Elin hade en dröm om att få Jöns, men han var en gift man. Han var dock trött på sin hustru och lovade att rymma iväg med Elin. Men deras otillåtna samröre gjorde henne med barn och ställde allt på ända. Hur skulle de nu kunna rymma iväg? Om hon ändå kunde bli av med barnet som växte i hennes mage.

Den hemliga förbindelsen

Det var en sent på lördagskvällen den elfte december och året 1669 led mot sitt slut. Det var vinter, kallt och mörkt men i kölnan arbetade två kvinnor med att torka malten. Den ene av dem var Elisabet  Andersdotter och dotter till husbonden på gården här i Hökhult, landbofogden Anders Persson. Den andra var Elin Andersdotter som kommit från grannbyn Årset för att hjälpa till med arbetet.

Elin hade i hemlighet varit tillsammans med husbondens son, Jöns Andersson. Vilken ju också var syster till Elisabet som hon nu arbetade med i kölnan. Att vara tillsammans med Jöns var en svår synd då han redan var gift sedan fem år med Märit Assarsdotter och hade ett barn tillsammans med henne. Enkelt hor kallades det; den utomäktenskapliga förbindelsen mellan en gift och en ogift person. För Elin var ogift och kom från enklare förhållanden. Med äktenskap hade hon inte så mycket att hoppas på, men Jöns hade lovat att rymma med henne. Han hade sagt till henne att han ”hafwer ingen lust till boo eller bliffwan när min hustru”. Därför ville han hellre fly bygden. Och som vårtecken, en bekräftelse på att han menade allvar, hade han gett Elin en förgylld ring och ett förgyllt särkespänne.

Det hade varit en underbar tid med Jöns när de varit tillsammans, alltid i hemlighet. De hade tagit många olika tillfällen i akt; mest om nätterna men även när gårdsfolket hade varit i kyrkan om söndagarna. De hade träffats i Hökhult och ute på ängar och marker.

Den hemliga havandeskapet

Men allt blev annorlunda när hon i maj månad upptäckte att hon blivit med barn. Hur skulle de nu kunna rymma iväg tillsammans? Hon hemlighöll sitt havandeskap. När det led mot vinter blev det lättare eftersom hon byltade på sig mer kläder.

Den enda människa, förutom Jöns, som hon anförtrott sig åt i sitt tillstånd, var Jöns syster Elisabet. Hon som hon nu arbetade tillsammans med i kölnan.

Elin rådfrågade Jöns hur det nu skulle bli med allting. Vad skulle hon ta sig till? Jöns visste på råd. Om lördagen den elfte december, samma dag som hon var i Hökhult och arbetade i hans faders kölna för att torka malten, kom Jöns hem från marknaden i Kalmar. Han hade med sig dyrbara och ovanliga saker från fjärran land som hon aldrig tidigare hade smakat på. Han gav henne brunt bröstsocker, russin och fikon. Och dessutom kryddor. Om hon tog dessa så skulle hon bli av med barnet!

Nedkomsten utanför kölnan

Redan samma natt, när hon arbetade i kölnan, åt hon av de okända kryddorna. Och inte långt därefter kände hon hur födslostunden kom, ”hon fick så ondt att hon weste intet till sigh”. Hon var tvungen att gå ut och inte långt därefter födde hon barnet. Genast kände hon sig ”så hastigt siuk och yr”. Av barnet hörde hon inget liv och som tur var fanns ingen i närheten som såg henne.

När Elin hämtat sig gick hon in i kölnan igen för att hämta en lyssticka. När hon strax därefter kom ut igen för att leta reda på barnet fick hon till sin förskräckelse se svin utanför kölnan och att de åt av fostret. Hon schasade bort svinen och då såg hon att ena foten var borta och att de även ätit på det ena låret. Hon var nära att svimma.

Elin samlade sig och kastade in fostret i trädgården. Därefter gick hon in i kölnan och fortsatte med arbetet och det var klart efter en halvtimme. Då gick hon återigen ut och hämtade fostret som hon nyss slängt iväg och tänkte att det nog var bäst att ta hand om det så ingen hittade det. Nu kom tröttheten över henne och hon somnade.

Vid dagningen väcktes hon av husfolket och åt mat med dem. Innan hon återvände hemåt till Årset hämtade hon fostret. På vägen hem, när hon var nästan framme och vid ett gärde, gömde hon det i en buske. Därefter gick hon till sin mor som bodde som inhyses i byn.

