Under perioden 1555-1730 utspelade sig många olika slags händelser i Bäckaby socken som togs upp i tinget och som speglade tidens sociala strukturer, värderingar och rättssystem. Från stulna oxar, falska anklagelser och olovliga kärleksförbindelser till blodiga slagsmål och hätska grannfejder – domböckerna ger oss en inblick i en tid där hedern var ovärderlig och straffen kunde vara hårda.

Inledning

Jag har sammanlagt granskat 137 mål som behandlades vid Västra härads ting och där minst en bäckabybo var inblandad. Dessa spände över ett brett spektrum av ämnen, från tvister och sexuella överträdelser till brott mot kyrkliga normer, stölder och våldsbrott. Många av dessa mål resulterade i fällande domar, men långt ifrån alla. I flera fall friades de anklagade, eller så nåddes en förlikning när parterna hade lugnat sig och enats. Varje kategori erbjuder en fascinerande inblick i dåtidens samhälle och dess syn på rättvisa, moral och rätt och fel.

I Sverige var bevisreglerna i straffprocesser stränga och övervakades av hovrätterna. Fällande dom krävde full bevisning, antingen genom två samstämmiga och habila vittnen eller genom bekännelse. Vittnen behövde vara minst 15 år och omdömesgilla, och kvinnor var lika vittnesgilla som män. Ett vittne eller indicier räknades som halv bevisning och räckte inte för fällande dom. I grova brottmål, där frikännande undveks, överlämnades ofta saken till hovrätten som kunde utdöma mildare straff, som kyrkoplikt, risslitning, förvisning eller fängelse, med förhoppning att Gud skulle avslöja sanningen.

Nedan följer ett urval av tingsmål, uppdelade i olika kategorier. För den som vill fördjupa sig ytterligare i samtliga rättsfall finns dessa att läsa här:

Brott och straff i Bäckaby 1555-1610

Brott och straff i Bäckaby 1611-1660

Brott och straff i Bäckaby 1661-1687

Brott och straff i Bäckaby 1688-1706

Brott och straff i Bäckaby 1707-1730

Bäckabys äldsta kända brottslingar

De allra första dokumenterade brotten i Bäckaby socken är från 1555. Då sakfälldes (dömdes) inte mindre än sex bäckabybor på tinget för Kilbo fjärding som omfattade socknarna Fröderyd, Bäckaby, Ramkvilla och Skepperstad. Fjärding syftade på en ursprunglig fjärdedel av Västra härad.

Bengt i Åskog dömdes för att stulit ett rävskinn från sin granne när det hängde på tork och fick böta en oxe. Per i samma hemman var uppenbarligen i maskopi med Bengt då han dömdes för att ha undandolt (gömt) rävskinnet. Per i Gudmundsås dömdes för att ha flått samma räv och även ha undandolt den och för det fick han böta 4½ marker. Omständigheterna kring dessa brott är mycket knapphändig, eftersom källan utgörs av räkenskaper där endast de böter som tillföll konungen – en tredjedel – registrerades.

Bäckaby tillhörde Västra Härad, och från och med 1611 finns bevarade domböcker som ger mer detaljerade uppgifter om brotten än de tidigare saköreslängderna. Inledningsvis var målen få och summariskt nedtecknade, men med tiden blev domböckerna allt mer omfattande, både i antal ärenden och i detaljrikedom. Denna utveckling kan delvis förklaras av en växande befolkning, men troligen också av att fler tvister och mål fördes inför tinget. Domböckerna innehåller inte bara ärenden som ledde till fällande domar, utan även redogörelser för förlikningar och frikännanden, vilket ger en bredare bild av rättskipningen och samhällslivet.

Den första dokumenterade bäckabybon som dömdes i den äldsta bevarade domboken för Västra härad var Nils i Rösås. Vid vintertinget i Årset, Fröderyd socken, dömdes han till 40 marks böter för olaga jakt på rådjur. Han nekade till ytterligare jaktbrott och utfäste en 12-mannaed till nästa ting för att styrka att han inte hade jagat fler djur än det rådjur som han erkänt. Denna ed gjorde han på sommartinget i Mejensjö i september samma år och uppgav att han ingalunda ”flere diur än i förlijden Wintras bötte för skotit haffuer”.

