Per Jonsson Esping – soldat under stormaktstiden

Per Jonsson Esping – soldat under stormaktstiden

Det här är berättelsen om soldaten Per Jonsson Esping från Fröderyd socken på det småländska höglandet. Hans levnad sammanfaller med Sveriges uppstigande till en av Europas stormakter. Berättelsen om Per är också en berättelse om hur det var att leva som soldat under 1600-talet. Han började som utskriven gemen soldat och genom åren klättrade han i den militära hierarkin tills han strax före sin död i Pommern blev löjtnant.

Från Per och hans hustru Anna har det blivit fler än 3.000 ättlingar, varav 1.800 lever idag och som är spridda över världen.

Uttagen till knekt

Per växte upp under en tid då Sverige var indraget i det trettioåriga kriget som rasade på kontinenten. Det hade tagit slut för inte så länge sedan, 1648 närmare bestämt. Ett av allmogens gissel var de många utskrivningarna. Generation efter generation av unga svenska män tvingades ut i kriget, som i de flesta fall var en enkelbiljett med en dödsdom hängande runt halsen.

Under årtionden satte detta sin prägel på livsföringen och på människorna. Från bondstugor kom en aldrig sinande ström av rekryter. År ut och år in gick skepp med trupper över Östersjön. Under de 18 år Sverige deltog i detta krig hölls sammanlagt femton utskrivningar, och tillsammans lämnade 72.000 bondrängar fäderneslandet för krigstjänst på fjärran platser. I medeltal skrevs alltså 4.800 man ut vid varje utskrivning. År 1653 var det dags igen för nya utskrivningar. Även om fred rådde sedan några år behövde regementena fylla på med nytt manskap.

I Fröderyd hade kyrkoherden Johan Bringius upprättat längder över alla manspersoner inom församlingen mellan 15 och 60 år. Alla dessa hade att infinna sig vid förrättningen, vilket meddelades i kyrkan några veckor i förväg och i regel skedde det under den första halvan av mars. Häradshövdingen och nämnden, fogden och länsmannen skulle även vara närvarande.

Samlingsplatsen låg i närheten, och den kunde vara en gästgivargård eller en sockenstuga. Dessa skrivningsförättningar var i regel talrikt besökta. Uteblev man från utskrivningen straffades man med böter.

Man uppdelades i rotar på 10 man, och ur varje rote skulle en knekt utses. Den utskrivne borde vara mellan 18 och 40-45 år. Den bäste och dugligaste skulle väljas, men bonde gick fri före en son eller dräng, en änkas ende son skulle ej uttagas, och den som förut fått en son utskriven skulle helst skonas.

Första gången Per dyker upp i källorna är i 1653 års mönsterrulla för Kungliga Jönköpings infanteriregemente. Han är skriven som gemen soldat för Äsprilla i Fröderyd socken under Göran Silverhielms kompani tillförande Överste Adolf Herman Wrangels regemente. Därav soldatnamnet Esping.

I samma kompani fanns fjorton andra soldater från Fröderyd socken och de kom från Angseboda, Ryd, Fröderyd, Hökhult, Kristorp, Årset, Huluboda och Gärdeskvarn. De större byarna hade två soldater och Äsprilla var en av dem. Den andre soldaten därifrån hette Anders Månsson och han finns med i roterings- och utskrivningslängden från samma år. Det gjorde däremot inte Per Jonsson, vilket skulle tyda på att han redan var utskriven. Emellertid återfinns han inte i 1652 år rulla, och ingen annan än Anders Månsson togs ut för Äsprilla 1653.

I 1653 år roterings- och utskrivningslängd skrevs 236 soldater ut från Jönköpings län, varav trettioåtta från Västra härad. Av dessa kom fyra från Fröderyd och tre från Ramkvilla socknar. I 1651 års rulla finns antecknat 87 rymda knektar, varav femton av dem kom från Västra härad. Kanske var den nya utskrivningen 1653 bland annat för att ersätta de många rymningarna?

Så när Per packade sina saker och vandrade till Jönköping för mönstringen den 11 juni hade han sällskap av trettiofem andra soldater från Fröderyd och grannsocknarna Bäckaby och Ramkvilla.

Om Pers ursprung

Per använde tillnamnet Esping. Han var ju som berättats om tidigare utskriven som gemen soldat för Äsprilla och sannolikt tog han namnet för att han kom därifrån.

Det finns en Per Jonsson i Äsprilla som 1654 ger två marker och fyra öre till kyrkan. Möjliga föräldrar skulle då kunna vara Jon Persson med hustru Märit i Äsprilla. Jon är omnämnd i Västra härads domböcker 1636-52 för Äsprilla. Troligen är det samme Jon i Äsprilla som är omnämnd som sexman i sockenstämmoprotokollen mellan 1650 och 1656. I 1652 års mantalslängd hade Jon och Märit i Äsprilla två drängar hos sig. Möjligen är Per en av dessa, kanske en son. Det som talar emot det är att det inte finns ett spår i domböckerna om arv eller liknande som skulle koppla honom till Äsprilla. Om han hade syskon och arv i Äsprilla så kan man tycka att något spår av detta borde ha synts i Västra härads dombok.

Per Jonsson i Esprilla ger 1654 två marker och fyra öre kopparmynt till kyrkan. Bild: Arkiv Digital. Källa: Fröderyd (F) LIa:1 (1644-1707) Bild 200 / sid 35.

Per återfinns i Västerkvarn från och med 1655 år kyrkoräkenskaper och 1656 års mantalslängd. Kom Per i själva verket från Västerkvarn? Västerkvarn var ett fjärdedels mantal kronoskattehemman. Det finns de som menar att han är den Per i Västerkvarn som förekommer i 1636 års jordebok. Men det är inte rimligt med tanke på hans ålder, möjligen skulle det kunna vara hans farfar.

Kanske kom Per utanför Fröderyds socken och utanför Västra härad? Det skulle kunna förklara varför det inte finns något som knyter honom till hans ursprung om arv eller dylikt i Västra härads dombok.

Makan Anna Jönsdotter från Kallsjö

Vi kan med säkerhet spåra Per Jonsson i källorna tillbaka till 1655 då han är boende i Västerkvarn då han skänker 16 öre kopparmynt till kyrkan.

Per gifte sig med Anna Jönsdotter från Kallsjö. Hon var dotter till rusthållaren och länsmannen Jöns Bryngelsson och hans hustru Ingrid Ambjörnsdotter. Hennes farfar var länsmannen och nämndemannen Bryngel Ingevaldsson i Kallsjö, och hennes morfar var Ambjörn Svensson i Huluboda.

Per och Anna återfinns tillsammans i mantalslängderna i Västerkvarn från och med 1656. Anna är troligen den ”pigan Anna” i Kallsjö som ännu 1654 bor hemma hos föräldrarna i Kallsjö. Det skulle då ge ett sannolikt vigselår omkring 1655 eller 1656.

Per Jonsson i Västerquarn ger 1655 sexton öre kopparmynt till kyrkan. Bild: Arkiv Digital. Källa: Fröderyd (F) LIa:1 (1644-1707) Bild 210 / sid 37.

Per och Anna fick tre barn som blev vuxna och är kända för eftervärlden. De var Daniel, Elisabet och Margareta. Daniel och Elisabet anges i sina dödböcker vara födda 1651 och 1654, båda i Västerkvarn. Det finns inget stöd i vare sig mantalslängder eller kyrkoräkenskaper för detta. Både Daniel och Elisabet uppnådde hög ålder och deras födelseuppgifter i dödboken får tas med en nypa salt. En möjlighet är ju förstås att Per och Anna gifte sig omkring 1651 och bodde på annan ort, och att uppgiften om Västerkvarn i barnens dödböcker kan förklaras av att det de flyttade dit tidigt i barnaåren. Sådana fel förekommer i dödböckerna, men lika vanligt är också att födelseåren är ungefärliga.

Orostider

Per Jonsson tillhörde överstelöjtnanten Göran Silverhielms kompani och regementet hade samma år som Per blev soldat fått en ny regementschef, Överste Adolf Herman Wrangel.

Pers första mönstring var som sagts ovan i juni i Jönköping 1653, därefter i april 1654 även det i Jönköping. Han fick en ny kompanichef som hette nu Nils Kagg.

Under 1653 blossade en konflikt upp med landskapen Bremen och Verden i nordtyskland som hotade att leda till krig. Dessa landskap hade efter Westfaliska freden 1648 tillfallit Sverige, men de ville inte finna sig i ett beroende av Sverige. I juni 1654 abdikerade drottning Kristina och redan samma dag kröntes hennes kusin, den 32-årige Karl X Gustav, till Sveriges nye konung. Därmed hade den Karolinska tiden i Sveriges historia inletts.

Karl X Gustav beslöt omedelbart att låta sända trupper till Tyskland. Av Jönköpings regemente överfördes fyra kompanier om 600 man, vilka i juli 1654 skeppades över från Kalmar till staden Wismar vid nordtyska kusten, där de förlades i garnisonen. Befälet över dessa trupper fick Pers kompanichef Nils Kagg. Av dessa utkommenderade soldater kom nio från Fröderyd och Ramkvilla socknar och de ingick i Johan Loods kompani. Dock Per var inte bland dem som skeppades över, till hustrun Annas stora lättnad får man förmoda.

Denna rulla är intressant ur en annan synvinkel: den har noterat huruvida soldaterna var gifta eller inte. Det visar sig vid en genomräkning att det vanligaste var att soldaten var gift; tre av fyra var det.

Hur gick det då i Tyskland? Jo, ett fredstraktat slöts och staden Bremen erkände i denna svensk överhöghet.

Från gemen till korpral

Per visade sig vara en duglig soldat och för sådana som han fanns det goda möjligheter att avancera under 1600-talet. Redan vid mönstringen i Jönköping i februari 1655 fick Per en sådan möjlighet. Han flyttades över till Erik Axelssons Hillebards kompani och avancerade samtidigt till korpral. Som korpral fick han hemmanet en åttondels Västerkvarn som löneboställe.

Västerkvarn var ägt av kronan och i 1660 års Jordebok upptas det under ”Crono fierdingz hemman” och betecknas som infanterihemman, det vill säga militieboställe. Per hade som underbefäl otvivelaktigt tillgång till ett boställe. Till Västerkvarn flyttade därför Per med sin hustru Anna – eller så var det nu de gifte sig – och där återfinns de i mantalslängderna mellan 1656 och 1660.

Per för Äsprilla går från gemen soldat till korpral i 1655 års mönsterrulla. Som löneboställe får han 1/8 hemman västerkvarn i Fröderyd. Bild: Arkiv Digital. Källa: Rullor 1620-1723 1655:3 (1655) Bild 730 / sid 961.

Karl X Gustavs polska krig

Efter Karl X Gustavs trontillträde i juni 1654, efter att ha efterträtt sin kusin drottning Kristina som abdikerat, stod Sverige i spänt läge med sina grannar Danmark och Polen. Kungen i det sistnämnda landet ville inte erkänna Karl X Gustav som kung. Detta sammantaget ledde till att man i Sverige började rusta för krig. Planen var att anfalla Polen samtidigt från Livland och Pommern där bland annat delar av Jönköpings regemente redan var förlagt i Wismar.

I Juni 1655 beslutades att ytterligare två kompanier skulle överföras till Wismar. Återigen hade Per tur; hans kompani var ett av de två som fick stanna kvar i Sverige och utgöra besättningar på garnisonerna i Halmstad och Varberg.

Ut i kriget mot Danmark 1657

Per var som sagt fortfarande kvar hemma i Västerkvarn, men under juni 1657 förändrades läget dramatiskt. Arvfienden Danmark förklarade krig och därmed stod Sverige inför ett tvåfrontskrig.

Per skildes från familjen då han den femtonde juni detta år kallades till regementets mönstring i Ljungby, där numera åtta av Jönköpings hemmavarande kompanier samlades. Kanske var det inför avresan som han två gånger gav pengar till Fröderyds kyrkokassa, ”Peer Jonss i Wästerquarn .. 4 marker”.

Den 26 juni bröt styrkan upp, ledd av riksdrotsen Per Brahe, och begav sig till Laholm dit de anlände 30 juni. Laholm ligger i Halland och detta landskap hade alltid varit danskt, men sedan freden i Brömsebro 1645 tillfallit Sverige på 30 år.

I Laholm fick Per tillsammans med sina kamrater vänta i tre veckor och under tiden anlände allt fler styrkor dit. Det här var Pers första deltagande i ett riktigt krig, men de kommande tre månaderna bestod mest av marscher fram och tillbaka. Innan hösten var över skulle han ha fått sitt riktiga elddop och bevistat två slag.

