De Ogifta
Hur vanligt var det att man gifte sig, eller tvärtom, att man förblev ogift på 1600- och 1700-talet? Och hur såg de ogiftas levnadsvillkor ut? Kan man säga något om varför vissa aldrig gifte sig? Jag skall försöka besvara dessa frågor i detta inlägg genom att studera dödböckerna för två socknar på det småländska höglandet.
I dagens moderna samhälle reflekterar vi i yngre åren nog inte så mycket över ålderdomen och hur den kommer att bli. Ur ekonomisk synvinkel klarar man sig bra som singel. Men så har det inte alltid varit. Ålderdomen kunde tryggas genom att äga en gård för att sedan ta undantag när kroppen inte orkade arbeta längre. Eller ha barn som kunde ta om hand om en. Detta förutsatte att man var gift. Men som ogift var man ständigt tvungen att vara i någons tjänst, som dräng eller piga, så länge man förmådde.
Nio av tio gifte sig
Först och främst måste vi klargöra att det inte finns något entydigt svar på den första frågan i inledningen. Om en 80-åring dör ogift kan man räkna in denne bland de ogifta, men om en 30-åring dör ogift kanske denna hade gift sig kommande år. Men vanligtvis gifte man sig man då man var mellan 20 och 30 år gammal. Men det finns gott om exempel med yngre och äldre också.
Jag har i denna undersökning använt mig av material från dödböckerna i Bäckaby och Fröderyd socknar i Jönköpings län (F). Jag har skrivit av dessa och noterat personrelaterade uppgifter såsom ålder, kön, civilstånd med mera. Själva avskrifterna finner du genom att klicka på länkarna nedan:
Under denna period som spänner över 116 år är 3050 personer införda i Bäckabys och Fröderyds dödböcker. Av dessa var 1336 med säkerhet 30 år eller äldre. Jag har valt att bara ta med personer som är 30 år eller äldre, vilket får symbolisera gränsen för om en person anses ”förbli” gift eller ogift när denne dog.
Av de som blev minst 30 år är 1309 stycken med säkerhet identifierade som antingen gifta eller ogifta, det vill säga 98%. Det får anses vara en mycket bra siffra. Av dem var 1194 st gifta (92%) och 115 st ogifta (8%). Det finns ingen signifikant skillnad mellan Bäckaby och Fröderyd i detta avseende.
Diagrammet nedan visar antalet gifta (blåa staplar) respektive ogifta (röda staplar) i Bäckabys och Fröderyds socknar och när de var födda. Eftersom underlaget är ganska litet har jag delat in dem i 10-årsperioder (1700-09, 1710-19 osv); dessa tidsintervall kallas för kohorter inom demografin.
Vilken tidsperiod är relevant att redovisa? De allra flesta hade avlidit innan 80-85 års ålder, se Hur gammal blev man på 1700-talet. Vissa personer kunde visserligen bli mycket gamla, 100 år eller mer förekommer även om man skall ta dessa med en stor nypa salt, och de var inte så många. Så för att vi skall kunna få med (nästan) alla födda personer inom en given period skall vi täcka åldersintervallet 30-80 år. Det innebär att den nedre gränsen för min undersökning är 1658. På motsvarande sätt blir den övre gränsen 1724. I diagrammet har jag valt att visa lite mer, 1650-1739, men var medveten om att de första och sista tioårsperioderna inte är kompletta.
Inom den avgränsade perioden 1650-1739 som visas i diagrammet ovan var andelen ogifta något högre; 13%. Av dessa ogifta var sju av åtta kvinnor. Kvinnorna var alltså i klar majoritet, vilket tyder på ett kvinnoöverskott. Kan det ha varit på grund av alla krig som Sverige var med i? Det skulle vara intressant att se om om andelen ogifta kvinnor förändrades över tid. Och om det i så fall kan kopplas till Sveriges krig?
Under den tidigaste perioden 1650-1679 finns det 28 ogifta kvinnor mot bara 1 man. Det ligger därför nära till hands att anta att krig dränerade landet på unga män som försvann ute i fält. Kvar hemma blev kvinnor, ogifta och änkor.