Om våldsbrott

Bäckabyborna synes ha varit ett tämligen stillsamt och fredligt släkte, men emellanåt kunde en osämja övergå i handgemäng med knuff och knytnäve. Ett sådant exempel är från 1676 i Slageryd då Josef Jonsson och drängen Erland Svensson blev ovänner. Vem som började och vad de egentligen bråkade om lär vi aldrig få veta. Men enligt Josef hade Erland anklagat honom att så på den fälla som hans far, Sven Skräddare en gång huggit upp. Bråket eskalerade när Erland beskyllde Josefs hustru, Malin Persdotter, för att ha stulit rovor från dem. Beskyllningarna och ordväxlingarna urartade en dag till handgemäng. Josef slog till Erland och kallade honom för ”horerijdare”, syftandes på att Erland lägrat konan Ingrid året dessförinnan. Erland slog tillbaka och drog Josef i håret. Saken togs upp på tinget och både Josef och Erland dömdes att böta tre mark vardera för slagsmålet. När det gällde tvisten om fällan, fick Josef behålla den eftersom han hade redan sått där och inför rätten ”bedyrat att (han) hafwra hugget henne”.

Inga mord eller dråp ägde rum inom socknen, åtminstone inte fram till 1730. Dock var det vid två tillfällen en hårsmån att så hade skett. Första gången var 1623. Anders i Sandebo hade suttit och druckit öl tillsammans med Bengt i Bäckaby, men av någon anledning hade han lämnat stället och givit sig iväg för att söka upp fjärdingsmannen Jon Andersson i Rösås. Väl framme steg han in i Jons stuga och högg åtta till tio hugg med sin värja. Lyckligtvis hade Jon strax dessförinnan gått ut och ingen kom till skada. Anders, i sitt berusade tillstånd, upptäckte detta men han innan han gick sin kos tilltvingade han sig ett stop öl som han drack upp! För detta tilltag dömdes han till 40 mark i böter enligt Edsöresbalken.

Den andra allvarliga händelsen inträffade nästan ett hundra år senare i Puketorp. I början av 1700-talet bodde här soldaten Daniel Persson Hall och hans rotebonde hette Nils Karlsson. De var ovänner och denna osämja sträckte sig flera år tillbaka i tiden och den 13 januari 1717 kulminerade konflikten. Soldaten Daniel Hall anföll Nils Karlsson med sin värja på en äng utanför byn och orsakade fjorton sår på Nils huvud, lår och rygg. Nils överlevde angreppet men var svårt skadad och svävade mellan liv och död i flera veckor. På hösttinget dömdes Daniel för att ha skadat Nils i hastigt mod; alltså utan planering eller uppsåt. Han fick böta 48 mark för fyra köttsår och göra offentlig avbön samt ersätta Nils med fem daler silvermynt för sveda och värk. Då Daniel inte kunde betala böterna omvandlades bötesstraffet till spöstraff. Nils blev utan ersättning, men häradsprofossens hårda spö mot soldaten gav honom säkerligen stor tillfredsställelse.

Läs hela historien i: Överfallet i Puketorp: soldatens hugg mot rotebonden

Om falska beskyllningar och förtal

I början av 1647 nedkom Ingeborg Torsdotter i Åslatorp med ett barn, men det var till föräldrarnas stora sorg dödfött. Pigan på gården, Gertrud Jonsdotter, spred elaka rykten om att Ingeborg hade dödat barnet och att maken Jöns inte var barnets far. Ryktena nådde hela socknen, och Ingeborg, Jöns och Gertrud kallades till tinget för att ställas till svars. Under rättegången svor Jöns eden att han var far till barnet och försvarade Ingeborg, medan Gertrud drog tillbaka sina påståenden och erkände att hon inte hade några som helst bevis. Tingsrätten hade inga svårigheter med att förklara ”Ingabor frij” för ”sådana mistanke wanryckte ath wara sins fosters med willie dödz wållande”.

Läs hela historien i: Barnamordet i Åslatorp – ett illasinnat rykte?