Den 17 juli bröt armén upp från Laholm och marscherade mot den skånska gränsen, i riktning mot Båstad. När svenskarna trängde in i trakten kring Båstad vek danskarna emellertid av och tog skydd i fästningen i Helsingborg. Man kunde här inte försörja sin armé utan drog sig tillbaka över den Halländska gränsen igen. Man tog sig till Skottorp där svenskarna förlade sitt högkvarter.

I Skottorp fick Per Brahe förstärkningar och den fjärde augusti bröt man återigen över gränsen och gick till Ängelholm som försvarades av danskarna. Svenskarna var till antalet överlägsna men då danskarna höll sig inom sin förskansning blev där ingen strid. Att belägra Ängelholm var inget alternativ då man led brist på mat, och man var inte tillräckligt starka för ett anfall. Därför vände man tillbaka mot Båstad igen.

Nu tog danskarna initiativet och en 6.000 man stark styrka marscherade mot Båstad för att söka strid med svenskarna. Per Brahe, vars armé var numerärt mindre, valde att gå mot Halmstad istället. En mindre garnison lämnades kvar i Laholm, vilken strax blev belägrad av danskarna som började beskjuta befästningen med sina kanoner.

Den 30 augusti anlände förstärkningar till svenskarna i Halmstad och deras styrkor räknade nu 6.000 man. Man bröt genast upp och tågade raskt mot Laholm för att undsätta den belägrade garnisonen där.

Svenskarna rörelser i kriget mot Danmark under 1657. Här stod två slag; Genevadsbro 31 augusti och Kattarp 3 oktober. Bild: Thomas Lindgren.

Slaget vid Genevadsbro den 31 augusti 1657

Nu fick fick Per vara med om sitt första slag. Vid Genevadsbro nära Eldsberga mellan Halmstad och Laholm träffade svenskarna den 31 augusti på den danska hären som stod i bataljordning på andra sidan ån. De hade fått reda på den svenska framryckningen och ville våga ett slag.

Bataljordningen ställdes upp på höjderna norr om ån och var mycket lång. Som vanligt var den formerad på två linjer, eller träffen som den gängse termen var. De båda flyglarna bestod som vanligt av kavalleri, men ett antal musketerare och några kanoner i flyglarnas första linje var också instoppade.

Här fanns Jönköpings regementes båda bataljoner vilka stod uppställda i mittens andra linje. Per tillhörde den vänstra av dessa, anförd av Pers kompanichef major Hillebard.

Bataljordning för slaget vid Genevadsbro den 31 augusti 1657. ”Svänsk Battaille Formerad igenom Riksdrozetn Grefe Peder Brahe af de i Riket hemmavarande Trupper Wid Benevads Broo i Halland hvarest Hans Exell: Paserade Danska Armeen under Fältm: Tropp och befriade Laholm ifrån Belägringen Den 1. Augustÿ 1657.”. Svenska arméns ordre de bataille vid Genevadsbro i Halland den 31. augusti 1657. Bild: Riksarkivet.

Danskarna stod parallellt med den svenska hären på andra sidan ån. Striderna började med att Gyldenlöve i spetsen för 500 man försökte ta sig över bron, men svenskarna lyckades hejda anfallet tillräckligt länge för att några kunde sätta eld på den och därigenom stoppa danskarna.

Därefter utkämpades en nära sex timmar lång artilleri- och muskötduell. Vinden kom från norr och de tjocka stickande molnen av krutrök blåste danskarna i ansiktet. ”Det var ett hårt fäktande”, som Brahe senare skrev till kungen. Striden hade börjat vid fyratiden på eftermiddagen och fortsatte till tiotiden på kvällen, då mörkret omöjliggjorde vidare strid. Men innan dess hade det svenska infanteriet tagit sig över ån och rusat med pikar och värjor uppför den backe på vilken det danska artilleriet stod på. De kastades ur sin ställning och retirerade. De svenska förlusterna var ett 20-tal dödade och drygt 100 sårade. Danskarna lär ha haft 60 döda och 50 sårade.

Danskarna drog sig tillbaka mot Laholm och upphävde belägringen. De fortsatte över Hallandsåsen och gick till Helsingborg. Svenskarna följde efter och dagen efter var Laholm åter i deras händer.

Kopparstick av Slaget vid Genevadsbro 1657, av Erik Dahlberg 1696. Vy från norr. Svenskarna i förgrunden. Till vänster Eldsberga kyrka. Uppe i högra hörnet skymtar Laholm.

Ännu en marsch över Hallandsåsen

Den svenska armén hade stora problem med proviantering och sjukdomar grasserade bland mannarna. Framför allt bristen på mat innebar att ett stort antal soldater lämnade hären för att ta sig hem. För att försöka motverka detta straffades desertörerna med döden om de infångades.

Man lämnade ännu en gång Laholm och gick mot Markaryd, fortsatte sedan mot Örkelljunga på den skånska sidan där man satte upp sitt högkvarter den 9 september. En rad småstrider ägde rum den närmaste tiden.

Då det rådde en allt större brist på mat och foder samt att man drabbades av en svår influensa, vilket tvingade svenskarna att lämna Örkelljunga och gå till Fagerhult för att baka bröd. Dessutom tog man där emot leveranser av strumpor, skor och klädesplagg. Till exempel fick man 2.000 par skinnbyxor, 1.000 par skor och lika många strumpor.

Slaget vid Kattarp 3 Oktober 1657

Armén lämnade Fagerhult och tågade in i Halland. Den tredje oktober stod Stenbock med den svenska armén vid Knäred, okunnig om att den danske kungen föregående natt hade gått över Lagan och stod på andra sidan ån. Stenbock anade dock att danskarna gått in i Halland och ansåg det troligt att de gick mot Halmstad. På morgonen beordrades avmarsch och när den svenska hären marscherade fram ur skogsbrynet fann de till sin överraskning hela den danska hären uppställd i slagordning. De befann sig vid Kattarp och vägen både till Laholm och Halmstad var spärrad. Kattarp ligger mellan Laholm och Knäred, och en mil sydöst om Genevadsbro.

Den svenska spaningen hade varit dålig. Generalen Gustaf Baner, som ledde förtruppen, hade inte sänt ut spanare framför sig utan travade omisstänksamt fram på skogsvägen. Förtruppen var långt framför artilleriet och infanteriet, vilka hade svårt att ta sig fram på den urusla vägen.

Svenskarna fann sig inklämda i en dalgång, med höjderna vid Norra Kattarp på ena sidan, och några sjöar i anslutning till Lagan på den andra. Detta hindrade dem att bilda en linje och detta utnyttjade det danska kavalleriet och flera svenska kavalleriregementen slogs tillbaka och flydde. Danskarna fortsatte anfallet mot det svenska artilleriet och tog några kanoner. Per, som ingick i det svenska infanteriet var för långt efter för att kunna ge understöd.

Inte heller danskarna kunde bilda en slaglinje i den trånga dalen utan striden övergick till en blodig kamp man mot man. Danmarks kung Fredrik III ledde personligen tre bataljoner men tvingades till slut ge order om reträtt. Svenskarnas infanteri lyckades mer och mer komma fram på skogsvägen i större antal, vilket pressade tillbaka danskarna.

Danskarna miste knappt 100 man i sårade, döda och tillfångatagna. De svenska förlusterna var 68 döda, 63 sårade och 43 tillfångatagna. Stenbock var mycket irriterad över att de flesta sårade fått sin skada i ryggen. I Pers kompani stupade i Kattarp Torsten Jönsson från Vrigstad socken; han blev ”dödslagen 3 octob” som det står i rullorna.

Den svenska styrkan var utsvulten, missmodig och frusen, så därför fick trupperna dra sig tillbaka till Traryd i Småland för vila.

Mönstringen i Halmstad 26 oktober 1657

Man stannade inte länge i Traryd utan marscherade vidare till Halmstad. Fästningen där förstärktes med manskap och resten fortsatte mot området utanför Varberg där de gick i vinterkvarter.

Jönköpings regemente mönstrades i Halmstad den 26 oktober. Av kompaniets 172 man var 18 över- och underofficerare och av de gemena var ”behålna at Marchera: 119”. Dessutom var 35 man inte tillgängliga. Sju var sjuka, sju var förflyttade till riksdrotsen Per Brahes kompani, sju var förlagda i Laholm och Tofta skans, tre saknades, tre var hemförlovade. Tre hade dödats, varav Erik Månsson från Flärvik i Hjälmseryd socken som var ”dödslagen 19 Aug: 657”. Jöns Persson från Morarp i Svenarum fick nog och rymde den 7 oktober, det var några dagar efter slaget vid Kattarp.

Nyheter från Polen

Hemma i Västerkvarn fick Anna ta hand om de små barnen i väntan på att kriget skulle ta slut och att Per kom helskinnat hem igen.

Nyheter om om svenska segrar i Polen nådde allmogen emellanåt, de spreds om söndagarna när de besökte Fröderyds kyrka och lyssnade på kyrkoherden Johan Bringius. Nyheter spreds även på kyrkbacken i väntan på högmässan. Man fick höra om segrar på främmande platser som man aldrig tidigare hört talas om, såsom Sobota, Wojnicz och kulmen som skedde genom tredagarsslaget vid Warszawa i juli 1657.

Dessvärre nåddes Anna även av ett dödsbud, men det var inte om maken utan brodern Jöns. Han stupade 1656 tillsammans med fem andra ryttare från samma kompani. Jöns blev ”slagen på Crakowische Partij”, som rullan uttrycker det. Värst drabbad var förstås svägerskan Britta Mikaelsdotter i Kallsjö och hennes barn, vilka förlorade sin make och far.

Kriget tar slut – freden i Roskilde

Den danske kungen lämnade kort efter slaget vid Kattarp Skåne och for tillbaka till Danmark för att organisera landets försvar. Karl X Gustav hade nämligen lämnat Polen och i augusti trängt in i Jylland och hotade den viktiga fästningen Fredriksodde. Denna stormades och föll den 24 oktober och därmed intog svenskarna hela Jylland.

Per och hans kompani, däremot, var förlagda i Halmstad eller Varberg och tillbringade vintern där. Lite senare under denna vinter fick de glädjande nyheter. Karl X Gustav överrumplade danskarna genom det numer så berömda tågen över Lilla och Stora Bält och i mitten av februari stod armén utanför Köpenhamn. De skräckslagna danskarna tvingades till en snabb och förödmjukande fred i Roskilde den 26 februari 1658. Skåne, Blekinge, Bohuslän, Halland, Trondheims län samt Bornholm övergick i Svensk ägo. Halland, där Per befann sig, var sedan freden i Brömsebro förpantat till Sverige på 30 år men övergick nu till ständig svensk ägo.

I Helsingborgs garnison

Kriget var slut och Per fick nu, åtminstone för en kortare tid, återvända hem. Han gav nio marker kopparmynt till kyrkan 1658 och det bör ha varit på senvintern eller våren.

Efter freden förlades fyra kompanier av Jönköpings regemente som besättning på det numera svenska Helsingborg och dess fästning. Här ingick Pers kompani under sin kompanichef Erik Hillebard och manskapet fick biträda förstärkningsarbeten vid fästningen. Knappast kunde han föreställa sig att han nu skulle utföra sådant arbete, då han för mindre än ett år sedan marscherade i dessa trakter i det som då var fiendeland. Han var därmed bland de första som besökte sin nya landsdel och träffade sina nya landsmän.

I Helsingborg mönstrades regementet den 21 juni 1658 och Per och hans kamrater var det ”Manskap som finnes her i Hällzingborgz Guarnizon”. Förmodligen var han förlagd här resten av året.

Helsingborg med försvarsverk så som det såg ut 1676. Källa: Merian, ca 1680.

Överskeppningen till Själland

Men glädjen över freden i Roskilde blev inte särskilt långvarig. Då Danmark dröjde med att uppfylla vissa av fredsvillkoren, beslutade sig Karl X Gustav för att använda detta som förevändning och inledde ett nytt fälttåg mot landet. Målet blev nu att helt utplåna Danmark som ett självständig land. Den svenska kungen förde över trupper från Kiel och landsteg återigen på Själland i augusti 1658. Den svenska styrkan var dock för liten för att omedelbart kunna ta Köpenhamn, varför en belägring påbörjades. Ett uppskov som senare skulle visa sig rädda staden.

Per, som var förlagd vid Helsingborg, skeppades över till Själland på hösten 1658. Här fanns större delen av Jönköpings regemente som förstärkte svenskarnas styrkor i lägret Brönshöj utanför Köpenhamn. I detta storläger, som kallades för Carlstad och som inrymde inemot 30.000 personer, hade den svenske kungen sitt högkvarter. Detta läger låg några kilometer nordost om Köpenhamns murar.