Mellan 1680-89 ser vi en intressant uppgång av de ogifta, för att i nästa tioårsperiod 1690-99 falla tillbaka något. Notera den abrupta nedgången efter 1700.
Min tolkning är följande. När Sverige drogs in i det Stora Nordiska kriget år 1700 hade Sverige den kanske bäst rustade och förberedda armé någonsin. Landet hade haft en längre period av fred och efter indelningsverket införande fick soldaterna egna torp med en liten täppa att försörja sig och sin familj på. Så när denna armé drog ut i fält bestod den till stor del av gifta män. Många av dessa kom aldrig tillbaka och lämnade änkor efter sig ute i landet. Änkor med barn som fick lämna plats åt den nye knekten som skulle ta över torpet.
Efter katastrofen vid Poltava 1709, då Sverige förlorade sin armé djupt inne i Ryssland, måste en ny sättas upp. Så gjordes och redan följande år sattes den in i slaget vid Helsingborg. I denna nya armé mönstrades många unga och ofta ogifta män. I Helsingborg och på andra ställen under resten av Stora Nordiska kriget var det alltså en högre andel unga ogifta män som gick förlorade, jämfört med inledningsskedet under det första årtiondet av 1700-talet. Dessa nyrekryterade var i 20-årsåldern och således födda på 1680- och 1690-talen. Detta borde kunna förklara den ökade andelen ogifta kvinnor som vi ser i diagrammet under 1680-1699.
Pojkar och flickor som föddes runt år 1700 och därefter kunde däremot få uppleva sin ungdom under den fredsperiod som kom att kallas för frihetstiden. Här ser vi också hur andelen ogifta sjunker drastiskt.
Om vi tar perioden 1680-89 och bara tittar på kvinnorna så var andelen ogifta hela 19%. Lite förenklat motsvarar detta att per 50 födda flickor och 50 födda pojkar (som alla uppnår vuxen ålder, barnadödligheten borträknad) försvinner nio pojkar, troligtvis i krig. Det var nästan var femte ung man född i denna period. Unga gifta män är alltså oräknade här. Detta är nog en övre siffra på krigets verkningar; alla gifte sig ju inte heller under fredstid. Men det ger en bild av hur krigen påverkade lokalsamhället.
Krigsslutet 1721 kanske också förklarar uppgången i antalet födda 1720-29. Antalet födda (som blev 30 år eller äldre) ökar med 50%. Jag ser samma sak när jag tittar på födelseböckerna; från att antalet födda ha legat på runt 200 personer per årtionde under 1700-1719, tar födelsetalen ett skutt upp till över 300 under 1720-29 (+50%). Vi ser nog här effekten av hemvändande män efter freden 1721.
Ålderdomen för den ensamme
För den ensamme och fattige var ålderdomen ett stort problem; vem skulle ta hand om en när man inte längre förmådde arbeta för brödfödan? Man hade inga barn att flytta till, utan man fick arbeta så länge kroppen orkade. Därefter var man beroende av andras välvilja. I bästa fall hade man släktingar som tog hand om en.
