En dag i mitten av februari 1696 slogs Elin Mattsdotter liv i spillror. Hon och hennes make, bonden Måns Jonsson, hade fått ett oväntat besök i form av länsmannen Tor Jonsson. Denne hade frågat om han kommit till Måns i Åsa och det hade han. Han anklagade nu Måns för tidelag! Detta kom som en fasansfull överraskning för Elin – hon hade varit fullständigt ovetande och nu hörde hon själv sin make bekänna inför länsmannen sin vederstyggliga gärning. Länsmannen lät gripa Måns och förde honom till häktet i väntan på rättegång.

Elin och Måns hade varit gifta i litet över fem år. De hade först bott i Slätthult och sedan ett par år i Rydåsa, eller Åsa som det numer kallas. Båda ställena ligger i Hjälmseryds socken i Västra härad, Jönköpings län.

Elin och Måns hade fått tre barn tillsammans men endast ett var ännu i livet och var nu ett och ett halvt år gammal. De andra två, båda döttrar, hade dött i späd ålder.

Trots sin stora förtvivlan och oro för framtiden fick hon ta hand om gården, hemmet och deras lilla barn. Samt att hon var höggravid och väntades nedkomma inom en månad med deras fjärde barn.

Vad var tidelag

Tidelag var könsumgänge mellan människa och djur och ansågs i samtiden vara ett ohyggligt brott. Tidelag är fornsvenska och är en sammansättning av två ord med betydelsen ”ha könsumgänge med” och ”ty sig till någon”. Ursprungligen avsåg det vilket könsumgänge som helst, men med den återkommande texten ”hava tidelag med fä” i de medeltida lagarna, avgränsades så småningom innebörden.

Under den mosaiska lagens inflytande belades tidelag med dödsstraff. Den mosaiska lagen var Moses lag i Gamla Testamentet och som infördes 1607–1608 av Karl IX.

”Om någor hafwer skaffa medh oskiälig diur, han skal döden döö; och diuret skal man dräpa.”

Ur Karl XII:s bibel, Tredje Moseboken, kapitel 20, vers 15

Tagen på bar gärning i fähuset

Händelsen tilldrog sig måndagen den sjuttonde februari 1696. Klockan var mellan tre och fyra på eftermiddagen denna vinterdag och det hade börjat skymma.

Hustrun Karin Jönsdotter gick ut ur sin stuga för att se till hästarna i stallet. För att komma till stallet fick hon först gå genom fähuset där båda bönderna i Åsa hade sitt hö. När hon passerade dörren till fähuset, vilken råkade vara öppen, fick hon se grannen Måns. Till sin häpenhet fick hon se honom stå bakom hennes röda ko.

Hon såg Måns ”hålla Swantzen undan, hafwa dess lemm uthi dhet oskiäliga diuret”. Hon stod där i dörröppningen och tittade, kunde inte tro att det hon såg var sant. Hon tog några steg in och ställde sig bredvid honom men fortfarande märkte han inget utan fortsatte med det han höll på med. Karin bröt nu tystnaden och frågade ”hwad giör du uppå koon”. Måns blev skrämd men lyckades få fram: ”iagh giör intet annat än Klår henne”, varefter Karin sade ”Gud tröste digh för Klådande”.

Måns satte båda händerna på sina kinder och sade ”ack min Kiötzeligh Syster, nu råder du om mitt lijf”. Han förstod allvaret och att hans liv nu låg i vad hans syssling härnäst skulle ta sig för.

Karin var förfärad och skyndade sig ut ur gick genom ladan. Måns sprang efter henne och bönade och bad, men hon avvisade honom. Karin sade att ”han woro henne nu så fattigh att hon intet kunde wara ihoop med honom, icke heller lijda sin koo mehr”. Hon kunde heller en ”sådan wederstyggeligh gärningh icke förtijga”. På detta erbjöd Måns att ”gifwa henne een annan för denna, som hon sigh förwägrat och lickwähl sedan denna alldrigh miöllkat”.

En kvalfull kväll och natt

Sedan gick var och en in till sin stuga. Måns sade ingenting till sin hustru Elin Mattsdotter. Karin å sin sida var ensam den kvällen då hennes man var bortrest. Både Måns och Karin fick en lång kväll och orolig natt med mycket funderande.

Måns fruktade att Karin skulle berätta för andra om denna händelse och dras inför tinget. Alla visste vad straffet för tidelag var: döden. Karin å sin sida plågades över sin upptäckt. Inför gud kunde hon inte tiga, men kunde hon ha Måns liv på sitt samvete genom att berätta?

På tisdagsmorgonen kom Karin make, Jon Jönsson, äntligen hem igen. Hon berättade nu vad som hänt och rådfrågade honom hur de skulle göra. De samtalade och visste varken ut eller in, förrän de beslutade sig för att gå till både Karins och Jons föräldrar för att få råd av dem.

Till slut bestämde de sig för att gå till Måns och tala med honom. De fann honom i stallet och framlade sitt föreslag att han skulle bege sig till deras ”Kiörkioherde och Siählasöriare, och bekiänna sin Synd”, eftersom bekänd synd är hälften förlåten ”när en rätt ånger med boot och bättringh effterföllier”.

Måns sadlade genast hästen och begav sig till kyrkoherden. Inte lång tid därefter hade kronans länsman blivit underrättad och begav sig strax därpå till Måns stuga där hans greps, som det berättades om inledningsvis.

