När Elsa Lena bara var drygt en månad gammal gick hennes far ut i skogen för att arbeta. Vid dagens slut hade han inte kommit hem. Efter ett kort sökande hittades han livlös i skogen. Vad som hade hänt blev aldrig känt. Han var 43 år gammal och lämnade hustrun ensam med tre små döttrar. Det blev början på ett liv som skulle präglas av hårt arbete, fattigdom och många sorger, men också av familj och sammanhållning.

Det är henne, min mormors mormor, som den här berättelsen handlar om. Hon föddes den 11 april 1859 på ett litet torp på Ämthöjden i Gustav Adolfs socken, i den östra delen av Värmland. Men när hennes liv berättas blir också hennes man Nils en viktig del av historien. Han fick ett betydligt kortare liv och har lämnat färre egna spår efter sig, men det går ändå att följa hans liv från uppväxten i Traneberg, genom arbetet som båtkarl åt bruket och livet på Finnfallet, fram till hans död vid bara 51 års ålder.

Jag är deras barnbarns barnbarn, genom dottern Anna, Annas dotter Selma, som blev min mormor, och vidare genom Selmas dotter, min mamma Inger.

Men berättelsen bygger inte bara på det som går att läsa i kyrkböcker, bouppteckningar och andra skriftliga källor. Den innehåller också detaljer som aldrig hade kunnat bevaras där. Två av Elsa Lenas barnbarn, systrarna Selma och Elsa, har berättat om sin mormor. Selma var min mormor, medan hennes syster Elsa var Elsa Schyman, som jag intervjuade i mitten av 1990-talet. Genom dem har många minnen av Elsa Lena bevarats. De berättade dels vad de själva mindes av sin mormor, dels sådant som de i sin tur hade fått berättat för sig av sin mamma och av Elsa Lena. Mycket av detta finns inte bevarat i några skriftliga källor.

För att inte blanda ihop de två Elsa använder jag i den fortsatta berättelsen Elsa Lena när jag menar huvudpersonen och barnbarnet Elsa när jag menar Elsa Schyman.

Familjen på Ämthöjden

Föräldrarna hade haft, vad man kan utläsa från husförhörslängderna, ett strävsamt liv. När de gifte sig i augusti 1843, som var sexton år innan Elsa Lenas födelse, var Britta Maja höggravid. Hon flyttade till sin nyblivne make Per i hans föräldrahem i Ämten vid den västra stranden av sjön med samma namn. Där föddes deras första barn, en dotter som också fick namnet Britta Maja.

Inte långt efter dotterns födelse lämnade den lilla familjen Ämten och flyttade till brukssamhället Gustavsfors, en flytt på omkring fem kilometer norrut. Där bodde de i torpet Älvsbron, möjligen som inhyses hos torparen Jan Karlsson. Jag tror att detta torp låg i den södra änden av Gustavsfors, vid sjön Uppämtens utlopp till Uvån.

Det lilla flickebarnet var sjukligt, blev allt svagare och dog året gammal av det som prästen i dödboken beskrev som ”bröstfeber”.

Några år senare, på senvintern 1847, fick de ännu en dotter som de gav samma namn – Britta Maja. Att låta ett nyfött barn överta namnet efter ett tidigare avlidet syskon var ett bruk som förekom på många håll i det äldre bondesamhället. Namnet levde då vidare inom familjen och kunde ses som ett sätt att bevara minnet av det barn som hade gått bort. Det var också vanligt att namn efter föräldrar och andra nära släktingar fördes vidare från en generation till nästa.

Per var dagkarl vilket innebar att han inte rådde över ett eget torp utan var en arbetare vid järnbruket och fick olika arbetsuppgifter beroende på vad som behövdes göras för tillfället och avlönades som namnet säger för varje utfört dagsverke. Inkomsten kunde vara osäker och den sociala ställningen var låg.

De flyttade till olika boställen flera gånger under de kommande tolv åren, men till slut fick Per äntligen möjlighet att få en stadigare grund att stå på. Från och med 1855 års husförhörslängd betecknades han som nybyggare, vilket innebar att han hade tagit upp ett nytt torpställe på Gustavsfors bruks mark. Nybygget låg omkring en kilometer nordväst om Pers föräldrahem. Det låg på en höjd norr om Ämthöjdsberget och kom med tiden att få namnet Ämthöjden.

Tillsammans med hustrun Britta Maja – och kanske med viss hjälp från den åttaåriga dottern som också fått namnet Britta Maja – röjde han skog, bröt åker och uppförde de byggnader som behövdes för att skapa ett hem och ett litet jordbruk. Försörjningen vilade dock inte enbart på den magra jorden. Rätten att bruka nybygget var knuten till arbete åt Gustavsfors bruk. Per fick därför utföra dagsverken i skogen, köra virke och ta sig an andra arbetsuppgifter när bruket så krävde.

På våren 1856 föddes dottern Stina Kajsa. Namnet hade en särskild klang i båda familjerna. Pers mor hette Stina Kajsa Björn, men hon hade dött i barnsäng när Per ännu var liten. Och på Britta Majas sida bar även hennes yngsta syster namnet.

Per och Britta Maja fick snart sällskap på Ämthöjden. Det var Britta Majas yngsta syster, den elva år yngre Stina Kajsa, som 1858 gifte sig och tillsammans med sin nye make tog upp ett andra nybygge på Ämthöjden.

Båda familjerna växte. Som inledningsvis berättades föddes Elsa Lena i april 1859, då våren ännu inte hade kommit till Gustav Adolfs skogsbygder. Ett halvår tidigare hade familjen i granntorpet fått en dotter, som nu blev Elsa Lenas kusin.

Död i skogen

Fadern skulle aldrig få uppleva frukten av allt sitt mödosamma slit med att bygga upp det nya torpet på Ämthöjden. I juni samma år, då Elsa Lena bara var drygt en månad gammal, drabbades familjen av en katastrof. Per arbetade i skogen och saknades vid dagens slut. Efter ett kort sökande påträffades han livlös i skogen. Vad som orsakade hans död är inte känt och dödboken anger endast ”Död i skogen utan känd orsak”. Jag tolkar det som att han inte hade några synliga skador så troligare är att han drabbades av en plötslig sjukdom, kanske hjärtattack eller slaganfall (stroke). Han blev endast 43 år gammal.

Ensam fick Britta Maja klara av att försörja sig själv och de tre döttrarna. Hon bodde kvar på torpet men levde de kommande åren i största armod och fattigdom. Hon noteras som fattighjon i husförhörslängderna. Att vara fattighjon innebar att hon fick hjälp med försörjningen av församlingen och stödet var vanligtvis in natura, till exempel ett antal skäppor spannmål per år.

