Den unge drängen var både förnärmad och hämndlysten av oförrätten han nyss blivit utsatt för av sin husbonde. Han rymde men kom i hemlighet tillbaka några dagar senare och gav tillbaka med besked. Vilket skulle kosta honom livet.

Mordbranden

Det fjärde målet som togs upp på hösttinget tisdagen den nionde oktober 1683 börjar så här:

”kom för Rätten Johan Nillsson i Gutterydh i Sandsiöö Sochen här i häradet beläget, Sorgligen tilkenna gifwandess dhen fast beklagelige olycka honom sistledne 13 Septembris wederfors, förmedelst hans drängh nu här närwarande Erich Nillssons otroohet och arglistige Sinne, som taget sigh dhen elaka gierningen före att sättia eldh uppå gården Gutteryd.”

Vad hade föranlett drängen att bränna upp sin husbondes gård? I fortsättningen av målet rullas hela historien upp och den ger visserligen de utomstående motivet men vars vedergällning inte stod i förhållande till det som drängen fick genomlida.

Oxarna

Fyra dagar innan branden, som var söndagen den nionde september, var bonden Jon Nilsson ute på ett ärende åt välborna fru Elisabet Rosenstråle och var nu på väg hem från Kalmar. Då hann han upp några bekanta, nämligen Sven Nilsson i Lövhult (Hultsjö sn), dennes bror Jon Nilsson i Nygård (Skepperstad sn), Bryngel i Kuretorp (Skepperstad sn) samt Jon Jönsson i Böllingetorp (Hultsjö sn). Dessa fyra drev sjutton eller arton oxar och som de skulle sälja, troligen på höstmarknaden i Eksjö. Då det led mot aftonen och de var trötta efter dagens vandring bad sällskapet därför Jon om de inte hos honom kunde ”fåå huus och beete till sine Oxar öffwer natten”? Gutteryd låg lämpligt nog nära landsvägen. Det kunde inte Jon neka dem till utan erbjöd dem härbärge över natten och bete till oxarna ute på gärdet utanför gården.

För att inte oxarna skulle ta sig in på de intilliggande sädesåkrarna bad han sin dräng Erik Nilsson att vakta dem över natten. Då detta var utöver de vanliga drängsysslorna så därför erbjöd Jon sin dräng en kanna öl om han vaktade sädesåkrarna över natten. Det gick drängen Erik villigt med på och ”lofwade sigh skohla flijtigt achta, att icke någon skada aff oxarna skee skulle”.

Ovädret

Om natten drog ett hiskeligt oväder in över bygden med ”ett starkt åskedunder”. Hos bonden Jon bodde även hans gamla mor och hon vaknade av åskvädret. Hon tänkte då på den stackars drängen som var ute i blötan. Efter en stund steg hon upp med avsikt att be honom komma in i stugvärmen och istället se till att en av de främmande karlarna vaktade oxarna ute på gärdet.

Men då hon kom ut fick hon till sin förskräckelse se oxarna stå och beta ute i sädesfältet! Genast sprang hon ”tilbakars till sin Son berättandes honom detta”. Jon for upp och ut på gårdsplanen och i samma stund kom drängen springandes ut ur stugan. Då skrek Jon till honom att ”du har illa achtat sääden, nu står oxarna och förderfwa dhen all slätt!” Drängen svarade honom uppstudsigt att det gjorde inget och han hade så mycket säd ändå. Nu rann sinnet av husbonden och han tog piskan och gav sin svekfulle dräng ett rapp med den. Aga var ingen olaglig handling och husbonden kunde i uppfostringssyfte kroppsligt bestraffa sitt tjänstefolk.

Men drängen Erik kände sig både sårad och kränkt, det här ville han inte finna sig i. Om morgonen därpå och utan husbondens vetskap smet han iväg och gick till sin syster som var piga i Stora Boholm inte långt från Gutteryd.

Hämnden

Hos henne stannade han i två dagar men om torsdagen, som var den trettonde september, gick han tillbaka till sin husbondes gård i Gutteryd.  Under tiden som gått hade han funderat fram och tillbaka på sin orättvisa husbonde och hur han kunde ge igen för oförrätten han hade utsatts för. Och han hade kommit fram till vad han skulle ta sig för.

Innan han gick fram till gården förvissade han sig om att ingen var hemma. Just denna dag var husbonden Jon ute på en fälla som låg avsides från gården. Och hans mor och syster, som båda bodde hemma hos honom, var till Äskås för att bärga något hö.

Erik gick därför fram till gården och in i stugan och stängde dörren efter sig. Först tog han han ett lakan och en duk, som låg över ett kar med brännvin, och lade det på golvet. Sedan samlade han ihop saker i stugan och lade på lakanet och duken. Bland stöldgodset fanns en ny vadmalsjacka, en ny skjorta av lärft, en ny randig halsduk, en grå vadmalskjortel (långrock), ett nytt förkläde av lärft, sju marker vadmalstyg (ca 1.4 kg). Allt detta band han in i lakanet och duken han lagt på golvet och gick sedan ut ut stugan och lade knytet intill en vägg vid en av gårdens bodar. Sedan gick han in i stugan igen och tog eld ur spisen och satte fyr på den säng som han brukade sova i. Därefter gav han sig iväg tillbaka till sin syster i Stora Boholm och gömde stöldgodset i en lada.