Köpenhamn med omnejd 1658. Karl X Gustavs befästa läger vid Brönshöj – Carlstad – syns ovan till vänster. I nedre högra hörnet är Köpenhamn. Källa: riksarkivet. Originalbilden är vriden för att ge normal riktning av väderstrecken.

Hela hösten förflöt i lägret utanför Köpenhamn. Svenskarna grävde löpgravar och under hela denna tid hördes kanondån då det svenska artilleriet besköt köpenhamnarnas försvarsverk med glödande kulor, i avsikt att demoralisera försvararna.

Sjöslaget vid Öresund 29 Oktober 1658

Danmark må ha varit illa ute igen, men denna gång stod man inte helt ensamma. En holländsk flotteskader närmade sig för att komma köpenhamnarna till undsättning.

Den svenska flottan under ledning av Karl Gustaf Wrangel gick dem mötes, och en del av Jönköpings regemente hade kommenderats att förstärka besättningen på de svenska fartygen. Här måtte Per och hans kamrater ha undrat vad som skulle hända med dem härnäst; att lämna landbacken och strida till sjöss var något nytt för dem. Emellertid synes Pers kompani inte ha tillhört dem som gick ombord, åtminstone finns inga spår av förluster i rullorna.

Den 29 oktober möttes den svenska och holländska flottan vid ett sjöslag mellan Helsingborg och Helsingör. Striden blev blodig och holländarna lyckades tränga igenom och uppnå sitt mål – att ta sig till Köpenhamn. Båda sidorna tillskrev sig emellertid segern.

Slaget denna dag har betecknats som en av de ärofullaste minnen för den svenska flottan då den stod emot en av sin tids starkaste sjömakter. En holländare sade efteråt om striden: ”Vi hafva visserligen fäktats mot både turkar, spanjorer och engelsmän men aldrig varit ute för en sådan strid; ty svenskarna slåss icke på ett förståndigt sätt utan det gäller livet i varje ögonblick.”

Flera av Jönköpings regementes mannar stupade vid slaget, andra fick svåra skador och avled senare. Fänrik Per Torsson i Jöns Kvasts kompani, kompanichefen Lorentz Fogel och hans fältväbel Gudmund Mauritzson stupade under sjöstriden. Bland manskapet i dessa kompanier finns flera antecknade som döda under november och december månad, kanske i följd av skador de ådragit sig under striden.

Den misslyckade stormen på Köpenhamn

Nyåret passerade och under den andra hälften av januari 1659 höjdes aktiviteten i lägret. Flera förband strömmade till lägret i Brönshöj, både från Sverige och från de ockuperade delarna av Danmark. Snart stod det klart att Köpenhamn skulle intas genom en stormning. I lägret tillverkades ammunition, stormstegar, löpbroar och annat som behövdes för det stora anfallet av staden.

Den åttonde februari var alla förberedelser klara. Kommande natt påbörjade man marschen mot Köpenhamns södra vallar, men man hejdades dock av en pråm som låg fastfrusen i isen. Bekämpningen av denna tog så lång tid att hela styrkan fick återvända till lägret. Nästkommande natt marscherade man återigen, men ännu en gång fick man återvända till lägret utan förrättat ärende.

Den tredje försöket gjordes natten till den 11 februari och nu blev det allvar av. Kung Karl X Gustav förfogade över 9.050 man samt ytterligare 1.800 man som släpade fram stormmateriel.

Marschen från lägret Carlstad i Brönshöj till Köpenhamn var sex kilometer och gick genom djup snö. Nu var det tredje gången på lika många nätter och detta hade naturligtvis tagit på krafterna. Dock var man uppmuntrade av att man hade lovats tre dagars fri plundring i staden, något som skulle kunna göra dem rika. Plundring var enligt tidens oskrivna krigslag tillåtet om en stad inte gav upp utan föll genom en stormning.

Allmänt ansågs att detta var Europas bästa armé och hittills hade de visat att klarade det mesta.

Karl X Gustav bröt natten till den 11 februari 1659 upp från sitt läger vid Brönshöj utanför Köpenhamn och stormade staden men slogs tillbaka med svåra förluster. Källa: riksarkivet.

Dagens lösen var ”Hilf Gott”, det vill säga ”Gud hjälpe” och som kännetecken hade soldaterna en halmkrans med en instucken enrisknippa i mössan. För att synas så litet som möjligt mot snön hade de svenska soldaterna dragit vita skjortor över kläderna.

Klockan halv två på natten tändes två stora tjärtunnor på Valby backe. Deras sken syntes långt denna mörka natt. Signalen för att sätta igång anfallet var given. Trots att de svenska trupperna var uttröttade efter föregående nätters ansträngningar, lär de ha framryckt med friskt mod och ”sjungande som lejon uti dans”, vilket säkerligen är en förskönande framställning av den bistra verkligheten som mötte dem utanför Köpenhamns vallar.

Anfallet fördelades på fyra avdelningar. Per tillhörde ju Jönköpings regemente och denna ingick i huvudstyrkan som marscherade söderifrån över isen mot Slottsholmen. Anfallsstyrkan var uppdelade i två stormkolonner och Jönköpings regemente var uppdelat i bägge. Den ena av regementets bataljoner tillhörde överstelöjtnant och regementschefen Kaggs eget befäl och denne gick sist i den högra kolonnen, vilken hade till uppgift att ta Slottsbastionen, Brygghuset och den danske kungens stall. De två främsta brigaderna i denna kolonn anfördes av generalmajor Johan von Essen, medan de öviga stod under kungens befäl.

Manskapet i tätbrigaderna bestod av värvat utländskt folk och tvångskommenderade själländska bönder. Kungen ville nämligen spara rikssvenskarna så långt som möjligt. I första linjen gick därför sex tyska och ett polskt regemente.

De måste först ta sig över öppna vakar, som de danska försvararna hade huggit upp i avsikt att göra det svårare för anfallarna. Avantgardena gick först och lade löpbroar över vakarna, på vilka de tog sig över. Dessa broar var så breda att tre ryttare kunde rida över dem i bredd. 200 sådana broar hade tillverkats liksom 200 stormstegar.

I spetsen för anfallsgrupperna gick en stöttrupp som hade till uppgift att hugga ner de danska palissaderna med sina skarpslipade yxor. Efter dessa kom en annan grupp om 80 man som bar fram tio dubbla och tio enkla stormstegar samt ett antal säckar fyllda med hackelse. Hackelsen skulle de strö ut på isen så att stegarna fick fotfäste och inte gled när soldaterna tog sig upp på dem. I kolonnen följde sedan tio soldater som bar på ett nät som skulle kastas över palissaderna för att hjälpa männen att klättra över dem. För att skydda kolonnen kom åtta musketerare med granatgevär och arton grenadjärer, som vardera hade ett stort antal handgranater. Sist i kolonnen kom fyra båtsmän med änterbilor. Det var ett långt och välorganiserat tåg som närmade sig de danska vallarna. Dessa män hade det svåra arbetet att bryta sig igenom fiendens förskansningar för att bereda väg för de efterföljande knektarna och ryttarna. Deras möjligheter att överleva var små.

De danska försvararna var emellertid beredda, dels på grund av att svenskarna hade dragit samman stora trupper under flera veckors tid och inte minst av två nätters avbrutna anmarscher. Därför möttes de svenska anfallarna av kraftig kanoneld. Det var ”som om en stadigt blossande eldkrans hade omgivit staden”, som en samtida författare uttryckte det.

Karl X Gustav inledde anfallet med huvudgruppen mot Slottsholmen. Det danska artilleriet på Slottsholmen var starkt. Ett hundratal kanoner bekämpade den svenska huvudstyrkan med snabb och välriktad eld. Under de omkring 15 minuter som anfallsstyrkan var inom effektivt eldområde slog närmare 300 kanonkulor in i anfallskolonnerna, vilket ger en på en kanonkula var tredje sekund. De två stormkolonnerna avancerade trots den oerhört kraftiga kanonelden fram över isen medan kanonkulorna slog långa blodiga gator i den täta formationen. Från vallarna drev stora gulvita moln från kanonerna. Så kom plötsligt eldsflammor och nya kulor medan soldaterna trampade vidare i snön efter att ha slutit luckorna i leden på sergeanternas order. Disciplinen var järnhård och soldaterna gick vidare mot kanonerna. Till sist kom den decimerade skaran fram till palissaderna och fick en kort stund skydd för kanonelden. Timmermän lyckades göra hål i palissaderna och soldaterna strömmade in mellan palissaderna och vakar som danskarna huggit upp utanför vallarna.

Nu satte försvararna in musköteld och kanonbetjäningen hade bytt ut kulorna mot kartescher, vilket var projektiler fyllda med skrot, som på nära håll slog ner i svenskarnas led och mängder med blod flöt. I det våldsamma larmet från skott och skrik kom anfallarna, efter att ha skjutit ut löpbroarna över vakarna, fram under vallarna som de skulle bestiga.

Till sin förskräckelse fann trupperna att vakarna framför Slottsholmen och Lönngången var för breda för de löpbroar som förts med. Det innebar att truppen klumpade ihop sig och blev ett mål för den danska elden. Men längre löpbroar fördes fram av tvångskommenderade danska bönder med häst och vagn och attacken gick vidare. Men de danska kanonerna hade krävt många offer.

Natten lystes upp av elden från kanoner, mörsare och brinnande hus, den fylldes med ett öronbedövande dån från gevär och kanoner och krutröksdimman lade sig som ett täcke över vän och fiende och med sin stickande lukt förpestade den luften. Skrik från döende och sårade, barska kommandostämmor och hurrarop från de danska försvararna blev till en ohygglig bakgrundsmusik. Isen täcktes av de anfallandes lik och i vakarna flöt döda som isstoder. Musköter, huggvapen, övergivna löpbroar och annan materiel staplades i högar framför Köpenhamns murar.

På vallarna brann tjärtunnor och ljuset från dessa lyste upp marken nedanför. Det fanns ingen möjlighet för de anfallande svenskarna att dölja sig. Nu reste de stormstegar mot vallarnas sidor och den fasansfulla klättringen uppför började i ett regn av projektiler, nedkastade stenar och brinnande beck och kokande vatten, som hälldes över dem. Många av stegarna välte därför att vallarnas väggar var nedisade och inte gav ett gott underlag. Andra störtade ner efter det att försvararna gett dem en kraftig knuff. De stegar som stod kvar fylldes snabbt av soldater som så snabbt som möjligt tog sig upp på vallen, där en strid man mot man uppstod. Förste man upp dödades ofelbart och ramlade ner på de följande kamraterna. Ny man tog sig upp och ytterligare en död. Så höll det på tills några äntligen kommit upp och för en kort stund överlevt och angripit danskarna på vallen. Men striden blev kort och snart var även de döda. Det var helt enkelt inte möjligt att ta sig upp på vallarna och överleva. Försvaret var för starkt.

Situationen för von Essens anfallskolonn var ohållbar. Den lyckades inte ens ta sig fram till vallen på grund av den förfärliga kanonelden och led stora förluster under försöket. De kunde inte heller göra mycket för att hjälpa kamraterna i den vänstra kolonnen. Utrymmet var helt enkelt för litet.

Kungen sände nu överstelöjtnant Kaggs bataljon, kanske var det här Per var, till von Essens hjälp. Då de utsattes för intensiv eld kom de i oordning. Kungen sände då ytterligare två regementen men inte heller dessa lyckades ta sig upp på murarna.

Förutom den kraftiga elden från vallarna ansattes svenskarna av kanoneld från den fastfrusna fregatten Höjenbald. Ett svenskt anfall mot denna slogs tillbaka och Höjenbald kunde fortsätta sin kanonad mot de svenska styrkorna.

Vid sextiden på morgonen, då striderna hade hållit på i fyra timmar, visste Karl X Gustav att samtliga anfall hade misslyckats. Trupperna drog sig tillbaka i skydd för elden och därmed kunde slakten avbrytas. Anfallet hade misslyckats.

Hur många satte livet till denna natt? Vi vet inte med säkerhet, men enligt svenskarnas egna uppgifter stupade 534 man. 900 skadade fördes till svenska fältsjukhus i Köge och Roskilde, av vilka 775 man tillhörde de två stormkolonnerna i huvudanfallet mot Slottsholmen. Huvudanfallsgruppens förband förlorade därmed upp till trettio procent av sin styrka. De danska försvararna däremot uppges ha förlorat endast 14 döda och sårade. Det säger en hel del om hur ojämna förhållandena var under en stormning som denna – det var mycket lättare att vara försvarare.

Hur gick det då för Per? Han klarade sig med livet i behåll från infernot utanför Köpenhamns murar. Troligt är att han kom tämligen oskadd ur det hela. Värre gick det för andra av hans kamrater. Av Jönköping tio kompanier fanns nio utanför Köpenhamn och samtliga dessa deltog i stormningsförsöket. Sammanlagt förlorade regementet 41 man, därav flera officerare.

