På hösttinget 1689 togs första uppbudet på fjärdingshemmanet och rusthållet i Kallsjö, Fröderyd socken. Det var Daniel Persson Esping som sålde sin ärvda skattejord. Men affären stötte på hinder då hans syster hävdade sin bördsrätt. Och vad var det som fick honom att lämna ifrån sig den gård som släkten haft i sin ägo i generationer?

En fjärding Kallsjö på uppbud

På Västra härads höstting 1689 var fjärdingshemmanet Kallsjö i Fröderyds socken på uppbud första gången. Ryttaren Jöns Jonsson från Slageryd, Bäckaby socken, visade upp köpebrevet som upprättats mellan honom och säljaren Daniel Persson Esping för två dagar sedan, daterat den 23 september. Köpeskillingen var på 50 riksdaler Courant.

Skatterusthållet i Kallsjö var till uppbud andra gången på följande vårting 1690 och tredje och sista gången på sommartinget samma år.

En försäljning av skattejord var tvungen att anmälas på häradstinget, ett så kallat uppbud, och efter tre sådana kunde man få fastebrev om inga invändningar inkommit som påverkade saken. En sådan invändning kunde till exempel vara att någon var närmare släkt med säljaren och därmed hade större rätt till gården och marken.

Och så skedde även i denna fastighetsaffär. Vid det tredje uppbudet inkom en protest. Den kom från Sven Hansson i Fröset och han var gift med en syster till Daniel Persson Esping. Hans hustru, Elisabet Persdotter, hävdade ”dhess inbördandhe skall närmare wara”. Hon var alltså närmare släkt än köparen Jöns Jonsson. Möjligen antyds det att Jöns skulle kunna vara släkt med Daniel fast på längre håll, men om så är fallet har jag inte lyckats hitta något om styrker det.

Säljaren Daniel Persson Esping

Daniel Persson Esping var född omkring 1651 och närmade sig fyrtioårsåldern vid tiden för denna fastighetsaffär. Han var son till avlidne löjtnanten Per Jonsson Esping och Anna Jönsdotter. Han hade två systrar, Elisabet som var gift med Sven Hansson i Fröset och den ännu ogifta Margareta.

Daniel hade i sin ungdom följt med sin far ut i ”gamla Tyska kriget” som soldat i mitten av 1670-talet och där upplevt krigets förskräckligheter men också många äventyrligheter. Sedan fadern stupade vid Stettin 1677 blev han själv ”fången under Brandeburg” hos vilken han tvingades tjäna en tid innan han lyckade rymma och red hem till fäderneslandet igen.

Väl hemma sadlade han bokstavligt talat om och red en tid som ryttare för sin mor vilken en tid stod som rusthållare för Kallsjö. Inte långt därefter övertog han gården och gifte sig med Elisabet Svensdotter, dotter till löjtnanten Sven Götesson.

Köparen Jöns Jonsson

Jöns Jonsson var född omkring 1654 i Ingaboda i Fröderyd socken, son till ryttaren därstädes Jon Persson och Sara Jakobsdotter. Hans farfar var Per Mårtensson i Slageryd Svensgård.

Jöns var gift med Anna Jonsdotter från Flathult i samma socken och de hade något eller några små barn i den växande familjen.

Jöns blev liksom sin fader ryttare och i hans dödbok står att läsa att han började rida ”för sin farbror i Slageryd Svensgård åhr vid pass 1677, då ofriden war i Skåne, och war i Kongens tienst 11 åhr.” Farbrodern ifråga var Sven Persson i Slageryd, för övrigt den man som sedermera gav gården dess namn.

Emellertid ger rullorna för Smålands kavalleriregemente en något annorlunda bild. Jöns är upptagen som ryttare för Slageryd Svensgård endast för år 1683, och då red han faktiskt tillsammans Daniel Persson Esping i samma kompani så man kan förmoda på goda grunder att de kände varandra ganska väl. Men det är glest mellan rullorna vid denna tid. År 1679 hette ryttaren för Slageryd Måns Persson och i den efterföljande för 1692 rider Jöns istället för Kallsjö, sin egen gård. I rullan för 1692 anges rusthållaren vara Daniel Persson och i 1697 års rulla står han själv som rusthållare. Så Jöns red i mer än elva år, men det är tveksamt om han deltog i Skånska kriget som slutade 1679.

Bördsrätt går före

Invändningarna mot försäljningen drogs upp på tinget två gånger. Första gången var på hösttinget 1690 då nämnemannen Per Andersson i Skepperstad såsom fullmäktig för Sven Hansson och hans hustru försökte ogiltigförklara köpet då de åberopade närmare bördsrätt. Nämndemannen krävde att Sven skulle få köpa samma hemman en fjärding Kallsjö för samma summa pengar, 50 riksdaler Courant, samt att Ryttaren Jöns Jonsson fick kräva tillbaka den erlagda köpeskillingen av Daniel bäst han kunde och gitte.

