”Måtte skiedt af en diäfwulsk menniskas händer”

Måndag, sextonde augusti 1680. Hustru Elin Larsdotter från Hjälmåkra har påträffats död i skogen och i förstone såg det ut som en olycka där hon fallit ned från gärdsgården som hon klättrat över. Men det fanns några märkliga omständigheter och så började rykten gå i bygden att det var hennes make Daniel som var vållande till hennes död. Det var väl känt att han slog sin hustru, och inte nog med det, han älskade en annan kvinna och som bodde i deras hus.

Detta är den första delen av tre om det grymma mordet i Hjälmåkra 1680 och hur sanningen nystades upp i en serie av rannsakningar på Västra härads ting.

Funnen död i skogen

Lars Nilsson stod knäböjd och full av tårar och kunde inte tro det han såg. Flera dagars letande i skogarna kring byn Hjälmåkra var över. Han fann till slut sin kära dotter, hustrun Elin. Här låg hon död, efter vad som syntes vara genom en olyckshändelse där hon fallit ned från en gärdsgård och slagit huvudet mot några stora stenar.

Dottern Elin Larsdotter hade lämnat hemmet om torsdagen för att gå till Nybygget för att låna en repa och hon hade låtit meddela att hon ämnade stanna över natten. Men hon kom inte hem under fredagen och när det blivit lördag började maken Daniel höra sig för om någon sett henne. Men det var hennes fader, som beskrevs ovan, som hittade sin dotter död om måndagen.

Ryktet på maken

Så snart hustru Elin påträffats död började ett rykte gå som sade att det var maken Daniel som hade med hennes död att göra. Och flera vittnen som sett den döda kvinnan i skogen började tala om att olyckan såg märklig ut, vilket spädde på ryktet än mera.

De oklara omständigheterna kring Elins död samt ryktet som stod på maken gjorde att saken drogs inför hösttinget som hölls i Sävsjö och började den 24 november. Som trettioåttonde mål under dessa tingsdagar togs Elins dödsfall upp. Det var befallningsmannen Per Jönsson Ollman på Eksjö Hovgård samt Elins far och bror, Lars Nilsson och Håkan Larsson, som låtit instämma Daniel Jonsson i Hjälmåkra för det allmänna ryktet som sade att han skall ha dödat sin egen hustru. Samma rykte sade att detta skulle ha skett i höstas vid skördetid, torsdagen den 26 augusti närmare bestämt, då hon gått iväg från byn. Hon hade funnits i skogen mellan Hjälmåkra och Sandvik.

Detta ryckte berättade att Daniel var sin hustrus baneman därför att han icke tålde henne, det ”han henne icke Lijdit hafwer” utan alltsom oftast henne slagit. Denne Daniel Jonsson hade dessutom ett löst kvinnfolk hos sig i sitt hus vid namn Ingrid Bryngelsdotter, vilken han håller mer kär än sin hustru. Dessa två, Daniel och Ingrid, sägs ha haft otillåtet umgänge tillsammans.

När rätten hörde Daniel om vad han sade om att vara kommen i rykte att vara vållande till hustrus död, samt att han dessutom påstods ha haft otillåtet umgänge med kvinnan Ingrid Bryngelsdotter, nekade han alldeles bestämt till detta.

Därefter steg vittnet Per Larsson i Hetseryd, från grannsocknen Hjälmseryd, fram och visste att berätta att konan Ingrid Bryngelsdotter ”hafwa för een tijdh sedan slagit Daniel Jonssons hustru Elin Larssdotter”. Daniel hade då tvingat dem båda till förlikning och att bli sams igen.

Elins far, Lars Nilsson från Bärknäs, talade om att hans dotter kommit till honom för fjorton dagar innan hon var funnen död och sade att hon inte tordes vara hemma då maken Daniel och konan Ingrid Bryngelsdotter slog henne så illa. Dessutom avslöjade hon att hon ”intet hafwa Legat i Sängh och säte medh sin man” sedan Kyndelsmässan den andre februari därför att Daniel slog henne alltsomoftast.

