Under en period i början av 1700-talet kallas en av gårdarna i Rösås by för Brunkagård. Namnet tyder på en koppling till Brunk Persson, som levde här under 1600-talet – men hur såg den kopplingen ut, och varför försvann namnet redan på 1730-talet?

De tre hemmanen i Rösås

Rösås by har så långt källorna sträcker sig – med början i jordeboken från 1548 – bestått av tre hela skattehemman. Dessa hemman kallades Norrgården, Mellangården och Södergården. Namnet Norrgården finns belagt i en ägotvist vid Västra häradsting den 3 juni 1664 (§34), Mellangården nämns i ett uppbud den 8 juni 1657 (§30), och Södergården i ett uppbud den 23 januari 1668 (§1). Troligen går namnen längre tillbaka i tiden än så, men det var vid denna tid som man i dokumentation började använda gårdarnas namn för att lättare skilja dem åt.

Brunk Persson och hans hustru Ragnhild Karlsdotter fick fasta på Rösås Norrgård vid Västra härads höstting 1637, då Ragnhilds far, Karl, överlät sin skattegård om ett halvt mantal till sina barn. Gården delades lika mellan Ragnhild och hennes bror, men denne bytte snart bort sin andel, vilket ledde till att Brunk och Ragnhild tillsammans blev ägare till hela den ursprungliga gården om ett halvt mantal.

Av Brunks och Ragnhilds fem kända barn var det Elin och Karl som kom att stanna kvar i Norrgården, där de brukade varsin fjärdedels mantal.

Läs mer om Brunk Persson i inlägget: Brunk Persson – om hans ursprung

Elin Brunksdotters gård

Elin Brunksdotter gifte sig med Nils från Rödja men blev änka tidigt – omkring 1662 – och bodde kvar på gården fram till sin död år 1702. Enligt dödboken fick hon och Nils fyra barn, och det framstår som sannolikt att ryttaren Sven Nilsson, som den 14 maj 1697 köpte gården hon brukade, var hennes son.

Vid detta köp, som är dokumenterat i och med det första uppbudet vid Västra härads sommarting 1698, förvärvade Sven Nilsson 1/8 av Norrgården från sin mor Elin Brunksdotter samt ytterligare 1/8 från Karl Brunksson, för ett sammanlagt pris av 18 daler silvermynt. Jag tolkar detta som att den fjärding av Norrgården som Elin brukade hade varit samägd med hennes bror Karl.

Sven Nilsson hade omkring år 1682 gift sig med Ingrid Månsdotter (min ana), och paret bodde i Rösås Norrgård – sannolikt redan från början av äktenskapet. Deras närvaro där är med säkerhet belagd från och med år 1688, då den första husförhörslängden upprättades.

Sven Nilsson blev ryttare för Rösås. I 1683 års rulla nämns fortfarande Måns Månsson som ryttare, men därefter följer en lucka i materialet fram till 1692. I det nya indelningsverket var det nu Sven Nilsson som tjänstgjorde som ryttare nummer 123 för Rösås Norrgård i Majorens kompani. Rusthållare var Måns Gudmundsson och Karl Brunksson, och Sven, som sventjänare, hade del i munderingen (d.v.s. utrustningen). Några år senare genomfördes en mindre omorganisation, varpå Rösås Norrgård blev rusthåll nummer 125.

När det Stora nordiska kriget bröt ut gav sig Sven iväg tillsammans med resten av Smålands ryttare – och som för så många andra kom han aldrig hem igen. Han deltog i slaget vid Klissow den nionde juli 1702, där han förlorade sin häst. Enligt 1706 års rulla dog Sven den åttonde september samma år; någon dödsorsak anges inte. Kanske föll han offer för sviterna efter slaget, en sjukdom, eller i samband med någon skärmytsling när han var ute på uppdrag.

Ett år efter hans död – på dagen den åttonde september 1703 – anlände en ersättare: Måns Månsson. Men även hans tid som ryttare blev kort; han avled redan i oktober 1705.

Svens änka, Ingrid Månsdotter, gifte om sig redan ett år efter hans död – i november 1703 – med Simon Persson (min ana). Tillsammans brukade de gården i Rösås fram till 1710, varefter de flyttade vidare till Storgården i Bäckaby.

Ingrid och hennes första make, Sven, fick ett barn – en dotter vid namn Elisabet. Det var hon som kom att ta över gården, när hon år 1717 gifte sig med Sven Svensson från Hörnebo i Fröderyds socken, son till Sven Djursson och Kerstin Jonsdotter (mina anor).

Sven blev med tiden klockare i Bäckaby och kom att bli stamfader till en liten dynasti av tre generationer klockare – alla med samma namn: Sven Svensson.