En försvunnen ko gav upphov till ett långvarigt och skadligt rykte i Slageryd, som plågade två oskyldiga män i över sjutton år. De utpekade, Per Persson och Nils Jönsson i Östergården, drabbades hårt i en tid då heder och ära var ovärderliga, och skvaller lätt spreds i hela bygden. Allt började 1701 när en ko försvann från Lilla Hättebo, en gård som tillhörde en korpralshustru. Hon såg två män dra en ko, och även om hon inte pekade ut någon, blev detta startskottet för ryktet att Per och Nils stulit kon. År 1711 flammade ryktet upp igen när grannhustrun Sara Simonsdotter kallade Per för ”Creaturs och Boskapztiuf”. Per stämde henne för förtal men förlorade. Året därpå anklagades Nils av en annan granne. Först på vintertinget 1718 fick de båda bönderna upprättelse. Efter år av kamp förklarade tingsrätten dem ”för detta ogrundade rychte alleles befriade ”.

Läs hela historien i: Den stulna kon – sjutton år av vanrykte

Om sexualbrott

Påvel i Gudmundsås åkte dit för ett av de vanligaste brotten och som kom att uppta en stor del av tingsrättens domar de kommande århundradena. Han fick böta två oxar för hor, det vill säga olovligt (sexuellt) umgänge där den ena parten var gift.

Det i särklass vanligaste brottet på den här tiden var sexualbrotten. De stod för vart tredje av alla ärenden som behandlades på tinget. Lönskaläge var den lindrigare formen som innebar sexuellt umgänge mellan ogifta personer och straffet var kännbara böter följt av den uppenbara kyrkoplikten. Desto allvarligare såg man på otrohet. Enkelt hor kallades det då endast en av de inblandade personerna var gift. Detta betraktades som en allvarlig synd och ett brott mot äktenskapet, men det var mindre strängt än dubbelt hor som var otrohet där båda de inblandade personerna var gifta, dock inte med varandra.

Synen på horsbrott skärptes från 1607-1608 genom införandet av den så kallade mosaiska rätten av Karl IX och som då gav dödstraff.

De första från Bäckaby socken som fick erfara den strängare synen på äktenskapsbrott var Jon Andersson från Rösås och Cecilia Bondesdotter från Åskog, vilka tillsammans med kyrkoherden herr Håkan ställdes inför tinget 1615 för begånget horsbrott. Jon kom undan med dryga böter och han erbjöd sig att betala 60 daler som ersättning för sin synd, mycket tack vare att hans hustru tillika med allmogen i hela häradet bad för hans livs skonande. Jon synes ha haft det dåligt ekonomiskt ställt då han i saköreslängden omnämns som barfattig vilket är ett äldre ord som betyder utfattig. Herr Håkan och Cecilia dömdes båda till döden för enkelt hor, men herr Håkan benådades av hovrätten. Men det var det ingen som bad för Cecilia. I tingsrättens dom fanns inga förmildrande omständigheter, tvärtom, man underströk hennes dåliga karaktär och leverne. Hon var en lösaktig och slem kona som ofta bedrivit ”många grofwa Laster och synder” och ingen bättring var att vänta. Detta i bjärt kontrast till de många förmildrande omständigheter som tingsrätten bemödade sig om att skriva om den gamle kyrkoherden. Rättsfallen avslöjar tidens normer där män ofta kunde åberopa tolvmannaeder för att rentvå sig, medan kvinnor inte sällan stigmatiserades. Samma år spreds rykten om att Cecilia haft förbindelser med ytterligare tre män, men dessa friades genom eden. Kanske fick Cecilia sitt dödsstraff verkställt och hon är då den enda – åtminstone fram till 1730 – den enda bäckabybon som avrättats.

Ytterligare två gånger dömdes bäckabybor till döden för enkelt hor och lika många gånger mildrades de av hovrätten som regelmässigt omvandlade dessa dödsstraff till dryga böter. Detta förfarande förenklades genom 1653 års straffordning, som gav tingsrätterna möjlighet att direkt utdöma böter i enlighet med hovrättens tidigare praxis. Jon Nilsson från Hättebo hade flera utomäktenskapliga förhållanden under sina sista tio levnadsår i början av 1700-talet. Han gifte sig först med Kerstin Jönsdotter, men efter hennes död 1696 inledde han flera andra förbindelser. Under vintertinget 1704 avslöjades hans första otrohetsaffär med Ingrid Månsdotter, vilket resulterade i böter för Jon och skamstraff för dem båda. År 1708 dömdes Jon till döden för dubbelt hor med Elin Nilsdotter, men straffet omvandlades till gatlopp och risstraff för honom och Elin. Efter att hans andra hustru Malin avled fortsatte Jon sitt oförbätterliga mönster av otrohet.