Bland de stupade denna blodiga februarinatt var föraren Anders Andersson samt korpralen Per Hansson i Pers kompani. Dessa, liksom många andra, blev förmodligen kvar i snön utanför Köpenhamns försvarsvallar.

Förflyttning till Fyn

Under våren och sommaren 1659 överfördes stora delar av Jönköpings regemente till Fyn. Den svenska hären på Fyn uppgick till närmare 7.000 man. Av dessa var 4.000 tyska ryttare och resten var Kalmars och Kronobergs infanteriregementen samt delar av Jönköpings regemente.

Vi vet att Per var på Fyn därför att i juli månad mönstrade hans kompani i Middelfart på Fyn. Här finner vi att Per avancerade från korpral till förare, då han efterträdde Anders som stupade vid stormen på Köpenhamn.

Per tillhörde Major Erik Hillebards kompani. Detta bestod till större delen av manskap från Vrigstads, Hjälmseryds och Malmbäcks socknar. Kompaniets manskap räknade nu 67 gemena, att jämföras med de 146 som lämnade Ljungby två år tidigare.

Av de som två år tidigare mönstrade i Ljungby hade 46 dött, fem rymt, ytterligare fem frånvarande och endast en hade hemförlovats. Av dem som dött hade åtta stupat vid stormen på Köpenhamn den 11 februari och ytterligare tre under närmast följande februari och mars månader, kanske till följd av sina skador. Nitton man var utkommenderade till Preussen och Helsingborgs fästning, en var utlånad till artilleriet och fem hade rymt. En av rymlingarna gjorde det under stormen på Köpenhamn. Påfallande många, tolv stycken, hade avlidit under mars och april 1658. Det var direkt efter freden i Roskilde, så regementet var troligen förlagt till Helsingborg. Sannolikt grasserade sjukdomar i lägret.

Mönstringen i Middelfart i juli 1659. Överst Föraren Anders Andersson död 11 februari 1659 under stormen på Köpenhamn. Korpral nummer två, Per Jonsson i Esprilla, tar hans plats (Förer stelle, i stelle Per i Horsäng ifrån gemen). Bild: Arkiv Digital. Källa: Rullor 1620-1723 1659:6 (1659) Bild 1610 / sid 502.

Läget på Fyn blev allt hotfullare. Danmark hade fått stöd Brandenburg, Polen, Österrike och Nederländarna. Detta förbund av stater, som kallades de allierade, hade invaderat Jylland under föregående höst. Dessa hade under våren 1659 ansatt svenskarna hårt och sistlidne maj hade svenskarna utrymt fästningen Fredriksodde och därmed var hela Jylland i de allierades händer. Strax därefter gjorde de försök att landsätta styrkor på Fyn. Den 26 juni skeppades allierade trupper över sundet, men tvingades tillbaka av svenskarna. Möjligen var Per inblandad i denna drabbning, men det vet vi inte mycket om.

De allierade gav dock inte upp utan återkom i slutet av oktober med en invasionsstyrka utanför Nyborg. Den motades återigen bort av en svensk kavalleristyrka och ett oväder var till god hjälp. Även ett andra försök misslyckades. Flotteskadern lämnade Nyborg, men någon dag senare nåddes man av nyheten att fienden hade lyckats landstiga vid Kerteminde, lite nordväst om Nyborg. Ett svenskt motanfall med kavalleri misslyckades, mycket tack var kraftig eldgivningen från skeppens kanoner. Några dagar senare, den 6 november, landsteg en andra allierad styrka vid Middelfart.

Samtida karta över Fyn (Funen). Fredriksodde (Friderichsöde) på Jyllands östkust, Middelfart (Midelfar) på Fyns västkust, Nyborg på Fyns östkust. Bild: Riksarkivet. Källa: Historiska planscher, Omslag 1658-1659, SE/KrA/0426/010/1658:03 (1658), bildid: K0035056_00001.

Nu hade svenskarnas läge blivit mycket allvarligt. Många av generalerna ville genast slå tillbaka mot en av fiendens trupper, då man ansåg att man skulle kunna slå dem en åt gången innan de allierade kunde förenas, men Sulzbach som förde befälet tvekade. Kanske nådde dessa diskussioner ner till manskapet. Hur det nu än var med det så måste man ha uppmärksammat att fältmarskalken Gustav Otto Stenbock anlände och övertog befälet.

Slaget vid Nyborg 14 november 1659

Sannolikt befann sig Per och delarna av Jönköpings regemente i Nyborg. Han, tillsammans med de övriga soldaterna, måste då ha kunnat konstatera samma sak som Stenbock, att Nyborgs försvarsverk var i dåligt skick. Därför kom det kanske inte som någon överraskning att armén den 14 november kommenderades ut för att möta fienden på det öppna slagfältet, istället för att försvara sig bakom de osäkra vallarna i Nyborg.

Man ställde upp sig i slagordning en halvmil väster om Nyborg. Slaglinjen var den vanliga med infanteriet i centern, dit Per hörde, omgivet av kavalleri på båda flankerna. Artilleriet, som bestod av ett dussintal pjäser, hade grupperats framför fronten med de vänstra och den högra flyglarna.

De svenska trupperna bestod av krigsvant folk, sammantaget 5.500 man. De allierades styrka var dock betydlig större och uppgick till närmare 9.000 man. Svenskarna uppges ha kämpat väl och med stor tapperhet, men striden blev häftig och uttröttade och övermannade måste de vid mörkrets inbrott dra sig tillbaka inom Nyborgs vallar, nu reducerade till 3.000 man. Förlusterna var stora och nästan varannan soldat i den svenska armén låg kvar på slagfältet. Den svenska centern, där Per stod, hade nästan mangrant huggits ned av de polska ryttarna som vägrat ge pardon. Fienden hade lidit nästan lika stora förluster, men då de var fler avgick de med segern. Manfallet hade således varit oerhört stort på båda sidor.

Bland de fallna i Jönköpings regemente var sjutton över- och underofficerare, däribland löjtnanten Lars Jönsson och korpralen Per i Horsäng från Pers kompani.

I fångenskap

I Nyborg var de instängda mellan fienden i öster och havet i väster. Läget var hopplöst och morgonen därpå, den 15 november, gav svenskarna upp och gav sig till fånga. De svenska soldaterna lär ha stuckits in bland de allierades led, vilket kanske inte betydde så mycket för de tyska legosoldaterna.

Per satt nu i fångenskap på Fyn, eller så var han tvingad att ingå i de allierades trupper. Hur det nu än var med det så förflöt månaderna på Fyn. Kung Karl X Gustav avled i februari följande år, 1660, och denna nyhet måste ha nått fångarna. Sverige och Danmark slöt fred den 27 Maj, och redan följande månad fick Jönköpings regemente jämte övriga svenskar börja att återvända hem till Sverige.

Hemma igen

Marschen hem gick sannolikt direkt till Eksjö. Den första mönstringen hölls redan den 8 juni 1660, alltså tolv dagar efter freden, och inte många av manskapet hade då hunnit återvända, dock inte Per. Rullan avslöjar att endast nio officerare och tio gemena soldater var närvarande, förutom tjugotvå nyutskrivna för att börja fylla luckorna efter förlusterna.

I den nästföljande mönstringen i Eksjö, troligen i augusti, är han dock närvarande liksom många andra i hans kompani. Tre korpraler anges dock ännu vara fångna på Fyn och det gemena manskapet räknade inte mer än 37 man. Så sent som vid mönstringen i Eksjö i oktober 1661 är tretton av de gemena soldaterna i Pers kompani ännu fångar på Fyn. I denna rulla uppges sex vara slagna på Fyn och ytterligare elva döda.

Nu kom Per äntligen hem igen och kunde återförenas med familjen. Då hade krigsäventyret varat nästan på dagen i tre år och han måste ha haft mycket att berätta för Anna, barnen, grannar och vänner om de händelserika och oroliga krigsåren. Kanske hade han fått sig en och annan skada, men det mest sannolikt är att han kom helskinnad ur det hela.

Flytten till Kallsjö

Kanske var det först nu han fick veta att Annas bror, Jöns Jönsson, som red för sin fader hade blivit slagen i Krakow i augusti 1656.

Åren som nu följde innebar en för vid denna tid ovanligt lång period av sammanhängande fred. Per steg ytterligare en grad och blev vid mönstringen i Eksjö Hovgård i december 1661 sergeant. Som löneboställe fick han nu ½ skattehemman Ljunganäs.

Svärfadern Jöns Bryngelsson hade 1655 överlåtit halva gården i Kallsjö till sin son Jöns Jönsson, av vilken en fjärdedel skänktes ”för then långa tid i fremmande Land Ryttare för gården Callsiö redit, och liff wågat haffuer mot Rijkens fiender”. Jöns hade sedan 1642 ridit för sin far och han stred då i det trettioåriga kriget.

Den andra fjärdedelen köpte Jöns Jönsson för 40 riksdaler. Sälj- och köpebrevet hade undertecknats och beseglats av kyrkoherden i Fröderyd, Johan Bringius. Detta gårdsförvärv registrerades på Västra härads vinterting 1661. Ingenting här avslöjar att Jöns Jönsson var avliden, men jag tolkar det som så att änkan Britta Mikaelsdotter skyndade sig till tinget för att få det stadfäst där eftersom svägerskan Anna med maken Per nu köpte den andra halvan.

Svärfadern Jöns Bryngelsson i Kallsjö började bli till åren kommen och 1659 avled hustrun, Annas mor. Det blev dags att lämna över den andra halvan av gården. Halva gården i Kallsjö var på uppbud inte mindre än fem gånger från vintertinget i januari 1659 till hösttinget i november 1660. Inga namn är nämnda vid dessa uppbud; och ordning på uppbuden var 1a gången, 3e, 2a, 3e och slutligen 3e gången. Från detta är det inte helt lätt att reda ut vad som hände, möjligen handlade det om båda halvorna i Kallsjö. Med all sannolikhet köpte Anna och Per den andra gårdsdelen av Jöns Bryngelsson.

Per och Anna lämnade hemmet i Västerkvarn och från och med 1662 års mantalslängd återfinns sergeanten Per med sin hustru i Kallsjö. Troligen gick flytten redan 1661 då Per Jonsson från och med detta år står som rusthållare för Kallsjö och den nye ryttaren heter nu Lars Månsson.

Jakt på högdjur

Två misstänkta fall av tjuvjakter uppmärksammades av hejderidaren Karl Larsson Fisk vilken på Västra härads sommartinget 1665 gjorde två stämningar. Då ett av djuren föll på Kallsjös ägor, hörde häradsrätten även sergeanten Per Jonsson Esping. Men han han hade härom ingen ”annor bekännelse eller kunskap än nu witnat är”.

Kyrkoherden i Fröderyd och hans dotter

Kyrkoherden i Fröderyd var sedan 1643 Johan Bringius. Han hade efterträtt sin far Nils Bringius, vilken i sin tur hade innehaft tjänsten sedan 1612. Johan Bringius hustru hade under femton års tid varit svagsint och fick 1667 kungligt brev om några tunnor spannmål från Växjö och Jönköpings hospital för hennes vård.

I Höreda, som ligger i grannsocknen Ramkvilla, levde löjtnanten i Zacharias Sabefelts kompani och tillhörande Smålands kavalleriregemente, Jakob Barkhausen, i ett stormigt och olyckligt äktenskap med sin hustru Sara Bringius. Hon var dotter till ovan nämnde kyrkoherde Johan Bringius.

Jakob och Sara hade gift sig 1665, men tämligen snart ville de ha skilsmässa. Saras far, kyrkoherden, skickade därför 1666 herr Karl, sergeant Per Esping från Kallsjö, tvenne nämndekarlar, klockaren samt andra till åtta personer att förhöra Jakob och Sara för sedan försöka bringa det till en god förlikning. Det blev så bestämt, att den som först bröt äktenskapet skulle mista sin halva av boet. Jakob beskriver i ett brev att dessa karlar inte ens hade kommit ut ur huset förrän hustrun Sara sade ”jag aktar den förlikningen intet”, utan svor och förbannade sig, att hon aldrig i sina livsdagar skulle gå varken i säng eller säte med sin make. Emellertid förliktes de sedermera och lovade att leva tillsammans.

Kyrkoherden Johan Bringius avled 1668. Då hade far och son styrt över församlingsborna i Fröderyd under 56 år. Det dröjde en tid innan efterträdaren, Gudmund Stapelius, utsågs och tillträdde tjänsten 1670.

Fänrik Esping

Eriks kompanichef, Erik Axelsson Hillebard, lämnade regementet 1665 då denne fick en ny tjänst som kommendant i Kalmar. Per hade nu tjänat i hans kompani i tio års tid, sedan han befordrades till korpral 1655. De hade levt nära varandra under alla övningar och krigståg under åren som gått.

