Smålands Ryttare 1608-1629
I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1608–1629. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Alf Åberg, en framstående historiker och arkivarie, var doktor i historia och hade en lång och framgångsrik karriär som forskare och skribent. Med stor expertis och engagemang har han skildrat den småländska ryttarhistoriens utveckling. Åberg, som även var chef för Krigsarkivet mellan 1979 och 1982, är känd för sina omfattande bidrag till svensk militärhistoria.
Med tillstånd från Alfs söner, Gunnar och Johan, har jag fått möjlighet att publicera materialet i sin helhet. Den fullständiga artikeln omfattar perioden 1543 till 1800-talet och sträcker sig över 118 sidor. Andra publicerade delar:
Den tredje Smålandsfanan
I januari 1608 utsåg Karl IX Måns Pedersson Stierna – en yngre bror till Arvid till ryttmästare för en tredje Smålandsfana. Denna skulle uppsättas av Måns Pedersson och bestå av ryttare som satt hemma i landet och inte ville låta sig brukas i kronans tjänst. Han skulle också värva nya ryttare.
Av en rulla framgår hur Måns Stierna gick till väga för att sätta upp sin nya fana. Han reste omkring i häraderna och sammankallade alla de gamla ryttarna som tidigare ”låtit sig bruka till tåg och resa” men nu var hemma i landet och betalade kronan skatt. I Eksjö samlade han ryttarna från Södra Vedbo härad och antecknade där 12 ryttare, som förklarade sig villiga att dra ut igen. I Tutaryd i Sunnerbo härad kom 10 ryttare, medan 4 andra, som också fått kallelsen, höll sig undan. De tio närvarande bad om hjälp med rustningen – om så skedde ville de på nytt anmäla sig under fanan.
I Fryeled samlades inalles 26 man. Sju av dem var bönder, som redan höll en rustning. Två av dem hade sina söner ute på krigståg, ”dock räckte de väl- villig handen” och var själva redo att dra ut. De fem andra som också ställt upp ”karl och häst” sade sig vilja tjäna, om de fick någon hjälp av kronan. I Svenarum kom 10 ryttare från Västra härad till möte och förklarade sig villiga att på nytt tjäna. Deras kamrater var borta från socknen ”på köpstadsresa”.
I Ljungarum kom 34 man från Tveta härad – de flesta av dem var villiga
att tjäna på nytt som ryttare. I Bredaryd kom 12 ryttare från Västbo härad, medan 5 andra höll sig undan. De 12 som kommit till mötet räckte alla ”välvillig handen” och svarade alla som ryttaren Nils i Trånebo: ”Kunna vi bekomma hjälp utav Hans Majestät, så ville vi gärna tjäna”. Inalles antecknade sig 108 gamla ryttare i västra Småland. 19)
Kriget med Danmark 1611-1613
I början av år 1611 räknade de tre Smålandsfanorna långt över 600 man. Sedan Danmark i april samma år förklarat krig med Sverige, bröt ryttarna upp från sina gårdar och samlades under sina tre ryttmästare Peder Hammarskjöld, Måns Stierna och Christer Some, för att försvara gränsen.
Måns Stierna och Christer Some gick med sina fanor till Jönköping, där de förenade sig med huvudarmén under Karl IX och Gustav Adolf, medan Peder Hammarskjöld med sin fana från Kalmar län av de framryckande danskarna drevs in i Kalmar. I maj stormade danskarna staden och började belägra slottet, som tappert försvarades av Hammarskjöld och hans män. Eftersom svenskarna var herrar till sjöss, kunde de i juli hämta ut de småländska ryttarna och föra dem till fälthären.
Samma månad blev Hammarskjöld avlöst som kommendant på Kalmar slott av ryttmästaren Christer Some. Det var en mycket otacksam uppgift som Some ställdes inför. Danskarna hade skjutit en bräsch i muren. Den 2 augusti var krutet på slottet nästan slut, och inför budet att danskarna skulle storma nästa morgon, beslöt Some att kapitulera. Dagen efteråt överlämnade han Kalmar genom ackord. Soldaterna fick fritt avmarschera, medan Some själv gick i dansk tjänst. Karl IX anklagade honom för förräderi och lät beslagta hans gods, men beskyllningen var med all sannolikhet falsk. Kungen behövde en syndabock, och till en sådan utsåg han Christer Some. 20)
I augusti erövrade danskarna också Öland, men månaden efteråt tog Gustav Adolf med sig en styrka, i vilken Smålandsryttarna ingick, och återerövrade ön. Peder Hammarskjöld lämnades kvar som ståthållare på Borgholm.