Men Elin hade lämnat tydliga spår efter sig. Det var snö ute och i den hade landbofogden Anders Persson tillsammans med Jon Gunnarsson i Hökhult funnit blod i snön utanför kölnan. Och när Anders talade med sin dotter Elisabet, som arbetat med henne i kölnan den natten, förstod han vad som hänt. De gick mot Årset och på vägen dit fann de fostret som Elin försökt gömma i busken. När de framförde sina misstankar mot henne föll hon genast till föga och erkände.

På Västra härads ting

Elin misstänktes för barnamord och hennes mål var det första som togs upp på vintertinget i Sävsjö som började fredagen den 18 februari 1670. Här fick Elin berätta hur det hela gått till. Och hon angav Jöns Andersson vara far till barnet. Hon hade ingen annan haft än honom, sade hon.

Men Jöns hade inte kommit till tinget. Hans fader, landbofogden Anders Persson, berättade för nämnden att hans son Jöns var hemma,  sjuk och sängliggande. Det hade han varit allt sedan där dagen då Elin födde sitt barn, den elfte december för drygt två månader sedan. Jöns var oförmögen att röra sig och behövde hjälp om han skulle förflytta sig; han ”måste bärass Uth och in”. Trots att Jöns var hans son hade han inget gott att säga om honom. Han bar ”sig illa åth synnerligh medh qwinfolck, och ähr honom olydigh”. Det var så illa ställt mellan far och son att fadern hade gjort sonen arvlös för tre år sedan då han legat svårt sjuk och trodde döden var nära förestående. Han hade därför upprättat ett testamente som var daterat den förste januari 1667. Och nu, när han var fullt frisk, vidhöll han sin åsikt om sin son.

Nästa dag fortsatte förhandlingarna. Häradsprofosserna Daniel Andersson och Olof Andersson hade hämtat Jöns och bar in honom sittandes på en stol. Så illa ställt var det med honom. Jöns nekade att ha haft någonting med Elin att göra, och i synnerhet till att vara far till hennes barn. Han medgav dock att ha gett henne kryddorna när han kommit hem från marknaden i Kalmar. Och när Elin lade fram på bordet den förgyllda ringen och särkespännet nekade han inte heller att ha gett henne dem. Men till faderskapet nekade han alltjämt.

Häradsprofosserna som hämtat hit Jöns vittnade nu om att hans egen mor, Ingegerd Svensdotter, hade sagt att Jöns visst var barnafadern. Så mycket visste hon ”och sedt om therass handhel”, och likadant sade brodern Daniel Andersson.

Länsmannen Sven Svensson berättade därefter att denne Jöns Andersson hade rykte om sig att redan 1656 ha haft en affär med en ryttarhustru vid namn Märit Holmstrandsdotter i Solkaryd när dennas make var ute på tåg. Denne Märit hade blivit havande men försvunnit från bygden. På detta svarade Jöns att han träffat henne i Stockholm där hon var ”amma hoos herrefolck” i ”ett stenhuus på Långgatan”. Men därefter hade han inte träffat henne mer.

Elin berättade nu alla stunder och tillfällen hon varit med Jöns och förstod att hon inte skulle komma undan denna rättegång med livet i behåll, för hon sade att hon ville ” frijmodheligen döö”. Och tingsrättens dom blev, efter noga övervägande, att de kunde ej kunde värja ”Elins Lijff för Upsåth och willia att förekomma sith egit fosters lijffspillningh”. Den närvarande allmogen i tingsstugan bönföll dock om att ”hon må slippa Eldhen”.

Avrättad

Som regeln var skickades en dödsdom till Göta hovrätt för omprövning. Denna behandlade den artonde mars Elins mål. Hovrätten konstaterade att Elin icke allenast haft lägersmål med en gift man, av honom emottagit gåvor och tänkt rymma iväg, utan även dolt sitt havandeskap och fött barnet i hemlighet, låtit svinen äta av det samt slutligen gömt undan fostret. För henne fann de inga förmildrande omständigheter utan domen blev att hon skulle ”uthan upskoff halshuggas och å Rättare platzen nedhergräfwas”. Dock hörsammades allmogen bön och Elin slapp att brännas på bålet efter halshuggningen. En nog så viktig sak för dåtidens människor och deras syn på gud och det eviga livet efter detta.

Så slutade Elin sitt unga liv på Västra härads avrättningsplats lördagen den 23 april 1670. Innan hon avrättades sade hon att Jöns var oskyldig till barnamordet.

Hur det gick för Jöns

Hur gick det då för Jöns? Tingsrätten stördes av att han nekade till allt samröre med Elin, trots att hans egen mor och bror öppet gick emot honom. Han sågs som förhärdad och tingsrätten beslutade att återuppta rannsakningen på nästkommande sommarting. Tills dess skulle han egentligen ha förts till Jönköpings slott för förvar, men på grund av sin sjukdom var han ”som een gudz fånge, icke mächtar röra sigh af ställit hwarken in eller uth”. Därför kunde han få stanna hemma i Hökhult.

Men Jöns hälsa blev allt sämre. När han låg på sitt yttersta, när han kände att slutet närmade sig, blev han ångerfull och ville lätta sitt hjärta för en prästman. Kyrkoherden sedan många år i Fröderyds socken, Johan Bringius, var död och i två år hade församlingen väntat på en ny herde. Under tiden fick den från Hökhult bördige hjälpprästen Carolus Rosaelius tjänstgöra och det var han som besökte Jöns på hans sotesäng då han ”begärde tröst och hugswalelsse aff gudz Ordh”. Nu ångrade Jöns att han i tingsrätten nekat till att ha hävdad Elin och att vara barnafadern. Han bad gud om nåd och förlåtelse och ”alla han förtörnat”.

Då han på de yttersta dagarna låg i sin sotesäng, läste hans föräldrar gudeliga böner för sin son. Och med andäktighet läste han med dem, så länge han ”förmådde Tungan röra”. Jöns avled av sin märkliga sjukdom tisdagen den tolfte april, drygt en vecka innan Elin avrättades.

På det följande sommartinget meddelade Jöns föräldrar tingsrätten att sonen avlidit och på sitt yttersta ångrat sina synder och erkänt horet med Elin. De uppvisade även ett skriftligt intyg från prästen Carolus Rosaelius, som nu hade tillträtt sin nya tjänst som kyrkoherde i Hinneryd. Därför bad föräldrarna tingsrätten om att få begrava sin son i vigd jord på kyrkogården. Denna begäran bifölls av tingsrätten, men remitterade ärendet vidare till Biskopen i Växjö.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller kanske vet något mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Dödsdomar i Västra härad; Studerar man domböcker från 1600-talet slås man av vilka underliga brott som begicks och vilka fruktansvärda straff som kunde utdelas, ibland till synes helt oproportionerligt. Av alla tvister som löstes och straff som utdelades är dödsdomarna kanske det som fängslar släktforskaren mest. Mellan 1610-1730 avhandlades 128 mål på Västra härads ting som utdelade sammanlagt 205 dödsdomar. Men bara en bråkdel av dem verkställdes. Vad var det som gav dödsstraff och förändrades det över tid? Det  är några av frågorna som jag försöker besvara i detta inlägg. I slutet finns ett register över alla utdelade dödsdomar och deras utfall.

Lovisa Sofia Karlsdotter – vållande till sitt barns död; (uppdaterad) En kort notis i Jönköpingsposten från lördagen den 11 mars 1871 fångar ett drama i en liten by på det småländska höglandet: Den 28 (februari) blev pigan Lowisa Carlsdotter från Ekehult häktad i Bäckaby socken såsom wållande till sitt barns död. Samma notis dyker upp i tidningen följande onsdag, men sedan inget mer.  Vem var hon och vad hade hänt? Var hon en barnamördare och vad blev straffet?

Effter dess egna muns Bekiännellse hafwa bedrifwet Enkelt hoor: Märit Jakobsdotter dömdes på tinget för begånget enkelt hor, trots att de två utpekade männen hon umgåtts med hade friats. Hon fick alltså ta straffet för äktenskapsbrott trots att det inte fanns någon dömd gift man! Hur kunde det bli så?

Den otrogna soldathustrun; Änkan och soldathustrun Kerstin Persdotter hade blivit gravid och övertalades av sin älskare att skylla på en annan soldat i samma by. Och sättet hon meddelade det på var minst sagt dramatiskt.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Göta Hovrätts Arkiv; valda utdrag av Göta Häradsrätt arkiv främst innehållande hovrättens överprövningar av tingsrättens domslut i allvarligare fall. Det är avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok:

• 1670-02-18 §1 Barnamord
• 1670-06-22 §2 Barnamord

Samt avskriften i Göta hovrätts utslag 1670-03-18.

Övrigt:

• Växjö stifts herdaminne (F, G, H) 3 (1929) Bild 570 / sid 103