När mannen och kvinnan drog sig avsides för att få vara för sig själva, visste de inte att de var iakttagna. Då båda var gifta var deras utomäktenskapliga umgänge ytterst farligt och enligt lag belagt med dödsstraff.

Ett rykte sprids

Det var strax efter midsommar 1712. I skuggan av det Stora Nordiska kriget som nu var inne på sitt trettonde år, sysslade bönderna i det hårt prövade riket med sina vanliga göromål. Nu hade man bärgat höet och det bjöds på öl i Solkaryds by i Skepperstad socken, Jönköpings län, beläget på det småländska höglandet.

Mycket folk var samlat vid denna tillställning och bland dessa var trossdrängen Sven Jonsson. Han lade märke till att bonden Håkan Svensson från Fröset och hustru Ingegärd Jakobsdotter från Älmesås samtalade förtroligt med varandra. Båda var gifta, men på varsitt håll. Sedan såg trossdrängen hur de tillsammans gick iväg.

En trossdräng var en ung man som anställd i arméns tross. Hans främsta uppgift var att utföra transporter, till exempel köra förrådsvagnar. Trossdrängen anskaffades av rote- och rusthållarna och skulle vara minst sjutton år.

Håkan och Ingegärd gick bort till ödeträdan som låg bortom en höåker utanför byn. Sven blev nyfiken och följde efter dem. Han smög fram och lade sig dold i åkern och tittade på dem och lyssnade. Han påstod senare att han ”sedt ock hördt dhem 2nne gånger hafft beblandehlse mäd hwar andra”.

Efter denna iakttagelse började trossdrängen sprida ut ryktet om den utomäktenskapliga förbindelsen. I samtiden kallades detta för dubbelt hor eftersom båda var gifta, men inte med varandra. Det var en brottslig handling där häradsrätten enligt lag dömde dem båda till döden, men där hovrätten nästan utan undantag mildrade straffet till böter eller kroppsstraff.

Inför tinget

När ett sådant här rykte spridits i bygden tillräckligt länge, nådde det förr eller senare kronolänsmannen. Vid den här tiden bör det ha varit Erik Larsson i Buggeryd, Norra Sandsjö socken, och han lät instämma de två misstänkta till sommartinget i Vrigstad 1713 följande år.

Förutom trossdrängens berättelse, trädde även hustru Ingegärd Nilsdotter i Fröset fram och vittnade om vad hon hört. Efter avlagd ed, förmälte Ingegärd att hon hört den anklagade hustruns man, Anders Svensson, begära en tunna korn av den anklagade Håkan Svensson. Detta för att han ”hafft beswär ock omak att laga så saken skulle blij nedtystad”.

Men de båda männen, Anders och Håkan, såväl som deras makar, protesterade och nekade och menade sig vara ”oskyldiga till det om dem utbrakte ryckte”.

Detta mål fortsatte därefter under hösttinget innan det fick sitt avslut på det följande vintertinget 1714. Trots de två vittnesmålen, friade tingsrätten de anklagade. Trovärdigheten i trossdrängens rykte samt hustru Ingegärds vittnesmål vägde inte tillräckligt tungt då två ansedda bönder ivrigt och bestämt hävdade sig vara oskyldigt beskyllda.

De anklagade, Sven Håkansson i Fröset och hustru Ingegärd Jakobsdotter i Älmesås, kunde andas ut. För tillfället. I ett mål som handlade om en så allvarlig anklagelse som dubbelt hor, skickade man rutinmässigt domen till hovrätten för omprövning. Även i mål där de anklagade friades.

Göta hovrätt tog upp fallet till omprövning knappt två veckor senare, den fjärde mars. Efter att ha gått igenom protokollet, fastslog hovrätten att de gillade tingsrättens dom och Håkan och Ingegärd kunde nu pusta ut för gott. Deras heder var återupprättad och ryktet ansågs vara falskt. Att fortsätta sprida ryktet var därför något man kunde straffas för.

Slutord

Om trossdrängens berättelse är sann eller inte kan vi inte veta, kanske alltihop var påhittat av en illasinnad ung man. Men ingen rök utan eld, som talesättet lyder; ett rykte är alltid baserat på någonting. Och i detta fallet visste man vem som startade det.

Ingegärd Jakobsdotter hade en ogift syster Märit som också bodde i Älmesås. Samtidigt som Ingegärd fick ryktet om dubbelt hor på sig, blev systern gravid och nedkom med en liten dotter i mars 1713. Vid barnets födelse pekade hon inför kaplanen ut två gifta män som hon umgåtts med. De båda systrarna ställdes samtidigt inför rätta på sommartinget 1713, och bådas rättegångar var i tre akter så att de kom att avslutas samma dag; torsdagen den elfte februari 1714. Men för Märits del slutade det sämre; de båda männen friades medan hon fälldes. Då hon inte kunde betala böterna för enkelt hor, fick hon istället ta spöstraffet som utdelades av häradsprofossen.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Effter dess egna muns Bekiännellse hafwa bedrifwet Enkelt hoor: Märit Jakobsdotter dömdes på tinget för begånget enkelt hor, trots att de två utpekade männen hon umgåtts med hade friats. Hon fick alltså ta straffet för äktenskapsbrott trots att det inte fanns någon dömd gift man! Hur kunde det bli så?

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 6.000 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok. Protokollen samt Göta hovrätts omprövning är:

• 1713-06-01, §1 Hor
• 1713-10-08, §28 Hor
• 1714-02-11, §37 Hor, med Göta hovrätts dom

Övrigt:

• Trossdräng, https://sv.wikipedia.org/wiki/Trossdr%C3%A4ng