I början av krigsåret 1612 fick de tre smålandsfanorna operera var för sig. Ryttmästare Knut Drake, som övertagit Peder Hammarskjölds fana från Kalmar län, låg förlagd som skyddstrupp på Öland, medan Måns Stiernas fana fick delta i ett härjningståg mot det danska Halland. Han och hans folk var med om att besegra en dansk truppstyrka nära Varberg den 21 februari.
Den tredje fanan hade efter Christer Somes övergång till danskarna fått som befälhavare ryttmästare Abel Svenske. Denna fana följde med Gustav Adolf på hans härjningståg mot norra Skåne, då staden Vä och många skånska socknar brändes. När Gustav Adolf på återvägen den 11 februari nått Vittsjö och tagit sitt nattkvarter i prästgården, blev han överfallen av en dansk häravdelning. I den följande striden led svenskarna ett svårt nederlag. Ryttmästare Abel Svenske stupade tillsammans med många småländska ryttare. De som Knut Drakes fana lyckades taga sig över riksgränsen blev efter återsamlingen i Ryssby instuckna i Knut Drakes fana.
Efter denna dramatiska händelse övertog Nils Stiernsköld befälet över allt krigsfolket i Småland, ryttarna och fotfolket likaväl som de uppbådade bönderna. Det blev en tillfällig paus i krigsrörelserna och Stiernsköld fick tid att organisera gränsförsvaret i Småland. 21)
I slutet av maj landsteg starka danska trupper under Gert Rantzaus befäl på Öland. Knut Drakes fana blev genast invecklad i strid. Han och hans ryttare skötte sig tappert men blev tvungna att inför övermakten dra sig in på Borgholms slott. Efter ett utfall från slottet, som resulterade i stora förluster, såg sig kommendanten Peder Hammarskjöld tvungen att begära ackord den 11 juni. I kapitulationsvillkoren ingick att besättningen skulle få fritt avtåg men trots detta blev den grundligt utplundrad av fienden.
Knut Drake och hans män kom över till Södra Möre, där han genast började rekrytera nytt folk till fanan. I juli gick de småländska ryttarna under Gustav Adolfs befäl mot Rantzau, som lämnat Öland och nu opererade i södra Småland. Kungen stötte samman med honom vid Långemåla söder om Högsby den 22 juli, och i den följande striden blev Rantzau grundligt besegrad.
Måns Stierna och hans ryttare fick tjänstgöra som vakt åt kungen vid de underhandlingar i Ulvsbäcks prästgård, som resulterade i freden med Danmark i Knäred i januari 1613.
Måns Stiernas fana
Efter freden fanns det bara två fanor i Småland – den ena förd av Måns Stierna, den andra av Knut Drake. Omedelbart efter freden fick ryttmästaren Knut Håkansson Hand order att på nytt sätta upp en tredje småländsk ryttarfana, 125 man stark. Med denna drog han på sommaren 1613 ut i Pontus De la Gardies ryska fälttåg, dit han hade sänts som svensk legat. Hans män låg kvar i fält hela året, men efter hemkomsten blev fanan upplöst och ryttarna stacks in i Knut Drakes fana.
Efter fredsslutet med Ryssland år 1617 bestämde kungen att de småländska ryttarna skulle samlas på en enda fana och därmed få en fastare organisation. Fanan ställdes under ryttmästare Måns Stiernas befäl, medan Knut Drake fick andra uppgifter han skulle sluta sitt verksamma liv som överkommendant på Jönköpings slott.
