gör, men en morgonen låg barnet livlöst bredvid henne. Detta hände ibland och i regel fick mamman skulden för att vara orsaken till att barnet var ”förqwafd i sömnen”. Idag kanske vi skulle ge andra förklaringar, som till exempel plötslig spädbarnsdöd.

Helena fick något över åtta år med sin make innan han dog 1750, endast 41 år gammal. Fyra år dessförinnan började han få problem med ena armen i det han kände lamhet i den. Sedan blev det värre och under hans sista levnadsår var det en ”stor och jämmerlig pina för honom, dag och natt”. Armen var svullen och några veckor före hans död sprack den upp och ”elak materia och thärifrån anat” rann ut, därefter kröp det maskar i såret. Plågan var så svår för ”then arme mannen thetta sidsta åhr”, skrev kyrkoherden Samuel Rogberg i dödboken, att den ”står ei till att beskrifwa”. Den förste juli besökte kyrkoherden honom för att ge herrens heliga nattvard på dödsbädden. Han avled ”stilla och sachtmodigt” den 12 Juli. Kyrkoherden, som gjort många besök på dödsbädden genom åren och sett mycket elände, greps av Johans lidande och avslutade anteckningen i dödboken med orden: ”Gud lägger sina kiäraste barn ofta största plågor på”.

Helena gifte om sig på hösten följande år med den sex år äldre Nils Olofsson från Tostatorp i Bäckaby socken, vilken var barnfödd i Inglamåla i Fröderyd. Helena fick med denna sin andre make åtta barn, varav tre av dem uppnådde vuxen ålder.

Annikas sista år

Annikas hälsa började vackla redan då hon var i fyrtioårsåldern. Tio år senare, vid mitten av 1740-talet, blev hon allt sämre. Hon hade stundom ont i huvudet, stundom i andra lemmar såsom i benen. Hon besvärades även av kräkningar.

I mantalslängden från 1744 står det att hon är gammal och bräcklig, trots att hon inte var mer än i femtioårsåldern. År 1746 var hon så dålig att hon inte togs upp i mantalsskrivningen, vilket innebär att hon skattebefriades. Året därpå var hon tillbaka i mantalet igen, men från 1748 och framåt är hon mantalsbefriad för gott.

Hennes sista sjukdomsperiod började på våren 1752 och under den sista månaden i hennes levnad blev hon sängliggande. Annika lämnade jordelivet den femtonde oktober 1753 i en ålder av 62 år. Kyrkoherden, som skrev in henne i dödboken, avslutade med orden att hon varit en ”stilla, beskedlig och gudfruchtig hustru”.

Änklingen Sven

Sven fick glädjen att uppleva fem barnbarn födas på gården, men också sorgen att se två av dem dö i späd ålder.

Sven hade alltid varit frisk och stark, men även hans hälsa började svikta strax innan Annikas bortgång. På våren 1753 drabbades han av ”passion i halsen”; med passion menas här lidande. Sven fick alltså någon form av problem med halsen, som blev allt värre så att han vid pingsttiden 1754 inte längre kunde tala. Han var dessutom så dålig att han den sista tiden inte längre förmådde gå till kyrkan om söndagarna. Han avled den elfte juli 1754 i en ålder av 65 år. Om honom skrev kyrkoherden Rogberg i dödboken att han ”warit en beskedlig och allwarsam, och drifwande man”.

I soldattorpet Slottet under Fröset Södergård bodde sedan många år Svens ogifta syster och hans gamla mor. Systern Annika, som var tre år äldre, hade i sin ungdom varit ute och tjänat som piga några år, med därefter varit hos föräldrarna. Under de sista åren hade hon skött sin gamla mor. Annika hade alltid varit sjuklig och på vårsidan 1748 legat till sängs i åtta veckor innan hon avled den trettionde maj i en ålder av sextio år.