Modern gifter om sig

Modern kämpade vidare på torpet i över elva långa år, men i slutet av 1870 flyttade änklingen Bengt Jonsson in till dem och i maj följande år gifte de sig. Britta Maja var nu 47 år fyllda och Bengt var något yngre, 40 år. Han var bördig från Ekshärad socken och i husförhörslängderna noterade prästen nogsamt att denne man i sin ungdom dömts för första resan stöld, det vill säga åkt fast och dömts för stöld en gång.

Året innan de gifte sig hade Elsa Lenas äldsta syster, Britta Maja, flyttat hemifrån. Hon var då 21 år gammal och tog först tjänst som piga hos mästersmeden Gullberg i Geijersholm och sedan hos torparen Aldrin i Stjärnsfors i Norra Råda socken. Dräng- och pigtjänsterna löpte ett år i taget och började och slutade vid Mikaelis tid, det vill säga i slutet september. Britta Maja upptäckte att hon var havande och fortsatt tjänst var omöjlig. Hon flyttade därför tillbaka hem till Ämthöjden i oktober 1872. Men troligen var hon redan trolovad för på annandag jul samma år gifte hon sig. Maken var dåvarande smältardrängen men sedermera mästersmeden Jan Olof Lindberg, vilken var bördig från Geijersholm. Britta Maja nedkom i början av mars 1873 med sonen Karl Johan. Därefter flyttade hon från Ämthöjden och till maken i Geijersholm.

Samma år flyttade även den andra av Elsa Lenas systrar, Stina Kajsa, hemifrån. Hon var då sjutton år gammal och tjänstgjorde som piga på två olika ställen i socknen innan hon återvände hem igen.

Några år senare, 1876 och tjugo år gammal, tog hon en ny pigtjänst i Hagforsen i grannsocknen Norra Råda. Hon kom emellertid tillbaka redan hösten året därpå och då var hon gravid i fjärde månaden, liksom hennes syster hade varit några år tidigare. Men denna gång var inte en tilltänkt make utan en gift torpare. Barnafadern var den 22-årige Henrik Magnusson i Lövsjöåsen i Gustava. Han hade redan hustru och ett tvåårigt barn och ett andra på väg samtidigt som han gjorde Stina Kajsa med barn. Stina Kajsa födde den utomäktenskapliga – oäkta som man sade på den tiden – sonen Gustav Valfrid i februari 1878. Det var tre veckor efter det Henrik Magnusson fick sitt andra barn hemma i Lövsjöåsen.

Elsa Lena gifter sig

Samma höst, 1877, som hennes gravida syster Stina Kajsa flyttade hem, flyttade Elsa Lena hemifrån för första gången. Hon tog tjänst som piga i ett år hos skolläraren Henrik Skoglund i brukssamhället Gustavsfors.

Kanske var det då hon träffade hemmasonen Nils Jonasson från Traneberg. Eller kanske hade de känt varandra långt dessförinnan. Hur som helst lämnade hon tjänsten hos skolläraren när städseltiden gick ut vid Mikaeli tid på hösten 1878. Hon flyttade då tillbaka till sin mor och styvfar i Ämthöjden och nu planerades det för bröllop!

Det lystes mellan Elsa Lena och Nils i oktober 1878 och den 26 december stod bröllopet. Min gissning är att kalaset skedde i Traneberg. Nils var tio år äldre – hon 19 och han 29 år gammal. Samma höst, troligen strax innan eller i samband med bröllopet, flyttade Elsa Lena till Nils där de bodde hos hans föräldrar i Traneberg.

Nils från Traneberg

Nils Jonasson föddes den 19 augusti 1849 i Traneberg, Gustav Adolfs socken. Föräldrarna var torparen Jonas Svensson och Britta Nilsdotter. Han var deras femte barn.

I Traneberg fanns vid denna tid två torp. Det ena brukades av Nils föräldrar och det andra av hans morfar, Per Jonasson. Morfadern var inte mer än 58 år gammal när Nils föddes, men var efter mer än 30 års slit som torpare sjuklig och ”förderfwad” som husförhörslängden avslöjar. Han blev heller inte så gammal och avled då Nils var fem år gammal. Torpet kom sedan att övertas av en morbroder.

Under de kommande åren växte familjen med ytterligare fem barn, så att Jonas och Britta fick sammanlagt tio barn. Det var många människor i det lilla torpet, som inte hade mer än tre rum. Syskonskaran bestod av åtta pojkar och två flickor. Erik och Johan föddes som tvillingar 1859, men Johan var dödfödd. Det var stor åldersspridning bland barnen – den äldste var tio år äldre än Nils och den yngste tretton år yngre. Alla de övriga nio barnen nådde vuxen ålder, något som inte var någon självklarhet på denna tid.

Med en så stor familj och med så många munnar att mätta fick barnen tidigt ge sig ut att tjäna hos andra. I husförhörslängderna kan vi följa hur de äldre bröderna en efter en blev drängar hos andra torpare i bygden.

Den näst äldste brodern Per gav sig tjugo år gammal – 1861 – ut att tjäna som dräng. Först hos morbrodern i granntorpet i Traneberg, därefter hemma igen ett år, sedan i Sätterstad, Dragsjön samt två år hos brodern Sven i Grossmossen. Men 1869 flyttade han hem till föräldrahemmet i Traneberg där han kom att bli kvar. Till skillnad från alla sina syskon förblev han ogift. Varför han förblev hemma och ogift är oklart, men i senare husförhörslängder anges han vara sjuklig, dock utan att närmare beskriva på vilket sätt.

Äldste brodern Sven hade 1865 först tagit tjänst som dräng i Grossmossen men redan året därpå gifte han sig med en av döttrarna där och tog därefter över som torpare efter svärfadern.

Den några år äldre systern Anna Lisa gifte sig 1865 med drängen Per Jonasson från Dragsjön vilken tog över torpet där då det blev ledigt.

Den sex år äldre brodern Jonas gifte sig 1867 och delade torpet med fadern i Traneberg. Hans familj växte med tre barn innan de 1874 lämnade Traneberg för gott och kom senare att bo i Uppslo och Ämten i samma socken.

När Nils var tjugo år gammal – år 1869 –  var det hans tur att lämna hemmets trygga vrå. Den äldste av de då hemmavarande barnen, brodern Jonas, hade några år tidigare gift sig. Han delade brukningen med fadern och det föll sig förmodligen naturligt att den nu tjugo år gamle Nils fick klara sig på egen hand. Han flyttade till Grossmossen och blev dräng hos den äldste brodern Sven som var torpare där.

