Följ med till 1700-talets Bäckaby, där rättssalen var platsen för uppgörelser som speglade en tid av strikta lagar och hårda levnadsvillkor. Bland rättsprotokollens torra formuleringar döljer sig berättelser om stöld, lägersmål, överfall och skvaller – alla brott som kunde leda till stränga straff och livsavgörande konsekvenser. Men här möter vi också människorna bakom brotten: soldathustrur som kämpade för att överleva, unga pigor som föll för frestelser och bönder som försvarade sin heder och rättigheter. I varje dom vilar en historia om en tid präglad av kamp, försoning och de starka sociala normer som styrde människors liv. I trettiofem små historier får vi en unik inblick i det sociala och juridiska livet på landsbygden under en tid då straff som kroppsaga och kyrkoplikt var verklighet för många.

1707 Änkan och tremänningsryttaren

På vintertinget 1707 dömdes änkan Kerstin Gudmundsdotter på Sandebo torp för lägersmål, vilket hon erkänt sig ha haft med tremänningsryttaren Nils Jonsson i Österkvarn, Ramkvilla socken. Det orättvisa i sammanhanget var att han nekade och kunde svära sig fri genom ed. Detta trots den graverande omständigheten att han tillstod sig ha träffat Kerstin samma dag som hon medgav att de hade haft olovlig beblandelse. Hon dömdes att böta de sedvanliga tjugo markerna silvermynt samt stå den uppenbara skriften i Bäckaby kyrka. Hon var emellertid utfattig och hade inga pengar att betala böterna, så hon fick ta kroppsstraff istället – eller Corporaliter som det kallades för.

Kroppsstraffet bestod i att bindas vid en påle på Västra häradsting och på ryggen piskas med ris av häradsprofossen. Förutom smärtan var det förstås oerhört förnedrande.

Det här skedde när det Stora Nordiska kriget gick på sitt sjunde år. Antalet lägers- och horsmål ökade och kulminerade några år senare, möjligtvis beroende på att den manliga delen av befolkningen dränerades över tid på grund av de ständiga utskrivningarna av soldater, vilket gav ett motsvarande överskott på unga kvinnor.

Angående Sandebo torp: det finns ingen plats med sådant namn vad jag kunnat finna i husförhörslängderna. Däremot finns det en Kerstin Gudmundsdotter boendes i Backen 1706-1708, med ett visst frågetecken då hon inte anges vara änka. 1709 hade hon lämnat torpet och det låg öde. Möjligen är platsen densamma som torpet Sandbacken finns i senare husförhörslängder.

På samma ting och samma dag som Elisabet var instämd, ställdes ytterligare en kvinna från Bäckaby till svars för påstått lägersmål. Det var änkan Märit Nilsdotter i Slageryd och båtsmannen Grels Tullman som anklagades av fjärdingsmannen Daniel Esping. Lägersmål påstods ha pågått under två års tid, men Märit nekade och då inga bevis fanns friades hon från beskyllningen.

Läs mer i inlägget: Kroppsstraff vid 1700-talets början

1707 Flickan och den saxiske krigsfången

År 1707 levde torpardottern Kerstin, omkring 27 år gammal, på torpet Lilla Sandebo på det småländska höglandet. Mitt under Stora Nordiska kriget korsades hennes väg med den saxiske krigsfången Kristoffer Georg Buth, som var placerad i grannsocknen Ramkvilla. Trots språkbarriärer växte en förälskelse fram, och Kristoffer ville gifta sig med Kerstin och ta över hennes fars torp.

Som bevis på sina avsikter gav han henne en förgylld psalmbok med kärleksord på tyska, två alnar tyg och en saxisk peng. Men deras lycka blev kortvarig. När Kristoffer skulle förflyttas, intensifierades deras möten, vilket ledde till att Kerstin anklagades för lönskaläge och instämdes till hösttinget 1707.

Vid tinget försvarade hennes far Bengt Eriksson henne, och löjtnanten Adolf Rosenquist vittnade om Kristoffers avsikter att bosätta sig på torpet. Tingsrätten friade Kerstin och gav henne rätt att återvända till kyrkans gemenskap och gifta sig med Kristoffer när han återvände.

Men Kristoffer kom aldrig tillbaka. Kanske skickades han hem, kanske dog han, eller fann han en ny väg. Kerstin väntade förgäves och försvann själv ur kyrkböckerna efter 1710. Hennes bror Johan tog över torpet, där föräldrarna levde kvar fram till sin död. Kerstins historia är en påminnelse om kärlekens styrka och tidens oförutsägbarhet.

Läs mer i inlägget: Flickan och den saxiske krigsfången

1707 Rötan i Sandebo

På säteriet och rusthållet Stora Sandebo bodde i slutet av 1600-talet och de första åren av 1700-talet löjtnanten Adolf Rosenqvist och hans hustru fru Hedvig Pistol. Men de lämnade Sandebo 1703 och arrenderade ut gården istället. I husförhörslängden för detta år noterade prästen om att herrskapet ”äro flötta Dädan och bönder istället”.

En av de familjer som flyttade in var Måns med hustrun Ingrid Hemmingsdotter och deras familj. Måns avled omkring 1706 och sonen Per tog över brukningen av halva hemmanet. För att kontrollera hur bönderna som arrenderade gården skötte den, lät löjtnant Adolf Rosenquist hålla en husesyn, kanske i samband med Måns död 1706. Här framkom det att ett eller flera av husen var illa åtgångna av röta och skadorna för Per Månssons halva värderades till sju daler och arton öre silvermynt. Men tiden gick och inget hände. Tills slut lät löjtnanten instämma Per och hans mor på hösttinget 1707 för husröta som inte åtgärdats.

Här hävdade löjtnanten Rosenqvist att Per och hans mor bott och brukat Sandebo säteris rusthåll i sju års tid, vilket alltså inte kan beläggas genom husförhörslängderna. Emellertid tyckte tingsrätten att värderingen av rötskadorna var rimliga och därför ålades Per och hans mor att antingen reparera byggnaderna eller betala motsvarande summa, samt ersätta löjtnanten för hans rättegångsomkostnader på 1 daler och 8 öre silvermynt.

Kanske tyckte Per det var orättvist att de som brukat gården i endast fyra år blev ersättningsskyldiga för rötskador som uppkommit mycket längre tillbaka i tiden. Han fann det bäst att lämna brukningen och flyttade därifrån kort därefter.

1708 Jon Nilsson och hans kvinnor

Jon Nilsson från Hättebo hade flera utomäktenskapliga förhållanden under sina sista tio levnadsår i början av 1700-talet. Han gifte sig först med Kerstin Jönsdotter, men efter hennes död 1696 inledde han flera andra förbindelser. Under vintertinget 1704 avslöjades hans första otrohetsaffär med Ingrid Månsdotter, vilket resulterade i böter för Jon och skamstraff för dem båda. År 1708 dömdes Jon till döden för dubbelt hor med Elin Nilsdotter, men straffet omvandlades till gatlopp och risstraff för honom och Elin. Efter att hans andra hustru Malin avled fortsatte Jon sitt oförbätterliga mönster av otrohet och inledde en relation med Ingrid Månsdotter igen.

Han liksom hans kvinnor Ingrid och Elisabet Persdotter kallades till tinget 1711. Men han vägrade infinna sig och hämtades med tvång genom en fångtransport, men dessvärre avled han under resan till tinget. Ingrid och Elisabet dömdes till böter och risstraff för deras delaktighet i Jon Nilssons utomäktenskapliga förbindelser.