Sedan berättade nämndemannen Per Andersson att ”Sterbhusets Creditorers betahlning anslager och deputerade woro, hafwer Daniel lijkwähl dhet icke effterkommet uthan låtet Creditorene wara obetahlte”. Daniel övertog föräldragården efter moderna död omkring 1684, och jag tolkar texten som att han ännu inte löst ut sina två systrar, Elisabet och Margareta. De hade inte sett röken av de pengar som han fått av Jöns. Tingsrättsprotokollet fortsätter med att Daniel dessa 50 riksdaler ”förslundrat (slösat) och Consumerat” trots att han ”icke 1/4 (Kallsjö) äghde eller områdde”.

Jöns påtalade nu att han knappast kunde rå för Daniels handlande och att Sven borde ha påtalat sin bördsrätt tidigare.

Men tingsrättens utlåtande blev en motgång för Jöns. Utslaget blev att gå på Svens linje och låta honom och hans hustru Elisabet få inlösa fjärdingen Kallsjö för samma köpeskilling som Jöns hade betalat Daniel. Tingsrätten överlämnade till Sven och de andra kreditorerna att söka avkräva Daniel på de pengar han var skyldig dem av den pengasumman han redan bekommit av Jöns. Beträffande den fjärdedel av munderingen till ryttarutrustningen som ingick i köpet och som Sven borde ersätta Jöns, utsåg man välborne herr ryttmästaren Ståhlhammar att värdera densamma.

Andra gången på tinget

Fastighetsköpet fick sitt avgörande ett och ett halvt år senare när det kom upp för andra gången, vilket skedde på vintertinget 1692. Då tingsköttes en fjärdedel Kallsjö skattejord jämte halva ryttarmunderingen till ryttaren Jöns Jonsson. En tingskötning innebar att överlåtelsen av jordegendomen stadfästes och fördes in i tingsrättens protokoll. Från och med nu ägde Jöns gården och hade rätt att ”nyttia och bruka sampt område skall medh alle dhes tillägor i huus, jordh, åker, äng, Skough och mark”.

För att komma överens med Sven Hansson och hans hustru Elisabet, syster till säljaren Daniel, hade köpeskillingen höjts till 120 daler silvermynt samt en oxe i gåva till Sven Hansson vilken var värd sju och en halv daler silvermynt. Sven Hansson och Jöns Jonsson skrev under ett dokument där de förliktes och Jöns erlade ytterligare femton daler silvermynt i vängåva för det Svens hustru avsade sig alla framtida anspråk på bördsrätt till gården.

Slutord

Så fick till slut ryttaren Jöns Jonsson gården i Kallsjö. Enligt det första köpekontraktet erlade Jöns 50 riksdaler Courant. En daler Courant var vid tiden för detta köp värd tre daler kopparmynt. Lika mycket värde hade en daler silvermynt som motsvarade tre daler kopparmynt. Jöns tvingades av Sven och hans hustru, alltså Daniels syster, att höja köpeskillingen till 120 daler silvermynt, plus en oxe värd sju och en halv daler plus ytterligare femton daler silvermynt i vängåva. Med andra ord, priset på gården gick från 50 daler silvermynt till 142½ daler silvermynt. Det var nästan tre gånger så mycket. Men han synes ha haft råd till det för det gick bra för Jöns framöver i Kallsjö.

Man kan undra litet över varför priset på gården höjdes från femtio till 120 daler smt, förutom att Sven och hans hustru gynnades av vängåvorna som var indirekta mutor för att de skulle släppa gården. Min gissning är att de första pengarna redan var borta, så för att systrarna skulle få sin rättvisa andel var Jöns tvungen att höja summan så att systrarna fick 30 daler smt vardera och det gav då Daniel ytterligare 10 daler smt förutom de 50 daler smt han redan fått – och redan förslösat?

Jöns med hustru synes ha flyttat till Kallsjö 1690 då de är upptagna i mantalslängden där från och med detta år. Till en början som ryttare där med Daniel Persson Esping ännu som rusthållare, men från och med 1697 år rulla är han både rusthållare och ryttare.

Jöns fick ett långt liv och framlevde återstoden av sin levnad, nästan femtio år, i Kallsjö. Han blev 86 år gammal. Hans hustru avled 1712 och gifte om sig med Märit Börjesdotter. Hon var änka i Lilla Moshult, Ramkvilla socken, men bördig från Harshult i Sjösås lite längre söderut. Tre av hennes syskon som stannat kvar i hembygden avled i den sista pestepidemin som drog genom Sverige 1711.

