I detta inlägg ges små korta berättelser om ruskigheter som begåtts inom Västra härads gränser mellan 1610 och 1730. Dessa brott, med sin tids värdering, var så grova att överheten ansåg att gärningsmännen förtjänade avrättning.

Om du vill veta mer om utfärdade dödstraff och verkställda avrättningar inom Västra härad, läs då inlägget Dödsdomar i Västra härad 1610-1730.

1610 Tidelaget i Hultsjö

Den arme syndaren Jon Månsson i Hultsjö, en nygift bonde, bekände sig ha haft tidelag med ett brunt sto tillhörigt herr Petrus (Petri Ungius i Hultsjö). Jon Månsson dömdes efter 14 kapitlet Högmålabalken att sättas med stoet kvick i jord eller till elden.

Att sättas i kvick jord var en gammal avrättningsmetod som innebar att den dömde begravdes levande. Alternativet med elden, det vill säga brännas på bålet, var en gammal och plågsam avrättningsmetod men det var sällsynt att den dömde verkligen brändes levande. Oftast avlivades denne först. Jons gamla föräldrar kom med en underdånig begäran om benådning under yxan, vilket kan tolkas som att de bad att han skulle få en snabb död.

Jon Månsson ägde endast en ko och litet kläder förutom sin hustrus lott. Hans hustru satt med ett litet spädbarn som hon fött för två dagar sedan. Fogden skickade honom i fängsligt förvar till Jönköping.

Han blev med all sannolikhet avrättad då nådeansökan gällde formen för avrättningen.

Källa tingsrätten: Västra härads dombok 1610-1634, avskrift Henry Renshult

1614 Barnamordet i Stora Byhult

När bonden Hemming gjorde pigan i byn Stora Byhult med barn, försökte han och hans hustru på alla sätt att bli av med barnet hon bar på i magen. Tre gånger misshandlade de pigan. Den tredje gången tog de med henne ut i skogen till en pigsten där Hemming och hans hustru trampade på hennes mage och denna gången gav det resultat. Tre dagar senare fick hon missfall, eller ”blef hon af medh barnett” som hon senare uttryckte det.

Hemming och hans hustru dömdes till döden för sitt illdåd. Pigans sak hänvisades till ”höga överheten” om hon må ”njuta livet” eftersom hon frivilligen erkände och berättade om missgärningen.

Hemming synes ha kommit undan med enkelt hor eftersom han och pigan blev benådade och straffet omvandlades till dryga böter; 80 daler för honom och 40 daler för henne. Hur det gick för hustrun vet vi inte med säkerhet, men möjligen avrättades hon för att ha varit den som var drivande till misshandeln av pigan.

Hemming förekommer vid ett flertal tillfällen på tinget under de följande åren och synes ha gått från gården och blivit skogsman. Han nämns vid ett tillfälle (1625) som ogift, och om det är samme Hemming från Stora Byhult antyder det att hans hustru avlidit, kanske avrättad.

Läs hela berättelsen i inlägget: Elaka människor

Läs dombokens avskrift i minaanor.com

Källa tingsrätten: Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:2 (1603-1618) Bild 4680 / sid 29

1666 Barnamordet i Torarp

Pigan Kerstin Jönsdotter arbetade på Torarps sätesgård i Svenarums socken. Hon hade blivit med barn om sommaren 1665 men berättade inte för någon om sitt tillstånd. Vid Mikaelis tid i slutet av september månad avslöjade hon det dock för barnets fader, Erik Hillebard. Hon tänkte som så att det kommer ändå fram då barnet föds.

Om skymningen söndagen den artonde februari 1666 satte värkarna in. Ingen märkte något och hon kunde därför smyga sig osedd till drängstugan. När kvällen kom tog hon sig till pigkammaren där hon födde barnet i sin ensamhet. Hur det sedan gick kunde hon inte redogöra för; barnet levde när det föddes och därefter var hon så utmattad och svag och när hon efter en stund såg till det var det redan dött.

