Vad var det sockenprästen herr Per sade som ledde till ett rättsfall? Även om han var en kyrkans man, var han måhända inte alltid en guds ängel. Och han hade sedan flera år fört en bitter men hopplös rättstvist mot en av socknens mäktigaste familjer, vilket förmodligen spelade in när han en dag helt tappade fattningen.

Bakgrund

Hemmanet Åskog brukades 1724 av den till åren komne Daniel Andersson och hans gumma Ingrid Börjesdotter. Enligt Bäckabys kyrkböcker skulle de båda nu vara lite drygt sjuttio år, men det kan vara i överkant. Daniel och Ingrid hade år 1688 båda arbetat som dräng och piga på en gård i Linnebjörke, Dädesjö socken. I mantalslängden för detta år står Ingrid som ”fästemö” och i nästa års mantalslängd är de man och hustru. De bodde i Linnebjörke fram till 1692 och troligen var det här de fick sina två söner. Därefter flyttade de till Tröskillatorp i Ramkvilla socken, ungefär tre mil norrut. Här kom de att flytta runt till olika gårdar de kommande tjugo åren. De brukade först i Tröskillatorp 1693 till 1705, sedan Ramkvilla Södergård 1706 till 1707, därefter Enebäckstorp från 1708 till 1709 för att till sist slå sig ned i Åskog i Bäckaby socken 1710.

Herr Pers besök

Måndagen den femte oktober fick Daniel Andersson i Åskog besök av sockenprästen Petrus Torpelius, eller herr Per som han vanligen tilltalades. Herr Per bad Daniel om betesfoder för sin häst och deras samtal fördes i vänlig ton. Men när sedan herr Per frågade om hur det blev med märren (sto) med vilken Daniel skulle hjälpa honom att hugga ved i skogen. Troligen var detta en gentjänst för någon slags skuld eller åtagande gentemot sockenprästen. Daniel svarade dock nekande och sade ”der om äro wij alt förlijte”. Nu blev herr Per arg och började skälla på Daniel och hans hustru. Hankallade Daniel för tjuv och rackare och hans hustru för trollpacka och rackarkona!

Det här var mer än vad Daniel kunde tåla och lät därför instämma sin präst till tinget som stod tre veckor senare. Varken Daniel eller herr Per kunde personligen närvara då de var ”opassliga”, troligen i betydelsen att de båda var sjuka eller på annat sätt oförmögna att ta sig till tinget i Vrigstad. I Daniels ställe kom hustrun Ingrid Börjesdotter och mågen som beskrev inför tingsrätten vad som hänt och sagts.

I den svarandes ställe kom herr Pers son, Jonas Torpelius, samt korpralen och manhaftige Peter Fromberg som ryckte in till hans försvar. De menade att ”det eij så sammanhänger som Danjels hustru och måg nu anföra”, men tillstod att det mycket väl kunnat ha skett en häftig ordväxling. Och i denna kan ”herr Pehr nembdt [Daniel] om Tiuf”, men i så fall ”har han der till hafft anledning”. De syftade här på en dom från 1691 där Daniel dömts för stöld.

Händelsen som man syftade på utspelades i slutet av 1690 i Dädesjö socken, Kronobergs län. Daniel bodde vid denna tid i Linnebjörke och hade tillsammans med några andra karlar gått ut i skogen för att hämta hem sina svin. Då hade elva okända svin anslutit sig till deras hop, vilka senare visade sig tillhöra bönderna i Barkeboda och som var försvunna. Bönderna i Barkeboda instämde de sju misstänkta bönderna, däribland Daniel Andersson. Samtliga av dem lyckades på tinget antingen skylla ifrån sig eller komma undan i brist på bevis, alla utom Daniel Andersson. Han dömdes för att ha stulit tre svin och bevisligen ha slaktat två av dem. Han dömdes att ersätta de målsägande bönderna med fläsk och pengar samt betala böter och rättegångskostnader.

Västra häradsrätt beslutade att de inte kunde avgöra detta förtalsmål eller höra vittnen förrän domkapitlet underrättats och en präst förordnas att närvara vid en fortsatt rannsakning. Men saken togs inte upp igen och troligen förliktes Daniel Andersson i Åskog med herr Per. Därmed lade de denna för herr Per så pinsamma händelse bakom sig.