Den 30 september 1619 mönstrades Måns Stiernas fana i Högsby i Kalmar län av fältöversten Herman Wrangel och den skotske översten Patrick Ruthwen (Redevin). Mönsterrullan är detaljerad och lämnar uppgifter om hur ryttarna var fördelade på sina gårdar i de olika häraderna. 22)
Fanan var uppdelad på fem korpralskap som omfattade var sitt område enligt följande:
| Korporalskap | Härad | Antal |
|---|---|---|
| Erik Grys | Östbo | 39 |
| Erik Grys | Sunnerbo | 15 |
| Erik Grys | Västbo | 5 |
| Erik Grys | Västra | 34 |
| Erik Grys | Norrvidinge | 3 |
| Erik Grys | Kinnevald | 3 |
| Inalles | 99 | |
| Ingemar Vastesons | Handbörds | 10 |
| Ingemar Vastesons | Stranda | 1 |
| Ingemar Vastesons | Södra Möre | 9 |
| Ingemar Vastesons | Öland | 28 |
| Inalles | 48 | |
| Sven Halls | Tjusts | 10 |
| Sven Halls | Tunaläns | 11 |
| Sven Halls | Sevede | 9 |
| Sven Halls | Aspelands | 6 |
| Sven Halls | Östra | 14 |
| Inalles | 50 | |
| Jöran Trulssons | Norra och Södra Vedbo | 50 |
| Jöran Trulssons | Inalles | 50 |
| Lasse Bosons | Östra | 24 |
| Lasse Bosons | Uppvidinge | 11 |
| Lasse Bosons | Allbo | 13 |
| Lasse Bosons | Konga | 2 |
| Inalles | 50 | |
| Summa summarum | 297 |
Det framgår av denna sammanställning att ryttarna var fördelade över hela Småland – men dock fortfarande med huvudstyrkan förlagd i nordvästra delen av landskapet. Inte mindre än 166 ryttare bodde på gårdar i Jönköpings län, medan 47 låg i Kronobergs län och 84 i Kalmar län och på Öland.
En intressant utveckling visar korpralskapen. Det är uppenbart att varje korpralskap avsåg att omfatta ett geografiskt begränsat område. Det är en organisation som klart pekar framåt mot kompaniområdena under indelningsverkets dagar.
När den tredje Smålandsfanan sattes upp år 1608, förekom det – som vi sett (s. 25) – fortfarande rusthållare som stod för mer än en rustning. Några rusthållare hade en son ute i fält, andra en ”karl”, men de var ändå villiga att själva dra ut, om de fick hjälp med en ny rustning av kronan. Denna metod att rusta med både en ryttare och sig själv var nu definitivt på avskrivning. Gustav II Adolf ville att varje rusthållare skulle ansvara för endast en rustning – den som han själv red för. På 1620-talet skulle denna rustningsmetod med – som termen löd – ”egna karlar” bli den helt dominerande.
Ryttarfanorna blir kompanier
År 1620 utbyttes den gamla benämningen fana mot kompani. Det var inte bara en namnförändring. På 1610-talet hade Gustav II Adolf i grund lärt känna kriget på slagfältet, både hemma i Småland och i österled. Han hade sett svagheterna i den svenska stridsorganisationen: det ålderdomliga stridssättet bakom bråtar och palissader, de oövade förbanden och bristen på enhetlighet i beväpningen och utrustningen.
Under fredsåren efter det ryska krigets slut år 1617 studerade kungen grundligt de moderna krigsvetenskapliga verk som utkommit i utlandet. Han drog egna slutsatser av vad han läste och sökte sedan experimentera fram nya stridsformer, modernare vapen och slagkraftigare förband.
Den nya krigsorganisationen byggdes upp på kompanierna. Med kompaniet skapade kungen ett förband, som vilade på stabil grund. Det hämtade sina soldater från gårdarna inom ett begränsat område – något eller några härader – vilket skapade en god sammanhållning i truppen. Kompaniet skulle ha en fastställd styrka – 125 hästar (av dem 25 hästar tillhöriga befälet och 100 ryttare), som vid vakanser lätt kunde fyllas. I fred kunde kompaniet samlas och övas av sina officerare, och i krig kunde det utveckla en hög stridskraft.
På Gustav II Adolfs tid blev kavalleriet det främsta närkampsvapnet. Ryttarnas vapen – värjan och pistolen – var de lämpligaste för strider man mot man, och alltmer kom värjan i förgrunden. Under det stora tyska kriget tjänstgjorde infanteriet bara som ett slags stödjande vapen till ryttarna, som ofta kom att avgöra striden på slagfältet. 28)
År 1620 delades Måns Stiernas gamla Smålandsfana i två kompanier. För det ena kompaniet i västra Småland blev han själv chef, medan det andra i östra Småland ställdes under befäl av Knut Drake. Året efteråt drog kompaanierna – vardera 125 hästar starka – ut med Gustav II Adolf i det nya kriget med Polen. Trupperna landsteg i Riga, och hela hösten deltog ryttarna i fälttåget i Livland.
I början av januari 1622 dog ryttmästaren Måns Stierna i borglägret vid Burtnick. 24) Han hade då i fjorton år fört sina småländska ryttare i fält. Hans kista fördes tillbaka över havet och begravdes i Kärda kyrka, där hans gravsten sattes upp. Samma år slöt kungen stillestånd med Polen, och på hösten fick ryttarna återvända till sina gårdar.
