När Sara Samuelsdotter föddes var hon ett litet mirakel för sina hårt prövade föräldrar. Hon var nämligen det enda barnet i en syskonskara om tio som inte var dödfött eller som dog inom ett dygn. Här är berättelsen om Sara och hennes föräldrars liv som spänner över hela 1700-talet. Den försöker levandegöra dessa människors liv, öde och levnadsvillkor och som utspelas i byn Slageryd i Bäckaby socken på det småländska höglandet.

Saras föräldrar var Samuel Larsson och Kerstin Månsdotter och de brukade Slageryd Östergård i Bäckaby socken. Föräldrarna kom båda från Slageryd och gifte sig strax före jul 1722. Kerstin var då 25 år gammal och nu var det dags för de unga tu att sätta eget bo och bilda familj. Första barnet kom 1725 men var dödfött. Två år senare slutade det på samma sätt, även det barnet var dödfött. Eftersom barnet var dödfött döptes det inte och fick därmed inget namn, inte officiellt i alla fall. I dödboken står det helt kortfattat:

Dominica 24 Trinitatis begrofs Samuels barn i Slagerydh som war dödfödt.

De dödfödda barnen noterades i dödboken, men räknades inte in i antalet som dött det året. Man gjorde så antagligen för att man ansåg att dessa barn aldrig levat.

Drygt ett år senare, i mars 1729, nedkom Kerstin med en litet gossebarn som i dopet fick heta Lars. Här följde Samuel och Kerstin traditionen att äldste sonen fick farfars namn. Men lyckan blev kortvarig; Lars dog strax efter dopet.

De följande två åren, 1730 och 1731, framfödde Kerstin ytterligare två dödfödda barn. Nog för att barnadödligheten förr var hög, men detta var något högst ovanligt.

Det gick fyra år till nästa barn, då Sara föddes 1735. Hon är inte införd i Bäckabys födelsebok, men det var inte så ovanligt att sådana missar skedde. En försiktig glädje började spira i deras hem; kunde detta lilla barn välsignas med ett långt liv?

Följande år föddes ännu ett barn som strax dog. Året därpå, 1737, nedkom Kerstin med deras tionde och sista barn. Men även detta dog innan det hann döpas. Under de femton år som Samuel och Kerstin hade varit gifta hade hon nedkommit med inte mindre än tio barn; det är inte omöjligt att det var ytterligare några missfall som vi känner till. Anledningen till alla dessa dödfödda barn, eller barn som dog någon dag efter födseln, kan vi bara spekulera i. Kanske var de för tidigt födda och på den tiden fanns ingen hjälp att få. Av deras tio barn levde bara två tillräckligt länge så att de hann döpas. Alla de andra är namnlösa begravda på Bäckaby kyrkogård. Namnlösa för oss i alla fall, Samuel och Sara hade säkert namn på dem.

Fadern Samuels ursprung är något höljt i dunkel. Han var född omkring 1700 i Hjärtlanda socken, troligen i byn Älgabäck. Hans far dog när Samuel var liten; möjligen är han ryttaren Lars i Älgabäck Norrgård. Enligt moderns dödbok dog denne år 1700 och det förmodligen uti i fält i början av Stora Nordiska kriget. Enligt mantalslängderna levde fadern ännu år 1702 men 1704 sitter modern som änka på ryttartorpet. Samuel var sannolikt deras tredje och sista barn.

Samma år, eller året därpå, flyttar modern med Samuel och kanske även med storebrodern Per till Slageryd Östergård. Vad var det som drog henne dit? Själv kom hon från Eskilstorp i Hultsjö socken. I Slageryd dog några år tidigare en Elisabet Jönsdotter, född i just Eskilstorp. Kanske en syster? Eller var det sonen Per som fick brukningen där?

Modern bodde senare hos Samuel och Kerstin tills hon dog 1729, alltså några år innan Sara föddes.

Om Saras mor Kerstin Månsdotter vet vi desto mer. Hon var barnfödd i Slageryd Svensgård, och hennes föräldrar var Måns Jonsson och Elisabet Persdotter, men de var döda innan Sara föddes.