Kerstin gömde barnet under fällen i sängen kommande natt. Hon gick upp tidigt i ottan följande morgon och gjorde sina sysslor på gården, bland annat utfodrade hon boskapen. Först fram på aftonen bar hon i hemlighet iväg fostret gömt i sitt förkläde och lade det i en gammal jordkällare bakom några tunnor. Hon hade dock blivit upptäckt av några kvinnor som frågade henne vad hon gjort av magen och barnet. Fostret hittades och Kerstin ställdes inför Västra härads tingsrätt den sjuttonde maj anklagad för barnamord.

Kerstin nekade till att ha dödat sitt barn, men tingsrätten slog fast att hon hade dolt sitt havandeskap, fött i hemlighet och sedan gömde undan det döda fostret, och därför kunde tingsrätten ”icke wäria hennes Lijff” utan dömde henne till döden ”androm till warnagel”.

Göta hovrätt tog upp denna dom den 21 oktober för omprövning. Man kunde visserligen inte fastställa att Kerstin lagt någon ”mordisk handh å dhett dödhe fosthrett”, men gillade i övrigt tingsrättens slutsatser och dom. Göta hovrätt dömde Kerstin att halshuggas och på rättareplatsen nedgrävas.

Kerstin Jönsdotter bör ha avrättats inom den följande månaden, troligen i november 1666.

Läs dombokens avskrift i minaanor.com

Källor:

• Tingsrätten: Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:28b (1665-1674) Bild 400 / sid 15
• Hovrätten: Göta hovrätt. Huvudarkivet (1676), EVAA volym 47

1670 Barnamordet i Årset

Den ogifta pigan Elin Andersdotter i Årset bekände att hon om nattetid den elfte december 1669 i hemlighet och utomhus framfödt ett dödfött barn, ett piltebarn. Hon lämnade fostret på marken och när hon en liten stund senare kom tillbaka med lysstickor såg hon att svinen hade ätit av det ena låret samt hela foten. Vidare erkände Elin att hon ätit kryddor för att avsluta graviditeten i förtid. Tingsrätten dömde henne 1670-02-19 till döden för barnamord. Allmogen bad för att hon skulle slippa elden.

Elin hade angett Jöns Andersson i Hökhult som barnafadern men denne nekade till allt samröre med henne. Jöns hade sedan den elfte december varit sjuk och sängliggande och kunde varken gå eller stå utan bars in på en stol till tingsrätten. Vid efterföljande sommarting framkom att Jöns hade avlidit knappt två veckor innan Elin avrättades. På rättareplatsen friade hon Jöns från barnamordet.

Elin Andersdotter avrättades 1670-04-23.

Läs hela berättelsen i inlägget: Elins dröm slutade på rättareplatsen

Läs dombokens avskrift i minaanor.com

Källor:

• Tingsrätten: Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:28b (1665-1674) Bild 1580 / sid 15
• Hovrätten: Göta hovrätt. Huvudarkivet (1670), E VAA volym 51

1672 Horet i Solkaryd

När Nils Börjesson med sin lilla familj under vintern 1671 flyttade till Solkaryd i Skepperstad socken fick han snart upp ögonen för grannhustrun Kerstin Hansdotter. De fattade tycke för varandra och började umgås på ett förbjudet sätt. Snart gick ryktet om deras förhållande och de drogs inför hösttinget. Emellertid gjorde Kerstins man henne fri från misstanken och tog henne tillbaka till sig. Likadant gjorde Nils hustru. Men likväl rymde de fjorton dagar senare tillsammans till Västervik. Där blev de dock tillfångatagna och fördes tillbaka till Västra härad där de ännu en gång ställdes till svars. Båda erkände och Nils dömdes enligt tjuvabalken för att ha stulit en annan mans kvinna. Kerstins man ville nu inte denna andra gång bedja för hennes liv och därför dömdes båda till döden. Göta hovrätt godkände domen den 15 december 1671 och bestämde straffet till halshuggning.

Nils och Kerstin bör ha avrättats inom den följande månaden, troligen i januari 1672.