Ett exempel på detta är Lisbet Persdotter. Hon föddes i november 1690 i Slageryd Övergård. Hennes föräldrar var Per Svensson och Kerstin Germundsdotter. Hon kunde inte läsa men kunde de grundläggande kristendomsstycken utantill. Hon var stadigt hemma hos sina föräldrar så länge de levde. På sin ålderdom bodde hon hos sina systerbarn och den sista tiden hos sin systerson Jon Svensson som då brukade Slageryd Övergård. Hos hans familj blev hon väl omhändertagen, vilka givit ”henne all tilbörlig skötsel och omwårdnad.” Vi får bilden av medmänsklighet och kärleksfullhet i Jon och hans hustru Annika Persdotter (mina anor, för övrigt). De sista åren blev Lisbet blind. Hon dog 1763 i en ålder av 72 år. (Bäckaby db 1763:12)
Karin Persdotter föddes 1692 i Gunnarstorp som första barn till ryttaren Per Siggesson och Regina Persdotter. Hon var i yngre åren i tjänst som piga på åtskilliga ställen såsom Rulla i 10 år, Äpplaryd i 12 år och i Norra Vedbo i 4 år. Där blev hon ”behäftad med wärk, så att hon måste sig hem begifva, till föräldrarna i Slageryd”. Och efter deras död kom hon till sin nästan tjugo år yngre bror Jakob i Slageryd Västergård. Den sista tiden var hon ”ganska eländig, att hon knapt kunnat röra sig.” Hon ”dödde af wärk” hos sin bror 1752, 60 år gammal. (Bäckaby db 1752:12)
Även om man hade välvilliga släktingar, så var det knapert för de flesta och det var inte alltid de klarade att försörja en åldrande släkting. I sådana fall kunde församlingen hjälpa till. Den gamla pigan, Marit Andersdotter, var almosehjon för att klara sitt uppehälle. Hon var född Brunnstorp och Hultsjö socken 1693. Föräldrarna dog tidigt och hon fick därför ge sig ut att tjäna hos andra, vilket hon gjorde ”så länge hon förmått hos ärligt folk”. De sista 29 åren var hon hos sin bror Johan Andersson i Ljunganäs Nilsgård vilken hade ”dragit all mögelig försorg om sin syster.” Även här ser vi barmhärtighet och generositet. Men brodern Johan kunde inte föda henne fullt ut, så Marit fick även hjälp ”af soknens fattigmedel” i flera år (Fröderyd db 1765:15).
Anna Jönsdotter föddes i Fröset 1688. I unga år tjänade hon som piga på flera olika ställen inom Fröderyd socken. År 1716, då hon var 28 år gammal, fick hon tjänst hos rusthållaren Karl Jonsson i Torp. Hos honom stannade hon i tre år och under denna tid fick hon en liten stuga på Torps ägor. I denna stuga kom hon att bo som inhyseshjon, som det kallades, i närmare 52 år. Hon skötte sig själv och för att klara livhanken fick hon hjälp av sockenborna, eller som man uttryckte sig på den tiden: ”njutit flera år almosa af församlingens fattig=kassa”. Anna brukade ofta sjunga hemma i sin stillhet. Då hon orkade gick hon till kyrkan och bevistade gudstjänsten ”i herrens hus ifrån början till ändan”. Sista gången hon gick dit var en månad innan hon dog. Hon blev 80 år gammal och hon var ”aldrig sjuklig, för än höga ålderdomen tilskyndande krämpor, särdeles med swag syn”. Två veckor innan hon dog klagade hon dock över ”känbara Bröstqwaf, samt de sidsta dagarna öfwer wärk i ena sidan och axlar, men förmådde dock gå uppe til sidsta natten mellan den 7 och 8 october då, hon, utan at wilja hafwa någon af gårdfolket hos sig, stängt inom sig i sit lilla torp, och om morgonen, när dörren bröts upp, fands död i sin säng.” (Fröderyd db 1768:7)
Om man inte hade släktingar som kunde ta hand om en fick man fortsätta flytta runt för att klara uppehället. Marit Persdotter ger oss ett exempel på detta. Hon föddes 1678 i Äsprilla Södergård och tjänade först hos komminister Sandman i Ramkvilla, därefter prosten Boman i Fröderyd och sedan på flera andra ställen till dess hon inte orkade mer utan slutade sina dagar i Fröderyds sockenstuga. (Fröderyd db 1744:3)
De lytta och sjukliga
I en tid då det var fler kvinnor än män var konkurrensen på äktenskapsmarknaden hård. Var man som kvinna även lytt, sjuklig eller hade andra avvikande egenskaper, var ju risken stor att man förblev ogift. I dödböckerna finns det många exempel på sådana personer, men i sanningens namn skall också tilläggas att de gifta inte heller var felfria!