På torpet Slottet framlevde den gamla modern Elisabet sina sista år och hon överlevde Sven med fyra månader. De sista fem eller sex åren av sin långa levnad var hon blind. Hon hade i all sin tid varit frisk och aldrig legat till sängs av sjukdom. Men ett dygn före sin död, trör krafterna och hon lade sig ner i sängen. Sedan, när hon väl började känna sig sjuk, avled hon inom den närmaste timmen om aftonen torsdagen den 14 November. Sedan hon ”lewfat hafwa uti 106 åhr, christeligt och wähl”, som kyrkoherden skrev i dödboken. Om den uppgiften stämmer lär hon ha varit den äldsta kända personen i socknen. Åldern är sannolikt något överdrivet, men klart är att hon uppnådde en mycket hög ålder – även i nutida mått mätt.

Hur jag är släkt med Sven Esping

Själv är jag ättling i nionde generationen efter Sven och Annika. Som ni ser bodde ytterligare fyra generationer i Fröset Västergård, innan min gren, med Johan Magnus Karlsson, gifte sig till Slageryd Västergård i Bäckaby socken.

1. Sven Esping född 1688 i Kallsjö, död 1754 i Fröset Västergård
2. Dottern Helena Svensdotter, född 1724 i Fröset Västergård, död 1797 i Fröset Västergård
3. Sonen Jan Nilsson, född 1768 i Fröset Västergård, död 1853 i Fröset Västergård
4. Sonen Karl Jansson, född 1816 i Fröset Västergård, död 1901 i Fröset Västergård
5. Sonen Johan Magnus Karlsson, född 1843 i Fröset Västergård, död 1919 i Slageryd Västergård
6. Dottern Hulda Johansdotter, född 1875 i Slageryd Västergård, död 1932 i Slageryd Västergård
7. Dottern Hanna Gustafsson, född 1912 i Slageryd Västergård, död 1980 i Rösås Nävelsjö
8. Sonen Arnold Lindgren, född 1933 i Myresjö Nästagård, död 2018 i Karlstad
9. Sonen Thomas Lindgren, född 1965 i Karlstad

Vidare läsning

Per Jonsson Esping i källorna; en sammanställning av alla de källor i vilka soldaten och officeren Per Jonsson Esping förekommer. Han är farfar till Sven Danielsson Esping.

Durchtågens plågoandar; om hur fänrik Per Esping med ”hugg och slag” ger sig på länsmannen i Östbo härad när han blir nekad hästskjuts åt sig och sina mannar.

Jönköpings infanteriregemente; register över Jönköpings infanteriregemente och roteringslängder innehåller soldaterna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Västra Härad.

Byar och torp i Fröderyd; byarna och torpen i Fröderyd under 1700-talet, med karta.

Ättlingarna till Per och Anna; här finns fler än 3.000 ättlingar till Per Jonsson Esping och hans hustru Anna Jönsdotter, varav fler än 1.800 lever idag.

Källor

Allmänt

Beträffande födelse-, vigsel- och dödböcker, liksom för husförhörslängder, vänligen besök min databas och sök upp personen ifråga så finns där alla källor angivna.

Mantalslängderna finns digitaliserade hos både Arkiv Digital och Riksarkivet. Riksarkivet har ett mycket användbart register där man kan söka på socken och därefter få upp rätt sida i längden https://sok.riksarkivet.se/mantalslangder. Arkiv Digital har avsevärt bättre kvalité på sitt filmade material, men för Jönköpings län är perioden begränsad till 1643-1722. I min forskning har jag i regel använd Arkiv Digitals material fram till 1722, därefter riksarkivets.

För de militära rullorna har jag främst använt mig av Arkiv Digitals filmade material. För att kunna hitta bland myllret av alla rullor 1620-1723 rekommenderas att först leta upp regementet bland Regementsregistret, vilket är de två sista volymerna i träfflistan (https://app.arkivdigital.se/volume-collections/4369?country=3&query=Rullor%201620-1723&search=true&volume_id=793074&volume_page=4).

Riksarkivet har upprättat ett förnämligt register för Västra häradsrätt dombok som är fritt tillgängligt på nätet (https://sok.riksarkivet.se/domboksregister).