I januari 1623 mönstrades Smålands ryttare i Växjö. Båda kompanierna hade nu fått nya ryttmästare. Stiernas kompani hade övertagits av Peder Månsson Lood, Drakes av Carl Jönsson Sabelsköld – båda hade tidigare tjänstgjort som löjtnanter vid förbanden. 25)
Bara 105 ryttare hade kommit hem från Livland. Många av dem hade förlorat sina hästar i kriget. Rullan berättar om det stora arbete som krigsöversten och mönstringskommissarien Nils Stiernsköld hade utfört för att rekrytera hugade ryttare och anskaffa hästar som uppfyllde bestämmelserna om föreskriven höjd. Inalles 178 nya ryttare antogs av Stiernsköld vid mönstringen. Dessutom lämnar rullan namnen på ytterligare 20 ryttare, som inte kunnat komma till mönstringen i Växjö på grund av pesten och 15 omönstrade ryttare som stod på Öland.
De båda kompanierna räknade alltså tillsammans över 300 ryttare. Alla närvarande befäl och ryttare hade hästar, och de flesta var utrustade med föreskrivna vapen — värjor och pistoler.
Nya kompanier ställs upp
De småländska ryttarna var ett gränsförband, och gränsen var utsatt för ett ständigt hot. På 1620-talet bestämde därför Gustav II Adolf att kavalleriet i Småland skulle förstärkas.
År 1624 uppsattes två nya kompanier. Det ena ställdes under befäl av Lorentz Wagner, en tysk adelsman som gått i svensk tjänst. Han fick överstelöjtnants titel och blev chef för den skvadron ryttare som var under uppsättning i Småland. Wagner avgick vintern 1627 från sin tjänst och ersattes då som överstelöjtnant och chef för styrkan för en kort tid av Claus Dietrich Sperreuter, en av de stora äventyrsriddarna under det Trettioåriga kriget. Sperreuter blev år 1630 överste och chef för Östgöta ryttare och skulle sedan efter svåra sammanstötningar med det svenska överbefälet i Tyskland övergå i kejserlig tjänst.
Det andra nya kompaniet uppsattes på Öland och fick som chef Carl Joachim Karberg. Hans kompani mönstrades i januari 1626 och räknade då 124 man. 26)
Hösten och vintern 1626 färdigställdes hela fyra nya ryttarkompanier i Småland. Två av dem uppsattes av Göran Gyllenstierna och Gert Mundus, som blev deras första chefer. De båda andra kompanierna tillkom på så sätt att Peder Månsson Loods gamla kompani, som kommit hem från Preussen, för
stärktes med nya rekryter och sedan delades. Chef för det ena kompaniet blev den 19-årige Fredrik Stenbock och för det andra Erik Bengtsson Grijs (av ätten Hierta).
Den gamle ryttmästaren Peder Månsson Lood fick år 1628 avsked med kungliga nådevedermälen från Smålands ryttare, där han gjort hela sin militära bana. Han dog år 1647 och ligger begravd i Rydaholms kyrka.
Med Carl Jönsson Sabelskölds gamla kompani fanns det sålunda nu sju kompanier ryttare i Småland. Vintern 1627-1628 blev ytterligare två kompanier färdiga. De ställdes under Isak Lilliesparre och Jon Lilliesparre. 27)
Slaget vid Wallhof
År 1625 återupptog Gustav II Adolf striderna i Livland. I Tyskland rasade då som värst det stora religionskriget, men den svenske kungen var ännu inte beredd att ingripa i det tyska kriget. Han ville först göra upp med Polen och skapa trygghet på den östra fronten, innan han började några operationer söderut. Målet var nu närmast att erövra Livland och inordna landet i det ny- bildade svenska Östersjöväldet. 28)
I början av juni 1625 fick Carl Jönsson Sabelsköld order att med sina småländska ryttare marschera till Kalmar för att därifrån överskeppas till Riga. Sådana överskeppningar var alltid äventyrliga. Om en överskeppning över Östersjön, där även småländska ryttare var med, berättar kungen i ett brev till rikskanslern Axel Oxenstierna. Storm och motvind mötte skeppen utanför Livlands kust. ”Vi höllo sjön i tre dagar i regn, blåst och elakt mörkt väder, varav våra skepp läck, maste- och segellösa blevo, särdeles de som ryttarna förde. Huru hästarna foro kunnen I tänka. Folkets proviant blandades så med spisöl, som utläckte och salt vatten, att det icke mycket drygare därav vart.” Kungen säger också att han lärt hur äventyrligt det är ”folk i myckenhet över sjö att föra”. 29)
Denna sommar 1625 tycks överfarten dock ha gått lyckligt. Trupperna samlades genast efter landstigningen och fördes mot Kokenhusen, polackernas starkaste fästning i södra Livland. Fästningen kapitulerade redan den 15 juli. Kungen drog nu vidare söderut mot Litauens gräns. Han behövde mera kavalleri för att kunna behärska det stora slättlandet. Bland andra befälhavare fick också ryttmästare Lorentz Wagner order att ta sig över till Livland med sitt nyuppsatta kompani. En storm i Östersjön splittrade hans styrka, men i början av oktober kom han och ett fyrtiotal ryttare över till Riga. Resten av dem stannade i Kalmar.
