Här nedan följer en avskrift av det omfattande materialet, 89 sidor, i rättegången mot Johannes August Svensson, som mördade sin far i Höreda Södergård i Ramkvilla socken den 24 september 1912. Det blev fyra rättegångstillfällen; 14 oktober, 4 november, 20 november och så slutligen den 1 mars 1913 då domen föll. Samtliga avhandlades i tingshuset i Sävsjö.

Extra sammanträde, 1912 den 14 Oktober, mål nr 109

Närvarande i Rätten:

Ordförande: undertecknad häradshöfding

Nämnd: Nämndemännen J.A Gustafsson i Svältestorp, K.A Johansson i Bringetofta, J.P. Petersson i Fröderyd, P.A. Myreqvist i Myresjö, C.A. Rostedt i Skrufstad, Aug. Lidström i Ödestugu, F. Aronsson i Brohult och J.A. Carlsson i Gudmundsås.

Nr 109

Lmn Almfeldt % Häktade Johannes August Svensson från Höreda Södregård

Till Domhafvanden hade den 26 nästlidnes September inkommit en så lydande skrifvelse:

”Till Herr Domhafvanden i Västra härads domsaga. Kungl Majts etc se __ Bilaga Nr 109 dito A.

Med anledning häraf hade rannsakning med tilltalade Johannes August Svensson från Höreda Södregård i Ramkvilla socken blifvit utsatt att denna dag härstädes hållas; och då detta mål nu påropades anmälde sig såsom åklagare länsmannen Isac L. Almfeldt, hvarjämte den tilltalade af fångbetjäning inställtes för Rätten.

Det antecknade att den tilltalade häktats den 24 nästlidne September.

Åklagaren ingaf:

1/ Följande prästbevis

”Uppgift till Westra etc se __ Bil Nr 109 dito B

2/ af åklagaren aflåten skriftlig begäran om utdrag af straffregistret angående den tilltalade, hvarå framtecknadt vederbörandes bevis den 3 i denna månad at den tilltalade ej förekom i straffregistret.

Från landshöfdingeämbetet hade med skrifvelse den 7 i denna månad till Domhafvanden öfversändts följande handlingar:

1o ”Protokoll, hållet etc se __ Bil Nr 109 dito C

2o Avskrift

1. År 1912 den 2dra etc se __ Bil Nr 109 dito D

Efter föredragning häraf anställdes förhör med den tilltalade, därvid till en början framställdes åtskilliga frågor angående årsväxten och skördeförhållandena vid den tilltalades hem. En  och annan af dessa frågor besvarade den tilltalade enstavigt men i de flesta frågorna lämnade han obesvarade. Alla frågor rörande hans lefnadsomständigheter, hans förhållande till föräldrarna och den sak, hvarför han tilltalats, lämnade han utan svar med undantag däraf, att han med ja besvarade framställda fråga huruvida han hans föräldrar bodde ensamma i hemmet och huruvida de varit ensamma i huset den natt då hans fader dödades.

Åklagaren företedde den i polisförhörsprotokollet omförmälta snusdosan och käxlan.

På fråga, om snusdosan tillhörde den tilltalade svarade denne ja, och på fråga om käxlan tillhörde honom, yttrade han: det finns en sådan hemma, men jag vet inte om det är den.

Åklagaren anmälde, att han för att upplysningsvis höras i målet inkallat den tilltalades moder änkan Anna Katarina Magnidotter i Höreda Södergård samt hemställde, att hon måste få höras i den tilltalades frånvaro, enär hon förklarat sig viss om, att hon, om hon finge se den tilltalade, på grund av rädsla och sinnesrörelse icke skulle kunna yttra ett ord.

Med bifall till åklagarens framställning beslutade Hrn höra Anna Katarina Magnidotter i den tilltalades frånvaro, och vid denna henne anställdt förhör berättade hon:

”Hon och hennes man ägde 1/8 mtl Höreda Södregård och voro i goda ekonomiska omständigheter. Hemmanet hade makarna skött själva med biträde af den tilltalade. Denne hade i allmänhet varit arbetsam och skötsam och hade aldrig varit begifven på starka drycker. Den tilltalade hade ständigt vistats i föräldrahemmet med undatag af dels en kort tid för några år sedan då han arbetat vid ett järnvägsbygge och dels de tillfällen då han för sinnessjukdom vårdats utom hemmet.

Beträffande dessa tillfällen kunde Anna Katarina Magnidotter ej lämna närmare upplysning. Den tilltalade hade varit fullt normal till sinnes ända till dessa för ett eller två år sedan då någon dödat en den tilltalade tillhörig jakthund. Sedan den tiden hade den tilltalade icke varit normal. Han tycktes grubbla öfver hundens död. Den tilltalade hade aldrig uttryckligen hotat någon af föräldrarna men han hade sett hotfull ut att föräldrarna därför varit rädda för honom. Vid ett tillfälle omkring en månad före jul hade den tilltalade förefallit mer än vanligt orolig och fadren hade därför tillkallat hjälp för att vakta den tilltalade. Ungefär vid samma tid hade han med något tillhygge slagit Anna Katarina Magnidotter i hufvudet utan att hon kunde tänka sig någon anledning därtill. Hon hade alltid varit rädd för den tilltalade och hade därför tyst gått undan för honom. Vid ett annat tillfälle hade den tilltalade utan att yttra något dragit med fingret tvärs över halsen först på fadren och sedan på sig själf. Anna Katarina Magnidotter förundrade att han med sin berörda handling velat utvisa huru han ämnade skära halsen först af fadren och sedan af sig själf.

Anna Katarina Magnidotter förklarade sig vidhålla sina till polisprotokollet lämnade uppgifter, sådana de funnos däri antecknade, med det tillägg, som innefattades uti en af henne nu ingifven, enligt hennes uppgift af skolläraren Visholm efter hennes berättelse uppsatt, så lydande handling:

En skriftlig etc Bilaga Nr 109 till F

Efter föredragning häraf uppgaf Anna Katarina Magnidotter, att den tilltalade under flere år tidtals varit sinnessjuk och att han vid flera tillfällen uttryckligen hotat att taga lifvet af båda föräldrarna.

Åklagaren påkallade vitnesförhör med hemmansägarne Johannes Petersson, Johannes Johansson och Oskar Johansson alla i Höreda, hemmasonen Axel Andersson därstädes, fjärdingsmannen Isak Petersson i Tåssegärde, backstugusittaren Fredrik Johansson i Tommaled, och Sofia Johansson i Höreda, hwilka vid upprop företrädde och, då jäf mot dem ej anföres eller kunde utletas, fingo aflägga vittneseden, om hvilkens vikt de erinrades, hvarefter de vid särskilda förhör intygade:

1/ Johannes Petersson

Vittnet hade på morgonen den 24 nästlidne September fått underrättelse, att den tilltalade under natten varit våldsam, och med anledning däraf begifvit sig till den tilltalades hem. På väg dit hade vittnet sammanträffat med vittnena Johannes Johansson, Oscar Johansson och Axel Andersson jämte drängarna Anders Nilsson i Torp och Carl Andersson i Höreda.

Framkomna till stugan hade de funnit dörrarna låsta och allt tyst. Vittnet hade först bankat på dörren, menej erhållit något svar, och därefter tittat in genom ett fönster, men ej kunnat upptäcka någon i rummet. Då vittnet åter bankade på dörren, hörde vittnet steg i trappan till öfre våningen, och omedelbart därefter öppnades dörren af den tilltalade. Vittnet hälsade god morgon och fick hälsningen besvarad af den tilltalade. På vittnets fråga hur det stod till, svarade den tilltalade: det är bra. Vittnet Johannes Johansson frågade den tilltalade: hvar har du far och mor! Därpå svarade den tilltalade: far är inne. Sedan samtliga därefter gått in i stugan, där den tilltalade satte sig på en stol, hade vittnet Johannes Johansson gått fram till en med ett täcke öfverhöljd säng och lyft undan täcket. Vittet hade då sett den tilltalades fader Sven Johan Andersson liggande i sängen söndertrasad i hufvudet och halsen samt död. På golfvet funnos stora blodpölar, och väggen vid sängen var öfverstänkt af blod. Vittnet hade äfven iaktagit en stor blodfläck på den tröja den tilltalade hade på sig. På vittnets uppmaning hade samtliga de närvarande gått ut ur stugan. Vittnet frågade den tilltalade: hur har detta tillgått? och härpå svarade den tilltalade: hvem vet hvad som kan ske i mörkret. På vittnet Johannes Johanssons därefter framställda fråga, om någon främling varit inne i den tilltalades hem under natten, lämnade den tilltalade intet svar. Sedan den tilltalade och öfriga närvarande en stund gått fram och tillbaka på vägen i väntan på fjärdingsmannen, som efterskickats, hade de återvändt till den tilltalades hem, dit hans moder Anna Katarina Magnidotter då återkommit. Denna hade på vittnets fråga, om det funnes några knifvar i huset, svarat, att det ej fanns annat än en rakknif, och en på vittnets uppmaning hade hon framletat och lämnat vittnet en sådan. Vittnet hade undersökt denna, men ej kunnat upptäcka några spår af blod hvarken på knifven eller fodralet, i hvilken den förvarades, och någon annan knif eller dyligt redskap hade vittnet trots sökande ej kunnat upptäcka. Sedan fjärdingsmannen tillstädeskommit hade han tagit den tilltalade om hand för att forsla honom till länsmannen. Den tilltalade hade hela tiden utan motstånd åtföljt vittnena och fjärdingsmannen. Vid polisförhöret den 25 nästlidne September i den tilltalades hem hade vittnet närvarit. Vid vittnets ankomst till platsen hade före vitnet där infunnit sig vittnena Johannes Johansson, Oskar Johansson, Isak Petersson och Axel Andersson. Dessa visade för vittet en snusdosa och en käxla, som de sade sig hafva funnit ett stycke från stugan ned mot den förbiflytande ån. Både snusdosan och käxlan voro betäckta med färskt blod med däri fastklibbadt hår. Den af åklagaren vid Rätten nu förda snusdosan och käxlan igenkände vittnet såsom de samma, som vid nyssnämnda tillfälle förevisats för vittnet, och vittnet intygade, att snusdosan tillhörde den tilltalade, och att käxlan tillhörde den tilltalades fader, i hvilkens hem vittnet förut sett den. Den hade emellertid då varit försedd med skaft. Vittnet hade sig bekant att den tilltalade under flere år tidvis lidit af sinnessjukdom och därför vid olika tillfällen varit intagen å vårdanstalt. Orsaken till den tilltalades sinnesjukdom kände vittnet icke till. Den tilltalade hade aldrig varit begifven på starka drycker, och så vidt vittnet hade sig bekannt, hade den tilltalade ej heller hängifvit sig åt religionsgrubbel. I vittnets närvaro hade den tilltalade alltid varit lugn och stilla, och vittnet hade aldrig hört honom fälla några hotande yttranden rörande föräldrarna. Vid ett tillfälle för några år sedan, då vittnet i något ärende besökt den tilltalades hem, hade vittnet funnit den tilltalade bunden vid sängen med en töm. På den tilltalades begäran hade vittnet löst upp tömmen. Den tilltalades föräldrar hade bedt vittnet ej lösa den tilltalade enär de fruktade att den tilltalade då skulle springa bort. Vittnet hade stannat i den tilltalades hem till klockan två på natten och den tilltalade hade hela tiden förhållit sig fullkomligt lugn. Vid ett tillfälle under hösten nästlidne år hade den tilltalades fader anmodat vittnet att medfölja honom hem för att vakta den tilltalade enär denne vore orolig. Vittnet hade medföljt till den tilltalades hem, men under hela tiden vittnet uppehöll sig där, hade den tilltalade varit fullkomligt lugn. Den tilltalade och hans föräldrar bodde ensamma i hemmet, och detta besöktes sällan af någon främling. Den tilltalades sinnessjukdom var allmänt känd i orten och grannarna i allmänhet voro därför rädda för den tilltalade och undveko honom. Båda den tilltalades föräldrar ansågos något underliga till sinnes, ehuru de ej kunde anses såsom sinnesjuka.