Läs hela berättelsen i inlägget: Den ödesdigra flykten

Läs dombokens avskrift i minaanor.com

Källor:

• Tingsrätten: Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:28b (1665-1674) Bild 2070 (AID: v190305.b2070, NAD: SE/VALA/0382503)
• Hovrätten: Göta Hovrätt Huvudarkivet (1671) EVAA_53

1673 Tidelaget i Ryd

En lördags eftermiddag den 19 april 1673 ertappades den unge bonden Måns Jonsson från Ryd i Norra Sandsjö socken med att ha haft tidelag med sitt röda sto. Han hade lämnat arbetet med notdragning, ett fiske med nät, då han på hemvägen gick för att se till sina två hästar som var ute och betade på en mosse intill. Vad han inte uppmärksammade var att Håkan Djursson från granngården var på väg till notdragning i samma sjö tillsammans med sin drängpojke. De båda blev vittne till Måns ”onda gärning”. Strax därpå kom även Isak Johansson från samma by och han kunde själv se spåren efter tidelaget, både på stoet och fotspåren efter Måns i den frusna marken som ledde tillbaka till Ryd.

Under dagarna som följde började ryktet om Måns tidelag gå i byn med omnejd. Måns och hans broder Germund blev förargade och misshandlade Håkan Djursson och Måns hade så när huggit honom med yxan om han inte snavat och fallit omkull. Håkan hotades till livet av bröderna och han fann det bäst att gå till länsmannen och anmäla Måns för tidelaget.

I den efterföljande rättegången försökte Måns misstänkliggöra huvudvittnet Håkan Djursson och hävda att denne var hans avundsman eftersom de tidigare brukat samma gård och haft bråk om bland annat en humlegård. Emellertid hade de båda förlikts och tingsrätten lät Håkan vittna. Måns nekade emellertid genom hela rättegången till anklagelsen och menade istället att han endast sett till sina hästar på mossen. Rättegången blev utdragen då Måns inte erkände, men till sist efter förhör med hjälp av kyrkoherdarna från Vrigstad och Hjälmseryd samt förnyade eder av vittnena Håkan och Isak, dömde tingsrätten ändå Måns till döden. Ärendet överlämnades till Göta hovrätt som behandlade ärendet den 18 okrober, vilken godkände tingsrättens dom och dömde honom till att mista livet och tillsammans med kreaturet brännas på bålet.

Måns Jonsson bör ha avrättats inom den följande månaden, troligen i november.

Läs hela berättelsen i inlägget: Hafwa begådt tijdelagh medh sitt egit Creatur

Läs dombokens avskrift i minaanor.com

Källor:

• Tingsrätten: Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:28b (1665-1674) Bild 2340 / sid 45
• Hovrätten: Göta hovrätt. Huvudarkivet (1673), E Vaa, volym 56

1680 Mordet i Hjälmåkra

Hustrun Elin Larsdotter från Hjälmåkra påträffades död i skogen och i förstone såg det ut som en olycka där hon fallit ned från gärdsgården som hon försökt klättra över. Men det fanns några märkliga omständigheter och så började rykten gå i bygden att det var hennes make Daniel Jonsson som var vållande till hennes död. Det var väl känt att han var grym mot sin hustru, och inte nog med det, han älskade en annan kvinna, Ingrid Bryngelsdotter, som flyttat in till dem i deras hus.

Vid rannsakningen som följde på hösttinget uppenbarades en rad försvårande omständigheter för Daniel och Ingrid, men Daniel fick möjligheten att till nästa ting svära sig fri genom en tolvmannaed. På vintertinget 1681 visade det sig emellertid att Daniel misslyckats med att få ihop tillräckligt många edgärdsmän. I avvaktan på Göta hovrätts utslag försattes Daniel på fri fot mot en rejäl borgen, medan Ingrid hölls i fängsligt förvar. Den tidigare så självsäkra och frimodiga Ingrid bryter efter några dagar ihop i fängelset och börjar berätta om mordet. Det visar sig att en tredje person är inblandad; den unga pigan Ingegärd Kristersdotter från Grimsholm.