Kungen hade under tiden haft ett lyckosamt fälttåg och erövrat de fasta orterna Dorpat, Birze och Mitau i Kurland. På hösten beslöt han att lägga sina trupper i vinterkvarter i Riga. Men polackerna ville annorlunda. I början av november ryckte starka polska avdelningar fram mot floden Düna. Huvuddelen av dem bestod av lättrörligt kavalleri.
Den 6 november bröt Gustav II Adolf upp från Riga med de trupper han samlat där. Det rådde svåra förhållanden i den svenska armén. Man hade knappast ens proviant för dagen. Vädret var svårt, och man saknade vinterutrustning. Man frös och svalt. Till Axel Oxenstierna skrev kungen att ”här måste jag smula för folket som man plägar göra för hönsen”. Han klagar också över ”onda, kalla logement” och över kosackerna, ”fiendens orena änglar”, som störde förbindelserna bakåt.
I december lyckades man med stora ansträngningar få fram proviant, ammunition och pälsar till trupperna. Efter noggranna förberedelser beslöt sig kungen för att slå till. Större delen av de polska trupperna hade samlats vid byn Wallhof söder om Düna. Här stod de under befäl av den litauiske marskalken Johan Stanislaus Sapieha.
Den 5 januari 1626 gick kungen och hans trupper över den tillfrusna Dünafloden och den 7 januari attackerade han polackerna vid Wallhof. De båda Smålandskompanierna marscherade med kavalleriet i täten med kungen.
Polackerna som stod uppställda på en höjd var något underlägsna svenskarna. Striden avgjordes av det svenska artilleriet och av kavalleriet som bröt igenom den polska slagordningen, högg ner allt ”som där råkas kunde” och tvingade polackerna till oordnad flykt. Förlusterna var obetydliga på den svenska sidan. ”Det är att skatta lika med ett mirakel att vid en sådan märklig victoria ingen enda av de våra blivit dödad”, konstaterade kungen.
Striden vid Wallhof var inget stort slag, men det var det första där Gustav II Adolf uppträdde som härförare på öppna fältet. Det tidigare så segerrika polska kavalleriet hade besegrats med sina egna vapen. Till minne av sin andel i segern fick Smålands husarregemente fästa namnet Wallhof 1626 på sina fanor.
Först på våren 1627 fick de båda Smålandskompanierna komma tillbaka till hembygden.
Krigsåren i Preussen
Efter framgångarna i Livland beslöt Gustav II Adolf att sommaren 1626 förlägga krigsskådeplatsen till Preussen för att där söka nå ett avgörande med sin polske motståndare. De hemmavarande småländska kompanierna under ryttmästare Karberg och Lood kallades till Stockholm, där de mönstrades i juni 1626.
Den 23 juni avseglade armén från Djurhamn, med ryttarkompanierna ombord på transportflottan. Fem dagar senare var fartygen framme vid Preussens kust och trupperna kunde börja landsättas nära den befästa staden Braunsberg. Redan dagen efteråt den 29 juni togs denna stad genom stormning.
I början av juli överlämnade sig den stora handelsstaden Elbing. De inalles 250 småländska ryttarna följde sedan kungen på hans marsch mot Marienburg, Dirschau och Mewe, där de kastade en polsk styrka över ända och besegrade huvudstyrkan vid Warmhof. Sedan de undsatt staden Mewe i slutet av september, förlades trupperna i vinterkvarter. De småländska ryttarna låg förlagda i Marienburg.