Läs mer i inlägget: Jon Nilsson och hans sex kvinnor

1713 Änkan och Båtsmannen

Elisabet Bengtsdotter från Gammalstorp i Bäckaby ställdes till svars för det utomäktenskapliga barn som hon fött. Stora Nordiska kriget var nu på sitt trettonde år och hon var en av alla de kvarlämnade hustrur och änkor när deras män försvann ut i kriget. Och många var de som levde i ovisshet om deras makars öden. Nu hade Elisabet fått barn med en båtsman från Roslagen och det såg ut att sluta som så många andra liknande lägersmål med böter och straff på pliktpallen i kyrkan. Men denna historia skulle få ett lyckligare slut.

Elisabet ställdes inför rätta på sommartinget 1713 trots att hon hävdade att maken Nils var död och att Anders Ödman hade friat till henne. Hon kunde emellertid visa upp brev och intyg från sockenmännen om sin makes död. Soldaterna Jakob Svensson och Nils Månsson vittnade under ed att Nils Larsson dött och begravts i Meissen, Sachsen, Tyskland. Tingsrätten erkände därmed hennes makes död och uppmuntrade till äktenskap med båtsmannen Anders Ödman, vilket gav Elisabet möjlighet till ett nytt liv.

Läs mer i inlägget: Lägersmål med lyckligt slut

1713 Bäckabys fattige kaplan

Kaplanerna Samuel Sandman i Ramkvilla och Petrus Torpelius i Bäckaby begärde inför tingsrätten en attest för sin fattigdom. De förklarade att de på grund av de svåra krigstiderna blivit så utarmade att de inte längre kunde betala de påförda dragonpengarna på 16 daler och 8 öre silvermynt. Efter en noggrann undersökning och intyganden från häradsnämnden, tingsallmogen och kronobetjänterna, bekräftades deras svåra ekonomiska situation. Tingsrätten utfärdade därför ett intyg om deras fattigdom, vilket skulle göra det möjligt för dem att ansöka om förskoning från betalningen av dragonpengarna.

Läs mer i inlägget: Desse Capellaner är i ett så torfttigt och ussellt tillstånd stadde

1714 Den uppbrända lövhögen i Rösås

Anders Danielsson i Rösås (se 1724, 1726) anklagade genom länsman Jonas Hansson två personer, trossdrängen Bengt Askerot och drängen Johan Persson från Bäckaby Stockagård, för att ha bränt ner hans lövstack på Dymmelonsdagen 1714. Anders hänvisade till några ej genom ed svurna vittnesattester som påstod att svarandena hade tagit vägen förbi där lövstacken fanns, och ingen annan hade passerat den dagen. Svarandena nekade bestämt till anklagelsen och erbjöd sig att svära eden för att bevisa sin oskuld. Rätten fann att det saknades tillräckliga och giltiga bevis för att döma dem, varför de friades.

Drängen Johan Persson var möjligen son till Per Johansson och Elin Bengtsdotter i Stockagården.

1714 Ostyriga ryttarhästar

Samtliga tre bönder i Tostatorp – Måns Mattsson, Per Håkansson och Börje Mattsson – lät på hösttinget 1714 instämma Nils Börjesson och Adam Jönsson i Hökhult Andersgård. Tvisten handlade om att ryttarhästar från Hökhult brutit ner gärdesgården vid prosten Andreas Bomans torp på Fröderyds ägor, vilket skadat säden och gräset. Häradsrättens beslut blev att eftersom djur från de instämdas men även från andras gårdar i Hökhult hade gjort skada på prostens åker och äng, skulle alla parter infinna sig vid nästa ting. Under tiden uppmanades de att lösa tvisten sinsemellan och säkerställa att prosten blev ersatt för skadan, så att han inte behövde ta ärendet vidare till rätta.

Någon fortsättning på detta mål finns inte, så högst sannolikt förliktes bönderna i Hökhult med prosten i Hökhult och ersatte honom för de uppkomna skadorna. Intressant är att bönderna i Tostatorp lät instämma hökhultsbönderna; var det av omtanke för deras käre kyrkoherde och prost eller kan det ha varit en underliggande osämja dem emellan och detta var en möjlighet att ge dem en knäpp på näsan?

1715 Den tubbade änkan i Bäckaby

Den unga änkan Elisabet Jönsdotter från Klockaregården i Bäckaby hade lämnat föräldrarnas hus för att börja ett nytt liv med tremänningsryttaren Johan Wader i Skåne. Hon hade träffat honom för endast två månader sedan, men han hade snabbt slagit klorna i henne och efter en kort förälskelse hade hans våldsamma och dominanta sida kommit fram. Med en blandning av övertalning och hot, tubbade han henne att lämna sina föräldrar och hembygden för att bege sig iväg och gifta sig med honom i Skåne. Men när de passerade Jönköping och gick på vägen mot Falköping förstod Elisabet att något var fel och Johan avslöjade nu att han var en desertör och hade rymt från sitt regemente i Skåne efter att ha knivskurit en man.

Med hot om att döda henne om hon rymde eller förrådde honom fortsatte deras resa norrut, men vid Tanum inte långt från den nära norska gränsen fick Elisabet chansen att fly och berättade om sin situation för en grupp soldater från Bohusläns regemente. Johan greps och dömdes senare till döden i Landskrona. Elisabet skickades hem men fick stå till svars för lägersmål och dömdes till böter och kyrkostraff.

Läs mer i inlägget: Från bröllopsplaner till dödsdom

1715 Den uppspelte ryttaren

Vid ett bröllop i Bäckaby kyrka blev ryttaren Peter Gudmundsson Berg i Rösås lite väl uppspelt och avlossade ett skott för att riktigt fira brudparet. Men bland deltagarna fanns det någon som inte gillade tilltaget och skvallrade för länsmannen Jonas Hansson.

Länsmannen lät därför instämma Peter till hösttinget för skottet som var ett brott mot en förordning om att man inte får skjuta vid en kyrka. Men Peter nekade alldeles till att detta skulle ha skett vid kyrkan utan istället vid Bäckaby äng på hemvägen. Detta kunde han bevisa med ett intyg underskrivet av hela Bäckabys församling. Och dessutom hävdade han att han aldrig hört något sådant förbud läsas upp för honom. Och hans försvar gav resultat. Tingsrätten nöjde sig denna gång med att allvarligen förmana Peter Gudmundsson Berg att i framtiden sköta sig bättre.

Intressant att notera är att Peter var ute i sista minuten eftersom intyget från Bäckabys församling skrevs endast tre dagar innan han stod inför tinget.

Vilka kan då brudparet ha varit? I Bäckaby vigselbok finns endast två brudpar noterade för 1715; det ena i februari och det andra i juni. Mest sannolikt handlade denna historia om vigseln i juni och den stod mellan ryttaren Jon Månsson Slagman från Slageryd Övergård och Ingrid Olofsdotter från Norrskog. Båda dessa är mina anor.

Ryttaren Peter Gudmundsson Berg red för rusthåll nr 113 Berg och Växjö kompani för Smålands husarregemente. Han blev sedermera korpral och tog sig namnet Fromberg. Han gifte sig år 1719 med Helena Sandman, dotter till komministern i Ramkvilla Samuel Sandman.

1716 En sträng vinter

Börje Mattsson i Tostatorp miste vintern 1716 arton större och mindre kreatur. Vad som orsakade djurens död framgår inte; om det varit en sträng vinter eller om de dödats av vargar.

Hans ekonomiska skada var så stor att han gick till häradsrätten där han på sommartinget fick nämndens och hela tingsallmogens intyg på sin fattigdom. Vad han skulle göra med intyget framgår heller inte, men kanske ämnade han söka sig till högre ort för att få skattelättnad eller -befrielse för något eller några år. Dock har jag i mantalslängder och jordeböcker inte kunnat finna någon anteckning om att han beviljats detta.

