Att kasta upp, det vill säga kräkas, under pågående gudstjänst i kyrkan var naturligtvis en skamlig hädelse i 1700-talets Sverige. Men att även den världsliga makten brydde sig och stämde till åtal på häradstinget är kanske något förvånande. Här är berättelsen om Mattis Svensson från byn Hökhult i Fröderyds socken i hjärtat av det småländska höglandet.

Församlingsborna i den lilla socknen Fröderyd hade som vanligt samlats till gudstjänst i kyrkan denna söndag som inföll den siste oktober 1762. Kyrkan var välbesökt, som brukligt var. Denna söndag var det även begravning av en gammal sockenobo från Hökhult.

I kyrkan satt man i strikt ordning, männen på ena sidan och kvinnorna på den andra. Det var noga reglerat var bönderna och tjänstefolket satt, eller snarare stod. Det var ståplats i kyrkan på denna tid. Det finns en bevarad men odaterad bänklängd från Fröderyd kyrka. Den bör ha varit från åren kring slutet av 1600-talet till det första decenniet av 1700-talet. I denna finner man att prästgården hade de främsta bänkraderna, vilket inkluderade även gårdens drängar och pigor. Hökhult Södergård hittar vi på nionde bänkraden för både man- och kvinnfolket, som man kallade det. Nya bänklängder hade säkerligen upprättats sedan dess, med skiftad ordningen så att gårdarna turades om att få vara längre fram.

Gudstjänsterna kunde förr i tiden vara nog så långa och tröttande. Det kunde tidvis bli en hel del spring in och ut ur kyrkan, till prästens förtret. Man gick tillfälligtvis ut på kyrkbacken för att träffa vänner och utbyta skvaller. Och kanske ta sig en sup.

Bland besökarna denna söndag fanns en ung dräng (ogift man), Mattis Svensson, och han kom från Hökhult Södergård. Han stod i Flathults bänk tillsammans med en annan dräng från samma by; den jämnårige Per Simonsson från Hökhult Norrgård. Mattis var överförfriskad och hade druckit för mycket. Egentligen borde han inte vara här, men han hade på morgonen varit med i bärarelaget som bar kistan med den döde som skulle begravas från Hökhult. Kanske hade även Per Simonsson varit med i bärarelaget.

Fjärdingsmannen Sven Arnoldsson, från Ljunganäs Nilsgård, lade märkte till Mattis tillstånd och bad honom gå ut ur kyrkan. Mattis gjorde som han sade och gick ut. Kanske tog han ytterligare en sup där han stod en stund på kyrkbacken? Hursomhelst, Mattis gick in i kyrkan igen men mådde allt sämre och kräktes! Eller kastade upp, för att använda den tidens språkbruk.  Nog för att det förr kunde vara stökigt i kyrkan, men detta var  något utöver det vanliga!

Mattis var näst yngst i en barnaskara på nio barn, varav två hade dött i spädare åren. Äldsta systern Karin var nitton år äldre och hade redan flyttat hemifrån, liksom alla de övriga äldre syskonen. Kvar hemma på gården var endast Mattis med den fem år yngre systern Ingrid, för övrigt en anmoder till mig.

Hökhult Södergård, hade brukats av familjen i generationer. Den hade gått vidare genom Mattis morfar, Olof Persson (1644-1729).  I granngården (Assargård) bodde Mattis moster som numer var änka och brukades till sin son (Börje Håkansson), alltså Mattis kusin.

Båda föräldrarna var ännu livet. De var Sven Jonsson och Ingrid Olofsdotter och var till åren komna; Sven var nära 70 år och Ingrid 62. Han hade för sin ålder god hälsa, men var sedan många år halt på högra benet på grund av värk i låret. Deras äldsta barn hade som sagt flyttat ut och hade, såvitt jag kunnat finna, egna gårdsbruk. Näst äldsta dottern Sara var sedan mer än tjugo år tillbaka gift med Jonas Månsson. Han var rusthållare och kom från granngården i samma by; Norrgård. De hade tre barn. Jonas hade under de senaste två åren känt sig svag i benen, och på våren detta år hade han blivit sämre och låg stadigt till sängs. Han avled denna sommar, 1762, med ”mycken wärk och wredemod, som lärdt honom at något känna gud och sig sjelfwer, och ropa til gud om förlossning”.

Förutom äldsta dottern Karin, som jag inte lyckats följa, var de tre andra äldre barnen gifta i Slageryd (Bäckaby socken), Frisnäs (Skepperstad socken) och Hjälmhester (Lannaskede socken).

Sven och Ingrid hade som sagts begåvats med nio barn, och sju av dem uppnådde vuxen ålder. Att så många överlevt de kritiska barnaåren var tämligen ovanligt vid denna tid, då barnadödligheten var minst sagt skyhög. Men man kan man inte säga att samma lycka följde med nästa generation. Av deras 24 barnbarn som föddes under en period av 28 år, dog 12 av dem i unga år.

Efter 45 års äktenskap och eget gårdsbruk var det dags att överlåta gården till nästa generation. Kvar hemma fanns ju nu endast de två yngsta och ogifta barnen; den 26-årige sonen Mattis och den 20-åriga dottern Ingrid. Eftersom Mattis redan skötte gårdsbruket, vore det naturligt om han övertog gården och bildade familj. Men till föräldrarnas stora besvikelse och sorg var Mattis en slarver och ofta begiven på fylleri. Därtill fick han tillsägelse av prästen och ”lofvat bättring”. Fröderyd var sedan 1760 utan kyrkoherde då denne avlidit, och den nye, Andreas Colliander, hade ännu inte tillträtt tjänsten. Så den som tillrättavisade Mattis kan ha varit komministern i Bäckaby, Jonas Wickell.