Elisabet och Sven fick nio barn under nitton års tid. Hon blev bara 59 år gammal och hon avled av bröstsjuka 1759.

Karl Brunkssons gård

Karl Brunksson, som var gift med Elin Eriksdotter, ägde och brukade en annan fjärding i Rösås Norrgård. De fick fyra barn men tre av dem avled i yngre år och kvar fanns endast sonen Johan. När även han dog i slutet av 1703 efter en längre tids sjukdom stod Karl och Elin utan arvingar. Vid det laget var Karl en gammal man, märkt av ett långt livs arbete, och under våren 1704 insjuknade han själv. När han kände att slutet närmade sig, upprättade han tillsammans med sin hustru ett testamente, där det fastställdes att den efterlevande maken skulle få all återstående egendom – både fast och lös.

I en av granngårdarna i Norrgården bodde Daniel Gudmundsson och hans hustru Kerstin Månsdotter. De hade två vuxna söner hemma, Anders och Per. Den äldre av dem – Per – var 27 år gammal, och tiden var inne för honom att gifta sig och hitta en egen gård. En oväntad möjlighet uppstod när Karl Brunkssons son Johan avled, och Karl därmed stod utan efterkommande. Per och Karl kom överens om att Per skulle få köpa Karls fjärdedel av Norrgården för 80 daler silvermynt.

På pingstdagen 1704 – den femte juni – gifte sig Per Danielsson med Elisabet Svensdotter från Hörnebo i Fröderyd socken, dotter till Sven Djursson och Kerstin Jonsdotter. Hon var alltså syster till klockaren Sven som tidigare nämnts i samband med Elin Brunksdotters gård.

Karl Brunksson blev allt sämre och det brådskade med att skriva köpekontraktet vilket skedde redan dagen därpå, annandag pingst. Och det var tur för Per, för fem dagar senare avled Karl, 72 år gammal.

Per agerade raskt och lät köpet uppbjudas första gången på Västra häradsting redan den 18 juni. Men Karls släktingar – som ogillade affären – var heller inte senfärdiga. Samma dag protesterade de mot köpet och ifrågasatte testamentet dels på grund av arvsrätten, dels på grund av jord som tillhörde fjärdingen med tillhörande utrustning för rusthållet. Köpet ändrades dock inte. Kanske nåddes en förlikning där Per ersatte släktingarna ekonomiskt eller genom naturaprestationer.

Per Danielsson och Elisabet Svensdotter levde i alla sina dagar på sin gård i Rösås. De fick under 49 års äktenskap två barn, men endast dottern Elisabet uppnådde vuxen ålder. År 1736 gifte hon sig med Måns Persson från Broby i Lannaskede socken. Även de kom att bosätta sig i Rösås Norrgård.

Deras äktenskap förefaller ha varit olyckligt och förblev barnlöst. Under påskveckan 1767 inträffade en tragisk olycka. När Måns skulle prova nygjort krut, råkade ett vådligt skott från en pistol avlossas och skadade hans högra hand svårt. En regementsfältskär tillkallades från Växjö och tre präster besökte honom ”med lärdom och förmaning til bättring” och han mottog nattvarden två gånger. Måns ”lefde i hopp om längre lif til sidsta stunden”, men avled på midsommaraftonen samma år i en ålder av 63 år.

Elisabet gifte senare om sig med kyrkvärden Elias Nilsson och de fortsatte brukningen i Norrgården fram till hennes död 1793.

Brunkagården

Den första egentliga husförhörslängden för Bäckaby, AI:1, är uppdelad i tre delar som omfattar perioderna 1717–1723, 1724–1730 samt 1731–1733, med ett tillägg för året 1740. Det är i den sista delen – 1731–1733 plus 1740 – som Brunkagården finns med och är en del av Norrgården.

I Brunkagården bodde Per Danielssons familj samt Elisabet Svensdotter och klockaren Sven Svensson. Deras första barn, Kerstin, som föddes 1719, uppges i födelseboken vara född i Rösås Brunkagård. Det är enda gången Brunkagård förekommer i födelse-, vigsel– och dödböckerna.

Någon gång efter 1732 flyttade Elisabet och Sven till granngården i Norrgården och står under Anders Danielssons familj. Deras gård övertogs av Måns Persson och Elisabet Persdotter, dotter till Per Danielsson. Troligen skedde flytten 1736 då Måns och Elisabet gifte sig. Av bouppteckningen efter Måns från år 1767 framgår att gården var hustruns arvejord. Hon ägde ett halvt mantal, vilket värderades till 1 000 riksdaler.

I Norrgården återfinns Anders Danielssons familj, samt för året 1740 Elisabet Svensdotter och klockaren Sven Svensson.