1716 En förväxlad mjölsäck

Ibland kunde ett enkelt misstag leda till att man blev instämd till tinget för stöld. Det hände Karl Nilsson i Puketorp när de var till mjölnaren Gudmund Nilsson i Österkvarn för att mala säd. Karl trodde hans säck var mald och tog av misstag en annans säck, som senare visade sig tillhöra Mårten Gislesson i Huluboda.

Mjölnaren drog saken inför rätta och parterna möttes på Västra härads sommarting 1716. Gudmund Nilsson kunde själv inte närvara utan lät likvidationskommissarien Daniel Stocke som fullmäktig för honom. Inte heller Karl Nilsson i Puketorp kunde komma utan skickade sin hustru Märit och sin måg Erland Andersson som bodde i Höreda Södergård.

Tingsrättens beslut blev att det inte kunde bevisas att Karl Nilsson tagit säcken med uppsåt eller illvilja, utan det bedömdes vara ett misstag. Det beslutades vidare att Karl skall ersätta Mårten för det mjöl som han tagit av, samt att han skulle få tillbaka den mäld (omald säd) säck som fortfarande stod i Österkvarn.

Beträffande kärandens krav på ersättning för rättegångsutgifterna, ansåg rätten att dessa kunde kvittas emot det faktum att Märit och Erland hade fått vänta i fem hela dagar vid tinget på att Gudmunds fullmäktige anlände.

Läs mer om Karl i Puktetorp: Karl och Märit i Puketorp

1716 Makan som gjorde sig en hacka

På sommartinget anklagade hustru Elisabet Månsdotter i Fågelleken sin egen man, Per Nilsson, för otrohet med deras piga. Hon hade hört rykten om dem och ville få saken prövad. Båda förnekade ihärdigt någon beblandelse med varandra. Att pigan var havande förklarade hon med att hon strax efter nyår, då hon gick över den frusna Skärsjön, blivit överfallen och våldtagen av en av de saxiska soldaterna som var inkvarterade i bygden. Tingsrätten höll hennes historia för osannolik och dagen därpå, då förhandlingarna återupptogs, föll Per Nilsson till föga. Han erkände att han en gång vid jultiden kommit drucken hem och krupit ned i pigans säng. Han mindes inte vad som hände dem emellan men kunde inte svära sig fri från henne. Båda två dömdes till dryga bötar; han till 80 daler och hon till 40 daler silvermynt.

Hustru Elisabet Månsdotter, som var målsägande, fick en tredjedel av böterna och sammanlagt inbringade hennes anklagelse fyrtio daler silvermynt!

Pigan hamnade i en ännu värre knipa några år senare då hon återigen ställdes inför rätta, men denna gång misstänkt för barnamord.

Läs mer om denna historia i inlägget: När Lögnen Uppdagas

1716 Vägunderhåll

Bäckaby församling åtog sig att årligen underhålla det vägstycke som var ålagt deras komminister Per Torpelius att ansvara för. Han bodde i Åslatorp och hade ansvaret för den bit av den allmänna landsvägen som var honom tilldelat.

1717 En i skogen funnen hjortkalv

En dag hittade Hemming Nilsson (se 1729) från frälsehemmanet Slageryd Östergård en död hjortkalv i skogen. Den var illa åtgången av rovdjur som redan hade ätit större delen av djuret ”så att allena af sijdorna fans lijtet behållet”. Hemming hade inte råd att vara så nogräknad utan tog den med sig hem för att mätta familjen.

Länsmannen Jonas Hansson fick dock höra om fyndet och lät instämma Hemming på vintertinget 1717 och anklagade honom för att ha brutit mot lagen. Hemming försvarade sig väl och hade skaffat ett intyg från sin husbonde, fru Sofia Drake, som gett honom tillåtelse att ta hand om resterna. Man kan nog lugnt anta att adelsdamen inte var så värst intresserad av att få ett halvätet as. För att vara på den säkra sidan hade Hemming dessutom till tinget tagit med sig grannarna Måns Jonsson i Svensgården och Sigge Jönsson Västergården, vilka bekräftade att kalven var nästan helt förtärd av rovdjur och att Hemming inte försökt dölja något.

Rätten fann därför inga bevis för att Hemming skulle på något vis ha handlat felaktigt och friade honom från anklagelsen. Med tingets beslut kunde han återgå till sitt liv i Slageryd, fri från skuld och med husbondens förtroende intakt.

1717 Soldaten som högg ned sin rotebonde

Puketorp var rote nummer 22 för Västra härads kompani och Kalmar regemente. I början av 1700-talet bodde här soldaten Daniel Persson Hall och rotebonden Nils Karlsson. De var ovänner och osämjan sträckte sig flera år tillbaka i tiden, men den 13 januari 1717 kulminerade konflikten. Soldaten Daniel Hall anföll Nils Karlsson med sin värja på en äng nära byn och orsakade 14 sår på Nils huvud, lår och rygg. Nils överlevde men var svårt skadad och svävade mellan liv och död i flera veckor.

Vid hösttinget dömdes Daniel för att ha skadat Nils i hastigt mod; alltså utan planering eller uppsåt. Han fick böta 48 mark för fyra köttsår och göra offentlig avbön samt ersätta Nils med fem daler silvermynt för sveda och värk. Då Daniel inte kunde betala böterna omvandlades bötesstraffet till spöstraff. Nils blev utan ersättning, men häradsprofossens hårda spö mot soldaten gav honom säkerligen stor tillfredsställelse.

Läs mer i inlägget: Överfallet i Puketorp: soldatens hugg mot rotebonden

1717 Stölden i Puketorp

Puketorp var 1717 skådeplatsen för konflikter och en stöld som ledde till stränga domar. Byn beboddes av två familjer och en soldat, där relationerna var spända, särskilt mellan Nils Karlsson och soldaten Daniel Hall som berättats om i föregående händelse.

Under samma tid uppdagades en stöld från Karl Nilssons visthusbod. Tjänstepigan Elisabet Håkansdotter erkände att hon stulit spannmål och mjöl, men det visade sig att hon hade blivit förledd av soldathustrun i samma by, Elin Gudmundsdotter, som även hade involverat sin elvaåriga dotter Maria i stölderna. Både Elisabet och Elin dömdes till dödsstraff av tingsrätten, men deras straff omvandlades senare till kroppsstraff av Göta hovrätt på grund av deras ånger och förmildrande omständigheter enligt en kunglig förordning från 1714. Dottern Maria fick också ett straff, men det skulle utföras av hennes far i hemmet.

Läs mer i inlägget: Den svekfulla stölden i Puketorp

1718 Den frestade änklingen i Ekekull

Omkring 1711 flyttade Daniel Andersson med sin hustru Ingrid Gudmundsdotter till Ekekull. Ingrid avled i sitt 38:e levnadsår i maj månad 1718 efter ett års sjukdom. Hon hann få femton år tillsammans med sin make och efterlämnade sex barn.

Hos sig hade de pigan Elisabet Gudmundsdotter, möjligen en syster till Ingrid, och för änklingen Daniel blev frestelsen för stor och han kunde inte hålla sig borta från den unga pigan. Det hela slutade på Västra härad vinterting 1718 där båda erkände lönskaläge, dock var inget barn kommet ur deras beblandelse, som man sade på den här tiden. Tingsrätten försökte förmå Daniel att äkta pigan, men han vägrade. Därför dömdes de enligt de sedvanliga böterna, han 40 mark smt och hon 20 mark smt, samt att vardera en söndag stå på pliktpallen i Bäckaby kyrka för att därefter begå den uppenbara skriften. Daniel var i alla fall så hederlig att han betalade för pigans böter; kanske hade hon inga pengar och skulle i så fall få ta risstraffet istället.

