Det här är berättelsen om en sinnessjuk ung man som med kraftigt våld mördar sin pappa i Höreda Södergård år 1912. Det blir kulmen i en mångårig skräckfylld relation mellan föräldrarna och sonen, vilka många gånger levat i rädsla för honom.

Morgonen den 24 September

Den unge drängen Anders Nilsson är ute på ärende och cyklar på vägen mot Höreda by. Det är tidigt en tisdagsmorgon den 24 september, klockan är inte mer än åtta. Anders har cyklat från byn Torp och passerat Ramkvilla kyrkby och är nästan framme i Höreda, en tur på två och en halv kilometer. Strax innan Höreda by ligger backstugan Tummaled där ett gammalt par bor. När han passerar backstugan rusar en äldre kvinna ut och stoppar honom. Hon kommer mot honom i blotta nattlinnet och med en filt svept över axlarna. Hon ber Anders att bege sig till hennes hem, som ligger litet längre fram på vägen, för att se hur det står till med hennes sinnesförvirrade son. Hon hade därefter synnerligen virrigt och osammanhängande berättat att sonen under natten varit våldsam och tagit till kniven och skurit fadern, hennes man. Han hade omedelbart börjat skrika och hon hade då rusat ut och begett sig till närmaste hus, som var denna backstuga. Anders tyckte det här lät farligt, och föreslog istället att fortsätta in till Höreda by för att där skaffa hjälp. Men kvinnan invände, att detta tjänade ingenting till, för hon var övertygad om att hennes man redan var död, och om sonen även tagit sig själv av daga behövde ingen komma och se på dem. Anders gav sig iväg; men han fortsatte förbi gården och vidare till byn.

Han körde förbi gården ifråga och sökte istället upp folk i Höreda. Inte mindre än fem män, förutom Anders, gick tillsammans till grannen och hemmansägaren Sven Johan Anderssons gård. Det var Johannes Petersson och Johannes Johansson, båda hemmansägare i Höreda Södergård, Oskar Johansson, hemmansägare i Mellangården samt hemmasonen Axel Andersson från Södergården och drängen Karl Andersson.

När de kom fram fann de dörrarna låsta och det rådde en fullkomlig tystnad. De fann inget tecken på liv inuti huset. En av männen, Johannes Johansson, knackade på ytterdörren till boningshuset utan att få något svar. Han gick fram till ett fönster men fann rummet tomt. Han knackade på igen och nu hördes steg i trappan från vinden. Dörren öppnades av hemmasonen August Svensson. Johannes Petersson hälsade ”god morgon” och frågade hur det stod till, varpå August svarade ”det är bra”. August fick frågan var han hade mor och far och svarade ”far är inne”. August öppnade dörren till dagligstugan och alla steg in.

Därefter gick de in i det rum där familjen brukade sova. August satte sig på en stol och var frånvarande, ointresserad av vad de andra höll på med. Johannes Johansson gick fram till en av sängarna som var överhöljt av ett täcke. Han lyfte bort det och det som han sedan fick se skulle varken han eller de andra i rummet sent glömma. Där låg deras granne, Sven Johan Andersson, översköljd av blod och livlös. Hans huvud var söndertrasat och halsen avskuren. Johannes Johansson vände sig till August och frågade ”hvem har gjort det?” Men August sade ingenting.

Väggen vid sängen var nedstänkt av blod. På golvet fanns två stora blodfläckar. Man kunde se blodfläckar på Augusts kläder; på tröjan, byxorna och tofflorna.

Samtliga män gick ut ur stugan. Johannes Petersson frågade August hur detta gått till, och August svarade gåtfullt ”hvem vet hvad som kan ske i mörkret”.

Därefter gick gick Johannes Johansson till Tummaled där Anna Katarina Magnidotter, Augusts mamma och den kvinna som lite tidigare stoppat den cyklande Anders Nilsson, väntade. På hennes fråga hur det stod till i hennes hem, svarade Johannes Johansson att mannen var död. Då sade hon ”det trodde jag, för jag hörde honom skrika ända tills jag kom hit.”

Johan Johansson gick tillbaka till mordplatsen Höreda Södergård och skickade Axel Andersson att hämta fjärdingsmannen. I väntan på att fjärdingsmannen skulle komma gick de av och an längs med vägen, tillsammans med August. När de efter en stund åter kom tillbaka till Södergården hade Anna Katarina återvänt till hemmet. På Johannes Petersson fråga om det fanns några knivar i huset, svarade Anna Katarina att det inte fanns någon annan än en rakkniv. Hon letade fram denna och Johannes granskade den men kunde inte finna några spår av blod på varken den eller på fodralet. Sällskapet letade igenom huset, men kunde inte finna någon annan kniv.

När fjärdingsmannen Isak Petersson anlände, gick han in stugan. August satt och åt, fullkomligt lugn, och svarade inte på några frågor. Därefter tog fjärdingsmannen hand om August och tillsammans med Oskar Johansson och Axel Andersson transporterade de honom till länsmannen i Sävsjö. August följde med utan motstånd. Under resan till Sävsjö, som var på gott och väl tre mil, pratade de med August. Alla frågor som rörde faderns död lämnade han obesvarade, men om samtalet kom in på skördearbete och fiske svarade han på dem.

De kom fram till polisstationen Sävsjö omkring klockan två på eftermiddagen. Där lämnades han över till länsman Isak Almfeldt, vilken omedelbart inledde förhör med vittnena som berättade vad de sett och varit med om. Därefter hördes August om händelsen, ”men hvarken jag eller de närvarande kunde aflocka honom ett ord om själfva handlingen eller om hans lefnadsomständigheter, mer än att han hette Johannes August Svensson och vore 33 år gammal, utan han stirrade slött och likgiltigt framför sig”. Man iakttog att August hade på rocken rätt stora och färska blodfläckar samt ett mindre skär- eller skrubbsår på näsbenet.

Med anledning av vad som hade framkommit vid förhören, samt att August ansågs vara farlig för den allmänna säkerheten, häktades han och sattes i fångtransport till straffängelset i Jönköping i väntan på rannsakning inför Västra Häradsrätt.

Vem var den mördade Sven Johan Andersson?

Sven Johan Andersson blev 69 år då han togs av daga. Han föddes i Hättebo 1842 som det tredje barnet till hemmansägaren och nämndemannen Anders Johansson och Maja Lisa Isaksdotter. Det blev ytterligare sex barn i familjen som kom att uppnå vuxen ålder. Han bodde kvar hemma tills dess han var 28 år gammal, då han var dräng i Amnatorp Hultsjö i knappa två år. Därefter flyttade han hem igen, fast nu var modern änka och hade flyttat till Rösås Norrgård i Bäckaby. Två år senare, på våren 1876 och 33 år gammal, gifter han sig med änkan Anna Katarina Magnidotter i Höreda Södergård. Hon var sedan två änka då hennes make avlidit till följd av ”förblödning”, som det står i dödboken. Det förklaras inte vidare vad som var orsaken, men det var troligen någon form av olycka. Anna Katarina stod nu ensam med två små döttrar, Amanda och Anna Maria, två och sju år gamla.