De svenska ryttarförbanden hade lidit stora förluster under 1626 års fälttåg. Det var av detta skäl som kungen gett order om att nya kompanier skulle sättas upp i Småland. I februari 1627 kom det befallning från fältlägret att de från Livland hemkomna båda ryttarkompanierna liksom de båda nyuppsatta kompanierna skulle översändas till Preussen. De första dagarna i juni 1627 mönstrades truppen av pfalzgreven Johan Kasimir i Kalmar. Det var inalles fyra kompanier under sina chefer Lorentz Wagner, Gert Mundus, Göran Gyllenstierna och Carl Jönsson Sabelsköld. 30)
Vid mönstringen i Kalmar utdelades standar till kompanierna. Kostnaderna för dessa – till taft, silke och målning – uppgick till närmare 80 daler. 31) Förbanden var inte trots ryttmästarnas ansträngningar komplett utrustade. En del pistoler, värjor och harnesk utdelades till dem först sedan de nått fram till Elbing. I Kalmar hamn låg redan fraktskeppen färdiga, utrustade med proviant och furage. Ryttarna gick ombord, och under juni månads förlopp fördes de över havet och samlades till fälthären i Preussen.
Peder Månsson Loods kompani hemsändes i juni för att omorganiseras (se s. 30). De övriga fem kompanierna sammanfördes i ett nytt taktiskt förband en skvadron under överstelöjtnant Lorentz Wagners befäl. Skvadronen deltog i de heta striderna kring Dirschau under juli och augusti och följde därefter kungen på hans fortsatta fälttåg under hösten. Sedan Gustav II Adolf i mitten av oktober rest hem till Sverige, blev trupperna förlagda i vinterkvarter i Preussen. Överstelöjtnant Wagners ryttare fick sina kvarter i trakten kring Marienburg.
I oktober 1627 hemsände överstelöjtnant Wagner utförliga rullor över de fem kompanierna till Krigskollegium i Stockholm. 32) Det framgick av dem att förlusterna under fälttåget varit avsevärda. Av den ursprungliga styrkan på 472 ryttare var nu endast 361 behållna, men av dem hade 43 man förlorat sina hästar — de kallas i rullan för ”hästlösa” ryttare. 39 ryttare rapporterades som slagna (stupade i strid) eller döda (avlidna i lägret eller på marschen). 44 var sjuka i lägret, medan 8 hade sänts hem. 11 ryttare uppgavs som saknade, och ytterligare 2 hade blivit fångar hos polackerna. Slutligen hade 7 ryttare rymt från förbandet.
I februari 1628 hölls mönstring i lägret med skvadronen, som nu stod under Sperreuters befäl. 33) Då hade styrkan behållna ryttare ytterligare krympt samman till 337 man. På Göran Gyllenstiernas kompani rapporterades 22 man som döda – sannolikt som följd av någon epidemi i fältlägret. 4 andra ryttare uppgavs som ”förlovade” – det innebar att de hade fått permission att resa till Sverige. Det rapporterades vid mönstringen att många ryttare saknade pistoler och hästar. Efter mönstringen fick varje ryttare sin välbehövliga krigslön – 30 daler vardera.
Under sommaren 1628 översändes ytterligare tre kompanier av Smålands ryttare till krigsskådeplatsen i Preussen. För första gången stod nu åtta småländska ryttarkompanier i fält under kungen. De räknade inklusive befälshästarna inalles 783 hästar. Efter marscher och strider kring Weichsel under hösten smalt styrkan snabbt samman till 611 hästar.
I oktober 1628 fick Smålands ryttare äntligen återvända till Sverige med sorgebud till många ryttarhem.
Regementet tar form
Som redan nämnts (s. 33) hade kungen hösten 1627 börjat sammanföra ryttarkompanierna i skvadroner under särskilda befälhavare. Denna organisation var ett led i skapandet av den större taktiska organisationen – kavalleriregementet. Regementet skulle enligt kungens planer bestå av två skvadroner, vardera om 4 kompanier. Varje kompani skulle bestå av hundra ryttare.
Under fredsåret 1629 förekom omfattande rekryteringar till kompanierna och de sammanfördes nu till ett regemente. Redan i juli 1628 hade kungen utsett den 26-årige Per Brahe – den senare berömde statsmannen och generalguvenören i Finland – till överste och förste chef för Smålands kavalleri.
Efter Sperreuters avgång utsågs Jon Lilliesparre till överstelöjtnant vid den nya organisationen. Carl Jönsson Sabelsköld blev major men avgick år 1629 och efterträddes då i denna befattning av ryttmästaren Carl Joakim Karberg.