Daniel gifte om sig med Annika Jonsdotter och det första barnet kom redan i augusti samma år, vilket betyder att de redan umgicks i slutet av 1717. Där har vi anledningen till att Daniel inte var villig att gifta sig med pigan – han hade redan giftasplaner med en annan kvinna. Han och hans nya hustru bodde i Ekekull fram till och med 1723, deras vidare öden är för mig okända.

1718 Den stulna kon

Det här är berättelsen om hur en försvunnen ko satte igång ett långvarigt och skadligt rykte i Slageryd. De två utpekade bönderna var Per Persson och Nils Jönsson i Östergården och det tog sjutton år innan de fick upprättelse. Man levde tätt i byarna förr i tiden och ont tal och skvaller kunde lätt få fotfäste, inte bara i byn, utan i hela bygden. Detta var mycket illa i en tid då ens heder och ära var mycket värdefull.

Allt började år 1701 när en ko försvann från Lilla Hättebo, en gård tillhörande en korpralshustru. Hon såg två män dra en ko men trots att hon inte pekade ut någon blev detta startskottet för ryktet att Per och Nils i Slageryd stulit kon.

Historien flammade upp igen år 1711 när en grannhustru, Sara Simonsdotter, kallade honom för både ”Creaturs och Boskapztiuf”. Per stämde henne för förtal men förlorade målet. Året efter anklagades Nils Jönsson av en annan granne.

På vintertinget 1718 och efter 17 års kamp mot ryktet fick både Per och Nils äntligen upprättelse då tingsrätten dömde dem ”för detta ogrundade rychte alleles befriade”.

Läs mer i inlägget: Den stulna kon – sjutton år av vanrykte

1720 Elisabets andra lägersmål

Änkan Elisabet Jönsdotter från Bäckaby Klockargård, som dömdes för lägersmål med en förrymd soldat 1715 (se ovan), drogs ännu en gång inför tinget för utomäktenskaplig förbindelse.

På våren 1719 inkvarterades några dragoner i det tyska regementet i Bäckaby Klockargård. Bland dem fanns Mikael Stefan och han och Elisabet fann varandra. Resultatet av deras beblandelse, som man kallade det, blev ett barn som föddes i början av januari 1720. Barnet finns inte upptaget i Bäckaby födelsebok, men oäkta barn noterades inte i den vanliga längden på den här tiden. I bästa fall fördes de in på särskilda sidor bland med rubriken oäkta barn, men ibland inte ens det.

Hennes lägersmål togs upp på vintertinget 1720, men det var inte förrän på hösttinget samma år som domen kom. Tingsrätten inväntade rannsakningen som det Tyska regementet höll och man kunde till slut få svar att dragonen Mikael Stephans tillstod att han besovit Elisabet och att han var en änkling; alltså var hennes brott ett lägersmål och inte enkelt hor. Hon dömdes till de sedvanliga 20 mark silvermynt i böter, men dessutom till ytterligare 20 eftersom detta var andra gången hon dömdes för lägersmål. Då hon inte hade några pengar att betala böterna – och inte fick hon hjälp av sina föräldrar – omvandlades dessa till kroppsstraff i form av fyra par ris. Dessutom skulle hon två söndagar stå på pliktpallen i Bäckaby kyrka och sedan begå den uppenbara skriften.

Läs mer om Elisabets öde i inlägget: Från bröllopsplaner till dödsdom

Läs även inlägget: Kroppsstraff vid 1700-talets början

1722 Slagsmål på kyrkbacken

Bäckaby kyrka var välbesökt denna dag, annandag påsk 1722. Här var inte endast sockenborna utan även besökare utifrån, däribland löjtnanten Johan Konrad Mörling och Håkan Svensson från Edseryd, Lannaskede socken. Löjtnanten besökte kvartermästaren Sven Persson Bäckman i Stockagården i kyrkbyn.

Vad det nu än var för orsak, så blev de två besökarna osams och ett slagsmål bröt ut på kyrkbacken efter gudstjänsten. Det fanns förstås många vittnen till händelsen. Per Bengtsson i Knutstorp vittnade senare på tinget att löjtnanten gav Håkan Svensson ett par örfilar. Daniel Andersson i Åskog såg Håkan få ett knytnävsslag när han var strax kommen ur kyrkan.

För slagen emot Håkan fick löjtnanten Mörling böta sex marker silvermynt, samt 25 daler silvermynt för sabbatsbrott och att slagsmålet skett ”på Kiörkiobaken i folketz närwaro”. De 25 dalerna delades så att en sjättedel gick till angivaren – åklagaren och länsmannen Jonas Hansson – och resterande till ”Sochne kiörkan och de fattige”.

1723 Den efterlyste dragonen

Kronans länsman, den aktningsvärde Jonas Hansson, lät på vintertinget 1723 instämma flera av socknens invånare. Simon Persson från Bäckaby Storgården, Sven Olofsson från Lillgården och Börje Jonsson från Stockagården, därtill Johan Persson Norlin från Norrskog, soldaten Sven från Dalen i Fröderyd socken, stod alla anklagade för att ha hyst den efterlysta dragonen Ek. Dessutom var pigan Kerstin i Norrskog och ryttaren Håkan Mattsson Ekenborg i Vällakärret misstänkta för att ha hjälpt samme Ek.

Simon Persson försvarade sig och hävdade bestämt att han inte var hemma den natten dragonen Ek sägs ha varit i hans hus. Han kunde uppvisa en attest om detta samt erbjöd sig att svära ed på att det han sade var sant. Sven Olofsson i Lillgården förnekade att Dragonen någonsin varit hos honom, och även han var villig att avlägga eden.

Börje Jonsson i Stockagården medgav att han mött Dragonen i skogen som skjutit en hare, vilken han gick till herrgården med – förmodligen Rosenholm i Lannaskede socken. Däremot insisterade han på att han aldrig hyst dragon.

Frälsefogden Johan Persson från Norrskog förnekade att han någonsin hyst dragonen, även om hans hustru sagt att dragonen varit där i två nätter när Johan var på herrgården.

Soldaten Sven i Dalen medgav att dragonen kommit till honom sent en natt och då hade han pigan Kerstin med sig, men Sven ”kunde intet tro sig ensammen till att taga honom”. Pigan Kerstin erkände att hon varit med dragonen i torpet och sade att hon sovit på sängstocken och att han friat till henne den natten, men förnekade all olaglig aktivitet med honom.

Ryttaren Håkan Mattsson i Vällakärret påstod att han inte var hemma när dragonen var hemma hos honom och lånade hans gevär, vilket han senare återlämnade.

Mot de anklagades kompakta motstånd och utan medgivanden, kunde tingsrätten inte finna några bevis för att de var skyldiga. Men rätten uppmanade dem att vara mer försiktiga i framtiden och om dragonen Ek återkom igen, uppmanades de att omedelbart rapportera detta till länsmannen. Med denna varning fick de alla återvända hem.

1723 Rykte om stöld av rovor

Även om det gamla Sverige var ett klassamhälle, hade den lilla bonden möjlighet att på tinget få upprättelse och hävda sin rätt. Bonden Per Hemmingsson i Knutstorp är ett sådant exempel.

Någon hade olovligen plockat rovor för löjtnanten Lars Svensson Hesterfelt i Rulla och han misstänkte Per Hemmingsson i Knutstorp  (se 1701). Han hade därför kommit hem till honom och hans gårdbo – en brukare i samma hemman – och genomsökt huset samt märkt hans hästars hovar. Detta kom till allmän kännedom i bygden och det gav förstås Per ett dåligt rykte. Han lät därför instämma löjtnanten på hösttinget 1723.

Löjtnanten förnekade att han beskyllt Per för stöld utan menade att denne och hans gårdbo själva hade bett honom genomsöka deras hus. Därför kunde löjtnanten inte fällas, men Per Hemmingsson och hans gårdbo befriades från ryktet. Och om någon skulle sprida dessa rykten vidare utan bevis, sattes ett vite på 40 mark silvermynt.