Sara hade tre morbröder och en ogift moster i Slageryd. Morbröderna Sven Månsson och Karl Månsson hade var sitt gårdsbruk i Svensgård, den tredje morbrodern Jon Månsson Slagman var bosatt i Slageryd Övergård.

Så i Slageryd fullkomligt vimlade det av släktingar; en farbror, tre morbröder, mostrar och omkring 11 kusiner i olika åldrar. Ungefär hälften av kusinerna var i Saras ålder. Båda morbröderna Jon och Sven är mina anfäder; och från Sven är jag vidare släkt med Johan Svensson (1734-1815) som levde hela sitt liv i Svensgård. Johan och Sara bör alltså ha varit lekkamrater.

Men barndomen i Slageryd fick en kämpig start för Sara. När Sara var två är dog fadern. Oturligt nog, för oss, dog han under en period då Bäckabys dödbok är mycket knapphändig. Vi får inte veta så mycket mer än var han bodde och hur gammal han var. Samuel blev bara 38 år.

Modern Kerstin Månsdotter och Sara bodde kvar i Östergård, som inhyses, hos farbrodern Per Larsson och hans hustru Lucia Svensdotter. Att vara inhyses innebar att man bodde i ett hus som man inte ägde eller hyrde, samt att man inte var i tjänst hos ägaren.

Modern levde framgent i största fattigdom, men kunde i alla fall glädja sig över att ha Sara att dela vardagen med. Men döden lurade på de små barnen; barnadödligheten var i dagens ögon ofattbart hög. Vart fjärde barn som föddes i mitten på 1730-talet fick inte uppleva sin femårsdag, och endast två av tre blev 15 år. Det var kikhosta, mässling, rödsot och smittkoppor som kom och gick. Vissa år var värre än andra. Särskilt smittkopporna återkom envist med oregelbundna mellanrum och var 1700-talets stora gissel. Sara kanske hade lite tur ändå; just åren efter hennes födelse var relativt lugna med avseende sjukdomar, men åren i början på 1740-talet dog dubbelt så många barn än vad som var vanligt. Inte otroligt att Sara insjuknade i någon eller några av dessa så vanliga sjukdomar, men att hon klarade det.

När Sara var 15 år var hon piga hos Per Jonsson i Svensgård. Han var hennes äldste kusin; han var 20 år äldre och son till morbror Jon Månsson Slagman i Övergård och kom att ha egen brukning i Svensgård. Sara var troligen också piga hos andra bönder i bygden de följande åren.

I Slageryd Västergård bodde den tre år äldre drängen Bengt Jonsson med sin mor, änkan Elin, och sin syster. De hade 1745 flyttat till Elins föräldrahem i Västergård efter makens död i Torp i Fröderyd. Så i den lilla byn Slageryd hade Sara och Bengt känt varandra sedan Sara var i nioårsåldern.

Bengt anmälde sig och blev antagen som ryttare i juni 1753 vid Smålands husarregementes mönstring i Eksjö. Han blev ryttare nummer 122 för Slageryd Svensgårds rusthåll, vid Majorens kompani. En av rusthållarna i Svensgård vara Saras morbror Sven Månsson.

Sara och Bengt fattade tycke för varandra. För att kunna gifta sig måste de ha egen försörjning, och det var nu ordnat sedan Bengt blivit ryttare med eget torp; Våghalsen kallat och som låg under Slageryd Svensgård. De gifte sig sommaren 1755 när Sara var 20 år gammal och hon var då havande i andra månaden. Märkligt nog skedde vigseln i Fröderyd och kyrka och inte, som brukligt var, i brudens hemsocken Bäckaby.

Troligen flyttade de in på ryttartorpet Våghalsen först året därpå, då den familjen som redan bodde där gav sig av. När maken blivit ryttare fick han, eller tog sig, namnet Slagman. Det var ett namn som hennes morbror Jon hade använt; han var en gammal ryttare som varit med i flera krig och ”utstod mycket ondt”. Morbrodern avled samtidigt som Sara och Bengt gifte sig, så namnet blev så att säga ledigt.