Slutord

Kanske kan man bättre förstå herr Pers obalanserade ord lite bättre när man betänker att han nyligen förlorat en segsliten rättsprocess om äganderätten till sitt hem i Åslatorp och inom kort var tvungen att flytta ut.

Läs mer i inlägget: Uth Hundzfott, du skal anten dö eller iag ligga död på Backen

Daniel Andersson och hans hustru Ingrid fick ett långt liv och levde i ytterligare tjugo år. Daniel avled 1745 i en angiven ålder av 93 år. I hans dödbok, skrev herr Pers efterträdare följande korta dödsruna:

”Den 21 Julii begrofs gamle mannen Daniel Andersson i Åskog, född 1652 uti Eke sochn; fadren Anders Andersson, och modren Anna Jönsdotter. Gift på sitt 20 åhr med pigan Ingrid Börjesdotter. Haft 2nne Söner och 1 dotter, 1 Son är död. Dödde den 12 Julii; 93 åhr gammal.”

Hans livskamrat Ingrid överlevde honom med tre år och avled 1748. I hennes dödsruna skrev prästen Jonas Wickell:

”Den 25 September begrofs gamla Enckian Ingrid Börjesdotter i Åskog, född 1652 i Dädesiö sochn och Linbörke gård af ärliga föräldrar, fadren Börje Johansson och modren Maria. War hemma hos föräldrarna till  thes hon på sitt 20 åhr trädde i ächtenskap med tå warande dräng Daniel Andersson; med honom lefde länge i ächtenskap, tils för 3 åhr sedan, han dödde. Aflat 3 barn, 1 Son död, 1 Son och 1 dotter lefwa. Mäst frisk och hälsosam; utom 14 dagar, förr än hon dödde, hwilket skedde den 16 September, sedan hon lefwat 96 åhr.”

Dottern Maria hade vid blott 15 års ålder gift sig med Nils Hemmingsson och flyttat till Rösås Mellangård som de återupptog efter att ha legat öde en tid. De flyttade sedermera till Åskog och övertog brukningen efter de gamla föräldrarna. Men Maria hade inte så många år kvar. Hon led i över 20 år av vad som man trodde vara fallandesot (epilepsi) av vilken hon de tre sista åren av sitt ”warit än wärre med siukdom behäftat”. Hon avled 1754, 54½ år gammal.

