I det lilla samhället Puketorp på det småländska höglandet levde Karl Nilsson och Märit Josefsdotter, vars historia rymmer både vardagligt slit och dramatiska konflikter. Här möter vi ett par som inte bara kämpade för att skapa ett tryggt hem, utan också försvarade sin familjs heder och rättigheter i ett samhälle präglat av strikta sociala normer. Från arvstvister och olyckliga missförstånd till brutala överfall och rättsliga uppgörelser, vävs deras liv samman med bygdens historia. Det är berättelsen om en tid där livet var både hårt och fullt av möjligheter – där generationer formades av jorden de brukade och de relationer de byggde. Deras slit och förutseende gjorde det möjligt för deras ättlingar att bo och verka på gården i över 160 år framöver. Följ med på en resa genom tidens gång och människors öden i det lilla Puketorp – en historia om överlevnad, förlust och en obruten vilja att lämna ett arv för kommande generationer.

Märit från Slageryd

Märit Josefdotter var född och uppväxt i Slageryd Övergård i Bäckaby socken. Hon föddes omkring 1650 och var dotter till hemmansägaren Josef Jonsson och Malin Persdotter. Fadern Josef var troligen bördig från Solberga socken och hade gift sig till Övergården i mitten på 1640-talet. Modern Malin var en av två systrar som delade på gården, döttrar till Per Börjesson.

Övergården hade varit i släkten sedan urminnes tider och den äldste med säkerhet fastställda anfadern var Märits morfars far, Börje.

Läs mer om Josef i Brott och straff i Bäckaby 1661-1687

Läs mer om Övergården och Per Börjesson i Slageryd Övergård genom 450 år

Karl från Kråkhult

Om Karl Nilssons bakgrund vet jag mindre och bygger på knapphändiga uppgifter från hans dödbok och är därför höljd i dunkel. I dödboken anges han vara född i ”Kråhult” omkring 1645. Sannolikt avsågs Kråkhult i Hultsjö socken, beläget 15 kilometer ost-sydost om Slageryd.

I 1645 års jordebok finns bönderna Jöns och Nils i Kråkhult, som var ett helt frälsehemman och som var herr Åke Oxenstiernas utfrälse. Utfrälse var benämningen på ett hemman som låg utanför adelsmannens centrala gods.

I 1643 år mantalslängd är uppgifterna mer utförliga och både för- och efternamn på bönder med deras makar anges. Här ser man att Nils hette Nils Månsson och hans maka var Karin Gudmundsdotter. Även bönderna Bengt Nilsson och Nils Nilsson finns här, möjligen vuxna söner till Nils Månsson. Bengt Nilsson är omnämnd i Västra härads dombok 1640 och Nils Nilsson mellan åren 1659 till 1704. Karl skulle alltså kunna vara en av de yngsta i barnaskaran, men detta är spekulationer på magra uppgifter och kan därför vara felaktigt.

Enligt dödboken gifte sig Karl omkring 1672 med Ingrid och de fick ett barn. De flyttade till Klockargården i Bäckaby kyrkby och de bor där enligt mantalslängderna från och med 1676. Var de bodde innan är okänt.

Karl fick inte många år tillsammans med sin Ingrid då hon avled någon gång i slutet av 1680. I 1681 års räkenskaper framgår det att Karl skänkte 28 öre kopparmynt i testamente efter sin kära hustru. Det motsvarade i värde ungefär femton liter råg. Räkenskaperna upprättades den 29 juli och man ser att han skänkte pengarna efter någon gång mellan den fjärde stora böndagen (6 augusti) 1680 och den första stora böndagen (29 april) 1681. I mantalslängden för 1681 är Karl änkling, och då mantalslängderna upprättades under november eller december föregående år, bör Ingrid ha avlidit någon gång mellan augusti och december 1680.

Karl och Märit

Karl hade inte för avsikt att sitta änkling särskilt länge. Han fann sin nya maka i den ännu ogifta pigan Märit i Slageryd, som nu bör ha varit lite drygt 30 år.

Hustru Märit i Bäckaby ger 24 öre kopparmynt till kyrkan enligt 1682 års kyrkoräkenskaper. Dessa räkenskaper upprättades vid sockenstämman som vanligtvis hölls någon gång under maj till juli. Just för 1682 är inget datum angivet när stämman hölls, men intressant nog är gåvopengar medräknade till och med den tredje stora böndagen som detta år (1682) inföll den fjortonde juli. Följande års kyrkoräkenskaper börjar med den fjärde stora böndagen som inföll den elfte augusti. Detta innebär att Märit skänkte pengarna mellan den 14 juli och elfte augusti 1682 och då var hon och Karl gifta.

Karl och Märit fick tre barn tillsammans. Enligt Karls dödbok fick de två söner och en dotter. Dottern Elisabet föddes omkring 1685 och fjorton år senare, i augusti 1699, nedkom Märit med ett barn – som bör ha varit en gosse – men som sprgligt nog avled strax efter födseln:

”Dominica 11 Trinitatis begrofs Carls barn i Puketorp mit för gambla kyrkodörren, som intet lefde mehr än 2 timmar.”

Ytterligare en son är känd, Nils, men några uppgifter om när han skulle vara född har jag inte lyckats finna. Han skulle kunna vara från Karls första äktenskap men jag håller det för troligast att han är Märits son. Denne Nils kom genom olika omständigheter att råka ut för flera händelser som kom att dras inför tinget och bevaras för eftervärlden. Mer om honom senare.