Kerstin Jonsdotter föddes 1670 i Hökhult. Fadern var Jon och var soldat eller ryttare. Han for bort i krig ”och kom aldrig mehr hem”. När Kerstin var 35 år ”föll hon av en häst, och skadade sig så, att hon sedan med stor möda kunnat gå ett litet stycke.” Hon var fattig och hade det ”torftigt, och ei ätit mycket godt i Holmeshult, där hon suttit inhyses en lång tid. Warit eljest frisk.” Hon dog 1740 i en ålder av 72 år. (Fröderyd db 1740:19)
Elin Nilsdotter föddes 1686 i Lannaskede. När hon blev tillräckligt stor gav hon sig ut att tjäna som piga, som brukligt var. Men hon var det bara i ett år, eftersom hon ”kom litet ifrån sig och i sådant stånd har hon mäst warit.” Det inte lätt att veta exakt vad prästen menade när han skrev detta, men hon hade väl utvecklat någon slags sinnessjukdom. Hon framlevde sina sista år hos sin syster och hennes make, Sven Esping i Fröset. Elin dog 1744, 58 år gammal. (Fröderyd db 1744:15)
Annika Danielsdotter föddes i Kallsjö 1691 och var dotter till Daniel Esping och Lisbet Svensdotter. Hon var ”altid siuklig.” Hon skötte sin gamla mor på äldre dagar, men det var Annika som gick bort först. Hon dog 1748 i en ålder av 60 år och de sista åtta veckorna låg hon till sängs. Men hennes mor överlevde henne med sex år och blev hela 106 år! (Fröderyd db 1748:8)
1738 föddes Kerstin Petersdotter i Träde och hon var Peter Perssons och Annika Karlsdotters första barn. När hon var 14 år gammal fick hon, som de flesta barn, kopporna. Men av detta fick hon men och fick puckelrygg; det var i alla fall så som man trodde. Genom livet hade hon ”nästan ständigt omväxlande krämpor”. I dödboken skriver prästen att hon var ”upföd i et af forntidens alfvarsammaste och ordentligaste hem”. Kerstin stannade hemma på gården i Träde. Efter bägge föräldrarnes död, vilket var strax innan hon själv gick bort, levde hon i enslighet på undantagsdelen av gårdsbruket. Hon försörjde sig med diverse arbeten ”med outtröttlig flit och en agtsamhet, som väl må sägas noggrann sådant granneligen vårdade och med dess statur passande arbeten altjämnt i bästa måtton träget och troget förökade.” Hon dog 1799 i en ålder av 60 år. (Fröderyd db 1799:27)
Men så fanns det ogifta som delade sin ålderdom med varandra. I backstugan i Fröderyds kyrkby bodde från 1754 och tre årtionden framåt tre systrar under knappa förhållanden och med viss hjälp från socknens fattigmedel. Det var änkan Gunilla Nilsdotter som förlorat sin man i ryska kriget 1742 och alla hennes barn var döda så hon var utan egen familj. Den andra systern var Elisabet Nilsdotter, i sin ungdom dömd och straffad för lönskaläge och fött ett utomäktenskapligt som dock strax dog. Den tredje systern var Maria. När Gunilla dog 1769, skrev . I dödboken skrev kyrkoherden Andreas Colliander att de tre systrarna bott tillsammans ”förtroligt med” varandra i fjorton år och att detta var ”Et fullgåt exempel af Syskon=Sämja!”. (Fröderyd 1769:8)
Slutord
Vi har i denna analys funnit att nio av tio gifte sig i socknarna Bäckaby och Fröderyd under den undersökta perioden 1650 till 1739. Av de ogifta var sju av åtta kvinnor vilket tyder på ett betydande kvinnoöverskott.
För perioden 1660-1699 gifte sig fyra av fem kvinnor, det vill säga var femte kvinna förblev ogift. Vi ser en markant nedgång av ogifta efter år 1700 vilket sannolikt kan kopplas ihop med slutet av Stora Nordiska kriget 1721. Därefter ser vi även att antalet födda barn ökade markant, så mycket som 50% fler föddes efter 1720 jämfört med perioden 1700-1719.
Äktenskapet var förhoppningar om säkerhet och lycka; livscykeln som skulle omvandla det ”tärande” barnet till en ”närande” vuxen människa [2]. Och med ålderdomen kom oftast en utsliten kropp och det skedde oftast i en lägre ålder än i vår tid. Då var det tryggt att kunna ha en familj som kunde ta hand om en.
Källor
- Bäckaby (F) och Fröderyd (F) dödböcker (C:1, C:2, C:3)
- Montaillou, En fransk by 1294-1324, av Emmanuel Le Roy Ladurie, ISBN 978-91-27-16274-7