Den militära karriären fortsatte att gå bra för Per. Året därpå, 1666, blev Fabian von Fitinghoff kompaniets nye chef. Löjtnanten Sven Götessson slutade och då flyttades fänriken Johan Hillebard upp till hans plats. Vilket i sin tur gjorde att Per gick från sergeant till fänrik. Det var fänriken som bar fanan i strid.

År 1669 utfärdade överstelöjtnanten Rickard De la Chapelle en exercisbok, där han redogjorde för befälets olika uppgifter. Han tillägnade sin bok “Sveriges blomstrande ungdom, som lust hade till det ridderliga och militäriska väsendet”. I denna bok står det att läsa att fänriken skulle vara en sedlig, stilla, nykter, kysk och därtill tapper karl. Han skulle vara gudfruktig och full av medömkan, så att om någon fattig soldat förtjänade ett straff, skulle han avge förbön för honom om nåd. På så sätt skulle soldaterna i striden stå honom bi så mycket modigare och försvara kompaniets fana, som fänriken bar. Fänriken skulle också sköta exercisen och inspektera de sjuka.

Löneskillnader var stor mellan de olika graderna. En förare, den högste bland det lägre befälet, tjänade 30 daler silvermynt om året, medan löjtnanten hade 100 daler och kaptenen 200 daler. Krigserfarenheten, tjänsteåren och lydnaden mot överordnade var de enda meriterna som räknades.

Vad fick man då för pengarna kring denna tid? En tunna sill kostade fyra daler och tre mark smt (1 tunna = ca 150 liter), en tunna råg kostade fyra daler smt och en gris kostade 1 daler 2 mark smt. Så även den lägsta lönenivån var ett hyggligt stort tillskott i kassan.

Durchtåget som fick rättsligt efterspel

”Hela allmogen här uthi Ösboo häradh klaga öffwer dhen stoora wåldh och orätt dhem ähr wederfaritt aff dhe många durchtogen aff Soldaterna”. Så börjar vintertinget 1667 där bönderna framförde klagomål på soldaternas framfart i deras hembygd och som nu varit så omfattande att det inledde tingsdagarna.

Officerarna med sina soldater och hästar stannade om kvällarna vid någon by och begärde mat, öl och pengar av bönderna. Även om detta var en tung börda för bönderna längs landsvägen i Östbo, var det deras skyldigheter.

Bland klagomålen framfördes att soldaterna inte marscherade mer än ”en ½ mihl om dagen, och dher de lågo om nätterna tvingade bonden till att gifwa sig öhl och annat”.

Sedan freden i Roskilde hade ju Sverige erhållit bland annat Skåne och här fanns fästningar som behövde svenska soldater. Troligen var det soldater på väg dit eller hem igen som omtalas på häradstinget, eller durchtåg som de kallades för.

Det fanns ett utarbetat och vedertaget förfaringssätt hur ett durchtåg skulle genomföras, om än inte utan knot och tredskande från böndernas sida. En högre officer red före och begärde omläggning för den lokala befallningsmannen, i regel länsmannen. Med omläggning menades att man för en trupp behövde förlägga, inkvartera, ett antal personer och hästar på olika gårdar hos bönder vilka hade skyldighet att underhålla dem. Officeren var skyldig att visa upp sin ordre; en ordre var en skriftligt upprättad föreskriven ordningsföljd för den marscherande truppstyrkan.

Per och hans kompani var på ett sådant durchtåg. De hade sannolikt varit förlagda i Helsingborg eller Ängelholm och var på sommaren 1666 på väg hem igen. Per var nyutnämnd fänrik och förde sitt kompani mot Jönköping där de skulle mönstra efter sin tjänstgöring i Skåne.

Per Esping var en av de officerare som for hårt fram mot allmogen. Han var en av de utpekade och på Östbos höstting samma år trädde nämligen länsmannen fram och anklagade Per för att ha överfallit honom. I domboken framkommer det att några officerare sommaren 1666 hade kommit tillbaka från Skåne, ”blandh dhem war Fendriken, manhaftig Per Espingh”. Per krävde att få mat och husrum för sig och sina hästar. Då länsmannen frågade efter fullmakt så hänvisade Per till en löjtnant som skulle komma senare. Detta godtog emellertid inte länsmannen vilket resulterade i att Per gav sig på honom med “hugg och slag”.

Ingenting mer hände därefter förrän sommaren 1669 då böndernas klagomål äntligen fick gehör hos högre ort och då togs rannsakningen upp ånyo. Denna gång var Per själv närvarande och troligen varit ångerfull, för han hade redan förlikts med länsmannen och bönderna. Avslutningsvis konstaterade häradsrätten att ”flere ährer intet här i häradt, som sigh öfwer Esspingen hafwer att beswära, uthan bedia att han för detta sitt förseende måtte blifwa med straf förskont, efter han icke så stoora klagemåhl hafwer uppå sigh”. Man menade alltså att Pers förseelse varit tämligen ringa och bad till högre dömande instans, krigskollegiet, att skona honom från straff. Hans fortsatta militära karriär synes inte ha tagit någon skada.

Per kallades på tinget för manhaftig och detta begrepp kan förtjänas en närmare förklaring. En nutida läsare kommer i första hand kanske att tänka på karlaktig, manlig, karsk och beslutsam. Men förr betydde det främst modig och tapper. Det var ett hedrande epitet som särskilt användes för en ofrälse underoficer.

På tinget

Under åren gjorde Per flera besök på Västra härads ting i diverse ärenden. På hösttinget 1669 läste han och Måns Nilsson i Fröset upp ett inventarium efter Måns svåger fänrik Per Jonsson i Boarp i Södra Ljunga socken, vilken hade avlidit på senvintern samma år. Måns begärde att få tillträda och disponera sitt arv tills dess att det hade vunnit laga kraft, vilket ännu inte kunnat ske då den döde hade oäkta barn utomlands. Häradsrätten beviljade denna anhållan.

Tvist om Fröset Västergård

I Fröset Västergård bodde på 1650-talet Annas bror Sven Jönsson med hans hustru Cecilia Månsdotter. Troligen var det så att Annas far, Jöns Bryngelsson, ägde halva gården och brodern Sven den andra halvan. Sven och Cecilia kom på obestånd och klarade inte av att betala alla skatter. Då ett hemman inte kunde betala sina skatter blev det ett så kallat ödesmål. Sven och Cecilia lämnade Fröset och en annan bror till Anna, Jöns Jönsson tog över den under några år.

När Jöns Bryngelsson en gång kom hem från ett av sina krigståg ville Hans Håkansson med sin hustru köpa halva Fröset Västergård, eftersom hans hustru hade bördsrätt i den. För att få köpa gården hade Hans Håkansson gett Per och Anna 15 riksdaler i ättlevnad. Därför tingsköttes, såldes, halva Västergården med ”quarn och qwarnafall” till Hans Håkansson. Köpebrevet skrevs 1659 och för gården betalade Hans Håkansson 15 riksdaler specie, därtill ytterligare 15 riksdaler och sex marker silvermynt ”på ockrat för klander skull”.

Åren gick och Annas bror Sven Jönsson avled, oklart när. Svägerskan Cecilia Månsdotter ansåg att allt inte gått rätt till med om gårdsförsäljningen i Fröset. Kanske var det därför som Per med hustrun Anna, hennes syster Margareta och hennes man korpralen Simon Svensson framträdde på vintertinget 1670 och lät meddela att långt ”tilförne Anno 659 dhen 16 Maij, medan föräldrarna sielfwa lefde” hade tingskött halva Fröset Västergård till den numer avlidne Hans Håkansson och hans hustru. Gården övergick nu till deras arvingar och köpet dömdes av häradsrätten som gott och gillt.

Nu hävdade emellertid Cecilia att hon inte fått all ersättning för Västergården. På hösttinget samma år, 1670, kärade hon till Per angående halva Fröset Västergård för den skattelindring gården fått sedan den för omkring 20 år delvis låg öde. Cecilia hade 1659 sålt sin del i Västergården till Hans Håkansson, vilken därefter byggt upp och förbättrat den. Rättens utslag var att man ansåg att hon fått all betalning och hade inget mer att hämta av säljarna i Kallsjö.

Men Cecilia gav sig inte. Ett år senare, på hösttinget 1671, kärar hon återigen mot Per angående samma halva skattejord i Fröset Västergård. Nu påstod hon att han hade trängt undan hennes barns bördsrätt. Per nekade till denna anklagelse och visade upp en skriftlig förklaring där han menade att Cecilia själv var orsak till ödesmålet och att hon med sin man Sven Jönsson lämnade Västergården för 20 år sedan. Därefter hade arvskifte hållits och inget klander framförts. Vidare klargjordes att Jöns Bryngelsson själv sålde halva gården och inte hennes del. Cecilia hade alltså ingenting att hämta mot Per och Anna. Däremot, menade häradsrätten, att den andra halva Fröset Västergård som låg öde, fortfarande stod Cecilia och hennes barn öppen att försvara.

Gränstvist mellan Äsprillas och Trishults ägor

Gränsen mellan byarna Äsprillas i Fröderyd och Trishults i Lannaskede utjorder var något oklar. En syn hölls i fordom år 1629 men då kunde man inte bli sams. Bönderna i Äsprilla åberopade att man av gammal hävd kunnat gå över gränsen. Så hade man även nu gjort och tagit ett fällehygge och där sått 4½ tunnor råg.

Sabelsköld var en 35-årig adelsman och korpral vid Smålands kavalleriregemente. Han ägde frälsejord i Trishult och när fällehygget kom till hans kännedom lät han på sommartinget 1671 stämma in skattebönderna Äsprilla. Per for till tinget och svarade för skatteböndernas del. Frälsebönderna i Äsprilla, däremot, var inte instämda.

Då gränsen mellan dessa båda byar samtidigt var gränsen mellan Västra och Östra härader, begärde Jöns Sabelsköld att tre nämndemän vardera från häradsrätter skulle göra syn och märka ut gränsen mellan byarna. Samma gränstvist togs upp på följande höstting och nu hade Per med sig fem andra bönder från Äsprilla. På uppdrag av landshövdingen skulle halva nämnder från vardera Västra och Östra härader träffas och märka ut gränsen mellan byarna. Tills dess skulle man hålla sams. Utfall i denna tvist är inte närmare känd.

På drygt ett och ett halvt år hade Per gjort sammanlagt fem resor till tinget.

Till Pommern

Ett större europeiskt krig tog sin början 1672 då Frankrike anföll Nederländerna vilket i sin tur drog med sig flera andra länder mot Frankrike. Samma år hade Sverige ingått ett så kallat subsidiefördrag med Frankrike. Ett sådant innebar att Sverige förband sig att ge militärt understöd till Frankrike i utbyte mot ekonomiskt stöd i händelse av en konflikt. Redan 1672 hade två kompanier ur Jönköpings regemente överförts från Göteborg till Bremen, men Per ingick inte i något av dessa.

Genom löften om höjda subsidier förmåddes Sverige hjälpa Frankrike genom att 1674 ytterligare öka stridskrafterna i Pommern. Som ett direkt resultat av denna överenskommelse bestämdes att ytterligare sex kompanier ur Jönköpings regemente skulle skeppas över till norra Tyskland, eller Pommern som området hette. Pommern med några viktiga städer hade tillfallit Sverige vid freden efter trettioåriga kriget 1648.

Per fick veta att han ingick bland dem som skulle skeppas över. Han tog avsked av sin Anna och barn; Daniel, Elisabet och Margareta. De två äldsta var nu i vuxen ålder, medan dottern Margareta sannolikt var den yngsta och ännu i barnaåren. Hustrun och döttrarna skulle han aldrig mer få se. Kanske anade de detta; många soldater och ryttare hade genom åren skeppats ut i olika krig på andra sidan Östersjön för att aldrig mer återvända. De allra flesta dog i sjukdomar som grasserade i lägren; att bli dödad av fienden var mindre sannolikt.

Per tog sig till mönstringen i Kalmar vilken ägde rum den 25 juli 1674. Hans kompanichef hade ersatts och den nye var nu kaptenen Ulrik Stake. Manskapet från Jönköpings regemente som klev ombord på skeppen bestod av 29 över- och 24 underofficerare, 36 korpraler, 18 trumslagare, 25 mönsterdrängar (uppassare till överofficerare) samt 609 gemena soldater. Inalles 742 man.

Per var ju även rusthållare och för honom red sedan 1669 ryttaren Börje Persson. Även han och fyra kompanier ur Smålands kavalleriregemente kommenderades till Pommern. Börje tillhörde major Per Stålhammars kompani. De och tre andra kompanier mönstrades dagen före, den 24 juli, på skeppen i den väntande flottan utanför Kalmar.