Kompanierna blev föremål för noggranna mönstringar i mars, juli och september 1629. Flera hundra rekryter antogs. Nya hästar visades upp, mättes och approberades. Ryttarna försågs med vapen och annan utrustning.
Kompanierna hade byggts upp snabbt men ändå efter en bestämd plan. De omfattade avgränsade områden, där de hämtade sina rekryter och där befäl och ryttare låg förlagda.
Vid en mönstring i Kalmar i september 1629 upprättades en första översikt över ”Fördelningen av Smålands ryttare”. 34) Den ger oss en intressant och unik möjlighet att studera planen bakom denna första indelning av ”Greve Pers regemente”. Av översikten framgår att de nio kompanierna låg förlagda med tre kompanier vardera inom varje län.
| Län | Kompani | Typ | Härad | Antal |
|---|---|---|---|---|
| Kronoberg | Översten Greve Pers | Officershästar | 25 | |
| Kronoberg | Översten Greve Pers | Ryttare | Östra | 100 |
| Kronoberg | Översten Greve Pers | Ryttare | Summa | 100 |
| Kronoberg | Gert Mundus | Officershästar | 21 | |
| Kronoberg | Gert Mundus | Ryttare | Östra | 18 |
| Kronoberg | Gert Mundus | Ryttare | Kinnevald | 2 |
| Kronoberg | Gert Mundus | Ryttare | Konga | 27 |
| Kronoberg | Gert Mundus | Ryttare | Uppvidinge | 49 |
| Kronoberg | Gert Mundus | Ryttare | Summa | 96 |
| Kronoberg | Isak Lilliesparre | Officershästar | 20 | |
| Kronoberg | Isak Lilliesparre | Ryttare | Norrvidinge | 15 |
| Kronoberg | Isak Lilliesparre | Ryttare | Sunnerbo | 77 |
| Kronoberg | Isak Lilliesparre | Ryttare | Allbo | 15 |
| Kronoberg | Isak Lilliesparre | Ryttare | Summa | 107 |
| Jönköping | Jon Lilliesparre | Officershästar | 25 | |
| Jönköping | Jon Lilliesparre | Ryttare | Södra Vedbo | 49 |
| Jönköping | Jon Lilliesparre | Ryttare | Norra Vedbo | 34 |
| Jönköping | Jon Lilliesparre | Ryttare | Tveta | 33 |
| Jönköping | Jon Lilliesparre | Ryttare | Summa | 116 |
| Jönköping | Fredrik Stenbock | Officershästar | 20 | |
| Jönköping | Fredrik Stenbock | Ryttare | Vista | 1 |
| Jönköping | Fredrik Stenbock | Ryttare | Västra | 83 |
| Jönköping | Fredrik Stenbock | Ryttare | Tveta | 18 |
| Jönköping | Fredrik Stenbock | Ryttare | Summa | 102 |
| Jönköping | Erik Grijs | Officershästar | 21 | |
| Jönköping | Erik Grijs | Ryttare | Östbo | 53 |
| Jönköping | Erik Grijs | Ryttare | Mo | 12 |
| Jönköping | Erik Grijs | Ryttare | Västbo | 47 |
| Jönköping | Erik Grijs | Ryttare | Summa | 112 |
| Kalmar | Göran Gyllenstierna | Officershästar | 23 | |
| Kalmar | Göran Gyllenstierna | Ryttare | Tunalän | 17 |
| Kalmar | Göran Gyllenstierna | Ryttare | Tjust | 37 |
| Kalmar | Göran Gyllenstierna | Ryttare | Sevede | 14 |
| Kalmar | Göran Gyllenstierna | Ryttare | Aspeland | 21 |
| Kalmar | Göran Gyllenstierna | Ryttare | Handbörd | 13 |
| Kalmar | Göran Gyllenstierna | Ryttare | Summa | 102 |
| Kalmar | Joachim Karberg | Officershästar | 24 | |
| Kalmar | Joachim Karberg | Ryttare | Öland | 104 |
| Kalmar | Joachim Karberg | Ryttare | Summa | 104 |
| Kalmar | Ingemar Wastensson | Officershästar | 18 | |
| Kalmar | Ingemar Wastensson | Ryttare | Stranda | 8 |
| Kalmar | Ingemar Wastensson | Ryttare | Norra och Södra Möre | 48 |
| Kalmar | Ingemar Wastensson | Ryttare | Norra Mot | 31 |
| Kalmar | Ingemar Wastensson | Ryttare | Summa | 87 |
| Inalles officershästar | 197 | |||
| Inalles ryttare | 926 | |||
Som tidigare nämnts skulle varje kompani enligt bestämmelserna bestå av 100 ryttare. Den småländska styrkan var sålunda mer än fulltalig.