Slutsatsen blir – föga förvånande – att Brunkagård syftar på de två gårdar om sammanlagt ett halvt mantal som tidigare ägdes och brukades av Elin och Karl Brunksson.

Men varför blev namnet inte bestående? I Slageryd fick gården där Sven skräddare ägde och brukade ett helt mantal under 1600-talet namnet Svensgård. På samma sätt i Bäckaby, där Stockagård fick sitt namn efter Måns Stocke, som brukade gården.

Brunkagård däremot omfattade endast ett halvt mantal, och fick därför inget verkligt genomslag som gårdsnamn. Ändå är det troligt att Elins och Karls gårdar i långa tider kom att kallas för Brunkagård i folkmun.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Brunk Persson – en hans ursprung; Brunk Persson var en man som levde i 1600-talets Bäckaby socken och som i dag har många ättlingar efter sig. Genom domböcker, skattelängder, mantalslängder och kyrkliga räkenskaper träder han fram ur historiens dunkel – först som dräng, sedan som skattebonde och familjefar. Men vem var han egentligen? Varför bar han ett så ovanligt namn? Och hur passar han in i den täta väven av gårdar, släkter och arv? I det som följer nystas ett historiskt pussel upp, där arkivens ledtrådar sammanfogas för att ge en så tydlig bild som möjligt av Brunk Perssons bakgrund – en bakgrund som visar sig leda till släktskap med några av den tidens mest välbärgade bönder i Bäckaby socken.

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Bäckaby Födelsebok; Denna avskrift av Bäckabys födelse- och dopbok omfattar åren 1688 till och med 1760, det vill säga Bäckaby C:1, C:2 och början av C:3. Under denna period har jag funnit 863 födda och med deras föräldrar blir det sammanlagt nära på 2600 namnuppgifter. Särskilt intressant kan titlarna för fäderna vara då de avslöjar vad de gjorde och vilka förtroendeuppdrag de innehade. Inte alla födda fördes in i födelse- och dopboken. Under mitt letande i källmaterialet har jag hittat några födda från andra källor, till exempel husförhörslängderna.

Bäckaby Vigselbok; Denna avskrift av Bäckabys vigselbok omfattar åren 1688 till och med 1860, det vill säga Bäckaby C:1, C:2, C:3 och C:4. Under denna period finns 759 vigslar upptagna med 1518 män och kvinnor. Namn och platser använder standardiserad stavning så långt det är möjligt. I de fall registret innehåller mer information än i vigselboken är detta taget från andra källor, till exempel husförhörslängd.

Bäckaby Dödbok 1688-1804; Denna avskrift av Bäckaby död- och begravningsbok omfattar åren 1688 till och med 1804 och omfattar 1295 döde, de allra flesta från dödböckerna. Men inte alla döde fördes in i dödboken. Under mitt letande i källmaterialet har jag hittat döde från andra källor, till exempel husförhörslängderna. För alla döde i dödboken fram till 1780 har jag skrivit av samtliga dödsnotiser. Sammanlagt är det 1001 avskrifter.

Stupad vid Krasnokutsk; När Stora Nordiska kriget bröt ut år 1700 kastades Sverige in i en konflikt som skulle vara i hela 21 år. Den mest kända händelsen från denna tid är väl katastrofen vid Poltava, där hela den svenska armén gick under. Men det var inte bara många unga svenska män som försvann i kriget, utan hemmavid fanns många mödrar, hustrur och barn som fick gå i oviss väntan på vilket öde som deras nära och kära gick till mötes. Ibland slutade det lyckligt, ibland inte. Ett av dessa många tusen och åter tusen öden var ryttaren Anders Svensson och hans nyblivna unga hustru Elisabet Jönsdotter. Han kallades ut i kriget och hördes inte av. Åren gick och Elisabet tappade hoppet om att maken skulle komma hem igen, särskilt när nyheten om Poltava nådde hemlandet. Men hon kunde inte gå vidare och gifta om sig förrän man säkert visste att maken var död, så det blev till att vänta. Men så en dag, efter nästan sjutton års ovisshet, återkom en korpral från Anders kompani till hembygden. Hade han något att berätta om Anders öde?

En av krigets änkor – Saras kamp för att få gifta om sig; Sara var inte mer än arton år gammal när hennes make, ryttaren Johan, försvann i Stora nordiska kriget. Hon blev en av alla de änkor som följde i spåret av kriget och lämnades ensam med både sorg och ansvar för både barn och gård. När den unga änkan så småningom ville gifta om sig blev en till synes enkel begäran en fråga för både tinget och kyrkan.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra Härads Dombok samt Bäckaby husförhörslängder och ministerialböcker.