Det krig som kommande år bröt ut har kommit att kallas för det Skånska kriget 1675-79 och utspelade sig främst på skånsk och bohuslänsk mark, men även i norra Tyskland dit Per skickades.

Slaget vid Fehrbellin 1675

I december 1674 lämnade en svensk här Pommern och tågade in i det brandenburgska landskapet Uckermark. När kurfursten Fredrik Vilhelm I av Brandenburg fick höra om de svenska truppernas intrång, lämnade han Maindalen och skyndade hemåt för att möta svenskarna. Han fick här ett tillfälle att återuppta de aldrig glömda anspråken på Svenska Pommern.

Sammanstötningen skedde i juni 1675 utanför den lilla staden Fehrbellin, en stad 60 kilometer nordväst om Berlin. Troligen var Per med på fälttåget och då även i detta slag. Styrkorna var omkring 7.000 man på vardera sida och båda sidor räknade 500-600 i döda och sårade. Det var ett förhållandevis litet slag men Sveriges militära anseende skadades. Bilden av svenskarnas oövervinnlighet förstördes och omfattningen av slaget förstorades när nyheten spreds ute i Europa. Följden blev att flera av Sveriges allierade förklarade sig neutrala eller bytte sida, bland andra fursten av Lüneburg och furstbiskopen av Münster. I juli 1675 förklarade kejsaren av det Tysk-romerska riket Sverige krig och Danmark gjorde detsamma den 2 september.

Svenska Pommern. Källa: https://alchetron.com/Swedish-Pomerania. Copyright: Stig Söderlind.

Svenskarna pressades från flera håll. Bland annat belägrades och föll den viktiga staden Wolgast i november 1675. Svenskarna försökte därefter ta tillbaka staden, vilken först belägrades och sedan gjordes ett misslyckat stormningsförsök i januari 1676.

Under belägringen 1675 stupade major Johan Lood i Jönköpings regemente tillsammans med 21 man jämte många sårade. Denne Johan Lood hade 1674 mist åtta bröder i fält, och nu blev han alltså den nionde i syskonskaran att möta samma öde.

I slutet av år 1675 var 42 man av Jönköpings regemente förlagda på Rügen, 310 man i Stralsund, 300 vid Wolgast och 72 i Stettin. Om inte Per redan var förlagd i Stettin, tillhörde han troligen det manskap som i mars 1676 stod i Stralsund och var redo att marschera iväg till Stettin. Här omnämns en underofficer, en korpral och tjugo gemena man.

Under 1676 företogs viktiga försvarsarbeten av Stralsund och Stettin, vilka till varje pris måste försvaras. De svenska trupperna i Pommern räknade inte mer än 6.000 man och de var mycket illa rustade.

Regementschefen stupar

Kurfursten av Brandenburg tågade under sommaren 1676 in i Pommern och i augusti föll staden Anklam. Efter att ytterligare några orter fallit, vände han sig i oktober mot Stettin. Staden besköts häftigt under november men kurfursten måste ge upp belägringen på grund av att hans här raskt krympte.

Kriget gick dåligt för Sverige. I början av 1677 hade de svenska besittningarna krympt ihop till städerna Stettin, Greifswald och Stralsund samt ön Rügen.

I kriget riskerade hög som låg person att dö. För att anskaffa livsmedel till besättningarna i de återstående städerna företog svenska trupper strövtåg i Hinter-Pommern. Det är tyska för ”bortre Pommern” och var kustlandet öster om Stettin i dagens norra Polen. Vid ett sådant strövtåg skadades Jönköpings regementschef, tillika vice kommendant i Stettin, Gustav Horn dödligt och avled i april 1677.

Per avancerar till löjtnant

I januari 1677 lät regementschefen Gustav Horn se över sitt anförtrodda regemente beträffande ”huru dhet befinnes Starkt Wara”. Nu tillhörde Per kapten Kasper Stålhammars kompani och han hade avancerat till löjtnant. Här är för övrigt det enda stället i rullorna som Per kallas vid namnet Esping.

Rullorna för tiden i Pommern är röriga och det är inte möjligt att reda ut hela händelseförloppet. De flesta rullorna synes ha upprättats i Sverige där man noterat vilka som är i Pommern. Rullornas rörighet avslöjar också den stora rörligheten och dödligheten. Den enes död innebar möjligheter till avancemang för någon annan med lägre rang. Den som avancerade togs inte nödvändigtvis från samma kompani.

Per tillhörde vid ankomsten till Pommern Johan Loods kompani. Sedan denne stupade i januari 1676 flyttades Per över till Göran Kaggs kompani. Göran Kagg tog sedermera avsked och i januari året därpå har Per avancerat till löjtnant i Kasper Stålhammars kompani. År 1678 års rulla är han dock upptagen som fänrik i Tomas Liwenstens kompani, samt anges ha avancerat till löjtnant och flyttats över till Nils Mörkendals kompani. Tjänsten i Mörkendals kompani hade nämligen blivit vakant efter Kasper Stålhammar som avancerat till kaptenslöjtnant. Nils Mörkendal blev slagen i juni 1677 och kompaniet övertogs senare av överstelöjtnanten Thomas Liwingstens och därefter av Zakarias Rosback.

Stettin belägras

I början av juli 1677 återkom kurfursten av Brandenburg för en ny belägring av Stettin. Hans trupper slog läger väster om staden. Belägrarna utgjordes av trupper från Brandenburg, Lüneburg, Münster och senare även från Danmark.

Samtida bild av Stettin (Szczecin). Källa: https://web.archive.org/web/20070907065437/http://www.uni-rostock.de:80/fakult/philfak/imd/lehrbuch/krueger1/k_stetbd.htm.

Per befann sig i Stettin och från försvarsmurarna kunde han se fiendehären breda ut sig utanför staden, sammanlagt uppgick den till 22.000 man. Redan dagen efter deras ankomst påbörjade de arbetet med att gräva löpgravar. Den fjärde augusti började belägrarna beskjutningen staden från fem olika platser och med tiden intensifierades detta.

Uppgifterna om styrkan som försvarade staden varierar. Enligt Tidander uppgick den till 2.300 man, i vilken större delen av Jönköpings regemente ingick. Andra källor anger 3.400 man. Dessutom bidrog stadens borgerskap till försvaret, kanske så många som 2.000 man.

Försvaret av Stettin sägs ha varit så väl utfört att det för senare tider och utgjorde förebild för andra. Man företog många utfall där belägrarna attackerades. Särskilt användandet av minor ansågs vara ett föredöme.

Om de svenska garnisonerna i Pommern, Stettin och Stralsund, skulle kunna hålla ut måste de få förstärkningar från det egentliga Sverige. Karl XI hade hade gett den svenska flottan instruktioner att först slå den danska flottan för att sedan sätta iland trupper och förnödenheter till garnisonerna i Pommern. Den svenska flottan räknade på sommaren 1677 omkring 45 fartyg med en total bestyckning av 1.600 kanoner. Förutom 8.600 sjömän fanns där också 600 knektar avsedda som förstärkningsmanskap till garnisonerna i Pommern. Dessvärre, genom den svenska flottans nederlag vid Köge bukt vid Själland östkust juli 1677 säkrade Danmark sjöherraväldet i Östersjön under resten av skånska kriget. Därmed uteblev stödet till garnisonerna i Pommern. De svenska styrkorna på Rügen hölls fast av flera danska landstigningsförsök och en väntad undsättningshär från Livland kom aldrig.

Under belägringen av Stettin sköt Brandenburgarna 150.000 kanonkulor, 30.000 granater, 24.000 handgranater samt använde 98.000 skålpund krut (nära 42 ton). Det innebar att Stettin besköts med två kanonskott eller granater i minuten under dagens ljusa timmar, varje dag under 4½ månaders tid! Lägg där till ljudet från både avfyrning och nedslag, så kan man föreställa sig ett ihållande dånande dagarna i ända. Från augusti till december förvandlades staden till en rykande ruin.

Belägringen av Stettin 1677. Till höger ses en kraftig explosion; förmodligen av försvararna utlöst mina som sprängs då fienden gör ett försök att ta sig in i staden. Källa: https://de.wikipedia.org/wiki/Belagerung_von_Stettin_(1677).

Pers dagar slutar i oktober då han blev dödsskjuten enligt anteckning i rullan 1678:5. Ingen närmare uppgift om hur han dog anges, så det lämnar oss till gissningar. Han kan ha dödats av en av alla de kanonkulor som slog ner i staden, men det kan också ha varit under ett av utfallen mot belägrarna. Eller kanske träffad av en muskötkula när han var uppe på murarna?

Rulla 1678:5.”Fendrich Per Jonsson, Avanz:t till Lieut: 677 under Mörkendals Comp: som nu är Rosbackz och nu sedermera dödskuten in octob Ao 677. I stel:t Nills Swensson i Åkrahult if:n furider af Mörkendals förrige Comp:”. Bild: Arkiv Digital. Källa: Rullor 1620-1723 1678:5 (1678) Bild 790 / sid 313.

I Pers kompani stupade dessutom fänriken Bengt Jonsson och föraren Trotte Jönsson. Dessa två var gamla kamrater. Bengt Jonsson (Jönsson) var förmodligen den Bengt Jönsson från Tranemo som var furir redan 1653 när Per var nublive soldat. De var i samma kompani fram till 1661 då Bengt efterträddes av Trotte Jönsson. Denne Trotte hade varit furir i Pers kompani allt sedan dess. Bengt avancerade till fänrik 1675 och under det sista året fördes han över till samma kompani som Per. Bengt sköts till döds vid samma tid som Per, i oktober 1677. Trotte dödades i december.

I hela Pers kompani var förlusterna 42 döda 1675 och 1676, 40 döda 1677 och 1678. Större delen av kompaniets manskap var stationerat i Pommern och här var förlusterna uppemot 50%.

Kaputilationen

Dagligen minskades försvararnas antal. De flesta husen i staden blev med tiden sönderskjutna eller nedbrända och livsmedelsförråden började sina. När belägringen gick in på den femte månaden, såg sig kommendanten i Stettin, Jakob Johan von Wulffen, inte längre någon möjlighet att slå tillbaka en storming om fienden skulle försöka sig på en sådan. Därför började han den 16 december underhandla med kurfursten och den 26, på annandag jul, undertecknades kaputilationen av staden med ”hedrande villkor”.

På nyårsdagen 1678 uttågade återstoden av besättningen ut under ”flygande fanor och klingande spel”. Soldaterna lämnade den nästan ödelagda staden och fortsatte vidare sig till Stralsund där de förenades med de svenska styrkorna där.

Av stadens borgarna uppges omkring 1.100 man funnit sin död under belägringen, och garnisonen hade smält ihop från 2.300 till 279 man. Med andra ord kom endast var åttonde soldat levande ur detta inferno som varat fem månader.

Men Kurfursten av Brandenburg hade också fått betala ett högt pris för belägringen. Den hade kostat honom omkring 10.000 man eller nära på halva styrkan. Innan kriget var slut hade han erövrat hela svenska Pommern, men i freden 1679 tvingades han återlämna allt till Sverige.

En arvstvist

Ungefär samtidigt som Per utkämpade sina sista dagars strid i Stettin pågick en annan strid hemma i Kallsjö.

Arvingarna till Annas bror Jöns gjorde anspråk på sitt fädernearv vars lösöre fortfarande var innestående hos Anna. Angående lösörets värde åberopar hon ett dokument, vars original fanns i Anders Perssons ägo och ombads därför visa upp detta till nästa ting. I mellantiden beslutades av rätten att Jöns Månsson och hans hustru Elisabet, Annas brorsdotter, fick rätt att flytta till sin arvejord i Kallsjö och byta hus med Anna.

Nådeåret

Anna som nu blivit änka fick ett års lön efter Pers död, det så kallade nådeåret. Gårdarna som betalade en del av skatten för löjtnantslönen var ett halvt mantal skattehemman i Ljunganäs (Fröderyd sn) och fjärdedels kronohemmanen Bretofta (Forserum sn) och Bjuramålen (Hylletofta sn). Löjtnantslönen uppgick sammanlagt till 21 daler.