I februari 1756 nedkom Sara med deras första barn, en pojke som fick heta Jonas. Det var efter Bengts far (Jon). Men säg den glädje som varar; pojken fick problem med magen och dog av ”magsjuka”, sju månader gammal.

Inte långt efter Saras och Bengts giftermål hopades mörka krigsmoln nere på kontinenten och Sverige hotades att dras med i det, som som snart innefattade de flesta länder i Europa. Sverige förhöll sig inledningsvis neutralt, men drogs i början av 1757 in i det som kom att kallas det pommerska kriget. Nu fördes delar av Smålands ryttare över till Pommern, däribland Bengt.

Troligtvis hade Bengt redan lämnat Sverige när Sara, i november 1757, nedkom med deras andra barn. Det var var dock ett dödfött ”piltebarn”, som prästen skrev in i dödboken.

Sara kände mycket väl till riskerna med soldatyrket när hon gifte sig med Bengt. Hon hade säkerligen hört om morbror Jon Slagmans berätta om sina äventyr under sin krigstjänst. Hon kände till flera som gått ut i fält och aldrig återkommit. I hennes barndom fanns en jämnårig grannflicka i Slageryd, som också hette Sara, vars far hade varit soldat och som dog i hattarnas krig 1741.

I Pommern var Smålands ryttare med om flera strapatser och mindre drabbningar, som till exempel vid Taschenberg i september 1760. Bengt var hemifrån i fem år eller så ”och ehuru han war der ofta i stor fara, kom han lyckeligen och oskadd hem”, vilket borde ha varit senast under första halvan av 1762. Men inte alla av hans kamrater i hans kompani hade samma lycka. Många dog och många var de som befanns vara ”död i fångenskap”, som det står i Generalmönsterrullan för 1761.

I granngården framlevde Saras gamla mamma, Kerstin Jönsdotter, sina sista levnadsår. Hon var sista tiden ”sjuklig i bröstet” och avled på sommaren 1762 i en ålder av 64 år. ”Fattigdom fölgde henne, all dess tid, besynnerligen (i synnerhet) efter mannens död” som det står om henne i dödboken. Sista tiden fick hon stöd ur sockenkassan, så kallad ”almosohjelp”. Hon överlevde sin make med 24 år. Efter att själv ha sett nio av tio barn få gå till graven, såg hon hur hennes dotter verkade gå mot samma öde. Hann hon få uppleva svärsonen Bengt komma hem från kriget?

Från det andra barnets födelse fram till moderns död gick över fyra år utan att Bengt och Sara fick barn igen. Av naturliga förklaringar; Bengt hade ju varit utkommenderad i Pommern. Någon gång kring 1763 verkar det som om Bengt och Sara fick det bättre då de flyttade till Västergård och tog över en brukning där. Här i Västergård föddes på sommaren samma år 1763 dottern Stina och hon kom att uppnå vuxen ålder. De kommande femton åren fick Bengt och Sara ytterligare sex barn; fyra flickor och två pojkar. Två var dock dödfödda och två dog i späd ålder. Den ene, sonen Jonas, dog 5 månader gammal av massel. Massel var detsamma som smått utslag, blemma. Utslagen kunde få ett ödesdigert förlopp med svåra inre sjukdomstillstånd.

Deras nionde barn, dottern Lisbet, föddes på senvintern 1778. Sara var nu 43 år och detta blev det sista barnet. I mars året därpå kom kopporna till grannsocknen Fröderyd och två barn dog i kyrkbyn. Sedan spred det sig till Ryd, också det i Fröderyd, för att i juni spridas i Slageryds by. Här dog under två sommarmånader fyra småbarn, däribland Bengts och Saras yngsta barn Lisbet.