Branden

Strax får husbonden Jon, som arbetar uti fällan ett stycke därifrån, se rök bolma upp i riktting mot sin gård. Han släpper allt han har för händerna och hastar iväg hemåt, bara för att finna sin stuga stå ”uti Liusande Låge”. Eftersom han var ensam var det inte mycket han kunde göra, varken rädda föremål ur stugan eller släcka branden.

När det hela var över hade två stugor och en framkammare brunnit ned, ”tillijka med alt dhet han ägde uti huussen”. En stuga med framkammare var en enkelstuga med två rum tillbyggda med en stocklängd på vardagsstugans yttergavel.

Rannsakningen

Drängen Erik Nilsson fångades in och fördes till hösttinget som hölls i början av oktober månad som det berättades om inledningsvis. När husbonden Jon Nilsson gett sin berättelse om händelseförloppet, vände sig rätten till den anklagade drängen Erik och frågade om det som sagts var sant. Alldeles frivilligt och utan övertalning svarade Erik jakande, erkände sin gärning och sade att allt det som husbonden sagt var sant.

Därefter frågade rätten honom om någon hade styrkt honom i denna elaka gärning? Han sade att hans syster Ingrid Nilsdotter, pigan i Stora Boholm dit han tagit sin tillflykt, hade gjort det. När han var hos henne på besök förlidna fjärdedag jul hade de suttit ned och pratat och då hade hon frågat om hans husbonde hade ”wackre saaker”? På det hade han svarat att där stod allt väl till. Då skall hon ha styrkt honom, alltså uppmuntrat, att först ta de bästa sakerna och sedan sätta eld på stugan.

Nu kallades systern Ingrid in och hon nekade till dessa anklagelser med ”höga bedyrellsser”, utan menade att hon tvärtom styrkt sin broder att alltid tjäna denna sin husbonde väl.

Därefter steg Eriks bröder fram inför häradsnämndens ledamöter och avgav sina vittnesmål. Dessa var Nils och Håkan, gifta, och ansågs vara beskedliga män. Ordet beskedlig hade här betydelsen förståndig och hederlig. De berättade att deras bror Erik alltid varit lömsk, enveten och tredskat. Och så mycket de visste om deras syster Ingrid så hade hon alltid tagit väl hand om Erik och uppmanat honom att tjäna troget och väl. De trodde inte alls att hon styrkt honom i denna onda gärning.

Domen

Därmed avfärdades Eriks anklagelser mot systern. I tingsrättens avkunnade dom fastslog man att drängen ej nekade till stöld och mordbrand varmed man således icke kunde värja hans liv. Han dömdes därför enligt Högmålsbalken till döden genom att ”i båle brinna”.

Då tingsrätten utfärdade en dödsdom skickades den alltid vidare till Göta hovrätt för ”widare högrättwijst bepröfwande”, alltså till omprövning.

För perioden 1682-1685 finns det emellertid bara strödda fall bevarande i Göta hovrätts arkiv och dessvärre synes detta fallet inte ha finnas kvar. Men med allra största sannolikhet gillades tingsrättens dom. Man hade inte lyft fram några förmildrande omständigheter för denne dräng Erik Nilsson i Gutteryd, och han som ”bränt haver skall i båle brinna”.

Slutord

Dagen efter det här målet hade avslutats ansökte Jon Nilsson att med häradsrätten tillstånd få eftersöka och försöka återfå det stöldgods som drängen bortstulit. Denna ansökan beviljades.

Jon Nilsson förekommer som svarande i ett lägersmål två år senare och sedan i en ägotvist ännu ett år därefter. Jon hade en bror Måns som sedermera tog över brukningen av fjärdingen i Gutteryd. Denne Måns drabbades hårt av missväxt tre år i rad 1714-1716, så svår var hans belägenhet att han gick till tinget för att ansöka om intyg för att om möjligt kunna få någon skattelättnad. Läs mer om detta i inlägget Bonde med otur.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 6.000 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

I Båhle Brinna som Brändt hafwer; När soldathustrun återvände från Skåne fann hon sitt torp nedbrunnet. Av våda – trodde man först. Men snart fann man omständigheter som pekade på anlagd brand som skulle dölja inbrott och snart riktades misstankarna mot änkan i Bodaryd. Hon hade rykte om sig att snatta från sina grannar i bygden när tillfälle gavs. Men kunde hon verkligen ha gått så långt som att sätta eld på soldattorpet?

Bonde med otur; Ett utfärdat intyg på Västra härads sommarting 1717 ger en inblick av de besvärliga tider med missväxt som prövat människorna utöver de många pålagorna av det evighetslånga Stora Nordiska kriget. Särskilt bonden Måns Nilsson i Gutteryd i Norra Sandsjö socken, Jönköpings län, hade råkat illa ut tre år i rad med förstörda skördar och förlorade djur på grund av vädrets nycker.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och finns avskrivet i Västra Härads Dombok:

• Västra härad 1683-10-09, §4 Mordbrand, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:61 (1681-1686) Bild 1400
• Västra härad 1683-10-10, §23 Ansökan, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:61 (1681-1686) Bild 1470

Övrigt:

• Aga, Wikipedia, https://sv.wikipedia.org/wiki/Aga#Husaga
• Framkammarstuga, https://kulturmiljo-vard.se/byggnadsvard/planlosningar