Regementsräkenskaper för Baron och Öfwerste Wälborne Berendt Mörners Regemente. Jönköpings läns Infanterieregemente.
”Räckningh Oppå hr Baron och Öfwerste Wälborne Berendt Mörners Regemente Jönekiöping Lähns Infanterie hwar effter Officerare och Gemena itt Deputat* åthnutet hafua Pro Anno 16:78.”
* Deputat: underhåll (SAOB)
Capitein Edell och Manhaftige Zacharias Rosbachz Compagnie
Lieutnampt Per Jonsson död. Enkian dess Lön till Nådår.
Källa: kopierat av Lars Ericsson

Ryttaren för Kallsjö, Börje Persson, som skeppades över till Pommern samtidigt med Per sommaren 1674 dog kanske också han i Pommern. Sista gången han förekommer i rullorna är vid mönstringen i maj 1677. Smålands kavalleriregemente tvingades i slutet av kriget retirera in i fästningen i Stralsund och i oktober 1678 kapitulerade även garnisonen där. Efter freden återkom ryttarna i omgångar, men hur många som kom hem går inte att veta.

Vid mönstringen i maj 1678 är Börje Persson och de flesta av de andra ryttarna i hans kompani borta. En del säkert döda, andra ålderstigna rusthållare som tidigare ridit själv men som nu lät andra rida för dem. En sådan var gamle ryttaren Jon Persson i Ingaboda som ridit i fyrtio år, men som från mönstringen 1678 i Blekinge lät sonen Anders rida i hans ställe.

Anna övertog ansvaret för rusthållet i Kallsjö. Hon fick ordna fram en ny ryttare och kanske även ta den dryga kostnaden för en ny häst med rustning. Den nye ryttaren hette Gudmund Karlsson och vid hans första mönstring i Norje, Blekinge, står det ”Leutnampt Per Jonssons änckia, fattas corbin”.

Soldaterna i fält lånade pengar av varandra och sådana skuldsedlar nådde till slut familjerna därhemma, även om de stupat. Anna for till tinget två gånger under 1680. Hon fick en fordran på sig av arvingarna till den avlidne soldaten Nils Månsson i Almesåkra socken och hon kallades därför in till vintertinget 1680. Maken Per hade lånat pengar av honom och ställt ut en skuldförbindelse, som nu alltså nått soldatens familj. På följande sommartinget var det Annas tur att kräva in pengar; denna gång var det av den avlidne soldaten Nils Månssons familj i Gådeberg i Bringetoofta socken. Det var Per som lånat honom 10 mark och soldatens fader var villig att betala skulden.

Den förlorade sonen återvänder hem

Det var inte bara maken Per som hade gett sig iväg den där dagen för fyra år sedan. Även sonen Daniel hade gått ut i kriget och sedan dess hade hon inte hört av honom heller. Efter krigslutet återkom skaror av soldater, men Daniel fanns inte bland dem.

Daniel var i rullan från 1677 korpral i samma kompani som fadern, som då avancerat till löjtnant. Vad som sedan hände är inte helt klargjort, kanske var han med vid försvaret av Stettin och såg sin far dö där? Hursomhelst blev han under kriget i  Pommern tagen till fånga av kurfursten av Brandenburg och ”där tienat, samt Lüneborg Biskopen af Münster och Dannemark”. Sannolikt stoppades han in bland fiendens led och tvingades där tjänstgöra som soldat. Efter en tid lyckades han emellertid rymma och kunde återvända till fäderneslandet; eller ”redux in patris” som prästen uttryckte det i dödboken många år senare.

Daniel under troligen tillbaka under hösten 1681, då han är med i 1682 år kyrkoräkenskaper och ger 1 daler till kyrkan. Det var kanske i tacksamhet för att han lyckades ta sig hela vägen hem igen. Han måste ha haft mycket att berätta för dem därhemma om äventyret i Tyskland, och kanske visste han mer om sin fars död?

Tvist om några åkrar

Det uppstod en tvist om några åkrar som brukats av frälsebönderna i Nackeström och det man var oense om var huruvida åkrarna tillhörde Nackeström eller Kallsjö.

Frälsehemmanet Nackeström, eller Strömmen, var ett torp som en gång för länge sedan tagits upp på Kallsjös marker. Hur detta gått till fanns det olika versioner om, som de gamle männen i bygden kunde berätta. Det fanns för länge sedan i Kallsjö tre bröder och den ene av dem, vid namn Oluf Nacke, fick bygga sig ett torp på Kallsjös mark. Enligt en annan version var det två bröder; den ene rik och den andre fattig. Den rike betalade sin arvslott till den fattige och lät honom bebo torpstället därtill för sin fattigdoms skull. I ytterligare en version var det tre bröder som inte kunna komma överens ”utan dolt en broder ifrån sig” och givit honom torpstället och åkrar därtill.

Anna reste år 1682 till både vintertinget och sommartinget på grund av denna tvist. Vid det andra tillfället hade hon med sig fem vitten. Dessa gav samstämmiga uppgifter om att ägorna tillhörde Kallsjö, och tre av dem sade att de av hävd brukats till Nackeström.

Annas sista tid

I kyrkoräkenskaperna för 1682 års sockenstämma den femte juni ger hustru Anna i Kallsjö 24 öre till kyrkan. I raden nedanför ger hon ytterligare åtta öre för ”båraklädet”. Efterlevande skänkte vanligtvis en summa pengar till kyrkan i samband med en närståendes begravning. Det gällde då bårkläde, klockringning och grävning av graven. Bårklädet var som namnet antyder klädseln för båren. Vid det första tillfället låg troligen någon i sotsäng och vid det andra tillfället var denne död och begraven, och man skänkte en peng till kyrkan för lån av kyrkans bårkläde.

Vem var det som hade dött? Anna själv? Nej, hon uppträdde på både vårtinget den 7 mars och sommartinget den 20 juni angående en tvist om några åkrar mot frälsebönderna i Nackeström. Och båda hennes föräldrar var döda. Kanske var det ett barn som dog; barnadödligheten var hög och de flesta familjer miste barn i olika sjukdomar och epidemier.

Sockenstämmorna hölls vanligtvis i maj eller juni, och just detta år 1682 skedde det den femte juni. Räkenskaperna börjar alltså föregående sommar. Anna är i båda fallen upptagen i slutet så troligen avled den närstående under första halvåret 1682.

Hustru Anna i Kallsjö ger två gånger på kort tid till kyrkan; första gången troligen på grund av någon närståendes sjukdom och andra gången för lånet av kyrkans bårkläde. Bild: Arkiv Digital. Källa. Fröderyd (F) LIa:1 (1644-1707) Bild 720 / sid 139.

Sista gången Anna är förekommer i källorna är i 1683 års mantalslängd och som rusthållare för Kallsjö, båda gångerna benämnd som löjtnantsänkan. Därefter är det tyst om henne. Hon finns inte heller med i den första husförhörslängden från 1688, så hon avled alltså någon gång mellan 1684 och 1688. Då hon inte längre finns som givare till kyrkan 1682, är min gissning är att hon dog inte långt därefter, kanske omkring 1684.

Sonen Daniel

Sonen Daniel Persson Esping var född omkring 1651 och gifte sig med Elisabeth Svensdotter från Skepperstad. Hon var dotter till den tidigare löjtnanten vid Jönköpings infanteriregemente Sven Götesson. De bodde till att börja med i Kallsjö, men flyttade 1693 därifrån och bodde sedan på ett flertal ställen inom socknen.

Daniel och Lisbet fick sju barn, varav fyra är kända; Sven, Johan, Annika och Jonas. Två av dem finns upptagna i Fröderyds födelsebok. Det är Sven, född 1688, och Annika, född 1691. Sven var för övrigt den andre som skrevs in i den nyinrättade födelseboken från 1688. De övriga tre barnen dog troligen i yngre barnaåren.

Daniel blev, som berättats om tidigare, liksom sin far soldat och skickades till kriget i Pommern. Han följde sin fader i ”gamla Tyska kriget”, som det står i hans dödbok. Daniel är i rullan från januari 1677 korpral i Kasper Stålhammars kompani, alltså i samma kompani som fadern som då var löjtnant. I samma rulla finns en annan korpral vid namn Daniel Persson, vilken inte skall förväxla med Daniel Persson Esping. Daniel Persson hade varit korpral under Johan Loods kompani sedan 1666 då han gick från gemen soldat i samma kompani. Han blev dödskjuten i november 1677, troligen i Stettin.

I det nya indelningsverket som inrättades 1683 heter den nye ryttaren i Kallsjö Daniel Persson. Efter hemkomsten tog han alltså tjänst som ryttare och red för sitt eget rusthåll. Därefter är det en lucka i rullan till 1692 och då heter ryttaren Jöns Jonsson medan Daniel Persson står som en av rusthållarna i Kallsjö.

Daniel blev sedermera fjärdingsman och finns omnämnd som sådan på Västra härads ting från 1696 till 1722. Han avled den 10 februari 1728 på torpet Slottet under Fröset Södergård i en angiven ålder av 77 år. I dödboken skrev prästen, Johan Krok, en utförlig berättelse om hans levnad:

”Dominica Septuagesima begrofs Daniel Esping, född 1651 fadren Cornet Pehr Jonsson i Wästreqwarn, modren Anna, fölgt sin Fader i gamla Tyska kriget, blef fången under Brandeburg där tienat, samt Lüneborg Biskopen af Münster och Dannemark, sen fadren blef skuten, redux in patris [återkommen till fäderneslandet],  gifte sig med gamle Leutnant Swen Götessons doter i Skeppersta Lisbet, cum qva [med vilken kvinna han fick] 7 barn, 6 Söner och 1 doter af hwilka 2 Söner 1 doter lefva, dödde dhen 10 Februarii hos sin Son Soldaten Johan i Slottet, begrafwen på Frösiö Wästregårds griffteplats. Aetas 77 åhr.”

Lisbet dog 1754 och överlevde Daniel med 27 år och är kanske den äldsta invånaren i Fröderyd; hon uppges ha blivit hela 106 år! Om man får tro dödboken. Enligt samma dödbok gifte de sig omkring 1672, men i kyrkoräkenskaperna för 1685 finner man emellertid att ”Daniel Persson i Kalsiö” ger 16 öre silvermynt till kyrkan samt 8 öre smt för ”Cronan”, dvs brudkronan.

Dottern Elisabet

Dottern Elisabeth gifte sig omkring 1679 med bonden Sven Hansson från Fröset Södergård i samma socken. De kom att bruka Årset Södergård och levde ihop i 46 år och fick tillsammans tio barn, av vilka en son och fem döttrar ännu var i livet då Elisabet gick bort 1733 i en ålder av 79 år. Hon hade då sedan fyra år varit änka, och hon hade några år före sin död varit sjuklig och sängliggande. I dödboken står det om henne:

”Dominica 6 [post] Trinitatis Enkan hustru Lisbeth Pehrsdotter från Söragård Årset, född i Wästreqwarn 1654 af ährliga föräldrar, fadren Leutnanten Per Esping. Inträt i ächtenskap 46 åhr med Sven Hansson, aflat 10 barn af hvilka 1 son 5 dötrar lefwa. Blef änka 1725. Warit några åhr hängslesiuk och på en tid sängliggande. Aetas 79 åhr som hon berömmeligen lefwat, dödde den 27 Juni, begrafuen mit för Lilla Kyrkiodörren.”

Dottern Margareta

Om dottern Margareta vet vi inte så mycket mer än att hon 1693 lämnade hembygden för att flytta uppåt landet. På Västra härads sommarting samma år fick hon av både häradsnämnden och ”med samptelige dätta Häradz Tingzallmoogeett bördsbevis med vackert vitsord. I tingsrättens protokoll skriver man att honitt mycket godt efftertahl och beröm förwärfwat hafwa, af ächta Säng född, och att hon, den tijdh hon här å orthen wistatz, sig Christeligen ährligen och wähl förhållit”.

Om hennes vidare öde är inte mer känt.

Slutord

Den här berättelsen om Per Jonsson Esping domineras av hans krigaräventyr – det är därför jag valde denna rubrik – men förstås var hans liv så mycket mer än så. Hans tjugo år tillsammans med Anna från Kallsjö och deras barn. Och alla göromål på gården. Även om han förekommer flitigt i många olika slags källor, så fångar detta bara den yttre ramen i hans liv. Som för de allra flesta som levde på denna tid finns inget bevarat som berättar om deras tankar, funderingar och förhoppningar. Men det är sådant vi får förhålla oss till. Något kan vi dock skymta av hans karaktär. Han var orädd och benämndes därför som manhaftig (modig, tapper) och steg i graderna i det militära. Eller som den gången han synes ha ångrat sin våldsamma framfart mot bönderna och länsmannen i Östbo härad genom att han förlikade sig med dem. Och att de i sin tur bad om att han skulle förskonas från straff. Här skymtar bilden av en ärlig och rättskaffens man, även om han kunde vara nog så hårdför ibland.