Smittkopporna följde ett typiskt mönster. De kom med några års mellanrum och spred sig i bygden, hoppade från by till by, för att sedan försvinna igen. Vissa år var värre än andra. Värst i mannaminne hade året 1757 varit då 20 barn dog. Och det var barn, sällan vuxna. Det var nog så att de flesta hade fått smittkopporna som barn och om man överlevde det så var man sedan immun. Sedan Bengts och Saras bildade familj 1755 var detta den sjätte större smittkoppsvågen. Under dessa epidemier över 23 års period hade 18 barn dött bara i Slageryd, betydligt fler hade smittats, kanske så mycket som 5 gånger så många.

Hur plågsamma kopporna var, får vi veta genom den lille gossen Abraham Friberg i Fröderyd, som blev 6 år gammal. Han fick kopporna den i januari 1763 och om honom står det att läsa i dödboken: ”han säges, kort förut, önskat sig döden icke sjukdom. Gud hörde hans bön, och förlossade honom ifrån detta onda lefwerne”, läs mer om kopporna här.

På hösten 1781 blev maken Bengt sjuklig och i början av november blev han allt sämre och blev sängliggande. Han hade fått tarmvred, som är detsamma som stopp i tarmarna. Det är en mycket plågsam sjukdom; till slut brister tarmen och orsakar bukhinneinflammation och blodförgiftning och därmed döden. Detta drabbade Bengt som avled i januari 1782. Men innan han gick bort kom prästen i Bäckaby, den gamle Jonas Wickell, och gav honom den så viktiga sista nattvarden på hans sotesäng annandag jul.

Han lämnade efter sig Sara, som nu var 47 år, och tre döttrar. De var: Stina 19 år, Marta 13 år och Elin nio år.

I bouppteckningen som hölls efter Bengt en vecka senare framgår det att han och Sara hade lyckats bra här i livet. De ägde gården de brukade; den värderades till 133 Riksdaler (Specie). I stallet hade de ett gammalt sto, två stutar (oxar), fyra kor, tre kvigor (ung ko som ännu inte kalvat), en tjur, två gamla får, fyra lamm och en gris. Det sammanlagda värdet på all kreatur var 30 riksdaler. Bengt var välklädd, i hans garderob fann man bland annat en rock, en blå och en grå jacka, en skinntröja, tre livstycken (en slags väst), ett par blå byxor och ett par skinnbyxor, ett par stövlar och ett par skor med spänne. Hans gångkläder värderades lika mycket som all kreatur.

Bengt hade även lånat ut en pengar till ett värde av fem riksdaler. Fast skulderna var högre om än inte så stora; mest hade han lånat av Saras kusin Johan Svensson i Svensgård (min ana) och det var sju riksdaler.

Vid bouppteckningen var det Sara som visade alla ägodelar som värderades. Hon fick intyga att ”att ingenting med willja eller wettskap är undandålt”, underskrivet av ”Sara Samuelsdotter, En bedröfvad Enkia” som det står i bouppteckningen. Bengts död var ett hårt slag.

Saras möjligheter att driva gården ensam var liten. Hon hade kunnat göra som många andra änkor hade gjort dessförinnan; att gifta  om sig. Men det gjorde hon inte. Varför? Kanske ville hon inte ha någon annan efter sin Bengt. Eller så var det helt enkelt inte så lätt att hitta en ny make. Sara var not inte så attraktiv för en ung man utan egna barn, men en medelålders änkling som kunde driva gårdsbruket några år tills döttrarna blev äldre? Vi vet inte hur hon tänkte, men kanske var lösningen att äldsta dottern gifte sig? Efter Bengts bortgång var ryttartjänsten ledig. Så det som hände var att den nu nittonåriga dottern Stina gifte sig med den nye ryttaren Sven Nilsson från Paddingetorp, som ligger något nordost om Slageryd. Han efterträdde som sagt Bengt som ryttare för Slageryd Svensgård och även han tog sig namnet Slagman.

Stina flyttade till därför till ryttartorpet Våghalsen, och även Sara kom efter med de två yngsta döttrarna, Marta och Elin. Under hennes tid här fick hon se fyra barnbarn komma till världen, varav de två yngsta fick heta Samuel (som Saras far) och Sara (efter henne).