Rättegången

Vintertinget i Västra härad hade för bara någon vecka sedan avsluts, och sommartinget skulle inte börja förrän i juni. Men ett sådant här allvarligt brott kunde inte låta vänta på sig i fyra månader, varför det utlystes urtima ting. Det var ett extra insatt ting för ta hand om brådskande fall.

Det urtima tinget hölls lördagen den sjunde mars. Först ut var Karin Jönsdotter som vittnade om det hon sett. Men innan hon började tala, redogjorde man noga för hennes rykte och vandel, för att på så sätt säkerställa att hon var ett pålitligt vittne. Det var även viktigt att hon och Måns inte hade osämja, vilket skulle äventyra hennes trovärdighet.

Man hade noggrant hört sig för i socknen och kunde fastslå att hon var en ”beskedelig hustru” och att man hade inget annat än gott att säga om henne. Även nämndemännen och hennes närmaste grannar, Sune i Brohult och Per Månsson Bränning i Karshult, kunde berätta att de både Karins och Måns ”lefwerne wähl känna, det dhe alldrig annat än sämia wahrdet och godt förtroligheet”.

Därefter kunde Karin avge sitt vittnesmål. Hon avslutade med att hon ”mäd ängzlan och tårars beklagade, jämpte sin egen olycka att hon skulle sedt een sådan fasslig gärning” och att hon för Måns sak fällde ”en ödmiuk förböön”, då ”gärningen till dhet alldra yttersta icke skall wara
fullbordad och fullkomnad” och att inte heller med någon sådan eller annan ”gärning wahrit befunnen”.

Nästa person att kallas in var Måns höggravida hustru Elin Mattsdotter. Hon berättade att de varit gifta ”i Femb åhrz Tijdh ock något dheröfwer” och att deras äktenskap varit ”fredeligit och stilla”. Elin hade aldrig haft anledning att misstro sin make för annat kvinnfolk, och än mindre för ”een sådan wederstyggelighet som hon nu behklagar honom wara angifwen föör”. För att förstärka sin bön om nåd inför häradsnämnden, bedyrade hon att hon var beredd att ta honom tillbaka och ”kunna i förnöjeligidt ächtenskap lefwa”, bara om överhögheten ville ge honom nåd.

Avslutningsvis utfrågades den anklagade Måns Jonsson. Med tårar bad han om nåd och beklagade det ”elaka” som skett. Han berättade att han denna måndag gick till fähuset och prövade först den ena kon, sedan den andra, ”af hwillken ingen will at stå stilla för än denna”. Han erkände tidelag och bekräftade det hustru Karin berättat; att han ”hafft sin lemm i itt så otillbörligit och skändeligit bruuk, och dez kropp af och till, till gärningens främiande rördt”.

Brännas på bål

Häradsnämnden och samtliga allmogen i församlingen kände stort medlidande för Måns. Han hade sig alltid ”wähl Christeligen och skickeligen förhållit” och alla fällde för honom en förbön om nåd.

Domen föll samma dag som förhandlingarna skett. Trots Karins, Elins och församlingens alla förböner kunde tingsrätten inte göra annat än att följa Mose lag. Han var för sin gärning funnen skyldig och för det ”till döden och dez kropp sampt med koen i båhle att brännas”.

I mål där straffet var döden skickades det rutinmässigt till hovrätten i Jönköping för omprövning. Måns tidelag behandlades på dagen två veckor senare. I denna omprövning konstaterade hovrätten att till gärningen fanns både vittne samt Måns eget erkännande, varför man gillade tingsrättens dödsdom. Hovrätten fastställde att Måns först skulle halshuggas och sedan brännas på bål. I lika måtto skulle det ”oskäliga Creaturet å Rättareplatzen dödas” och nedgrävas.

Att Måns verkligen blev avrättad vet vi genom en titt i mantalslängden för följande år, där Elin står som änka i Rydåsa. Elin omnämns även på sommartinget 1701 då hennes syster var anklagad för hor, där det om henne noteras ”hwars Man för någon tijd sedan för tijdelag blifwit aflijfwad”.

Slutord

Måns öde var beseglat i samma stund som Karin stod i dörröppningen och såg hans gärning. Han kunde i sitt inre se sig själv slukas av lågorna på bålet. Han skulle heller aldrig få se barnet som Elin bar på; sonen Johan som föddes nästan på dagen en månad efter händelsen i fähuset.

Straffet för tidelag var tillsammans med kreaturet att brännas på bål. Men från ungefär mitten av 1600-talet ändrades detta så att den dömde först halshöggs och sedan brändes. Halshuggningen före bränningen utfördes dock inte av humanitära skäl, utan sågs som en skärpning av straffet grundat på religiös tro.

I 1734 års lag hade lagen ändrats efter praxis, för här stadgades det:

”Hvar som hafver tidelag med fä, eller andra oskiäliga djur, then skal halshuggas, och i båle brännas, varde ock samma diur tillika dödadt och brändt.”

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Du kanske vet hur det gick för Elin och hennes lille son? Kontakta då mig

Vidare läsning

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som omfattar mer än 6.000 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok. Protokollet är:

• 1696-03-07 §1, §1 Tidelag

Samt avskriften i Göta hovrätts utslag 1696-03-21.

Övrigt:

1. Bränningpå bål, Wikipedia, https://sv.wikipedia.org/wiki/Br%C3%A4nning_p%C3%A5_b%C3%A5l
2. Tidelag, Wikipedia, https://sv.wikipedia.org/wiki/Tidelag
3. Västra härad 1701-05-24, §58 Hor, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAABA:10 (1701) Bild 1190, https://app.arkivdigital.se/volume/v280341?image=1190