Per Hemmingssons rykte var återställt, men man undrar om inte löjtnanten kom lite väl lättvindigt undan genom att neka till anklagelsen och istället påstå att han kommit till Knutstorp för att Per bett om rannsakning?

Denne löjtnant, Lars Hesterfelt, var enligt intyg från Västra häradsrätt 1715 och 1718 fattig. Både hans och hans hustru avled med ett års mellanrum 1745 och 1746 och båda begravdes i tysthet vilket var brukligt då man begått självmord.

1723 Den fräcka oxstölden

Allhelgonahelgen 1723 upptäckte Per Persson i Bäckaby Storgård att hans två oxar hade försvunnit från ängen. Efter intensivt sökande insåg han att de var stulna. Ögonvittnen rapporterade att Jonas Assarsson från Ramkvilla hade setts föra bort ett par oxar. Per konfronterade Jonas, som skamset erkände stölden. Jonas hade lett oxarna ut ur byn och sålt dem till en bonde för 30 daler silvermynt (smt). För att dölja stölden köpte Jonas ett par andra oxar för 36 daler smt. Per och Jonas förlikades genom att Jonas satte sina nyinköpta oxar i pant för de stulna.

Men Per var inte nöjd eftersom han ansåg att hans oxar var värda 40 daler smt. Han ville ha antingen lika goda oxar eller 40 daler smt i ersättning. Därför anmälde han stölden för länsmannen, vilket ledde till en rättegång vid vintertinget 1724. Jonas, rädd för rättens dom, avvek han men fångades in.

Tingsrätten dömde enligt 1653 års straffordning att Jonas skulle ersätta Per med ett par lika goda oxar och betala omkostnader. Rätten fastställde oxarnas värde till 30 daler smt, samma summa som Jonas sålt dem för. Jonas dömdes också att plikta tre gånger stöldens värde, totalt 90 daler smt, vilket han inte hade någon som helst möjlighet att kunde betala. Därför omvandlades straffet då till ”15 par Spöö 3 slag af hwart par, [sedan] ståendes sedan uppenbara kyrkoplick”. Den arme Jonas fick alltså lida sammanlagt 45 under spöet – läs mer om vad det innebar i Kroppsstraff vid 1700-talets början.

1723 Kvartermästarens våldsamheter mot prästen

År 1723 hotades komminister Petrus Torpelius tillvaro när kvartermästaren Sven Bäckman tvångsinlöste honom från hans skattehemman Åslatorp för att ge plats åt sin gamla mor, vilket ledde till en bitter konflikt. Torpelius hade brukat hemmanet sedan 1711 och köpt det 1719, men försäljningen var ogiltig enligt Bäckmans mor, Elin Bengtsdotter, eftersom det var hennes arvejord.

Konflikten eskalerade dagen efter Mikaelsmäss 1723 när Bäckman konfronterade Torpelius med förolämpningar och hot, beskyllande honom för att ha kört bort hans bonde och för misskötsel av gården. En rasande Bäckman återkom senare på kvällen, viftande med en pistol och hotade Torpelius. Han slog sönder fönster men red sedan hem.

Vid hösttinget samma år anklagade Torpelius Bäckman för olaglig återlösen av hemmanet samt våldsamheter, medan Bäckman klagade på husröta och uteblivna gårdsbrev. Tingsrätten gav Bäckman rätt att låta sin mor bo på Åslatorp men beordrade Torpelius att ersätta husrötan. Vid vintertinget 1724 dömdes Bäckman att böta för förolämpningar och våldsamheter. Trots fortsatta rättsliga tvister och böter, flyttade Torpelius 1725 från Åslatorp, medan Bäckmans mor fann att husrötan fortfarande kvarstod och inledde nya rättsprocesser.

Läs mer i inlägget: Uth Hundzfott, du skal anten dö eller iag ligga död på Backen

1724 Otroheten på Höreda skog

Pigan Lucia Jonsdotter i Rösås nedkom dagen före Vårfrudagen 1723 (24 mars) med ett barn. Hon hade en längre tid våndats för denna dag och pratat med kvinnorna i byn att fadern var den gifte soldaten Per Ekström i Tossegärde i Ramkvilla socken. Det fanns ingen annan, oavsett vad ryktena sade, menade hon. Som vanligt när en piga blev med barn surrade det av rykten i bygden; denna gången sades det att barnafadern var endera Nils Hemmingsson eller korpral Peter Fromberg i samma by.

Länsmannen Jonas Hansson tog upp den utomäktenskapliga förbindelsen på sommartinget 1723 där han anklagade soldaten Per Ekström och Lucia Jonsdotter i Rösås för enkelt hor. Ekström medgav att han hävdat Lucia en gång i Höreda skog, sex veckor före Mikaeli 1723 (29 september), men nekade att vara far till hennes barn som i så fall skulle ha fötts åtta till nio veckor för tidigt. Lucia påstod dock att Per hävdat henne en månad före och en månad efter Mikaeli, båda gångerna i Höreda skog, och åberopade vittnet Britta i Åslatorp som skall ha sett dem den andra gången.

Målet sköts upp till hösttinget där saken avgjordes. Rätten fann ingen bevisning mot någon annan än Ekström. Både Ekström och Lucia dömdes enligt 1653 års straffordning: Ekström till 80 daler silvermynt och Lucia till 40 daler. Eftersom ingendera kunde betala böterna, dömdes de till kroppsstraff enligt förordningen från 1713. Ekström skulle få 26 par spö och Lucia 13 par ris, tre slag av varje par. Därefter skulle de stå på pliktpallen i tre söndagar och därefter genomgå offentlig skrift. Ekström ålades också att betala fyra daler silvermynt årligen tills barnet kunde försörja sig självt.

Vad betydde då 26 par spö, tre slag av varje par? Ett ”par spö” var två med varandra sammanbundna spön. ”Tre slag av varje par” innebar att ett par utdelades tre gånger. För Ekströms blev detta 78 spörapp, och för Lucias del 39 slag med riset. Läs mer i inlägget: Kroppsstraff vid 1700-talets början.

Lucia Jonsdotter var sannolikt bördig från Svinaryd Östergård i grannsocknen Ramkvilla. Troligen hade hon i unga år gett sig ut för att tjäna hos andra. Hon var född omkring 1690 och vid tiden för denna berättelse var hon omkring 34 år och ogift. Hon växte upp under Stora Nordiska kriget och det mansunderskott det förde med sig gjorde att fler unga kvinnor förblev ogifta, läs mer om detta i inlägget De gifta. Hon bodde sedermera i en liten stuga under Svinaryd Östergård tillsammans med sin syster Elin Jonsdotter.

1724 Undandöljande av mantal

År 1724 instämdes Kerstin Nilsdotter tillsammans med sin husbonde Anders Danielsson (se 1714, 1726) och sexmännen i Bäckaby till hösttinget för att ha undanhållit henne från mantalsskrivning under några år. Kerstin, som var sjuklig och oförmögen att arbeta för lön, hade bott hos Anders, som tyckte det var orimligt att betala mantalspenning för henne eftersom hennes arbete hade litet värde.

Vid tinget förklarades omständigheterna, och rätten fann att Kerstin var ung, sjuklig och aldrig hade tjänat för lön. Därför belades varken hon eller de andra inblandade med straff, och Kerstin befriades från efterräkningen av mantalsskrivningen för de senaste två åren, då hon saknade medel att betala.