Sara bodde på ryttartorpet i omkring tolv år, innan läget förändrades igen. Nu var det yngsta dottern Elin som gifte sig 1794 och hon hade hunnit fylla 22 år. Hon gifte sig med Sven Persson från Ramkvilla och de kom att bruka Slageryd Västergård. Sara flyttade nu dit istället. Och mellandottern Marta följde också efter, men som piga åt lillasyster Elin. Varför var det inte Marta, som var fyra år äldre än Elin, som gifte sig och tog Västergård? Man kan tycka det hade varit naturligare. Men Marta var märkt av lungsot (tbc), en sjukdom med långsamt förlopp, och dog av det 1797. Hon blev bara 28 år gammal.

I Västergård kom Sara att framleva sina sista år, sannolikt tog dottern Elin över brukningen av samma gård de ett decennium tidigare fick lämna. Kanske var det så att Sara hela tiden ägt gården men väntat på att en av döttrarna kunde ta över den? Denne var ju, åtminstone med tiden, tvungen att lösa ut sina syskon.

Saras hälsa försämrades med åren och de sista två åren var hon tämligen svag. Hon insjuknade i vad man förr kallade för ”Bröstfeber”, det vill säga lunginflammation. Hon blev sängliggande och kände slutet nalkas. Sara bad någon av sina döttrar skicka efter prästen Jonas Almark för att få en sista nattvard. Hon avled strax efter midnatt onsdagen den 16 mars 1803. I dödboken uppmärksammade prästen hennes föräldrarnas svårighet att få sina barn att överleva födseln, då han skrev att Sara ”warit en bland 10 syskon ehuru ensam af sit kön, som sett någon upwäxt”. Han noterade även att Saras ”hafwa 9 barn, 5 Söner och 4 döttrar; hwaraf allena 2 döttrar efterlefwa, hwaraf sett 8 barnbarn” av vilka fem av dem levde vid hennes frånfälle. Sara blev 68 år.

Dottern Stina bodde kvar på ryttartorpet Våghalsen till omkring 1810, då familjen flyttade till en annan stuga på Svensgårds ägor. Det var förmodligen ett enkelt torp eller stuga, på några ställen i ministerialböckerna omnämns det som backstuga. Den sociala utförsbacken berodde sannolikt på makens hälsa; enligt husförhörslängderna från denna tid är han ”oförmögen till arbete, utfattig och sjuklig”. Stina dör där 1834, 70 år gammal.

Dottern Sara fick ytterligare tre barn; sammanlagt fem varav tre uppnådde vuxen ålder. hon hade det levde betydligt bättre, materiellt sett. En av döttrarna tog över gården, men flyttade inte långt därefter till Slageryd Övergård. Där slutade också Elin sina dagar. Hon blev 75 år.

Vi har i denna lilla berättelse följt Sara Samuelsdotter och hennes föräldrar genom ett helt århundrade. Hennes värld var liten; hon levde hela sitt liv i byn Slageryd. Här var hon omgiven av morbröder, farbröder och kusiner. Här fanns ett visst skyddsnät och trygghet genom släktbanden. Men de flesta hade det knapert och hade nog så svårt att försörja sin egen familj. Ett exempel är hennes mor Kerstin som var omgiven av sina bröder och deras familjer, men som ändå levde under stor fattigdom och fick understöd av socknens gemensamma medel. Vi har också sett hur en händelse startar en kedja av nya händelser. Som när maken Bengt gick bort i sina bästa år, hur en ny ryttare rekryterades och vilken gifte sig med hennes dotter till vilken hon flyttade. Cirkeln är sluten, en ny familj tar vid.

Källor

Jag har i huvudsak använd Bäckabys ministerialböcker. Det mesta av materialet hittar du i databasen; sök till exempel på Sara Samuelsdotter.

Övrigt:

1. Kungliga Smålands Husarregementes Historia, Eifels boktryckeri AB, Eksjö 1975
2. Bengt Jonssons bouppteckning 1784: Västra häradsrätt (F) FI:7 (1780-1782) Bild 427 / sid 683