Smålands Ryttare 1791-1891
I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1791–1891. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Alf Åberg, en framstående historiker och arkivarie, var doktor i historia och hade en lång och framgångsrik karriär som forskare och skribent. Med stor expertis och engagemang har han skildrat den småländska ryttarhistoriens utveckling. Åberg, som även var chef för Krigsarkivet mellan 1979 och 1982, är känd för sina omfattande bidrag till svensk militärhistoria.
Med tillstånd från Alfs söner, Gunnar och Johan, har jag fått möjlighet att publicera materialet i sin helhet. Den fullständiga artikeln omfattar perioden 1543 till 1800-talet och sträcker sig över 118 sidor. Andra publicerade delar:
Regementet blir lätt kavalleri
Efter krigets slut vidtog ett stort arbete vid regementet med att rekrytera ryttare och anskaffa hästar för att fylla alla vakanser. Det förekom en lång skriftväxling med krigskollegium om hur man skulle komplettera den del av trossen som under kriget överlämnats till de stridande förbanden i Finland, och det bestämdes till slut att persedlar och vagnar skulle hämtas från kronomagasinet.
Den 27 maj 1791 drogs hela regementet samman. Det heter härom i regementsjournalen: ”Sedan Kungl. Smålands kavalleri å denna dag blivit samlat till regementets mötesplats på vanliga kampementsstället Ränneslätt, blev efter hållet korum Kungl. Maj:ts krigsartiklar av år 1683 för regementet av auditören upplästa.” Auditören förestavade edsformuläret för de officerare och ryttare som inte förut avlagt huld- och trohetseden. De från kronomagasinet hämtade trossvagnarna med innehåll fördelades till kompanierna.
På övningsplatsen slog man upp de 176 nya tält som överlämnats till regementet. Och under samlingen förevisades också den nya provmunderingen bestående av jacka, tröja, escharpé, hatt och stövlar.
Den 1 augusti samlades alla kompanier på sina vanliga samlingsplatser för att komplettera vargerings(reserv)manskapet. De hugade rekryterna skulle inställa sig med frejdebetyg och åldersintyg. Även ungdomar i åldern 15-18 år kunde inskrivas.
Den nya provmundering som förevisades vid regementsmötet i maj hängde samman med en skrivelse som anlänt från Krigskollegium den 21 april 1791 och som tydligtvis förorsakat en viss förvirring vid regementet. I denna skrivelse meddelades att Smålands kavalleriregemente i fortsättningen skulle vara lätt kavalleri. Vad detta innebar i realiteten framgick inte av denna skrivelse, men inom kort följde nya bestämmelser som fastställde hur övergången till lätt trupp skulle ske.
Före nästa regementsmöte skulle man anskaffa 500 nya husarsadlar med tillbehör, 500 hästtäcken av filt, 500 långbyxor och stövlar och 500 husarsablar med gehäng och sabeltaskor. Inom 20 månader skulle man så förse resten av regementet med samma utrustning. Och inom 3 år skulle resten av livmunderingen vara utdelad. Men då regementschefen inte fått provmodeller till mundering och vapen – andra än dem han visat vid mötet – skrev han nu till Krigskollegium den 15 juli och bad om sådana så att beställningar med det snaraste kunde läggas ut hos tillverkarna. Rusthållarna skulle svara för kostnaderna. 113)
Smålands ryttare skulle i fortsättningen exerceras och manövreras som husarer, och regementet ändrade nu — visserligen tveksamt och med många återfall – sitt namn till Smålands lätta kavalleriregemente.
Det dröjde innan nyanskaffningen kunde ske. I november översände Krigskollegium en provmodell till den nya sabeltaskan för ryttarna. Överste De la Grange tackade för detta, men ville i ödmjukhet anhålla också om en provmodell till en sabel så att han kunde fullgöra det föreläggande han fått. På sina officerares ivriga frågor kunde översten meddela att en livmundering för officerare vid lätta kavalleriet var färdig men ännu dröjde, eftersom kungen skulle godkänna den.
Först i december kunde översten lägga ut beställningar på ryttarnas livmundering. Från varje kompani skulle pålitliga skräddare sändas till honom för att bese provmunderingen och sedan tillverka uniformer efter denna till kompaniet. De ryttare som ännu hade kvar oskadat och osytt kläde skulle lämna detta ifrån sig.
Allt måste tas till vara. Vid avmarschen från Stockholm förra året hade ryttaren Peter Brolin i Nässja måst lämnas kvar på ett av Stockholms sjukhus. Han hade dött på sjukhuset, och när översten nu frågade var klädespersedlarna tagit vägen fick han veta av Krigskollegium att de måst föras till det i Stockholm inrättade rökhuset. Kläderna hade varit i så dåligt skick att de lämnats till lump.
I januari 1792 anlände från Stockholm en modell till husarsabel för Smålands kavalleri. Efterhand kunde beställningar läggas ut på olika munderings- persedlar och regementet börja utrustas som lätt kavalleri.
Den 16 mars 1792 blev Gustav III skjuten på Operan i Stockholm, och den 29 mars dog han av sina skador på slottet. På kungens dödsdag sändes bud med extra post från Kungl. Maj:t till regementet att trupperna skulle avlägga tro- och huldhetsed till den nye kungen Gustav IV Adolf. Regementschefen fick detta bud den 3 april och gav genast order om att kompanierna skyndsamt skulle samlas Livkompaniet till Lilla Ränneslätt, Överstelöjtnantens kompani i Hultsfred, Premiärmajorens i Vrigstad, Sekundmajorens i Ör, Jönköpings i Skillingaryd, Östra Härads i Bexeda, Sunnerbo i Hössjö och Vetlanda kompani i Vetlanda. Kompanierna skulle medföra sina standar, och efter avlagd ed genast återtåga.
Den 26 maj 1794 förrättades generalmönstring med regementet på Ränneslätt av generalen Fredrik Posse. Regementet var nu utrustat med nya och för- ändrade persedlar: 1.000 sadlar, lika många husarsablar och sabeltaskor hade delats ut, 1.000 karbiner hade reparerats och försetts med bajonetter, och nya livmunderingar hade delats ut till alla ryttare – allt för en kostnad av 24.781 riksdaler, vilken fullkomligen redovisades av överste De la Grange. Pukorna och pukhästen hade indragits, och hästen hade försålts på auktion. Regementets troféer, spel, fältkistor och kommunionssaker, tross- och utredningspersedlar var i gott stånd. De gamla livmunderingarna skulle omhändertagas och noga förvaras på rusthållen.