2/ Johannes Johansson:

Omkring klockan åtta på morgonen den 24 nästidne September hade vittnet af vittnet Oskar Johansson fått underrättelse att den tilltalade under natten varit våldsam och med anledning däraf begifvit sig till den tilltalades hem. På väg dit hade vittnet sammanträffat med vittnena Johannes Petersson, Oskar Johansson och Axel Andersson samt drängen Anders Nilsson och Carl Andersson. Framkommen till stugan hade de funnit dörrarna låsta och allt tyst. Vittnet Johannes Petersson hade knackat på dörren utan att erhålla svar och därefter tittat in genom ett fönster men funnit rummet tomt. Då vittnena åter knackade på dörren kom den tilltalade och öppnade. På vittnenas frågor hur det stod till lämnade den tilltalade intet svar, men på vittnets fråga hvar han hade far och mor svarade den tilltalade: far är inne. Samtliga de närvarande gingo därefter in i stugam där den tilltalade satte sig på en stol. Vittnet gick fram till en med ett täcke öfverhöljd säng och lyfte undan täcket samt fann den tilltalades fader liggande död i sängen med söndertrasadt hufvud och hals. Vittnet vände sig till den tilltalade och frågade: hvem har gjort det? men den tilltalade lämnade intet svar. På golfvet funnos stora blodpölar och väggen vid sängen var öfverstänkt af blod, hvarjämte den tilltalade hade flera blodfläckar på tröjan, byxorna och tofflorna. Sedan samtliga gått ut ur stugan frågade vittnet Johannes Petersson den tilltalade: hur har detta tillgått, och härpå svarade den tilltalade: hvem vet hvad som kan ske i mörkret. På vittnets därefter framställda fråga om någon främling varit inne i huset under natten lämnade den tilltalade intet svar. Vittnet begaf sig därefter till backstugan Tummaled och träffade där den tilltalades moder Anna Katarina Magnidotter, som tillfrågade vittnet hur det stod till i hennes hem. Då vittnet meddelade henne att hennes man var död yttrade hon: det trodde jag, för jag hörde honom skrika ända tills jag kom hit. Vittnet återvände därpå till den tilltalades hem och sammanträffade på vägen mot Ramkvilla med den tilltalade att de förut omvittnade personerna samt skickade vittnet Axel Andersson efter fjärdingsmannen. Sedan denna tillstädeskommit hade han tagit den tilltalade om hand för att forsla honom till länsmannen. Den tilltalade hade hela tiden utan motstånd åtföljt vittnena och fjärdingsmannen. Vid polisförhöret den 25 nästlidne September i den tilltalades hem hade vittnet närvarit jämte vittnena Johannes Petersson, Oskar Johansson, Isak Petersson och Axel Andersson. Vid undersökning i stugan och dess omgifning hade vittnena vid baksidan af stugan på omkring fyra meters afstånd därifrån funnit en så kallad käxla nedtrampad i marken. Den var betäckt med färskt blod med däri fastklibbadt hår. Ett stycke längre med mot ån på omkring femton meters afstånd från stugan upphittades därefter en snusdosa, öfver ledes blodig och med hår fastklibbadt i blodet. Den af åklagaren nu vid Rätten företedda käxlan och snusdosan igenkände vittnet såsom de vid nyssnämnda tillfälle upphittade och vittnet intygade att snusdosan tillhörde den tilltalade. Vittnet hade sig bekannt att den tilltalade under flera år tidvis varit sinnessjuk och därför vid särskilda tillfällen varit intagen på vårdanstalt. Orsaken till den tilltalades sinnesjukdom kände vittnet icke. Den tilltalade hade aldrig varit begifven på starka drycker och så vidt vittnet hade sig bekannt hade han ej heller hängifvit sig åt religionsgrubbel. Båda den tilltalades föräldrar ansågs i orten något underliga till sinnes ehuru de ej kunde betecknas såsom sinnessjuka. Vittnet hade aldrig hört den tilltalade fälla några hotande yttranden angående föräldrarna. Vid den tid då den tilltalade – undergå mönstring såsom värnpliktig hade han varit våldsam och vittnet hade då varit behjälplig att hålla vakt öfver honom. Vid ett tillfälle kort före nästlidne jul hade den tilltalades fader kommit till vittnet och förklarat att han ej vågade vara ensam hemma emedan den tilltalade börjat blifva våldsam. Fadern meddelade att den tilltalade bommat för dörrarna och misshandlat fadern samt därefter strukit med fingret öfver faderns hals liksom för att utvisa hur han ämnade skära af denna. Vittnet hade på anmodan af den tilltalades fader medföljt till dennes hem och tillbringat natten där, men den tilltalade hade hela tiden förhållit sig fullkomligt lugn. Den tilltalade och hans föräldrar bodde ensamma i hemmet som sällan besöktes af någon främling. Då den tilltalades sinnessjukdom var känd i orten höll sig folk i allmänhet undan för honom och undvek att möta honom.

3/ Oskar Johansson:

Sedan vittnet på morgonen den 24 nästlidne September fått underrättelse att den tilltalade under natten varit våldsam, hade vittnet omedelbart  begifvit sig till den tilltalades hem och på väg dit sammanträffat med vittnena Johannes Petersson, Johannes Johansson och Axel Andersson samt drängarna Anders Nilsson och Carl Andersson. Framkomna till stugan hade de funnit dörrarna låsta och allt tyst.

— [upprepning av tidigare omvittnat händelseförlopp]

Efter undersökningen i stugan begaf sig vittnet sig hem för att meddela underättelse om det skedda. Sedan vittnet återvändt till den tilltalades hem hade fjärdingsmannen tillstädeskommit och tagit hand om den tilltalade för att forsla honom till länsmannen. Vittnet och vittnet Axel Andersson hade åtföljt fjärdingsmannen och den tilltalade på resan. Under denna hade den tilltalade lämnat alla frågor som på något sätt rörde faderns död obesvarade men däremodt talet förts in på andra ämnen svarat på alla till honom ställda frågor. Vittnet hade närvarit vid polisförhören den 24 September i Säfsjö och den 25 September i den tilltalades hem. Vid undersökning sistnämnda dag i stugan och dess omgifning hade på baksidan af stugan hittats ett stenkast därifrån en snusdosa och närmare stugan en käxla. Båda voro betäckta med färskt blod med däri fastklibbadt hår. Vittnet igenkände den af åklagaren nu vid Rätten företedda käxlan och snusdosan såsom de vid tillfället upphittade. Vittnet hade sig bekannt att den tilltalade – flera år tidtals varit sinnesjuk och därför vid särskilda tillfälen varit intagen på vårdanstalt. Orsaken till den tilltalades sinnessjukdom kände vittnet icke. Den tilltalade hade aldrig varit begifven på starka drycker och så vidt vittnet hade sig bekannt hade han icke hängifvit sig åt religionsgrubbel. Både den tilltalades föräldrar ansågos i orten underliga till sinnes, ehuru de ej kunde betecknas såsom sinnessjuka. Vittnet hade ryktesvis hört att den tilltalade vid upprepade tillfällen hotat sin fader till lifvet, men vittnet hade aldrig själf hört den tilltalade fälla några hotfulla yttranden rörande någon af föräldrarna. Vid ett tillfälle kort före jul nästlidne år hade den tilltalades fader kommit till vittnets hem och bedt att få stanna där emedan han ej vågade vistas hemma på grund af rädsla för den tilltalade. Den tilltalade och hans föräldrar bodde ensamma i hemmet, som sällan besöktes af någon främling. Då den tilltalades sinnesjukdom var känd i orten, voro grannar rädda för honom och undveko honom.

4/ Axel Andersson:

På morgonen den 24 nästlidne September hade vittnet fått underrättelse, att den tilltalade under natten varit våldsam, och med anledning däraf omedelbart begifvit sig till den tilltalades hem. På väg dit hade vittnet sammanträffat med vittnena Johannes Petersson, Johannes Johansson och Oskar Johansson samt drängarna Anders Nilsson och Karl Andersson. Framkomna till stugan funno de dörrarna låsta och allt tyst. Sedan vittnena ett par gånger knackat på dörren hördes steg i trappan från öfre våningen och dörren öppnades därpå af den tilltalade, som så vidt vittnet hörde lämnade alla till honom framställda frågor obsesvarade.

[upprepning av tidigare omvittnat händelseförlopp]

Vittnet och vittnet Oskar Johansson åtföljde fjärdingsmannen och den tilltalade på resan. Under denna hade den tilltalade lämnat alla frågor som på något sätt rörde fadrens död obesvarade, men däremot, då talet fördes in på andra ämnen svarat på alla till honom ställda frågor. Vittnet hade närvarit vid polisförhören den 24 September i Säfsjö och den 25 September i den tilltalades hem. Vid undersökningen sistnämnda dag i stugan och dess omgifning hade vid baksidan af stugan —

[upprepning av tidigare omvittnat händelseförlopp]

Vittnet hade ryktesvis hört att den tilltalade vid upprepade tillfällen hotat sin fader till lifvet och att han vid ett tillfälle misshandlat sin moder, men vittnet hade aldrig själf hört eller sett honom hotat eller misshandla någon af föräldrarna. Vid ett tillfälle kort före jul nästlidne år hade den tilltalades fader vid ett sammanträffande med vittnet omtalat att han vore ute för att skaffa hjälp till att vakta den tilltalade medan denne visade tecken till att blifva våldsam. Den tilltalade och hans föräldrar bodde ensamma i hemmet som sällan besöktes af någon främling. Då den tilltalades sinnessjukdom var allmänt känd i orten voro grannarna rädda för honom.

5/ Isak Petersson:

Vittnet hade på morgonen den 24 nästlidne September inställt sig i den tilltalades hem, ditkallad af vittnet Axel Andersson, som meddelat vittnet att dent tilltalades fader under natten blifvit mördad. Vid vittnets ankomst träffade vittnet i stugan de förut nämnda personerna. Den tilltalade satt vid tillfället och åt. Han förhöll sig fullkomligt lugn, men lämnade alla vittnets frågor obesvarade. Vittnet iakttog at den tilltalades fader låg död i en säng i rummet. Hans hufvud och hals voro illa söndertrasade och blodiga. —

[upprepning av tidigare omvittnat händelseförlopp]

Efter undersökning på platsen skjutsade vittnet den tilltalade till Säfsjö för att öfverlämna honom till länsmannen och åtföljdes på resan af vittnena Oskar Johansson och Axel Andersson.

[upprepning av tidigare omvittnat händelseförlopp]

— snusdosa och en käxla. Båda voro betäckta med färskt blod med däri fastklibbadt hår och mindre kött- och skinnstycken.

[upprepning av tidigare omvittnat händelseförlopp]

Vittnet hade aldrig hört den tilltalade fälla några hotfulla yttranden rörande föräldrarna, men den tilltalades fader hade ofta kommit till vittnet och begärt vittnets hjälp emedan han vore rädd för den tilltalade. Då vittnet i anledning häraf inställt sig i den tilltalades hem och uppehållit sig där längre och kortare tider, hade den tilltalade alltid förhållit sig fullkomligt lugn. Vid ett tillfälle under November månad nästlidne år hade den tilltalades fader inför provincialläkaren Dahlborg och vittnet uppgifvit, att den tilltalade genom att stryka med fingret öfver halsen på fadren, modren och sig själf utvisat huru han tänkte skära halsen först af fadern, sedan af modern och sist af sig själf. Ungefär vid denna tid hade den tilltalades fader vid ett tillfälle kommit till vittnet och begärt att vittnet skulle taga hand om den tilltalade och föra honom till hospital emedan han börjat blifva våldsam. Den tilltalades fader hade företett flere större skråmor och rispor i ansiktet och på bröstet samt uppgifvit att han erhållit dess därigenom att den tilltalade misshandlat honom. Den tilltalade och hans föräldrar bodde ensamma i hemmet, som sällan besöktes af någon främling. Då den tilltalades sinnessjukdom var allmänt känd i orten voro grannarna rädda för honom och undveko honom.

Samtliga de hörda vittnena intygade att vid deras undersökning i den tilltalades hem den 24 och den 25 September intet spår anträffats, som kunde tyda på att någon främling varit inne där under natten till den 24 September.

6/ Fredrik Johansson:

Omkring klockan half fem på morgonen den 24 nästlidne September hade den tilltalades moder kommit till vittnets hem och därvid berättat: att den tilltalade varit mer än vanligt orolig under den föregående kvällen; att han en stund efter det han lagt sig till sängs stigit upp och gått bort till faderns säng samt bedt denna flytta sig, så att han fick ligga där; att han med handen tilldelat fadern  ett par slag; att han emellertid åter gått och lagt sig i sin egen säng; att han längre fram på natten åter stigit upp och gått bort till en i rummet stående chiffonier, där han synts en stund i halfmörkret; att han därefter gått fram till faderns säng och med handen strukit öfver faderns hufvud; att fadern börjat skrika och ropa på hjälp; att modern då sprungit ut och begifvit sig mot vittnets hem; att hon stannat en stund i vittnets vedskjul af fruktan för att vara förföljd af den tilltalade; att hon hört faderns skrik ända tills hon kommit dit; samt at hon vore öfvertygad om att fadern redan vore död. Den tilltalades moder hade därefter bedt vittnet gå till den tilltalades hem för att se efter, om han tagit lifvet äfven af sig själf. Vittnet hade ej vågat efterkomma denna begäran, utan hade istället begifvit sig till byn i Ramkvilla för att skaffa hjälp. Vittnet, som hade sitt hem på omkring två hundra meters afstånd från den tilltalades bostad, kände väl till den tilltalade och hans föräldrar. Dessa bodde ensamma i hemmet, som sällan besöktes af någon främling. Ända sedan år 1901 hade vittnet iakttagit, att den tilltalade ej varit normal. Hans sinnessjukdom hade under de senaste åren förvärrats, och den tilltalades fader hade flere gånger för vittnet uttalat fruktan för den tilltalade. Vid ett tillfälle hade vittnet infunnit sig i den tilltalades hem efter anmodan af den tilltalades fader, som uppgifvit, att den tilltalade började blifva våldsam, och bedt vittnet hjälpa till att vakta honom. Vid vittnets ankomst till den tilltalades hem hade denne låst in sig. Då vittnet uppmanade honom att öppna, hade han sagt, att vittnet fick komma in, men att fadern aldrig vidare skulle komma med lifvet in i stugan. Till slut hade vittnet och den tilltalades fader dock inkommit dit, och den tilltalade hade då förefallit mycket orolig och hade en mängd olika fantasier för sig. Då den tilltalades fader, som fruktade, att den tilltalade kunde åstadkomma någon olycka med den tända lampan, ville flytta undan denna, grep den tilltalade fadern i strupen och ropade: om du rör dig är du död. Slutligen hade den tilltalade medföljt till vittnets hem. Efter en stunds uppehåll där, under hvilket den tilltalade något lugnat sig, hade vittnets dräng ledsagat den tilltalade till hans hem. Vid återkomsten hade drängen för vittnet omtalat, att den tilltalade, då han kommit hem, letat fram en knif och därmed tagit lifvet af sin jakthund. Vid ett tillfälle, kort före nästlline jul hade den tilltalades moder gått hemifrån och begifvit sig till fattighuset på grund af fruktan för den tilltalade och den tilltalades fader hade samtidigt kommit till vittnet och begärt hjälp att bevaka den tilltalade, emedan han börjat blifva våldsam. Tre dagar innan den tilltalades fader dödades, hade vittnet uppmanat denna att sända den tilltalade till vårdanstalt. Den tilltalades fader hade till svar härpå förklarat, att han ej ville lägga ut mera penningar för den tilltalades vård, än han sedan gjort, samt tillagt: jag skall ändå dö, det gör detsamma. Då vittnet på morgonen den 24 nästlidne September på väg till byn Ramkvilla för att skaffa hjälp, gått förbi den tilltalades hem, hade vittnet tyckt sig se den tilltalade utanför stugan.