Läs hela historien i: Jon Nilsson och hans sex kvinnor

Det allra vanligaste ärendet inom denna kategori var emellertid lönskaläge ung piga blivit med barn och där det bevisligen förekommit vad som kallades ”olovlig beblandelse”. Åtal för lönskaläge förekom i princip endast när det resulterade i graviditet, eftersom det annars var svårt att bevisa. Straffet bestod vanligtvis av böter och offentlig syndabekännelse, den så kallade ”uppenbara skriften”, under en söndagsgudstjänst. Om den dömde saknade pengar kunde spöstraff utdömas.

När kvinnan skulle föda var det vanligt att de närvarande kvinnorna, i hennes utsatta stund, försökte pressa fram ett erkännande om vem barnafadern var. Om mannen var av det hederligare slaget erkände han faderskapet, betalade hennes böter samt erlade ersättning för barnets föda under uppväxten. Men om han nekade var det i det närmaste omöjligt att fälla honom. Och många var de gånger då han hade lovat henne äktenskap, ett löfte som sedan inte hölls och hon stod ensam med barnet och skammen.

Den unge drängen Karl Persson i Bäckaby umgicks alltför intimt med pigan Karin och resultatet blev ett barn. Därför dömdes Karl på vintertinget 1634 att böta 40 mark. Året därpå hade Gudmund Persson i samma by ”besovit” pigan Anna Börjesdotter och gjort henne med barn som hon fött. Båda erkände brottet men då Gudmund hade lovat att kompensera henne, halverades hans bötesstraff till 20 mark. Bötessumman motsvarade lite drygt 1½ tunna råg. Troligen var dessa båda unga män söner till den gamle ryttaren Per Gudmundsson och Estrid Jonsdotter i Bäckaby.

Ingegärd Persdotter, piga på Säby, inledde 1702 en kort romans med drängen Måns Jonsson, vilket resulterade i graviditet. Hon tvingades lämna sin tjänst och återvände till sin mor på ryttartorpet, där barnet föddes men dog två dagar senare. Vid tinget erkände paret lägersmålet och dömdes till böter och kyrkoplikt. Ingegärd gifte sig senare med soldaten Bengt Zakrisson Bäckman och avslutade sitt liv som respekterad änka i Korsberga vid 74 års ålder.

Läs mer om henne i inlägget: Ingegärd och Måns – en kort romans med konsekvenser

De flesta unga kvinnor som begick lönskaläge gifte sig aldrig och tvingades försörja sig som tjänstefolk. När ålderdomen kom och de saknade egna barn som kunde ta hand om dem, var de ofta hänvisade till stöd från socknens fattigkassa.

Under 1700-talets första decennier, i skuggan av det Stora nordiska kriget, rörde sig soldater och ibland även krigsfångar i bygden, där de periodvis låg inkvarterade. Den stora bristen på män, eftersom många var ute i kriget, bidrog till en ökning av lönskaläge och hor med änkor, ofta ackompanjerat av fagra löften om äktenskap. Ett exempel på detta är från 1707 då 27-åriga Kerstin Bengtsdotter från Lilla Sandebo mötte den saxiske krigsfången Kristoffer Georg Buth som var inkvarterad i grannsocknen Ramkvilla. Trots språkbarriärer växte en förälskelse fram, och Kristoffer gav henne en förgylld psalmbok, tyg och en saxisk peng som bevis på sina avsikter att gifta sig och ta över hennes fars torp. När Kristoffer skulle förflyttas intensifierades deras möten, vilket ledde till att Kerstin anklagades för lönskaläge. Vid hösttinget 1707 friades hon, med stöd av sin far och vittnesmål från löjtnant Adolf Rosenquist, som intygade Kristoffers avsikter. Hon fick rätt att gifta sig med honom, men Kristoffer återvände aldrig. Kerstin väntade förgäves, försvann ur kyrkböckerna efter 1710, och torpet övertogs istället av hennes bror Johan.