Specifika källor

1. Anteckningar rörande Kongliga Jönköpings regementes historia, av L.G.T. Tidander. Andra, omarbetade upplagen. Västerås 1910, Västmanlands Allehanda Tryckeri.
2. Svenska freder och stillestånd 1249-1814, Ulf Sundberg, ISBN 91-89080-98-X
3. Tyrannens tid, om Sverig under Karl XII, av Magnus Vesterbro, ISBN 978-91-0-017955-7
4. Tremänningsregementen, https://sv.wikipedia.org/wiki/Trem%C3%A4nningsregementen]
5. Tillfälliga förband, sk männingsregementen – Infanteriet, http://www.hhogman.se/regementen_tillfalliga_infanteriet.htm
6. Generalmönsterrulla 1743, https://app.arkivdigital.se/volume/v376334?image=2010

Om Hattarnas ryska krig 1741-43, se [1] sid 99ff, [2] sid 322ff, samt [6].

Om Justus van Effens iakttagelser på hösten 1719, se [3], sid 407ff.

Om bonden Anders Perssons självmord, se [3] sid 323ff.

Om bara gamla gubbar och kvinnfolk i Jönköpings län, se [3] sid 361f.

Om gårdarna i Fröset by; Jordebok 1733, mantalslängder Skepperstad och Fröderyd, husförhörslängder Skepperstad och Fröderyd.

Västra härads dombok

• 1724-02-11 §55: Förlikning angående ett gårdsköp, 1/4 skattehemman Ljunganäs Nilsgård. Min tolkning är att Anders Persson är köparen och Sven Esping är säljaren. Anders lovar att ge Sven Esping 2 tunnor korn, samt att Sven avsäger sig alla bördsanspråk.
• 1724-06-08, §28 Tvist om anställning: Rustmästaren hr Erik Rode låter instämma Sven Danielsson i Fröset för brutet kontrakt vilket hans hustru skrivit under angående brukning av ¼ mantal i Skärsjö, Skepperstad sn. Erik Rode begär ersättning för den omkostnad och obenägenhet han hamnat i. Sven Danielsson hävdar att han varken varit nöjd eller samtyckt till detta kontrakt. Häradsrätten dömer Sven fri från kontraktet.
• 1725-02-11, §100: Ett grannsämjobrev lästes upp inför häradsrätten och undertecknades av bönderna i Fröset by, föranledd av en osämja dem emellan som nu förliktes.
• 1726-10-27, §100 Tvist om fordran: Måns Johansson i Fröset låter instämma Sven Danielsson Esping i samma gård för resterande 6 riksdaler och 8 öre smt för Svens köp av skattehemmanet och rusthållet 1/4 mantal Fröset (Västergård). Svens invändning är att det saknades ett kyller till ryttarens utrustning när köpet gjordes. Rätten dömer Sven att betala den resterande köpeskillingen, men det står honom fritt att göra en ny stämning mot Måns Johansson för ersättning av kyllret.
• Tingsmål 1727-01-27, §18: Sven Esping i Fröset lät instämma Måns Johansson i samma gård för det han inte fullgjort sin del i rusthållets kostnader angående ryttarens mundering. Rättens utslag var att angående kyllret skulle man först höra Måns Johanssons far, Johan Hansson, som påstås ha haft hand om det gamla men övergivit det i Kronobergs län. Beträffande skinnkläderna, dömde rätten Måns att att ersätta Sven med 5 riksdaler smt genom att dra av detta på köpeskillingen (av gården som Sven köpt av honom). Beträffande övriga persedlar, däribland hästskor, hårpung och väsklås, dömdes Måns att ersätta för dessa. Måns dömdes därutöver att ersätta Sven Esping 1 riksdaler 16 öre smt i rättegångskostnader.
• 1730-06-13, §25 §25 Tvist om fordran: Mönsterskrivaren Jonas Hultsten låter instämma åtskilliga rusthållare som ej betalat krigsmanshuspenningar, sventjänarekontribution eller försummat möten. Angående Nr 106 Fröset: Sven Danielsson har köpt 1/4 av Måns Johansson och 1/4 av prosten Petrus Ternerus. Måns Johansson berättas bo i Hultatorp i Fröderyds socken och har inga tillgångar.

Militära rullor

Se även Rullor Jönköpings Infanteriregemente för avskrift.

• 1717:4: Mönstrade 1717-06-29 som gemen soldat i kapten Köhlers kompani för Smålands tremänningsregemente till fot
• 1722:2, Smålands tremänning infanteriregemente, Stockholm 1722-10-08, https://app.arkivdigital.se/volume/v752426?image=260