Efter endast ett år i Grossmossen flyttade han till Trindkärr i Sundsjö rote, där han tog drängtjänst hos Anders Eriksson. Där var han heller inte i mer än ett år innan han – återigen som dräng – tog tjänst hos systern Anna Lisa i Dragsjön i Långlidbergs rote. Redan efter ett år, 1874, bar det tillbaka till brodern Sven i Grossmossen igen där han stannade i två år.

Efter fem års flackande som dräng på olika torp i socknen flyttade Nils 1876 hem igen till Traneberg.

Förutom föräldrarna bodde även fem av hans syskon kvar hemma: de fyra yngre syskonen Anders, Maria Stina, Erik och Emanuel samt den åtta år äldre brodern Per, som på något sätt var sjuklig. Brodern Anders gifte sig med Britta Kajsa och blev torpare i Åskagen. Britta Kajsa var torpardotter från Åskagen och kusin till Elsa Lena.

Nils och Elsa Lena

Elsa Lena flyttade som berättats om ovan till Nils och hans föräldrar och syskon i deras torp i Traneberg i slutet av 1878.

Tämligen snart blev Elsa Lena gravid och nedkom med deras första barn, dottern Anna Teresia som är min mormors mor och som föddes i slutet av september 1879.

Även Nils yngre syster Maria Stina, som var tjugo år gammal och fortfarande bodde hemma i Traneberg, blev gravid samma år och födde ett oäkta barn sommaren 1879. Fadern var Sven Karlsson från Åskagen och var Elsa Lenas kusin. Åskagen var Elsa Lenas mors föräldrahem, där hennes mormor Britta Eriksdotter  fortfarande levde och bodde.

I Traneberg föddes två år senare, i oktober 1881, Elsa Lenas och Nils andra barn, sonen Johan.

Det uteblivna morsarvet

Hemma i Ämthöjden bodde modern och styvfadern ensamma, sedan alla tre döttrarna hade flyttat hemifrån. I mars 1883 avled Britta Maja, endast 59 år gammal. När bouppteckningen upprättades i slutet av mars framgår att Elsa Lena ännu bodde i Traneberg.

Bouppteckningen ger en ganska tydlig bild av familjens ekonomiska situation. Någon fast egendom finns inte upptagen, och tillgångarna uppgick till 130 kronor och 60 öre. Till hemmet hörde de vanliga möblerna och husgeråden – bord, stolar, sängar, skåp, kärl och sängkläder – men också ett amerikanskt ur, värderat till 16 kronor. Det fanns dessutom bara en ko, värderad till 30 kronor, och ett får värt 8 kronor. Uret var alltså värt mer än hälften så mycket som kon och dubbelt så mycket som fåret. Det är en sådan liten detalj som gör bouppteckningen levande och samtidigt ger en känsla för värdet av olika saker i det dåtida hemmet.

Skulderna var emellertid något större än tillgångarna, och när allt hade räknats samman fanns därför inget överskott att dela mellan arvingarna. För Elsa Lena blev det inget morsarv. Bouppteckningen lämnar efter sig bilden av ett enkelt hem med det nödvändigaste, men utan några större ekonomiska tillgångar att föra vidare till nästa generation.

Året därpå, 1884, dog hennes mormor i Åskagen, 90 år gammal.

Elsa Lenas styvfar, Bengt Jonsson, levde kvar på Ämthöjden många år efter Britta Majas död 1883. Under sina sista år angavs han som ”sinnesjuk” och den sista tiden vistades han ”å Uppsala hospital”. Där avled han 1904 av bronchitis acuta, akut luftrörsinflammation. Han begravdes också i Uppsala och blev 73 år gammal.

Livet i Finnfallet

Nils far, som nu var sextio år gammal, brukade fortfarande torpet i Traneberg. Att lämna över det till nästa generation låg ännu några år fram i tiden, och kvar hemma bodde fortfarande sönerna Per, Erik och Emanuel. För Nils, som nu hade en egen familj att försörja, fanns det därför ingen framtid i att stanna kvar i Traneberg och vänta på att en dag få överta torpet.

År 1883 flyttade Nils och Elsa Lena till Finnfallet i Lilla Laggåsens rote, eller Finnfalla som man säger på Gustavamål. Finnfallet ligger på en höjd ungefär mitt emellan Traneberg och Gustavsfors, men något öster om den sträckningen. I husförhörslängden betecknas Nils som nybyggare.

När familjen kom till Finnfallet fanns redan en gammal stuga där. Den var timrad och mycket enkel, med jordgolv och en eldstad, men liten för en familj som snart skulle bli större.

Det var en jordkoja, med flera stockvarv av timmer nedgrävda i marken och ytterligare tre stockvarv ovan jord, upp till den förmodligen låga takfoten. Ett litet fönster med bara en glasruta släppte in dagsljuset. Inne fanns en eldstad och golvet bestod av stampad jord, som ströddes med hackat granris. De nakna timmerväggarna var bestrukna med lim, en kalkemulsion som kunde hämtas vid hyttan i Gustavsfors.

Elsa Lena berättade senare för sin dotterdotter Elsa att det lilla fönstret satt så lågt att det en gång hade suttit en groda utanför och tittat in på henne. Det är en liten detalj, men den säger mycket om hur enkelt livet i stugan måste ha varit.

Nils arbetade mycket, och efter de långa arbetsdagarna som båtkarl återstod arbetet med torpet. Söder om stugan hade de en liten täppa där de odlade potatis och havre. Råg odlade de inte, eftersom de saknade häst.

Till torpet hörde bara en vinterladugård. Korna stod där om vintern och på sommaren gjordes ladugården ren och väggarna kalkades. På lite större torp kunde man ha en särskild sommarladugård, som låg närmare betet.

Trots de enkla förhållandena arbetade Nils och Elsa Lena med tiden upp torpet. De hade så småningom två kor och en gris. En gris kostade vid denna tid omkring 1:50–2 kronor.

Sjukdom och sorg

I Finnfallet växte barnaskaran med Hulda i februari 1884 och Beata Adolfina, eller Fina som hon kallades, i juli 1886. I början av följande år härjade scharlakansfeber och difteri, eller krupp som det också kallades, i trakten. Difteri var en smittsam sjukdom. Satt den i svalget, vilket är den vanligaste formen, började det med plötsligt insjuknande med feber och ont i halsen. Slemhinnan får tjocka beläggningar och sväller starkt och det är fara för kvävning.

Inom loppet av fyra dagar i slutet av februari 1887 dog två av barnen, Johan och Hulda. I dödboken anges scharlakansfeber som dödsorsak, och det var också vad Selma långt senare mindes att hennes mor hade berättat. Elsa mindes däremot att hennes mormor hade sagt att barnen dog i difteri. Hon var mycket bestämd på den punkten och beskrev hur sjukdomen gick runt och hur två barn i en granngård dog på samma sätt. Hon talade om hur barnen ”kvävdes”, vilket skulle kunna passa med den svåra luftvägsform av difteri som förr kallades äkta krupp. Vad barnen faktiskt dog av går därför inte längre att avgöra säkert.

Det finns också något som gör frågan svårare att avfärda. Enligt Gustav Adolfs dödbok dog hela 20 barn under tolv år i scharlakansfeber under 1887, medan ytterligare sex barn dog i difteri. Scharlakansfebern drabbade framför allt barn under årets första månader, medan difterifallen samlades i juni och juli. Båda sjukdomarna gick alltså i socknen det år då Johan och Hulda dog.

Familjen fortsätter att växa

Två år senare fick Nils och Elsa Lena ännu en dotter. Hon döptes till Hulda Maria, efter sin storasyster som hade dött fyra år tidigare. Familjen gick vidare, och ännu en gång fylldes den lilla stugan i Finnfallet av ett barns liv. Äldsta dottern Anna skulle snart fylla sju år.

I februari 1892 föddes Einar. Två år senare, i maj 1894, kom Edvin, som kallades Vilda Peo, och till sist föddes deras åttonde barn, Ellen, i december 1896.

Under sjutton års tid nedkom Elsa Lena med åtta barn varav sex kom att uppnå vuxen ålder.

Brodern Emanuel utvandrar

Den näst yngste av Nils bröder, Erik, gifte sig 1887 och tog någon gång efter 1891 över torpet i Traneberg. Fadern hade då fyllt 75 år.

En annan av de tre bröder som ännu bodde kvar hemma var den tretton år yngre Emanuel. Han såg ingen framtid som torpare utan hade i stället drömmar om Nordamerika. Året därpå fick han ”kunglig nåd tillståndt att flytta ur riket” och av prästen en utflyttningsattest den andra maj 1888. Bara ett par veckor senare, den 18 maj, lämnade han Göteborg med båt och begav sig mot Nordamerika, troligen via England. Hans destinationsort var Emerson i Manitoba, Kanada, söder om Winnipeg och alldeles vid gränsen till USA.

Kvar hemma i Traneberg fanns den näst äldste brodern Per, som var sjuklig.

Båtkarl vid Gustavsfors

Nils arbetade åt Uddeholmsbolaget och Gustavsfors revir. Han var båtkarl, ett arbete som var både tungt och tidskrävande. Båtarna och pråmarna transporterade malm och järn på vattendragen kring Gustavsfors. Malmen kom från hyttorna och fördes till Gustavsfors, där den smältes till tackjärn. Tackjärnet transporterades sedan vidare till Geijersholm.

Transporterna skedde till stor del med pråmar. De kunde vara omkring fem meter breda och upp till 23 meter långa och lastades med stora mängder malm eller järn. Ersättningen betalades efter mängden fraktat gods. Omkring 1880 fick man exempelvis 58 öre per ton tackjärn. År 1880 transporterade Nils 351 ton för Gustavsfors förlag, medan familjen fortfarande bodde i Traneberg.

Att vara båtkarl var ett tungt arbete. När en lastad pråm skulle uppströms kunde den inte alltid ros, utan drogs från land av ett arbetslag, vanligtvis omkring fyra man. Detta kallades trälning. Draglinan slutade i en ögla, en trällöcka, som karlarna trädde runt kroppen. På så sätt fick de händerna fria medan de gick starkt framåtlutade längs älv- eller sjökanten och drog pråmen efter sig. I handen kunde de ha en käpp att stödja sig på. Att det verkligen krävdes kraftiga don för arbetet kan man ana av ett bevarat dragrep på Gustavsfors hembygdsgård. Det är 30 meter långt och hela fem centimeter tjockt.

Arbetet måste ha varit mycket påfrestande, särskilt när pråmarna var tungt lastade och sträckorna långa.

Nils kunde ro och dra pråmar mellan bland annat Upplund, Deglund, Dragsjön och Ämten. Det var ett sammanhängande system av sjöar och vattendrag där malm och järn transporterades mellan hyttorna och Gustavsfors.

När isen gick upp på våren skulle båtlagen åter ut till pråmarna, som ofta hade legat fastfrusna under vintern. Sedan pråmarna tömts på vatten fördes de till bruken, där de reparerades och tjärades.

Arbetet tog stora delar av dagen. Ett arbetspass kunde vara omkring tolv timmar, och när Nils kom hem återstod arbetet på torpet. Det var alltså inte bara båtarna som skulle skötas – torpet fick han ta hand om på kvällarna.

Dottern Anna gifter sig

Omkring 1894, vid ungefär femton års ålder, tog äldsta dottern Anna tjänst som piga i Laggåshöjden. Det låg bara 500 meter norr om Finnfallet och var deras närmaste granne utanför Finnfallet.

Anna hjälpte till att sköta torparens mor, som hade blivit allt sämre till hälsan. Torparen var Jonas Jansson, som var 16 år äldre än Anna. Hon blev kvar i Laggåshöjden i fem år och med tiden fattade hon och Jonas tycke för varandra. I november 1899 gifte de sig.

Anna var då tjugo år gammal. Jonas var alltså 36 år och bara fyra år yngre än Elsa Lena.

När Anna flyttade hemifrån hade Nils och Elsa fortfarande fem barn kvar i torpet i Finnfallet.

Nils sista tid

Nils led av hjärtfel och hade varit sjuk under en längre tid. Mot slutet blev han allt sämre och till slut sängliggande.

”De sade att när morfar just hade dött då skrek mormor så morfar vaknade tillbaka. Han rörde lite på sig en stund och sen somnade han tillbaka och sen var det slut.”

Så mindes Elsa berättelsen om sin morfar och hans sista stund.

Nils avled tisdagen den 21 oktober. Han blev bara 51 år gammal. I dödboken angav prästen dödsorsaken som ”sockersjuka, bröstlidande”. Sockersjuka var den äldre benämningen på diabetes.

Bouppteckningen efter Nils hölls två dagar efter begravningen. Till de omyndiga barnens förmyndare utsågs torparen Johan Svensson i Dragsjöberg, medan en av värderingsmännen var svärsonen Jonas Jansson i Laggåshöjden.

Nils lämnade detta jordeliv i stor fattigdom. Det ekonomiska läget var mycket svårt. Hemmets tillgångar var värda endast 48 kronor och 60 öre. Det mesta bestod av kökssaker, värderade till knappt 25 kronor, samt en ko värd 20 kronor. Åkerredskapen och Nils gångkläder värderades tillsammans till knappt fyra kronor.

Skulderna uppgick däremot till 225 kronor. Han hade bland annat lånat 92 kronor av Albert Karlsson i Gustavsfors och 45 kronor av konfirmationsföreningen i Hagfors. Till handlaren hade han en skuld på 6 kronor och 80 öre och till sin bror Erik i Traneberg 14 kronor. Begravningskostnaderna var en dryg utgift och uppgick till 50 kronor.

När allt räknats samman översteg skulderna tillgångarna med 177 kronor. Det motsvarade värdet av drygt åtta kor eller ungefär ett halvt års lön för en jordbruksarbetare.

Elsa Lena var 41 år och stod nu ensam med fem hemmavarande barn, mellan fyra och fjorton år gamla. Det året hade Elsa Lena dessutom redan hunnit bli mormor, men det första barnbarnet hade bara levt i två veckor.

En svår tid

Tiden efter Nils bortgång hösten 1900 blev en svår tid för Elsa Lena och barnen.

Hon fick en skäppa, omkring 21 liter,  råg och fem kronor i månaden från Uddeholmsbolaget efter Nils, som någon form av änkepension. Det var inte mycket att leva på. För att dryga ut inkomsten plockade hon kröser, lingon, som hon fick tio öre kilot för.

Som Elsa uttryckte det: ”Bolaget ägde alltihop och var direkt huspen över folk.” I den här delen av Värmland talades Gustavamålet, en särskild variant av värmländskan. Huspen betyder ”en som bestämmer”, och Elsas uttryck säger något om hur hon uppfattade bolagets ställning i bygden.

Hon högg också kastved och barnen fick hjälpa till. Edvin var då omkring sju år och Einar ett par år äldre, och kanske var även Hulda med. Kastveden höggs i en meters längder och staplades i så kallade kast, som Uddeholmsbolaget sedan räknade av efter månadens arbete. Kanske kunde det bli två längdmeter om dagen, vilket gav omkring 80 öre.

”Det var när barnen var små, då var det synd om henne. ”, mindes hennes barnbarn Elsa när hon berättade för mig.

För att ytterligare dryga ut det lilla hushållet gjorde Elsa Lena barkbröd. När man kom över en fin tall tog man till vara barken och malde den i köttkvarnen. Det var inte den yttre barken som användes, utan det tunna skiktet mellan veden och ytterbarken. Barken skördades på våren när saven steg och den lättare gick att lossa. Den torkades sedan och rostades över eld tills den blev skör och kunde malas och siktas till mjöl. Elsa Lena blandade den malda barken med rågmjöl och mjölk och bakade bröd av blandningen.

Även barnen fick tidigt bidra till försörjningen. Hulda, som var näst yngst bland de hemmavarande barnen, fick börja arbeta på sömfabriken, som de kallade den. Där tillverkades spik, bland annat hästskosöm.

Hjälp och omtanke

Även om tiden efter Nils död var svår var Elsa Lena på sätt och vis lyckligt lottad. Dottern Anna bodde nära och hade gift sig med en snäll och hjälpsam man. Under de svåraste åren efter Nils död fanns de nära till hands, trots att deras egen familj växte i rask takt.

De hjälpte henne med det mesta. När de slaktade fick Elsa Lena bitar av de olika delarna, fläsk och korv. ”De gjorde mycket av en gris förr i världen”, berättade Elsa. När man slaktade ett får eller en kalv gjorde man pölsa, en slags hackkorv, och syltor. De hade kor och Elsa Lena fick mjölk och smör. Anna ystade också, så Elsa Lena fick ost.

Det verkar ha varit en hjälp som inte bara handlade om det som råkade bli över. Kom Elsa Lena till dem och sade att hon inte hade någon mjölk, så fick hon mjölk. Var hon utan smör och Anna hade kärnat, så fick hon smör. Det var ett enkelt sätt att hjälpa till, men för Elsa Lena måste det ha betytt mycket.

Jonas mor, ”Mor Anna i Höjda”, som bodde hos Anna och Jonas, tyckte däremot inte så mycket om att sonen var så mycket hos Elsa Lena och hjälpte henne.

De första barnbarnen

Dottern Anna i Laggåshöjden var i fjärde månaden när hon gifte sig, och hon nedkom i mars 1900 med det första barnbarnet, som döptes till Anna Viktoria. Den lilla dottern dog emellertid redan efter två veckor av ”svaghet”, som prästen skrev i dödboken.

Elsa Lena var då bara 42 år och hade själv den tre och ett halvt år gamla Ellen hemma.

Nästa barnbarn blev Johan redan i februari året därpå. Sedan föddes Selma i februari 1903 och hon var min mormor. Under de följande åren kom barnbarnen allt tätare. Ett av dem var Elsa, som föddes 1915 och som långt senare skulle komma att berätta om sina minnen av sin mormor för mig.

Barnen lämnar Finnfallet

Den äldsta av Elsa Lenas hemmavarande döttrar, Fina, blev gravid och födde en dödfödd dotter på hösten 1905. Då var hon bara nitton år gammal. Barnet noterades som oäkta i födelseboken då hon inte ville säga vilken fadern, varför det i samma bok står ”fader okänd”.

Redan året därpå blev Fina gravid igen, men denna gången hade hon en fästman och de gifte sig två dagar före julafton 1906. Maken var arbetaren Viktor Möllberg och han flyttade till dem på Finnfallet. Fina var då 20 år och han var 27 år. Hon födde en son drygt en månad senare, i januari 1907 och han fick heta Helge Natanael.

Fina och hennes familj bodde kvar i Finnfallet till 1908, då de flyttade till Ämthöjden där maken blev skogsarbetare och där föddes deras andra barn. Där bodde de i fyra år innan de flyttade vidare till Geijersholm där Viktor blev ”provarbetare”.

Dottern Ellen var trolovad med Karl Vilhelm Vilhelmsson, Ville, men blev gravid och födde 1917 sonen Karl Bertil. Då detta skedde före äktenskapet noterades den lille gossen som oäkta, men den trolovade mannen erkände faderskapet.

De gifte sig drygt ett år senare och Ellen flyttade och då var Ellen gravid igen. Hon flyttade till Ville i Sättern och nedkom sex månader senare, på hösten 1918 med ännu en son. Senare samma år flyttade de till Hagfors där maken arbetade som montör. 1921 fick Ville arbete som maskinist i Gustavsfors och de flyttade dit. Ellen fick ytterligare två pojkar.

Hulda blev kvar i Finnfallet längre än sina systrar. Hon hade visserligen, liksom flera av dem, försökt sig på ett liv på annan ort. År 1913 flyttade hon till Karlstad och kom tillbaka året därpå, men 1916 flyttade hon åter till Karlstad. På hösten två år senare återvände hon ännu en gång till Finnfallet, då gravid i femte månaden.

I januari 1919 födde hon hemma på Finnfallet, liksom sin syster hade gjort två år tidigare, ett utomäktenskapligt barn, sonen Karl Evert. Fadern var en snickare i Karlstad som ”i befvittnad skrifvelse erkänt faderskapet”. Hon och sonen stannade i Finnfallet till 1926.

Då, 37 år gammal och gravid i fjärde månaden, gifte hon sig med skogsarbetaren Edvard Jansson och lämnade hemmet för gott. De flyttade tillsammans till Deglundsnäset, alldeles vid Gustav Adolfs kyrka. Senare samma år föddes deras son, men han avled redan fyra månader gammal av ”klenhet”, som prästen skrev i dödboken.

Yngste sonen Edvin, som hade börjat arbeta i skogen, flyttade till Hagfors på hösten 1921, där han gifte sig 1925. Han kallades för Vilda Peo, för han ”var så vild så han flög fram. Det brann alltid omkring honom”, som Elsa har berättat. Det namnet fick han när han arbetade på affären Frebe i Hagfors. Det fanns en annan i den affären som de kallade för lugna Peo. Edvin dog 1968 i Filipstad.

Einar, som var äldre än Edvin, blev kvar hemma längre. Han arbetade i skogen och bodde kvar på Finnfallet ännu när den nya stugan byggdes 1919.

En ny stuga byggs

Einar blev den av barnen som stannade kvar och så småningom tog över torpet. Han står noterad som skogsarbetare i församlingsboken för åren 1904 och 1912. Anteckningen är dock tillagd senare än bokens upprättande och dateringen är därför osäker. Troligen syftar den på omkring 1910, då Einar var arton år gammal.

1919 byggdes en ny stuga i Finnfallet.

Det var Uddeholmsbolaget som byggde den åt Elsa Lena.

Enligt Elsa var det i samband med att Einar, som då hunnit bli 27 år gammal, arbetade i skogen åt bolaget som den nya byggnaden uppfördes.

Den gamla byggnaden var kvar efter det att den nya var klar. Från början hade det varit Nils och Elsa Lenas hus och uthus, men bolagets villkor var att de skulle överta dem då de byggde en ny stuga åt henne.  Detta enligt Elsa; emellertid fanns det ingen fast egendom vid bouppteckningen efter Nils.

Stugan revs så småningom av yngsta dottern Ellen och hennes make Ville och den blev byggnadsvirke till ett nytt hus i Mossängen utanför Munkfors.

En drunkningsolycka

En dag i slutet av juli 1919, det var tisdagen den 29:e, kom Elsa Lenas dotter Ellen på förmiddagen till Finnfallet och lämnade sin pojk Bertil, som då var två och ett halvt år gammal. Barnbarnet Karin, som då var nio år, tillsammans med sina tvillingsystrar Elsa och Anna, tre och ett halvt år gamla, lekte med honom under förmiddagen.

De hade, som Elsa berättat, mycket ”fuffens” för sig. Förr fanns det stora fyrkantiga sockerlådor och barnen tog en sådan, sågade i den och gjorde ett hål. Sedan drog de lille Bertil i lådan. Han skrattade så gott att Elsa långt senare kunde säga: ”Han skrattade så jag kan höra honom än idag.” Han hade också en liten vit hatt på sig och Elsa tyckte att han var så fin.

Karin gick därefter upp till Finnfallet med honom eftersom han skulle äta. Sedan gick hon tillbaka till Laggåshöjden för att äta hemma hos sig.

Elsa Lena gick ut efter vatten och Bertil ville följa med. Han följde med sin mormor till en källa. Enligt Elsa var det en öppen källa som kallades Hästkäll, Hästkällan. Det var inte rent vatten i den utan vatten som användes till diskning och skurning, och från den fick hästarna vatten. Den så kallade renkällan låg längre ner. Elsa mindes att det nästan alltid fanns två källor på gårdarna.

Lille Bertil ville ha en vidja, en tunn gren, och Elsa Lena bröt en åt honom. Han stannade kvar vid källan och slog med vidjan i vattnet sedan Elsa Lena gått in. Han var ensam när han plötsligt föll i vattnet med huvudet före. Elsa Lena undrade efter en stund vart pojken hade tagit vägen. När hon gick ut och tittade fann hon honom stående på huvudet i källan. Han var då redan död.

Elsa Lena tog upp Bertil ur källan och bar hem honom. Jag har också fått berättat för mig att hon lade honom på köksbordet. Hon tog sedan hand om honom och svepte honom.

Här finns dock en osäkerhet i berättelsen som jag inte riktigt har kunnat reda ut. Elsa berättade att olyckan skedde vid Hästkällan, men i ett annat minne, där hon berättar om hur hon själv höll på att drunkna, säger hon att det inte fanns någon källa vid Finnfallet. Hennes eget minne av den olyckan pekar i stället på Laggåshöjden. Det gör att jag lutar åt att Hästkällan kan ha legat där, men jag kan inte med säkerhet säga var Bertils olycka ägde rum.

Det finns ytterligare en uppgift från Elsa som gör Laggåshöjden intressant i sammanhanget. Hon har berättat för mig att hon själv en gång var nära att drunkna i en källa hemma på Laggåshöjden.

Det var en gång när Elsa tillsammans med sin syster Anna och en pojke från Hagfors som hette Bror Borsch lekte hemma på Laggåshöjden. Barnen tog grova gräs- eller vassrör och skulle suga vatten från källan. Då råkade endera Bror eller Anna knuffa till Elsa så att hon föll ner i vattnet.

Hennes moster Hilma, som var gift med Einar, brukade tvätta hos dem på Laggåshöjden eftersom hon inte hade något vatten hemma hos sig. Hon råkade då vara i närheten, uppe på gärdet, när Bror och Anna ropade: ”Elsa ligger i källa!” Hon sprang dit och drog upp Elsa i hårflätan. Hilma skakade sedan om henne för att få ur henne vattnet. Elsa mindes det tydligt:

”Tänk, det gjorde så ont i bröstet, för det var fullt i vatten. Att hon drog upp mig minns jag inte, jag måste ha svimmat. Men att hon skakade ur mig vattnet minns jag, för det gjorde så hemskt ont.”

Bertil låg sedan i en öppen kista i ett av uthusen. På den tiden fanns ännu inget gravkapell vid Gustav Adolfs kyrka.

Det var sed att de anhöriga skulle få se den döde, och det var inget ovanligt med det. En dag före Bertils begravning tog Elsa Lena barnbarnen Anna och Elsa i handen och sa: ”Kom så skall ni få se på Bertil.” Elsa mindes att han låg i något, men kunde inte längre minnas vad det var. De hade sagt att det var en kista.

Einar tar över

Einar fick våren 1923 ett utomäktenskapligt barn med Hilma Wallbäck i Laggåshöjden. Senare samma år gifte de sig, och Hilma flyttade tillsammans med den lille sonen till Einar i Finnfallet.

Som nämnts tidigare tog Einar så småningom över torpet, men det är först i församlingsboken som börjar 1926 som detta framgår tydligt. Einar och hans familj står då överst på sidan, medan Elsa Lena återfinns längst ned som hans mor och änka efter Nils Jonasson.

Ett år och två dagar efter att den lille sonen föddes fick de sitt andra barn, en dotter. Hilma nedkom med ytterligare ett barn, en son, 1929.

Enligt Elsa flyttade Einar och hans familj 1939 till Noler Höjda, Norra Laggåshöjden. Elsa Lena följde med och bodde där i ett litet rum på ovanvåningen.

Einar arbetade i skogen och hade en egen häst som hjälp i arbetet. I ladugården hade familjen dessutom tre kor och en kviga, en gris, en tjur och några höns.

Misshandeln

Det fanns några som inte drog jämnt med Einar och var elaka mot honom, och ibland gick motsättningarna så långt att han blev misshandlad. Den allvarligaste händelsen inträffade på Kristi himmelsfärdsdagen 1919.

Einar hade tillsammans med två kamrater besökt dansbanan på Laggåsen. Han blev berusad och det uppstod bråk mellan honom och några andra personer, bland annat Karl Fritiof Karlsson. Det hade uppenbarligen funnits motsättningar mellan dem tidigare.

Under natten lämnade Einar dansbanan för att bege sig hemåt. Ute på landsvägen blev han då överfallen av Karl Fritiof, som hade en avbruten båtshakestång som tillhygge och slog Einar i huvudet med den.

I tumultet som uppstod grep även Karl Fritiofs far, Karl Jansson, in. Han slog Einar vid vänstra örat med en tom literbutelj. Slaget var så hårt att buteljen gick sönder. Einar föll och blev liggande på vägen. Men misshandeln slutade inte där, utan därefter tog Albert Vestman båtshakestången och slog honom ytterligare två gånger i huvudet, så att han förlorade medvetandet. Albert lämnade sedan platsen och försvann in i den intilliggande skogen.

Einar förblev medvetslös till åttatiden på morgonen. När han vaknade hade han svår huvudvärk och yrsel. Det rann blod ur vänster öra, han hade susningar i örat och hörde sämre.

Elsa mindes också att Svenssönerna, som bodde på det norra stället i Finnfallet, tog hand om Einar och ledde honom hem efter misshandeln.

Några dagar senare, på lördagen, besökte han provinsialläkaren i Uddeholm, som undersökte honom och utfärdade ett intyg över de skador han hade fått.

Einar stämde de tre männen som hade misshandlat honom. Rättegången hölls i tingshuset i Råda onsdagen den 10 september 1919. Karl Fritiof erkände misshandeln, men menade att orsaken hade varit en förbittring över Einars beteende på dansbanan där denne hade ställt till bråk med bland annat Karl Fritiof. Även Karl Jansson erkände att han slagit Einar, men hävdade att han hade handlat överilat. Albert Vestman förnekade däremot misshandeln.

Målet sköts upp till vintertinget den 4 februari 1920. Landsfiskalen Karl Lindh hade då kallat två vittnen, Karl Olsson i Finnfallet och Karl Wallbäck i Laggåshöjden. De hade sett misshandeln och bekräftade Einars version.

Karl Fritiof Karlsson och Albert Vestman dömdes båda till två månaders fängelse. De skulle också ersätta Einar med sammanlagt 307 kronor: 150 kronor för sveda och värk, 150 kronor för förlusten av tio arbetsdagar och sju kronor för läkararvode. Karl Jansson dömdes att böta 300 kronor till kronan.

Smällen i Höjda

En dag i juni 1940 var Elsa Lena hos Einar och hans familj. Einar gick ut och Elsa Lena skulle sätta på kaffe när hon plötsligt hörde en kraftig smäll. Hon undrade vad det kunde vara och gick ut för att se efter. Då fick hon se en hemsk syn. Det var Einar som hade tagit sitt liv. Vid mossodlingen norr om Ottostället i Höjda sprängde han sig själv till döds med en dynamitladdning som han fäst vid kroppen.

Einar blev 48 år gammal och efterlämnade hustrun Hilma och tre barn, som då var mellan elva och sjutton år gamla.

Sorgerna denna sommar slutade inte här. I juli blev svärsonen Jonas sjuk och avled till följd av en hjärnblödning.

De sista åren

Elsa Lena bodde i ett eget rum och skötte sig själv på alla sätt. Hon tvättade sina egna kläder och höll sig ren och fin. Hon bakade och gjorde i ordning mycket gott till jul.På äldre dagar kunde hon vara två till tre veckor i taget hos dottern Hulda i Lövnäs. Hon hjälpte också till hos Einars familj och gjorde bland annat sockor, vantar och annat till hans och Hilmas barn. Även hos Anna var hon mycket och hjälpte till.

Elsa Lena gick i regel varenda dag till Annas familj, ibland två gånger om dagen. Det var nära, och hon var ju ensam. Barnbarnet Selma minns henne väl:

”Mormor minns jag så väl, hon var en fin människa. Hon var pigg. Hon kunde gå. Hon kanske hade något arbete med sig, för hon arbetade inte hemma hos oss. Hon hade handarbete och stickade och så, kanske för att tiden skulle gå fortare. Mamma fick väl lite hjälp av henne. Hon var snäll.”

Elsa Lena fick sitt första barnbarnsbarn 1928, då Stig föddes. Han var son till Johan, som var Anna och Jonas äldsta barn. Vid sin död hade hon fått 22 barnbarn och tolv barnbarnsbarn.

Min mamma har däremot bara vaga minnen av sin gammelmormor. Hon var sex år när Elsa Lena dog och var ett av hennes tolv barnbarnsbarn. Hon träffade henne några gånger som barn, när familjen hälsade på hennes mormor och morfar i Laggåshöjden. Sista gången var hon fem eller sex år. Hon minns att de gick bort till Elsa Lena, som ”bodde lite längre bort i skogen, i Finnfallet”.

”Hon satt på en stol, hon var gammal. Jag var inte så gammal. Jag minns inte så mycket av henne.”

Elsa Lena blev sjuk på sensommaren 1941 och var dålig i tre veckor innan hon gick ur tiden den tredje september, 82 år gammal. Dödsorsaken angavs vara hjärnblödning.

