När ryttarna stod inför rätta

Bakom krigets stora händelser döljer sig en annan verklighet – vardagen i fält. En odaterad saköreslängd, sannolikt från omkring 1582 eller 1583 och rörande brott begångna under fälttåget mot Ryssland 1580–82, ger en glimt av denna värld. Här möter vi Smålands ryttare inte i strid utan inför rätta. Mökränkning, lägerskap och hor hörde till de vanligaste förseelserna. Men längden rymmer också grövre brott.

De sakförda ryttarna

Under fälttågen i öster samlades ryttarna inför sitt befäl. Den som brutit mot ordningen fick träda fram och höra domen. Böterna antecknades noggrant – i daler och oxar – i den saköreslängd som ryttmästaren Karl Gustavsson lät föra.

Saköreslängden inleds med orden:

Register opå Sackören som then Edle och wälbördige herre, her Carll Göstaffsonn haffuer opburit aff Rytterne udi Smålandh, Troligest opå togh och Rese udi Ryslandh och Findlandh fört.

I längden nämns ett stort antal ryttare. Här följer några exempel.

I längden nämns ett stort antal ryttare. Här följer några exempel.

Jöns i Bogård i Hult socken fick böta en daler och en oxe för att ha stulit en skjortkrage.

Nils i Vallnäs i Hässleby socken fick böta en daler och en oxe för slagsmål.

Erik i Hult i Ryds socken (?) fick böta fem daler och fem oxar för att ha lämnat fanan utan tillstånd.

Lars Eriksson i Bredestads socken fick böta fem daler och fem oxar för att olovligen ha avvikit från tåget. Det tycks dock som att han senare återvände.

Lasse Persson i Sandbäckstorp i Sund socken fick böta tolv daler för att han som en skälm rymde från sin fana, sannolikt i samband med någon av sammandrabbningarna med ryssen.

Andra brott var av mer privat natur. Nils Månsson rymde från det livländska fälttåget och lyckades ta sig hem igen. Det modiga – eller dumdristiga – tilltaget kostade honom fem daler och fem oxar. Kort därefter gjorde han sig dessutom skyldig till både mökränkning och hor och fick böta ytterligare tio daler och tio oxar.

Än värre gick det för Per Hemmingsson från Höreda socken, som helt uteblev när ryttarna skulle resa till Livland. För detta fick han böta hela sexton daler och sexton oxar.

Nils i Söndrarp i Norra Sandsjö socken fick böta sexton daler och sexton oxar för sin och sin hustrus sak – vad detta egentligen avsåg framgår inte.

Vad Jöns Skräddare hade gjort framgår inte heller närmare, men för att ha “kommit i skada för en kvinna i Finland” fick han böta hela femtio daler.

Trotte Svensson i Nybbele (?) sakfördes för två brott. Dels fick han böta två daler och två oxar för hor, dels femton daler och femton oxar för att ha våldfört sig på en dansk skräddare.

Mandråpet och den dyra vänskapen

Ett fall i saköreslängden sticker dock ut. Där möter vi ryttaren Jon Eriksson, som stod anklagad för mandråp i Jama. Straffet för ett sådant brott kunde vara döden.

För att undkomma detta utlovade han ett hundra daler i penningar och lika många oxar – direkt till ryttmästaren Karl Gustavsson.

För att säkerställa betalningen trädde tio av hans ryttarkamrater in som löftesmän, däribland Nils i Söndrarp från Norra Sandsjö socken.

Men otack är världens lön. Jon avvek – med hästar och rustningar – och överlät skulden till sina kamrater.

I saköreslängden står det:

”Menn så gaff her Carll Göstaffsonn them halffparten till, och halffpartenn skola the utlegia.”

Ryttmästaren efterskänkte alltså hälften av skulden. De återstående femtio dalerna och femtio oxarna fick löftesmännen själva betala.

Nio av dem fick erlägga fem daler och fem oxar vardera. Den tionde däremot – Jakob i Aggarp – fick ta ett betydligt strängare straff: femton daler och femton oxar. I längden står att han “skulle wara i rådh medh honom som skadan giorde”, vilket kan tolkas som att han hade gett Jon Eriksson rådet att rymma. Därför fick han stå för tre gånger så mycket.

Därutöver dömdes han att böta ytterligare tio oxar.

Ett dyrt pris för ett dåligt råd.