7/ Sofia Johansson:

På aftonen den 23 September hade vittnet i något ärende gått vägen förbi den tilltalades hem. Vittnet hade därvid af den tilltalades moder blifvit öfverfallen med otidigheter. Då vittnet kort därefter mötte den tilltalade, omtalade vittnet för honom, att hon blifvit okvädad af hans moder, och beklagade sig öfver, att hon ej fick gå ifred. Den tilltalade hade ej svarat på vittnets yttrande och hade ej iakttagit något särskilt anmärkningsvärt i hans uppförande. Vittnet hade sig bekannt att den tilltalade tidtals varit sinnessjuk, men kände ej orsaken till hans sjukdom. Vittnet hade aldrig hört den tilltalade uttala något hot mot någon af föräldrarna.

Åklagaren förmenade att vittnets omvittnade meddelande till den tilltalade möjligen kunde hafva uppretat den tilltalade mot föräldrarna och sålunda gifvit anledning till mordgärningen.

Upprepade – berättelserna af vittnena som fordrade ersättning för sin inställelse och tillerkändes sådan att förskottvis gäldas af allmänna meded enligt därom gällande bestämmelser med iakttagande däraf, att traktamente skulle utgå för en dag och beräknas för Sofia Johansson till två kronor 50 öre och för en hvar af de öfriga till tre kronor.

Den tilltalade tillspordes angående vittnesmålens riktighet men lämnade alla frågor härom obesvarade.

Åklagaren anhöll om uppskof med målet för vidare utredning.

HRn meddelade följande

Beslut

Uppskof 19 4/11 12

Med bifall till åklagarens uppskofsanhållan utställer Hrn målet att härstädes åter förekomma måndagen den 4 nästa November, då i åklagarens närvaro änkan Anna Katarina Magnidotter om hon så aktar nödigt har att komma tillstädes; och skall den tilltalade under tiden i häkte kvarhållas.

Som ofvan

På häradsrättens vägnar

Fredrik Landergren

Bilaga Nr 109 dito A

Inkom den 26 Sept 1912

Till Herr Domhafvande i Västra härads domsaga.

Kungl Maj:ts Befallningshafvande får härigenom amoda Eder att vid häradsrätten företaga ransakning med hemmasonen Johannes August Svensson från Höreda Södregård i Ramkvilla socken hvilken af kronolänsmannen Isac L Almfeldt häktats och till stadsfängelset införpassats såsom skäligen misstänkt att hafva bragt sin fader hemmansägaren Sven Johan Andersson om lifvet-

Så snart det vid polisförhöret förda protokollet hit ankommit, kommer detsamma att till Eder öfversändas.

Jönköping i Landskansliet den 25 September 1912

Bilaga Nr 109 dito B

Uppgift till Västra Härads häradsrätt i Säfsjö angående häktade sinnessjuke hemmasonen Johannes August Svensson i Höreda Södregård härstädes:

1. Tillnamn. Svensson
2. Förnamn: *Johannes* August
3. Befattning eller yrke: hemmason
4. Födelsetid: 1880, mars, 4
5. Födelseort: Ramqvilla församling, Jönköpings län
6. Föräldrarnas namn: hemmansägaren Sven Johan Andersson och h h Anna Katarina Magnidotter
7. Födsel: Inom äktenskapet
8. Civilstånd: Ogift
9. Kristendomskunskap: 2

Ramqvilla annexförsamling i Jönköpings län den 27 September 1912.

Johan Aug Petersson

Kyrkoherde

Bilaga Nr 109 dito C

Protokoll, hållet i Säfsjö den 24 och i Höreda Södergård den 25 September 1912.

Den 24 September omkring klockan 2 e.m. inställde sig fjärdingsmannen Isak Petersson i Ramkvilla och anmälde, att han anhållit och till Säfsjö forslat sinnessjuke hemmasonen Johannes August Svensson från Höreda Södergård, hvilken vore skäligen misstänkt att hafva samma dag på morgonen bragt sin fader hemmansägaren Sven Johan Andersson om lifvet.

I anledning häraf inställde sig undertecknad Kronolänsman genast å polisvaktkontoret i Säfsjö, dit den anhållne forslats, för anställande af förhör, och äro härvid som vittnen närvarande polismännen S. Ekblom och ? Brandt.

Först hördes hemmansägaren Oskar Johansson och hemmasonen Axel Andersson i Höreda, hvilka biträdt fjärdingsmannen vid forslingen af den anhållne.

Dessa berättade, att i dag omkring klockan 8 fm drängen Anders Nilsson i Torp kommit åkande å velociped till dem och sagt, att han utanför backstugan Tummaled träffat Sven Johan Anderssons i Höreda Södergård hustru, som bedt honom anskaffa hjälp från Höredabyn, enär hon ej vågade gå hem för sin sinnessjuke son, som under natten varit våldsam, att vittnena omedelbart begifvit sig till Sven Johan Anderssons hem och där funnit dörrarne låsta och att fullständig tystnad rådde i boningshuset, att strax därefter hemmansägarne Johannes Petersson och Johannes Johansson i Höreda, hvilka likaledes blifvit tillkallade, kommit till platsen, att Johannes Petersson då knackat på ytterdörren, men icke kunnat se någon i rummet, att Petersson ånyo knackat på dörren, därvid steg hördes i trappan från vinden, hvarpå dörren omedelbart öppnades af sonen August Svensson, att Petersson då hälsat ”godmorgon” och frågat, hur det stode till, hvarpå August svarade: ”det är bra”, att Johannes Johansson därefter frågat: ”hvar har du far och mor”, att August då svarat: ”far är inne”, att August öppnat dörren till dagligstugan, hvarpå alla de närvarande gått in i rummet, att August satte sig på en stol i rummet utan att yttra något, att Johannes Johansson först gått fram till sängen och funnit Sven Johan Andersson liggande där, öfversköljd af blod och liflös, att de sedan allesammans iakttagit, att han var sargad och sönderslagen i ansiktet samt att han vore död, att Johannes därpå sagt till August: ”hvad har du gjort med din far”; att August då ej gifvit något svar, att Johannes Petersson sedan tillsagt August, att de skulle gå ut samt när de kommit utanför dörren frågat honom: ”hur har detta gått till”, att August då svarat: ”hvem vet hvad som kan hända i mörkret”, att Johannes Johansson frågat, om det varit någon hos dem om natten, hvarpå August ej gifvit något svar, att August sedermera icke kunde förmås att yttra ett ord om händelsens förlopp, var sig i hemmet eller under transporten, men väl varit meddelsam, när man pratade med honom om skördearbetet, jagt mm, att vittnena iakttagit, att August var blodig å kläderna och trätofflorna, som han bar på sig, att så småningom flere menniskor samlat sig på platsen samt att Oskar Johansson då begifvit sig hem och Axel Andersson sändts att hämta fjärdingsmannen, att vittnena, som hade sig bekannt, att August under de senaste tolf åren flere gånger varit sinnessjuk samt några dagar före jul förra året intagits å sinnessjukafdelningen vid Eksjö lasarett och vårdats där under påföljande tre månader, hvar för sig iakttagit, att han under de närmaste dagarne sett besynnerllig och skygg ut, så att de varit rädda för honom. Vittnena hade den bestämda uppfattningen, att August begått brottet, så mycket mer, som de ryktesvis hört, att han flere gånger hotat fadern till lifvet.

Därpå vidtogs förhör med August Svensson, men hvarken jag eller de närvarande kunde aflocka honom ett ord om själfva handlingen eller om hans lefnadsomständigheter, mer än att han hette Johannes August Svensson och vore 33 år gammal, utan han stirrade slött och likgiltigt framför sig.

Vid därefter å honom anställd visitation iakttogs rocken flere rätt stora och färska blodfläckar samt å näsbenet ett mindre skär- eller skrubbsår.

I anledning af hvad som förekommit, och då den anhållne vore ytterst farlig för den allmänna säkerheten, förklarades han häktad och inforslades samma dag med ordinarie fångtransporten till straffängelset i Jönköping i afbidan på rannsakning inför Västra Häradsrätt.

Den 25 September inställde jag mig i Ramkvilla Södergård å platsen för brottets begående för anställande af undersökning, därvid som vittnen närvoro handlanden Jakob Nilsson i Ramkvilla och Axel Johansson från Säfsjö.

Först besiktigades den döda kroppen och rummet, hvari denna låg. Därvid iakttogs, att densamma låg i en soffa i ett hörn invid väggen på vänstra sidan med ansigtet vändt mot väggen, att å högra ansigtshalfvan, som vette uppåt, befunnes ett skärsår, som sträckte sig omedelbart under hakan från struphufvudet till nackbenet och var så djupt, att struphufvudet och nackbenet voro blottade, ett skärsår i kinden, som gick från munnen till örat och var ganska djupt, bakom örat ett sticksår till utseendet härledande sig från någon spetsig knif, i pannan och å hjässan flere mindre sticksår samt öfver ögat och däromkring ett krossår, uppkommet genom ett slag, som varit så kraftigt, att ögat var utslaget samt näsan och kindbenet krossade till en oformlig massa. Å kroppen i öfrigt fanns endast några mindre blånader, men inga sår. Å dynan, hvarpå hufvudet låg, och som var stoppad med fjäder, var ett snitt i samma riktning som såret öfver halsen och fjädern hade yrt omkring och klibbat sig fast i blodet. I soffan under hufvudet fanns en myckenhet blod och väggen ofvanför hufvudgärden var fullstänkt af blod. Å golfvet i rummet funnos tvenne större blodfläckar, den ena midt på golfvet och den andra närmare sängen, hvaraf synes framgå, att den aflidne först blifvit tillfogad de mindre såren och sedan lyckats taga sig ur sängen, men ramlat omkull på golfvet, och sedermera antingen själf släpat sig fram till soffan eller blifvit buren dit, hvarpå han tillfogats det djupare såret i halsen och krossåret i ansiktet, hvilka båda sår hvar för sig torde hafva kunnat medföra döden.

Af hemmansägarne Johannes Petersson och Johannes Johansson i Höreda hade på morgonen denna dag tillvaratagits en yxa med rundad egg s.k. käxla, som användes vid tillverkning af skoflar och hoar samt andra urholkade föremål, och en större näfversnusdosa, beklädd med plåt. Dessa hade hittats bakom stugan, käxlan strax utanför köksdörren nedtrampad i jorden och dosan ett stycke därifrån i närheten af den förbiflytande ån.

Dessa företräddes nu och befanns det, att yxhammaren var betäckt med temligen färskt blod och hårstrån fastklibbade i blodet och att dosans botten likaledes var betäckt med färskt blod och hårstrån däribland.

Yxan var utan skaft men i skafthålet fanns en mindre träbit, som var genomdränkt af blod. Snusdosan igenkändes af de närvarande såsom tillhörig August Svensson och vittnet Johannes Petersson kunde intyga, att en käxla af den företeddas utseende funnits å stället. Någon knif med spår af gärningen kunde icke anträffas, men antagas kan, att densamma slängts i den förbiflytande ån.

Härefter hördes hustrun Anna Katarina Magnidotter samt närvarande vittnens Johannes Petersson och Johannes Johansson i Höreda, hvilka berättade:

Anna Katarina Magnidotter: att sonen August, som under flere års tid periodvis varit sinnesrubbad och senast i början av detta år vårdats å sinnessjukafdelningen vid Eksjö lasarett, på kvällen den 23 dennes och äfven föregående dag visade sig underlig, att hon därför varit rädd och ej kunnat sofva på natten, då öfverfallet på mannen skedde, att sonen August omkring klockan ett ifrågavarande natt stigit upp ur sin bädd, som var placerad i samma rum, som makarne befonne sig liggande i hvar sin soffa, och gått fram till fadern samt knuffat till honom och bedt att få ligga bredvid honom, att både hon och fadern då bedt honom gå och lägga sig i sin bädd, hvilket han också gjort, att han sedan legat lugnt till klockan omkring fyra, då han ånyo stigit upp, tändt ett ljus, som stod på bordet, öppnat chiffinieren och därur tagit något, därefter släckt ljuset och som hon kunde höra närmat sig faderns säng, att denne omedelbart därpå börjat skrika och bedt hustrun skaffa hjälp, att hon då sprungit ut i blotta linnet och i förskräckelsen sprungit till närmaste bebodda hus backstugan Tummaled, som beboddes af ett par gamla makar om 70 á 80 år, att hon bedt mannen därstädes gå till hennes hem och bringa hjälp, men att denne, som var orkeslös, ej vågat detta, att hon sedan varit i Tummaled tills folk anlände omkring klockan 8 på morgonen, och icke försökt skaffa någon hjälp dels på grund af rädsla och dels därför, att hon trodde att maken redan vore död. Tillfrågad om sonens lefnadsomständigheter meddelade hon, att han vore 32 år gammal, att han vistats i föräldrahemmet förutom någon kortare tid, då han varit borta på järnvägsarbete och trodde hon, att han då blifvit rubbad till förståndet.

Johannes Petersson och Johannes Johansson: hade enahanda berättelse som Oskar Johansson och Axel Andersson med tillägg, Johannes Petersson, att han tillfrågat hustrun Anna Katarina Magnidotter, om hon ej sett till någon knif, som August hade använt vid öfverfallet, och att hon då förklarat, att hon trodde, att han användt rakknifven, som låg i chiffinieren, samt på fråga om den företedda käxlan funnits i huset förklarat, att densamma legat i köket. Båda vittnena igänkände den företedda snusdosan som August tillhörighet och Johannes Petersson igänkände käxlan, som han uppgaf sig hafva sett på platsen förut. Båda vittnena hade upphittat käxlan och dosan i det skick, som nu företeddes, utanför huset. Som ofvan

Isac Almfeldt

Bilaga Nr 109 dito D

A. År 1912 den 2dre oktober förättades på anmodan af Konungens befallningshavande i Jönköpings län rättsmedicinsk besiktning och liköppning å både kroppen efter hemmansägaren Sven Johan Andersson från Höreda Södergård i Ramkvilla socken. Förättningen verkställdes i sockenhuset i närvaro av fjärdingsmannen J Pettersson och Jakob Nilsson i Ramkvilla. Likets identitet intygades av J Pettersson.