Sex år senare togs hennes sak upp igen och nu vädjade kyrkans sexmän och kyrkoherden Johan Krok genom en skrivelse att Kerstin måtte strykas ur mantalslängden då Kerstin ansågs vara för sjuk och orkeslös för att kunna arbeta. Dessutom var hon så utfattig att hon inte kunde betala några kronoskatter. Tingsrätten beviljade denna ansökan och utfärdade intyg om att hon skulle strykas ur mantalslängden framöver.

Läs mer om den arma pigan Kerstin och hennes strävsamma liv: Ett liv präglat av sjukdom och fattigdom – ett levnadsöde från 1700-talet

1724 Prästens smädesord

År 1724 brukade den åldrande Daniel Andersson och hans hustru Ingrid Börjesdotter hemmanet Åskog. De hade tidigare arbetat som dräng och piga i Linnebjörke, Dädesjö socken, och flyttat runt mellan olika gårdar innan de slog sig ned i Åskog 1710.

En måndag i oktober fick Daniel besök av sockenprästen Petrus Torpelius – herr Per – vilken bad om betesfoder för sin häst. När herr Per frågade om hjälp med att hugga ved i skogen, vilket Daniel nekade, blev prästen arg och kallade Daniel för tjuv och hans hustru för trollpacka.

Under rättegången framkom att herr Per hade kallat Daniel för tjuv, vilket baserades på en händelse från 1691 då Daniel dömdes för att ha stulit svin. Händelsen utspelade sig i Dädesjö socken där elva okända svin anslöt sig till Daniels flock och senare visade sig tillhöra bönderna i Barkeboda. Daniel dömdes för stöld och tvingades ersätta bönderna.

Rätten beslutade att inte avgöra förtalsmålet förrän domkapitlet underrättats, och en präst förordnats att närvara vid fortsatt rannsakning. Saken togs dock inte upp igen, och troligen förlikades Daniel och herr Per, vilket avslutade den pinsamma händelsen för prästen.

Läs mer om denna historia i inlägget: Herr Pers hårda ord

1725 Klagomål på oordning i bruket Bäckaby kyrkby

Kornetten Johan Strömsten klagade på vintertinget 1725 om en stor oordning mellan grannarna i Bäckaby kyrkby. Flera av dem släppte in sina djur olovligen på åkrar och ängar, vilket orsakade skador. En del inhägnade de bästa gräsmarkerna för egen nytta. Tingsrätten ansåg att denna oreda och verksamhet stred mot både lag och rättvisa. De inblandade varnades och förbjöds därför att släppa in sina djur på åkrar efter att de har inhägnats och såningstiden börjat, samt på ängar från Valborgsmässoafton tills de officiellt öppnats för bete. Ett vite om 40 mark silvermynt sattes om dessa förbud överträddes, utöver ersättning för uppkomna skador. De som redan orsakat skada uppmanades att rätta till detta, annars skulle de instämmas på tinget. Brofogden Per Jönsson i Klockaregården utsågs till att övervaka att förbuden efterlevdes.

1725 Tobaksrökning under skallgången

Hejderidaren Sven Knapp lät ordna två skallgångar i bygden med män från både Bäckaby och Ramkvilla socknar. Den ena hölls något före Olofsmäss (29 juli) 1725 och den andra något efter. Skallgången var sannolikt för att döda en varg som höll till i trakten.

De allra flesta hörsammade hejderidaren Knapps anmodan och infann sig till skallgången. Även kvinnorna fick bidra i form av garn till näten som behövdes. Men inte alla kom, och de fick böta sex mark silvermynt på det efterföljande hösttinget. Även Kerstin i Hustruskog, Ramkvilla, fick böta då hon inte bidragit med garn till näten.

Sedan var det tre personer som hade setts röka under skallgången och fick böta sex mark silvermynt, och en av dessa var den gamle ryttaren Per Siggesson i Slageryd Västergård. Året dessförinnan (1724) hade kung Fredrik I påbjudit att man skulle odla tobak i hela Sverige. Men att röka under skallgången var alltså inte tillåtet.

1726 Drängens förolämpning

Per Bosson i Doestorp instämde drängen Hemming Persson i Knutstorp på hösttinget 1726 för det Hemming kallat honom för ”Dosman”. Tvisten hade dock redan lösts genom en förlikning dem emellan och Hemming lovade att aldrig mer kalla Per för ”Dosman”. Förlikningen godkändes och bekräftades av rätten och ett vite sattes på 40 mark silvermynt om Hemming eller någon annan skulle upprepa detta okvädesord.

Hemming Persson var vid tillfället 24 år gammal och son till Per Hemmingsson och Britta Nilsdotter i skattehemmanet Knutstorp. Den förolämpade, Per Bosson i Doestorp, var 40 år gammal och gift med Margareta Root, dotterdotter till den avlidne godsfogden Sven Root.

Vad betyder då smädeordets ”Dosman”? Jag har inte lyckats hitta det i svenska akademiens ordlista eller i svenskt dialektlexikon (Runeberg). Men chatGPT gav mig följande möjliga innebörd:

”Dos” kan referera till en liten mängd eller portion, och ”dosman” kan ha syftat på någon som var småaktig eller girig, någon som höll på med småsaker eller försökte få små fördelar på ett ohederligt sätt. Det kan ha varit en förolämpning riktad mot någon som var snål eller som var inblandad i småaktiga affärer.

Det kan också ha varit något som anspelade på byn Doestorp. Någon ur läsekretsen som vet eller har någon teori?

1726 Elden som spred sig från svedjan

Bönderna ägnade sig i viss omfattning av svedjebruk. Det var lagligt men det gällde att hålla elden inom den avsedda fällan, annars kunde det gå illa som för Anders Danielsson (se 1714, 1724) i Rösås Norrgård. Elden spred sig till omkringliggande skog och orsakade skada.

Därför lät hejderidaren Sven Knapp instämma samtliga bönder i Rösås – korpralen och manhaftige Petter Fromberg och soldaten Sven Granbom i Södergården, Börje och Nils i Mellangården samt Per, Sven och Anders Danielsson i Norrgården – för utkommen skogseld. Anders erkände men kunde inte säga om han varit ansvarig för branden eller ej, vilken enligt honom i vilket fall inte orsakat särskilt stor skada. Rätten fann honom skyldig och Anders dömdes att betala 20 mark i böter enligt 1664 års skogsordning samt ersätta jordägaren för den uppkomna skadan.

Anders Danielsson var inte ensam på detta ting att fällas för utkommen eld; för samma sak dömdes Märta Persdotter i Solkaryd (Skepperstad). Likaså hade bönderna i Gudmundsås instämts för samma sak. Men dessa nekade i det högsta att ha orsakat någon skogsbrand, varför de av tingsrätten uppmanades att på nästa ting avlägga eder om sin oskuld. Och så skedde, på följande vinterting friades de, allrahelst som hejderidaren tillstod att ingen fälla hade varit nära den plats som skogsbranden hade stått.

1727 Äktenskap med förhinder

Sara Nilsdotter hette en flicka i Broddatorp, Ramkvilla socken. Hon hade träffat livdragonen Jakob Malmgren och kanske var hans kompani för en tid inkvarterat i trakten. Hur det nu än var så fattade de unga personerna tycke för varandra och de förlovade sig. I förlovningsgåvor gav livdragonen Sara ett par handskar, en ring samt ett brunrandigt halvsytt kläde. De planerade för giftermål och 1719 lyste kaplanen herr Samuel Sandman för dem tre söndagar i Ramkvilla kyrka. Men innan vigseln kunde hållas avmarscherade regementet och Jakob hördes aldrig mer av igen.

Sedan blev det än värre för den övergivna Sara. Länsmannen Jonas Hansson lät instämma henne till vintertinget 1721 för lönskaläge med Jakob. Men till sitt försvar fick hon hjälp av två andra livdragoner som kunde vittna att denne Jakob Malmgren ”frijade till Sara, och sade han ville äga Henne”. Då Jakob inte var tillstädes på tinget, sköt man upp saken till sommartinget. Men inte heller här kom man till något avgörande då Jakob inte kunde hittas.