Läs mer i inlägget: Flickan och den saxiske krigsfången

Om tjuveri

1577 dömdes Per Eriksson i Slageryd att å sin hustrus vägnar att betala två oxar för hennes ”snapperij”, det vill säga snatteri. Denne Per Eriksson brukade frälsehemmanet som senare kom att kallas för Östergården.

Anklagelser om stöld dök då och då upp på tinget men i de flesta fall var beskyllningarna grundlösa eller saknade tillräckligt med bevis för en fällande dom.

Under pågående söndagsgudstjänst 1696 ägde en stöld rum hos ryttaren Sven Nilsson och hans hustru Ingrid Månsdotter i Rösås då de var i kyrkan. När de kom hem upptäckte Sven att någon hade stulit en mark och två öre silvermynt från dem. Misstankarna riktades snabbt mot grannen Jon Persson, en ogift man i samma by. När Sven konfronterade honom erkände Jon sitt brott och återlämnade de stulna pengarna. Men trots erkännandet beslöt Sven att gå vidare rättsligt och kontaktade en nämndeman för att få Jon stämd till tinget. Jon försökte hålla sig undan rättegången men greps av fjärdingsmannen och fördes fastkedjad på en kärra till tinget i Vrigstad. Där erkände han återigen sin skuld och dömdes till att betala tre gånger värdet av det stulna beloppet, samt ersättning för fjärdingsmannens insats. Händelsen blev ett samtalsämne i bygden, men efter domen ansågs Jon ha sonat sitt brott.

Läs mer i inlägger: De försvunna silvermynten – stölden under gudstjänsten

Under allhelgonahelgen 1723 upptäckte Per Persson i Bäckaby Storgård att hans två oxar hade försvunnit från ängen. Efter intensivt sökande insåg han att de var stulna. Ögonvittnen rapporterade att Jonas Assarsson från Ramkvilla hade setts föra bort ett par oxar. Per konfronterade Jonas, som skamset erkände stölden. Jonas hade lett oxarna ut ur byn och sålt dem till en bonde för 30 daler silvermynt. För att dölja stölden köpte Jonas ett par andra oxar för 36 daler smt. Per och Jonas förliktes genom att Jonas satte sina nyinköpta oxar i pant för de stulna. Men Per var inte nöjd eftersom han ansåg att hans oxar var värda 40 daler silvermynt. Han ville ha antingen lika goda oxar eller 40 daler smt i ersättning. Därför anmälde han stölden för länsmannen, vilket ledde till en rättegång vid vintertinget 1724. Jonas, rädd för rättens dom, avvek han men fångades in. Tingsrätten dömde enligt 1653 års straffordning att Jonas skulle ersätta Per med ett par lika goda oxar och betala omkostnader. Vidare fastställdes oxarnas värde till 30 daler smt, samma summa som Jonas sålt dem för. Jonas dömdes också att plikta tre gånger stöldens värde, totalt 90 daler smt, vilket han inte hade någon som helst möjlighet att kunde betala. Därför omvandlades straffet då till ”15 par Spöö 3 slag af hwart par, [sedan] ståendes sedan uppenbara kyrkoplick”. Den arme Jonas fick alltså lida sammanlagt 45 under spöet – läs mer om vad det innebar i Kroppsstraff vid 1700-talets början.

Om trolldom och vidskepelse

Vidskepelse var djupt rotad bland allmogen, och vid Västra härads ting avhandlades genom åren flera mål som rörde signeri (besvärjelser) och lövjeri (trolldom). Dessa anklagelser kunde exempelvis handla om att någon påstods ha orsakat skada på andras boskap genom magiska eller övernaturliga metoder.

Från Bäckaby finns endast ett fåtal sådana fall omnämnda och de var beskyllningar utan stöd av vittnen. Men den allvarligaste var nog då Per Gudmundsson på självaste julaftonen 1627 begav sig till Åskog för att försöka medla i syskonen Nils Sigfridssons och Karins träta. Per var utskickad av kyrkoherden i Fröderyd, Nicolaus Bringius eftersom det sedan en lång tid rått osämja syskonen emellan och nu hade Nils beskyllt sin syster för att vara en trollpacka. En allvarlig anklagelse på denna tid som kunde ge dödstraff. Nils sade om sin syster att ”den hon hafuer ondt, dhen skeer och så”. Per var emellertid inte särskilt lyckosam i sitt medlingsförsök, för i februari följande år togs saken upp på Västra härads vinterting. Nils tillfrågades om han kunde bevisa sina beskyllningar. Han sade då att Karin ”hade låfuat Peer i Beckaby onndt och strax der efter föll hann och slogh armen af sigh”. Dessutom hade hon lovat ont till Bonde i Erikstorp i grannsocknen Södra Solberga, och ”strax störte en koo för honom”. Både Per och Bonde vittnade om sina olyckor, men om Karin lovat dem ont eller inte visste de inget om annat än broderns ord. Rätten fastslog att inte heller någon av hennes grannar hade hört något av att hon önskade någon ont, utan detta var ”af broderens afund Uptäncht wara” på grund av deras långvariga träta. Karin friades men Nils dömdes till 40 daler i böter.