Vid det utlysta extra ordinarie tinget berättade först Ingrid och sedan pigan Ingegärd om hur mordet gått till; hur Daniel slog sin hustru medvetslös och sedan ströp henne varefter de om aftonen förde bort liket till en gärdsgård där Daniel lade liket på så sätt att det skulle se ut som en fallolycka.

Västra häradsrätt dömde alla tre till döden för mordet men med en vädjan om nåd för den unga pigan som man menade av ungdomligt oförstånd hade lockats till Daniels och Ingrids onda gärning. Göta hovrätt fastställde 1681-03-24 dödsdomarna för alla tre. Daniels straff skärptes och han dömdes till att mista högra handen som vid en påle skulle fastnaglas, sedan skulle han styckas och steglas. Ingrid dömdes till halshuggning och sedan att brännas på bål. Den unga pigan dömdes till halshuggning.

Daniel Jonsson, Ingrid Bryngelsdotter och Ingegärd Kristersdotter bör ha avrättats inom den följande månaden, troligen i april.

Läs hela berättelsen i inlägget: Hjälmåkramordet

Läs dombokens avskrift i minaanor.com

Källor:

• Tingsrätten: Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:61 (1681-1686) Bild 270
• Hovrätten: Göta hovrätt huvudarkivet 1681 Evaa volym 62

1683 Mordbranden i Gutteryd

Drängen Erik Nilsson tjänade för sin husbone Jon Nilsson i Gutteryd, Norra Sandsjö socken. Sent en kväll i september kom husbonden hem tillsammans med ett sällskap som erbjöds övernattning. De hade arton oxar med sig som de tänkte sälja på marknaden i Eksjö. För att oxarna inte skulle gå in på sädesfältet och beta erbjöd husbonden sin dräng en kanna öl om han ville vakta dem över natten. Det ville han gärna. Men strax efter de andra hade gått in i stugan kom han efter och struntade i sitt uppdrag.

På natten bröt ett oväder ut och då husbonden gick ut fick han se till oxarna fick han dem stå och beta i sädesfältet. När sedan drängen kom ut ur stugan blev han så arg att han gav honom aga genom ett piskrapp.

Drängen Erik rymde men kom tillbaka några dagar senare då gården stod tom på folk. Han plockade åt sig det värdefullaste han kunde finna och satte sedan eld på stugan, kanske i ett försök att dölja stölden. Han fångades dock in och erkände vad han gjort. Inför tingsrätten påstod han att hans syster manat och styrkt honom till denna onda gärning, men detta förnekade hon och fick stöd av två äldre bröder.

Erik dömdes till döden att i ”båle brinna”. För perioden 1682-1685 finns det emellertid bara strödda fall bevarande i Göta hovrätts arkiv och dessvärre synes detta fallet inte ha finnas kvar. Men med allra största sannolikhet gillades tingsrättens dom då denna inte lyfte fram några förmildrande omständigheter för denne dräng Erik Nilsson i Gutteryd.

Han avrättades med största sannolikhet.

Läs hela berättelsen i inlägget: Den hämndlystne drängen

Läs dombokens avskrift i minaanor.com

Källor:

• Tingsrätten: Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:61 (1681-1686) Bild 1400
• Hovrätten: Saknas

1696 Tidelaget i Rydåsa

På eftermiddagen den sjuttonde februari 1696, vid skymningen, gick hustrun Karin Jönsdotter i Rydåsa ut för att se till hästarna i stallet. För att komma dit måste hon gå genom fähuset där båda bönderna i Rydåsa hade sitt hö och sina kor. När hon passerade dörren till fähuset, vilken råkade vara öppen, fick hon se grannen Måns. Till sin häpenhet fick hon se honom stå bakom hennes röda ko och Måns ”hålla Swantzen undan, hafwa dess lemm uthi dhet oskiäliga diuret”.

Måns satte båda händerna på sina kinder och sade ”ack min Kiötzeligh Syster, nu råder du om mitt lijf”. Han förstod genast att hans liv nu låg i vad hans syssling härnäst skulle ta sig för. Karin rådfrågade hennes man och därefter gick de till både Karins och Jons föräldrar. Till slut kom de fram till att råda Måns att bekänna sin synd inför kyrkoherden, vilket han genast gjorde.