Indelningsverket i Småland skulle förändras flera gånger under de följande åren, men denna 1629 års fördelning av ryttarna är ändå intressant. För första gången låg nu kompanierna – befäl och manskap – någorlunda jämnt fördelade över hela landskapet. Man stod inför Trettioåriga krigets kraftanspänning, och endast genom en sådan indelning av truppen blev det möjligt att uttaga största möjliga värnkraft ur bygderna.
Har du kommentarer eller vet mer?
Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.
Vidare läsning
Smålands Ryttare 1543-1606: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1543–1606. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975). Alf Åberg, en framstående historiker och arkivarie, var doktor i historia och hade en lång och framgångsrik karriär som forskare och skribent. Med stor expertis och engagemang har han skildrat den småländska ryttarhistoriens utveckling. Åberg, som även var chef för Krigsarkivet mellan 1979 och 1982, är känd för sina omfattande bidrag till svensk militärhistoria.
Smålands ryttare 1629-1637: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1629–1637. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands Ryttare 1641-1678: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1641–1678. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands Ryttare 1679-1699: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1679–1699. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands Ryttare 1700-1722: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1700–1722. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands Ryttare 1724-1790: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1724–1790. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands Ryttare 1791-1891: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1791–1891. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
De 206 belönade Småländska ryttarna; I militieräkningen för 1596 finns en lista på de småländska ryttare som tillerkändes 6 daler vardera för deras insatser vid stormningen av Kalmar natten mellan den 1 mars och 2 mars 1599. Jag har skrivit av den och finns här nedanför under ”Stormpenningen”. Här finner vi bland annat tre ryttare från Fröderyd och kvartermästaren Jon Brunk från Bäckaby.
Militieräkningar; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från Riksarkivets ” Militieräkningar 1537-1827”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.
Strödda militiehandlingar före 1631; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från ”Riksarkivets Strödda militiehandlingar före 1631”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.
Rullor Smålands Kavalleriregemente; Det här registret över Smålands kavalleriregemente innehåller ryttarna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad) och omfattar perioden 1589 till 1692. Totalt är det över 2000 poster.
Rulla 1632 Smålands Ryttare; Det här är en avskrift av rulla 1632:2 för Fredrik Stenbocks kompani. Detta kompani bestod av 103 ryttare från Västra och Tveta härader. De är mönstrade i Kalmar den förste juni 1630, alldeles innan överskeppningen till Usedoms stränder. De var med från allra första början då Sverige med Gustav II Adolf trädde in på scenen i det stora krig som pågick i Tyskland; det som för eftervärlden är känt som trettioåriga kriget men då kallades för Tyska kriget. Mönsterskrivaren Nils Persson fortsatte att anteckna ryttarnas öden fram till oktober 1631 vilket ger oss en förhållandevis detaljerad bild av var regementet rörde sig och vilka strider de var inblandade i.
Källor
Texten i detta inlägg är hämtad från boken Kungliga Smålands Husarregementes Historia, utgiven av Föreningen Smålandshusarens redaktionskommitté, Eifels boktryckeri AB, Eksjö 1975.
Källhänvisningar
19) MR 1610/8, Kra.
20) I. Wadén, Berättande källor till Calmarkrigets historia, 1936, s. 31-56.
21) B. Broomé, Nils Stiernssköld, 1950, s. 75 ff.
22) MR 1619/11, Kra.
23) G. B. Barkman, Gustaf II Adolfs regementsorganisation vid det inhemska infanteriet.
(Medd. fr. generalstabens krigshistoriska avdelning I, 1931), s. 15 ff.
24) Hult a. a. s. 51.
25) Rullor 1623: 1, Kra.
26) Rullor 1627: 4, Kra.
27) Hult a. a. s. 10.
28) Om fälttåget i stort se Generalstaben, Sveriges krig 1611-1632, II, 1936, s. 174 ff.
29) Rikskanslern Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, II: 1, 1888, s. 156.
30) Rullor 1627: 11, Kra.
31) Sveriges krig, II, a. a. s. 325, not.
32) Rullor 1627: 11, Kra.
33) Rullor 1628: 5, Kra.
34) Rullor 1629: 1, s. 116, Kra.