Därefter var det nämndemannen Anders Bryngelsson från Hjälmåkra som trädde fram. Han var Daniel närmaste granne och han sade att denne Daniel Jonsson inte allena var kommen uti rykte att vara vållande till hans hustrus död, ”uthan och för omgiänge medh hanss Syster Ingrij”. Men om detta var sant eller inte, det ”säger han sigh intet weta”. Det var så att konan Ingrid Bryngelsdotter som bott hos Daniel och hans hustru Elin var syster till aktade nämndemannen. Likaledes kände nämndemannen till att systern och Daniels hustru Elin hade slagits något före jul, men sade sig inte veta om de förliktes eller ej. Han sade också att den torsdagen som Elin gick för att låna sig en repa, var han i skogen och arbetade och såg därför inte när hon gick väg.

Fadern Lars Nilsson vittnade om att dottern hade omfattande skador när han hittade henne död i skogen. Hon var blå på vänstra sidan av bröstet, tänderna var inslagna i halsen samt att hon var svart om halsen. Det verkade som om hon klivit över gärdsgården och fallit handlöst på några stora stenar. Men det märkliga var, sade han, att klivstättan inte var långt därifrån. En klivstätta var en anordning för att kliva över en gärdsgård, vanligen bestående av två mitt emot varandra lagda stenar.

Karl Torkelsson i Hjälmåkra, som hade varit med Lars Nilsson när han funnit sin dotter, berättade efter avgiven ed vad han sett när de fann henne. Enligt honom såg det ut som hon störtat ner från gärdsgården. Hon låg på så sätt att det var en sten vid ena kindbenet, ”een för munnen som hon gapade öfwer”, samt den tredje för vänstra bröstet. Enligt hans åsikt synes hon inte dött av någon olyckshändelse.

Likaledes hade ryttaren Börje i Hjälmåkra varit med när de fann Elin. Även han bekräftade att hon fallit ned från gärdsgården ”iblandh een hoop Stenar”, men om hon fått sin död av det eller blivit ihjälslagen vågade han inte uttala sig om.

Daniel Jonsson kallades fram igen och fick frågan var han och hans grannar i byn var när hustrun gav sig iväg och hur dags det var. Han svarade att det var på förmiddagen då han var i logen då hon gick iväg till nybygget för att låna en repa. Det övriga byafolket var ute på det västra gärdet och höstade (skördade). Vidare berättade Daniel att hustrun sade att hon skulle vara borta till fredags morgon och tillstod att han inte började eftersöka henne förrän på lördagen och att det var svärfadern som fann henne. Han upprepade att han inte hade något att göra med sin hustrus död och att han inte hade haft något umgänge med Ingrid Bryngelsdotter. Därefter fördes Daniel ut ur tingssalen.

Därefter kallades änkan Ingrid Bryngelsdotter in till rätten. Hon berättade, liksom vad Daniel nyss sagt, att på torsdagen emot middagen gick hustru Elin iväg med en kaka under armen för att låna en repa vid Nybygget samt något salt. De hade haft en repa, men den hörde till grannen Karl i Hjälmåkra och nu skulle hon gå att skaffa en annan. Hon kände väl till att Daniel stod i det allmänt kända ryktet att vara orsak till sin hustrus död, men att de två skulle haft något umgänge nekade hon alldeles därtill.

Därmed avslutade rätten utfrågningen och tog ställning till hur man skulle förhålla sig till vittnesuppgifterna. Av häradets många inbyggares vittnesbörd befanns Daniel ”stå i fullt rychte, at wara orsaak till sin hustrus dödh.”. Genom detta rykte och vittnesmål var det bevisat att Daniel inte hade levat i äktenskap med sin hustru som anstår en ärlig man, utan alltsomoftast slagit henne. Och vidare, att ha haft änkan Ingrid Bryngelsdotter i sitt hus för vilken han är beryktat för att ha besovit.

För dessa orsaker fann det rätten skäligt att Daniel Jonsson till nästa ting utfäste en tolvmannaed för att befria sig från alla anklagelser. Detta lovade Daniel att göra och komma till nästa ting, samt att även ha Ingrid Bryngelsdotter med sig.

Tolvmannaeden

Daniel hade här fått en utomordentlig möjlighet att rentvå sig. I nutida ögon synes det ha varit  ett märkligt och inte särskilt rättssäkert förfaringssätt. Men man får förstå att förutsättningarna var annorlunda på den här tiden; ingen ordentlig brottsplatsundersökning gjordes och det fanns sällan riktiga bevis förutom vittnesuppgifter samt rykten och indicier. Tolvmannaeden kan förefalla ha varit en enkel utväg för den misstänkte att rentvå sig, men det förutsatte ju också att det fanns tolv redliga bönder till hands som var redo att ställa sitt goda anseende på spel.

Nästa rättegångstillfälle var följande vinterting och Daniels tur var kommen den andra tingsdagen som var lördagen den 26 februari 1681. Tingsprotokollet noterar att han är angiven att ha vållat sin hustrus död, samt att änkan Ingrid Bryngelsdotter ”icke ringa misstänckes warit i Rådh och gierningh medh honom Daniel dherom”. Nu blev Daniel tillfrågad om han kunde fullgöra sin ed ”sigh att befrija ifrån åfwanbemelte swåra tillmähle, att wara wållande till sin hustrus dödh”. På det svarade Daniel att han hade sina edgärningsmän vid handen varför de ombads stiga fram. Då infann sig emellertid endast ”Nijo Pehrssoner, ährliga boofaste Män”. Och inte nog med det, två av dem var den misstänkta änkan Ingrids bröder vilka var jäviga och skickades iväg. De sju kvarvarande tillfrågades i vilket ärende de var hitkallade av Daniel Jonsson, på vilket de svarade att de ville vittna med honom menandes att de ansåg honom vara fri från denna gärningen. Men, påpekade rätten, för att befria någon från ett sådant här högmålsärende krävdes full laggång (avläggande av värjemålsed) bestående av tolv män och därför avvisades de från rätten.

Alla skickades ut från tingssalen och Daniel Jonsson var allena kvar inom lykta dörrar. Han fick allvarliga förmaningar till sanningens bekännelse, eftersom han mycket väl visste i vilket grovt ryckte han stod uti. Att han inte kan komma till tinget med för få personer till tolvmannaeden. Och att han kommer att bli fälld till saken antingen han bekänner eller ej. För sin eviga själs bevarande måtte han bekänna sanningen, men detta lät han icke göra.

Häradsrätten gav honom ännu ett tillfälle om han till i morgon kunde komma tillbaka med full tolvmannaed, och uppmanades noggrant att han ”wäll wettandes ingen förhahlningh längre tillåtes”.

Därefter inkallades den misstänkta konan Ingrid Bryngelsdotter. Men hur mycket rätten än med all flit, ”Ja medh gooda och Onda” förmaningar försökte få fram sanningen, så var hon så förhärdad ”medh lögn altt sådant afwände” och ville intet bekänna. Profossen fick i uppdrag att förvara henne i ”häradtz fängelsse och kistan insatt” till morgondagens fortsatta förhandlingar. Ingrid uppmanades att noga tänka över sin sak så ”att hennes Siähl må blifwa behållen”.

Innan Daniel och Ingrid fördes ut ur tingssalen, lät man Elins far, Lars Nilsson från Bärknäs, och hennes bror Håkan Larsson att träda fram om de till äventyrs hade något mer att meddela? Fadern sade då, gråtandes, att han aldrig kunna tro att han skulle finna sin egen dotter död på marken, orsakat av ett fall från en gärdsgård och fått så många skador och därav ljutit sin död. Nej, det ”måtte skiedt af en diäfwulsk menniskas händer”. Han misstänkte därför högeligen sin måg, ”dhenna Daniel Joonson” eftersom han ”hafwer lefwat som en Tyrann medh sin hustru”.

Därmed avslutades förhandlingarna i detta ärende för denna dag.

Frimodigheten före fallet

Lördagen övergick till söndag och när det blev måndag morgon var detta det första mål som togs upp. ”Satte sigh Rätten, och lått allena för sigh Komma Daniel Joonsson i Hiellmåkra” och de började med att fråga honom om han hade bett till Gud om upplysning och sanningen för dem ville bekänna. Men en av nämndemännen kunde berätta att Daniel ”dhenna natten mäst förnött medh Swallgh och dryckenskap” med sina edgångsmän.

Någon sanningens bekännelse fick inte rätten, men på frågan om han hade sina laggärdsmän, svarade han ja och rätten lät dem komma in, den ene efter den andre. Men de blev inte fler än sju, liksom under lördagens förhandlingar.

Rätten blev nu högst irriterad, som man kan utläsa av protokollet. De undrade vari svårigheten bestod i att förstå ”Juramentum Credulitatis”, det vill säga trohetseden eller tolvmannaeden. Såvitt de kunde erinra sig hade de aldrig varit med om någon som två gånger trätt fram med ofullständigt antal gode män. Och eftersom Daniel inte lyckats prestera full tolvmannaed, bad rätten dessa män att fara hem igen!

Det synes ha varit ett sorglöst och enfaldigt beteende av Daniel, som borde ha vetat bättre och bidat sin tid med att söka män till en full tolvmannaed. Men det var nog så, att det fanns inte fler att få som ville ställa upp för honom. Han han inte lyckats skrapa ihop fler än nio under de tre månader som gått sedan förra rättegången, så han hade redan uttömt alla möjligheter. Dessa sju synes ha varit en glad skara eftersom de när de skickades iväg av rätten ”hwaröfwer dhe mycket gladdes, och tackade Rätten dher före”.

Därefter fann rätten nu intet mer att göra ”i dhetta twifwelachtige och mörcka måhl”. Man konstaterade att det var stora och svåra antaganden att ta ställning till efter de båda föregående hållna rannsakningarna. Häradsnämnden var dock av den mening att man borde fälla Daniel Jonsson efter 19 kapitlet i tingsmålabalken för den gärningen att han ”hafwa dödat och möördat sin hustru, såsom och hoor bedrifwit medh Kåhnan Ingredh Bryngelsdotter”. Men man misstänkte även starkt att konan Ingrid varit inblandad i mordet. Emellertid, då två människors liv stod på spel, syftandes på dödsstraff för både Daniel och Ingrid, fann rätten det rådligast att vidare försöka finna sanningen och det genom att hålla dem ännu en tid i fängsligt förvar för att försöka beveka (mjuka upp) dem.

Emellertid landade rätten i det beslutat att för denna gången att, ”både Karlen Daniel Joonsson, och Kånan Ingredh Bryngelsdotter”, fria dem för mordet efter ”domare Reglorne”. Därmed lämnades saken till Gud den allvises dom, som väl inom sin tid skulle låta detta uppenbaras.

Detta beslut lästes upp för dem med eftertryck och befalldes därefter förvaras i kronans häkte tills dess att Göta hovrätt hade fått fälla sitt utslag i sin omprövning, vilket var den regelrätta förfaringssättet för sådana här allvarliga brott.

I protokollet noteras hur ”karlen Daniel bleef tämmeligh försagdh”; försagd är modlös eller nedslagen. Men Ingrid blev frimodig, det vill säga orädd och frispråkig, och sade att de båda var oskyldiga. Det här trotsiga beteendet ogillade rätten och lät sätta henne i häktet medan Daniel försattes på fri fot mot en ordentligt tilltagen borgen.

Vändningen

Ingrid var självsäker och kände sig väl till mods när tingsrätten frikände dem. Men i häktet fick man tid att tänka över sin belägenhet. Det här var ett beprövat knep av tingsrätten i ett sätt att försöka mjuka upp den misstänkte.

Häradshövdingen Lars Källman måste efter avslutat Västra härads ting på måndagen hasta sig till Tveta härads ting som var utlyst följande torsdag. Men innan han for iväg, instruerade han kronans befallningsman, häradsskrivaren och flera andra att de med ”största foogh och lämpa”, ungefär med lämpligt tillvägagångssätt och lirkningar, försöka göra allt som stod i deras makt att försöka få sanningen ur konan Ingrid.

Och de lyckades. Innan det hade blivit lördag den femte mars ”war hon kommen på en tämmeligh godh wägh medh bekiännelsen”. Denna bekännelse skrevs ned av häradsskrivaren Gabriel Wikman och undertecknades av honom själv, ryttmästaren Erik Silverhielm samt två bönder i Sävsjö vilka samtliga hade hört hennes ord.

I denna hennes bekännelse gjorde hon Daniel Jonsson skyldig till mordet tillika med en ung piga vid namn Ingegärd Kristersdotter, till vilken han hade friat till. Ingrid sade sig dock själv vara alldeles oskyldig.

Nu blev det bråttom. Häradsdomaren blev underrättad om torsdagen den tionde mars. Han svarade befallningsmannen att han omedelbart och ”genom Natt och Dagh skulle kalla häradtz Nämndh tillsamman”. Han föreskrev honom vidare att de skulle mötas i Älgaryd i Malmbäcks socken kommande tisdag.

Följ fortsättningen i del 2.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok:

• 1680-11-24, §38 Dödsfall
• 1681-02-26 §60 Dödsfall
• 1681-02-28 §73 Dödsfall
• 1681-03-15 §1 Dödsfall
• 1681-06-18 §64 Smädesord

Samt Göta hovrätts utslag 1681-03-24.