Så hade regementet inom föreskriven tid uppfyllt sina skyldigheter och förvandlats till lätt kavalleri.
I Gustav IV Adolfs krig
År 1795, sedan det stora arbetet med regementets omorganisation var färdig, avgick överste De la Grange från regementschefsposten för att bli landshövding i Jönköpings län. Samtidigt tilldelades han generalmajors titel. Han avgick som landshövding år 1801 och dog sex år senare på sin gård Skedhult i Eksjö landsförsamling. Två av hans söner – Johan Georg och Erik Gustaf De la Grange – bley officerare vid regementet.
Major Per Reinhold Tersmeden, som år 1792 befordrats till den lediga posten som överstelöjtnant vid regementet, utsågs till De la Granges efterträdare som överste och regementschef. Tersmeden fick avsked redan år 1800 för att helt kunna ägna sig åt sitt bruk Ramnäs i Västmanland. Här var han sedan verksam ända till sin död vid 91 års ålder år 1842.
Under ett kort år skulle den kvicke och legendomsusade Hampus Elof Mörner af Morlanda – ”Hampus husar” – vara chef för regementet. Sedan fortsatte han sin marsch mot stjärnorna – som skulle sluta som generallöjtnant, inspektör för kavalleriet och förste adjutant hos konungen.
År 1801 utsågs generaladjutanten Isak Lars Silfversparre till överste och ny regementschef. Silfversparre som var närmare 50 år gammal hade gammal anknytning till Smålands kavalleriregemente. Både hans far Erik Gustaf och hans farfar Johan Silfversparre hade tjänat där som ryttmästare och majorer, och själv hade han börjat som volontär vid regementet för 40 år sedan.
Överstelöjtnant vid regementet, som från år 1801 kallades Smålands lätta dragonregemente, var Gustaf Wilhelm von Warnstedt. Han fick avsked i februari 1805 och dog några månader senare på Biskopsbo majorsboställe. Han ligger begravd i Barnarps kyrka. Han efterträddes av majoren i regementet Gustaf Adolf Rappe.
Premiärmajor vid regementet blev år 1805 den 30-årige Nils von Höpken, och sekundmajor (eller andre major) blev samtidigt Henrik Stjerngranat. Kompanierna kallades från denna tid skvadroner. Chefer för de återstående fyra skvadronerna var ryttmästarna Erik Gustaf Weidenhielm (Jönköpings skvadron), Eilert Joachim Troili (Östra härads), Johan Georg De la Grange (Sunnerbo) och Carl Lagercrantz (Vetlanda).
Den 3 maj 1806 ankom en order från Gustav IV Adolf i Greifswald, att de fyra av regementets skvadroner, som låg närmast den skånska gränsen, med nödigt befäl och under befäl av en regementsofficer ”så fort sig göra låter” skulle marschera till Ystad och därifrån överföras till Pommern. Sveriges krig med Napoleons Frankrike pågick här som bäst, och trupper behövdes. 114)
I anledning härav anförtroddes major Nils von Höpken befälet över en fältstyrka, bestående av trupper från Förste majorens, Andre majorens, Östra Härads och Sunnerbo kompanier. Denna styrka bestod av 3 ryttmästare, 10 löjtnanter och kornetter, 18 underofficerare, 2 fältskärsgesäller, 8 trumpetare, 6 volontärer, 4 hovsmeder och 4 trosskarlar samt en profoss. Inalles 282 dra- goner medföljde styrkan. I slutet av maj var man framme i Ystad och därifrån skeppades trupperna över till Pommern.
Framme vid fronten anslöts den småländska fältstyrkan till en kavalleribrigad under befäl av deras gamle överste Hampus Mörner. Den grupperades vid Lauenburg. Inför trycket av den framträngande franska armén måste svenskarna utrymma det lauenburgska landet. De sökte sig tillbaka mot Stralsund, men vid Travefloden råkade en svensk styrka den 6 november 1806 i en fälla och blev beskjuten av franskt artilleri. Befälhavaren för denna styrka, överste von Morian, beslöt att kapitulera. Smålänningar som tillfångatogs denna dag var de båda ryttmästarna Johan Georg De la Grange och Carl Georg Flach, 2 löjtnanter, 2 kornetter, 8 underofficerare och 67 dragoner.
Resten av svenskarna drevs in i Stralsund. De kvarvarande smålänningarna deltog i försvaret av fästningen och i utfallen under våren, då fransmännen drevs ut ur Svenska Pommern. I mars 1807 avgick ytterligare 100 man från Smålands dragonregemente till Pommern. Denna styrka stod under ryttmästare Fredrik Adlerbergs ledning.
Den 16 april 1807 blev den svenska styrkan invecklad i en strid med fransmännen vid Anklam. Svenskarna höll en gammal förfallen befästning framför floden Peene, men under natten beslöt man att dra sig tillbaka till den svenska sidan av floden. Förflyttningen skedde i god ordning, medan husarerna och Smålands dragoner höll skansarna. Men när också de skulle anträda återtåget, utbröt en häftig strid mellan dem och fransmännen inne på Anklams torg och gator. På stora torget blev den småländske ryttmästaren Joachim Troili huggen i huvudet och tillfångatagen. 115) De flesta ryttarna lyckades bryta sig igenom, men av smålänningarna blev här tillfångatagna utom Troili fanjunkaren Alexander Magnus Nisbeth och 11 dragoner.
Under sommaren måste svenskarna på nytt dra sig tillbaka till Stralsund. Den småländska styrkan krympte samman, eftersom de sjuka fick återvända hem. I september var styrkan nere i 230 man. En del fångar blev fria, men vid denna tid befann sig fortfarande i fransk fångenskap 4 officerare, 6 underofficerare, 3 underbefäl och 75 dragoner samt en ”barberare”, underläkaren Claes Eriksson.
I september 1807 slöts konventionen i Stralsund. Den innebar att svenskarna skulle utrymma Pommern och återvända till Sverige. I oktober hade den till Pommern kommenderade småländska styrkan återgått till sina vanliga stationer ”samt således alla militäriska operationer för det närvarande upphört”. 116)
Våren 1808 kommenderades en ny fältstyrka av Smålands dragonregemente till Skåne. Också den stod under befäl av major Höpken och bestod av 420 dragoner. Styrkan blev förlagd i kvarter i byarna runt Åby, där stabskvarteret var förlagt. Härifrån förflyttades man i april till kusten vid Öresund för att bevaka stränderna. von Höpken själv bodde i Barsebäck. Styrkan ingick i en skånsk armé under fältmarskalken Tolls befäl och skulle ligga ute ännu i mars 1809, då statskuppen skedde i Stockholm och Gustav IV Adolf störtades från tronen.
Under Karl XIV Johans befäl
Är 1812 avgick generalmajor Silfversparre som chef för regementet. Han befordrades senare till generallöjtnant och dog år 1833 – 80 år gammal — på Tosterup i Skåne. Hans efterträdare blev den 38-årige översten Axel Otto Mörner af Morlanda, en yngre bror till den tidigare regementschefen Hampus Elof Mörner. Det blev denne som fick uppgiften att genomföra de stora förändringarna vid regementet.
I maj 1812 anlände ett brev från Kungl. Maj:t som innehöll att de fyra skvadroner av regementet, som låg i västra delen av Småland – Första majorens, Jönköpings, Östra härads och Sunnerbo skvadron – skulle förändras till infanteri. Denna del av regementet skulle bilda en bataljon och i fortsättningen. benämnas Smålands dragonregementes infanteribataljon (från år 1824 Smålands grenadjärbataljon).
Den återstående och fortfarande beridna delen av regementet, som var indelad på 500 rusthåll i östra delen av Småland, skulle organiseras på 6 skvadroner om 83 man i varje. De 6 skvadronerna kom att kallas Livskvadronen, Överstelöjtnantens, Första majorens, Andre majorens, Vetlanda och Melby skvadron. Hela regementets stab skulle förbli vid kavalleriet. Den nya kavallerikåren behöll sitt gamla namn Smålands dragonregemente, som dock från år 1822 ändrades till Smålands husarregemente. Indelningen på 6 skvadroner ändrades från år 1833 till 5, då Melby skvadron fördelades på de återstående skvadronerna. 117)
Övergången till infanteri för en del av styrkan hade förberetts under flera år genom vakanssättning av rusthåll, varvid rusthållarna befriades från skyldigheten att hålla hästar mot att i stället göra årliga inbetalningar till regementskassan. De hästar som rusthållarna hade vid de avsuttna skvadronerna skulle avlämnas till Kungl. Maj:t.
Den stora omorganisationen vid regementet hängde samman med Sveriges radikalt ändrade försvarspolitiska läge. Genom 1809 års fred hade det gamla riket sprängts sönder och Finland, den östra rikshälften, gått förlorad. En ny försvarsplan måste göras upp för det egentliga Sverige, och vid utformningen av denna kom den nye tronföljaren Karl Johan att spela en viktig roll. Han önskade att infanteriet skulle förstärkas genom både indelningsverket och en värnpliktig beväring. Därigenom kom de flesta kavalleriregementen att drabbas av samma reduktion som Smålands dragonregemente. 118)
I augusti 1812 sammandrogs Smålands dragonregemente ”samt den därunder hörande infanteribataljonen” till ett exercisläger vid Vänersborg. Mötet pågick i 22 dagar, men regementet behölls kvar och förflyttades sedan till kvarter i Uddevalla, där det ingick i den västra armén. I början av oktober fick regementet tåga hem men med order att hålla sig färdigt på första ankommande order.
Den 30 april 1813 fick regementet order att samlas och avmarschera så att det kunde vara i Karlskrona den 20 april. Regementschefen bestämde att skvadronerna som vanligt skulle marschera var för sig. Staben skulle medfölja liksom ryttmästaren för varje skvadron samt inalles 10 subalternofficerare och 21 underofficerare. 477 ryttare och korpraler ingick i styrkan.
Från Karlskrona överfördes styrkan till Rügen och förlades i Mecklenburg. Här ingick den i I. fördelningen under generallöjtnanten Skjöldebrands befäl. Dragonregementet medföljde Karl XIV Johans nordarmé under de operationer som började i mitten av augusti och resulterade i slaget vid Leipzig den 18 oktober och kejsar Napoleons avsättning. Några större krigshandlingar var regementet inte med om under detta fälttåg. Den enda sammanstötningen mellan smålänningar och fransmän tycks ha skett i byn Kliken i Anhalt i oktober, då en fransk styrka anföll regementets tross med kvarlämnade sjuka och regementet förlorade sitt kommunionssilver och en fältkista.
I december 1813 deltog regementet i fälttåget mot Danmark men tog inte någon aktiv del i ryttarstriden vid Bornhöft, då det Mörnerska husarregementet särskilt utmärkte sig. Våren 1814, efter kejsar Napoleons återkomst från Elba, medföljde regementet den svenska armén till västra Tyskland och Nederländerna.
I mars 1814 mönstrades regementet i Neuenbrock av generalmajor Bror Cederström. Överste Mörner och hans överstelöjtnant Gustaf Adolf Rappe var närvarande, medan majoren Johan Weidenhielm, som bar guldmedaljen för tapperhet i fält, var kommenderad vid generalstaben. 360 dragoner var närvarande, medan 45 låg sjuka i kvarteren och andra var kommenderade. 46 hästar kasserades. 119)
I juli och augusti 1814 – efter avslutat fälttåg – överskeppades regementet till Karlskrona och kunde därifrån marschera hem. Det var regementets sista krigskommendering.
Ryttarna som nyodlare
I augusti 1816 efter Napoleonkrigens slut förrättades torpsyner över hela regementets område. I många fall hade ryttarhustrun svarat för torpets skötsel under mannens utkommendering, men enligt bestämmelserna skulle hon därvid kunna påräkna hjälp för tyngre arbeten av rusthållarens folk. Men nu var reparationer och ombyggnader nödvändiga i stor utsträckning. I allmänhet åtog sig rusthållarna att bygga nya stugor med timmer från de gamla. Synemännen påbjöd genomgående påstrykning med rödfärg på de nya husen.
Syneprotokollen från Vetlanda skvadron ger en rik variation av torpbyggnader enbart inom ett korpralskap. 120) Torpet Sjundeln vid rusthållet nr 47 Rösaberg bestod av en stuga med förstuga och kammare, 12 alnar lång (7,4 meter), 8 bred och 4 hög. Dessutom fanns det tre andra byggnader: en bod, loge och lador under ett tak samt ett fähus. Vid rusthållet nr 70 Ekreda fanns det bara två byggnader på dragontorpet, som hette Flinkatorpet. Stugan med kammaren, förstugan och boden var sammanbyggda i en sträckning, medan logen med lador och fähus också rymdes under ett tak.
Synemännens kritik var bister när det gällde torpet på rusthållet nr 83 Mörteryd. Stugan med förstuga och en bod i en sammanbyggnad befanns olaglig, eftersom stugan var för låg och det dessutom saknades kök. En ny byggnad, 15 alnar (9 meter) lång, 8½ bred och 5½ hög på jämnväggarna, skulle därför uppföras på den gamla planen. Den nya byggnaden skulle inredas med spisel, vidare kök med spisel samt förstuga. Över hela byggnaden skulle uppföras ett vindsrum, som skulle användas som bod och förses med fönster. Lås skulle sättas för förstugudörren och boden, och järnhaspar för stug- och köksdörrarna. Alla fönster skulle ha gångjärn. Hela huset skulle sättas på en så hög stenfot, att det inte blev skadat av vatten. Taket skulle läggas av näver och torv. Hela kostnaden för denna byggnad, som kan betraktas som ett idealtorp, uppskattades till 100 riksdaler banko.
Innan rekryten prövades och godkändes av de militära myndigheterna, skulle rusthållaren och han underteckna ett gemensamt kontrakt. Den ”tillärnade” dragonen skulle då visa upp intyg av läkare att han var frisk och färdig till alla kroppens lemmar, och ett annat intyg av sin kyrkoherde, att han levat anständigt och att han tillbörligen nyttjat salighetsmedlen. Sedan rusthållaren granskat dessa intyg, var det dags att underteckna kontraktet. Dessa soldatkontrakt varierade mycket i olika områden, och det är svårt att i mängden av bevarade 1800-talskontrakt i regementets arkiv leta fram något som kan sägas vara typiskt.
Det fanns dock alltid en bestämmelse om storleken av den städjepenning, som rekryten skulle få förutsatt att han blev antagen. Denna skiftade dock högst väsentligt, sannolikt beroende på tillgången på arbetskraft. Det fanns vidare uppgifter om hur mycket proviant som rusthållaren skulle tilldela ryttaren vid regementsmöten och andra kommenderingar. Utförligast var ändå överenskommelsen om torpet. I allmänhet åtog sig ryttaren att hålla torpbyggnaderna i lagligt stånd mot att rusthållaren utrustade honom med timmer. För underhållet av gärdesgårdarna kunde han få ett löfte att hämta stör och ris på rusthållets gemensamma mark.
Ett visst lass ved per år ingick också i ryttarens förmåner. Dragkreatur fick han i allmänhet låna till åkerns brukande vid gödselkörning och framforsling av gärdslen.
I kontraktet fanns också noggranna bestämmelser om soldatens kreatur. Enligt ett kontrakt för rusthållet nr 70 Ekreda, Vetlanda skvadron, år 1842 skulle soldaten i rusthållets kohage få hålla två kor och ett ungnöt. Han skulle vidare sommartid få släppa ut tre får och en bagge – årslammen oräknade – bland rusthållarens får. I andra kontrakt fastställdes storleken av den lövtäkt han fick hämta i rusthållets hage.
Karl XI ville inte att hans ryttare blev alltför bofasta. Rusthållaren skulle vara bonde och ryttaren krigare. Men utvecklingen gick inte att hejda. Den indelta armén blev en jordbrukarmilis. Överstelöjtnant Jon Stålhammar är bara ett exempel bland många på hur starkt de ekonomiska realiteterna sysselsatte officerarna och deras ryttare. När ryttarna vid generalmönstringen uppmanades att framföra sina klagomål, gällde dessa sällan annat än torpen och avkastningen av jorden.
Under större delen av 1700- och 1800-talen hade indelningsverkets befäl och manskap tillfälle att ostört ägna sig åt skötseln av sina bruk och gårdar. Det var också en betydelsefull insats som officerarna gjorde som föregångsmän på det jordbrukstekniska området och soldaterna som nyodlare i byarnas utmarker.
Flera ryttarkontrakt vittnar om nyodlarnas möda. Ryttaren vid rusthållet nr 52 Boarp på Livskvadronen ägde enligt ett kontrakt år 1856 rätt att efter eget gottfinnande odla och förbättra åker och äng men förbjöds att verkställa svedjning på torpets ägor eller avyttra foder och skog så som företrädaren hade gjort. Och tre år senare utfäste sig den nye rekryten på rusthållet nr 69 Sonarp vid samma skvadron att odla en halv tunna årligen i torpets kohage samt att varje år borttaga 10 jordstenar.
Somliga ryttare stod sig gott. År 1818 slöt rusthållaren på Keryd på Livskvadronen kontrakt med drängen Johannes Hultgren från Vireda. Den tillärnade rekryten skulle överta de ägor som den förre ryttaren Fast hade innehaft. Eftersom torpets godhet vida översteg såväl till säd som kreatur vad författningarna stadgade för soldattorp, skulle han själv anskaffa sin släpmundering. I gengäld skulle han få hagbete för tre kor och en kalv tillsammans med Keryds andra kreatur liksom också för sex får och ett svin.
Det var inte bara som jordbrukare som ryttarna utmärkte sig. Särskilt i skogsbygden försörjde de sig ofta med hemslöjd. Många drev något annat hantverk som bisyssla. De var ofta skomakare, skräddare eller snickare. Under sin militärutbildning förvärvade de en viss allmänbildning. Särskilt var det fallet med dem som genomgick korpralskolan, och det var inte ovanligt att de efter avskedet blev småskollärare mot en avlöning av en skilling för varje barn och ”matskott” från hemmen.
Ryttarna hade nära kontakt med kyrkan. Varje vår brukade de deltaga i kyrkparader med övningar på kyrkbacken, och ofta fick de anställning som kyrkvaktmästare och orgeltrampare. De levde som torpare, men de hade ett större socialt anseende. Med sina uniformer satte de färg på böndernas familjehögtider och gillen, och händigheten och mångkunnigheten gjorde dem till anlitade medhjälpare åt bönderna och gav dem en ansedd ställning i byalaget.
Också officerarna föredrog att skaffa sig ett civilt yrke bredvid det militära. Smålands ryttare hade tillgång till en rad officerssläkter som i århundraden tjänat regementet och som gett det förankring och stabilitet i bygden. Officerarna sökte aldrig avgränsa sig från det civila livet, och de förbindelser de och deras underlydande knöt med landsbygdens folk, blev av största betydelse när den svenska härorganisationen i slutet av 1800-talet förnyades från grunden.
Ränneslätt – regementets gamla mötesplats
I juni 1816 samlades de sex skvadronerna av Smålands dragonregemente till sin första fredsmässiga generalmönstring efter det långa kriget. Mönstringen hölls på Ränneslätt, regementets mötesplats sedan Karl XI:s dagar. 121) Mönsterherren, generalmajor Carl von Platen, godkände 106 rekryter och 230 remonthästar, och efter verkställd mönstring samlade han de 500 dragonerna och deras befäl till exercis skvadrons-, bataljons- och regementsvis.
von Platen var nöjd med vad han såg. Exercisen skedde med all möjlig ackuratess och promptitud med iakttagande av ordning, tystnad och distanser mellan trupperna, skrev han i sin rapport. Slutomdömet löd: ”Allt vittnar om de befallandes berömliga kunskaper och flit samt de lydandes uppmärksamhet och hug att i möjligaste måtto uppfylla sina plikter mot konungen och fäderneslandet”.
Smålands dragonregementes mötesplats Ränneslätt ”är belägen 1/4 mil från Eksjö och 1/2 mil från regementets exercisskvadron på Kvarnarp, på stadens ägor har ett sunt och vackert läge, på sandgrund, samt omgiven av skog på trenne sidor, med tillgång på vatten i tvenne närbelägna sjöar och åtskilliga källor”. Så poetiskt skildras den gamla övningsplatsen samma år 1814 i en promemoria av den kände landskapsmålaren och överstelöjtnanten Johan Adam von Gertten. 122)
Året innan hade regementet anhållit hos Kungl. Maj:t att få utvidga Ränneslätt ”till den storlek som för regementets övningar är av nöden”. Eftersom Eksjö stad ägde området, fick magistraten yttra sig över framställningen. Magistraten biföll regementets ansökan på ett villkor att stadens näringsidkare fick uteslutande rätt att hålla marketenteri och försälja brännvin och dricka på heden. Därefter kunde utvidgningen av slätten ske på så sätt att ett par bergknallar togs bort och den sanka marken fylldes ut.
Under hela 1800-talet brukade regementet några veckor varje sommar dragas samman till övningar, till befäls- och regementsmöte, på Ränneslätt. Före år 1874 stod hästarna under bar himmel bundna vid kruppålar och linor, med svansarna mot varandra och en gata på tropps front mellan dem, berättar fanjunkaren vid regementet Carl J:son Bergman i sina minnen. 123)
Manskapet låg i stora, vita tält, som stod fyra på var sida om tältgatan framför hästarna, berättar Bergman vidare. Tälten rymde 15 man under en korprals befäl. Vid norra ändan av skvadronsgatan stod skvadronschefens tält med förste löjtnantens och underlöjtnantens på var sin sida därom. Runt tältväggarna låg granris, som utgjorde vilolägret. Sadlarna närmast tältväggen var alltid packade. De äldre husarerna klädde aldrig av sig utan låg alltid med hällorna knäppta på de skinnskodda långbyxorna, färdiga att då det blåstes till häst genast rusa upp och kasta sadeln på hästen. ”Det ansågs som en stor skam att nattetid ej vara fullt färdig med packad sadel på tjugo minuter.”
Den dagliga tjänstgöringen på Ränneslätt förflöt enligt bevarade order på följande sätt i början av 1800-talet. Tjänsten började kl. 4 på morgonen med rykt och vattning av hästarna. Därefter följde korum. Kl. 6 serverades frukost. Kl. ½ 7 sadlades hästarna, och kl. 7 var det utryckning till hästexercis. Kl. 10 följde fouragering av hästarna och tältstädning. Kl. 12 åt man middagsmålet.
Kl. 3-½ 5 exercerades ryttarna till fot. Kl. 5 var det utryckning till häst. Kl. 7-½ 10 var det ryktning, korum, kvällsmat och tältstädning. 124)
Befälet skulle tillse att truppen grundligt instruerades i gällande regle-menten. Ibland förekom också nattövningar med uppsittning till häst och visitation på något fält. Vapnen förvarades inne i tälten. Karbinerna stod runt tältstängerna, och pistolerna hängde bredvid sabeln.
Maten tillreddes till en början ute i kokgravar. Varje skvadron hade sin kokgrav. Kittlarna bars upp och ställdes vid tälten. Soldaterna i tältlaget slog sig sedan ner kring kitteln. Man åt med en träsked direkt ur kitteln. Vid fuktig väderlek brukade läkaren ordinera en jungfru brännvin till frukostmålet. Supen utdelades av dagkorpralen till ryttarna. Det hörde till vanan att ryttarna sköljde ner sillen och ankarstocken (det torra brödet) vid frukosten med brännvin, som hämtades från marketenteriet, berättar Bergman.
I äldre tider var det vanligt att en privatperson mot betalning åtog sig att svara för provianten och fouragen på övningsheden. Under många år tjänstgjorde den förmögne tenngjutarmästaren och rådmannen i Eksjö Nils Justelius som regementets proviantör. Han var med på slätten under mötena och kallades av alla för ”Pappa”, eftersom han var en hjälpsam man, som gärna bistod ryttarna med ett litet ficklån. 125)
Under 1800-talets första årtionden var exercisskvadronen med sin rekryt- och remontutbildning förlagd till Kvarnarp en halv mils väg från Ränneslätt. Kvarnarp ägdes av översten Gustaf Adolf Rappe, och det var av honom som kronan arrenderat övningsområdet. För de kaserner och stall som skulle uppföras på området utverkade han år 1807 kungens tillstånd att hämta virket från skogen vid Ränneslätt.
Beslutet oroade magistraten i Eksjö, som skrev till kungen och uttryckte sin förhoppning att det inte skulle tolkas som ett prejudikat för framtiden, ”varigenom stadens i alla tider så heligt aktade äganderätt såväl till själva kampementsplatsen Ränneslätt som den däromkring belägna skogstrakten kunde sättas i fråga”. Redan år 1586 hade Johan III skänkt detta område till staden, och donationen hade sedan bekräftats av Gustav II Adolf, drottning Kristina, Karl XI och Gustav III. Gustav IV Adolf bekräftade nu på nytt stadens äganderätt till Ränneslätt och förklarade att staden skulle få ersättning för det huggna timret. 126)
Vid Kyarnarp uppfördes flera byggnader. En kasern för manskapet låg sydväst om vägen mot Bonderyd på kullen invid nuvarande kvarnen, berättar Bergman. 127) Ett ridhus och ett stall låg sydost om samma väg. Dessutom fanns en officerskasern, en köksbyggnad, ett sjukstall och en smedja.
Kontraktet om Kvarnarp utlöpte år 1827. Två år tidigare skrev ägaren till gården och föreslog att kontraktet skulle förlängas på 30 år. Mot detta reagerade mycket bestämt den dåvarande regementschefen, generalmajoren Axel Otto Mörner. 128) Han ansåg att det skulle vara en väsentlig förmån för regementet att exercisskvadronen så snart som möjligt förflyttades till Ränneslätt, ”vars förträffliga lokal för övningar till häst ingalunda kan ersättas genom den av herr Rappe erbjudna planeringen vid Kvarnarp”. För att delta i regementets allmänna exercis under regementsmötet måste exercisskvadronen varje dag marschera en mil på landsvägen, vilket var en stor olägenhet. Mörner föreslog därför att kontraktet med Rappe inte förlängdes utan att byggnaderna på Kvarnarp i stället togs ned och under vinterns slädföre förflyttades till Ränneslätt och där sattes upp igen.
Kungl. Maj:t godkände Mörners förslag. Kostnaderna för byggnadernas nedtagande, flyttande och återupprättande beräknades till 3.825 riksdaler, och om exercisskvadronens övningar inställdes under flyttningsåret 1827, ansåg man att större delen av dessa kostnader skulle täckas. För framtiden var det viktigt att man sparade in det dryga årliga arrendet vid Kvarnarp. 129)
Överstelöjtnanten vid regementet Johan Christian von Schantz åtog sig att för den överenskomna summan verkställa flyttningen av alla hus och byggnader, sedan han först röjt plats för dem på Ränneslätt. 130) Ridhuset skulle uppföras på gråstenspelare och de övriga husen på stenmurar. Stallet skulle byggas till så att det kunde ge plats åt ett års mötesfourage. Under köket skulle von Schantz uppmura en välvd källare. Hela arbetet skulle vara färdigt i december 1827.
Redan i november 1827 kunde en besiktning ske av de nya husen på Ränneslätt. Den stora officerskasernen var 17 meter lång och 10 meter bred och byggd i två våningar med fyra rum i varje våning. Något framför till höger om den låg husarkasernen med fyra rum på nedre och lika många på övre botten. Ett av rummen användes som sjukrum. Mitt emot detta hus till vänster om officerskasernen låg en köks- och marketenteribyggnad med fyra rum och ett kök på nedre botten, alla försedda med eldstäder. Ett rum i denna byggnad var avsett för underofficerarna, ett annat för marketentaren.
Längre fram öster om officerskasernen låg det stora stallet, som var 43 meter långt och 14 meter brett. Mitt emot låg ridhuset, 36 meter långt och 10 meter brett. Inne i ridhuset hade marken planats på så sätt att man rivit bort alla stubbar och stenar, rensat undan ljungen och sedan lagt på ren och stenfri sandjord.
Till den väl planerade bebyggelsen hörde också ett litet sjukstall och en smedja. 131)
Planen framför officerskasernen planades till. Här planterades några balsampopplar av ryttmästare Fritz Cronas kusk, berättar Carl Bergman. 132) Plantorna togs från Kvarnarp.
På Ränneslätt fanns då redan ett par byggnader. Ett sjukhus hade uppförts år 1823. Det var byggt av timmer — 25 meter långt och 10 meter brett – och innehöll tio rum och ett kök, som var förenade genom en korridor. Under huset fanns en källare. Vid en husesyn år 1830 bestämdes det att sjukrummens väggar skulle kläs med papper och strykas med linfärg. Ett avträdeshus skulle byggas, som ”både för anständighetens och bekvämlighetens skull” borde vara avskilt i två rum med dörrar på gångjärn och haspar.
År 1832 insattes två badkar i sjukhuset – det ena var avsett för husarregementet och det andra för grenadjärbataljonen. En bevarad inventariekatalog redovisar alla de märkliga ting som fanns på sjukhuset: bägare, skålar och kärl i olika former, sängbäcken och tvättbunkar, nattröjor, tofflor och nattmössor. Kasserade saker försåldes på offentliga auktioner på Ränneslätt och förvärvades av köplystna borgare från Eksjö. 133)
Ett proviantmagasin uppfört år 1822 fanns också på övningsplatsen.
Under 1800-talets lopp skedde stora förändringar i den första bebyggelsen på Ränneslätt. År 1860 uppfördes en ny kasernbyggnad, och i samband därmed revs och försåldes tre av de äldre husen: officerskasernen, husarkasernen och marketenterikasernen. Det nya huset som var 35 meter långt och 15 meter brett rymde tre salar, tjugo rum och två kök. Här fanns rum för befäl, under- befäl och manskap vid exercisskvadronen, kök och matsal, samlingsrum och lektionssalar. På vinden fanns dessutom två arrestrum. Byggnadskostnaderna uppgick till 19.100 kronor. Elektrisk belysning inreddes år 1912 och värmeledning, vatten och avlopp år 1917.
År 1868 uppfördes ett nytt stall och ridhus. Stallet hade spiltor för 96 hästar. En gång ledde därifrån till ridhuset, som var 55 meter långt och 18 meter brett och hade två läktare. På övre botten fanns en stor sal för fäktning och gymnastik.
År 1878 tillkom den stora chefsbostaden.
För ryttarnas del skedde stora förändringar under 1800-talets senare del. År 1874 uppfördes öppna stallskjul för hästarna under mötena. Fem år senare byggdes kokhus, provianthus och det femkantiga visthuset. Från den tiden slapp de ifrån att själva laga sin mat vid öppna kokgravar. Nu hämtades maten i stället från öppna luckor vid kokhuset. År 1891 stod den långa mathallen färdig. 134)
Mötena på Ränneslätt var den stora händelsen varje år för både manskapet och befälet. Marschen dit gick under avsjungandet av muntra visor. Regementsmötet var något mer än bara en serie hårda övningar. Det var också ett möte med bygdens folk som kom ner för att beskåda de ståtliga uniformerna och de vackra hästarna. På midsommarafton restes majstången, dansen gick, och militärt och civilt blandades om vartannat i sommarhagen.
Carl Bergman berättar om en annan upplevelse på heden: ”För mitt minne står ännu den tiden, då man under brännande sommarsol med päls på rygg, sabeltaska och högmössa med stor hängande plym marscherade ner till kokhusdalen och där under tallarnas skugga fick höra den gamle vördnadsvärde regementspastorns alltid faderliga ord och se hans gamla darrande händer sträckas över oss under det ”Herrens välsignelse” lästes”. 135)
Några regementschefer på 1800-talet
Under det första stora byggnadsskedet på Ränneslätt på 1820-talet var greve Axel Otto Mörner af Morlanda chef för regementet. Han hade fått denna befattning år 1812 och skulle uppehålla den i trettio år ända till år 1842. Ingen regementschef förr eller senare har under en så lång tid som han fört befälet över regementet.
Mörner var född i Småland och yngste son till överstelöjtnant Carl Gustaf Mörner, som också han gjort tjänst vid regementet. År 1794 vid 20 års ålder blev han löjtnant vid det Sprengtportenska regementet. Under krigen i 1800- talens början gjorde han en snabb karriär. Sedan han år 1812 blivit överste och chef för Smålands dragonregemente, förde han detta under 1813 och 1814 års krig i Tyskland och Brabant. År 1818 avancerade han till generalmajor och år 1837 till generallöjtnant. Krönet på sin bana nådde han år 1840, då han kallades till statsråd och chef för lantförsvarsdepartementet. År 1842 – efter 50 års tjänst – fick han på egen begäran avsked från sina befattningar.
Mörner dog hastigt av slag i Eksjö år 1852 och ligger begravd i det Mörnerska gravkoret på Blädinge kyrkogård. Han hade ett gott huvud och kunde uttrycka sig med stor lätthet i skrift vilket inte minst framgår av de många breven till krigsrådet Carl David Forsberg. Befälet över regementet förde han med välvilja, takt och humanitet, säger en av hans samtida. Han värderades för sitt flärdfria väsen och sin hjälpsamhet. Ända sedan ungdomen ägnade han sig åt målarkonsten. Han var ledamot av Målar- och bildhuggarakademien i Stockholm. Ännu under sina sista dagar var han sysselsatt med att utöva sin kära konst. 186)
Under tjugotvå år – 1858-1880 – förde greve Fredrik Wilhelm Taube befälet över regementet. Han tillhörde en gammal officerssläkt och hade gjort sin karriär vid Livgardet till häst och Livregementets husarer. Han var en framstående kavallerist och tycks ha varit omtyckt i kamratkretsen. När han 45 år gammal blev chef för Smålands husarregemente, skrev han ett brev till sin gamle vän, överstelöjtnanten och konstnären John Georg Arsenius, och berättade: ”Jag har av mina nya kamrater blivit mottagen med samma vänlighet och hjärtlighet som jag blev vid Livregementets husarkår, och Eder älskade kamrater har jag i första hand att tacka därför, emedan ni genom eder vänskap sänt ett gott förord för mig till mitt nuvarande regemente, vilket gjort – som de själva säga att de redan kände mig innan jag blev deras kamrat”. 187)
Under Taubes befälstid kallades regementet flera somrar till Skåne för att delta i de storläger som hölls på Ljungbyhed under Karl XV:s egen ledning. Från ett av dem – året 1860 – föreligger en stor akt i regementsarkivet. Regementet deltog då med fem skvadroner och ryckte in på heden den 6 juli. Inalles 31 skvadroner från de olika kavalleriregementena var med i den följande fältmanövern – det måste ha varit en imponerande syn. Regementet deltog också i fälttjänstövningar i Småland. Efter en sådan övning kring Ingatorp sommaren 1872 fick regementet som slutomdöme att det visat ”utmärkt hållning, ordning och uthållighet”. 138)
År 1874 utnämndes Taube till generalmajor i armén. Julafton 1879 – strax innan han skulle avgå som chef för regementet – skrev han ett brev till generalen Sven Lagerberg och förhörde sig om möjligheterna att få den lediga befattningen som överintendent på Kungl. Djurgården. Han hade lagt ner mycket pengar på sitt boställe Brevik och behövde därför någon inkomst. Han var säker på att Oskar II var honom bevågen, eftersom kungen vid sitt senaste besök förklarat sin stora belåtenhet med regementet. 139) Men befattningen var redan bortlovad till en annan, och Taube levde tjänstlös efter avgången som regementschef. Han dog i Stockholm år 1888 och ligger begravd med sin fru i Eksjö.
Taubes efterträdare som regementschef blev Gustaf Anton Bråkenhielm. Sin bana hade Bråkenhielm börjat vid Skånska dragonregementet. Som han ville bli kavallerist ”till liv och själ”, fick han kommendering till den franska arméns ridskola vid Saumur. Omedelbart därefter fick han anställning vid den franska armén och placerades vid första afrikanska hästjägareregementet. Med detta regemente deltog han i en expedition inåt Afrika år 1863 och följde året efteråt sitt förband till Mexiko, där han deltog i flera drabbningar och nämndes på arméns dagorder. För sina krigiska bragder fick han den så sällan utdelade svenska guldmedaljen för tapperhet i fält.
Efter återkomsten till Sverige blev han utsedd till stallmästare hos Karl XV. Han kom att tillhöra kungens intima vänkrets, följde honom på hans resor och var en av huvudfigurerna vid de kungliga Djurgårdskortegerna och de glada konstnärsfesterna på Ulriksdal. Han var också en av dem som stod vid kungens dödsbädd i residenset i Malmö. Från denna tid ägnade sig Bråkenhielm främst åt den militära tjänsten. När han år 1880 utnämndes till överste och chef för Smålands husarregemente, var han bara 42 år gammal. Samtliga ryttmästare och också några löjtnanter vid regementet var då äldre än översten.
Taube uttryckte sin belåtenhet med efterträdaren. 140) Den nye chefen tycks också mycket snabbt ha vuxit samman med regementet och förstod att i tjänsten tillämpa vad han lärt under fältlivet. Våren 1882 skrev han till generalbefälhavaren för andra militärdistriktet och berättade om det krigsspel, som han just ordnat och som pågått tre dagar. ”Det stora antal officerare som bebo denna trakt och som tämligen ofta sammanträffa har givit upphovet till tanken att samlas till ett krigsspel”, skrev han. ”Ett verkligt nöje har varit att se det intresse varmed spelet omfattats av deltagarna. Utom dessa ha närvarit överste Björkman, överstelöjtnant Wrede och major Liljenstolpe från Kalmar regemente.” 141)
En samtida säger om Bråkenhielm, att han var som militär ”rask och beslutsam med mycken fyndighet när det gällde. Hans kritik kunde vara allvarsam nog, men var alltid saklig och framfördes så att den ej sårade, varför den ej heller förfelade sin verkan”. Han kvarstod som regementschef i tolv år till år 1892, då han förordnades till inspektör för kavalleriet och trängen. År 1896 blev han chef för första arméfördelningen, avancerade 1901 till generallöjtnant och avgick år 1904 från aktiv tjänst.
Vid sidan av det militära ägnade sig Bråkenhielm med stor iver åt jordbruket på familjegården Vallby nära Vetlanda. Han bebodde gården under hela sin regementschefstid och sedermera under somrarna, då tjänsten det medgav. Efter avskedet delade han sin tid mellan Vallby och bostaden i Helsingborg. På Vallby tog han gärna emot besök av sina gamla vänner och regementskamrater. De var många. Bråkenhielm var fast i sin vänskap och utövade stor gästfrihet. Han dog år 1922 84 år gammal. 142)
Under Bråkenhielms regementschefstid hölls den sista generalmönstringen med regementet på Ränneslätt år 1884. Mönsterherren, generallöjtnant Carl Magnus Björnstierna, prisade i sin rapport ”manskapets goda hållning, villighet och raskhet ävensom den omsorg varmed remonteringen år efter år verkställts oaktat de svårigheter som en mindre välmående ort måste medföra”. Hans slutomdöme var: ”Enligt min övertygelse skall regementet således väl veta att hävda det anseende det sedan länge äger inom svenska hären”. 143)
Har du kommentarer eller vet mer?
Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.
Vidare läsning
Smålands Ryttare 1543-1606: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1543–1606. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975). Alf Åberg, en framstående historiker och arkivarie, var doktor i historia och hade en lång och framgångsrik karriär som forskare och skribent. Med stor expertis och engagemang har han skildrat den småländska ryttarhistoriens utveckling. Åberg, som även var chef för Krigsarkivet mellan 1979 och 1982, är känd för sina omfattande bidrag till svensk militärhistoria.
Smålands Ryttare 1608-1629: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1608–1629. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands ryttare 1629-1637: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1629–1637. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands Ryttare 1641-1678: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1641–1678. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands Ryttare 1679-1699: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1679–1699. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands Ryttare 1700-1722: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1700–1722. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
De 206 belönade Småländska ryttarna; I militieräkningen för 1596 finns en lista på de småländska ryttare som tillerkändes 6 daler vardera för deras insatser vid stormningen av Kalmar natten mellan den 1 mars och 2 mars 1599. Jag har skrivit av den och finns här nedanför under ”Stormpenningen”. Här finner vi bland annat tre ryttare från Fröderyd och kvartermästaren Jon Brunk från Bäckaby.
Militieräkningar; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från Riksarkivets ” Militieräkningar 1537-1827”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.
Strödda militiehandlingar före 1631; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från ”Riksarkivets Strödda militiehandlingar före 1631”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.
Rullor Smålands Kavalleriregemente; Det här registret över Smålands kavalleriregemente innehåller ryttarna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad) och omfattar perioden 1589 till 1692. Totalt är det över 2000 poster.
Rulla 1632 Smålands Ryttare; Det här är en avskrift av rulla 1632:2 för Fredrik Stenbocks kompani. Detta kompani bestod av 103 ryttare från Västra och Tveta härader. De är mönstrade i Kalmar den förste juni 1630, alldeles innan överskeppningen till Usedoms stränder. De var med från allra första början då Sverige med Gustav II Adolf trädde in på scenen i det stora krig som pågick i Tyskland; det som för eftervärlden är känt som trettioåriga kriget men då kallades för Tyska kriget. Mönsterskrivaren Nils Persson fortsatte att anteckna ryttarnas öden fram till oktober 1631 vilket ger oss en förhållandevis detaljerad bild av var regementet rörde sig och vilka strider de var inblandade i.
Källor
Texten i detta inlägg är hämtad från boken Kungliga Smålands Husarregementes Historia, utgiven av Föreningen Smålandshusarens redaktionskommitté, Eifels boktryckeri AB, Eksjö 1975.
Källhänvisningar
113) Smålands husarregementes arkiv, 1791/4, Journal år 1791, Kra.
114) Smålands dragonregementes arkiv, 1806/1, Registratur, Kra.
115) G. Björlin, Sveriges krig i Tyskland åren 1805-1807, 1882, s. 192.
116) Smålands dragonregemenes arkiv, 1806/7, Förslagsbok 1806-1808, Kra.
117) Kungl. brev 5 maj 1812, Smålands dragonregementes arkiv, 1812/4, Kra.
118) Jfr. A. Jansson, Försvarsfrågan i svensk politik från 1809 till Krimkriget, 1935, s. 455 ff. 119) Generalmönsterrullor, Smålands dragonregemente, 1814, Kra.
120) Smålands husarregementes arkiv, 1814/7, Kra.
121) Generalmönsterrullor 1816, Smålands dragonregemente, Kra.
122) Smålands dragonregementes arkiv, militäravdelningen E 5, Kra.
123) C. J:son Bergman, Kungl. Smålands husarregementes historia i sammandrag (1919) s. 49. 124) Se t. ex. regementsorder 31/5 1807, mötesjournal 1796-1816, Smålands husarregementes arkiv, 1796/2, Kra.
125) Bergman a.a. s. 49 ff.
126) Kungl. brev 10/2 1809, Smålands dragonregementes arkiv, militäravdelningen E 5, Kra. 127) Bergman a.a. s. 47.
128) Regementschefens skrivelse till Krigskollegium 26/4 1825, Smålands husarregementes arkiv, militäravdelningen E 5, Kra.
129) Kungl. brev 17/1 1826, Smålands husarregementes arkiv, militäravdelningen E 5, Kra. 130) Entreprenadkontrakt 12/9 1826, Smålands husarregementes arkiv, militäravdelningen E 5,
Kra.
131) Besiktningsprotokoll nov. 1827, Smålands husarregementes arkiv, militäravdelningen E 5,
Kra.
132) Bergman a.a. s. 48. Bergman uppger dock fel år — 1834 i stället för 1827 — för överflyttningen av husen från Kvarnarp.
133) Byggnadsinventarieredogörelse 1831, Smålands husarregementes arkiv, förvaltningsavdel- ningen, B III: 9, Kra.
134) Arméförvaltningens fortifikationsdepartement, Byggnadsliggare över II arméfördelningens hus och byggnader, nr 1, 4 och 9, Kra.
135) Bergman a.a. s. 56.
136) Arméns pensionskassa, Meritband; Forsbergska arkivet; Biografica, Kra. Minnesteckning i Krigsvetenskapsakademiens handlingar 1854, s. 144 ff.
137) Taubes brev 24/12 1858, John Georg Arsenius arkiv, Kra.
138) Smålands husarregementes arkiv, militäravdelningen, E 3, Kra.
139) Taubes brev 24/12 1879, Lagerbergska släktarkivet, vol. 14, Kra.
140) I brev till generallöjtnanten Gustaf Rudolf Abelin 21/2 1880, G. R. Abelins arkiv, vol. 4, Kra.
141) Brev till Abelin 15/3 1882, G. R. Abelins arkiv, vol. 3, Kra.
142) L. Jacobsson i Svenskt Biografiskt lexikon; K. O. Toll i Krigsvetenskapsakademiens handlingar 1922; Biografica, Kra.
143) Generalmönsterrullor 1884, Smålands husarregemente, Kra.