Rotemästaren

Mellan åren 1683 och 1687 hade Karl förtroendeuppdraget som en av de rotemästarna i socknen; denne hade som uppgift att övervaka den allmänna ordningen inom en av socknens rotar. På sockenstämman 1688 beslutades det att socknens fyra rotarna skulle utökas till åtta eftersom det var alltför många personer till husförhören inom varje rote.

Granngården brinner!

I Bäckaby kyrkby fanns det åtta bönder fördelade på fyra gårdar enligt 1690 års jordebok. Karl och Märit brukade Klockargården på ett helt mantal kyrkohem men som hade förmedlats till halvt mantal. Gården var ett rusthåll för kavalleriet.

De övriga bönderna i byn var ryttaren Per Bengtsson Bäckman och Per Johansson i Stockagården, som var ett helt mantal skattehemman. I Storgården, även det ett helt mantal skattehemman, bodde Måns Svensson, Per Jonsson och Börje Bengtsson. Och slutligen Jöns Gudmundsson och Gudmund Nilsson i Lillgården som var ett halvt mantal klosterhemman.

En senvinterdag den 6 mars 1688 utbröt en brand i Stockagården. Vid middagstid upptäckte gårdsfolket att en lövhög antänts vid stallet intill gårdsporten. De försökte släcka elden men den hade redan fått ordentligt fäste. Den fick näring av vinden och det tog inte lång tid innan flera uthus och byggnader hade övertänts.

Förgäves försökte man stoppa eldens framfart. När allt var över var en stor del av gården skadad eller lagd i aska. Elden förstörde en gavel på en nybyggd stuga, brände ner ett stall samt ett skjul till svinen. Fägården med fähuset och sädesladan brann ner. I denna låg sex lass otröskad vårsäd av korn och råg, samt vårfoder till djuren bestående av hö och halm. Dessutom förstördes en foderlada, två fårhus och fyra får, tre årskalvar och två fjolårskalvar innebrändes! Lyckligtvis klarade sig boningshuset.

Den drabbade Per Bengtsson vände sig till tinget för att försöka få ersättning för förödelsen genom den så kallade brandstoden. Med sig hade han självaste kyrkoherden som intygade om den stora olyckan, samt han hade dessutom skaffat intyg från inte mindre än tolv grannar i kyrkbyn och omkringliggande byar, av vilka en var Karl Nilsson.

Läs mer i inlägget: En bedröfwelig Eldzwådha

Till Puketorp

Karl och Märit började se sig om efter en egen gård att äga. Sedan hennes far Josef dött 1685 fanns det ett arv att få ut då han ägde halva Övergården i Slageryd. Märit hade tre kända bröder – Nils, Per och Johan – men förutom Nils är det oklart hur många som var i livet. Eftersom döttrarna ärvde hälften av sönerna, kunde hon räkna med att få ut mellan en sjundedel till en tredjedel, beroende på om en eller tre av dessa bröder var i livet. Det var hursomhelst en god grundbult till ett gårdsköp. Men som vi kommer att se litet senare, gjordes inget arvskifte utan det sköts upp till moderns död många år senare och detta orsakade en tvist mellan arvingarna.

Och tillfället öppnades för dem 1691 när en gård i Puketorp, 2½ kilometer fågelvägen sydväst om kyrkbyn, var till salu.

Gården hade varit till salu redan för tre år sedan men då hade köparen Måns Svensson budat högst och betalat 32 riksdaler och en fläsksida (!) för den. Samt att han hade fördelen av bördsrätt. Men nu var den alltså till salu igen och nu slog Karl och Märit till.

De betalade 36 daler Courant för den. Som vi ser anges de två köpesummorna i olika valörer. För att kunna jämföra dem omräknar vi dem till mark silvermynt (smt). I domboken anges värdet av en daler Courant till sex mark smt. Och enligt ”Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar” av Lars O. Lagerqvist och Ernst Nathorst-Böös” var en riksdaler år 1688 värd åtta mark smt. Då blir Måns köpesumma från 1688 detsamma som 256 mark smt medans Karls köp från 1691 endast 216. Värdet på fastigheten hade minskat med sexton procent. Fläsksidan oräknad.

Läs mer om hur man räknar med äldre tiders myntsystem: Korpralens skuld – Så räknar du med daler och mark

Vad kan då ha legat bakom värdeminskningen? Jo, som nämns i domboken hade gården förmedlats med 1/8 så att dess skatteunderlag var 3/8 istället för ½ mantal. Det skulle kunna motivera en värdeminskning med 25 procent, men Karl och Märit fick inte gården riktigt så billigt.

Dessa affärer, den så kallade tingsskötningen, registrerades formellt vid tingsrätten, som även säkerställde att alla rättigheter och tillbehör till gården, inklusive hus, mark, skog och fiskevatten, överfördes till Karl Nilsson och deras ättlingar.

Puketorp var ursprungligen ett helt skattehemman i Bäckaby socken, Jönköpings län. Det var dock förmedlat med ¼ som framgår i 1690 och 1705 års jordeböcker. Förmedlat mantal i jordeboken innebar en reducering av en gårds ursprungliga mantal, som var ett mått på dess avkastningsförmåga och skattetyngd. Detta skedde om gårdens produktivitet hade minskat, exempelvis på grund av försämrad jordkvalitet, uppdelning av marken eller andra faktorer. Förmedlingen resulterade i en lägre skatt för gården, motsvarande det nya mantalet, och noterades i jordeboken. Vanliga orsaker var fysiska förändringar, som sämre mark, eller ekonomiska faktorer, som gårdens uppdelning mellan arvingar. Förmedlingen speglade gårdens minskade värde och produktivitet, vilket kunde påverka dess status i skattesystemet.

I Puketorp

Karl och Märit köpte som sagt 3/8 skattehemman i Puketorp år 1691. De finns upptagna från och med 1692 års mantalslängd. Då mantalslängderna upprättades i slutet av föregående år, borde det innebära att de flyttade dit under 1691.

Detta stöds av det faktum att sista gången de förekommer för Klockargården är i 1691 års kommunionlängd medan prästen inte skrivit upp dem varken för Klockaregården eller Puketorp det följande året. Det beror troligen på att listorna redan var upprättade för åren 1690-92. Likadant är det i husförhörslängden som upprättade för 1690-92 och sedan för 1693-94, så att deras ny hemvist blev korrekt först från och med 1693.

I husförhörslängden framgår det att Karl var läskunnig då det står noterat ett ’l’ efter honom och som i kyrkobokföringen var en förkortning för det latinska ”litterata”, det vill säga läskunnig.

I 1693 års husförlängd ser man att grannarna i Puketorp, eller Puppetorp som det då hette, var Nils Svensson med hustrun Kerstin Siggesdotter och Per Siggesson med hustrun Regina Persdotter. Dessutom bodde där en Märit Börjesdotter. Kerstin Siggesdotter och Per Siggesson i de två grannfamiljerna var syskon och Per Siggesson är min ana. Per Siggesson och hans hustru Regina kom 1715 att förvärva en gård i Slageryd Västergård och den var i familjens ägo långt in på 1900-talet och här föddes min farmor Hanna Rydlund 1912.

Intyg om fallandesot

På sommartinget 1702 fick drängen Nils Gustavsson från Höreda genom flera vittnesmål från personer boende i Bäckaby socken, intyg på att han led av fallandesot eller epilepsi.

Bland dem som gav sina vittnesmål var Karl Nilsson och hans son Nils Svensson i Puketorp. De hade sett denne Nils Gustavsson, från Tomasmässodagen (21 december) till julafton, fått epileptiska anfall (eller brott som man kallade det) inte mindre än sju gånger. På Tomasmässodagen hade han legat ”i Klåckere Stugun i Bäckaby illa Skick, och Tungan alt sönder bijten”. Klockaren ifråga var Per Jonsson i Storgården.

Sannolikt gav intyget honom frisedel från militärtjänstgöring. Det var många nya utskrivningar detta år som skulle ersätta förlusterna som hittills gjorts i Stora Nordiska kriget.

 

Testamentet och Arvstvisten

Efter faderns död 1685 hade Märits bror Nils tagit över brukningen i Övergården i Slageryd. Den första tiden bodde hennes mor Malin kvar där, med omkring 1695 lämnade hon sitt barndomshem och flyttade till dottern i Puketorp istället.

Modern Malin hade ett gott öga till sin dotter och måg i Puketorp. Och hon togs väl om hand av dem får man förmoda eftersom modern gärna ville ge dem det som återstod av hennes ägodelar. På senvintern 1698, när hon kände att slutet närmade sig, ville hon upprätta ett testamente för att säkerställa att hennes sista vilja skulle genomföras.

Söndagen den 13 mars hämtade därför Karl grannarna i Puketorp, Per Sigfridsson och Nils Svensson, samt Sven Jönsson från Järstorp som vittnen. Malin låg i sin säng och gjorde klart för männen att hon hade för avsikt att Karl och Märit skulle ha ”all sin Qwarlåtenskap”.

Vittnena skruvade på sig och kände sig något obekväma med denna kvinnas sista vilja. Per Sigfridsson sade att ”Carl bedit honom höra uppå hennes ord, om hon wille unna honom i hwad som
kan finnas efter hennes död”, varpå Malin svarade ”Jag skall fuller det”. Sedan frågade han ”om hon tyckte det intet skulle agga (plåga) henne att dhe andra barnen icke finge något med?”, och på det svarade hon helt kort ”Nejmän”. Så för att vara helt säker på att han förstått det hela rätt, frågade Per åter ”om hon då wille samtyckia dertill?”. Och lika kort svarade Malin: ”Jamen”.

Malin, som låg på sin sotesäng den där marsdagen 1698 när testamentet upprättades, klarade sig och levde ännu i några år. Hon levde till den 26 januari 1702 och dog i en ålder av 80 år enligt dödboken, förmodligen visste man inte helt säkert hur gammal hon egentligen var och då brukade åldern bli jämna tiotals år.

Dominica 4 post Epiphania. Enckian Malin Persdotter, född af Ehrliga föräldrar i Slageryd. Hoos sina föräldrar i 23 åhr, gift medh Joseph Persson i 40 åhr, aflat 7 barn. Enckia i 17 åhr. Siuk i 8 dagar. Dödh den 26 Januarii. Dess ålder 80 åhr. Begrafwen midt på kyrkiogården.”

När Karl och Märit tog återstoden av hennes kvarlåtenskap trodde de kanske att allt var frid och fröjd, även om det kunde anses orättvist fördelat. Men en som inte var nöjd med hur det gått till var Per Andersson i Uggleryd i Hjälmseryd socken. Han lät instämma Karl på sommartinget 1702 där han och Nils Josefsson i Slageryd protesterade mot hur det hela gått till. Karl hade med sig testamentet och bedyrade dess riktighet och åberopade vittnena som var med. Saken sköts upp till hösttinget då Karl hade med sig vittnena, vilka då kunde intyga att testamentets äkthet.

Men nu var det så att protesten gällde det oskiftade boet efter Josef, Malins make, som avlidit 1685. Då något arvskifte aldrig gjorts efter hans död kunde de pengar som Malin fått av den försålda jorden inte inräknas i det som hon testamenterade bort.

Därför godkände tingsrätten delvis testamentet och gav Karl rätt till den avlidnas lösöre och andel av boet. Men det konstaterades att inget arvskifte efter Malins avlidne make hade gjorts och att försäljningsintäkterna från bördsjorden inte kunde inkluderas i testamentet. Sålunda beslutade rätten att ett korrekt arvskifte skulle göras mellan arvingarna, där var och en fick sin rättmätiga andel av jorden och övriga tillgångar. Ett inventarium skulle upprättas i närvaro av två nämndemän, såvida inte parterna själva kunde nå en vänskaplig överenskommelse.

Det här ärendet behandlades på morgonen och redan på eftermiddagen återkom Karl och Per i Uggleryd till rätten där de meddelade att de redan nått en vänskaplig överenskommelse angående deras arvstvist. De hade kommit överens om att Karl omedelbart skulle ge 11 riksdaler Courant till Per, varefter Karl ”sedan för alt wijdere tilltahl i det måhlet skall wara frij och otilltahlt”.

Arvstvisten fick ett lyckligt slut med en uppgörelse i godo mellan parterna. Men en fråga som kvarstår är: Vem var Per Andersson i Uggleryd, och hur var han släkt med Malin och Josef i Slageryd? Tyvärr ger de tre domboksmålen inga upplysningar om hans släktskap med Malin.

Enligt Malins dödbok hade hon och Josef sju barn, varav jag lyckats identifiera fyra. Det är troligt att flera av barnen dog i tidig ålder, men det är också möjligt att ytterligare vuxna barn fanns. Detta antyds av Per Sigfridssons fråga till Malin, där han undrade om hon inte tyckte det var orättvist att de andra barnen inte fick något – en kommentar som pekar på att det kan ha funnits fler arvingar.

Det vi vet om Per Andersson är att han gifte sig i augusti 1689 med änkan Anna Eriksdotter i Uggleryd, Hjälmseryds socken, och uppges ha kommit från Bergs socken. Han omnämns ofta i Västra härads dombok och tituleras ibland med tillnamnet Uggla. Han var rusthållare i Uggleryd.

Per avled i februari 1727, enligt Hjälmseryds dödbok, i en ålder av 61 år, vilket indikerar att han föddes omkring 1666. Om Malin och Josef gifte sig omkring 1645 – baserat på osäkra uppgifter från domboken – skulle Malin teoretiskt kunna vara Per Anderssons eller hans hustrus mormor eller farmor.

Kanske är det någon i läsekretsen som vet mer om denna Per Andersson Uggla?

Kampen för sonens heder

År 1703 började rykten gå i bygden om att sonen Nils Karlssons fästmö, Margareta Persdotter, skulle ha haft olämpligt umgänge med en annan man. Det här var mycket oroande och ett allvarligt hot mot både Margaretas och deras egen familj.

Fästmön Margareta (min ana) var dotter till klockaren Per Jonsson och Kerstin Gudmundsdotter i Bäckaby Storgård. Familjerna hade alltså bott grannar med varandra för litet drygt tio år sedan och Margareta och Nils hade känt varandra sedan barnsben.

Karl och Margaretas far, klockaren Per Jonsson, beslöt att agera för att stoppa ryktesspridningen. De tog saken till tinget i Vrigstad sommaren 1703, där elva personer stämdes för sitt skvaller om Margareta. Under förhandlingarna framkom det att det som sades genom skvallret inte kunde bevisas. Tingsrätten konstaterade att ryktena var ”oanständigt skvaller” och att Margareta hade ett gott rykte.

De mest ansvariga ryktesspridarna, Anders Mårtensson och Johan Larsson, bötfälldes och ålades att dela på rättegångskostnaderna. För Karl och Per blev detta en viktig seger för rättvisa och en kamp för att skydda inte bara Margaretas heder utan även deras familjers anseende.

Nils fästmö Margareta var inte mer än sjutton år gammal. Nils ålder är inte känd, men troligen var han några år äldre och kanske omkring tjugo år. Det bör ge honom ett födelseår runt 1683 och ligger i så fall inte långt efter det Karl och Märits ingångna äktenskap.

Hur gick det med Nils och hans fästmö? Trots upprättelsen på tinget bröts förlovningen mellan Nils och Margareta. Margareta gifte sig 1705 med drängen Olof Nilsson från Granshult Östergård i Södra Solberga socken, men ursprungligen bördig från Ramkvilla. De bodde först i Storgården i Bäckaby, sedan en tid Knutstorp men längst i Säby. Efter hans död flyttade hon tillbaka till Storgården i Bäckaby, där dottern Sara (min ana) bodde och min släktgren levde i Storgården fram till 1805.

Läs mer om denna händelse i: Kampen för hedern: Klockarens dotter inför tinget

Dottern och sonen gifter sig

Dottern Elisabet gifte sig 1701 med Erland Andersson från Höreda Södergård, i Ramkvilla socken, som ligger fyra kilometer sydöst om Puketorp. Elisabet var blott sexton år gammal då hon gifte sig med den drygt tjugo år äldre Erland.

Erland kom från en familj som ägt skattegården i Höreda i många generationer och det måste ha ansetts vara ett gott val för dottern. Man höll sig gärna inom samma skikt där skattebönders barn gifte sig med varandra. Södergården i Höreda brukades av fyra bönder varav en var makens broder. Elisabet och Erland kom att få sju barn fram till 1730 och åldersspannet mellan den äldste sonen, Anders Erlandsson, och den yngste var 26 år.

Just i Höreda Södergård skedde ett bestialiskt mord 200 år senare, där sonen i huset dödade sin egen far.

Läs mer om det i inlägget: I dödens skugga – fadersmordet i Ramkvilla 1912

Sonen Nils gifte sig omkring 1709 med Sigrid Jönsdotter och de delade brukningen med föräldrarna i Puketorp. De fick, såvitt jag vet, fyra barn fram till 1717.

En förväxlad mjölsäck

Ibland kunde ett enkelt misstag leda till att man blev instämd till tinget för stöld. Det hände Karl när han en gång 1716 var till mjölnaren Gudmund Nilsson i Österkvarn, Fröderyd socken, för att mala säd. Karl trodde att hans säck var mald och tog av misstag en annans säck, som senare visade sig tillhöra Mårten Gislesson i Huluboda, Fröderyd socken.

Mjölnaren drog saken inför rätta och parterna möttes på Västra härads sommarting 1716. Gudmund Nilsson kunde själv inte närvara utan lät likvidationskommissarien Daniel Stocke vara fullmäktig för honom. Inte heller Karl Nilsson i Puketorp kunde komma utan skickade hustrun Märit och mågen Erland Andersson i Höreda Södergård.

Tingsrättens beslut blev att det inte kunde bevisas att Karl Nilsson tagit säcken med uppsåt eller illvilja, utan det bedömdes vara ett misstag. Det beslutades vidare att Karl skall ersätta Mårten för det mjöl som han tagit av, samt att han skulle få tillbaka den mäld (omald säd) säck som fortfarande stod i Österkvarn.

Beträffande kärandens krav på ersättning för rättegångsutgifterna, ansåg rätten att dessa kunde kvittas emot det faktum att Märit och Erland hade fått vänta i hela fem dagar vid tinget på att Gudmunds fullmäktige anlände.

Det brutala överfallet

Puketorp var rote nummer 22 för Västra härads kompani och Kalmar infanteriregemente. Soldaten var i början av 1700-talet Daniel Hall och han hade som 24-åring rekryterats 1710, en bland de många ersättare för förlusterna som regementet led vid Helsingborgs slag i februari samma år.

Torpet synes – till skillnad från de flesta andra soldat- och ryttartorp – aldrig haft ett namn utan kallades kort och gott för ”Soldattorp no 22”.

Sorgligt nog drog inte soldaten Daniel Hall jämnt med sonen Nils. Karl och Märit såg med oro hur deras son drogs in i en långvarig konflikt med denne soldat. Och en söndag i början av 1717 kulminerade osämjan då sinnet rann av soldaten som högg ned sin rotebonde med värjan på en äng intill Puketorp. Nils skadades svårt och svävade mellan liv och död i flera veckor. Och det var inte bara för Karl och Märit detta var en svår tid av oro; Nils hustru Sigrid var höggravid och födde deras son Jöns medan Nils fortfarande var sängliggande. På sensommaren gick smittkopporna i bygden och deras lilla dotter Kerstin insjuknade och dog, knappt fyra år gammal.

Nils klarade emellertid krisen och Daniel Hall dömdes på hösttinget till böter om 48 mark silvermynt. Bötessumman motsvarade fem skäppor säd eller fem sjättedels tunna i dessa dyrtider. Men Daniel ägde inga medel att kunna betala sina böter med så bötesstraffet omvandlades till spöstraff. Nils gick miste om bötespengarna, men att se sin antagonist nesligt slita spö inför tingsallmogen måste ha varit en ren njutning för honom att se!

Läs mer om denna händelse: Överfallet i Puketorp: soldatens hugg mot rotebonden

Den misslyckade överlämningen av gården

Nils konflikt med soldaten var inte den enda prövningen för familjen under 1717. En tvist om ett par oxar ledde till ytterligare slitningar när Karl och Märit stämde sin egen son inför rätta.

Dottern Elisabet hade som sagt gift sig till Höreda Södergård i grannsocknen Ramkvilla, och tanken var nu att ende sonen Nils skulle ta över gården i Puketorp. Karl hade nu blivit sjuttiotvå år gammal och det var dags att lämna över till nästa generation. Karl och Märit kunde med stolthet se tillbaka på hur de efter många års slit kunde gå från att arrendera en gård till att bli hemmansägare av en relativt stor jordbruksenhet.

Man hade gjort upp som så att Nils skulle köpa hela föräldragården som var på 3/8 mantal skattejord i Puketorp för 140 daler silvermynt (smt). I denna summa skulle även ingå en skuld på 18 daler smt som Nils hade till sina föräldrar, vilket innebar att gårdens värde var 122 daler smt och det var mer än tre gånger så mycket som köpet 1691. Alla pengar skulle vara tillhanda på Tomasmässodagen (21 december) 1717. Men det skulle inte gå som planerat och han kom att bli osams med både föräldrarna och hans syster och svåger i Höreda.

Det hela började med att han i april månad lånade 24 daler smt av föräldrarna. Sedan betalade han tillbaka 10 daler smt i maj, men lånade därefter ytterligare fyra daler så att skulden uppgick till 18 daler smt. Enligt honom själv pantsatte han två oxar och det var denna skuld som ingick i köpet av Puketorp.

Därefter tog han de två oxarna och drev dem söderut mot Kronobergs län och sålde dem. Och det är nu som osämjan tar fart. För enligt föräldrarna och svågern Erland Andersson i Höreda, rådde Nils alls inte om dessa oxar utan de var ju sålda till föräldrarna! Stämningen blev så upphetsad att de drog honom inför hösttinget 1717, dit modern, svågern och Nils infann sig. De beskyllde honom för stöld, vilket var en grov anklagelse mot deras egen frände. Det här målet togs för övrigt upp strax innan Daniel Hall fick sin dom angående misshandeln av Nils.

Eftersom inget bevis fanns att föräldrarna hade köpt oxarna av Nils, kunde tingsrätten inte fatta beslut huruvida oxarna var sålda eller förpantade. Därför sköts saken upp till kommande ting. Under tiden uppmanades Nils att ”taga sigh till wahra”, då ”både modern och dess måg Erland högeligen klaga öfwer Nills Carlssons öfwerdådighet”. Men någon fortsättning på detta mål finns inte; de kom väl till slut överens och fann inget behov att dra upp det inför tinget igen. Ett inte alltför ovanligt avslut av tvister mellan två parter.

Köpet av Puketorp blev dock aldrig av. Nils Karlsson med familj synes ha lämnat Puketorp någon gång efter 1718. Han finns inte omnämnd någon mera gång på Västra häradsting och inte heller finns han med i någon av husförhörslängderna som upprättades efter 1717. Kanske fann han det outhärdligt att bo kvar i Puketorp?

Den svekfulla stölden – straff och nåd

Det eländiga året 1717 hade mer att bjuda på för Karl och Märit. På våren upptäckte Karl att matvaror saknades i förråden. När länsmannen och nämndemännen tillkallades riktades misstankarna snabbt mot tjänstepigan Elisabet Håkansdotter, som erkände att hon stulit tre skäppor korn, en skäppa råg, mjöl och kärnmjölk. Vid sommartinget framkom att hon övertalats av soldathustrun på gården, Elin Gudmundsdotter, som även använt sin elvaåriga dotter Maria som medhjälpare.

Vid hösttinget nekade Elin skuld men medgav att hon tagit emot stöldgods. Elisabet grät och lovade bättring, men rätten dömde båda kvinnorna till dödsstraff enligt tjuvabalkens tredje kapitel. Flickan Maria undgick straff på grund av sin unga ålder.

Straffen skickades för överprövning till Göta hovrätt, som tog hänsyn till Elisabets unga ålder och Elins förmodade påverkan på henne. Med stöd av Karl XII:s förordning från 1714 omvandlades dödsstraffen till kroppsstraff. Elisabet fick tolv par ris och Elin femton. Båda dömdes även till uppenbar kyrkoplikt.

Hovrättens beslut visade på en kombination av stränghet och nåd. Och Karl och Märit kunde återfå det mesta av sin förlorade spannmål från de dömdas egendom.

Läs mer om denna omskakande händelse: Den svekfulla stölden i Puketorp

Kopparkitteln

Karl verkade inte ha lärt sig att hans soldat Daniel Hall var hopplöst utan pengar. På hösten 1723 lånade han ut en kopparkittel till honom samt ett huckle med löfte om att han skulle betala med kommande lönepenningar, men Karl var i alla fall slug nog att få Daniel att skriva under en skuldsedel om fem daler silvermynt.

När ett år gått och Karl inte fått tillbaka varken kitteln eller hucklet, lät han instämma soldaten till 1725 års vinterting. Där erkände Daniel sin skuld ”men beklagar sin stora Medellösheet” (fattigdom). Tingsrätten beslutade att Hall skulle betala de 5 dalerna samt rättegångs- och stämningskostnader på 24 öre silvermynt, dock förutsatt att han hade några tillgångar. Troligen innebar domen att Karl fick rätt till utmätning, men det var tveksamt att det fanns något av värde att ta i hans hem.

Dottersonen tar över

Åldern till trots fortsatte Karl och Märit att ensamma bruka Puketorp. År 1719 fick de en ny granne då Hemming Nilsson med familj flyttade från Slageryd Östergård till Puketorp, och det var troligen på den andra brukningshalvan.

Problemet med vem som skulle ta över Karls och Märits gård i Puketorp vändes till en möjlighet för dottern Elisabets barn i Höreda Södergård. Året därpå, 1720, gifte sig hennes dotter Ingrid (Erlandsdotter) med Jonas Eriksson från Hulu och de finns upptagna i husförhörslängden i Puketorp från 1720. Hon var ung – mycket ung – när hon gifte sig. Enligt Ramkvilla födelsebok var hon född i december 1707 och hon gifte sig i maj 1721 enligt vigselboken, vilket innebar att hon endast var 14½ år gammal! De kom att bo i Puketorp fram till 1733.

Elisabets äldste son, den 23-årige Anders Erlandsson (min ana), flyttade 1723 till Puketorp och han gifte sig 1727 med Sara Danielsdotter från Stora Götestorp i grannsocknen Solberga.

Från och med detta år, 1727, orkade inte Karl och Märit med någon egen brukning längre utan lämnade över allt till barnbarnet. Och det var inte konstigt, för Karl hade nu blivit 82 år och Märit 77 år.

1730 Det gamla paret i Puketorp

Efter dottersonen Anders Erlandssons hade tagit över gården lade Karl ned sin odlargärning, åren hade tagit ut sin rätt på hans gamla kropp. Men trots att de inget jordbruk längre bedrev, var de fortfarande uppskrivna i mantalslängderna och tvingades erlägga den årliga mantalspenningen.

Det här var inte rättvist mot dem och därför försökte man ändra på den saken. Kyrkoherden Johan Krok, tillsammans med häradsnämnden och tingsallmogen, intygade på Västra häradsting i februari 1730 att Märit Josefsdotter i Puketorp, som nu var 80 år gammal, och maken Karl 85 år gammal, inte längre orkade arbeta och hade varit utan bruk i tre år. Därför föreslog kyrkoherden att paret skulle befrias från att betala mantalsskatt. Förslaget skickades vidare till landshövdingen för beslut som beviljades.

År 1730 var sista gången Karl och Märit förekommer i mantalslängden; därefter blev de befriade från skatten. Mantalslängden upprättades årligen under hösten, oftast i november eller december, och den inkluderade alla skattskyldiga personer för att beräkna nästa års skatt. Längden för 1730 upprättades alltså i slutet av 1729. Deras mantalsbefrielse beviljades under 1730 vilket innebar att Karl och Märits inte fanns de inte med i mantalslängden för 1731.

I den sista mantalslängden står det i marginalen att Karl var sjuklig och bräcklig. Han fick nu inte njuta av sin skattebefrielse för han avled i slutet av oktober 1730.

Karl och Märit fick 48 år tillsammans. Märit levde i ytterligare några år och avled 1738 i en ålder av 88 år och hon hann uppleva tre barnbarns barn komma till världen på gården i Puketorp.

Kyrkoherden Johan Kroks intygande, daterat 8 februari 1730:

”Såsom gamble Mannen Carl Nilson i Puketorp tillika med
deß hustru Märit Johansdoter begiära af mig under-
tecknade ett sanfärdigt witnesmål om deras tilstånd,
emedan Carl Nilßon ären utlefwaden man födder åhr
1645 och hustrun Märit äfwenledes en utgammal
qwinna född åhr 1650, och nu i 3 åhr intet bruk hafft,
utan niuta sitt undantag hos sina barnebarn, men
hustru Märit äntå intet kan slippa uhr Mantal,
så warder härmed för wisso intygat, at med desse gamble
folk så beskaffat är, som anfört blifwet, warandes
de nu aldeles orkeslöse, och medlen, som wäl tilförne hos
dem funnets, bortgågne, och hwad öfrigt kan finnas,
dagl. förminskas och upgår till deres försorgning, at
således rätwist är det hustru Märit Johans doter ifrån Man=
tals Penningars utgifwande såsom högt ålderstigen
åttatijo åhr gammal befriad, hälst hon för intet bruk
sitter. Ödmiukeligen begiäres, at Wälborne herr
häradshöfdingen och den Höglährade Loflige TingzRät=
ten täcktes wid neste Tinget låta hos sig dette [-]
gunsträttnis[?] Consideration komma låta. Frödery
prästegård den 8 Febr. 1730.
Johan Krok
Pastor Loci.”

Slutord

Karl och Märit fick många ättlingar på dottern Elisabets gren; minst sex av barnen bildade familjer och de fick tillsammans åtminstone 37 barnbarn som jag spårat upp. Sannolikt var det fler än så.

Karls och Märits ättlingar kom att under lång tid framöver att dominera Puketorp. Karl och Märit är mina anor och min gren går vidare genom dottern Elisabet i Höreda och hennes son Anders Erlandsson som övertog Karl och Märits hemmansdel om 3/8 mantal. Med gemensamma ansträngningar utökade han och hans hustru sina ägor som i mantalslängden 1745 uppgick till ett halvt mantal eller två tredjedelar av Puketorp.

Anders Erlandsson dog hastigt 1761 och han blev inte mer än 56 år gammal. Han drunknade ”ömkeligt uti sjön wid Rörwiks gård i Stockaryd sochn dit han i sina ärender reste.” Han saknades och återfanns inte förrän efter åtta dagars intensivt sökande. Prästen skrev om honom att han ”warit en ärlig och saktmodig man men beklagligt; att han för mycket älskat starka drycker, som förmendes warit ordsak till hans olyckliga dödsfall”. Han fick med sin hustru tio barn, vara sex av dem dog i barnaåren.

Deras äldsta dotter Elisabet (f 1728) gifte sig 1749 med Måns Månsson och då delades gården så att de övertog hälften eller en fjärdedels mantal. Hennes dotter och senare dottersonen levde i Puketorp fram till 1849 innan denna hemmansdel gick ur släkten.

Ett par år efter Anders död gifte sig den yngsta dottern och min ana, Annika Andersdotter, med Peter Karlsson från Stockaryd socken. Hon var vid giftermålet endast 15 år gammal! Hon och Peter tog över föräldragården på ett fjärdedels mantal, vilken de under de första åren delade med hennes yngsta syster och hennes man. En ovanlig omständighet var att systerns vigsel sköts upp mer än ett halvår på grund av dennes ”swaghet i Christendomen; dels, at fästemannen höll sig undan, i Carlscrona, öfwer år och dag”.

Min gren går vidare genom Annikas äldste son Anders vilken emellertid flyttade till Hörnebo i Fröderyd socken. Annika blev änka 1798 och då tog näst äldste sonen Sven över. Hans son Karl tog i sin tur över gården men sålde den 1854 och flyttade till Hättebo istället. Detta är – såvitt jag kunnat finna – slutpunkten för Karl och Märit och deras ättlingars tid i Puketorp som levde här under en period av 162 år. Vid slutpunkten 1854 hade antalet brukare ökat till sex som vardera hade en gård om 1/8 mantal vardera.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Brott och straff i Bäckaby 1661-1687; Föreställ dig att kliva in i Bäckaby socken under 1600-talet, en värld fylld av dramatik, mänskliga relationer med dåtidens lagar. Möt människorna vars handlingar prövades inför tinget, där varje rättsfall är en unik berättelse om moral, heder och straff från en svunnen tid. Oavsett om det är den ansedde länsmannen, den bedragna pigan eller den förargade bonden, bjuder varje fall på spänning och en ny vinkel på livet under denna tid. Det är en tid där äktenskapslöften kunde förvandlas till skamstraff, där stöld av ett hölass eller en slaktad ko ledde till juridiska uppgörelser. I detta inlägg får vi en fascinerande inblick i de rättsfall som formade livet i socknen – från ärekränkningar till lägersmål och stöldanklagelser. Läs vidare för att dyka ner i rättssalen där bäckabybornas öden avgjordes och där det mest vardagliga kunde leda till stor dramatik.

Slageryd Övergård genom 450 år: Den här sammanställningen av brukarna i Slageryd Övergård startar 1583 och sträcker sig till nutid. Idag (2021) finns en bonde kvar, Jörgen och Karin Svensson. Jörgen är tionde generationen i rätt nedstigande som har brukat jorden här.

Kornetten Per Bengtsson Bäckman; Maken, fadern, sonen och brodern Per Bengtsson Bäckman vilar i en grav någonstans utanför Krakow i södra Polen. Han dog här för drygt 300 år sedan, den 3 december 1702. Han var en av uppskattningsvis 200,000 män från Sverige och Finland som förlorade livet i det Stora Nordiska kriget varade mellan 1700 och 1721. Vem var Per? Denna berättelse tar med oss till en liten by på det småländska höglandet under andra halvan av 1600-talet och följer honom från ungdomsåren till slutet.

En bedröfwelig Eldzwådha; Den 6 mars 1688 blev en katastrofal dag för rusthållaren Per Bengtsson Bäckman i Bäckaby socken. Vid middagstid spred sig en eld, startad av gnistor från spisen, över hans gård Stockagården. Stallet, sädesladan, fårhusen och flera djur gick förlorade i lågorna. Genom det dåtida systemet brandstoden kunde Per emellertid ansöka om ersättning.

Korpralens skuld – Så räknar du med daler och mark; Brutna löften om betalning ledde ofta till rättsliga konflikter, som när korpralen Karl Andersson stämdes till vintertinget 1697 av bonden Nils Månsson i Paddingetorp. De många beloppen med olika valörer och myntslag som anges i rättegångsprotokollet är svårbegripliga för en nutida läsare så därför har jag tagit detta som exempel att analysera och förstå de olika penningsummorna. Jag ger en konkret räkneövning för att förstå hur penningsystemet fungerade och förklarar hur man skall förstå de olika summorna angivna i daler, mark och öre i både silver- och kopparmynt.

Kampen för hedern: Klockarens dotter inför tinget; I kyrkbyn i den lilla socknen Bäckaby på det småländska höglandet bodde en klockare och hans hustru. Deras yngsta dotter bodde fortfarande hemma och var föräldrarnas ögonsten. Hon var bara 17 år gammal men hade redan en fästman från grannbyn. Men så började elaka rykten om dotterns umgänge att spridas i socknen som kom att förstöra deras glädje. Till slut drog fadern och fästmannen ryktesspridarna inför tinget och hur det hela slutade får du veta i den här lilla berättelsen.

Överfallet i Puketorp: soldatens hugg mot rotebonden; Osämjan mellan soldaten och rotebonden hade pågått i flera år och en söndag i början av 1717 rann sinnet av soldaten som högg ned sin rotebonde på en äng intill byn.

Den svekfulla stölden i Puketorp; Byn Puketorp skakades 1717 av en serie konflikter samt en stöld som slutade på tinget där både kroppsstraff och dödsdomar utdelades. Och stölden ur visthusboden – som denna berättelse handlar om – visade sig vara utförd av dem man borde kunna lita på mest av alla. Vad var det som hände och vilka var de inblandade parterna?

Källor

Allt domar, tvister eller andra händelse som är omnämnda i denna berättelse finns avskrivet i Västra Härads Dombok.

Övrigt:

• Mantalslängd 1643 Hultsjö, Mantalslängder 1642-1820 Jönköpings län 1643-1820 (F) 1 (1643) Bild 140 / sid 8
• Jordebok 1645 Hultsjö, Jordeböcker, Jönköpings län, SE/RA/55201/55201.06/18 (1645), bildid: A0055319_00273
• Jordebok 1679 Bäckaby, Jordeböcker, Jönköpings län, SE/RA/55201/55201.06/51 (1679), bildid: A0055324_00292
• Jordebok 1690 Bäckaby, Jordeböcker, Jönköpings län, SE/RA/55201/55201.06/57 (1690), bildid: A0055326_00437
• Jordebok 1705 Bäckaby, Jordeböcker Jönköpings län, SE/RA/55201/55201.06/70 (1705), bildid: A0055328_00397
• Kyrkoherden Johan Kroks intygande, daterat 8 februari 1730, Källa: Västra häradsrätt (F) GI:6 (1730) Bild 60 / sid 4
• Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar, av Lagerqvist, Lars O. och Nathorst-Böös, Ernst, Borås 1997, ISBN 91-03343