Saken verkade falla i glömska och några år senare blev Sara fästfolk med Jonas Torpelius, son till kaplanen herr Torpelius i Bäckaby. Nu gick det inte bättre än att Sara blev havande och nedkom med ett barn innan vigseln. Detta var i sig inget större problem då det fanns äktenskapslöfte från Jonas sida. Men någon hade inte glömt att Sara hade varit förlovad med livdragonen Jakon Malmgren och att den historien aldrig fick ett ordentligt avslut. Och detta nådde länsmannens öron som än en gång lät instämma Sara. På vintertinget 1726 anklagades Sara för att ha fött ett barn under äktenskapslöfte, trots att ”Sara icke skall wara ledig och Löös ifrån sin förra Trolofwade Man”. Av någon anledning återupptogs inte saken förrän 1½ år senare, på sommartinget 1727. Då ”ingen underrättelse kunnat ährhållas om Malmgren är i lijfwet eller eij”, beslutade tingsrätten att ärendet skulle överlämnas till Göta hovrätts för slutgiltigt avgörande.

Jag har inte läst Göta hovrätts beslut i detta ärende, men uppenbarligen befriades Sara från det tidigare äktenskapslöftet med Jakob eftersom hon gifte sig med Jonas Torpelius.

Jonas och Sara slog sig ner i Puketorp och finns där ifrån och med 1729 års mantalslängd. Mig veterligen fick de fem barn. 1743 flyttade till Broddatorp och 1743 vidare till ”Hjälmseryds torp”. Deras vidare öden är mig okänt. Någon ur läsekretsen som vet?

1729 De förkomna pengarna på Vetlanda marknad

Man åkte till marknader för att köpa och sälja varor. Och, om man var en ung dräng eller piga, för att roa sig och få se lite liv och rörelse.

Vetlanda marknad var ett sådant tillfälle. En som själv inte kunde fara iväg var Samuel Larsson i Slageryd Östergård, men han lät skicka pengar med sin äldre granne Hemming Nilsson (se 1717) och hans hustru Elin i samma gård för att inköpa varor han behövde. Men väl på marknaden var olyckan framme och 10 daler försvann, tappade eller snappade av någon ficktjuv.

När Samuel fick reda på detta krävde han att Hemming skulle ersätta honom för förlusten, men Hemming vägrade. När de inte kunde komma överens lät Samuel instämma honom på hösttinget. Men hans sak var illa underbyggd och tingsrätten beslutade att eftersom Samuel inte kunde bevisa att han hade lämnat pengarna till Hemming eller hans hustru, kunde de inte hållas ansvariga för de försvunna pengarna. Samuel kunde med andra ord inte kräva dem på ersättning utan bättre bevis.

Läs mer om Samuels och hans hustru Kerstins öden: En bland 10 syskon ehuru ensam öfverlefde barndomen

1729 Vem förstörde Pers rågfälla?

När Per Nilsson i Fågelleken skulle gå för att skörda sin rågfälla kunde han inte tro vad han såg. Den var alldeles uppäten och nedtrampad. Den omkringliggande gärdesgården var delvis förstörd och det var där som kreatur kommit in och mumsat i sig resultatet av många timmars hårt slit. Och det var inte svårt för honom att lista ut vem den skyldige kunde vara; det var den omöjlige grannen Hans i Bråten!

Per anklagar Hans och hans familj för att ha rivit gärdesgården och släppt in djuren och han drog sig till minnes att Hans tidigare hotat att han aldrig skulle få någon glädje av sina fällor.

Pers kamp för att få ersättning går genom flera tingsförhandlingar. Hans nekar dock ihärdigt till anklagelserna och erbjuder sig att svära sig fri genom ed, vilket han och hans hustru senare gör. Trots att Per presenterar vittnen och flera indicier, saknas direkta bevis som kopplar Hans till förstörelsen. Tingsrätten frikänner slutligen Hans och hans familj, men konflikten avslöjar en djupgående fientlighet mellan grannarna.

Läs mer i inlägget: Vem förstörde Pers rågfälla?

1730 Det gamla paret i Puketorp

Vid 80 och 85 års ålder var Karl Nilsson (se 1716, 1717) och Märit Josefsdotter för gamla och orkeslösa för att bruka gården i Puketorp. Kyrkoherden Johan Krok framställde därför deras fall på Västra häradstinget 1730, där han beskrev parets höga ålder och bräckliga tillstånd samt att de inte längre kunde bidra till hushållets försörjning. Han begärde att Märit, som fortfarande var mantalsskriven, skulle befrias från att betala mantalsskatt.

Häradsnämnden och tingsallmogen stödde kyrkoherdens framställan, och förslaget skickades till landshövdingen, som beviljade skattebefrielsen. Detta beslut blev en lättnad för det gamla paret, som levde sina sista år i trygghet hos sin dotterson. Karl avled senare samma år, medan Märit levde ytterligare åtta år och gick bort 1738, 88 år gammal. Deras insatser under livet lade grunden för att gården kunde stanna inom familjen i många generationer.

Läs mer i inlägget: Karl och Märit i Puketorp

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

 

Brott och straff i Bäckaby 1555-1610; Den äldsta bevarade domboken för Västra härad är från 1611 och därefter finns en mer eller mindre obruten serie in till våra dagar. Man kan då tro att inget äldre material står att finna. Men det finns det. I vasafogdarnas räkenskaper i landskapshandlingarna finns diverse inkomster redovisade och en av posterna är sakören, det vill säga böter som utdelades på tinget och där en viss del gick till kungen. Saköreslängderna är mycket summariskt skrivna men de ger ändå en glimt om vad människorna på denna tid kunde dömas för. I detta inlägg delar jag med mig vad bäckabyborna dömdes för från den allra äldsta domen 1555 till 1605.

Brott och straff i Bäckaby 1611-1660; På tinget avhandlades allehanda ting, såsom uppbud och köp av fastigheter, tvister om arv, skulder och betalningar samt olika sorters brottmål. I det här inlägget berättar jag i 28 korta berättelser om alla de bäckabybor som dömdes på Västra häradsting mellan åren 1611 och 1660.

Brott och straff i Bäckaby 1661-1687; Föreställ dig att kliva in i Bäckaby socken under 1600-talet, en värld fylld av dramatik, mänskliga relationer med dåtidens lagar. Möt människorna vars handlingar prövades inför tinget, där varje rättsfall är en unik berättelse om moral, heder och straff från en svunnen tid. Oavsett om det är den ansedde länsmannen, den bedragna pigan eller den förargade bonden, bjuder varje fall på spänning och en ny vinkel på livet under denna tid. Det är en tid där äktenskapslöften kunde förvandlas till skamstraff, där stöld av ett hölass eller en slaktad ko ledde till juridiska uppgörelser. I detta inlägg får vi en fascinerande inblick i de rättsfall som formade livet i socknen – från ärekränkningar till lägersmål och stöldanklagelser. Läs vidare för att dyka ner i rättssalen där bäckabybornas öden avgjordes och där det mest vardagliga kunde leda till stor dramatik.

Brott och straff i Bäckaby 1688-1706; Under perioden 1688–1706 var den småländska socknen Bäckaby en plats där små och stora konflikter ofta hamnade inför tinget. Brott som stöld, ärekränkning och lägersmål vittnar om en tid präglad av sträng moral och en rättsordning som blandade religiösa normer med praktiska överväganden. De rättsprotokoll som bevarats från denna tid ger oss en inblick i människors liv och de utmaningar de stod inför, oavsett om det handlade om heder, förlorad boskap eller brustna löften. I denna samling berättelser möter vi länsmän, pigor, ryttare och präster, vars handlingar och anklagelser formade socknens rättsliga historia. Genom dessa fall framträder en bild av ett samhälle där rättvisa ibland var en fråga om status och vittnens trovärdighet. Följ med in i en värld där lagens långa arm nådde ända in i de mest privata sfärer.