Läs mer i inlägget: Ryttaren Per Gudmundsson i Bäckaby

Om tvister

Gudmund i Slageryd dömdes år 1555 för att ha tröskat säd mot sin grannes vilja och sedan fört iväg den. För det fick han böta två oxar.

Tvister av alla de slag har funnits i alla tider och fallet med Gudmund i Slageryd är det första kända exemplet från Bäckaby. Tvister som drogs inför tinget stod ungefär för en tredjedel av tingsrättens arbete.

Per Johansson i Gudmundsås lånade en bössa av löjtnanten Adolf Rosenqvist, men när han sedan lånade vidare bössan försvann den spårlöst. Vid sommartinget 1687 dömdes Per att ersätta Rosenqvist med tre daler silvermynt. Två år senare anklagade samme Per bonden Måns Nilsson i Ingarudu, Södra Solberga socken, för att ha byggt en bro där ingen tidigare funnits, vilket ledde till att Pers ko fastnade och dog. Måns uteblev från sommartinget 1689 och dömdes i sin frånvaro till tre mark i böter. Målet verkar inte ha tagits upp igen, troligen förliktes de.

Marknader var tillfällen för handel och nöje, särskilt för unga drängar och pigor. Samuel Larsson i Slageryd Östergård, som själv inte kunde åka till Vetlanda marknad 1729, skickade pengar med grannen Hemming Nilsson och hans hustru för att köpa honom varor. Där försvann dock 10 daler, antingen tappade eller stulna. Samuel krävde ersättning, men Hemming vägrade, vilket ledde till en rättstvist. Eftersom Samuel saknade bevis för att han lämnat pengarna till Hemming, friades denne från ansvar vid hösttinget.

Om skog och jakt

Ärenden som handlade om skog och olaga jakt utgjorde ungefär en tiondedel av ärendena på tinget.

Stenar i skogen utgjorde rågång för gränserna mellan byarna. Ändå kunde det ibland vara oklart var den gick vilket kunde skapa tvister som fördes till tinget. En sådan tvist togs upp på vintertinget 1698 och som gällde ett omtvistat skogsparti mellan kronohemmanet Åskog och Ekekull. Hemming i Ekekull hade gjort timmerhygge som var på Åskogs ägor efter hållen syn på gränsen mellan ägorna och efter omfattande tingsförhandlingar led Hemming ett svidande nederlag och fick böta 40 mark.

Ekar var i allmänhet värdefulla då de användes till skeppsbyggnad och andra byggnader som krävde starka konstruktioner. På grund av deras många användningsområden och långsamma tillväxt skyddades ekarna av kronan och det var strängt reglerat när och hur de fick fällas.

Men ek kan bli mycket stor, särskilt om den får stå ensam. Och då kunde den skugga och ta näring från omkringliggande åker, som man kunde få ”stoor mißwäxt för Ekor skull bränna bort åkerwäxten”. Kanske var det på grund av det som Erik i Gudmundsås dömdes på vintertinget 1624 till 40 mark böter för att ha bränt ned en ek. På hösttinget 1666 steg hejderidaren Abraham Schlichting fram och anklagade inte mindre än tretton personer att ha skadad skog och mark, varav fyra från Bäckaby. Nils Månsson i Bäckaby, en gammal och utfattig soldat, angavs för att han ha fällt en gammal ek på sin äng, men han fick stöd av häradsnämnden som vittnade att denna ek ”war oduglig och sönder”. Sven Persson i Slageryd – den man som gett Svensgården dess namn – anklagades för att ha skadat en gammal ek ute på en fälla och även han fick stöd från häradsnämnden som vittnade att denna ek varit ihålig och oduglig. Dock ålades han att plantera två nya ekar istället för den gamla. Även Sven Gudmundsson i Puketorp hade skadat en ek uti en fälla, men han hade inte skaffat vittnen och fick därför böta 9 daler silvermynt.