Protokollet fördes av Isac K Almfeldt.

B. En från Konungens Befallningshavande översänd polisrapport, daterad den 25 September och nedtecknad – upplyser i -sak följande:

—

Yxan saknade skaft, men i skaftshålet fanns en mindre träbit, som var genomdränkt av blod. Dosan igenkändes som August Svenssons och trovärdig person intygade att en dylik yxa funnits å stället. Liket förvarades först i bostaden därefter i en graf å Ramkvilla kyrkogård.

Lufttemperaturen har under sista dagarna växlat mellan -4 grader och plus 10 grader Celsius.

b. Yttre besikting.

1/ Liket ligger naket upplagt på ett slagbord.

2/ Kroppsbyggnaden är af medelstorlek underhudsfettet ordinärt, muskulaturen någorlunda kraftig.

3/ Allmänna hudfärgen blek, utan likfläckar. Över nedre delen av bröstet, buken, övre delarna av lårets framsida rand på ryggen en grönaktig missfärgning. Likstelhet kvarstår o armbågs- och -.

4/ På den högra delen av huvudet ett litet fastklibbat av torkat blod, nedre därunder söndersargat av talrika, luddigt ojämna sår, å överdelen av venstra hjässbenet finnes ett större sår, – synes benflisor och som tydligen sträcker sig in i hjärnmassan, på venstra sidan av pannan finnes 5 stycken två tum långa, på tvären gående skrapkantade sår, på djupet sträckande sig intill benet, å högra sidan, strax ovanför ögat, finnes ett 4 tum långt och 3 tum brett gapande hål med luddiga kanter, och i – botten synas benflisor och

hjärnmassa.

5/ Där högra ögat har sin plats, finnes ett stort gapande hål, –. Dess – ögat påträffats jämte en massa benflisor från kringliggande benbyggnad.

6/ Venstra ögat ei slutet, dess bindehinna blek, —.

7a/ Huden å högra näsborren söndertrasad, näsbenet krossat, näsöppningarne liksom hela huvudet i övrigt överdragna av intorkat blod.

7b/ Högra överkäksbenshalvan är lös, i den vidöppna munnen synes en massa mer eller mindre flytande blod, och på högra delen av tungan synes en 3 tum lång inskärning, från mitten av hakan till högra örsnibben ett större gapande sår med jämna sårkanter och vid högra underkäksbenet synes lössprängt.

8/ Från nedre delen av hakans mitt synes ett större gapande sår med skarpa sårkanter och – synes struplocket jämte en lös ryggkota. Såret ej så djupt att hurudels underst på venstra sidan ej förenat med hålen genom huden, och en ringa muskelmassa.

9/ På venstra pekfingrets ryggsida finnes en mindre – likaså på högra överarmen.

10/ Genitalierna utan anmärkning. Utanför analöppningen en hönsäggstor fistelklump.

11/ För övrigt intet tecken till yttre våld.

Inre besiktning

12/ —

13/ —

14/ —

15/ —

16/ —

17/ —

18/ —

19/ —

20/ På venstra sidan av skallens bas sträcker sig en spricka. Basen kring högra ögat är söndertrasat i småflisor.

21/ —

22/ Luftstrupen är oskadad. —

23/ —

24/ —

Sid 15

25/ Mjälten —

26/ Venstra njuren —

27/ Blåsan utspänd av en 800 gram stor, ljusgul urin av —

28/ Magen och tarmarna —

29/ Levern —

Sid 16

30/ Andra halskotan genomhuggen på två ställen och den därnäst på ett ställe, vadan halskothalsen sålunda på tre ställen är jämt avhuggen.

För övrigt intet att anmärka. Sålunda befunnet, sanningsenligt antecknat, uppläst och justerat intygas

C.A. Horén, Provincialläkare (obducent)

Att alla – blivit öppnade och protokollet av obducenten under fri räkningen dikterat intyga:

Claes Håkansson, legit. läkare

Isak L Almfeldt, kronolänsman

Utlåtande:

Af hvad sålunda förekommit framgår:

1:0 Att hemmansägaren Sven Johan Andersson från Höreda Södergård i Ramkvilla socken måste hafva omkommit genom mot honom föröfvadt våld (4; 5; 7a; 7b; 8; 12; 13; 14; 15; 16; 19; 20; 23; 30).

2:0 Att ingenting strider mot antagandet, att en plåtbeklädd snusdosa kunnat användas vid åstadkommandet af de talrika hudsåren och benbrotten på hufvudskålen (4; 12; 14; 16), ej heller att ”käxlehammaren” kunnat användas till åstadkommandet af hålet på hjäss- och pannbenet jämte inslagning af högra ögat (4; 5; 13; 15; 16; 19).

3:0 För åstadkommandet af skadorna å underkäken och halskotorna måste man antaga, att en vanlig handyxa användts (7b; 8; 30).

C.A. Horén, Provincialläkare

Vidimerat å tjänstens vägnar

C.A. Horén

Reseräkning medföljer.

Bilaga Nr 109 dito E

En skriftlig redogörelse från min mans mord av sin svagsinte son den 4de* september detta år.
* Skall vara 24de.

Förloppet vid detta mord, som skedde i vårt hem, var följande: sedan vi om aftonen efter kvällsmåltiden, då intet ord talats eller förekommit, lade vi oss i var sin säng i samma rum utan att någon annat sade än att min man klagade att han ej kunde sova. Då gick sonen upp och sade: ”jag skall hjälpa dig att sova, varefter han gick fram till sängen och gav honom några ”daskas” eller slag, kanske hade han då den hittade snusdosan. Därefter lade sig sonen och låg tyst och stilla tills det började dagas, då går han upp och låser upp schiffonieren samt tager ut en rakknif, varefter han gick till sängen där han antingen skar eller högg till fadern, varefter denne började skrika högt, men sonen grep tag i fadren och höll honom troligen så att han ej rådde med att skrika högt. I denna förskräckelse och förtvivlan där jag låg i sängen rusade jag upp i blotta linnet. Dörren efter dörrarna voro hårt haspade/krokade/ men huru jag kunde få upp de två haspade dörrarna från – och ut i köket och från köket ut på bakgården är mig nu omöjligt att veta, ty i dödsförskräckelsen, då jag tyckte och räddes att den vansinnige var efter mig, tordes jag ej se mig tillbaka och sprang sålunda för mitt liv, trodde att han var efter mig, satte jag mig i grannens vedskjul tills jag var viss om att han ej var efter mig, då väcktes grannfolket efter några slag på dörren, varefter de släppte mig in och lemnade mig det skydd och kläder som var möjligt. Jag omtalade att sonen slagit och skurit fadren så att han säkerligen är död, kanske äro båda döda. I samma tal gjorde jag dem reda för att mördaren hade en tvåpipig bössa med över 20 skarpa skott. Medveten om detta och i förskräckelse över, att han ofta följt efter mig och hotat mig med döden så tordes jag ej gå förbi mitt hem till de grannar som bodde på norra sidan om detsamma, enär jag nu var på södra sidan och landsvägen går alldeles förbi vårt hem och en sjö å andra sidan som ett oöverstigligt moras å den andra sidan stängde vägen, så kunde jag – göra annorledes utan invänta ankommande folk, varom vittnen i saken kunna lemna vidare upplysning.

Detta är vad jag under edlig förpliktelse på heder och samvete kan i denna sak anföra.

Höreda 14 oktober 1912
Anna Katarina Magnidotter
(hustrun till den mördade)

Extra sammanträde, 1912 den 4 November, mål nr 170

Närvarande i rätten:

Ordförande: Undertecknad, häradshöfding

Nämnd: Nämndemännen J.A. Petersson i Dalida [?], P.A. Myreqvist i Myresjö, C.A. Tostedt i Skrufstad, A.J Andersson i Kallsjö, J.A Myreqvist i Lundholmen, A.M Berg i Åslakvarn och J.W. Thunander i Hagafors samt förre nämndemannen Johan Olsson i Säfsjö.

Nr 170 Lnm Almfeldt % J.A. Svensson i Höreda Södergård

Vid upprop af det under No 109 här framför i domboken antecknade, till denna dag uppskjutna rannsakningsmålet mellan länsmannen Isac L Almfeldt å tjänstens vägnar, åklagare samt häktade Johannes August Svensson från Höreda Södergård i Ramkvilla socken, tilltalad för att hafva bragt sin fader hemmansägaren Sven Johan Andersson därstädes om lifvet, anmälde sig åklagaren och den tilltalades förmyndare nämndemannen Johan Andersson i Höreda, hvarjämte den tilltalade af fångbetjäning inställdes för Rätten.

Det antecknades, att den tilltalade den 28 nästlidne Oktober af HRn förklarats omyndig och att till hans förmyndare förordnats nämndemannen Johan Andersson i Höreda.

Vid nu anstäldt förnyadt förhör med den tilltalade lämnade denne svar på ett flertal till honom framställda frågor och meddelade därvid:

Den tilltalade hade ingen kännedom om förloppet vid faderns död. På aftonen innan fadern dödats hade den tilltalade uppehållit sig tillsammans med föräldrarna i stugan på nedre botten i hemmet. Ingen osämja hade då rådt mellan familjemedlemmarna. På kvällen hade den tilltalade gått upp och lagt sig i kammaren på öfre våningen. Fadren hade då varit frisk som vanligt. Den tilltalade hade sofvit hela natten och ej hört något som helst buller från rummet där föräldrarna vistades. Ej heller hade den tilltalade hört någon främmande inkomma i stugan under natten. Den tilltalade hade uppehållit sig i kammaren på öfre våningen ända till de i målet afhörda vittnena på morgonen knackade på dörren, då den tilltalade gick ned och öppnade dörren. Sina kläder och äfven tofflorna hade den tilltalade haft med sig upp på kammaren under natten och han hade ingen vetskap om, på hvad sätt blodfläckarna på kläderna och tofflorna uppkommit. Så vidt den tilltalade känt hade ingen varit uppe hos honom i kammaren under natten. Den tilltalade mindes att han varit intagen på vårdanstalt i Eksjö för sinnessjukdom. Han förnekade att han någonsin hade misshandlat eller hotat någon af föräldrarna. Någon osämja mellan den tilltalade ocj föräldrarna hade aldrig rådt och föräldrarna hade aldrig behandlat honom illa. Ej heller mellan föräldrarna inbördes hade osämja varit rådande.

På särskilda frågor angående de aflagda vittnesmålens riktighet svarade den tilltalade endast: ”det ha de för sig” med tonvikt på det sista ordet, och kunde ej förmås att i detta hänseende lämna annat svar.

Framställda frågor huruvida den tilltalade plägade använda den af åklagaren vid förra rättegångstillfället företedda käxlan eller om denna brukade användas af den tilltalades fader om det felande skaftet till käxlan funnes, huru länge käxlan saknat skaft med flere lämnade den tilltalade obesvarade.

Åklagaren påkallade vittnesförhör med hemmansägaren Johannes Peter Jonasson i Tåssegärde, drängen Anders Nilsson i Torp, torparen Johannes August Svensson i Liljedal och drängen Axel Elof Johansson  därstädes, hvilka vid upprop företedde och, då jäf mot dem ej anfördes eller kunde utletas fingo aflägga vittneseden, om hvilkens vikt de erinrades, hvarefter de vid särskilda förhör intygade:

1/ Johannes Peter Jonasson [hemmansägare i Tåssegärde]

Vid ett tillfälle i slutet af November månad nästlidna år hade vittnet på anmodan af fjärdingsmannen Isak Petersson i Tåssegärde åtföljt den tilltalades fader till dennes hem för att vakta den tilltalade, som enligt faderns uppgift misshandlat denne. Då den tilltalades fader och vittnet komma till den förres hem, sade fadern till den tilltalade att han nu varit hos fjärdingsmannen och att länsman skulle komma och taga de tilltalade emedan han slagit fadern. Den tilltalade förnekade, att han slagit fadern, och omtalade för vittnet, att fadern suttit vid spisen och varit sjuk, samt att den tilltalade med anledning däraf burit honom till hans säng och tillsagt honom att ligga kvar där. Fadern hade förnekat riktigheten af den tilltalades förklaring och uppgifvit att den tilltalade misshandlat både fadern och modern, att han ställt stolar framför sängen för att hindra fadern att komma upp och att han dragit soffan framför dörren så att föräldrarna icke kunde komma ut ur rummet. Vittnet hade uppehållit sig i den tilltalades hem från omkring klockan åtta på morgonen och till omkring klockan åtta på aftonen och den tilltalade hade under hela denna tid förhållit sig fullkomligt lugn och stilla. Däremot hade den tilltalades föräldrar ofta tvistat sins emellan om hvarjehanda småsaker. Då vittnet med anledning däraf uppmanat dem att hålla sig stilla, hade den tilltalade yttrat: ”gökar gal sin tid men Hättebogök gal året om”. Den tilltalades fader kallades stundom Hättebogök. Vittnet, som bodde ett kort stycke från den tilltalades hem, hade sig bekant att oenighet och tvister ofta förekommit såväl mellan den tilltalade och hans föräldrar som mellan föräldrarna inbördes. Vittnet hade aldrig själf sett eller hört att den tilltalade misshandlat eller hotat föräldrarna men den tilltalades fader hade flere gånger omtalat att de varit utsatta för misshandel af den tilltalade. Vittnet hade sig bekannt att den tilltalade tidtals varit sinnessjuk, första gången för flera år sedan men kände intet om orsaken till den tilltalades sinnessjukdom. Den tilltalades föräldrar voro välbärgade. De skötte sitt hemman utan främmande hjälp och lefde för sig själfva utan något umgänge med grannarna eller andra.

