En kort notis i Jönköpingsposten från lördagen den 11 mars 1871 fångar ett drama i en liten by på det småländska höglandet: Den 28 (februari) blev pigan Lowisa Carlsdotter från Ekehult häktad i Bäckaby socken såsom wållande till sitt barns död. Samma notis dyker upp i tidningen följande onsdag, men sedan inget mer.  Vem var hon och vad hade hänt? Var hon en barnamördare och vad blev straffet?

Enligt notisen kom hon från Bäckaby socken och byn Ekehult. Det finns emellertid ingen by med det namnet men väl Ekekull. En sökning i husförhörslängden för 1871 ger träff: Lovisa Sofia Karlsdotter, 24-årig hemmavarande dotter på sina föräldrars gårdsbruk i Ekekull. Hon bor där tillsammans med en tre år äldre broder samt två småsyskon. Ekekull hade två små jordbruk, tvenne 1/8-mantal till storleken.

Tidigt en morgon en dag i början av februari födde hon i hemlighet ett gossebarn på en kammare på vinden i föräldrarnas hus. Hon låg på knä, stödjandes mot en kista. Barnet var levande fött, men hon lät det ligga kvar på golvet medan hon lade sig en stund för att vila. Hur länge hon vilade kunde hon inte minnas, men när hon åter steg upp var barnet livlöst. Utan att riktigt veta vad hon gjorde, tog hon upp barnet och knöt in det i en linnetrasa. Den var för liten, så hon var tvungen att pressa ihop knytet och sydde sedan ihop det med en nål och tråd som hon hade på sig. Knytet gömde hon under sänghalmen. Därefter gick hon åter ner för och satte sig att spinna, talade inte om för någon vad som nyss skett och betedde sig som om ingenting hade hänt.

Ingen, förutom barnafadern, hade vetat om hennes tillstånd. Inte ens hennes föräldrar. Hon bar på sin hemlighet och hade heller inte för avsikt att låta någon få reda på det. Men i den lilla socknen fanns det andra som hade ögonen på henne. Kristina Ljunggren, barnmorska i Bäckaby sedan nio år tillbaka och gift med vagnmakaren Johannes Ljunggren i Bäckaby Lillgård, hade  uppsnappat rykten om att Lovisa var med barn. Kristina hade sökt upp komministern i Bäckaby, Johan Axel Linnér, om saken, men denne ansåg att man skulle avvakta. Kort därpå fick hon, av någon som bodde i närheten av Ekekull, höra att Lovisa legat sjuk och blivit smal, utan att det för den skull blivit något barn döpt eller begravet i socknen! Nu kontaktade Kristina fjärdingsmannen Janne Johansson och tillsammans med ett par andra karlar gick de måndagen den 28 februari till Ekekull för att tala med Lovisa. När sällskapet kommer fram till stugan, förstår Lovisa vad det handlar om. Hur har hon blivit upptäckt? Förskräckt tränger hon sig ut ur stugan och springer sin väg. Fjärdingsmannen ropade efter henne att stanna och sade att de bara ville tala med henne. Men hon stannar inte och Janne sätter av efter henne och hinner ifatt vid en äng och för henne tillbaka till stugan. Lovisas far, Karl Magnusson, förstår inte vad som händer och tillsammans med den äldre sonen försöker de få loss Lovisa i ett handgemäng med fjärdingsmannen. Då griper de andra karlarna in och Karl besinnar sig till slut och ångrar sitt tilltag mot kronans befallningsman. Han ber därför genast om förlåtelse för det han och sonen gjort.

Kristina, barnmorskan, uppmanade därefter Lovisa att låta undersöka sig. Lovisa bryter då ihop och erkänner att hon fött ett barn och att hon gömt det i en snödriva. De letade långt in på natten men kunde inte finna det. Till slut tröt tålamodet för fjärdingsmannen Janne Johansson. Han  sade till Lovisa på skarpen att hon skulle ta fram barnet för hon skulle ändå inte komma undan med det här! Lovisa tog då sitt förnuft till fånga, tände ett ljus och tillsammans med modern, gick de upp på vinden där hon tog fram knytet under sänghalmen. De förde Lovisa och barnet de åtta kilometrarna till Bäckaby för vidare undersökning. Lovisa fördes senare vidare till länscellfängelset i Jönköping i väntan på rättegång.