Konga häradsrätt, hösttinget 1691-02-11 §52 Stöld

Barkeboda åboer Niells Håkonßon på sin och dhe fleres
wegnar klager till någre af dädesiö Sochn,
Nbl: Jon Håkonsson i Näßby, Joen i Linbjerke och Nills
Anderson Ibidem, iempte daniell Andersson i Linber=
ke, Joen Ibidem Pehr Larßon i Westanåkra och daniell
i Rampnåhsa om någre Swin nembl:n 11 st: dhe dhe skola
tillika medh sine af Skougen olofl: bordt taget, och
hoos dem deels igenfundne, och förderfwade, dells slach=
tade ähro, dheremoth daniell Anderßon föregiftwer,
att dhe hafwa uplyst Swinen när dhe kommo
hemb, men intet underwägen, Per Larßon åter
beder att den som oskylldigh är, må blifwa frij
säijandes att när han blef warse een swart
främmande orne*, badh han sitt föllie kiöra
den tillbakers, men Jon Niellson i Linnberke
medh deß interessenter, swarade, han må föllia
medh, och när dhr kommo till Bastanäas wille
åther Daniell i Rampnåhsa ord han att dhe
främmande Swijnen skulle skillias ifrån hopen,
men dhe andre sadhe å nyo dhe må föllia medh,
och då dhe hinte till rollsmo Siöänne sade Jon
å nyo till fölliet, efter han som war medh att kiö=
ra medh Swijnen, deße twå Swin, dher ibland
een stoor hwijt Gallth war hörer intet hopen till, då
daniell i Wästanåkra swarade, sa willia wij skillia
dem ifrån oss, dhe andre åther påstodo att dhe skulle
blifhwa Qwar hoos Hopen, och widh Wästorp skillde
daniell och Pehr sina 30 st: Swin ifrån dem an=
dre a dhe främmande Swinen lempnades qwar
i Wästorp, dem Nills medh deß Cammerater medh
sigh hemb kiört och hoos sigh haft 5 Weckors
dagh, tillståendes Joen Håkonßon i Näsby att daniell
och Per skillde ifrån hopen 30 st Swin i Westorp, refe=
rerandes Niells Håkonsson i Dångebo att han budit
dem skillia sigh widh dhe främmande Swijn, när dhe
togo dhem af Skougen [-] han och betygar att daniell
i Rampnåsa giorde, daniell Andersson i Binnberke
tillstår sigh hafwa tagit twenne Swijn inn, dhem han
medh Niells Snickare slachtat, dhen dher af 4de parten
bekommit och inhyses pijgan i Linnbörke undfådt,
och Hafwer Joen i Nässby warit medh att lägga inn
Swinen 2n st då sade Daniell iagh tör intet taga
flere, men Jon swarade, du må wäll giörat, 2 st:
blefwe kiörda till Näßby och hoos Niells Andersson
stående, och deß hustru Hullade om dem, men beklagar
att hans förståndh intet war så stort att han dem
gienast angaff, eller oplysa läth, Joen i Näßby nee=
kar dher till alldeles, och finnes ingen hafwa
slachtat Swijn mer an daniell Andersson menn
Jon och dhe andre deth endtel: angufwit, och dem
uppenbarligen för alle gåendes hafft, påståen=
des att dhe widh upkiörandet eij annat wiste
än att dhe fölliet tillhörde och bestodh fehlet dher i
att dhe Swijnen icke rechnade. Sedan Rätten alt som
nogast och widare examinerat, sententierades
som föllier:
Res: Dömdes Daniell Andersson i Linnberke för
begången stölld nembligen 3 st Swin han olofligen tagit
af Skougen och 2nne deherad bewisligen slachtat, att
gifwa till målseganden Niells i Barkeboda och deß
interessenter fläsken, och för deth förkomne 3 Dlr
smtt, iemte 2 Dlr för dedt dhe andre af kiörslen sämre
blefwe ähro, plichtandes 3 st: sum: 9 Dlr treddub=
belt, effter Straffordningens innehålld ehrläg=
giandes och uti expenser till Kiäranden 2 Dlr
smtt.”
* orne: kastrerad galt [SAOB]

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Byar och torp i Ramkvilla; byarna och torpen i Ramkvilla socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Prästerna i Bäckaby socken; I socknen var prästen en viktig person, en auktoritet. Han var församlingens fader, en guds tjänare som förhörde sockenborna på deras kristendomskunskaper, särskilt guds bud. Han ledde de kyrkliga aktiviteterna under året såsom högmässa, dop, vigsel och begravning. I det klassamhälle som Sverige då var, skilde sig prästen från bönderna med sin universitetsutbildning. Men å andra sidan levde han på en gård i bygden nära sina församlingsbor och delade deras glädje och sorg, i med- och motgångar.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Bäckaby Dödbok 1688-1804; Denna avskrift av Bäckaby död- och begravningsbok omfattar åren 1688 till och med 1804 och omfattar 1295 döde, de allra flesta från dödböckerna. Men inte alla döde fördes in i dödboken. Under mitt letande i källmaterialet har jag hittat döde från andra källor, till exempel husförhörslängderna. För alla döde i dödboken fram till 1780 har jag skrivit av samtliga dödsnotiser. Sammanlagt är det 1001 avskrifter.

Uth Hundzfott, du skal anten dö eller iag ligga död på Backen;  I 27 år hade Petrus Torpelius tjänat som präst i Bäckaby socken och i över tio år hade han brukat en del av skattehemmanet Åslatorp. Men 1723, vid 58 års ålder, var hans tillvaro hotad. Kvartermästaren Sven Bäckman hade tvångsutlöst Torpelius från hemmanet för att ge sin gamla mor en plats att bo på ålderns höst. Detta ledde till en bitter konflikt med anklagelser från båda håll och som kulminerade med våldsamheter hemma hos prästen dagen efter Mikaelsmäss.

Desse Capellaner är i ett så torfttigt och ussellt tillstånd stadde; Kaplanerna Samuel Sandman i Ramkvilla och Petrus Torpelius i Bäckaby begärde 1713 av tingsrätten ett intyg för sin fattigdom. De förklarade att de på grund av de svåra krigstiderna blivit så utarmade att de inte kunde betala de påförda dragonpenningarna på 16 daler och 8 öre silvermynt.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok:

• 1724-10-31 §93 Smädesord

Samt Konga härad:

• 1691-02-11 §52 Stöld