2/ Anders Nilsson [dräng i Torp]

Då vittnet omkring klockan åtta på morgonen den 24 sistlidne September på velociped åkt förbi backstugan Tommaled, hade vittnet anropats af den tilltalades moder. Denna hade anmodat vittnet att begifva sig till hennes hem för att se till hur det var med den tilltalade. Hon hade därvid synnerligen virrigt och osammanhängande meddelat vittnet, att den tilltalade under natten varit så ”ör” att han tagit till knifven och börjat skära fadern, att denne skrikit, samt att modern då sprungit ut genom  köket och till Tommaled. På vittnets förslag att i stället fara till byn i Höreda och hämta folk, hade den tilltalades moder förklarat, att det tjänade ingenting till ty hennes man vore redan död och om den tilltalade tagit äfven sig själf af daga så behöfdes ingen komma och se på dem. Vittnet hade efter samtalet med den tilltalades moder cyklat till Höreda och där lämnat meddelande om hvad vittnet fått höra samt därefter begifvit sig till den tilltalades hem. På väg dit hade vittnet sammanträffat med förut af- vittnena Johannes Petersson, Johannes Johansson, Oskar Johansson och Axel Andersson samt drängen Carl Andersson i Höreda. Efter ett par knackningar på dörren öppnades denna af den tilltalade och samtliga de närvarande gingo in i stugan.

— [samma berättelse som förut]

På golfvet funnos stora blodpölar och den tilltalade hade stora fläckar af färskt blod på tröjan vid ärmarna och bröstet, på västen och på byxorna. Den tilltalade, som icke syntes ägna någon uppmärksamhet åt hvad vid tillfället förekom, lämnade så mot vittnet hörde alla till honom ställda frågor obesvarade, med undantag däraf att han på fråga om huru det tillgått vid faderns död svarat: ”hvem vet hvad som kan hända i mörkret.” Vid vittnets sammanträffande med den tilltalades moder vid Tommedal hade denna varit iklädd allenast linnet med en filt svept omkring sig. Vittnet hade sett att den tilltalades moder hade en mindre blodfläck på linnet vid bröstet. Blodfläcken var emellertid tydligen gammal och kunde omöjligen hafva uppstått under den sistförflutna natten. Då vittnet på väg från Tommedal till Höreda cyklade förbi den tilltalades hem hade vittnet icke sett till den tilltalade, som annars vid denna tid på dygnet brukade vara ute och i arbete. Vittnet, som bodde på omkring en fjärdedels mils afstånd från den tilltalades hem, hade ej närmare kännedom om förhållandet mellan medlemmarna i den tilltalades famillj, men vittnet hade hört omtalas att oenighet dem emellan ofta varit rådande. Den tilltalade och hans föräldrar lefde mest för sig själfva utan umgänge med grannarna. Vittnet hade sig bekannt, att den tilltalade tidtals varit sinnessjuk men hade ingen närmare kännedom om sjukdomen eller dess orsaker.

3/ Johannes August Svensson [torparen i Liljedal]

Vid ett tillfälle under hösten nästlidne år hade den tilltalades fader anmodat vittnet att medfölja honom till hans hem, emedan han ej tordes vara ensam med den tilltalade som var våldsam och misshandlade honom. Då vittnet i anledning häraf infunnit sig i den tilltalades hus hade den tilltalade och hans fader börjat ett tämligen häftigt ordbyte. Den tilltalade hade därvid påstått att fadern hämtat in ett järnbetsman och en yxa för att därmed mörda den tilltalade. Då fadern förnekade riktigheten af den tilltalades påståenden hade den tilltalade uppgifvit att han hade flere sår och hål i hufvudet, som fadern tillfogat honom samt tillagt att detta ej vore värre än att fadern med en skofvel slagit den tilltalades halfsyster då barnen voro små. Den tilltalades påstående, att han hade märken efter honom öfvergången misshandel, var, enligt hvad vittnet vid tillfället öfvertygat sig om, sanningslöst. Söndagen den 29 sistlidne September hade vittnet sammanträffat med den tilltalades moder. Denna hade då till vittnet yttrat att det gjorde detsamma att hennes man var död, för han var gammal och oduglig. Vittnet, som bodde i närheten af den tilltalades hem, hade sig väl bekannt att osämja ofta varit rådande såväl mellan den tilltalade och hans föräldrar som mellan dessa senare inbördes. Vittnet hade dels aldrig själf hört eller sett den tilltalade hota eller misshandla någon af föräldrarna, men dessa hade ofta klagat öfver den tilltalades uppförande mot dem. Den tilltalade och hans föräldrar lefde mest för sig själfva utan umgänge med grannarna och dess unveko i alllmänhet att besöka den tilltalades hem. Vittnet hade sig bekannt, att den tilltalade tidtals varit sinnessjuk men kände ej närmare till sjukdomen eller dess orsaker.

4/ Axel Elof Johansson [drängen i Liljedal]

Vid ett tillfälle under nästlidet år, då den tilltalade och hans föräldrar varit sysselsatta med slåttern på hemmanet, hade den tilltalades fader tillsagt den tilltalade att taga in sännan [?]. Den tilltalade hade häröfver blifvit ond och svurit mot fadern samt yttrat: ”tag din sänna själf och lås in den i schifonieren. Den tilltalades moder hade uppmanat den tilltalade att ej bry sig om sännan utan fortsätta att slå, hvarefter arbetet återupptagits. Vittnet som bodde i närheten af den tilltalades hem, hade sig bekannt, att osämja ofta varit rådande såväl mellan den tilltalade och hans föräldrar som mellan dessa senare inbördes, men vittnet hade aldrig hört eller sett den tilltalade hota eller misshandla någon af föräldrarna.

Upprepade vid- berätelserna af vittnena som fordrade ersättning för sin inställelse ooch tillerkändes sådan att förskottvis gäldas af allmänna medel enligt därom gällande bestämmelser med -tagande däraf att traktamente utgår för en dag och beräknas till tre kronor och tillsades, att Enkan mot detta beslut i händelse af missnöje finge särskilt höras.

Det antecknades, att den tilltalade icke kunde förmås att lämna något svar på framställda frågor angående vittnesmålens riktighet.

Åklaggaren ingaf och åberopade följande handlling:

”Afskrift. Bilaga A etc ___ Bil Nr 170 dito A

Åklagaren fordrade ersättning för det ingifna läkareintyget enligt följande räkning:

”Räkning. Hvetlanda etc ___ Bil Nr 170 dito B

Den tilltalade vidhöll att han icke hade någon kännedom om förloppet vid sin faders död och att han icke på något sätt vore delaktig däri.

Den tilltalades förmyndare förklarade sig för närvarande icke hafva något att i målet anföra.

Åklagaren anhöll om uppskof med målet för ytterligare utredning och bevisnings förebringa.

HRn meddelade följande.

Beslut

Uppskof 19 20/11 12

Med bifall till åklagarens uppskofsanhållan utställer HRn målet att härstädes åter förekomma onsdagen den 20 i denna månad, då åklagaren bör vara beredd att förebringa den utredning och bevisning hvartill han kan äga tillgång och då den tilltalades förmyndare och änkan Anna Katarina Magnidotter hafva att komma tillstädes den senare om hon så aktar nödigt och skall den tilltalade under tiden i häkte kvarhållas.

Som ofvan, På häradsrättens vägnar

Fredrik Landesgren

Bilaga Nr 170 dito A

Bilagan A

till Kungl. Stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901.

—

7. Hvar vistades den sjuke, då han hon af Eder undersöktes: I mitt mottagningsrum i Hvetlanda i [?]. Förut alltid vistats i hemmet.

—

8. Hvad har Ni af personer, hvilkas trovärdighet ni icke äger anledning att betvifla, erfarit beträffande den sjukes:
9. a) Ärftliga anlag för sinnes- eller nervsjukdom:

Inga ärftliga anlag kända.

1. b) Föregående lefnad? Föregående sjukdomar (sinnesjukdom, lues mfl)?

Gått i skola, konfirmerad ”Små fattningsgåfvor”. Egendomlig sedan födelsen. Ombytlig i sinne och verksamhet. En tid tex ägnat sig åt fiske, en annan åt jakt, sedan han förstört fiskeredskapen, en annan tid varit sysslolös. Egensinnig, folkskygg. Vid 20 års ålder var han så svår, att man var betänkt på att skaffa in honom på anstalt. Befriad från krigstjänst på grund af dessa egenheter.

1. c) Skadliga vanor?

Inga skadliga vanor.

9. I fråga om förändring sedan sjukdomens början i den sjukes:
10. a) sömn, matlust, se- och exkretioner, renlighet?

Periodvis haft dålig sömn, god matlust, se- och exkretioner som vanligt.

1. b) lynne (foglig, ojämnt, häftigt, våldsamt)?

Ojämnt, ibland häftigt och, särskildt mot föräldrarna, ej sällan våldsamt.

1. c) sinnesstämning (svårmodig, upprymd, retlig, slö)?

Växlande, ibland svårmodig, ibland upprymd, ofta retlig, ofta slö.

1. d) lust till arbete eller annan sysselsättning?

Inga.

1. e) könsdrift (förvänd, ökad, mm)

Icke abnorm.

10. samt nuvarande sjukdom i fråga om:
11. a) dess orsaker och första tecken?
12. b) tiden då sjukdomen utbröt?
13. c) förloppet från dess början till denna dag?

Medfödda egenheter. Tillståndet så småningom försämrats. För 10 dagar sedan märktes en tydlig försämring. Han öfverfallit både far och mor och slagit dem.

Orsaken till den nuvarande försämringen obekant. Försämringen vid 20 års ålder tros bero på religionsgrubbel. Anser föräldrarna sjuka men sig själf frisk. Säger att föräldrarna icke äro hans; ”vet ej hvad de äro för folk”. Har ej skadat andra än föräldrarna och ej sig själf. Visar sig ”feg för främmande”. Tillbommar och förskansar dörrarna, så att inga främmande skola komma in. Stänger in föräldrarna och går utanför och vaktar dem. Har med tillhyggen öfverfallit modern och slagit fadern.

1. d) öfriga omständigheter ägnade att sprida ljus öfver sjukdomen?

Inga kända

II Den sjukes nuvarande förhållande.

1) 2) 3) 4) 5) 6)

I dessa synpunkter intet att särskildt anföra.

7) ansiktsuttryck, blick?

Blick arg, misstänksam; uttrycket lömskt och argsint.

8) pupillernas beskaffenhet?

Som vanligt.

9) Kroppens ställning?

Som vanligt.

10) Sinnesstämning, sätt att skicka sig, renlighet?

Sitter i dag stilla, motvilligt, undvikande och mycket försiktigt svarande på frågor, – arga och misstänksamma blickar på mig och andra närvarande. På frågan om det är hans far, som är med honom, svarade han: ”de påsta det; inte vet jag.” På samma sätt yttrar han sig om modern; han vet ej om det är hans. Han är synbarligen misslynt med allt och tager [?] på att på modern ”för bröstet”. Eljes är han ej sjuk. Förr har han haft hufvudvärk; icke nu. Ser osnygg ut.

11) uppmärksamhet?

Tämligen likgiltig för hvad som sker.

12) uppfattning?

T- och ofullständig uppfattning.

13 minne?

Minne åtminstone i vissa afseenden dåligt.

24) tankeverksamhet?

Trög, gående helst i viss riktning.

25) huruvida sinnes- eller tankevillor kunnat påvisas?

Ej på annat sätt än att han anser föräldrarna icke vara hans.

26) röst, uttal, artikulation?

Långsamt och afmätt tal, eljes som vanligt.

27) rörelser (långsamma, tröga, lifliga, snabba, svaga, automatiska, tvångsrörelser)?

Rör sig långsamt och trögt.

28) darrning, kramp, lamhet, reflexer?

Utan något att särskild anmärka.

29) andra omständigheter, som kunne vara af vikt för vinnande af kännedom om sjukdomen.

Inga

Intyg

På grund af ofvan meddelade upplysningar och af iakttagelser, gjorda vid den af mig den 4 december 1911 verkställda undersökning, anser jag hemmasonen Johannes August Svensson från Höreda, Ramqvilla socken, Jönköpings län vara sinnessjuk och trängande behof av vård å hospital, hvilket härmed på heder och samvete intygas.

Hvetlanda den 4 december 1911.

Carl Dahlborg, Legitimerad läkare, provincialläkare

Bilaga Nr 170 dito B

—

Carl Dahlborgs räkning 31 Okt 1912 (kopia av intyget)

Ordinarie sammanträde, 1912 den 20 november, mål nr 172

Vid upprop af det under Nr 170 här framför i domboken senast antecknade, till denna dag uppskjutna rannsakningsmålet mellan länsmannen Isac L. Almfeldt å tjänstens vägnar, åklagare, samt häktade Johannes August Svensson från Höreda Södergård i Ramkvilla, hvilken tilltalad för att hafva bragt sin fader hemmansägaren Sven Johan Andersson därstädes om lifvet, anmälde sig åklagaren och den tilltalades förmyndare nämndemannen Johan Andersson i Höreda, hvarjämte den tilltalade af fångbetjäning inställdes för Rätten.

Såsom biträde åt den tilltalade anmälde sig andra länsnotarien Friz Selmer i Jönköping med företeende af ett så lydande förordnande:

”Till Herr Andre länsnotarien Fritz Selmer

På begäran att se ___ Bil Nr 172 till A

Den tilltalades biträde förmälte, att han vid samtal med den tilltalade icke kunnat förmå denna att lämna andra uppgifter rörande förevarande sak än dem den tilltalade vid förra rättegångstillfället meddelat.

Den tilltalade vidhöll sina vid förra rättegångstillfället lämnade uppgifter och uppgaf på frågor, att i det rum på öfre våningen, där den tilltalade tillbragt natten mellan den 23 och den 24 sistlidne September fanns en säng med dynor, kuddar och andra sängkläder; att han under den ifrågavarande natten legat afklädd i sängen; att han på morgonen den 24 September stigit upp och påtagit sina kläder innan vittnena kommo och knackade på dörren; att han inte tvättat sig på morgonen eller under natten; att han ej viste hvar det felande skaftet till den af åklagaren företedda käxlan funnes eller hur länge denna saknat skaft; samt att käxlan tillhörde den tilltalades fader och denna användts som verktyg men icke af den tilltalade.

Åklagaren företedde ånyå den ifrågakomna käxlan jämte ett arbetadt skaft af trä.