Gården var på 1/8 mantal och Sven Johan köpte in sig i halva gården, vilket reglerades genom ett äktenskapsförord som upprättades dagarna innan vigseln. Höreda Södergård hade några år dessförinnan, 1872, genomgått laga skifte. I skifteshandlingarna finner man att denna gård fick den ”yttersta lotten emellan Häradsvägarne”.

Drygt ett år efter vigseln nedkom Anna Katarina med deras första gemensamma barn, en son. Men lyckan blev inte långvarig då den lille dog av okänd sjukdom, endast tre månader gammal. Sedan gick det några år innan August föddes den 4 mars 1880. Anna Katarina var nu 41 år och detta blev hennes sista barn.

Under 1880-talet flyttade äldsta dottern Amanda ut och tog tjänst redan som 15-åring. Den andra dottern emigrerade 1891 till USA, eller Nordamerika som man då sade. Från och med nu var det bara tre kvar på gården; Sven Johan med hustrun Anna Katarina tillsammans med sonen August. Sonen kom att stadigt förbli hemmavarande, förutom ett år då han var ute på ett järnvägsbygge.

Brottsplatsundersökningen

Dagen efter mordet, onsdagen den 25 september, hölls undersökning i Höreda Södergård. Den leddes av länsmannen Isak Almfeldt och han hade kallat dit gårdagens vittnen samt, numera, änkan Anna Katarina.

Först undersöktes den döda kroppen, vilken legat orörd sedan gårdagen, och rummet där den låg. Den döde låg i en soffa i ett hörn invid väggen. Den följande beskrivningen av skadorna är en obehaglig läsning, som vittnar om ond bråd död.

Ansiktet var vänt mot väggen, och på högra ansiktshalvan, som vätte uppåt, fanns ett skärsår som sträckte sig under hakan från struphuvudet till nackbenet och var så djupt, att struphuvudet och nackbenet var blottade. På kinden gick från munnen till örat ett ganska djupt skärsår. Bakom örat syntes ett sticksår som till utseendet såg ut att kunna härledas från någon spetsig kniv. I pannan och och hjässan fanns flera mindre sticksår. Över ögat och däromkring var det ett stort krossår, uppkommet genom ett slag, som varit så kraftigt att ögat var utslaget samt näsan och kindbenet krossade till en oformlig massa.

Huvudet vilade på en dyna, vilken var stoppad av fjäder. Dynan hade ett snitt i samma riktning som såret över halsen varför fjädern hade yrt omkring och sedan klibbat sig fast i blodet.

I soffan under huvudet fanns det mycket blod och väggen ovanför huvudet var alldeles nedstänkt av blod. På golvet fanns två större blodfläckar, den ena mitt på golvet och den andra närmare sängen. Länsman Almfelds drar därför slutsatsen att det ”synes framgå, att den aflidne först blifvit tillfogad de mindre såren och sedan lyckats taga sig ur sängen, men ramlat omkull på golfvet, och sedermera antingen själf släpat sig fram till soffan eller blifvit buren dit, hvarpå han tillfogats det djupare såret i halsen och krossåret i ansiktet, hvilka båda sår hvar för sig torde hafva kunnat medföra döden.”

Grannarna Johannes Petersson och Johannes Johansson, som varit med under gårdagen, meddelade länsmannen att man under morgonen funnit en näversnusdosa beklädd med plåt och en yxa med rundad egg, en så kallad käxla. Dessa båda föremål hade hittats bakom stugan; käxlan strax utanför köksdörren och nedtrampad i jorden och snusdosan ett stycke därifrån i närheten av den förbiflytande ån.

Käxlan var betäckt med tämligen färskt blod, i vilken hårstrån fanns fastklibbade. Yxan var utan skaft men i skafthålet fanns en mindre träbit, genomdränkt av blod. Snusdosans botten var likaledes betäckt med färskt blod blandat med hårstrån. Någon kniv kunde inte anträffas, men man antog en sådan mycket väl kunde ha slängts i den förbiflytande ån.

De närvarande vittnena kände igen snusdosan och sade att den tillhörde August Svensson. Johannes Petersson intygade även att det fanns en käxla på gården.

Anna Katarinas berättelse

Så här långt är händelsen berättad av vittnena som var på plats, men vad hade Anna Katarina själv att förtälja? Vad hade egentligen hänt i rummet den natten. Det var det bara hon och sonen August som kunde bringa klarhet i.

Anna Katarina hördes första gången vid undersökningen och förhöret som hölls i deras hem. Hennes vittnesmål kompletterades senare skriftligen den 14 oktober, vilket nedtecknades av folkskolläraren Johan August Visholm i Ramkvilla by.

Sonen August hade på kvällen den 23 och även under föregående dag betett sig underligt. Hon hade därför varit rädd och kunde därför inte sova den natten då överfallet på maken skedde. Vid aftonen åt de kvällsmåltiden utan att någon sade någonting. Därefter, omkring klockan nio, gick de alla tre och lade sig i var sin säng i samma rum. De tre delade rum under den kalla årstiden men annars hade sonen sitt rum upp på övervåningen som han brukade under sommarhalvåret. Det hade han gjort fram till för två veckor före mordet. August sov i en soffa som stod omedelbart bakom faderns säng. Denna kväll lade sig August med kläderna på, men hon fäste sig särskilt mycket vid detta då det hänt flera gånger tidigare.

Maken Sven Johan klagade efter en stund att han inte kunde sova. Som svar på detta gick August upp sade: ”jag skall hjälpa dig att sova”, varefter han gick fram till sängen och gav honom några slag. Sedan gick han tillbaka till sin säng och låg tyst och stilla.

Anna Katarina berättar vidare att plötsligt när hon låg där i sängen, klockan var då omkring elva, stack sig i fingret på något vasst föremål som kanske var en nål. Hon steg upp och tände ett ljus för att se efter vad det var. Hon såg då att hon blödde något på fingret men kunde inte finna vad det var för något föremål i sängen. När hon gjorde detta märkte hon att August låg vaken och frågade honom varför han inte sov. Hon fick inget svar och gick och lade sig i sängen igen.

Vi ettiden steg August återigen upp och gick fram till pappans bädd, slagit honom rätt hård med, vad hon trodde handen, och bett om att få ligga bredvid honom. Sven Johan hade då svarat med att ”vill du ligga här, skall jag gå ut”. Både han och Anna Katarina hade bett August att gå och lägga sig i sin säng igen. Det gjorde han och låg sedan i sin säng till fyratiden då det började dagas. Anna Katarina hade legat vaken och tordes inte sova.

Då gick han upp igen, tände ett ljus som stod på ett bord, och gick fram till chiffonjén, låser upp den och tar fram någonting, som hon senare trodde var rakkniven. Han släcker ljuset, och som hon kan höra i mörkret, fortsätter gå fram till faderns säng . Där antingen skar eller högg August honom. Sven Johan skrek högt och han bad hustrun hämta hjälp. Men sonen höll troligen i honom på sådant sätt att han ej förmådde skrika lika högt längre. Sedan fortsätter Anna Katarina:

”I denna förskräckelse och förtvivlan där jag låg i sängen rusade jag upp i blotta linnet. Dörrarna voro hårt haspade men huru jag kunde få upp de två haspade dörrarna och ut i köket och från köket ut på bakgården är mig nu omöjligt att veta, ty i dödsförskräckelsen, då jag tyckte och räddes att den vansinnige var efter mig, tordes jag ej se mig tillbaka och sprang sålunda för mitt liv, trodde att han var efter mig, satte jag mig i grannens vedskjul tills jag var viss om att han ej var efter mig.”

Hon sökte sin tillflykt till närmaste granne, backstugan Tummaled som låg 200 meter söderut mot Ramkvilla by. Hon hörde makens skrik under hela vägen dit. Då hon fortfarande inte var helt säker på om August var efter henne eller ej, gömde hon i sig grannarnas vedskjul. I backstugan bodde en gammal gubbe och gumma, det var Fredrik Johansson och Maria Karlsdotter. Då hon efter en tid vågade sig fram, knackade hon på deras dörr och de släppte in henne. Hon berättade för dem vad som hänt och var säker på att maken var död, kanske båda var det. Hon berättade också för dem att sonen hade en tvåpipig bössa med över 20 skarpa skott. Med tanke på detta, samt att han flera gånger hotat henne med döden, tordes hon inte gå på landsvägen som gick förbi hennes hem för att komma till de andra grannarna i Höreda som bodde på den norra sidan. På den vänstra sidan av vägen var det en sjö och på den andra sidan ett oöverstigligt moras.

Hon bad mannen i huset, Fredrik, att ”gå till hennes hem och bringa hjälp”. Kanske hade sonen tagit livet av sig? Men Fredrik var gammal och orkeslös och sade sig ej våga detta. Hon var helt övertygad om att maken redan var död och hennes val, kanske enda alternativ, var då att vänta på att någon passerade förbi. Det gjorde sedermera Anders Nilsson och det var där vår berättelse tog sin början.

Första rättegångstillfället

Åtalet mot August Svensson togs upp första gången i ett extrainkallat sammanträde i Västra Häradsrätt i tingshuset i Sävsjö måndagen den 14 oktober, alltså knappt tre veckor efter mordet. Detta kom att bli det första rättegångstillfället av sammanlagt fyra stycken; förutom denna dag fortsatte sammanträden den 4 november, 20 november och slutligen den 1 mars 1913 då domen föll.

Vid dessa rättegångar hördes alla de vittnen som omnämnts tidigare, samt Anna Katarina själv. August fördes vid varje tillfälle från häktet i Jönköping till Sävsjö, och tillbaka igen vid avslutad förhandling.

August hördes inledningsvis, men han var inte särskilt talför. Frågorna, som till en början handlade om årsväxten och skördeförhållandena, besvarade han enstavigt. Men de flesta frågorna lämnade han obesvarade. Alla frågor som rörde hans levnadsomständigheter, hans förhållande till föräldrarna och mordet för vilket han nu stod åtalad för, lämnade han utan svar med undantag av att han svarade ja på frågorna om han och hans föräldrar bodde ensamma i hemmet samt om de varit ensamma i huset den natt då hans fader dödades. Åklagaren visade den utanför huset funna snusdosan och käxlan. August svarade ja på frågan om snusdosan var hans, och på frågan om käxlan tillhörde honom, yttrade han: ”det finns en sådan hemma, men jag vet inte om det är den”.

Anna Katarina bad att få höras i Augusts frånvaro, då hon förklarade att ”om hon finge se den tilltalade, på grund av rädsla och sinnesrörelse icke skulle kunna yttra ett ord”. Så blev det och hon fick avge sitt vittnesmål från länsmannens polisförhör, samt det brev som folkskolläraren Visholm hjälpte henne med.

Hon inledde med att berätta att hon och hennes man ägde 1/8 Höreda Södergård och att de var i goda ekonomiska omständigheter. Gården skötte makarna själva med bistånd av sin hemmavarande son, nu 32 år gammal, August. Han hade i allmänhet varit arbetsam och skötsam och hade aldrig varit begiven på starka drycker. August hade ständigt vistats i föräldrahemmet med undantag av en kort tid för några år sedan då han arbetat vid ett järnvägsbygge, samt de tillfällen då han för sin sinnessjukdom vårdats utom hemmet. Hon sade att August hade varit fullt normal till sinnes ända fram till för ett eller två år sedan, då någon dödat hans jakthund. Sedan dess hade han, enligt Anna Katarina, inte varit som förr och tycktes grubbla över hundens död. Sonen hade aldrig uttryckligen hotat någon av föräldrarna men han kunde se hotfull ut och därför har de varit rädda för honom. Vid ett tillfälle för omkring en månad före jul hade August förefallit mer orolig än vanligt och maken hade därför tillkallat hjälp för att vakta honom. Ungefär vid samma tid hade han med något tillhygge slagit Anna Katarina i huvudet utan att hon kunde tänka sig någon anledning därtill. Hon hade alltid varit rädd för August och hade därför tyst gått undan för honom. Vid ett annat tillfälle hade August utan att yttra något dragit med fingret tvärs över halsen, först på maken och sedan på sig själv. Med detta antog Anna Katarina att August velat visa att han först tänkte skära halsen av maken och sedan på sig själv.

Vittnen berättar om August och om familjen

Under första rättegångstillfället hördes även alla de vittnen som varit inblandade dagen efter mordet. Det var hemmansägarna Johannes Petersson, Johannes Johansson och Oskar Johansson samt hemmasonen Axel Andersson i Höreda, fjärdingsmannen Isak Petersson i Tåssegärde, backstugusittaren Fredrik Johansson i Tummaled, och hustrun Sofia Johansson i Höreda. De fick alla, i tur och ordning, avlägga vittneseden och redogöra inför häradsrätten händelseförloppet som berättats ovan. De gav en samstämmig bild och berättade att Augusts sinnessjukdom var allmänt känd i orten varför grannarna i allmänhet var rädda och undvek honom. Man visste att han varit intagen på anstalt vid några tillfällen, men kände inte till orsaken till hans sjukdom. Såvitt man kände till, varken drack han starka drycker eller ägnade sig åt religionsgrubbel. Ingen av vittnena hade själva hört August någon gång fälla hotfulla yttranden till föräldrarna.

Vid ett tillfälle för några år sedan, kunde Johannes Petersson berätta, hade han ett ärende till Sven Johan och Anna Katarinas hem. Han hade då funnit August bunden i sängen med en töm. August hade då bett honom att lösa upp tömmen, vilket han också gjorde, trots att föräldrarna bett honom låta bli därför att de var rädda för att August skulle springa bort. Johannes hade stannat kvar till fram till klockan två på natten och August hade förhållit sig fullkomligt lugn hela tiden han var där. Vid ett annat tillfälle förra hösten hade Sven Johan bett Johannes följa med honom hem och vakta August då han hade börjat bli orolig. Men under hela tiden Johannes var där förhöll sig August lugn och stilla.

När det var Johannes Johanssons tur att vittna och han berättade att han varit med då August mönstrade som värnpliktig för militärtjänstgöringen. Detta måste ha varit för omkring tolv år sedan då han var tjugo år gammal. Denne hade då under mönstringen varit våldsam och Johannes fick hjälpa till med att vakta honom. August blev därefter frikallad, det vill säga han behövde inte göra värnplikten. Johannes berättade även att strax före förra julen hade Sven Johan kommit hem till honom och sagt att han ej vågade vara ensam hemma då August börjat bli våldsam. Sven Johan berättade att August hade bommat igen dörrarna och därefter misshandlat honom samt strukit med fingret över faderns hals för att visa ”hur han ämnade skära af denna”. På Sven Johans begäran hade Johannes följt med honom hem och tillbringat natten där, men August hade förhållit sig lugn hela tiden.

Johannes Johansson, liksom Johannes Petersson, berättade även att Sven Johan och Anna Katarina bodde ensamma i hemmet med sonen som sällan besöktes av någon. Dessutom ansågs båda föräldrarna vara något underliga till sinnes, men att de inte kunde anses som sinnessjuka.

Den tredje grannen i Höreda, Oskar Johansson, kunde även han berätta att strax för förra julen hade Sven Johan kommit hem till dem för att söka skydd. Han vågade inte vistas hemma på grund av rädsla för sonen.

Den 19-årige hemmasonen Axel Andersson hade stött på Sven Johan kort före förra julen då denne var på väg att skaffa hjälp hos en granne då sonen visat tecken på att bli våldsam.

Fjärdingsmannen Isak Petersson hade flera gånger fått besök av Sven Johan som begärde hjälp då han varit rädd för sonen. Vid dessa tillfällen hade Isak följt med till Höreda och uppehållit sig kortare och längre stunder, men varje gång hade August varit lugn. I november förra året hade Sven Johan inför provinsialläkaren Dahlborg och Isak berättat hur August hotat honom med att dra fingret över halsen på fadern, modern och sist på sig själv. Ungefär vid denna tid hade Sven Johan gjort ett besök hos fjärdingsmannen Isak och bett honom ta hand om August och föra honom till ”hospital emedan han börjat blifva våldsamhospital emedan han börjat blifva våldsam”. Sven Johan visade vi detta tillfälle upp större rispor och skråmor i ansiktet och på bröstet som han fått av sonen.

Närmaste grannen, backstugusittaren Fredrik Johansson, berättade att han kände August och hans föräldrar väl. Ända sedan år 1901 hade han iakttagit att August ej varit normal. Hans sinnessjukdom hade under de senaste åren förvärrats, och den fadern hade flera gånger berättat för Fredrik sin fruktan för sonen. Vi ett tillfälle hade han infunnit sig i Sven Johans hem för att hjälpa honom att vakta sonen eftersom han blivit våldsam. Då Fredrik kom dit hade August låst in sig. Då Fredrik bad honom öppna dörren hade August svarat att han fick komma in ”men att fadern aldrig vidare skulle komma med lifvet in i stugan”. Till slut hade Fredrik och Sven Johan ändå lyckats ta sig in och då hade August varit mycket orolig ”och hade en mängd olika fantasier för sig”. Sven Johan var orolig för att August skulle kunna göra något med den tända fotogenlampan och ville flytta den. Men då grep August fadern i strupen och ropade: ”om du rör dig är du död”. Det hela slutade med att August fick följa med Fredrik hem till backstugan. När de varit där en stund och August lugnat sig, ledsagade Fredriks dräng honom hem igen. När drängen kom tillbaka till Fredrik, berättade han att August letat fram en kniv och tagit livet av sin jakthund.

Vid ett annat tillfälle, det här var strax före förra julen, hade Anna Katarina begivit sig till fattighuset i Ramkvilla på grund av fruktan för sonen. Samtidigt hade Sven August kommit till Fredrik och bett om hjälp att vakta sonen som nu blivit våldsam igen.

Avslutningsvis berättade Fredrik att han tre dagar före mordet uppmanade Sven Johan att sända sonen till vårdanstalt. Men Sven Johan svarade att inte ville lägga ut mer pengar på sonens vård än vad han redan gjort, samt tillade ”jag skall ändå dö, det gör detsamma”.

Det sjunde och sista vittnet som hördes den första rättegångsdagen var Sofia Johansson i Höreda Norrgård. Hon hade om aftonen den 23 september, kvällen före mordet, gått förbi Sven Johans och Anna Katarinas hem. Hon hade då blivit överfallen med en mängd förolämpningar av Anna Katarina. Sofia mötte kort därpå sonen August och berättade för honom om hans mors uppträdande. Men August svarade ingenting på detta. Kanske gav Sofia intrycket av att vara en skvallertant? Och med tanke på hur nära inpå detta bråket hade varit, påpekade åklagaren syrligt att Sofia ”möjligen kunde hafva uppretat den tilltalade mot föräldrarna och sålunda gifvit anledning till mordgärningen”. Vid ett senare rättegångstillfälle vittnade Anna Katarina om att sonen August, sedan han träffat Sofia enligt ovan, kommit in i ladugården och i uppretad ton sagt till henne: ”Om jag gjorde rätt skulle jag slå Er så länge benen hålla i Er!”

Obduktionen

Provinsialläkaren C.A. Horén genomförde den 2 oktober obduktion, eller liköppning som man kallade det. Denna genomfördes i sockenhuset i närvaro av fjärdingsmannen Isak Pettersson och handlanden Jakob Nilsson i Nygård, Ramkvilla. Horén noterar att liket först förvarades i hemmet och sedan i en grav på Ramkvillas kyrkogård. Lufttemperaturen hade under sista dagarna växlat mellan -4 grader och plus 10 grader Celsius. Liket var placerat på ett slagbord, naket. Kroppsbyggnaden var ”af medelstorlek underhudsfettet ordinärt, muskulaturen någorlunda kraftig”.

Därefter följer en detaljerad och makaber redogörelse av alla skador. Det är huvudet som fått motta det allra mesta av våldet. Överdelen av vänstra hjässbenet fanns ett större sår med benflisor som gick in i hjärnmassan. På vänstra sidan av pannan syntes fem stycken fem centimeter långa sår som gick in till benet. På högra sidan, strax ovanför ögat fanns ett 10 centimeter långt och 7½ centimeter brett gapande hål och i botten syntes benflisor och hjärnmassa. Där högra ögat hade sin plats var nu ett stort gapande hål. Vidare var näsbenet krossat och hela huvudet överdraget med torkat blod. Från mitten av hakan till högra örsnibben ett större gapande sår med jämna sårkanter och vid högra underkäksbenet verkade vara lössprängt. Från nedre delen av hakans mitt syntes ett större gapande sår med skarpa sårkanter jämte en lös ryggkota. Basen kring högra ögat var söndertrasat i småflisor. Andra halskotan var genomhuggen på två ställen och den bredvid på ett ställe, så att halskotorna var på tre ställen är jämt avhuggna.

Horéns utlåtande var föga förvånande ”att hemmansägaren Sven Johan Andersson från Höreda Södergård i Ramkvilla socken måste hafva omkommit genom mot honom föröfvadt våld”, varefter han räknar upp inte mindre än fjorton antecknade sår och skador i huvudet. Den samlade bedömningen var att ”ingenting strider mot antagandet, att en plåtbeklädd snusdosa kunnat användas vid åstadkommandet af de talrika hudsåren och benbrotten på hufvudskålen (4; 12; 14; 16), ej heller att ”käxlehammaren” kunnat användas till åstadkommandet af hålet på hjäss- och pannbenet jämte inslagning af högra ögat”.

Det skulle dröja ytterligare tre veckor efter obduktionen, det var söndagen den 27 oktober, innan Sven Johan fördes till den sista vilan. Det var nästan fem veckor efter hans död, vilket i dagens ögon kanske inte är anmärkningsvärt, men på den här tiden begravdes man vanligtvis inom 1-2 veckor. Fast detta var ju inget vanligt fall.

Rättegången 4 November – Augusts version

Nästa rättegångsdag hölls måndagen den fjärde november. Under tiden som gått sedan förra rättegångsdagen hade August förklarats omyndig den 28 oktober. Som hans förmyndare utsågs nämndemannen Johan Andersson i Höreda.

Man hade haft fortsatta förhör med August och nu hade han givit några fler svar om mordnatten. Han hävdade att han inte hade någon kännedom om faderns död. Han sade att han tillsammans med föräldrarna hade varit i stugans nedre våning kvällen innan mordet och att det då inte rådde någon osämja dem emellan. På kvällen hade August gått upp på kammaren på den övre våningen där han sovit och inte hört något som helst buller från rummet där föräldrarna sov. Inte heller hade han hört någon främmande person komma in i stugan under natten. August sade att han varit på sin kammare hela natten tills männen från Höreda by knackade på ytterdörren morgonen därpå. Han hade även haft sina kläder och trätofflor med sig uppe på kammaren under natten, och han hade ingen förklaring hur blodfläckarna på hans kläder hade uppkommit. Så vitt han visste hade ingen varit uppe i kammaren under natten.

August sade att han mindes att han varit intagen på vårdanstalten i Eksjö för sinnessjukdom, men han förnekade att han någonsin hotat eller misshandlat någon av föräldrarna. Han menade att det aldrig rått någon osämja dem emellan och att de aldrig behandlat honom illa. Inte heller mellan föräldrarna hade någon osämja rått.

På frågor om riktigheten i de tidigare avlagda vittnesmålen svarade han endast att ”det ha de för sig”, med tonvikt på det sista ordet.

Åklagaren hade till denna dag kallat nya vittnen som kunde berätta om Augusts karaktär.

Först ut var hemmansägaren Johannes Peter Jonasson i Tossegärde. Han hade i slutet av november förra året, på befallning av fjärdingsmannen Isak Petersson, följt Sven Johan till hans hem för att vakta sonen som varit våldsam och misshandlat fadern. Då de kom fram sade Sven Johan till sonen att nu skulle länsmannen komma och hämta honom. Men August förnekade bestämt att han slagit fadern utan berättade för Johannes Peter att Sven Johan suttit vid spisen och varit sjuk. Med anledning av detta hade August burit sin fader till sin säng och sagt till honom att ligga kvar där. Men mot denna förklaring protesterade Sven Johan och sade att August hade misshandlat både honom och modern. August hade ställt stolar framför sängen för att på så sätt hindra honom att komma upp på morgonen, för att sedan ha dragit soffan framför dörren så att föräldrarna inte skulle komma ut ur rummet de sov i. Johannes Peter hade stannat hos familjen från klockan åtta på morgonen till omkring åtta på aftonen och då hade August varit lugn och stilla. Däremot, sade Johannes Peter, att föräldrarna ”ofta tvistat sinsemellan om hvarjehanda småsaker”. Då han uppmanade Sven Johan och Anna Katarina att hålla sig stilla, hade August yttrat ”gökar gal sin tid men Hättebogök gal året om”. Sven Johan kallades ibland för Hättebogök; vad exakt som avsågs är oklart men Sven Johan var född och uppvuxen i Hättebo i Bäckaby socken. Vittnet Johannes Peter, som inte bodde så långt därifrån, berättade att han kände till att oenighet och tvister ofta förekom mellan August och hans föräldrar såväl som mellan föräldrarna.

Johannes August Svensson var en torpare i Liljedal som tillhörde Ramkvilla by och som inte låg mer än drygt en kilometer från Höreda Södergård. Han hade blivit uppsökt av Sven Johan förra hösten, vilken bad honom följa med till hans hem då han inte tordes vara ensam med sonen. August hade varit våldsam och misshandlat honom. Johannes August följde honom hem och nästan omedelbart hade Sven Johan och sonen börjat en häftigt ordväxling. August påstod att fadern hämtat en järnbesman och en yxa för att döda honom. Sven Johan förnekade detta och menade istället att sonen ljög. Då hade August sagt att fadern tillfogat honom flera sår i huvudet, men att det inte var värre än då fadern hade slagit hans halvsystrar med den skovel när de var små. Men vittnet Johannes August trodde inte på August påståenden. Johannes August hade aldrig varit med och sett då Sven Johan och Anna Katarina blivit hotade eller misshandlade av sonen, men däremot hade ofta klagat över sonen uppförande.

Fem dagar efter mordet, söndagen den 29 september, hade Johannes August mött änkan Anna Katarina. Hon hade då sagt till honom att det gjorde detsamma att mannen var död, ”för han var gammal och oduglig”.

Åklagaren lämnade till rätten en kopia på Augusts sinnesundersökning gjord av provinsialläkaren Karl Dahlborg i Vetlanda föregående år, daterad den 4 december 1911. Denne skriver bland annat: ”Gått i skola, konfirmerad, små fattningsgåfvor”. Egendomlig sedan födelsen. Ombytlig i sinne och verksamhet. En tid tex ägnat sig åt fiske, en annan åt jakt, sedan han förstört fiskeredskapen, en annan tid varit sysslolös. Egensinnig, folkskygg. Vid 20 års ålder var han så svår, att man var betänkt på att skaffa in honom på anstalt. Befriad från krigstjänst på grund af dessa egenheter”. Augusts sinnesstämning anges vara växlande, ibland svårmodig, ibland upprymd, ofta retlig och slö. Hans egenheter ansågs vara medfödda och att tillståndet försämrats, i synnerhet under de senaste tio dagarna då han överfallit och slagit föräldrarna. Orsaken till försämringen kände man inte till, men kan ha berott på religionsgrubbel vid 20-års ålder. Han ansåg att föräldrarna var sjuka men inte han själv. Han säger att det inte är hans föräldrar; ”vet ej hvad de äro för folk”. Han visar sig feg för främmande människor. Bommar igen och förskansar dörrarna, så att inga främmande skall komma in. Stänger in föräldrarna och går utanför och vaktar dem. Har med tillhyggen överfallit modern och slagit fadern.

Dahlborg fortsätter med att Augusts blick är arg, misstänksam, samt uttrycket är lömskt och argsint. Vid dagens undersökning sitter August ”stilla, motvilligt, undvikande och mycket försiktigt svarande på frågor, arga och misstänksamma blickar på mig och andra närvarande. På frågan om det är hans far, som är med honom, svarade han: de påstå det; inte vet jag”. Dahlborg samlade bedömning var att August var ”sinnessjuk och trängande behof av vård å hospital”.

August togs därför in på sinnesavdelningen på Eksjö lasarett redan samma dag; den 4 december. Sjukjournalen för denna vistelse är kort. Om honom står det antecknat för  den andre januari 1912 att han är ”lugn och stilla” samt ”är numera tyst om nätterna hvilket han ej var i början. Har god matlust, men vill gärna spotta på golvet. Han talar oredligt”. Några veckor senare, den 18 januari, är han bättre och ”biträder med arbete”. Den sista anteckningen om honom, innan han får åka hem igen, är från den andre mars där August i eftermiddag sprang  ”ifrån mig när vi gick från vedboden och försvann i skymningen”. Man sökte länge efter honom utan resultat, men han dök senare upp och ”uppgaf att han velat se sig omkring”.  Den 31 mars blev han utskriven och skickades hem igen, efter nästan fyra månader, trots att hans tillstånd ansågs oförändrat.

Tredje rättegångstillfället

Det tredje sammanträdet i målet hölls den 20 november.

Anna Katarina fick återigen möjlighet att skriftligt komplettera några uppgifter. Nu berättade hon bland annat om att August hade sitt rum på vinden och att ingen fick gå dit för att städa eller göra något annat. Och om fadern någon gång försökte gå in där, hade August yttrat: ”gå in får du se hvad det blir”. Vidare sade hon att August aldrig erkände då han gjort sig skyldig till någon förseelse, utan brukade neka och försöka skylla ifrån sig, på andra. En gång, strax innan han infördes till Eksjö lasarett förra året, hade han slagit Anna Katarina med en mortel, men omedelbart därefter frågat: ”var det Johan som slog dig?” Med Johan avsåg han då fadern.

Därefter kallades Anna Katarinas äldsta dotter in, Amanda Johansson. Hon var en av två döttrar från hennes första äktenskap och halvsyster till August. Hon berättade att hon nu var 43 år och hade lämnat hemmet vid 17 års ålder och sedan endast varit hemma någon gång och hälsat på en kortare tid. Halvbrodern August, fortsatte hon, hade redan i sin tidigaste barndom varit stridig till lynnet och om han gjorde sig skyldig till något pojkstreck, förnekade han alltid detta och skyllde på systrarna.

Amanda hade varit hemma en gång då August var omkring 15 år och han då varit särskilt elak och grälade mycket på henne under hela den tid hon var hemma. När hon for iväg, hon arbetade då i Stockholm, hade August skrivit till henne och bett om förlåtelse. Då hon åter hemkom efter fem års bortovaro, hade August varit mycket snäll och sjungit religiösa sånger för henne.

Då Amanda hörde talas om mordet på styvfadern hade hon rest hem till modern för att vara henne till hjälp och stöd. När hon städade köket hade hon hittat, i en springa vid sidan av spisen, ett instucket yxskaft som var blodigt. Detta hade hon överlämnat till länsmannen som kunde konstatera att det passade käxlan.

Sedan var det komminister Olof Lindells tur att vittna. Han hade innehaft sin tjänst i Ramkvilla sedan 28 år tillbaka och hade tjänstebostället i Lövås Västergård. Olof berättade att för omkring tio år sedan hade August kommit till hans hem i Lövås, som ligger omkring 4 kilometer väster om Höreda. Trots att det var vintertid kom han klädd endast i skjorta, blus, kalsonger och en strumpa samt medförande en bibel. Han bad att få tala med komministern. Sedan han visats upp på övre våningen bad August att få bli döpt. Olof, som insåg att August vid tillfället var sinnesrubbad, frågade om några skråmor han hade i ansiktet för att uppehålla honom. Under tiden skickade Olofs hustru bud efter en granne. Då denne hördes komma i trappan utbrast August: ”Först skall jag ha klockan!”, varefter han fattade tag kedjan till Olofs klocka och ryckte av den. Sedan rusade August fram till dörren och höll emot den för grannen som ville in, men fick till slut ge med sig. Han lugnade då ner sig och följde godvilligt med grannen ut ur huset.

Några år tidigare, den 24 september 1909, hade August tillsammans med Per Herman Johansson från Tröskillatorp uttagit flyttattest av Olof Lindell. De avsåg att utvandra till Nordamerika, men faktum var att Per Herman fick åka ensam för August stannade kvar hemma. Detta upptäckte Olof först i december 1911, troligen i samband med att August spärrades in på Eksjö sinnessjukhus. Han antecknade då i församlingsboken, något irriterat: ”Utan attest som han förslöst och daterat den 14.04.09. Har aldrig varit i N Amerika, utan vistats i hemmet”.

Olof kunde också berätta att han konfirmerat August men att han då inte märkt något av hans sinnesförvirring. Emellertid ansåg han att Augusts hade ”medelmåttliga fattningsgåfvor”.

Häradsrätten beslutade, i detta tredje sammanträde, att innan slutligt utslag i saken kunde meddelas, skulle man inhämta fängelseläkarens och Kungliga Medicinalstyrelsens utlåtande angående ”den tilltalades minnesbeskaffenhet vid den åtalade handlingens utförande”. I väntan på detta skulle August skickas tillbaka till häktet i Jönköping.

Bouppteckningen

December kom och jul och nyår förflöt. Några dagar in på det nya året, den 4 januari 1913, hölls bouppteckningen efter Sven Johan Andersson i Höreda Södergård. En bouppteckning är en skriftlig handling som enligt lag redovisar samtliga tillgångar och skulder i samband med dödsfallet. Detta hade varit reglerat i lag sedan 1734. I äldre tider var bouppteckningarna mycket detaljerade och redovisade allt man ägde, vilket i regel inte var mer än att det rymdes på tre till fyra handskrivna sidor. Så var det även nu.

Närvarande var, förutom Anna Katarina och August, även Augusts förmyndare Johan Andersson samt tre andra män som förrättade bouppteckningen samt värderade egendomen och bohaget. Anna Katarina uppgav boet under edlig förpliktelse i sådant skick det var vid Sven Johans frånfälle.

Sven Johan ägde hälften av hemmanet, och hans del var 1/16 mantal av Höreda Södergård  enligt upprättat äktenskapsförord makarna emellan. Det var daterat 13 april 1876, två dagar innan de gifte sig. Han andel värderades till 1300 kronor.

I hemmet fanns möbler som värderades till 56 kronor och 50 öre. Dessa var bland annat en dragkista, fyra dragsängar, fyra bättre och två sämre stolar, en matskänk och en byrå; kanske den senare var den omtalade chiffonjén i sovrummet. De hade ett väggur, kanske ett så kallat amerikaur som hade blivit ganska vanliga i svenska hem, och fyra väggtavlor. Den avlidnes gångkläder värderades till 25 kronor.

I ladugården hade de ett par stutar, troligen dragoxar, en ko och två kalvar samt två får. Kreaturen värderades till sammanlagt 395 kronor. Bland körredskapen fanns en arbetsvagn, en fjäderharv, en plog, en järnharv och en höhäck.

Bland övriga saker som kan nämnas var en vävstol med tillbehör för 5 kronor, en väv under arbete 4 kronor, några böcker för 75 öre. Värdet av den bärgade grödan, det vill säga årets skörd, var 200 kronor. Den bestod av havre, råg, hö och potatis.

Det hade, ekonomiskt sett, gått bra för Sven Johan här i livet. Han hade sparat ihop 2000 kronor och 34 öre på Sveriges Postsparbank. Med räntesatsen om 3.6% blev årets ränta 72 kronor. Inga skulder fanns och boets totala behållning blev inte mindre än 4322 kronor och 9 öre.

Domen

Då Augusts sinnesundersökningen var klar samlades rätten igen vid ett extra möte den förste mars 1913. Anna Katarina hade informerats men infann sig inte.

Ett utlåtande från fängelseläkaren på Jönköpings centralfängelse hade skickats till Västra Häradsrätt den 22 januari och den 11 februari inkom Medicinalstyrelsens yttrande.

Fängelseläkaren, Gustaf Rundqvist, förklarade att ”att Johannes August Svensson vid åtalade handlingens utförande varit i saknad af förståndets bruk”. Medicinalstyrelsen tog del av utredningsmaterialet för sinnesundersökningen och kom fram till samma slutsats.

I fängelseläkare Rundqvists rapport läser man bland annat att August ”har mest velat vara för sig själf, sällan gått i kyrkan, helst tagit sig en bok och läst hemma, då han känt sig lugnast”. Han säger sig ej vidare tänkt på eller sörjt över att han far var död, ty ”det är ju ingen idé att tänka på, då får en bara ondt i bröstet” av det. August tillade att ”det hade varit bäst att jag gjort som systrarne, gett mig af, så hade jag ej blifvit skylld för detta”. Han var vid samtalen mycket tystlåten och allvarsam. Läkaren noterade att August ser nästan hotfull ut samt är ”ytterligt försigtig med afgifvande af svaren”. Någon gång då det såg ut som om han velat komma fram med något nytt angående mordet, har han ”sett ännu mer förtretad ut och tigit”. Om Augusts skriver Rundqvist att ”han läser särdeles väl och skrifver någorlunda godt”, han är renlig, har god sömn och matlust samt att han under vistelsen i häktet ”har något lust till arbete, då han flera gånger frågat efter sådant”.

Nu var allt bevismaterial framlagt och sinnesundersökningen gjord. Västra Häradsrätt fann därför att den tilltalade, August Svensson, ”natten mellan den 23 och den 24 September 1912 i uppsåt att döda beröfvadt sin fader lifvet”. Däremot konstaterade man att det inte hade kunnat bevisas ”huruvida den misshandel hvaraf döden följt, af den tilltalade föröfvadts med berådt mord eller om densamma skett i hastigt mod”. På grund av denna brist i utredningen måste häradsrätten antaga att dråpet skett i hastigt mod.

Då August vid dråpets ”föröfvande varit af sinnessjukdom beröfvadt förståndets bruk”, förklarades han för strafflös. Men han dömdes att ”taga vård, så att han ej må blifva vådlig för allmänna säkerheten”.

Hur gick det sedan?

August satt i häktet i fångvårdsanstalten i Jönköping från den 24 september 1912 till den 6 november 1913 då han transporterades till kriminalvårdsanstalten i Västervik. Var han sedan vårdades och hur länge har jag ännu inte helt lyckats reda ut. I församlingsboken finns han upptagen i förteckningen över socknens sinnessjuka och där finns antecknat: ”Intagen för närvarande å Westerviks hospital, till plats kan beredas honom å Wadstena hospital. Wägrar för mordet på sin fader. Höreda Södregård. Opålitlig”. Han finns inte inskriven på Västerviks hospital och troligen blandade prästen ihop det med kriminalvårdsanstalten där. Vi vet att han 1932, det året modern Anna Katarina avled, vårdades på Sankt Gertruds sjukhus i Västervik. Han är hela tiden efter mordet mantalsskriven i Höreda Södergård som jordbruksarbetare, men troligast är att han aldrig lämnade vårdanstalterna. År 1934 och 54 år gammal, överfördes han från Sankt Gertruds sjukhus till Ryhovs sjukhus i Jönköping. Här framlevda han sina sista tio år och fick i slutet TBC, tuberkulos. August avled av denna sjukdom den 23 november 1944, klockan 16:35, i en ålder av 64 år. Han lämnade denna världen utblottad och efterlämnade inget arv efter sig.

Anna Katarina, som ärvde gården, sålde den till Aktiebolaget Malmö Snickerifabrik men bodde sannolikt kvar i samma hus. Hon framlevde återstoden av sitt liv i Höreda och gick bort i ”åldersdomsaftyning”, som prästen antecknade det i dödboken. Hon överlevde Sven Johan med nästan 20 år och var vid sin död församlingens äldste invånare, 93½ år gammal.

Äldsta dottern Amanda flyttade åter hem till Höreda i början av år 1918. Hon var nu 48 år gammal och änka sedan 18 år. Hon hade tidigare varit gift med sliparen Karl Vilhelm Sjövall vid Rejmyres glasbruk i Östergötland, men han dog endast 23 år gammal i lungsot. De var gifta i bara 1½ år och hann inte få några barn tillsammans. Amanda bodde i Höreda tillsammans med mamman. Hon tog hand om och skötte sin gamla mor och när denne gick bort 1932 fick Amanda 3000 kronor ”för underhåll samt vård under de senaste tio åren”. Ännu 1940 är hon skriven i Höreda, men då hon dör 1952 är det på ålderdomshemmet i Ramkvilla. Hon blev 82 år gammal.

Slutord

Efter att ha läst igenom de omfattande rättegångsprotokollen med alla vittnens berättelser, kan jag inte annat än tycka synd om Sven Johan. Inte bara för att han blev så kallblodigt mördad av sin egen son, utan också för att han i så många år levt med en ständig oro och fruktan. Inom sin egen familj. Där man skall kunna känna sig som tryggast.

Han gifte sig ganska sent i livet, i alla fall med den tidens mått mätt, och fick en son det året han skulle fylla 38 år. Han hade möjlighet att köpa halva Höreda Södergård och tillsammans med sin hustru arbetade de upp egendomen och sparade en rejäl slant. Pengar som skulle säkra deras ålderdom. Sven Johan närmade sig 70 år och det borde ha varit dags att lämna över brukningen till den hemmavarande sonen.

Men ödet ville annorlunda, det blev inte så. Samlivet med Anna Katarina var inte det bästa; det har vi hört av grannar som vittnar om deras bråk och kiv. Han kände sig inte särskilt uppskattad heller, då hustrun tyckte han var ”gammal och oduglig”. Och sonen, som tragiskt nog visade tecken på en sinnesrubbning som bara blev allt värre. De arga och hotfulla blickarna från August och hans hot om att skära halsen av både fadern och sig själv.

Augusts bråk och utbrott blev allt värre och våldsammare. Otaliga var de gånger Sven Johan sprang till en granne som fick följa med honom hem då han inte vågade vara ensam hemma med sonen. Till slut blev det ohållbart. Han och Anna Katarina såg till att August kom till Eksjö sinnesavdelning för vård. Men inte blev det så mycket bättre efter detta.

Den sista tiden verkar det som om Sven Johan inte hade någon förhoppning om att komma levande ur detta helvete på jorden. Hur skall man annars tolka hans svar på grannens fråga om han inte borde sända sonen till vårdanstalt igen; ”jag skall ändå dö, det gör detsamma”.

Vittnen och andra omnämnda personer ur rättegångsprotokollen

Nedan följer en lista på de personer som är omnämnda i det omfattande rättegångsmaterialet.

Fredrik Johansson, inhyseshjon (fd torpare) i backstugan Tummaled under Ramkvilla Norregård, f 1844-06-30 i Ramkvilla (F)
hustru Maria Karlsdotter, f 1831-04-30 i Berg (G), gift 1871-05-27
hemmansägaren Johannes Petersson i Höreda Södergård, f 1850-06-07
hemmansägaren Johannes Johansson i Höreda Södergård, f 1855-11-12
hemmansägaren (Frans) Oskar (Emil) Johansson i Höreda Mellangård, f 1871-10-11
hemmasonen Axel Andersson i Höreda Södergård, f. 1893-06-27
Arbetare, fattighjon, Isak Petersson, Bostället Moen under Höreda Mellangård, f. 1853-08-24
Dräng Anders Nilsson i Torp, möjligen densamme som Anders Valfrid Nilsson i Torp Storegård, f 1892-10-12
Dräng Karl Andersson
Fjärdingsman och hemmansägaren Isak Petersson i Tossegärde, f 1855-05-28
hemmansägaren Johannes Peter Jonasson i Tossegärde, f 1860-03-19
Torparen Johannes August Svensson, torpet Liljedal under Ramkvilla by, f 1863-02-07
sonen Axel Elof Johansson, f 1895-07-12
Handlanden Alfred Johansson i Nyebro
Amanda Johansson, halvsyster till August Svensson, f 1869-07-21
Komminister Olof Lindell, komminsterbostället i Lövås Västergård, f 1850-04-14
Gustaf Carlsson
hustrun Johanna Maria Svensdotter, Sandslätt
Sofia Johansson (Lundgren) boende i Höreda Norregård, f 1857-11-25 i Hössna i Älvsborgs län. Död 1930-09-14 i Ramkvilla gård, Gm Karl Robert Ludwig Peter Lundgren
Skolläraren Johan August Visholm, f 1853-11-21, bodde i sockenskolhuset i Ramkvilla by (författade skrivelsen den 14 oktober)
Handlande Jakob Nilsson i Nygård (var med vid liköppningen), f 1860-05-31, d 1940-02-24
Drängen Gustaf Karlsson i Bränderyd, skall enligt uppgift ha varit dräng åt Fredrik Johansson i Tummaled.

Källor

Västra Häradsrätt AI:293 (mål nr 109, 170, 172) & AI:294 (mål nr 97)
Bouppteckning Västra häradsrätt FI:79 (1913-1913) Bild 320 / sid 12
Bouppteckning Västra häradsrätt FI:98 (1932-1932) Bild 3210 / sid 78
Bouppteckning Västra häradsrätt FI:111 (1945-1945) Bild 1550 / sid 85
Ekonomiska kartan 1953
Fångvårdsanstalt 1912-09-24 Fångvårdsanstalten, Jönköping (F)
Ramkvilla ministerialböcker
Kriminalvårdsanstalten i Västervik DIIIe:3 (1905-1931) Bild 1950 / sid 181
Porträttarkivet; https://porträttarkiv.se/details/sj9PGLAlnmUAAAAAAA3ONA
Sjukjournal Eksjö lasarett, 1912 Nr 43, Johannes August Svensson
Sjukjournal Ryhovs sjukhus 1934, patient nr 673/34
Svenska Dagbladet 1912-09-26, Söderhamns Tidning 1912-09-27
Sveriges dödbok 1901-2013