För de tio löftesmännen blev det en dyr vänskap, minst sagt.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Smålands Ryttare; I detta inlägg presenterar jag Alf Åbergs Smålands Ryttare, som utgjorde den inledande delen av boken Kungliga Smålands Husarregementes Historia, utgiven 1975. Alf Åberg, en framstående historiker och arkivarie, var doktor i historia och hade en lång och framgångsrik karriär som forskare och skribent. Med stor expertis och engagemang har han skildrat den småländska ryttarhistoriens utveckling. Åberg, som även var chef för Krigsarkivet mellan 1979 och 1982, är känd för sina omfattande bidrag till svensk militärhistoria.

Fälttåget 1580-82: Smålands ryttare i kriget mot Ryssland; Smålands ryttare var med om många äventyrliga strapatser under fälttåget 1580-82 i kriget mot Ryssland, ett krig som inte bara formade Östersjöregionens politiska landskap under det Nordiska 25-årskriget. Smålands ryttare var med långa marscher, stormningar och även delaktiga i den förfärliga plundringen av Reval (nuvarande Tallin). Många ryttare förlorade sina hästar de här åren men värst var det för dem som förlorade sitt eget liv. I denna berättelse får vi följa ryttarna från socknarna Fröderyd, Bäckaby och Ramkvilla. De flesta av dem kom hem från äventyret, men några blev kvar på andra sidan Östersjön och fick aldrig mer återse hustru och barn därhemma. Bland dem som inte kom hem var en av de två bröderna Brunk.

Från jord till värja – Åke Brunk, ryttare i Vasakungarnas tjänst; Det här är berättelsen om Åke Brunk – bonden från Fröderyd som blev ryttare under de första Vasakungarna. Under 1500-talets blodiga krig mot Danmark och Ryssland stred han för kronan, från Smålands djupa skogar till fälten i öster. Åke var ingen hjälte i historieböckerna, men hans liv speglar en tid då varje bonde kunde bli soldat – och varje fälttåg kunde bli det sista. Han byggde upp en välbärgad gård, rustade hästar, lejde män, och såg sina söner ta över arvet. Men själv föll han i främmande land. Genom mönsterrullor, jordeböcker, och andra skattelängder träder en sällsynt tydlig människogestalt fram: ryttaren från Äsprilla – som levde för jorden, men dog för riket.

Jon Brunk i Bäckaby – ryttare och bonde i 1500-talets Småland: En ryttare i kronans tjänst, en välbärgad bonde i Småland och en man vars namn ännu ekade i domböckerna trettio år efter hans död. Jon Brunk levde mitt i 1500-talets stormiga brytningstid – han red vid Narvas blodiga stormning, mönstrade under inbördeskriget 1598 och steg i graderna till kvartermästare. Vem var han egentligen – mannen som levde sitt liv mellan gården i Bäckaby och krigsskådeplatserna i öster?

Källor

Saköreslängden är hämtad från landskapshandlingarna:

• Militieräkningar, 1579 års räkenskaper, SE/KrA/0455/G I 1579/14 (1579), bildid: A0063831_00250
• https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0063831_00250

Bilder

1. Thomas Lindgren / chatGPT
2. Thomas Lindgren / chatGPT

Avskrift Jon Erikssons mål

”Opå Joen Ericksons lyftesmän Såsom loff=
uade för honom wijdt Jamagorodt, för thett mandråp
han war kommen udi, Så att han icke skulle wijka
tädan, oc på thetta sätt lofuade thenne efther skreffne hoffmen
att om förbemelte Joenn Ericksonn wichte ther ifrå, då
skulle thenne hofmen giffua her Carll Gustaffsonn
Ett hundrade daler, och ett hundrade stycken oxar, Men
offtabemelte Joenn Erichsonn Rymde tädan, både medh
hestar och Rustningar, derföre skulle thenne efter skreffne
hoffmen wtgifua thett the hade loffuadh före, Menn så
gaff her Carll Göstaffsonn them halffpartenn till, och
halffpartenn skola the wtlegia, och ähre thenne effther skreffne
lyftesmänn, Nembligen:

Jacob i Agarp
Per Hemmingsonn i lundastada
Måns i Grankärr
Swen i hesteskogh
Per i Mårtarydh
Peer hoffslagare
Nils i Söndrarp
Erich Törresonn
Swen Persson
Laße Erichsonn

Löp som the utlegia skola:
Penningar __50 daler
Oxar _______ 50 stycken

Aff förbemelte Ryttere hafue 9
giffuet huardere 5 daler och
5 oxar, Men then 10 haffuer
giffuit 15 daler och 15 oxar
efther han hetes skulle wara
i rådh medh honom som skadan
giorde.”