Mattis hade gott förstånd och kunde läsa i bok. Med bok på den här tiden avsågs oftast Luthers katekes och bibeln. Fadern Sven var varmt religiös och hade ”godt minne til at behålla både Evangelier och Psalmer och at läsa utan til”. Han var till kyrkan om söndagarna och bevistade gudstjänsterna så ofta han kunde. På ålderns höst, när krafterna tröt, blev det dock alltmer sällan. Så sorgen över sonens beteende var därför desto större.

Uppkastningen i kyrkan gick inte obemärkt förbi och säkerligen talades det om det i bygden lång tid efteråt. Och det störde inte bara den kyrkliga världen, utan det fick också ett rättsligt efterspel. Händelsen anmäldes till länsman Renbom, vilken kallade Mattis till häradstinget. Torsdagen den 10 mars följande år, 1763, tog sig Mattis till Komstads tingshus, som ligger några kilometer väster om dagens Sävsjö. Det var här tingen i Västra härad höll till. Tingshuset, som var tämligen nytt och byggt omkring 1734, finns fortfarande kvar.

Efter en nervös väntan var turen äntligen kommen då Mattis sak skulle fram för häradsrätten. Länsman Renbom, som även var kärande i målet, återgav händelsen för rätten. Mattis hade denna söndag varit med och burit lik från Hökhults by till Fröderyds kyrka. Det var den gamle Olof Persson i Södergården som hade avlidit föregående vecka och som skulle begravas denna söndag i Fröderyds kyrka. Mattis berättade att han blivit undfägnad sprit; tvenne supar brännvin och ”och litet dricka men eij warit deraf rusig”. Han med all sannolikt bjuden på detta i sorgehuset. Vidare berättade Mattis, när han satt där i kyrkan, liksom en ”swindel honom åkommit” och orsakat uppkastningen.

Häradsrätten noterade att länsman Renbom inte hade kallat in dem som satt närmast Mattis kyrkan som vittnen. Han hade inte ”inhämtat herr kyrkoherdens utlåtelse, eller andra som warit med i sorghuset”. Länsman Renbom hade emellertid skrivit till kyrkoherden Colliander i Fröderyd den 5 mars, men han var försent ute och hann inte få svar. Det visade sig heller inte möjligt att få vittnena att inställa i Komstad på så kort varsel under pågående ting. Häradsrätten beslöt därför att målet skulle skjutas upp till nästa ordinarie ting. Länsmannen hade uppenbarligen inte förberett detta mål särskilt väl!

Mattis lommade iväg hela vägen hem till Hökhult, och berättade för sina föräldrar hur det hela hade avlöpt. Att det inte var över utan skulle fortsatta vid nästa ting.

Men ödet ville annorlunda. Mattis insjuknade hastigt om söndagen den första maj. Knappt en vecka senare på Stora Böndagen, då den nyligen tillträdde pastorn Andreas Colliander var på väg från Bäckaby tittade han in till Mattis där han låg i sin sjuksäng. Där försökte pastorn förmå Mattis att avge syndernas bekännelse, men det verkar inte som om han var så medgörlig på den punkten. Men pastorn verkade ha viss förståelse, då det i Mattis dödsruna står ”fast han icke kunde weta, huru (han) snart blifwit hädankallad”.

Vid Mattis säng bad föräldrarna böner för honom. När soten sedermera ansatte honom än hårdare, insåg Mattis att slutet var nära förestående. Han bad därför sina föräldrar, eller mer troligt hans yngre syster Ingrid, att kalla på prästen för att en sista gång få nattvarden på sin dödsbädd. Han säges ha ”suckat (bett) til gud” och somnade sedan lugnt in, efter två veckors sjukdom. Mattis blev 27 år gammal. Han begravdes på Fröderyds kyrkogård annandag Pingst. Men dessförinnan skrev pastorn ett brev till länsman Renbom, om denne hade någon invändning att Mattis skulle få en vanlig begravning med sedvanliga hedersbetygelser. Förr i tiden begravdes självspillningar (självmördare) eller andra människor med tvivelaktigt leverne i tysthet, som man kallade det. Men länsmannen svarade aldrig, så Mattis fick en vanlig begravning. Till föräldrarnas lättnad, om de alls visste om pastorns betänkligheter.

Hur gick det sedan? Jo, lillasyster Ingrid gifte sig året därpå med Johan Danielsson från Fröset Backegård. De bosatte sig i Hökhult Södergård och fick där tio barn. Föräldrarna gick bort de närmaste följande åren. Sven dog 1766 i ”stillhet, efter en anständig lefnad”. Det sista halvåret av sin 73-åriga levnad hade han ”warit sängliggande af wärk i högra handen och låret”, som de senaste två åren varit uppsvullna. Modern Ingrid dog litet drygt ett år därefter. Hon hade ”i 20 års tid dragits med Bröstqwaf”, insjuknade hastigt och dog fyra dagar senare.

Källor

1. Dödbok 1763 (Mattis): Fröderyd C:3 (1754-1801) Bild 156 / sid 305
2. Dödbok 1766 (Sven Jonsson): Fröderyd C:3 (1754-1801) Bild 164 / sid 321
3. Tingsmål 1763-03-10: Västra häradsrätt AI-102, Nr 144
4. Sockenstämmoprotokoll 1763-03-06, 13: Fröderyd (F) KI:1 (1754-1800) Bild 550 / sid 100

Mer källuppgifter om familj med mera finner du i min databas.