Kroppsstraff vid 1700-talets början; I domböckernas saköreslängder finner man emellanåt att de dömda inte kunnat betala sina böter utan istället fått ta kroppsstraff. Hur vanligt förekommande var detta och var det vissa sakfällda som var vanligare än andra när det gäller kroppsbestraffning? Dessa och andra frågor försöker jag besvara på i detta inlägg genom att studera saköreslängderna för Västra härad mellan 1696 och 1720.

Flickan och den saxiske krigsfången; År 1707, under de första framgångsrika åren av Stora Nordiska kriget, möttes två unga människor från helt skilda världar. Torpardottern Kerstin, som levde ett strävsamt liv i Lilla Sandebo på det småländska höglandet, fann kärleken i den saxiske krigsfången Kristoffer. Trots språkbarriärer blev de förälskade i varandra och han ville att gifta sig med henne och ta över hennes föräldrars torp. Men ödet ville annorlunda.

Jon Nilsson och hans sex kvinnor; Jon Nilsson i Hättebo hade fyra otrohetsaffärer under sina sista tio levnadsår i början av 1700-talet. I en av dem dömdes han till döden för dubbelt hor men benådades och fick istället löpa gatlopp. Vid det sista lägersmålet avled han i fångtransporten på vägen till tinget i Vrigstad.

Lägersmål med lyckligt slut; Elisabet Bengtsdotter från Gammalstorp i Bäckaby ställdes till svars för det utomäktenskapliga barn som hon fött. Stora Nordiska kriget hade rasat i tretton år och hon var en av alla de kvarlämnade hustrur och änkor när deras män försvann ut i kriget. Många var de som levde i ovisshet om deras öden. Nu hade Elisabet fått barn med en båtsman från Roslagen och det såg ut att sluta som så många andra liknande lägersmål med böter och straff på pliktpallen i kyrkan. Men denna historia skulle få ett lyckligare slut.

Desse Capellaner är i ett så torfttigt och ussellt tillstånd stadde; Kaplanerna Samuel Sandman i Ramkvilla och Petrus Torpelius i Bäckaby begärde 1713 av tingsrätten ett intyg för sin fattigdom. De förklarade att de på grund av de svåra krigstiderna blivit så utarmade att de inte kunde betala de påförda dragonpenningarna på 16 daler och 8 öre silvermynt.

Från bröllopsplaner till dödsdom; Vintern 1715. Änkan Elisabet Jönsdotter är på resande fot med sin blivande make för att börja ett nytt liv med honom. Men något känns fel och tvivlen inom henne växer sig allt starkare.

Karl och Märit i Puketorp; I det lilla samhället Puketorp på det småländska höglandet levde Karl Nilsson och Märit Josefsdotter, vars historia rymmer både vardagligt slit och dramatiska konflikter. Här möter vi ett par som inte bara kämpade för att skapa ett tryggt hem, utan också försvarade sin familjs heder och rättigheter i ett samhälle präglat av strikta sociala normer. Från arvstvister och olyckliga missförstånd till brutala överfall och rättsliga uppgörelser, vävs deras liv samman med bygdens historia. Det är berättelsen om en tid där livet var både hårt och fullt av möjligheter – där generationer formades av jorden de brukade och de relationer de byggde. Deras slit och förutseende gjorde det möjligt för deras ättlingar att bo och verka på gården i över 160 år framöver. Följ med på en resa genom tidens gång och människors öden i det lilla Puketorp – en historia om överlevnad, förlust och en obruten vilja att lämna ett arv för kommande generationer.

När Lögnen Uppdagas; På Västra härads sommarting 1716 anklagades en gift man och hans piga för enkelt hor. Det här var ett tämligen vanligt förekommande brott och det hade inte varit värt en egen berättelse om det inte varit för att det fick en oväntad inledning då pigan nekade till samröre med mannen och istället sade sig blivit våldtagen av en saxisk soldat. Men målet kom att få ännu en vändning då tingsrätten fortsatte utredningen. Och samma piga kom att några år senare att återigen stå på den anklagades sida, men denna gång för ett betydligare allvarligare brott där hennes liv stod på spel.

Överfallet i Puketorp: soldatens hugg mot rotebonden; Osämjan mellan soldaten och rotebonden hade pågått i flera år och en söndag i början av 1717 rann sinnet av soldaten som högg ned sin rotebonde på en äng intill byn.

Den svekfulla stölden i Puketorp; Byn Puketorp skakades 1717 av en serie konflikter samt en stöld som slutade på tinget där både kroppsstraff och dödsdomar utdelades. Och stölden ur visthusboden – som denna berättelse handlar om – visade sig vara utförd av dem man borde kunna lita på mest av alla. Vad var det som hände och vilka var de inblandade parterna?

Den stulna kon – sjutton år av vanrykte; Det här är berättelsen om hur en försvunnen ko satte igång ett illasinnat och seglivat rykte i Slageryds by, Bäckaby socken. Detta rykte kom att sätta två bönder i vanrykte i sjutton år innan de fick upprättelse.

Uth Hundzfott, du skal anten dö eller iag ligga död på Backen;  I 27 år hade Petrus Torpelius tjänat som präst i Bäckaby socken och i över tio år hade han brukat en del av skattehemmanet Åslatorp. Men 1723, vid 58 års ålder, var hans tillvaro hotad. Kvartermästaren Sven Bäckman hade tvångsutlöst Torpelius från hemmanet för att ge sin gamla mor en plats att bo på ålderns höst. Detta ledde till en bitter konflikt med anklagelser från båda håll och som kulminerade med våldsamheter hemma hos prästen dagen efter Mikaelsmäss.

Ett liv präglat av sjukdom och fattigdom – ett levnadsöde från 1700-talet; Med sin sjukdom som ständig följeslagare och boende som inhyses hos andra, blev Kerstin Nilsdotters liv strävsamt och en kamp för överlevnad. Men hennes historia vittnar också om solidaritet och samhällets stöd till de svagaste. Trots svåra prövningar lämnar hon efter sig en historia präglad av uthållighet och andras omtanke.

En bland 10 syskon ehuru ensam öfverlefde barndomen; När Sara Samuelsdotter föddes var hon ett litet mirakel för sina hårt prövade föräldrar. Hon var nämligen det enda barnet i en syskonskara om tio som inte var dödfött eller som dog inom ett dygn. Här är berättelsen om Sara och hennes föräldrars liv som spänner över hela 1700-talet. Den försöker levandegöra dessa människors liv, öde och levnadsvillkor och som utspelas i byn Slageryd i Bäckaby socken på det småländska höglandet.

Vem förstörde Pers rågfälla?; När Per Nilsson i Fågelleken skulle gå för att skörda sin rågfälla kunde han inte tro vad han såg. Den var alldeles uppäten och nedtrampad. Den omkringliggande gärdesgården var delvis förstörd och det var där som kreatur kommit in och mumsat i sig resultatet av många timmars hårt slit. Och det var inte svårt för honom att lista ut vem den skyldige kunde vara; det var den omöjlige grannen Hans i Bråten. Denna berättelsen ger oss inblick i hur relativt vanligt svedjebruket ännu var på det småländska höglandet. Och Pers brev till tingsrätten där han beskyller och smutskastar sin vedersakare, är intressant exempel på vad man kan finna bland dombokens inneliggande handlingar.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok.