En ryttare i kronans tjänst, en välbärgad bonde i Småland och en man vars namn ännu ekade i domböckerna trettio år efter hans död. Jon Brunk levde mitt i 1500-talets stormiga brytningstid – han red vid Narvas blodiga stormning, mönstrade under inbördeskriget 1598 och steg i graderna till kvartermästare. Vem var han egentligen – mannen som levde sitt liv mellan gården i Bäckaby och krigsskådeplatserna i öster?

Inledning

Jon Brunk framträder i källorna som mer än en vanlig bonde i 1500-talets Småland. Han var ryttare, rusthållare, profoss och slutligen kvartermästare i Smålandsfanan. Han deltog i fälttågen mot Ryssland, var närvarande vid Narvas stormning 1581 och red under inbördeskriget 1598 när svenskar stred mot svenskar. Samtidigt byggde han upp ett betydande jordinnehav och framträder mot seklets slut som en av de mer välbärgade männen i bygden.

Det är anmärkningsvärt hur mycket som ändå låter sig rekonstrueras om en man som levde för mer än fyra sekler sedan. Genom militära rullor, landskapshandlingar och domböcker går det att steg för steg följa hans bosättning, hans krigstjänst och hans ekonomiska ställning. Källorna är fåordiga och nämner sällan ålder eller personliga förhållanden, men tillsammans tecknar de konturerna av en man som rörde sig mellan gård och krigsskådeplats, mellan lokalsamhällets vardag och rikets stora konflikter.

När han första gången nämns som ryttare 1555 bör han ha varit åtminstone i artonårsåldern. Vid utnämningen till kvartermästare 1590 var han en man i femtioårsåldern, och ännu vid sin död 1598 tycks han ha varit aktiv i tjänst. Det är bilden av en man som rörde sig mellan gård och krigsskådeplats, mellan lokalsamhällets vardag och rikets stora konflikter.

Detta är berättelsen om Jon Brunk – en småländsk ryttare som levde i en tid av maktskiften, religiösa brytningar och nästan oavbrutna krig – och som både formades av och själv påverkade sin samtid. Här följer hans historia.

Jon Brunk från Fröderyd

Första gången Jon Brunk är belagd i källorna är i en räkenskap från 1555, upprättad av Nils Birgersson vid Kronobergs gård. Under rubriken ”avlöning av knektar” – som troligen avser ryttare – nämns Jon Brunk från Torp, vilket förmodligen syftar på Torp i Fröderyd. Lite högre upp på samma sida finner vi hans bror Åke, som är noterad för Äsprilla.

Någon fader till de två bröderna med efternamnet Brunk har jag inte funnit. Men tiondelängderna från början av 1560-talet innehåller en intressant detalj: de anger både för- och efternamn för flera av bönderna. Särskilt anmärkningsvärd är längden från 1562, där Åke i Äsprilla omnämns med efternamnet Månsson.

Detta väcker frågan: Vem var denne Måns? Efter en noggrann genomgång av landskapshandlingarnas räkenskaper framstår det som mest sannolikt att han var identisk med Måns Karlsson, brukare av en av de två skattegårdarna i kyrkbyn i Fröderyd.

Måns i Fröderyd nämns redan i den årliga räntan från 1548, den äldsta bevarade källan där bönderna i skattegårdarna i Fröderyds gäld kan spåras. Det är med stor sannolikhet samme Måns Karlsson som sedan återfinns i skattelängderna från mantalslängden 1561 till tiondelängden 1572.

Samma år, 1572, dyker Jon Brunk upp i prästernas beseglade längder som ”skytte hoffman” för Måns Karlssons gård. Dessa längder registrerade personer som helt eller delvis var befriade från skatt, och i Jons fall berodde det på att han var ryttare. Året därpå, i 1573 år årliga ränta, står Jon Brunk som brukare av skattegården i Fröderyd och åtnjuter skattefrihet eftersom han ställde upp med en häst och hade en lejd ryttare: ”Rytther frijt och haffuer legtt”.

Mer om fadern Måns Karlsson finns att läsa i inlägget De tidigaste spåren efter Brunk i Vasatidens källor.

En ny bonde i Bäckaby

Från och med 1574 återfinns Jon Brunk i Bäckaby kyrkby. I detta års längd över ”prästernas beseglade längder” noteras under Slageryd: ”Jon Brunch i Beckiaby Rytt: friitt alt och haffua sin kar uthe”. Jag tolkar detta som att Jon bodde i Bäckaby men svarade för en ryttare i Slageryd som vid tillfället var ute i fält. För denna rusttjänst åtnjöt han fullständig skattefrihet för skattegården.

Från och med 1576 års årliga ränta står Jon upptagen för ett av de två skattehemmanen i Bäckaby.

Denna gård hade tidigare brukats av Olof Garp, som återfinns i skattelängderna mellan 1558 och 1571. Skattegårdar stannade i regel inom släkten och det är därför inte osannolikt att Jon var befryndad med Olof Garp. Hur släktskapet i så fall såg ut kan inte avgöras med de knapphändiga källorna, men en möjlighet är att Jon gifte sig med en av hans döttrar. I så fall skulle Olof Garp ha varit Jons svärfar.

Men starten för Jon i Bäckaby blev utmanande. Sedan 1568 hade skördarna varit svaga och i genomsnitt legat kring en tredjedel av vad de brukade vara. Skillnaderna mellan olika gårdar kunde dock vara stora. Jon visste att skattegården i kyrkbyn som han övertog hade haft magra år bakom sig – men det skulle visa sig att det värsta ännu inte var över.

De två första åren slog skördarna helt fel. Avkastningen var så obetydlig att han inte erlade något tionde alls. Lika illa var det för brodern Åke i Äsprilla. Vissa bönder lyckades dock bärga något; i genomsnitt kunde en bonde med ett helt mantal under dessa år få in omkring sju tunnor råg och korn – de huvudsakliga grödorna.

År 1575 blev lika katastrofalt, men därefter förbättrades läget gradvis. År 1576 kunde Jon bärga 2½ tunna, och de följande åren ökade skördarna ytterligare. Under perioden 1577–1590 – det sista år vi har tiondeuppgifter från under Jons livstid – kunde han i medeltal bärga 29 tunnor spannmål per år.

Hans gård hörde därmed till de större i socknen. Avkastningen låg omkring femtio procent över genomsnittet för en gård av motsvarande mantal, vilket tydligt visar att han inte bara återhämtade sig från missväxtåren utan också göra sitt hemman till ett av de mest bärande i socknen.

Läs mer i: Skördarna i en smålandssocken 1556-1618

Hemmavid 1579

I prästernas beseglade längder från 1579 över ryttare och soldater i Bäckaby socken noteras att ”Ion Brunch i Beckaby Rytther alt ähr hemma”. Med detta menades att Jon var ryttare, åtnjöt full skattefrihet och vid detta tillfälle befann sig hemma.

Annorlunda var det för flera andra i socknen. Knektarna Per Olsson och Håkan i Rösås var i Finland, liksom ryttaren Filip i Slageryd (Svensgård). Uppgifterna speglar den pågående krigföringen, där knektarna i större utsträckning tjänstgjorde utomlands medan ryttarna i detta fall var hemmavarande.

Längden var upprättad av kyrkoherden Andreas Benedicti i Fröderyd, som inleder den med följande intyg:

Bekennis Jagh Anderz Benedicti pastor udi fröerydz prestegeld medh thenne min eghen handschrifft att thenne efftherschriffne Rytter och knechter udi Kilbo fierding haffua sin friiheet på sinne åhrlige utskyller, och ähre Rytherne hemme och knächterne mer parth i Finlandh. Anno p 79.

Översatt till modern svenska blir innebörden ungefär följande:

Jag, Anders Benedicti, pastor i Fröderyds pastorat, intygar med min egen handskrift att de nedan angivna ryttarna och knektarna i Kilbo fjärding har frihet från sina årliga skatter. Ryttarna är hemma och knektarna är till största delen i Finland. År 1579.

Fälttåget mot Ryssland 1580-82

Kriget mot Ryssland 1580 – 1582 utgjorde en del av det långvariga nordiska maktspelet kring Östersjön. Konflikten hade sin grund i kampen om herraväldet i Baltikum, där Sverige, Ryssland och Polen-Litauen sökte säkra kontroll över strategiska fästningar och handelsvägar.

Fälttåget 1580–1582 i Livland (svenska Estland) var inte Jon Brunks första. Redan år 1571 hade han tjänat som ryttare i Finland vid Viborg. Ett decennium senare var det alltså dags igen.

Smålandsfanan, dit Jon hörde, mönstrade i Kalmar den 16 juli 1581. Sammanlagt uppgick styrkan till 444 ryttare, varav 350 rusthållare med en eller flera hästar. Jon Brunk framträder här som en av de mer välutrustade; han ställde upp med tre hästar – en för egen del och två för sina sventjänare. Därefter skeppades han över till Reval och deltog i de fortsatta operationerna i Livland.

I september 1581 befann sig Jon mitt i de dramatiska händelserna vid Narvas fall. Staden stormades av de svenska styrkorna och det som följde utvecklades till ett blodbad som länge skulle etsa sig fast i minnet. Ryttare och knektar rörde sig mellan husen; röken steg från brinnande byggnader och rop och skrik fyllde gatorna. Civila försökte fly eller gömma sig, andra låg redan döda på kullerstenen. Plundringen var systematisk och skoningslös. För soldaterna var detta en del av krigets vedertagna ordning – en stad som tagits med storm tillföll segraren.

Även för en härdad ryttare som Jon Brunk måste synen ha varit svår att utstå: överallt döda människor, blod som rann längs rännstenen och hus som brann i kvällsljuset. Om Jon själv deltog aktivt i våldet eller främst upprätthöll ordningen i leden vet vi inte; källorna tiger om hans personliga roll. Men han var där – en av Smålands ryttare, närvarande vid en av det nordiska 1500-talets mest brutala händelser.

För Jon och de andra svenska ryttare och knektar innebar en stormning inte bara livsfara utan även möjligheten att tillskansa sig krigsbyte. Det är inte osannolikt att även Jon återvände med föremål som stärkte hans ekonomiska ställning, även om detta aldrig kan beläggas i källorna.

Detta fälttåg kom att drabba Jon personligen. Hans bror Åke stupade under fälttåget. Var och under vilka omständigheter är inte känt, men bland de riskfyllda företagen märks den djärva marschen över Finska viken, där flera soldater och ryttare enligt uppgift gick genom isen.

Jon själv återvände till hembygden. Där fick han fullgöra den tunga plikten att underrätta Åkes änka och söner om dödsfallet. Med sig hade han broderns häst och utrustning, vilka han fört hem från Estland.

För den som vill läsa mer om Smålands ryttare och deras äventyr under detta fälttåg finns mer att läsa i inlägget Fälttåget 1580-82: Smålands ryttare i kriget mot Ryssland.

Ryttarlönen

Enligt ett bevarat löneregister erhöll Jon, som ryttare på fälttåg, elva daler i penninglön för år 1581 samt borgkläde för år 1582. Utbetalningen skedde genom Nils Olsson, fogde i Västra och Norrvidinge härader.

Ett borgkläde var ett grovt ylletyg som var en del av soldaternas lön på 1500- och 1600-talet. Det användes för att tillverka uniformer och andra kläder och ersatte ibland en del av penninglönen, särskilt när kontanter var bristvara. Tyget var slitstarkt och anpassat för de hårda förhållandena i fält.

Att Jon intog en framträdande och betrodd ställning bland ryttarna framgår av en annan avlöningslängd från 1581, där han med sitt eget sigill intygade riktigheten i förteckningen över ryttare. Enligt denna längd erhöll ryttarna sju daler vardera i innestående lön för 1581 samt borgkläde för 1582. För Jon, som höll två hästar, antecknades dessutom att han hade ytterligare nio daler att fordra, vilka saknades vid utbetalningen.

Enligt Karl Gustavssons (Sture) räkenskaper från 1583 uppgick årslönen för en hemmavarande ryttare till tio daler per häst. Lönens storlek stod alltså i direkt relation till det antal hästar ryttaren höll.

Ur Arvid Drakes löneregister för 1586 står det: ”Rytternes Löningh Register under Arffued Drakes fåne [fana], som Boandes är uti Östre, Westre och Norwidinge häreder pro Anno 85. Och äro för Rytteres 85 års årlige räntha, them affreknatt udi penningar, och huadh för:de räntha giör fyllest till 10 daller, så är tildeelt uthaff anno 85 åårs Tiende Spannemåll såsom här efter förmält är.”

För Jons del avräknades bland annat 3½ lispund smör (cirka 30 kilo), en skäppa råg (en sjättedels tunna eller ungefär tjugo liter), sexton hästskjutsar samt 2½ mark så kallat kvarnsmör. Skatten och ersättningen utgick alltså till stor del in natura, vilket tydligt framgår av räkenskaperna.

Ersättning för en förlorad häst

Under fälttåget i Livland miste Jon en häst med tillhörande utrustning. Efter Narvas fall fortsatte de svenska styrkorna österut, och tre veckor senare stötte Smålands ryttare samman med en rysk styrka. Efter en hård drabbning drevs fienden tillbaka och staden intogs. Striden blev kostsam och inte mindre än 31 hästar gick förlorade denna dag. Jon Brunk var en av de ryttare som miste sin. Året därpå, i september 1582, vid belägringen av Nöteborg, förlorade även hans vapenbroder Bonde Trulsson i Paddingetorp sin häst.

Efter hemkomsten till Sverige ansökte han om ersättning för förlusten. Men ärendet kom att dra ut på tiden, och det dröjde flera år innan det slutligen behandlades. Ersättningen beviljades genom ett kungligt brev utfärdat den 10 mars 1586 av Johan III:s kansli, då hovet vistades på Kalmar slott.

Johan thride medh Gudz Nåde Swerigis
Göthes och Wendes konungh Storfurste till
Findlan Carelen, Wålhskij P[-] och Ingermannland wtij
Rydzlandh och öfwer the Esther ij Lifflandh
hertigh.

Effther thett Mickill Sifredzsonn att thenne brefuissere Joen Brunck
haffuer misth Enn hest med all tilbehör för wåre och Ricksens
fiender wtij Lifland, Derföre hafue wij nådeligen Efther låthit honom
wtij Skadeståndh Otte tunner Spannemåll. Befalt sigh för then skull här
med alwarligen att thw Låther honom wtaff oförlenthe tienden
wthij thitt fugderij samme Spannemåll bekomma när som helst han ther
på fordrandes warder. Ther tw hafuer sigh efther rette.
Schrifwit på wårt Slott Calmar thenn 10 Marthij anno 86.

Översatt till modern svenska blir innebörden ungefär följande:

Johan III, med Guds nåde Sveriges,
Götes och Vendes konung, storfurste av
Finland, Karelen, Estland och Ingermanland i
Ryssland och över esterna i Livland.

Efter Mickel Sigfridssons brev att Jon Brunk
har förlorat en häst med all dess utrustning till våra och rikets
fiender i Livland, har vi nådigt beslutat att ersätta honom
med åtta tunnor spannmål. Därför befaller vi dig härmed
att låta honom få dessa spannmål från den oavkortade
tiondeskatten i ditt fögderi, närhelst han begär det. Detta
ska du göra efter rätt och lag.
Skrivet på vårt slott i Kalmar den 10 mars år 1586. 

Jon Brunk kunde därför uppsöka fogden och begära ut sina åtta tunnor spannmål ur tiondeförrådet. Värt att notera är att det kungliga brevet med kraft uttrycker att Jon kunde kvittera ut spannmålet närhelst han så ville och utan att fogden kunde neka eller konstra: ”när som helst han ther på fordrandes warder. Ther tw hafuer [fogden] sigh efther rette”.

Och i 1586 års avkortningslängd för tiondet kan man se att Jon fick sitt spannmål: ”Jon Brunk i Beckiaby en Rytt: haffua bekommit för skadaståndh i thetta åhr der på Kongl: Mtz breff den 10 martij a 86. Spa[nne]måll _8 tunnor”.

Läs mer i inlägget: Kungliga brev

Kyrkan brinner!

Jon hade knappt hunnit hem från fälttåget i Livland förrän Bäckaby drabbades av en svår olycka. Den gamla medeltida träkyrkan fattade eld, och det stod snart klart att lågorna inte gick att hejda. När morgonen grydde kunde Jon tillsammans med de andra sockenborna se hur deras kyrka låg i ruiner – endast rykande rester återstod av det som varit bygdens andliga samlingspunkt.

Som ett blygsamt stöd till återuppbyggnaden beviljades Bäckabyborna genom ett kungligt brev – utfärdat samma dag, den 10 mars 1586, som Jon erhöll sitt ersättningsbrev – sex tunnor spannmål. Jon själv tillerkändes åtta tunnor. Ersättningen till Jon översteg alltså det stöd som tilldelades hela socknen för kyrkans återuppbyggnad!

Läs mer i inlägget: Bäckaby gamla kyrka

Profossen i Bäckaby

I oktober 1587 mönstrades Arvid Drakes fana, och manskapet fick då sin avlöning. Mönstringen förrättades av ”Erlige och Welbördige Män” – nämligen Måns Eriksson till Källunda, Per Ribbing till Klevsnäs samt ryttmästaren själv, Arvid Drake till Hagelsrum.

I denna längd hade Jon avancerat till profoss – ett ämbete med både makt och ansvar. Profossen var den som upprätthöll ordningen i lägret, bekämpade fylleri och ogärningar, och såg till att straffen verkställdes – från prygel till dödsstraff. Han hade tillsyn över militärens fångar och bistod regementsledningen i disciplinära frågor. Som tecken på sin myndighet bar han ofta en stav eller piska – och var en man som både respekterades och fruktades av soldaterna.

Profossen hade rätt att hålla två hästar och fick sitt underhåll från hemmansräntor. Hästarna användes både i tjänsten och till jordbruk eller transporter. Löneskillnaderna var avgrundsdjupa: Ryttmästaren fick enligt 1589 års avlöningslista 100 daler, fänriken 50, kvartermästaren och mönsterskrivaren 20, medan profossen – i likhet med trumpetaren och barberaren – fick 15 daler. Därutöver erhöll Jon ytterligare 26 daler för sina två hästar och tre daler för deras utfodring.

Ryttarna kom från samma bygd, och banden dem emellan var ofta starka. Bland Jons kamrater fanns Bonde Trulsson från Paddingetorp och Sven Svensson i Ljunganäs.

Kvartermästaren

Med många års erfarenhet och visad duglighet fortsatte Jon att avancera inom rytteriet. Vid mönstringen av ryttmästare Arvid Drakes fana den 27 och 30 juli 1590 framgår att han ännu en gång stigit i graderna – denna gång till kvartermästare.

Bland de högre befälen i fanan återfanns, förutom ryttmästaren själv, en löjtnant, en fänrik, en predikant, tre kvartermästare samt en förare, en profoss och en trumpetare. Fanan räknade sammanlagt 370 ryttare, varav 291 – befäl och meniga – är upptagna i avlöningslistan. Flera av dem förde två eller fler hästar. Flest hade ryttmästaren med sex, följd av fänriken med fem. Jon, nu som kvartermästare, stod noterad med tre hästar – ett tydligt tecken på rang, då det innebar att han själv red och därtill höll två sventjänare.

Varje fana hade tre kvartermästare, var och en med befäl över sin underavdelning. Deras ansvar var i huvudsak logistiskt och administrativt. Kvartermästaren såg till att avdelningen försågs med nödvändiga förnödenheter som mat, ammunition och utrustning. Han organiserade ordningen i lägret, ansvarade för fördelning av resurser och översåg transporter vid marsch eller reträtt. Han hade även ekonomiska uppgifter, som att hålla reda på kostnader och inköp för att säkerställa regementets funktion.

Vid mönstringen 1590 utdelades två månaders lön i kontanter samt en månadslön i tyg. För sina tre hästar erhöll Jon 30 daler i sold, alltså 10 daler per häst, samt en månadslön i kläde.

Det första klädet var fem alnar packlakan – ett grovt, slitstarkt tyg, ofta tillverkat av linne eller hampa. Det användes för säckar, täckmaterial, enklare tält och som skydd vid transport av proviant och utrustning. En nödvändig resurs i fält, och ibland del av solden. Värdet av fem alnar packlakan uppgick till omkring 8½ daler.

Det andra klädet var fjorton alnar så kallat Misnisk tyg – ett finare ylletyg från Meissen i Tyskland, känt för sin höga kvalitet och exklusivitet. Tätvävt, slitstarkt och samtidigt mjukt, användes det främst till uniformer och plagg för officerare och män av högre rang. På 1500- och 1600-talen var det en eftertraktad importvara, ofta förekommande i löneregister – ett tydligt tecken på att Jon, som kvartermästare, nu tillhörde fanans övre skikt.

Nya oroligheter i öster, fälttåget 1589-92

När kriget mot Ryssland åter flammade upp kring 1589 kallades Jon Brunk på nytt ut i kronans tjänst. För honom var detta ännu ett avbrott i livet som bonde och rusthållare i Bäckaby. Hösten 1589 sändes Smålandsfanan över Östersjön till Estland, och Jon följde med på dess krigsresa.

Vistelsen i öster innebar en tillvaro långt från gård och familj. Vintern blev hård, och mönstringarna visar att fanan förlorade ett betydande antal hästar under tåget. För en ryttare som Jon var hästarna inte bara krigsredskap utan också en del av hans ekonomiska ansvar.

Hotet mot Narva och de ryska härarnas rörelser skapade åter osäkerhet. Våren 1590 slöts ett tillfälligt stillestånd. För Jon innebar detta dock inte omedelbar hemfärd, utan fortsatt väntan och beredskap i fält.

Redan året därpå följde nya krigsföretag. Våren 1591 drog fanan åter ut, denna gång mot Novgorod. Den 28 augusti mönstrade de i Nyen, vid floden Nevas mynning, på platsen för det som idag är Sankt Petersburg. I rullan återfinns kvartermästaren Jon Brunk med tre hästar. Månadssolden uppgick till tre daler.

Smålandsfanan utsattes för betydande strapatser, och flera ryttare miste sina hästar, däribland Sven i Ljunganäs. Fälttåget präglades överlag av skärmytslingar och förluster. Rullorna berättar om stupade kamrater, sargade ryttare och hästar som gick förlorade. Jon synes dock ha klarat sig utan skador och utan förlust av vare sig häst eller utrustning.

I början av 1592 var man tillbaka på svensk mark och mönstrade i Viborg i Finland den 21 februari. I denna mönstringsrulla framgår att några blev fångna av ryssen och att sju ryttare ”blefue sargade uthaf fienderne” eller var sjuka och låg inkvarterade på Viborgs fästning. Bakom dessa notiser anar man den vardag Jon och hans kamrater levde – en tillvaro där sjukdom, strid och umbäranden ständigt var närvarande.

Förstärkningar sändes ut, nya hästar anskaffades och manskapet kompletterades. För Jon betydde detta ytterligare år av bortovaro innan fanan slutligen fördes hem i maj 1593.

Arvid Drakes fana mönstrade i Bringetofta den 6 juli detta år. Av rullan framgår att 321 ryttare hade återvänt hem. Därutöver anhöll 45 ryttare, som på grund av sjukdom blivit hemskickade föregående sommar, om att åter få upptas i fanan. Ingen av dessa var dock från Fröderydbygden.

Efter återkomsten väntade åter gård och vardag i Småland. Men de upprepade fälttågen, förlusterna och den långa frånvaron måste rimligen ha satt sina spår, även om källorna tiger om hur Jon själv upplevde dessa år.

Hemmanen under Jon Brunk

Jon framträder med tiden som en mycket förmögen man. Det kan inte utläsas direkt ur källmaterialet, men väl indirekt. Bland de ryttare som år 1596 under Arvid Drakes fana hade sina hemmansräntor fria – det vill säga åtnjöt skattefrihet – återfinns Jon Brunks namn för inte mindre än tre hemman: Kallsjö i Fröderyd, Slageryd i Bäckaby samt Höreda i Ramkvilla.

Året därpå, 1597, tillkom dessutom Gudmundsås i Bäckaby bland de hemman han berustade.

När Jon flyttade gränsstenarna

Jon Brunks namn återkommer långt efter hans död i häradsrättens handlingar genom minnet av en händelse som ännu levde kvar bland bygdens folk.

Vid en häradssyn i Bäckaby den 4 juni 1631 behandlades en segdragen gränstvist mellan Säby säteri och skattebönder i Knutstorp och Doestorp. Tvisten rörde råmärken och ägogränser, och under synen uppmärksammades att äldre gränsstenar låg omkullkastade.

När frågan väcktes om hur detta kommit sig, lämnades ett uppseendeväckande vittnesmål.

Måns Åkesson i Fröderyd, beskriven i domboken som en ”fallegammal man, god och ärlig”, trädde fram. Han var borson till den sedan länge avlidne kvartermästaren Jon Brunk. Under ed berättade han att Jon Brunk i dryckenskap och övermod ridit till platsen i Säby tillsammans med sällskap och kastat ned gränsstenarna. Ingen hade därefter vågat lägga dem till rätta igen. Stenarna var stora och blev liggande där de fallit.

Vittnesmålet bekräftades av andra närvarande, bland dem Jon Andersson i Rösås och Jon i Puketorp. Synemännen kunde dessutom iaktta spåren efter de omkullkastade stenarna: lägena på den stora stenen där gränsstenarna tidigare legat var ännu synliga och utan påväxt av mossa.

Efter förhör och besiktning dömde rätten att råmärkena skulle återställas. De gamla stenarna lades upp på nytt och gränsen fastställdes.

När kan denna händelse ha inträffat? I domboken benämns Jon Brunk som kvartermästare, vilket han blev omkring 1590. Uppgiften behöver dock inte vara tidsbestämmande, då han vid tiden för rannsakningen sedan länge var avliden och var ihågkommen med sin mest kända befattning.

Det är i stället vittnenas ålder som ger viss vägledning. Måns Åkesson, Jons brorson, var vid synen en till åren kommen man och hade brukat i Fröderyd sedan mitten av 1570-talet. Jon Andersson i Rösås uppges vara född omkring 1571. Om den sistnämnde själv bevittnade händelsen eller endast återgav vad han hört framgår inte av protokollet. Sammantaget talar omständigheterna för att episoden kan ha utspelat sig under 1590-talet. Synemännen noterade att lägena efter de omkullkastade gränsstenarna ännu var tydligt synliga och utan nämnvärd mosspåväxt, vilket antyder att händelsen inte låg alltför långt tillbaka i tiden. Det var också under detta årtionde Jon Brunk utökade sitt innehav av hemman och framträder som en alltmer betydande man i bygden – en ställning som möjligen bidrog till hans övermod.

Händelsen kastar ett sällsynt ljus över Jon Brunks person. Råmärken var av största betydelse i det gamla bondesamhället; att rubba dem var inte en obetydlig förseelse utan ett ingrepp i både rättsordning och grannsämja. Här framträder inte ryttaren och kvartermästaren, utan människan – kapabel till både överilade handlingar och sådant som i eftervärldens ögon kunde framstå som både trotsigt och ansvarslöst. Samtidigt vittnar notisen om hur minnet av Jon levde kvar i bygden mer än tre decennier efter hans död.

Läs vidare för fullständig domboksavskrift: Västra Härads Dombok

Inbördeskriget 1598

Under 1590-talets slut fördjupades motsättningarna mellan kung Sigismund och hertig Karl. Konflikten gällde inte bara makten över riket utan också religionens ställning. När Sigismund sommaren 1598 återvände till Sverige utvecklades motsättningarna till öppet inbördeskrig.

Den 1 september 1598 landsteg Sigismund i Kalmar med omkring 4 000 man, huvudsakligen utländska legosoldater. Till hans styrkor anslöt även svenska förband som svurit honom trohet – däribland delar av Smålands ryttare. Bland dessa återfanns Jon Brunk i Bäckaby, en ryttare med lång och erfaren tjänst bakom sig.

Sigismunds plan var att snabbt återta kontrollen över Sverige. Den kungliga hären tågade norrut och i mitten av september stod Sigismunds och hertig Karls styrkor mot varandra vid Linköping. Spänningarna var påtagliga; svenska soldater ställdes inför svåra lojalitetsval när svenskar nu stod beredda att strida mot svenskar.

Den 25 september kom sammanstötningen vid Stångebro. När striden bröt ut låg delar av de kungliga trupperna ännu i kvarter inne i staden. Förvirringen blev stor när soldater och ryttare skyndade mot broarna över Stångån. Endast Arvid Drakes Smålandsfana hann i tid ta sig över den norra bron, men blev genast invecklad i hård strid. Några ryttare drunknade i ån och fanan drevs tillbaka och flydde.

Samtidigt avgjordes slaget vid Lilla Stångebro. Förlusterna blev svåra, och före kvällningen stod det klart att hertig Karl segrat. Över två tusen män hade mist sina liv och det sades att ”man på the döda kroppar kunnat både gå och rida öfwer ån”

Sigismund slöt stillestånd och drog sig åter mot Kalmar och for tillbaka till Polen. Året därpå förklarades han avsatt.

Efter slaget återvände Arvid Drake och de småländska ryttarna till sina hemorter. Sedan Sigismund lämnat riket anslöt sig Drake och hans fana till hertig Karls sida. För en utförligare skildring av Smålands ryttare under inbördeskriget, se mitt särskilda inlägg: Smålands ryttare under inbördeskriget.

Död 1598 – slutet för en ryttare

Jon Brunks långa och händelserika liv nådde sitt slut år 1598. Vid mönstringen av Arvid Drakes Smålandsfana i november det året antecknades flera ryttare som döda – bland dem Jon Brunk.

Hans levnadsbana var därmed till ända, och hans öde hade kunnat förbli förlorat i historiens dunkel, om det inte vore för en kort men avgörande notering i mönsterrullans marginal. Två enkla ord, torra och slutgiltiga, sammanfattade ett helt liv: ”dödh 98”.

Rullan är daterad november 1597 men noteringar har gjorts i den om avlidna personer för 1597, 1598 och 1599.

Vad som egentligen hände kan vi aldrig med säkerhet få veta. Men om han inte led sotdöden, är det mycket som talar för att han var bland de som stupade i avsättningskriget – han var en de ryttare som följde kung Sigismund i det förtvivlade försöket att hävda sin krona. Möjligen föll han i skärmytslingarna kring Stegeborg. Eller så var det vid Stångebro han mötte sitt öde – i dimman över Stångån, där svenskar stred mot svenskar och ingen längre kunde kalla kriget rättfärdigt. Kanske föll han där, i stridens kaos, och blev kvar i det kalla vattnet, den där septemberdagen för mer än fyrahundra år sedan.

Som kvartermästare red Jon i främsta led, ledde sina män i fält och delade deras faror. Fanan förlorade följande år ännu en av sina kvartermästare, Mats Simonsson, som enligt rullan stupade vid stormningen av Kalmar – ”död 99 wed Calmar”. Två män som under många år tjänade fanan och kronan, och som till slut fick betala med sina liv.

Familj och barn

Mycket talar för att Jon var gift minst två gånger och att han fick barn i båda äktenskapen. För 1500-talets del är källmaterialet begränsat till militära rullor och skattelängder, där hustrurna i regel inte nämns och därför förblir osynliga.

Först under 1600-talet, när Västra härads domböcker tar sin början år 1611, får vi ett material som gör det möjligt att ana familjesammanhangen. Tillsammans med skattelängder och mantalslängder ger dessa källor ledtrådar som, sammantagna, tecknar en någorlunda sannolik bild av Jons familj.

Av materialet framträder också bilden av en förmögen man med flera skattegårdar i sin ägo. Dottern Estrid övertog skattegården i Bäckaby. Dottern Märit kom genom byten och köp att förvärva Tåssegärde, där hennes mor hade levt. Sönerna synes däremot ha lämnat hembygden och sökt sin framtid utomlands.

I det följande redogör jag för Jons barn. I slutet av det här inlägget, under Källor, finns en kort sammanfattande text av alla i sammanhanget relevanta domboksnotiser.

Barn i Jons första äktenskap

Estrid Jonsdotter

Dottern Estrid är säkert belagd i domboksmaterialet. Hon övertog föräldrahemmet i Bäckaby och gifte sig sannolikt i slutet av 1590-talet, vilket pekar mot ett födelseår i början av 1570-talet. Hon hörde med stor sannolikhet till Jons första äktenskap, men om hennes mor vet vi ingenting. Mer om Estrid i det avslutande kapitlet lite senare.

Dotter med okänt namn

Det framstår som sannolikt att bonden med det ovanliga förnamnet Brunk – Brunk Persson i Rösås, känd där 1630–1673 – var dotterson till Jon Brunk. Brunk Persson uppges vara uppväxt i Slageryd. Min hypotes är att han var sonson till Börje i Slageryd och en till namnet okänd dotter till Jon Brunk. Sambandet kan dock inte bevisas fullt ut utan vilar på indicier: namnbruk, bosättning och kronologi. Brunk Perssons far synes ha avlidit i mitten eller slutet av 1590-talet. Modern, som bör ha varit jämnårig med Estrid, torde ha tillhört Jons första äktenskap men förblir osynlig i källorna.

Läs mer i inlägget: Brunk Persson – om hans ursprung

Göran och Anders Brunk

I Arvid Drakes mönsterrullor från 1592 och 1593 förekommer förutom Jon Brunk även två andra män med namnet Brunk: Göran och Anders.

I rullan daterad den 22 september 1592 återfinns kvartermästaren Jon Brunk med fyra hästar. På raden ovanför står Måns i Kullarp och på raden nedanför Nils Kyckling. I den följande mönstringen, i februari 1593, är Jon Brunk frånvarande. I hans ställe återfinns nu Göran Brunk, även han med fyra hästar. Då Måns i Kullarp fortfarande står ovanför och Nils Kyckling nedanför, talar radordningen starkt för att Göran upptagit Jons plats i fanan, dock inte som kvartermästare.

På liknande sätt kan man i rullan från september 1592 finna Bonde Trulsson i Paddingetorp, Per i Mölarp och Sven Skräddare efter varandra ett stycke nedanför Jon. I februari 1593 har Per i Mölarp ersatts av Anders Brunk.

Vid nästa mönstring, den 7 juli 1593 i Bringetofta, är Jon Brunk åter närvarande. Göran Brunk är då borta, medan Anders Brunk kvarstår i rullan, dock placerad några rader ovanför Bonde Trulsson.

Detta är, såvitt jag kunnat finna, de enda tillfällen då andra personer med namnet Brunk än Jon och hans bror Åke förekommer i Smålandsfanan under denna tid. Namnlikheten väcker naturligtvis frågan om släktskap. Det ligger nära till hands att tänka sig att Göran och Anders kan ha varit Jons söner.

Här måste dock försiktighet iakttas.

För det första är Brunk visserligen ett ovanligt namn, och det är knappast troligt att en tillfällig sventjänare eller gårdsman utan släktsamband skulle ha burit det. I 1500-talets landsbygdsmiljö var namnbruket i regel förankrat i släkt eller hemvist. Det talar för att Göran och Anders haft någon form av närmare koppling till Jon. Men även om namnet i sig gör ett släktskap sannolikt, utgör det fortfarande inget bevis för faderskap.

Göran kan ha varit en son som red för en av Jons hästar och därför annars förblev osynlig i rullorna, då sventjänarnas namn sällan noterades. Att han i februari 1593 tycks ha representerat Jon i dennes frånvaro talar för en nära relation och ett visst förtroende. Det stärker hypotesen om sonförhållande, men utesluter inte andra möjligheter, exempelvis en brorson eller annan nära släkting.

Anders Brunks ställning framstår annorlunda. Han höll egen häst, vilket tyder på en mer självständig position. Att hålla med egen häst förutsatte resurser och talar för att han disponerade egen gård eller åtminstone hade ekonomisk bärkraft. Det gör det sannolikt att han var äldre än Göran. Samtidigt är hans förekomst i rullorna kortvarig, vilket lämnar öppet om det rörde sig om tillfällig tjänst, dödsfall, flyttning eller brist i materialet.

Frågan varför ingen av dem övertog Bäckaby efter Jons död 1598 är svår att använda som motargument. Om de redan lämnat bygden och inte återvände, är det naturligt att de inte återfinns i domböcker eller arvsprocesser. Ett arv kan ha skiftats korrekt utan att lämna tydliga spår i det bevarade materialet. Avsaknad av källor är därför inte nödvändigtvis bevis för avsaknad av arvsrätt.

Om Göran och Anders var Jons söner bör de ha varit födda senast i början av 1570-talet för att vara ridbara i början av 1590-talet. I så fall skulle de tillhöra Jons första äktenskap. Men även detta bygger på antaganden om ålder och tjänstgöring.

Sammanfattningsvis talar namnbruket och deras placering i rullorna för ett nära släktskap med Jon Brunk. Hypotesen att de var hans söner är rimlig, särskilt om man beaktar namnets ovanlighet och Anders självständiga ställning. Men utan uttryckliga belägg i domböcker eller jordhandlingar måste slutsatsen förbli möjlig men obestyrkt.

Barn i Jons andra äktenskap

Ur 1600-talets domboksmaterial framträder en syskonskara om minst tre barn, Märit, Peter och Nils. De förefaller ha varit barn i Jons andra äktenskap.

Av domböckerna framgår att Märit Jonsdotter ägde halva skattegården i Bäckaby kyrkby. År 1635 bytte hon och hennes man, Jon Nilsson Buller, denna andel mot halva Tåssegärde och torpet Ärnamåla, som tillhörde Estrid Jonsdotter och hennes man.

Vid Västra härads sommarting 1658 trädde Peter Jonsson från Flensburg fram och begärde bördsbrev. Han uppgav sig vara född i Tåssegärde i Ramkvilla socken och berättade att han och hans bror Nils i unga år lämnat hembygden och blivit skeppsbyggare i främmande land. De hade besökt sin mor, Ingrid Månsdotter, i Tåssegärde år 1642. Brodern Nils hade avlidit barnlös i Christianshavn i april 1658. Vidare framkom att de hade en syster, Märit Jonsdotter, bosatt i Tåssegärde.

Av detta framgår att syskonens mor hette Ingrid Månsdotter och levde ännu 1642 men var död 1658. Någon Ingrid Månsdotter återfinns inte i mantalslängder eller jordeböcker, men en Ingrid Månsdotter utan ortsangivelse säljer 1652 en åttondel av Tåssegärde till Jon Nilsson Buller och Märit Jonsdotter. Det är möjligt att det rör sig om samma person.

Sammantaget talar indicierna för att Jons andra hustru hette Ingrid Månsdotter. Hon måste ha varit betydligt yngre än Jon då hon levde ännu 1642 och möjligen 1652.

Peter och Nils Jonssöner

Jons söner Peter och Nils gav sig i unga år ”till fremmadt Landh” och blefue skepsbyggare”. Yrkesvalet tyder på en ovanlig rörlighet som låg utanför det traditionella bondesamhället. Att lämna hembygden för arbete som skeppsbyggare i ett annat land förutsatte tillgång till nätverk, kontakter och ekonomiska resurser.

Här är det frestande att se ett samband med familjens ställning. Jon Brunk framträder i källorna som en välbärgad bonde och rusthållare, med tillgångar som kan ha gett sönerna handlingsutrymme. Ekonomisk trygghet kunde öppna dörrar i en tid då de flesta var bundna till jord och gård. Äldre släktband eller personliga kontakter kan också ha spelat en roll, men omständigheterna är okända.

Att Peter uppgav sig vara född i Tåssegärde kan vid första anblick förvåna, eftersom man kunde förvänta sig Bäckaby. Det är dock inte ovanligt att personer anger den plats där de vuxit upp som födelseort. En möjlig förklaring är att Peter föddes sent i Jons liv. Efter Jons död 1598 kan änkan ha lämnat Bäckaby och med barnen flyttat till Tåssegärde, som sannolikt tillhörde familjens egendom.

Märit Jonsdotter

Märit, ofta även kallad Marit i källorna, gifte sig med Jon Nilsson Buller i Komstad. Han är känd från en arvstvist 1613 och återfinns samma år i Älvsborgs lösen. Åren 1614–1618 var han knekt ”opå tågh”.

Märit är belagd som Jons hustru från sommartinget 1617 då hon och Jon köpte halva Backegården i Komstad för 23 daler och en oxe. År 1635 förvärvade de halva skattegården i Tåssegärde som berättades om tidigare. De flyttade från Komstad till Tåssegärde omkring 1642 och de återfinns i 1643 års mantalslängder för både Komstad och Tåssegärde. År 1652 utökade de sitt ägande i med en åttondel Tåssegärde.

Både Jon och Märit förekommer i mantalslängderna för Tåssegärde till och med 1663. Det är en lucka 1664 men i 1665 års mantalslängd är Märit änka. Jon avled således någon gång 1663-1664. Änkan Märit är upptagen i de två följande mantalslängderna för 1665 och 1666. Om hon därefter togs ur mantal på grund av ålderdom eller om hon avled går inte att avgöra.

Jon och Märit fick sönerna Olof, Per och möjligen även en dotter Ingeborg.

Per Jonsson var troligen den äldre av de två sönerna och gifte sig omkring 1652 med Kerstin Svensdotter och de kom att dela brukningen i Tåssegärde med Jon och Märit. De hade två kända barn, båda döttrar:

• Britta Persdotter (1653-1716), gm Nils Persson (1660-1704), brukade i Tåssegärde
• Märit Persdotter (1668-1734), gm Måns Olofsson (1663-1695), brukade i Tåssegärde

Även sonen Olof Jonsson kom att bruka i Tåssegärde. Han var född omkring 1634 och gifte sig omkring 1666 med Ingrid Svensdotter. Olof dog år 1700 i en ålder av 66 år. I dödboken säges han och hustrun ha fått sex barn, av vilka fyra är kända:

• Ingeborg Olofsdotter (1664-1748), gm Jon Persson (1665-1732), bosatta i Tåssegärde
• Jon Olofsson (1671-1719), gm Ingeborg Nilsdotter (-1750), brukade i Tåssegärde
• Karin Olofsdotter (1681-1737), gm Johan Olofsson Hörberg (-1742), brukade i Tåssegärde
• Britta Olofsdotter (1691-1759), gm Måns Olofsson (-1735), brukade i Tåssegärde

Svärsonen tar över gården

De båda ryttarna, Jon Brunk och Gudmund Persson i Brohult i Hjälmseryds socken, hade tjänat tillsammans under Smålandsfanan under många år och torde ha känt varandra mycket väl. Båda deltog i fälttågen mot Ryssland 1580–1582 samt 1589–1592, förutom alla mönstringar hemmavid. Gudmund Persson återfinns i skattelängder redan 1565 och är belagd som ryttare från år 1577.

Gudmund hade en son, Per, vilken tog över som ryttare för gården Brohult någon gång mellan 1592 och 1598. Noggrannare går inte att veta då det är en lucka i källmaterialet för dessa år.

Per var ryttare för Brohult enligt 1598 års rulla och 1599 enligt landskapshandlingarnas ryttarlängd. I årliga räntan för samma år, 1599, står för Per fortfarande för Brohult men nu också för första gången i Bäckaby. Då står han före en av de två skattegårdarna i kyrkbyn och har efterträtt svärfadern Jon Brunk. Slutsatsen är att Per hade gift sig senast 1599 med Jons dotter Estrid och tagit över gården i Bäckaby efter dennes död 1598. Samtidigt fortsatte han att bruka skattegården i Brohult, vilket han gjorde fram till och med 1603 enligt årliga räntan.

Det var Per och Estrid som drev gården vidare i Bäckaby. De fick många barn, men drabbades hårt av Sveriges krig under 1600-talet. Per var ryttare i många år, men när han sadlat av för gott red hans söner och mågar för rusthållet i hans ställe. Enligt egen utsago förlorade han alla sina söner, den ene efter den andra, samt två mågar i krigen.

Läs mer om ryttaren Per och Estrid i: Ryttaren Per Gudmundsson i Bäckaby

Estrids dotterson, Per Bengtsson Bäckman, kom så småningom att ta över gården. Även han blev ryttare, säkert med sin i bygden kände morfar som förebild. Att hans morbröder stupat på Europas krigsskådeplatser synes inte ha avskräckt honom, snarare tvärtom. Per Bäckman for ut med Karl XII när Stora Nordiska kriget bröt ut men hans äventyr slutade år 1702 i Polen.

Läs mer om honom i inlägget: Kornetten Per Bengtsson Bäckman

Samhällsförändringarna under Jons livstid

Man bör inte föreställa sig det äldre bondesamhället som stillastående och oföränderligt. Under Jon Brunks livstid genomgick Sverige djupgående förändringar inom politik, religion och krig, omvälvningar som påverkade hela samhället – och i hög grad även böndernas vardag och levnadsvillkor.

Jon Brunk, verksam under senare delen av 1500-talet, levde i en tid präglad av maktskiften, religiös omdaning och återkommande krig. Under hans uppväxt omvandlades Sverige från ett katolskt rike till ett lutherskt, en förändring som inte bara berörde kyrkan utan även rättsväsen, förvaltning och synen på kronans makt.

Efter Gustav Vasas död 1560 följde en period av politisk instabilitet. Erik XIV, Johan III och Sigismund kom att representera skilda religiösa och politiska riktningar. Särskilt Sigismunds katolska tro bidrog till de motsättningar som mot seklets slut ledde till öppen konflikt med hertig Karl.

Samtidigt drogs riket in i långvariga och kostsamma krig. Livländska kriget och Nordiska sjuårskriget krävde betydande resurser i form av utskrivningar, skatter och leveranser. För allmogen innebar detta en tilltagande ekonomisk belastning och en allt tydligare närvaro av staten i det lokala livet.

Under perioden stärktes kungamakten och rikets förvaltning byggdes ut. Skatteuppbörden effektiviserades, kontrollen över jord och resurser skärptes och statens krav blev mer regelbundna och mer direkt kännbara.

Även skatteväsendet förändrades under 1500-talet. Kronan ökade sin kontroll över jord och uppbörd, och beskattningen knöts allt tydligare till den enskilde bonden. För allmogen innebar detta att statens krav blev både mer regelbundna och mer svårfrånkomliga.

Mot slutet av Jon Brunks liv stod Sverige inför ännu en avgörande brytpunkt. Striden mellan Sigismund och hertig Karl utvecklades till ett inbördeskrig som kom att få långvariga följder för rikets styrelse och religiösa inriktning.

Andra Brunkar i källorna

Namnet Brunk förekommer sporadiskt i olika källor från 1500- till 1700-talet. I det följande redogör jag för några personer med detta namn som på något sätt kan knytas till Fröderydsbygden.

Det finns även andra Brunkar i skilda delar av Sverige och Finland som inte behandlas här. Det rör sig sannolikt om flera olika släkter, även om ett samband i vissa fall inte helt kan uteslutas.

Brunk Persson i Rösås, Bäckaby socken, hade barn som senare kom att bosätta sig på olika gårdar. De förde patronymikonen Brunksson och Brunksdotter, men kallas i källorna ibland endast Brunk, vilket lätt kan ge intryck av ett fast släktnamn. Så benämns exempelvis Per Brunksson i Slageryd Västergård som Per Brunk vid Västra häradsting den 18 februari 1698 (§ 48).

Vid Västra häradsting utfärdades år 1666 ett bördsbrev för skräddaren Sven Persson Brunk, som senare levde och verkade i Stockholm och var död senast 1711. Hans föräldrar var Per Lindormsson och Märit Andersdotter i Lönseslätt i Hultsjö socken. Farfadern, Lindorm Birgersson i Gistingstorp i samma socken, var bisittare i Västra häradsrätt och riksdagsman år 1617.

Det förefaller sannolikt att Sven på något sätt var släkt med Jon eller Åke Brunk. Möjligen tog han det i bygden etablerade namnet i samband med att han blev hantverkare och flyttade till Stockholm. Hur detta släktskap i så fall såg ut återstår dock att utreda – om det överhuvudtaget låter sig göras.

Jag håller för troligt att Sven på något sätt var släkt med Jon eller Åke Brunk och att han tog det i bygden anrika namnet när han blev hantverkare och flyttade till Stockholm, men hur det släktskapet ser ut återstår att reda ut om det överhuvudtaget är möjligt.

Se vidare i Ingela Fröderbergs berättelse om Skräddaren Sven Persson Brunk.

Vid Västra häradsting den 18 juni 1662 omnämns en Jon Brunk utan angiven hemort. Ärendet rörde en gård i Yggersryd i Hultsjö socken. Det väcker frågan om en möjlig koppling till skräddaren Sven Persson Brunk, vars släkt hade rötter i samma socken.

Och så till den oundvikliga tiotusenkronorsfrågan: var Jonas Jonsson Brunk – mannen som slog sig ned i den holländska kolonin Nya Nederländerna och vars egendom kom att kallas Bronck’s Land, vilket senare gav namn åt både Bronx County och stadsdelen Bronx i New York – son till Jon Brunk? Eller var han i stället son till Jon Nilsson (Buller) och Märit Jonsdotter i Komstad?

Frågan är lika lockande som svår att besvara. Sambanden är inte självklara, och källorna är fåordiga. Jag återkommer därför till ämnet i ett kommande inlägg, där frågan får prövas mer ingående.

Hur jag är släkt med Jon Brunk

Jag är släkt med Jon Brunk från döttrarna Estrid och Märit på följande sätt. Fler uppgifter om dessa personer finner du i min Databas.

1. Estrid Jonsdotter
   • Märit Persdotter (död 1705)
   • Per Bengtsson Bäckman (död 1702)
   • Dottern Annika Persdotter (1694-1772)
   • Jöns Johansson Norlin (1719-1792)
   • Katarina Jönsdotter Norlin (1768-1815)
   • Magnus Svensson (1789-1829)
   • Anna Katrina Magnidotter (1814-1899)
   • Johannes Magnus Petersson (1846-1934)
   • Frans August Rydlund (1875-1958)
   • Hanna Lindgren/Gustafsson (1912-1980)
   • Arnold Lindgren (1933-2018)
   • Thomas Lindgren
2. Märit Jonsdotter
   • Per Jonsson
   • Märit Persdotter (1668-1734)
   • Per Månsson Malmberg (1688-1734)
   • Måns Persson Malmberg (1718-1761)
   • Johan Månsson Malmberg (1743-1807)
   • Annika Johansdotter (1782-1858)
   • Lisa Magnidotter (1812-1886)
   • Sven Petersson (1837-1925)
   • Gustaf Lindgren (1865-1933)
   • Edvin Lindgren (1903-1943)
   • Arnold Lindgren (1933-2018)
   • Thomas Lindgren

Slutord

När jag inledde arbetet med en biografi över Jon Brunk kunde jag knappast ana hur omfattande det skulle bli. 1500-talets militära rullor och landskapshandlingar är i dag digitalt tillgängliga, men materialet är krävande. Det är ett mödosamt arbete att söka i det myller av uppgifter som döljer sig i räkenskaper och längder, även om själva handstilen ofta är förvånansvärt lättläst när man väl lärt sig den.

Arbetet har ändå gett resultat. Jag har kunnat belägga Jons ursprung i Fröderyd, följa hans bosättning i Bäckaby, klarlägga både hans och brodern Åkes dödsår samt med viss sannolikhet knyta Brunk Persson i Rösås till honom. Resultaten har presenterats i en serie inlägg under det gångna året.

En besvärande lucka kvarstår dock mellan åren 1557 och 1572, då Jon inte kan följas i rullorna. Alternativa tolkningar har prövats, men det samlade källmaterialet talar ändå för att Jon i Torp 1555–1556 och den senare Jon i Bäckaby är en och samma person, om än utan absolut bevis.

Jons förmögenhet kan ha haft sin grund i en välbärgad släkt, men det är också möjligt att krigsbyte i Livland bidrog till att stärka hans ekonomiska ställning. I vilken utsträckning detta skedde kommer vi sannolikt aldrig att få veta.

Källorna är fåordiga, men tillräckliga för att ge konturer åt ett liv som annars kunnat försvinna helt. Där, mellan raderna i rullor och domböcker, lever Jon Brunk ännu kvar.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

De tidigaste spåren efter Brunk i Vasatidens källor; På det småländska höglandet, under de oroliga åren under andra hälften av 1500-talet, levde två bröder – Åke och Jon Brunk – i de avlägsna socknarna Fröderyd och Bäckaby. De båda valde att tjäna i det nybildade Smålands Ryttare, en inhemsk och pålitlig styrka skapad av Gustav Vasa. I detta inlägg berättar jag om bröderna ursprung och presenterar min teori om vem deras far kan ha varit samt var han bodde. I kommande inlägg kommer jag att fördjupa mig i Åkes och Jons levnad och öden. Oavsett om du har rötter i Fröderyd eller ej, ger denna och följande inlägg om Brunkarna en inblick i ett svenskt 1500-tal – en tid av konflikter, möjligheter och omvälvande förändringar.

Från jord till värja – Åke Brunk, ryttare i Vasakungarnas tjänst; Det här är berättelsen om Åke Brunk – bonden från Fröderyd som blev ryttare under de första Vasakungarna. Under 1500-talets blodiga krig mot Danmark och Ryssland stred han för kronan, från Smålands djupa skogar till fälten i öster. Åke var ingen hjälte i historieböckerna, men hans liv speglar en tid då varje bonde kunde bli soldat – och varje fälttåg kunde bli det sista. Han byggde upp en välbärgad gård, rustade hästar, lejde män, och såg sina söner ta över arvet. Men själv föll han i främmande land. Genom mönsterrullor, jordeböcker, och andra skattelängder träder en sällsynt tydlig människogestalt fram: ryttaren från Äsprilla – som levde för jorden, men dog för riket.

Måns Åkesson i Fröderyd Norrgård; Måns Åkesson i Fröderyd Norrgård var nämndeman, skattebonde och stamfader till en omfattande släkt i Fröderydbygden. Med hjälp av bevarade källor går det att följa hans familj och efterkommande genom större delen av 1600-talet, från arvsskiftet efter hans död till dess att gården slutligen lämnade släkten.

Byar och torp i Fröderyd; byarna och torpen i Fröderyd socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Byar och torp i Ramkvilla; byarna och torpen i Ramkvilla socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Fröderyds gäld i landskapshandlingarna 1545-1629; Utforska 1500-talets landskapshandlingar och upptäck spåren efter dina förfäder! Här har jag samlat över 6 000 poster från perioden 1545–1629, hämtade ur 86 volymer och tusentals sidor av historiska räkenskaper. Fokus ligger på socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län, men även närliggande områden kan finnas representerade. För släktforskaren är detta en ovärderlig källa – jordeböcker, tiondelängder och mantalslängder som listar bönder och gårdar under Vasatiden. Oavsett om din släkt finns här eller i närliggande socknar kan registret vara en nyckel till din historia.

Livet i tre smålandssocknar under Älvsborgs Lösen 1613; Vad man kan få ut ur Älvsborgs lösen 1613, både ur ett släktforskarperspektiv och ur ett hembygdsperspektiv? Som utgångspunkt har jag tagit de tre socknarna Fröderyd, Ramkvilla och Bäckaby och visar vad uppbörds- och rannsakningslängderna berättar om människorna som levde där för drygt fyrahundra år sedan. Om deras kamp mot fattigdom, gårdar som brann upp och även ett dråp som begicks.

Bäckaby gamla kyrka; För länge sedan, i början av 1580-talet, inträffade en ödesdiger händelse i Bäckaby socken. Den gamla medeltida träkyrkan eldhärjades och när morgonen grydde kunde sockenborna förtvivlat se att allt som återstod av deras kära tempel var en rykande ruin. De danne, strävsamma och hårt arbetande bäckabyborna tog nya krafter och gav sig i kast med att bygga en ny kyrka. De fick själva dra det tyngsta lasset med införskaffande av timmer med mera, men de bad också om stöd från högre ort och fick det från både biskopen och självaste kung Johan III. I detta inlägg berättar jag vad landskapshandlingarna kan berätta om bäckabybornas återuppbyggnad av kyrkan. En kyrka som genom åren om- och tillbyggdes men som efter 300 år hade tjänat ut och ersattes av en ny och större stenkyrka. Den gamla träkyrkan fick sin sista plats i Jönköpings stadspark, tills även den slukades av lågorna en vårdag år 2000.

Kungliga brev; i detta inlägg finns valda delar ur landskapshandlingarnas avskrifter av kungliga brev som jag hittills samlat på mig och som jag nu delar med mig av. Det är främst material från Jönköpings län och i synnerhet från Fröderydbygden.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Saköreslängder för Västra härad 1555-1618; I detta inlägg delar jag med mig av mina avskrifter av saköreslängder (böteslängder) för Västra härad som jag funnit i landskapshandlingarna och som täcker perioden från 1555 till och med 1618. Sammanlagt är det 441 sakören varav 302 av dem är från åren före 1611, det vill säga innan den äldsta domboken för Västra härad.

Rullor Smålands Kavalleriregemente; Det här registret över Smålands kavalleriregemente innehåller ryttarna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad) och omfattar perioden 1589 till 1692. Totalt är det över 2000 poster.

Ryttaren Per Gudmundsson i Bäckaby; Det här är berättelsen om ryttaren Per Gudmundsson i Bäckaby socken på det småländska höglandet. Han levde 1570 till 1654 och under hans ryttarkarriär var krigen många. Han var med på båda sidor i inbördeskriget då kung Sigismund avsattes. Han skickades mer än en gång till andra sidan Östersjön för att försvara de svenska intressena där. Han var med i Kalmarkriget och brände stad och landsbygd i Skåne. Hur många äventyr kunde han inte berätta för sin hustru och sina barn? Kanske dessa berättelser lockade sönerna att även de vilja ge sig ut som ryttare? Men i motsats till Per var de alls inte lika lyckosamma; den ene sonen efter den andra blev slagen i främmande land.

Smålands Ryttare; I detta inlägg presenterar jag Alf Åbergs Smålands Ryttare, som utgjorde den inledande delen av boken Kungliga Smålands Husarregementes Historia, utgiven 1975. Alf Åberg, en framstående historiker och arkivarie, var doktor i historia och hade en lång och framgångsrik karriär som forskare och skribent. Med stor expertis och engagemang har han skildrat den småländska ryttarhistoriens utveckling. Åberg, som även var chef för Krigsarkivet mellan 1979 och 1982, är känd för sina omfattande bidrag till svensk militärhistoria.

Skördarna i en smålandssocken 1556-1618; Hur mycket skörd kunde en bonde räkna med att få på 1500- och 1600-talet? Och hur mycket kunde den variera mellan goda och dåliga år? Dessa frågor skall jag försöka svara på genom att använda uppgifter från tiondelängderna. Som exempel har jag tagit de tre socknarna Fröderyd, Ramkvilla Bäckaby på det småländska höglandet, med en fördjupning i skördeutfallet för bönderna i Bäckaby.

Källor

Samlingarna Fröderyds gäld i landskapshandlingarna 1545-1629, Kungliga brev, Västra härads dombok och Rullor Smålands Kavalleriregemente innehåller samtliga gjorda referenser till Brunk från texten ovan. Tänk på att dessa register nedan är en sekundärkälla och ska betraktas därefter. Vissa uppgifter kan saknas eller innehålla fel och bör kontrolleras mot originalet. Tänk också på att registret är hjälp för sökning i originalkällorna, och att de inte bör användas i stället för originalen. Var och en som använder uppgifterna är ansvarig för hur dessa sprids.

Bilder

Bilder

1. Thomas Lindgren / chatGPT.
2. Bild: Riksarkivet. Källa: Landskapshandlingar, Smålands handlingar, SE/RA/5121/5121.05/1555: 11 (1555), bildid: A0046902_00275.
3. Bild: Riksarkivet. Källa: Landskapshandlingar, Smålands handlingar, SE/RA/5121/5121.05/1562: 18 (1562), bildid: A0047132_00031.
4. Thomas Lindgren / chatGPT.
5. Bild: Riksarkivet. Källa: Landskapshandlingar, Smålands handlingar, SE/RA/5121/5121.05/1579: 6 (1579), bildid: A0047506_00289.
6. Thomas Lindgren / chatGPT.
7. Thomas Lindgren / chatGPT.
8. Bild: Riksarkivet. Källa: Landskapshandlingar, Smålands handlingar, SE/RA/5121/5121.05/1589: 1 (1589), bildid: A0047690_00188.
9. Bild: Riksarkivet. Källa: Militieräkningar, 1579 års räkenskaper, SE/KrA/0455/G I 1579/14 (1579), bildid: A0063831_00139.
10. Bild Riksarkivet. Källa: https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0063831_00238.
11. Bild: Riksarkivet. Källa: Landskapshandlingar, Smålands handlingar, SE/RA/5121/5121.05/1586: 3B (1586), bildid: A0052493_00085.
12. Bild: Riksarkivet. Källa: Landskapshandlingar, Landskapshandlingar Smålands handlingar, SE/RA/5121/5121.05/1586: 3B (1586), bildid: A0052493_00074.
13. Thomas Lindgren / chatGPT.
14. Bild: Riksarkivet. Källa: Militieräkningar, 1589 års räkenskaper, SE/KrA/0455/G I 1589/14 (1589), bildid: A0064050_00012.
15. Bild: Riksarkivet. Källa: Militieräkningar, 1589 års räkenskaper, SE/KrA/0455/G I 1589/14 (1589), bildid: A0064050_00020.
16. Bild: Riksarkivet. Källa: Militieräkningar, 1590 års räkenskaper, SE/KrA/0455/G I 1590/28 (1590), bildid: A0064082_00014.
17. Bild: Riksarkivet. Källa: Militieräkningar, 1590 års räkenskaper, SE/KrA/0455/G I 1590/28 (1590), bildid: A0064082_00014.
18. Bild: Riksarkivet. Källa: Militieräkningar, 1590 års räkenskaper, SE/KrA/0455/G I 1590/28 (1590), bildid: A0064082_00042 & 00044.
19. Bild: Riksarkivet. Utan känd proveniens (Kartor och ritningar). SE/RA/81001, volym 0003:00001 (1600–1650), bildid: R0001511_00001. Bilden är beskuren.
20. Thomas Lindgren / chatGPT.
21. Thomas Lindgren / chatGPT.
22. Bild: Riksarkivet. Källa: Militieräkningar, 1596 års räkenskaper, SE/KrA/0455/G I 1596/7 (1596), bildid: A0064234_00026.
23. Bild: Riksarkivet. Källa: Övre bilden: Militieräkningar, 1590 års räkenskaper, SE/KrA/0455/G I 1590/28 (1590), bildid: A0064082_00058. Mellersta och nedre bilden: Militieräkningar, 1590 års räkenskaper, SE/KrA/0455/G I 1590/28 (1590), bildid: A0064082_00064.

Västra härads dombok

För fullständiga avskrifter, se Västra Härads Dombok.

1613-07-14 §13 Tvist om gårdsköp

Sammanfattning: Jon Nilsson i Komstad hade länge varit i tvist med sina syskon om två skattegårdar som de ärvt efter sin avlidne far – en i Komstad och en i Älgabäck i Hjärtlanda socken. Vid tinget utreddes saken och det fastställdes att fadern genom arv och köp ägt båda gårdarna. Under sin livstid hade han delat upp egendomen mellan barnen. De fyra döttrarna – Karin, Kerstin, Elin och Ingegärd – hade tillsammans fått gården i Älgabäck, medan sönerna Per och Jon Nilsson fått gården i Komstad, som ansågs vara något bättre. Senare hade dock anspråk riktats mot Komstadgården, då vissa arvingar där haft en olöst andel. För denna andel hade 48 daler betalats ut. Rätten beslutade därför att samtliga syskon skulle dela denna kostnad i proportion till sina arvslotter: bröderna skulle vardera betala 12 daler och varje syster, eller hennes barn, 6 daler. Därefter skulle gårdarna behållas enligt den fördelning fadern tidigare gjort, eftersom den ansågs lagenlig.

1617-06-06 §13 Fasta på gårdsköp

Vid tinget uppträdde flera personer som säljare, många av dem med fullmakt för syskon eller familjemedlemmar. Det gällde Jon Gudmundsson i Komstad, Lars i Uppåkra, Jon i Mejensjö samt Kerstin genom sin make Jöns Persson, liksom Sven Esbjörnsson för sin hustru. De sålde halva Komstad Backegård till Jon Nilsson och hans hustru Märit Jönsdotter. Köpesumman uppgick till 23 daler samt en oxe. Genom arv och köp kom Jon Nilsson att äga halva gården i Komstad, inklusive kvarn och fiskevatten.

1631-06-04 §1 Ägotvist

En häradssyn genomfördes i Bäckaby socken för att lösa en gränskonflikt mellan Säby säteri, ägt av Anders Göransson Stierna och representerad genom hans fogde Per Bengtsson, och skattebönderna Hemming i Knutstorp och Måns i Doestorp. Tvisten rörde huruvida Säby torpare, särskilt de vid Bråten och Fågelleken, påstods ha utvidgat sina marker på skatteböndernas områden. Under förhandlingarna vittnade Måns Åkesson i Fröderyd, som var systerson till den sedan länge avlidne kvartermästaren Jon Brunk, att denne Brunk i berusat tillstånd hade förstört gränsmarkeringarna med hjälp av andra. Markeringarnas placering bekräftades av ytterligare vittnen, däribland Jon Andersson i Rösås och Jon i Puketorp. Efter vittnesmålen och inspektion av landmärkena, dömdes slutligen gränsen till förmån för skattebönderna i Knutstorp, med vissa undantag. Hus och tomt vid torpet Bråten skulle förbli intakta på Säbys sida, medan övriga marker dömdes till Knutstorp. Beslutet godtogs av båda parter, och tvisten ansågs därmed avslutad.

1631-08-25 §35 Fasta på gårdsköp

Per Gudmundsson i Bäckaby gav tillkänna att på hans gård Bäckaby har Jon Brunk, som förr ägde gården, låtit en i släkten bygga ett torp Åslatorp. Efter Jon Brunks död drog hans måg Peder Gudmundsson på tåg. Medan han var borta gick torparen till fogden och lät skriva torpet för kronotorp i den årliga räntan. Eftersom Hans Kungliga Maj:t nådeligen unnat och eftergivit sin trogne undersåte, att samma hemman nu må komma under skatte igen, tingsköttes därför Åslatorp in under Peder Gudmundsson och hans hustru Estrid Jonsdotter till evärdlig ägo.

1635-11-11 §21 Dokument

Ett gammalt dombrev från 1579, utfärdat på Sankt Botolfs dag, presenterades för rätten. Där framgick att Åke Brunk i Äsprilla (avliden) med en tolvmannaed menade att Ärnamåla var hans rättmätiga fädernejord och låg under skattegården Storgården i Bäckaby. När Åke sålde Bäckaby gård till sin bror Jon Brunk, överlämnade han även brevet som bekräftade äganderätten till Ärnamåla. Efter Jons död tog hans brorson Måns Åkesson i hemlighet brevet och förvarade det fram till sin egen död. Under tiden sålde Måns olovligen halva Ärnamåla till Jon i Komstad i utbyte mot ett silverstop, två kor och en stut. Frågan togs upp i rätten i samband med att gårdsbrevet på Bäckaby skulle granskas.

1635-11-11 §22 Fasta på gårdsköp

Jon i Komstad med fullmakt på sin hustru Märit Jonsdotters vägnar tingsköter Per Gudmundssons hustru Estrid i ½ Storgård i Bäckaby. Byte mot 1/2 Tåssegärde i Ramkvilla socken och torpet Ärnamåla i Bäckaby socken.

1635-11-11 §23 Fasta på gårdsköp

Jon Nilsson i Komstad fullmäktig på sin hustru Märit Jonsdotter tingsköter Per Svensson och hans hustru Kerstin Jonsdotter torpet Ärnamåla.

1652-05-17 §22 Fasta på gårdsköp

Jon Svensson i Svarthult, Ingrid Månsdotter, Bengt Larsson och Per Olofsson uppgav inför rätten att de sålt och upplåtit sin åtting i Tåssegärde, till Jon Nilsson och hans hustru Marit Jonsdotter samt deras arvingar. I köpesumma fick Jon Svensson 16 daler kopparmynt, Ingrid Månsdotter 4 riksdaler och 1 mark, Bengt Larsson 2 riksdaler och 1 mark kopparmynt samt Per Olofsson 6½ daler kopparmynt. Samtliga parter intygade att betalningen var till fullo mottagen.

1658-06-30 §9 Intyg

Peter Jonsson från Flensburg begär bördsbrev att han är född i Tåssegärde, Ramkvilla. Han uppvisar pass utfärdat av Sten Bielke och Peter Julius Coyet i Köpenhamn 1658. Peter Jonsson berättar att hans bror Nils avlidit barnlös i Christianshavn (del av Köpenhamn) i april 1658. Peter Jonsson berättar att han och hans bror Nils lämnade hembygden i unga år men besökte sin mor Ingrid Månsdotter i Tåssegärde 1642 som då levde. Peter och Nils har en syster Märit Jonsdotter som lever och bor i Tåssegärde.

Övrigt

• Livland, https://sv.wikipedia.org/wiki/Livland
• Packlakans värde, 1500-talets Handel i Hälsingland
• Nordiska tjugofemårskriget, https://sv.wikipedia.org/wiki/Nordiska_tjugofem%C3%A5rskriget
• Kungliga Smålands Husarregementes Historia, utgiven av Föreningen Smålandshusarens redaktionskommitté, Eifels boktryckeri AB, Eksjö 1975
• Släkten Brunk i Bäckaby, häfte, författad av Gudrun Ragnerby i Slageryd, Bäckaby