I ett extrainsatt ting rannsakades Måns som erkände tidelag. Med tårar bad han om nåd och beklagade det ”elaka” som skett. Han berättade att han denna måndag gick till fähuset och prövade först den ena kon, sedan den andra, ”af hwillken ingen will at stå stilla för än denna”.

Häradsnämnden och samtliga allmogen i församlingen kände stort medlidande för Måns. Han hade sig alltid ”wähl Christeligen och skickeligen förhållit” och alla fällde för honom en förbön om nåd.

Domen föll samma dag som förhandlingarna skett. Trots Karins, hustruns och församlingens alla förböner kunde tingsrätten inte göra annat än att följa Mose lag. Han var för sin gärning funnen skyldig och för det ”till döden och dez kropp sampt med koen i båhle att brännas”. Hovrätten fastställde 1696-03-21 att Måns först skulle halshuggas och sedan brännas på bål. I lika måtto skulle det ”oskäliga Creaturet å Rättareplatzen dödas” och nedgrävas.

Måns bör således ha avrättats i slutet av mars eller i början av april 1696.

Läs hela berättelsen i inlägget: Dess kropp sampt med koen i båhle att brännas

Läs dombokens avskrift i minaanor.com

Källor:

• Tingsrätten: Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:64 (1695-1697) Bild 1610
• Hovrätten: Göta hovrätt huvudarkivet 1696 AII:3 s 247

1710 Mordbranden i Stockaryd

När den nyblivna änkan Elisabet Jönsdotter från Bodaryd i Stockaryd socken en lördagskväll i slutet av april var på hemväg från Stigåsa Västergård passerade hon gårdens soldattorp. Hon såg dörrarna till både stugan och boden stå öppna och när hon kom närmare fann hon det för tillfället var tomt på folk. Elisabet tog tillfället i akt och snappade till sig mat och kläder och tog med sig så mycket hon orkade bära. Tidigt på måndags morgon bestämde hon sig för att gå dit igen för att ta mer, men fann då ingenting kvar att ta. Någon annan hade var där.

Under måndagen blev hon orolig för att stölden skulle kunna leda till henne, varför hon vid dagningen på tisdagsmorgonen gick tillbaka till soldattorpet och satte eld på det. På så sätt hoppades hon kunna dölja stölden. Men efter branden fann man spår utanför boden och stugan som likväl fick dem att misstänka stöld. När det sedan uppdagades att kläder och tyger från soldattorpet hade satts i pant hos olika personer i bygden, och det av Elisabet, riktades misstankarna mot henne. Hon ställdes därför inför rätta där hon först nekade till alla beskyllningar, men på den tredje rättegångsdagen föll hon till föga och sade med tårar ”att om hon ändå finge lefwa hoos sin lilla gåsse, så wille hon giärna bekiänna” både stölden och mordbranden. Hon hade två små hemmavarande barn, en pojke på sju år och en flicka på tio. Hon hade dessutom två äldre söner, varav den ene misstänktes ha hjälpt henne med både stöld och mordbrand, men trots efterlysning i hela Jönköpings län var han spårlöst försvunnen.

Elisabet fälldes av tingsrätten för både stöld och mordbrand och dömdes till döden. Domen överlämnades som sedvanligt var vid sådana här allvarliga fall till Göta hovrätt för omprövning. Hovrätten skickade i sin tur domen vidare till Kungliga rätten, vilken på nyårsaftonen 1710 fastställde tingsrättens dödsdom. Kungliga rätten skriver att hennes ”skuld för denna sin grofwa missgiärning sig wäl förtient straff och androm till warning mista lijf sitt, halshuggas och å båle brännas”.

Elisabet bör således ha avrättats i början av 1711.

Läs även inlägget: I Båhle Brinna som Brändt hafwer

Läs dombokens avskrift i minaanor.com

Källor:

• Tingsrätten: Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAABA:306 (1710) Bild 2440
• Hovrätten: Göta hovrätt (1710). Huvudarkivet, vol. B II a: 20, §168