I tre veckor satt hon i väntan i fängelset i Jönköping innan rättegången kunde hållas i Komstad fredagen den 17 mars. Det var en extra rättegångsdag där endast Lovisas mål togs upp. Åklagaren vara kronolänsmannen A. D. Ström, vilken redogjorde vad Lovisa stod anklagad för. Därefter berättade Lovisa sin version av vad som hänt. Hon berättar även att hon i hela sitt liv bott hemma hos föräldrarna, samt att hon kan läsa men ej skriva. Även hennes föräldrar var kallade till förhör och de berättade att hon varit klen till hälsan och lidit ”af vitsot”, för vilket hon sökt läkarhjälp hos kyrkoherden Pontén i Korsberga, och att hon i övrigt varit stilla, arbetsam och beskedlig. På ordförandens frågade om Lovisas ”vidgade omfång på sista tiden väl bort gifva anledning till misstankar”, svarade modern, Maria Björkman, att hennes dotter alltid brukade ha mycket kläder på sig då rummet som de bodde i var kallt. För övrigt hade hon inte misstänkt sin dotters tillstånd och inte heller hört något rykte om detta. Det var först när fjärdingsmannen med barnmorskan kom som de fick reda på det. Maria sade vidare att Lovisa hade vistats hos släktingar i Östra Härad vid tiden då barnet torde ha blivit till.

Då fostret ännu inte hade obducerats sköts fortsättningen av målet upp två veckor och Lovisa fick göra den långa resan tillbaka till fängelset i Jönköping. Under tiden undersökte provinsialläkaren Karl Daniel Lindskog i Vrigstad fostret och gav sitt utlåtande som lästes upp för häradsrätten vid den fortsatta förhandlingen den 30 mars. I detta sades det att Lovisas ”foster warit fullgånget, med lif framfödt och fullständigt andats, samt att jag anser det hafwa omkommit genom qwäfning, antagligen framkallad derigenom, att modern straxt hopkrympt detsamma och hårdt insytt det i linne”. Nu blev det riktigt otäckt för Lovisa; provinsialläkaren hävdade att Lovisa orsakat barnets död och att hon därmed var en barnamördare! Mer avhandlades inte denna dag utan häradsrätten  samlades för enskild överläggning och kom med sitt utslag: hon befanns skyldig till vållande till barnets död och lastades för att ”underlåtit att egna (barnet) sitt den wård, som warit erforderlig hos detsamma bibehållande wid lif” och dömdes till fyra års straffarbete. Dessutom ålades hon betala kostnader för vittnenas resor samt obduktionsprotokollet. Lovisa förklarade sig nöjd med domen – hon dömdes ju trots allt inte för barnamord.

Lovisa transporterades tillbaka till fängelset i Jönköping och där satt hon i väntan på Göta Hovrätts prövning av målet. Deras utslag kom den 10 maj och fastställde häradsrättens dom. En vecka senare, den 17 maj, flyttades hon till kronospinnhuset i Göteborg för att där avtjäna straffet.

Kronospinnhuset dit Lovisa Sofia fördes är idag mer känt som Gullbergsbrohemmet och låg vid Svingeln i stadsdelen Stampen. Huset, som idag är ett av Göteborg äldsta byggnader, var uppfört 1742. Det var från början anpassat för både män och kvinnor, men sedan 1830 fanns här endast kvinnor. Några år innan Lovisa Sofia kom hit, i juni 1867, började spinnhuset att användas för kvinnor som dömts till straffarbete. Här skulle fångarna ”fångarne med flit, stillhet och noggranhet fullgöra hwad dem, enligt fastställd arbetsordning, blifwa anbefaldt”.

När Lovisa Sofia anlände till spinnhuset klev hon in i den största byggnaden hon någonsin varit i, Jönköpings slott undantaget. Det var en stor stenbyggnad på två våningar. Hon skrevs hon in i fångrullan och fick fångnumret 145. I denna rulla noterades att hon fått fyra års straffarbete för barnamord. Här finns även några intressanta uppgifter om henne: ”Har klen kroppsbyggnad, ljust hår, blå ögon, det högra utan synförmåga, ovalt ansigte, samt en längd af 5.3 fot”. Hennes längd på 5.3 fot motsvarar 157 centimeter. Spinnhuset hade dessutom en kyrkobok och i denna står det att hon ”läser innantill, Kan ej Skrifwa”. Här kan man också se att hon begick nattvarden två gånger om året under sin vistelse där.