Per levde under stormaktstidens uppgång till den absoluta höjdpunkten. Trots det får man sammanfatta hans militära deltagande på slagfältet som nedslående, om inte katastrofalt. Fälttåget 1657 i Halland och Skåne med slagen vid Genevadsbro och Kattarp var förhållandevis obetydliga och utan egentligt resultat, den misslyckade stormen på Köpenhamn, förlusten vid Nyborg med efterföljande kapitulation och fångenskap. Sedan slaget vid Fehrbellin där bilden av de oövervinnliga svenskarna gick förlorad. Och till sist försvaret av Stettin som inte höll utan slutade med uppgivande av staden och dessutom hans egen död. Nu var dessa misslyckanden inte hans eller hans kamraters fel, de blev bara indragna i omöjliga uppdrag och stred tappert under de förutsättningarna som fanns.

I ett större perspektiv steg Sverige upp som en av Europas stormakter. Men för den lilla människan var det svårt att se det stora – deras liv var fyllt med vardagens slit samt umbäranden och uppoffringar som följde i krigets spår. Från tid till annan skilde kriget dem åt, ibland förlorade hustrun sin make, barnen sin far, syskon sin bror i ett fjärran land på en plats man inte troligen aldrig förut hört talas om.

Makan Anna Jönsdotter förlorade sin bror Jöns i Polen 1656 och tjugo år senare sin make Per. Sonen Daniel kom så småningom hem från äventyret i Pommern och Tyskland innan hon själv avled. Säkert oroade hon sig för honom och trodde nog att även han var borta för alltid. Vad hon själv inte fick uppleva var den långa perioden av fred som sedan följde och varade ända till utbrottet av Stora Nordiska kriget år 1700.

Hur gammal blev då Per? Om det har vi inga säkra uppgifter men vi kan spekulera och göra en kvalificerad gissning. Han bör ha varit en ung man när han skrevs ut som soldat omkring 1653, eller kanske något tidigare. Den utskrivne knekten skulle vara i åldern 18 till 40 år, men det förekom även att de utskrivna var så unga som 15 till 17 år.

Per gifte sig någon gång mellan 1651 och 1655, här ger källorna lite olika uppgifter så det är svårt att dra någon säker slutsats. Han avancerade till korpral sistnämnda år, 1655.

Sammantaget gör detta att Per bör ha varit äldre än minimiåldern vid utskrivningen 1653. Han bör ha varit född under slutet av 1620-talet, kanske så sent som 1630. Då bör Per ha varit omkring femtio år då han stupade i Stettin 1677. Men som sagt, det är bara en gissning. Det är inte så mycket att hänga upp det på.

Pers ursprung är höljt i dunkel. Då han gifte sig med rusthållaren och länsmannen Jöns Bryngelssons dotter i Kallsjö kan han inte ha varit vem som helst utan sannolikt son till en hemmansägare.

Per hade band till Äsprilla. Han står som nyutskriven soldat för Äsprilla 1653 och han företrädde skattebönderna i Äsprilla vid gränstvisten med Trishults bönder 1671. Var det i egenskap av en välbetrodd man i socknen han företrädde Äsprilla, eller var det för att han var delägare i en av gårdarna? Det ligger nära till hands att anta att han var son till Jon Persson och Märit i Äsprilla, men det finns inget spår av någon koppling i Västra härads domböcker. Frånvaron av tvister angående arv eller tingskötning om hans föräldrahem i Västra härads dombok skulle kunna tyda på att han kom från ett annat härad och i så fall återstår att finna dessa uppgifter.

Har du kommentarer eller vet mer?

Jag har arbetat mycket med källmaterialet och även om jag har dubbel- och trippelkontrollerat uppgifterna, så finns säkerligen en del felaktigheter fortfarande kvar. Särskilt mer fynd om Per ursprung efterlyses – här behövs mer forskning om vi skall hitta hans rötter.

Så om du har synpunkter, har mer information, eller finner felaktigheter i materialet – Kontakta då mig så kan nästa utgåva förbättras!

 

Thomas Lindgren, 2022.

Vidare läsning

Per Jonsson Esping i källorna; en sammanställning av alla de källor i vilka soldaten och officeren Per Jonsson Esping förekommer.

Durchtågens plågoandar; om hur fänrik Per Esping med ”hugg och slag” ger sig på länsmannen i Östbo härad när han blir nekad hästskjuts åt sig och sina mannar.

Östbo härads dombok 1667 och 1669; avskrift av rannsakningarna om allmogens klagomål på soldaternas durchtåg 1666.

Jönköpings infanteriregemente; register över Jönköpings infanteriregemente och roteringslängder innehåller soldaterna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Västra Härad.

Jakt på högdjur; Två misstänkta fall av tjuvjakter uppmärksammades av hejderidaren Karl Larsson Fisk vilken på Västra härads sommartinget 1665 gjorde två stämningar.

Byar och torp i Fröderyd; byarna och torpen i Fröderyd under 1700-talet, med karta.

Ättlingarna till Per och Anna; här finns fler än 3.000 ättlingar i dagsläget är fler än 1.800 i levande livet.

Källor

Per Esping förekommer i många olika källor och jag har försökt lägga pusslet som ger den här berättelsen en helhet och sammanhang. En del är dock ännu oklart då källmaterialet inte alltid ger en glasklar bild av händelseförloppet. Jag har inte lagt till något, inte ”hittat på”, utan försöker hålla mig till fakta utifrån det källorna berättar. I de fall jag spekulerar gör jag det tydligt så att läsaren själv kan avgöra om min tolkning eller resonemang är rimligt eller ej. Många gånger det kvalifierade, rimliga, antaganden och då försöker jag understryka detta med beskrivningar som ”möjligt”, ”sannolikt”, ”troligt”, och så vidare.

För att se listan över alla de källor som Per förekommer i, se Per Jonsson Esping i källorna.

Besök gärna min databas där personakterna för Per, Anna och alla de andra som är omnämnda i den här berättelse finns att hitta.

Litteratur

  1. Anteckningar rörande Kongliga Jönköpings regementes historia, av L.G.T. Tidander. Andra, omarbetade upplagen. Västerås 1910, Västmanlands Allehanda Tryckeri.
  2. Karl X Gustavs krig, Claes-Göran Isacsson, ISBN: 91-85057-25-8
  3. Slaget ved Nyborg 1659, Histori Arkeaologi og erindring, Red. Janus Möller jensen, ISBN: 978-87-88564-99-0
  4. Svenska Slagfält, av Lars Ericsson, Martin Hårdstedt, Per Iko, Ingvar Sjöblom, Gunnar Åselius, ISBN 91-46-21087-3
  5. Tyrannens tid, Om Sverige under Karl XII, av Magnus Västerbro, ISBN 978-91-0-017955-7
  6. Mantalsskrivningen i Sverige före 1860, av Gösta Lext, tryckt 1979, ISBN: 91-7260-334-8
  7. Bilder från fordom, av Ludvig Larsson, Aktiebolaget Ljus, Stockholm 1908.
  8. Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar, av Lagerqvist, Lars O. och Nathorst-Böös, Ernst, Borås 1997, ISBN 91-03343-X

Övrigt

  1. Militära grader, http://www.hhogman.se/regementen_tjanstegrader_hist.htm
  2. Slaget vid Genevadsbro, https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Genevadsbro
  3. Slaget vid Kattarp, https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Kattarp
  4. Stormen på Köpenhamn, https://da.wikipedia.org/wiki/Stormen_p%C3%A5_K%C3%B8benhavn_1659
  5. Slaget vid Nyborg, https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Nyborg
  6. Stettin – Die Festung Stettin im 16. und 17. Jahrhundert, https://web.archive.org/web/20140522233947/http://www.ostsee-urlaub-polen.de:80/stettin-szczecin/geschichte-stettiner-tore.htm#
  7. Belägringen av Stettin 1677, https://de.wikipedia.org/wiki/Belagerung_von_Stettin_(1677)
  8. Samtida karta över Stettin: https://web.archive.org/web/20070907065437/http://www.uni-rostock.de:80/fakult/philfak/imd/lehrbuch/krueger1/k_stetbd.htm
  9. Hinterpommern, https://web.archive.org/web/20210416102045/https://sv.wikipedia.org/wiki/Hinterpommern#/media/Fil:Achter-Pommeren.png
  10. Adolf Herman Wrangel, https://www.adelsvapen.com/genealogi/Wrangel_af_Lindeberg_nr_41
  11. Gustav Adolf Horn (af Åminne), https://www.adelsvapen.com/genealogi/Horn_af_%C3%85minne_nr_2
  12. Adliga ätten Hillebard nr 629, https://www.adelsvapen.com/genealogi/Hillebard_nr_629
  13. Johan Lood i rullorna: https://app.arkivdigital.se/volume/v793065?image=3511
  14. Lood i Småland nr 157, https://www.adelsvapen.com/genealogi/Lood_i_Sm%C3%A5land_nr_157
  15. Jöns Sabelsköld, Adliga ätten Sabelsköld nr 150, https://www.adelsvapen.com/genealogi/Sabelsk%C3%B6ld_nr_150

Jordeböcker

1660: Jordeböcker, Jönköpings län, SE/RA/55201/55201.06/33 (1660), bildid: A0055321_00204

1671: Jordeböcker, Jönköpings län, SE/RA/55201/55201.06/44 (1671), bildid: A0055322_00104

Specifikt

Om Jönköpings regementes förehavanden 1654-1677, se Tidanders ”Anteckningar rörande Kongliga Jönköpings regementes historia”:

  • Om det bremiska kriget 1654”, sid 76ff
  • Om deltagandet i Karl X Gustafs danska krig (1657-60)”, sid 83ff
  • Om överskeppningen till Själland, sid 87f
  • Om Sjöslaget vid Öresund 29 Oktober 1658, sid 88f
  • Om den misslyckade stormen på Köpenhamn, sid 89ff
  • Om förflyttning till Fyn, sid 91f
  • Om fynska fångenskapen, sid 92f
  • Till Pommern, sid 92ff
  • Om slaget vid Fehrbellin 1675, sid 94ff
  • Om Stettin belägras, sid 97ff
  • Om kaputilationen i Stettin, sid 98f

Om slaget vid Nyborg, se Tidander sid 91f samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Nyborg.

Om utskrivningen 1653, se Roterings- och utskrivningslängder, Arkiv med löpande volymnumrering, SE/KrA/0025/0/1 (1653-1657), bildid: A0054849_00660

Om mantalsskrivningen i Sverige, se Gösta Lexts ”Mantalsskrivningen i Sverige”.

Om rymda knektar 1651, se rulla 1651:1 sid 94. (87 st rymda knektar från regementer, varav 15 från Västra härad)

Om de 600 man som skeppades ut 1654; se http://www.arkivdigital.se/aid/show/v751330.b2170.s651

En sonson till Pers kompanichef överstelöjtnanten Göran Silverhielms, även han vid namn Göran Silverhielm, var en av de ledande militärerna i Uddevalla 1718 dit Karl XII’s döda kropp hade förts för att balsameras. Vid tillfrågan om stödet för Karl XII’s syster som ny konung över Sverige, svarade denne Göran att han aldrig kan acceptera en ny ”suveränitet”, det vill säga inget nytt envälde. [Tyrannens tid, sid 391]

Om Jöns död, se rulla 1657/1: Rullor Smålands kavalleriregemente.

Om mönstringen i Middelfart, se rulla 1659/6.

Om kyrkoherde Johan Bringius svagsinta hustru samt dotterns stormiga äktenskap med Jakob Barkhausen, se Bilder från fordom sid 10ff.

Materialet är sammandrag av inlägget Durchtågens plågoandar, vilket material är hämtat ur Östbos härads tingsprotokoll som finns avskrivet här.

Om den andra källa som anger 3.400 man vid belägringen av Stettin 1677, https://de.wikipedia.org/wiki/Belagerung_von_Stettin_(1677).

Om slaget vid Köge bukt och dess konsekvenser, se Svenska Slagfält, s 238ff.

Om Johan Lood och hans åtta bröder, se ”Lood i Småland nr 157” i referensllistan.

Sista gången ryttaren för Kallsjö, Börje, förkommer är i rulla 1677:8.

Om bårkläde, se inlägg i Anbytarforum: https://forum.rotter.se/index.php?topic=132896.0.

Sista gången hon är upptagen som rusthållare är i rulla 1683:7.

Daniel Persson (ej att förväxlas med Daniel Persson Esping) blev korpral i Johan Loods kompani, se rulla 1666:5 sid 112.

Sagesmän, uppgiftslämnare

Ett stort tack till alla ni som på olika sätt har bidragit till fynd i arkiven och avskrifter av källmaterialet; Folke Pettersson, Kurt Blomquist, Lars Ericsson, Vanja Parwén, Lars-Åke Andersson, Per Frödholm och Stig Nilsson med många andra.

Ett särskilt tack till framlidne Folke Johansson för din avskrifter, tydningar mm av militära rullor, mantalslänger, jordeböcker med mera.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer är stängda.
Hoppa till verktygsfältet