Detta senare befanns passa i hålet på käxlan och företedde åtskilliga fläckar uppenbarligen af torkadt blod.

Åklagaren ingaf vidare ett så lydande polisförhörsprotokoll:

Protokoll, hållet ett ___ Bil Nr 172 dito B

Åklagaren påkallade vittnesförhör med förut i målet afhörda vittnena drängen Anders Nilsson i Torp, hemmasonen Axel Andersson i Höreda, hemmansägaren Johannes Johansson därstädes och backstugusittaren Fredrik Johansson i Tommaled samt komministern Olof Lindell, drängen Gustaf Carlsson i Bränderyd, hustrun Johanna Maria Svensdotter i Sandslätt och hustrun Maria Carlsdotter i Tommaled, hvilka vid upprop företrädde.

Då jäf mot de fyra sistnämnda vittnena icke anfördes eller kunde utledas, fingo de aflägga vittneseden, hvarefter de påkallade vittnena erinrade om vikten af sin i målet aflagda ed, hördes hvar för sig och intygade:

1/ Anders Nilsson:

Vittnet vitsordade riktigheten af sitt ur protokollet för förra rättegångstilfället upplösta vittnesmål och tillade därtill:

Sedan de förut ovannämnda vittnena på morgonen den 24 sistlidne September en stund uppehållit sig i det rum, där liket efter den tilltalades fader låg, hade vittnet och vittnet Axel Andersson begifvit sig upp på vinden. Där fanns endast ett rum. I rummet fanns en säng jämte en del gammalt skräp kastadt huller om buller. I sängen fanns inga sängkläder men däremot några gamla trasor här och hvar, hvilka ej ens skylde sängbotnen. De utgjorde icke något tjänligt nattläger och något spår af att de därtill begagnats hade vittnet icke iakttagit. I rummet syntes inga märken af blod eller af att någon där tvättat sig, och några tvättdon funnes ej i rummet. Ej heller i trappan till vinden hade vittnet sett några märken af blod. I det rum på nedre botten där liket anträffades funnos tre liggplatser. Liket låg i en säng, som stod i ena hörnet af rummet utmed långväggen. Utmed samma vägg och straxt intill gafveln af den förutnämnda sängen stod en liggsoffa och vid långväggen midt emot den förstnämnda sängen stod en annan säng. Mellan sängarna utmed kortväggen stodo en chiffinier och ett bord. Huruvida liggsoffan och den vid motsatta väggen stående sängen varit använda till liggplats under den föregående natten kunde vittnet ej afgöra, då vittnet vid tillfället ej ägnat någon uppmärksamhet åt detta förhållande. Då vittnena och den tilltalade i sällskap med den kommo in i det rum, där liket låg, var liket öfverhöljt med ett täcke. Den tilltalade, som genast satte sig på en stol, var ej framme och såg på fadern, framställde inga frågor angående honom och syntes ej ägna någon som hälst uppmärksamhet åt vittnenas yttranden eller förehafvanden. Ingerstädes, hvarken i eller utanför huset, hade vittnet sett något spår af användt tvättvatten.

2/ Axel Andersson:

Vittnet vitsordaade riktigheten af sitt ur protokollet för första rättegångenstillfället om upplästa vittnesmål och berättade vid fortsatt förhör i – öfverensstämmelse med förra vittnet allenast med det tillägg: att den säng, som stod vid långväggen midt emot där liket låg var försett med sängkläder; att den omvittnade liggsoffan var utdragen; att locket till densamma var aflyftadt; att i densamma fanns åtminstone en madrass; men att vittnet ej nu kunde erinra sig huruvida i soffan jämväl fanns dynor, täcke eller andra sängkläder.

3/ Johannes Johansson:

Vittnet vitsordade riktigheten af sitt ur protokollet för första rättegångstillfället nu upplästa vittnesmål och tillade därtill:

Då vittnena på morgonen den 24 sistlidne September jämte den tilltalade inkommo i det rum der liket efter den tilltalades fader låg, var liket öfvertäckt med ett täcke. Den tilltalade som så fort vi inkommit i rummet, satte sig på en stol därstädes, var ej framme och såg på fadern, framställde inga frågor om denne, och tycktes ej ägna någon som helst uppmärksamhet åt vittnenas ytranden eller förehafvanden. I rummet funnos tre liggplatser, placerade på sätt vittnena Anders Nilsson och Axel Andersson uppgifvit. I sängen midt emot den, hvari liket låg, funnos sängkläder och syntes spår af att någon legat där under natten. Locket till liggsoffan var aflyft och soffan var utdragen. I densamma funnos åtminstone en madrass och ett täcke hvilket senare hängde löst öfver soffans kant. Huruvida i soffan funnos jämväl andra sängkläder kunde vittnet nu ej erinra sig. Från sängen, där liket låg, ända fram till köksdörren syntes spår af blod. På dörren mellan stugan och köket fanns en hasp. Å denna syntes inga blodspår. Den gick att haspa ehuru trögt. Haspen på kökets ytterdörr hade vittnet ej undersökt. På golfvet i köket fanns våta fläckar och intill dessa stod en gammal stol. Det tedde sig som om någon nyligen stått vid stolen och tvättat sig. Några andra spår af användt tvättvatten än möjligen de nu omvittnade våta fläckarna på köksgolfvet hade vittnet icke iakttagit, vare sig inom eller utom huset. Vid ett tillfälle för omkring tolf år sedan hade vittnet iakttagit, att den tilltalade var blodig och sönderrifven på händerna. Vittnet hade hört uppgifvas att den tilltalade vid ifrågavarande tillfälle aflifvat en honom tillhörig hund.

4/ Fredrik Johansson etc se ___ Bil Nr 172 dito C

5/ Olof Lindell:

Den tilltalade hade vid ett tillfälle för omkring tio år sedan vintertid iklädd allenast skjorta, blus, kalsonger och en strumpa samt medförande en bibel, kommit till vittnets hem och anhållit att få tala med vittnet. Sedan han träffat vittnet i ett rum på öfre våningen hade han till vittnet framstält begäran att vittnet skulle döpa om honom. Vittnet, som insåg att den tilltalade vid tillfället var sinnesrubbad, hade för att uppehålla honom börjat tala om att den tilltalade hade några skråmor i ansiktet. Under tiden hade vittnets hustru skickat bud efter en granne. Då dennes steg hördes i trappan, hade de tilltalade yttrat: ”först skall jag ha klockan”, samt fattat tag i vittnets klockkädja och ryckt af denna. Därefter hade den tilltalade sprungit till dörren och sökt hålla igen den för den ankommande, men denne hade lyckats rycka upp dörren och komma in i rummet, hvarefter den tilltalade lugnat sig och godvilligt aflägsnat sig tillsammans med vittnets granne. Vittnet hade hört att den tilltalade tidtals varit sinnessjuk men vittnet kände ej närmare till sjukdomen eller dess orsaker. Vittnet hade konfirmerat den tilltalade. Under konfirmationsundervisningen hade vittnet icke märkt några tecken till sinnesförvirring hos den tilltalade och denne hade företett medelmåttliga fattningsgåfvor. Angående förhållandet mellan medlemmarna i den tilltalades familj hade vittnet ingen personlig kännedom, men vittnet hade hört att oenighet varit rådande i familjen. Den tilltalades moder var född omkring år 1839 och äldre än sin man. I makarnas äktenskap funnos ej flera barn än den tilltalade. Modern hade i ett föregående äktenskap två döttrar.

6/ Gustaf Carlsson

Vittnet hade ingen kännedom om det af vittnet Fredrik Johansson omvittnade förhållandet, att den tilltalade skulle hafva aflifvat en honom tillhörig hund och hade sig ej heller i öfrigt något i saken bekannt.

Åklagaren förmälte sig hafva erhållit den upplysningen att vittnet skulle varit den af Fredrik Johansson omvittnade drängen, som vid nyssnämnda tillfälle varit i den tilltalades -koja.

7/ Johanna Maria Svensdotter

Vittnet hade på förmiddagen den 24 sistlidne September i sällskap med vittnet Maria Carlsdotter begifvit sig till den tilltalades hem för att om möjligt vara den tilltalades moder till någon hjälp. Vid vittnenas ankomst hade den tilltalade redan bortförts från hemmet, och de föregående vittnena hade aflägsnat sig därifrån. I det rum där liket efter den tilltalades fader låg funnos tre liggplatser, sådana de föregående vittnena beskrifvit dem. Den omvittnade liggsoffan var utdragen, soffans lock var aflyftadt, i soffan var bädd med dyna, lakan och ett rödt sticktäcke, och bädden företedde spår af att nyligen vara begagnad. Den tilltalades moder hade vid tillfället för vittnet omtalat, att hon vid sin hemkomst på morgonen ett stycke utanför köksdörren upphittat en blodig handduk. Vittnet hade emellertid ej sett handduken och ej heller inom eller utom huset iakttagit något spår af användt tvättvatten.

8/ Maria Carlsdotter

Vittnet berättade i full öfverensstämmelse med förra vittnet med tillägg, att den tilltalades moder vid omvittnade tillfället för vittnet visat den omtalade handduken, och att denna varit starkt nedblodad.

Vittnet, som meddelade, att hon vore gift med förut afhörda vittnet Fredrik Johansson, vitsordade dennes uppgifter angående förloppet vid den tilltalades moders ankomst till Tommaled på morgonen den 24 sistlidne September, sådana dessa uppgifter funnos antecknade i det i denna del nu upplästa protokollet för första rättegångstillfället, dels det nu ingifna polisförhörsprotokollet.

Vittnena Axel Andersson och Johannes Johansson vitsordade riktigheten af det nu ingifna polisförhörsprotokollet återgifvande af Amanda Johanssons vid polisförhöret afgifna berättelse, samt förklarade sig igenkänna det af åklagaren nu företedda yxskaftet af trä såsom detsamma, som det af bemälda Amanda Johansson vid polisförhöret framlämnade.

Upprepade vidhöllos berättelserna af vittnena, hvilka fordade ersättning för sin inställelse och till erkändes sådan att förskottsvis gäldas af allmänna medel enligt därom gällande stadganden, med iakttagande däraf att traktamente skulle utgå för en dag och beräknas för de sista vittnena till två kronor 50 öre och för de öfriga till tre kronor, och tillsades, att talan mot detta beslut i händelse af missnöje finge särskildt föras.

Åklagaren öfverlämnade målet till HRns pröfning och yrkade ansvar å den tilltalade för det han afdagatagit sin fader enligt 14 kap 1§ strafflagen eller annat tillämpligt lagrum, hvarjämte åklagaren hemställde att HRn måtte innan slutligt utslag meddela – infordra vederbörligt utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

Den tilltalades biträde förklarade sig anse icke 1§ utan 4§ kap strafflagen i målet tillämplig samt instämde i åklagarens hemställan ang infordrande af utlåtande rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

Den tilltalades förmyndare förklarade sig för närvarande icke hafva något annat att i saken andraga än att han instämde i åklagarens sist berörda hemställan.

Den tilltalade lämnade intet svar på ordförandens till honom nu ställda uppmaning att sanningsenligt meddela hvad han visste i saken eller på fråga huruvida han hade något vidare att i målet anföra.

Den tilltalades biträde fordrade ersättning femtio kronor för sin inställelse vid Rätten under förmälan, att för hans resa från och till Jönköping och hans vistelse härstädes i och för rättegången åtgingo två dagar, och tillerkändes af HRn det fordrade beloppet att förskottsvis gälda af allmänna medel enligt lagen den 14 September 1906.

Efter enskild öfverläggning meddelade HRn följande:

Beslut:

På grund af hvad i målet förekommit och för vinnande af utredning, huruvida någondera af 5§ eller 6§ i 5 kapitlet Strafflagen kunna i målet komma att tillämpas, aktar HRn nödigt att, innan slutligt utslag i saken meddelas, inhämta vederbörande fängelseläkares och Kungl Medicinstyrelsens utlåtande angående den tilltalades minnesbeskaffenhet vid den åtalade handlingens utförande. Och förklarar HRn handlingens i afbidan på sådant utlåtande målet hvilande med förständigande, att den tilltalade emellertid skall i häkte kvarhållas.

Som ofvan

På Häradsrättens vägnar, Fredrik Landergren

Bilaga Nr 172 dito A

(utelämnat)

Bilaga Nr 172 dito B

Protokoll, hållet i Höreda Södergård den 16 November 1912 vid fortsatt undersökning angående mordet å hemmansägaren Sven Johan Andersson därstädes. För hvilken mord häktade sonen Johannes August Svensson är tilltalad.

Närvarande vittnen: Handlanden Alfred Johansson i Nyebro och Axel Johansson i Sävsjö.

Först hördes den häktades moder Anna Katarina Magnidotter, hvilken som tillägg och rättelse af sina förut hafde uppgifter anförde:

Att sonen August på kvällen den 23 sistlidne September, sedan han träffat i målet förut afhände vittnet Sofia Johannesson inkommit i ladugården, där Anna Katarina befann sig, och utan att närmare angifva orsaken i uppretad ton sagt: ”om jag gjorde rätt skulle jag slå Er så länge benen hålla i Er”. Att han därefter gått in i stugan, att Anna Katarina kort därefter också gått in, men ej kunnat komma in den vanligen använda vägen till köket, enär yttre köksdörren vore haspad, att hon då gått in genom dörren på hvärandan, och inkommen märkt, att hasparne till yttre köksdörren och dörren mellan köket och boningsrummet vore hopslagna, så att de icke utan svårighet kunnat aflyftas, att hon såväl härför som på grund af Augusts hotfulla yttrande varit rädd och ej vågat yttra något, att mannen, som varit ute på sitt arbete, sedermera hemkommit och att – gått och lagt sig omkring kl 9 på kvällen i hvar sin bädd, August i en soffa, som stod omedelbart bakom faderns säng, att August lagt sig med kläderna på, men att hon ej fäst sig därvid, enär sådant händt flere gånger förut, att hon nästan genast somnat, men vaknat om en stund vid att August stigit upp och gått fram till faderns säng samt slagit honom flera slag rätt hårdt, som hon trodde med handen, och bedt att få ligga bredvid fadern, att fadern därvid svarat: ”vill du ligga här, skall jag gå ut”, att August då åter gått och lagt sig i sin säng, att hon därefter ej kunnadt sofva på hela natten, att hon omkring klockan 11 på kvällen stuckit sig i ett finger af något hvasst föremål möjligen en nål, att hon då stigit upp och tändt ett ljus för att se efter, hvad det kunde vara, att fingret blödde något men att hon ej kunde finna hvaraf hon stuckit sig, att hon vid tillfället märkt, att August låg vaken och därför frågat honom, hvarföd han ej sof, att August ingenting svarat härpå, att hon därefter släckt ljuset och lagt sig, men kunnat sofva, att August legat lugn i sin bädd till omkring klockan 4 påföljande morgon, då han stigit upp, tändt ljus och öppnat chiffonieren, men att hon ej låg såg, hvad han därur framtog utan endast trodde, att det var rakknifven, samt att hvad sedan följde öfverensstämde med hvad hon förut berättat.

Tillfrågad, om någon yxa som förut funnits i huset efter mordet vore försvunnen, uppgaf Anna Katarina, att August haft en handyxa, som han endast själf använde och som ha brukade gömma någonstädes, hvar visste hon ej, men att hon ej sett till denna yxa på rätt länge och att hon vore säker på, att den ej funnits i huset efter mordet, att August brukat förvara sina verktyg i en låst koffert som stått i vindsrummet, men att han – innan han blef inforslad till Ekesjö i början af December sistlidet år huggit sönder denna koffert och burit verktygen ner till den förbiflytande ån, som här vore ganska bred och på vissa ställen rätt djup, samt sänkt dem å ett af de djupaste ställena, att han vid hemkomsten från Ekesjö satt ut i ån och letat efter verktygen, men ej hittat annat än delar af en rärsax, som han sedan åter slängt i vattnet.

På fråga, hvar sonen August brukade hafva sin sängplats, upplyser Anna Katarina att han under sommaren brukade ligga i vindsrummet men om vintern i samma rum som föräldrarna och att han omkring två veckor före mordet legat i sistnämnda rum, tilläggande Anna Katarina, att då han bodde på vinden ingen fick gå dit in och städa eller göra något annat. Och om fadern någon gång försökte gå in där, August yttrat: ”gå in får du se hvad det blir.”

Vidare upplyser Anna Katarina, att sonen August aldrig erkände, då han gjort sig skyldig till någon förseelse, utan brukade neka och försöka skylla ifrån sig, på andra. En gång, strax innan han infördes till Eksjö lasarett, hade han slagit modern med en mortelstäd, men omedelbart därefter frågat: ”var det Johan som slog dig?” Med Johan skulle han då afsett fadern.

Därefter hördes följande personer, som berättade:

Den häktades halfsyster Amanda Johansson:

att hon, som nu voro 43 år, lämnade hemmet vid 17 års ålder, och sedan endast varit hemma någon gång och hälsat på en kortare tid, att halfbrodern August redan i sin tidigaste barndom varit stridig till lynnet och om han gjorde sig skyldig till något pojkstreck, förnäkade han alltid detta och skyllde på systrarna, att hon var hemma en gång då August var omkring 15 år, att August då var särskildt elak och grälade på henne, så länge hon var hemma, att hon sedan haft plats i Stockholm, att August då skrifvit till henne och bedt om förlåtelse och då hon efter fem års bortovaro hemkom, August varit mycket snäll och sjungit religiösa sånger, att föräldrarna då för henne omtalat, att August någon tid – varit sinnessjuk, att hon sedan varit borta, utan en kortare tid sistlidne jul, då hon var hemma, sedan August blifvit förd till Eksjö. På fråga upplyser Amanda, att August någongång vid omkring 12 år sålder, då några pojkar gått in på deras loge för att dansa, skjutit efter dessa pojkar, men att han blifvit hindrad härtill af fadern för att skrämma bort pojkarna, att Amanda vid städning af köket i en springa vid sidan om köksspisen funnit instucket ett mindre yxskaft, som varit blodigt, hvarför hon tillvaratagit det, men att hon, som plockat igenom sakerna i hela huset ej påträffat någon blodig yxa eller något annat mordvapen.

Axel Andersson i Höreda Södergård:

vidhåller sin förut i målet – vittnesberättelse och tillägger på därom framställd förfrågan, att han och förut afhörda vittnet Anders Nilsson i Torp kort efter sedan de anlänt till mordplatsen den 24 sistlidne September, gått upp på vindsrummet för att se efter, om August bössa möjligen fanns där, att vittnet då iakttagit att där icke fanns någon sängplats, att där visserligen stod en säng, men att i densamma fanns endast en del trasor och lump, samt att en öfverrock hängde på sängstommen, att vittnet och Anders Nilsson genomsökte rummet och däri befintliga skåp och en byrå och då påträffat bössan, som var söndertagen i smådelar, men att vittnet ej sett till någon yxa eller något annat mordvapen, att vittnet vid samma tillfälle iakttagit att å den soffa, som voro planerad bakom den säng, hvari den mördades lik påträffades, sofflocket var aftaget och ställdt bakom soffgafveln samt att i densamma befunnit en madrass, men att vittnet ej kunde minnas, om i soffan funnits några andra sängkläder.

Johannes Johansson i Höreda Södergård:

att han vidhålla sin i målet aflaga vittnesberättelse och kunde dessutom intyga, att å den soffa, som stod bakom sängen, hvari liket efter den mördade på morgonen den 24 sistlidne September anträffades, sofflocket var aftaget och ställdt bakom soffgafveln, att i soffan fanns en madrass, men kunde ej minnas, om i densamma fanns några andra sängkläder.

Fredrik Johansson i Tommaled:

att han utan hvad han förut berättat kunde intyga, att hustrun Anna Katarina Magnidotter, då hon sedan Fredriks hustru öppnat för henne, steg in i deras rum, var klädd i blotta linnet, men att hvarken å linnet eller den synliga delen af hennes kropp kunde skönjas några blodfläckar.

Som ofvan, Isac Almfeldt

Bilaga Nr 172 dito C

4/ Fredrik Johansson:

Vittnet vitsordade riktigheten af sina i protokollet för första rättegångstillfället och i det nu ingifna polisförhöretsprotokollet antecknade och för vittnet nu upplåtna vittnesmål.

Extra sammanträde, 1913 den 1 Mars, mål nr 97

Närvarande i Rätten:

Ordförande: undertecknad, häradshöfding

Nämnd: Nämndemännen J.A. Gustafsson i Svältestorp, K.A Johansson i Bringetofta, J.P. Petersson i Fröderyd, P.A. Myrenqvist i Myresjö, C.A. Rostedt i Skrufstad, August Lidström i Ödestugu, F. Aronsson i Brohult och J.A. Carlsson i Gudmundsås.

Vid återföretagande af det under Nr 172 i domboken vid nästlidne års lagtima hösting senast antecknade, då hvilande föklarade rannsakningsmålet mellan länsmannen Isac L Almfeldt å tjänstens vägnar, åklagare, samt häktade Johannes August Svensson från Höreda Södergård i Ramkvilla hvilken, tilltalad för fadersmord, anmälde sig såsom åklagare länsmannens Alfred Andersson enligt vederbörlligt förordnande samt den tilltalade förmyndare nämndemannen Johan Andersson i Höreda personligen, hvarjämte den tilltalade af fångbetjäning för Rätten inställdes.

Såsom biträde åt den tilltalade inställde sig andre länsnotarien Fritz Selmer enligt förut företedt förordnande.

Åklagaren företedde vederbörande fjärdingsmannens intyg att änkan Anna Katarina Magnidotter i Höreda Södergård den 24 nästlidne Februari erhålligt underrättelse om tid och ort för rannsakningens återupptagande, men änkan Magnidotter lät sig nu ej afhöra.

Till Domhafvande hade inkommit under den 22 sistlidne Januari utlåtande från läkaren vid straffängelset i Jönköping angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet och under den 11 nästlidne Februari Kungl Medicinalstyrelsens yttrande i samma ämne, hvilka handligar nu Föredrogos och voro af följande lydelse:

”Till Kungl Majts Befallningshafvande i Jönköpings län.

Den 26te och 30de etc ___ Bil Nr 97 dito A.

”Till Domhafvande i Västra härads domsaga, Säfsjö

Med öfverlämnade etc ___ Bil Nr 97 dito B

Åklagaren öfverlämnade målet till HRns pröfning under vidhållande af hvad förut från åklagarsidan andragits samt yrkade åläggande för den tilltalade att godtgöra statsverkets utgifter till rutinerna i målet och den tilltalades rättegångsbiträde samt för den rättsmedicinska besiktningen och liköppningen å den dräpade.

Den tilltalades förmyndare förklarade sig icke hafva något att erinra mot åklagarans ersättningsyrkande eller något vidare att i saken anföra.

Den tilltalades biträde, som förmälte, att den tilltalade sedan förra rättegångstillfället icke kunnat förmås att lämna några ytterligare upplysningar i saken, öfverlämnade målet till HRns pröfning under vidhållande af sitt föregående anförande och med hemställan, att den tilltalade på grund af Kungl Medicinalstyrelsens i målet afgifna utlåtande och med tillämpning af 5 kap 5§ Strafflagen måtte förklaras straffri samt att kostnaderna i målet måtte förklaras skola stanna å statsverket.

Den tilltalade lämnade obesvarade ordförandens frågor, huruvida de af den tiltalade förut i målet lämnade uppgifterna voro sanningsenliga samt huruvida den tilltalade hade något vidare att i saken andraga.

Den tilltalades biträde begärde ersättning föör sin instälelse denna dag med trettiofem kronor och tillerkändes i sådant hänseende fordrade beloppet att förskottsvis gäldas af allmänna medel enligt lagen den 14 Sept 1906.

Efter enskild öfverläggning meddelade HRn följande:

Genom den i målet förebragta utredningen finner HRn ådagalagt, att den tilltalade natten mellan den 23 och den 24 September 1912 i uppsåt att döda beröfvadt sin fader lifvet.

Däremot har i målet säker utredning icke kunnat vinnas därom, huruvida den misshandel hvaraf döden följt, af den tilltalade föröfvadts med berådt mord eller om densamma skett i hastigt mod.

Vid denna brist i utredningen måste antagas, att dråpet skett i hastigt mod.

Häradsrätten finner sålunda den tilltalade öfvertygad att hafva föröfvadt brott, som skolat för honom medföra ansvar enligt §3 kap 3 § 1 moment och 35 § strafflagen.

Men som den tilltalade, enligt hvad i målet är ådagalagt, vid dråpets föröfvande varit af sinnessjukdom beröfvadt förståndets bruk.

Förklarar HRn jämlikt 5 kap 5 § strafflagen gärningen strafflös; och öfverlämnas jämlikt Kungl Brefvet den 9 Mars 1826 åt konungens Befallningshafvande i Jönköpings län att om den tilltalade taga vård, så att han ej må blifva vådlig för allmänna säkerheten.

Jämlikt 6 kap 6 § Strafflagen förpliktas HRs den tilltalades förmyndare nämndemannen Johan Andersson i Höreda att af den tilltalades medel ersätta dels åklagaren länsmannen Almfeldt af honom utgifven lösen för provincialläkaren Dahlborgs i målet företedda intyg med fem kronor 45 öre och dels statsverket, hvad detsamma ålagts att af allmänna medel förskottsvis utgifva i ersättning för de af åklagaren i målet påkallade vittnenas inställelser och till den tilltalades af konungens Befallningshafvande förordnande rättegångsbiträde, äfvensom för den rättsmedicienska besiktningen och liköppning å den dräpte.

Afbidan därå, att detta utslag vinna laga kraft eller annorledes förordnadt varder, skall den tilltalade i häkte kvarhållas.

Talan mot detta utslag fullföljas i Kungl Majt:s och Rikats Göta Hofrätt genom besvär, hvilken skola sist innan klockan tolf å tjugonde dagen härefter, som, denna oräknad, blifver i avseende till mellankommande helgdag lördagen den 22 i denna månad, till bemälda Kungl Hofrätt ingifvas; dock att den tilltalade såsom häktad, därest han till ändrings sökande sig befogad finner, har att sin besvärsskrift, till författande hvaraf han må om biträde bör Konungens Befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet sig anmäla, inom nämnda tid aflämna till Konungens Befallningshafvande eller tillsyningsmannen, som vidare förfar enligt 12 § i -lagen den 14 Juni 1901. Försummar klaganden något af hvad sålunda bllifvit föreskrifvet, och visas ej inom ofvansagda tid laga förfall, stående Häradsrättens utslag fast.

Som ofvan
På Häradsrättens vägnar
Fredrik Landergren

Bilaga Nr 97 dito A

Till Kungl Majts Befallningshafvande i Jönköpings län

Den 26te och 30de sistlidne November fick jag handlingarna i målet mot häktade Johannes August Svensson från Höreda Södergård i Ramqvilla socken. Handlingarna utgöras af utdrag ur Vestra Häradsrätts Dombok den 14de sistlidne Oktober No 109 och den 4 sistlidne November No 170 samt trans- af samma Dombok den 20de sistl November jemte anhållan till läkaren vid förvarande straffängelse nu utlåtande angående nämnde häktades sinnesbeskaffenhet.

Ofvannämnde Domboks utdrag innehålla i hufvudsak följande:

att hemmavarande sonen Johannes August Svensson häktats den 24 Sept 1912 såsom skäligen misstänkt att hafva bragt sin fader, hemmansägaren Sven Johan Andersson, om lifvet;

att prästbeviset upptager den häktade såsom sinnesjuk, samt att han vore född den 4 Mars 1880 och ogift samt ej förekom i straffregistret, och att föräldrarna äro Sven Johan Andersson och hans hustru Anna Katarina Magnidotter;

att vid polisförhör den 24 Sept 1912 tvenne vittnen bekräftat, att samma dag omkr kl 8 f.m. hade en dräng kommit åkande och sagt dem, att han utanför backstugan Tummaled träffat Sven Johan Anderssons i Höreda hustru, som bedt honon anskaffa hjälp från Höredabyn, när hon ej vågade gå hem för sin sinnessjuke son, som under natte varit våldsam, hvarför vittnena omedelbart jämte nämnde dräng och ännu en person begifvit sig till hennes hem i Höreda Södergård och där funnit dörrarna låsta och fullständigt tystnad rådande; strax derefter hade ytterligare tvenne personer, tillika äfven tillkallats, kommit tillstädes, och en af dem, Johannes Pettersson, hade knackat på ytterdörren men fått något svar utan derpå gått till fönstret och tittat in utan att kunna se någon i rummet; knackningarna hade upprepats, därvid steg hördes i trappan från vinden, hvarpå dörren omedelbart öppnats af sonen August Svensson, då Johannes Pettersson hälsat god morgon och frågat, hur det stod till, hvarpå August Svensson svarat ”det är bra”; då en af de öfriga derefter frågat: ”hvar har du far och mor?”, svarade August Svensson: ”far är inne”, hvarpå han öppnat dörren till dagligstugan, så alla de närvarande gått i rummet; August satte sig på en stol utan att yttra något, och en af de närvarande, Johannes Johansson i Höreda, hade gått fram till sängen och funnit Sven Johan Andersson liggande där, öfverskjöld af blod och liflös, hvarpå de allesammans iakttagit, at han var sargad och sönderslagen i ansiktet; samt att han var död, Johannes Johansson hade derpå sagt till August Svensson: ”hvad har du gjort med din far?”, hvarpå han ej fått svar; då han till sagt August, och de skulle gå ut och komma utanför dörren frågat honom, dels ”hur har detta gått till”, då August S svarat: ”hvem vet, hvad som kan hända i mörkret”; samt dels om det varit några hos dem om natten, hvarpå August S ej gifvit något svar och sedermera ej kunde förmås att yttra ett ord om händelsens förlopp vare sig i hemmet eller under transporten derifrån men väl varit meddelssam, när man talade med honom om skördearbete, jakt mm; vittnena hade iakttagit, att August S var blodig i kläderna och å trätofflorna och hade sig bekant, att August S under de senaste 12 åren flera gånger varit sinnessjuk samt några dagar före förra julen intagits å sinnessjukafdelningen i Eksjö och vårdats där under påföljande 3 månader, samt hvar för sig märkt, att han unde de närmaste dagarna sett besynnerlig och skygg ut, så att de varit rädda för honom samt ryktesvis hört, att han flertal gånger hotat fadern ill lifvet;

att vid förhör med den tilltalade denne ej kunde aflockas ett ord om själfva handlingen eller om sina lefnadsomständigheter mer än, att han hette ”Johannes August Svensson och var 32 å gammal”; han stirrade slött och likgiltigt framför sig; vid visitationen å honom i iakttogs å rocken flera rätt stora och färska blodfläckar samt å näsbenet ett mindre sår;

att vi den 25 Sept 1912 af kronolänsmannen förrättad undersökning och förhör i Ramqvilla Södergård å platsen på brottets begående iakttogs, att den döda kroppen låg i en soffa i ett hörn vid väggen på venstra sidan med ansigtet mot väggen, att i högra ansigtshalfvan som vette uppåt, befanns ett skärsår, som sträckte sig omedelbart under hakan från struphufvudet till nackbenet och var så djupt, att struphufvudet och nackbenet voro blottade, samt å kinden ett skärsår, som sträckte sig från munnen till örat samt bakom örat ett sticksår, i pannan och hjässan flera mindre sticksår samt öfver högra ögat och deromkring ett krossår, uppkommit genom så kraftig stöt, att ögat var utslaget samt näsan och kindbenet krossade till en oformlig massa; å kroppen i öfrigt flera mindre blånader; i soffan en mängd blod samt väggen invid fullständigt deraf; å golfvet i samma rum tvenne större blodfläckar, den ena i dess midt, den andra närmare sängen; en yxa med rundad egg, s.k. käxla, samt e större plåtbeslagen näfversnusdosa, båda med färska blodfläckar och hårstrån, hade hittats, den förra nedtrampad i jorden utanför köksdörren, den senare ett stycke derifrån i närheten af den förbiflytande ån; dosan tillhörde August Svensson, och en yxa af samma beskaffenhet hade funnits å stället;

att den häktades moder, Anna Katarina Magnidotter, förhörts och uppgifvit, att sonen August, som under flera års tid varit sinnesrubbad och senast i början av samma år vårdats i Eksjö, på qvällen den 23 sistl September och äfven föregående dag hade visat sig underlig, hvarför hon varit rädd och ej kunnat sofva på natten, då öfverfallet på mannen skedde; sonen August hade kl 1 ifrågavarande natt stigit upp ur sin bädd, belägen i samma rum som föräldrarnas båda sofplatser, och hade sonen gått fram till fadern och knuffat till honom samt bedt att få ligga bredvid honom; på föräldrarnas uppmaning hade han dock gått tillbaka och legat till kl 4, då han ånyo stigit upp, tändt ljus, öppnat chiffonieren och derur tagit något, hvarefter han släckt ljuset och efter hvad modern kunde höra, närmat sig faderns soffa, hvarpå denne omdelbart börjat skrika och bedt hustrun skaffa hjälp, då hon i blotta linnet rusat till närmaste bebodda hus, där de gamla inneboende ej kunde bi- henne, hvarför hon fick vänta, tills folk anlände kl 8 på morgonen; sonen hade vistats i föräldrahemmet förutom någon kortare tid, då han varit borta på järnvägsarbete, under hvilken tid hon trodde, att sonen blifvit rubbad till förståndet;

att efter å den döde kroppen efter hemmansägaren Sven Johan Andersson företagen rättsmedicinsk obduktion, förättad den 2 Oktober 1912 af Provincialläkaren C.A. Florén, afgifvits det utlåtande, att nämnde Sven Johan Andersson måste hafva omkommit genom mot honom föröfvat våld etc;

att vid förhör med den tilltalade till en början åtskilliga frågor angående årsväxten och skördeförhållandena framställdes, då han enstafvigt besvarade en och annan fråga men lemnade flesta obesvarade, särskilt alla frågor rörande sina lefnadsomständigheter, förhållandet till föräldrarna och den sak, hvarför han tilltalats med undantag af, att han med ja besvarade framställda frågor, huruvida han och hans föräldrar bodde ensamma i hemmet och om de varit ensamma i huset den natt, då hans fader dödades; på fråga om snusdosan tillhörde honom, svarade han ja, och angående den s.k. käxlan yttrade han ”det finns en sådan hemma, men jag vet inte om det är den”.

att vid förnyadt förhör med den tilltalades moder denna berättat, att hon och hennes man ägde 1/8 mantal Höreda Södergård och voro i goda ekonomiska omständigheter, och att hemmanet skötts av dem med biträde af sonen, hvilken i allmänhet varit arbetsam och skötsam samt aldrig varit begifven på starka drycker; den tilltalade har varit fullt normal till sinnes ända till dess på ett eller två år sedan, då några dödat en honom tillhörig hund; han tycktes grubbla öfver hundens död. Sonen August hade ej hotat någon af föräldrarna men hade sett hotfull ut, att föräldrarna hade derför variit rädda för honom. Vid ett tillfälle omkring en månad före jul hade han varit mer än vanligt orolig, att fadern hade derför tillkallat hjälp att vakta honom; ungefär vid samma tid hade han slagit modern utan anledning i hufvudet med något tillhygge; hon hade alltid varit rädd för sonen och hade gått tyst undan för honom; vid ett annat tillfälle hade han utan att yttra något dragit med fingret tvärs öfver halsen först på fadern och sedan på sig själf och förmodade hon, att sonen därmed velat utvisa en tillämnad våldshandling;

att den tilltalades moder i en ingifven skrift berättat om mordförloppet, att fadern först klagat öfver, att han ej kunde sofva, hvarpå sonen gått upp och gifvit fadern några ”daskar” eller slag och sagt ”jag skall hjälpa dig att sofva”, hvarefter han lagt sig, men då det började dagas hade han åter gått upp och tagit en rakknif ur chiffonieren och dermed gått till faderns säng samt skurit halsen eller huggit till fadern;

att den tilltalades moder äfven vittnat, att sonen vid flera tillfällen uttryckligen hotat att taga lifvet af båda föräldrarna;

att ett vittne Johannes Pettersson utan förut omnämnda förhållanden berättat, att för något år sedan, då han i något ärense besökt den tilltalades hem, han funnit den tilltalade bunden vid sängen med en töm; på den tilltalades begäran hade han löst upp tömmen. Den tilltalades föräldrar hade då bedt vittnet ej lösa den tilltalade, enär de fruktade att han skulle springa bort. Vittnet hade stannat till kl 2 på natten och hade den tilltalade under tiden varit fullkomligt lugn. Vid ett tillfälle under hösten nästlidet år hade den tilltalades fader anmodat vittnet att medfölja honom hem för att vakta den tilltalade, enär denne var orolig, men äfven då hade den tilltalade visat sig lugn; hans sinnessjukdom var allmänt känd i orten, och grannarna i allmänhet undveko honom, då de voro rädda för honom. Båda den tilltalades föräldrar ansågos något underliga till sinnes, ehuru de ej kunde anses såsom sinnessjuka;

att vittnet Johannes —

(fortsatt sammanfattning av vad som avhandlats i domboken i detta mål)

Vid läkareundersökningarna hafva följande iaktagelser gjorts:

Angående sina lefnadsomständigheter gifver Johannes August Svensson mycket knappa upplysningar; han har gått i skola och derefter uteslutande sysslat med landtbruksarbete, dels i hemmet och dels såsom tillfälligt biträde åt andra i samma ort; vid 21 års åldern var han dock ute på järnvägsarbete, och då var han tillsammans med andra ungdomar samt var då äfven någon gång beskänkt af spiritelser[?], hvarpå han annars ej varit begifven; han råkade då i slagsmål, ”hvarefter han blef sjuk”. Han har mest velat vara för sig själf, ”sällan gått i kyrkan”, helst tagit sig en bok och läst hemma, ”då han känt sig lugnast”; han har ej exercerat, ty ”han blef frikallad af okänd orsak”. Angående den åtalade handlingen säger han, att modern ej kunnat begå den, ”ty hon och hennes man ha’ då aldrig varit osams”. Han säger sig ej vidare tänkt på eller sörjt äfven, att han far var död, ty ”det är ju ingen idé att tänka på, då får en bara ondt i bröstet” af det. Vid tal om samma ämne ser han ned eller åt sidan och – genast, att ”det har han ingen aning om”; ”det är väl inte godt att veta, när man ligger och sofver, hvad som händer”, yttrar han. Han tillägger vidare: ”det hade varit bäst att jag gjort som systrarne, gett mig af, så hade jag ej blifvit skylld för detta”. Han är vid samtal mycket tystlåten och allvarsam, en antydan till ett leende förekom blott en gång, då han tillfrågades, om han visste, att en obetydlig skelning förefans å hans venstra öga, och han ser nästan hotfull ut samt är ytterligt försigtig med afgifvande af svaren. Någon gång har det sett ut som om han velat komma fram med något nytt angående den åtalade handlingen, men just då man hoppats på ett gynsamt svar, har han sett ännu mer förtretad ut och tigit; vid samtal i andra stycken svarar han alltid, fastän motvilligt och långsamt. Han läser särdeles väl och skrifver någorlunda godt.

Status praesensi:

Intet abnormt förefinnes angående hufvudets form och storlek; kroppsbeskaffenheten är ganska stark med ett godt hull;

från blodomlopps- andnings- matsmältnings- urin och könsorganen intet att anmärka; kroppstemperaturen är normal (37.1)

Pupillerna lika stora, medelstora; å venstra ögat en ringa skelning utåt; hans utseende motsvarar ej åldern, då han ser mycket äldre ut; han är foglig, stillsam, envis och betydligt sluten;

hans uppfattning och uppmärksamhet äro mycket goda;

hans minne deremot å vissa hänseenden mindre godt;

han är renlig, har god sömn och matlust; har något lust till arbete, då han flera gånger frågat efter sådant; hans rörelser äro långsamma; reflexer normala; inga själviska sinnes- eller tankevillor.

På grund av ofvannämnda af mig gjorda iakttagelser och med stöd af rättegångshandlingarna får jag utgifva följane utlåtande: att häktade Johannes August Svensson från Höreda Södergård i Ramqvila socken vid den åtalade handlingens utöfvande varit i saknad af förståndets bruk, hvilket härmed på heder och samvete intygas

Jönköping den 18 Januari 1913
Gustaf Rundquist
Fängelseläkare

Bilaga Nr 97 dito B

Kungl Medicinalstyrelsen

Inkom den 11 Febr 1913

Till Domhafvanden i Västra härads domsaga, Säfsjö.

Med öfverlämnande af handlingarna i rannsakningsmålet angående häktade johannes August Svensson från Höreda Södergård i Ramkvilla socken, tilltalad för att hafva bragt sin fader, hemmansägaren Sven Johan Andersson därstädes om öifvet, har Ni uti skrifvelse den 22 januari 1913 anhållit om Kungl Medicinalstyrelsens utlåtande rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

Uti ett handlingarna bifogadt utlåtande af den 18 januari 1913 har fängelseläkaren Gustaf Rundqvist förklarat, att Johannes August Svensson vid åtalade handlingens utförande varit i saknad af förståndets bruk.

Efter att hafva tagit handlingarnas innehåll i öfvervägande får Kungl Medicinalstyrelsen härmed afgifva det utlåtandet, att Johannes August Svensson, för hvilken läkarbetyg för intagning å sinnesjukhusanstalt den 4 december 191 blifvit utfärdadt, vid tiden för åtalade handlingens begående varit af sinnesjukdom beröfvad förståndets bruk.

De remitterade handlingarna återställas härmed. Stockholm den 28 januari 1913.

På Kungl Medicinalstyrelsens vägnar:

Rickard Henbeck, Fredrik Brinwall, Alfred Petrén