Många av hennes olyckssystrar hade också kommit till spinnhuset vid Svingeln för barnamord. Samma dag som Lovisa Sofia ankom även den 42-åriga änkan Botilla Johansdotter från Färlövs by och socken i Kristianstads län. Lite drygt en månads senare ankom Josefina Albertina Andreasdotter från Fjärås i Hallands län och Kristina Petersdotter från Foss socken och Bohuslän. Dessa tre kvinnor hade fått fem års straffarbete, alltså något längre än Lovisa Sofia.

De fyra åren förflöt och Lovisa Sofia skötte sig föredömlig och den 20 mars 1875 blev hon så frigiven med betyg om gott uppförande. Samma dag som hon kom hem begick hon nattvarden och tre månader senare fick hon genomföra den så kallade enskilda kyrkoplikten. Den enskilda kyrkoplikten innebar att brottslingen i kyrkan före eller efter gudstjänsten, och då endast i närvaro av prästen och några utvalda församlingsmedlemmar erkände sitt brott och betygade sin ånger, innan personen ifråga åter upptogs i församlingen. Efter 1741 utdömdes enskild kyrkplikt för färre brott, främst för sexualbrott.

Lovisa kom hem till föräldrahemmet där det mesta torde ha varit sig likt. Men hon var nu fyra år äldre, nyss 28 år fyllda. Vad hon för framtid? Dömd och säkerligen baktalad i bygden för sin gärning och sitt straff? Men den sjätte november samma år lystes mellan henne och hemmansbrukaren Peter Hansson i grannbyn Sandebo. Peter var femton äldre och drev sedan fyra år gårdsbruket i föräldrarnas sterbhus. Båda gav varandra sitt fria ja och Lovisa uppvisade för prästen faderns skriftliga samtycke, som det noterades i lysnings- och vigselboken. De vigdes fjärdedag jul och Lovisa flyttade till Peter i Sandebo. På gården i Sandebo bodde  även två av Peters syskon, varav en yngre broder kom att dela gården med honom så att de fick ett 1/12 mantal vardera att bruka.

I augusti 1876, åtta månader efter giftermålet, nedkom Lovisa med ett gossebarn som döptes till Karl Johan Elof. Under åren som kom växte barnaskaran och 1889, då Lovisa var till 42 år, föddes deras sjunde och sista barn. Det blev sex pojkar och en flicka. I Sandebo levde Lovisa till sin död 1911. Hon avled några dagar för sin 64-årsdag av ”hjärtförlamning”. Hon och Peter fick 35 år tillsammans. Peter dog tre år senare av slag.

Källor

1. Jönköpingsposten 1871-03-11, 1871-05-16
2. Ministerialböcker för Bäckaby (F), Korsberga (F) och Vrigstad (F) församlingar
3. Dombok för Västra Härad 1871-03-17 mål nr 208 (Västra häradsrätt AI:223 (1871-1871) Bild 4270 ) samt 1871-03-30 mål nr 209 (Västra häradsrätt AI:223 (1871-1871) Bild 4290)
4. Fångvårdsanstalten i Jönköping (Fångvårdsanstalten i Jönköping DIIId:9 (1869-1875) Bild 1750 / sid 137)
5. Gullbergsbrohemmet, https://sv.wikipedia.org/wiki/Gullbergsbrohemmet
6. Leo Bonsdorff, http://62.88.129.39/carlotta/web/image/zoom/470189/Fotou.nr:0:2658.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=91844425.
7. Av Okänd fotograf, http://62.88.129.39/carlotta/web/image/zoom/1343259/GMA:7368:2.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=91844221.
8. Göteborgs kronospinnhus (O) DIIId:1 (1838-1880) Bild 220 / sid 215
9. Göteborgs kronospinnhus (O) DIIIaa:6 (1864-1875) Bild 154 / sid 145