Slutord

Elsa Lena fick uppleva mycket sorg under sitt liv. Redan när hon bara var en månad gammal förlorade hon sin far. Hennes egen mor blev änka och fick ensam ta hand om de tre döttrarna. Många år senare skulle Elsa Lena själv hamna i samma situation. Hon var bara 41 år när Nils dog och hon blev ensam med de fem barn som fortfarande bodde hemma.

Nils fick själv ett betydligt kortare liv. Han blev bara 51 år och lämnade Elsa Lena ensam under de fyrtiotvå år hon ännu hade kvar att leva. Även om det finns betydligt mindre berättat om honom har hans liv blivit en del av denna berättelse – genom hans uppväxt i Traneberg, arbetet som båtkarl och livet tillsammans med Elsa Lena och barnen på Finnfallet.

Elsa Lena fick också uppleva sorgen efter ett barnbarn. Den lilla Anna Viktoria, hennes första barnbarn, dog bara två veckor gammal. Och många år senare skulle hon på nära håll få uppleva sin son Einars tragiska slut när han tog sitt liv.

Men hennes liv bestod naturligtvis inte bara av sorg. Hon fick åtta barn, varav sex nådde vuxen ålder, och med tiden en stor skara barnbarn och barnbarnsbarn. Hon hade dem omkring sig och hon fortsatte att vara en del av deras liv långt upp i åldern. Dottern Anna bodde nära och hennes familj fanns till hands när det behövdes. Hon hade dessutom turen att ha en hjälpsam svärson i Jonas, som också såg till att hon fick hjälp när livet var svårt.

Samtidigt finns det mycket vi aldrig kommer att få veta om Elsa Lena. Hennes barnbarn Elsa berättade i intervjun att mormor inte brukade berätta om sin barndom och inte heller om sina syskon. Därför är mycket av det som går att säga om hennes första år hämtat ur kyrkböcker och andra handlingar. Det är först när de skriftliga källorna kombineras med de minnen som Selma och Elsa förde vidare som bilden av hennes liv blir något mer än en rad namn och datum.

Kanske är det ändå barnbarnet Selmas enkla omdöme som bäst fångar den människa som finns bakom alla uppgifterna i kyrkböcker och handlingar: ”Hon var snäll.”

Elsa Lena begravdes på kyrkogården i Gustav Adolf söndagen den fjortonde september 1941. Hon fick en fin gravsten, och sannolikt fanns det ingen sten efter maken Nils när han begravdes drygt fyrtio år tidigare.

Efter omkring sextio år gick gravrätten ut. Stenen ställdes då utanför kyrkogårdsmuren i väntan på att så småningom föras bort till stenkrossen. Jag kontaktade församlingen och fick tillstånd att ta hand om den. Den fördes först till Karlstad, där den i många år stod i mina föräldrars ”lekkerstuga”, som de kallade den.

Jag hade inga direkta planer för stenen, förrän den för några år sedan fördes vidare till torpet i Skåne. Där står den nu, bevarad tills vidare, och kanske håller den minnet av Elsa Lena lite mer levande.

Liksom den här berättelsen förhoppningsvis gör.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Databasen; De flesta av personerna i denna berättelse finns i min släktforskningsdatabas, som sammanlagt omfattar mer än 9 000 personer. Min forskning har ursprungligen varit koncentrerad till smålandsgrenen, framför allt församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), med vissa kompletteringar från närliggande församlingar. Den omfattar i dag omkring 7 600 personer. På senare år har jag också arbetat med min värmlandsgren, som i dag omfattar omkring 1 500 personer från Gustav Adolf i östra Värmland samt Stavnäs, Högerud och Värmskog i västra Värmland, med närliggande socknar.

Källor

Sagesmän:

• Elsa Schyman, barnbarn till Nils och Elsa Lena. Intervjuer gjorda av Thomas Lindgren i juli 1995 och i augusti 1997
• Selma Karlsson, min mormor och barnbarn till Nils och Elsa Lena. Intervjuer gjorda av Thomas Lindgren i februari 1993 och i februari 1995
• Anna Jansson, barnbarn till Nils och Elsa Lena. intervju gjord av Karl Ivar Svensson och Laila Sik 1981 under en vandring i Laggåshöjda och Finnfallet.

Övrigt:

• Kyrkoarkivalier för Gustav Adolf församling (S)
• Bouppteckningar (Nils Jonasson, Elsa Lena Nilsson, Einar Nilsson)
• Rättsprotokoll:
  • 1919-07-12: Älvdals Härad Nedre Tingslag Inneliggande Handlingar (Nr 93) FIa-31
  • 1919-09-10: Älvdals Härad Nedre Tingslag Nr 93 (1) AIa-55
  • 1920-02-04: Älvdals Härad Nedre Tingslag Nr 86 (1) AIa-56
• Vägen till Laggåshöjda, av Roland Svensson, Sällskapet Gustavaforskning 2010
• Transporter på Klarälven, av Bo Stjernlöf, Promatec 2005, ISBN 91-631-7561-4
• Repet som man drog den sista båten: https://www.gustavaforskning.se/kopia-p%C3%A5-bilder-2024
• Byahornet, årgång 73, nr 4 2014, ISSN 1101-6868, Smålänningen och göingen, om barkbröd sid 31 & 37
• Ordlista över Gustavamålet, Birger Eriksson, Malungs Boktryckeri AB, Malung 1991, ISBN 91-630-0772-X

Bilder:

1. Kartunderlag: Google Maps. Sockengräns: Wikipedia, Gustav Adolfs landskommun, Värmland. Sammanställning och layout: Thomas Lindgren.
2. Kartunderlag: Google Maps. Sammanställning och layout: Thomas Lindgren.
3. Egen släktforskning. Sammanställning och layout: Thomas Lindgren.
4. Gustav Adolf (S) AI:14 (1876-1880) Bild 97 / sid 293. Bild: ArkivDigital (beskuren).
5. Egen släktforskning. Sammanställning och layout: Thomas Lindgren.
6. AI-genererad rekonstruktion: Thomas Lindgren / ChatGPT.
7. Egen släktforskning. Sammanställning och layout: Thomas Lindgren.
8. AI-genererad rekonstruktion: Thomas Lindgren / ChatGPT.
9. Älvdals nedre tingslags häradsrätt (S) FII:18 (1901-1902) Bild 260 / sid 10. Bild: ArkivDigital (beskuren).
10. AI-genererad rekonstruktion: Thomas Lindgren / ChatGPT.
11. AI-genererad rekonstruktion: Thomas Lindgren / ChatGPT.
12. Foto ur Inger Lindgrens samlingar.
13. Hagfors (S) F:1 (1907-1937) Bild 83 / sid 75. Bild: ArkivDigital (beskuren).
14. Dödsannons ur Inger Lindgrens samlingar
15. Foto ur Inger Lindgrens samlingar.
16. Foto: Thomas Lindgren.