Jöns blev en ansedd man i församlingen och i hans dödbok bemödade sig kyrkoherden Samuel Rogberg med att skriva en lång och omsorgsfull text om honom, bland annat står det:

”Har warit uti församblingen en mycket berömlig och hedersman. Aldrig försummat guds hus, då han förmådde komma dit. Warit afhållen af höga och låga.”

Det gick bra för Jöns, så bra att han hade råd att bekosta sonen Karls studier, först i Växjö och sedan i Lund. Karl prästvigdes 1720 och tog sig namnet Kallström och han blev sedermera kyrkoherde i Hjälmseryd. En annan av Jöns söner, Jonas, tog sig också namnet Kallström men valde den militära banan istället och blev så småningom fältväbel och bosatt i Huluboda i Fröderyd socken.

Anledningen till att Daniel Persson Esping sålde släktgården synes ha varit ekonomiska problem och han såg ingen annan utväg. Kallsjö hade ärvts på mödernet; modern var Anna Jönsdotter och dotter till länsmannen Jöns Bryngelsson i Kallsjö.

Daniel Persson Esping var sannolikt äldsta syskonet och gynnades på så sätt av att det var han som tog över föräldragården. Men han förmådde inte ta tillvara på de goda förutsättningarna. På den här tiden ärvde döttrarna hälften av sönerna, vilket innebar att Daniel ärvde halva gården och resten blev en skuld till systrarna. Och gården synes ha gett god avkastning när man ser hur bra det gick för Jöns Jonsson.

Varför klarade Daniel inte av gården? Han uppges i domboken ha förslösat och konsumerat de 50 riksdaler han först fått av Jöns. Han kom under de kommande trettio åren att göra sig mer eller mindre ökänd för flera resor till Västra härads tingshus i Vrigstad för sitt oskickliga leverne. Av de talrika gångerna han dömdes till böter synes det ha varit orsakat främst på grund av hans dryckenskap.

Möjligen påskyndades försäljningen av gården av det faktum att hans syster Margareta önskade lämna hembygden för en ”resa uppåt landet” och få ut sin arvedel. Hon fick sitt bördsbevis och ett vackert vitsord på Västra härads sommarting 1693. Sedan försvinner hon in i historiens dunkel och hennes vidare öde är okänt.

Daniel Persson Esping lämnade Kallsjö för gott i slutet av 1692 eller början av 1693 då han och hans lilla familj flyttade till Södergården i Fröderyd kyrkby. Det dröjde inte länge förrän han kom ihop sig med självaste kyrkoherden där, men det är en annan historia!

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

När Pesten kom till Harshult 1711; Det är i början av juni år 1711. Bonden Oluf och hans hustru Sara är sjuka och sängliggande. De har fått ömmande bölder i ljumskarna och vet vad det är frågan om – pesten! De har under det senaste året hört om pesten som härjat i Stockholm och som nu letat vidare och kommit över gränsen till Småland. Både Kalmar och Jönköping har hemsökts svårt. Några månader tidigare har grannsocknen Granhult drabbats. Nu fruktar man att turen är kommen till just deras by – Harshult. Hur skall det gå för dem och deras barn?

Byar och torp i Fröderyd; byarna och torpen i Fröderyd under 1700-talet, med karta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 6.000 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Rullor Smålands Kavalleriregemente; Det här registret över Smålands kavalleriregemente innehåller ryttarna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad) och omfattar perioden 1589 till 1692. Totalt är det över 2000 poster.

Espingens osämja med kyrkoherden; I prästgården i Fröderyds kyrkby bodde kyrkoherden Andreas Boman. I samma by, i Södergården, bodde sedan drygt ett år fjärdingsmannen Daniel Esping. Det blev tämligen snart osämja dem emellan vilken slutade på tinget och som detta inlägg skall handla om.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok. De två protokollen samt saköreslängden är:

• 1689-09-25 §32 Uppbud
• 1690-03-15 §4 Uppbud
• 1690-06-28 §5 Uppbud
• 1690-09-25 §29 Tvist om gårdsköp
• 1692-02-26 §68 Fasta på gårdsköp

Övrigt:

• Uppbud, https://slakthistoria.se/slaktforskning/139-knepiga-ord-och-uttryck
• Värdeutvecklingen av daler Carolin och Courant 1624-1777, av Rodney Edvinsson, https://www.researchgate.net/figure/1-daler-carolin-and-1-daler-courant-in-daler-kopparmynt-1624-1777_fig4_46470181
• Daler silvermynt, https://sv.wikipedia.org/wiki/Daler_silvermynt