Högvilt i skogen tillhörde kronan eller – om marken var frälse – en adelsperson. Om man blev påkommen med sådan olaglig jakt blev man instämd till tinget. Hemming Nilsson från Slageryd Östergård fann en död hjortkalv i skogen, delvis uppäten av rovdjur. Då familjen behövde mat, tog han hem den. Länsmannen Jonas Hansson stämde honom på vintertinget 1717 för lagbrott, men Hemming försvarade sig med ett intyg från sin husbonde, fru Sofia Drake, som tillerkände honom fyndet. Grannar vittnade också om att kalven var nästan helt förtärd och att Hemming inte dolt något. Rätten fann inga fel i hans agerande och friade honom helt.

Udda ärenden som avhandlades på tinget

Ibland avhandlades på tinget en del udda för att inte säga märkliga ärenden. År 1558 dömdes Sven i Knutstorp tillsammans med fyra bönder i Ramkvilla för att ha levererat ”falskan kalksten the sände thill Cronoberg” slott, förmodligen kalksten av dålig kvalitét eller kanske inte ens kalksten. För detta tilltag fick de fem bönderna plikta med fyra oxar.

Tor Nilsson hade brukat frälsetorpet Gunnarstorp sedan 1608 men nu, år 1645, hade han nått sin levnads ände. Detta år blev han svårt sjuk och låg på sitt yttersta på sotsängen i arton veckor. En vecka före sin död gjorde han en hemsk bekännelse för sin hustru Anna Jönsdotter och sin broder Bo Nilsson. Han berättade, att han under åtta års tid, medan han var gift med sin förra hustru, hade han haft bolskap (olovligt sexuellt umgänge) med ett skogsrå! Han hade hållit detta hemligt ända tills nu då han låg på sitt yttersta. Vidare sade han att den som visat honom skogsrået var Per Persson i Årset.

År 1725 sågs ryttaren Per Siggesson från Slageryd Västergård röka tobak under en skallgång och fick böta sex mark silvermynt. Året dessförinnan hade kung Fredrik I påbjudit att man skulle odla tobak i hela Sverige, men att röka under skallgången var alltså inte tillåtet!

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Saköreslängder för Västra härad 1555-1618; I detta inlägg delar jag med mig av mina avskrifter av saköreslängder (böteslängder) för Västra härad som jag funnit i landskapshandlingarna och som täcker perioden från 1555 till och med 1618. Sammanlagt är det 441 sakören varav 302 av dem är från åren före 1611, det vill säga innan den äldsta domboken för Västra härad.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Brott och straff i Bäckaby 1555-1610; Den äldsta bevarade domboken för Västra härad är från 1611 och därefter finns en mer eller mindre obruten serie in till våra dagar. Man kan då tro att inget äldre material står att finna. Men det finns det. I vasafogdarnas räkenskaper i landskapshandlingarna finns diverse inkomster redovisade och en av posterna är sakören, det vill säga böter som utdelades på tinget och där en viss del gick till kungen. Saköreslängderna är mycket summariskt skrivna men de ger ändå en glimt om vad människorna på denna tid kunde dömas för. I detta inlägg delar jag med mig vad bäckabyborna dömdes för från den allra äldsta domen 1555 till 1605.

Brott och straff i Bäckaby 1611-1660; På tinget avhandlades allehanda ting, såsom uppbud och köp av fastigheter, tvister om arv, skulder och betalningar samt olika sorters brottmål. I det här inlägget berättar jag i 28 korta berättelser om alla de bäckabybor som dömdes på Västra häradsting mellan åren 1611 och 1660.

Brott och straff i Bäckaby 1661-1687; Föreställ dig att kliva in i Bäckaby socken under 1600-talet, en värld fylld av dramatik, mänskliga relationer med dåtidens lagar. Möt människorna vars handlingar prövades inför tinget, där varje rättsfall är en unik berättelse om moral, heder och straff från en svunnen tid. Oavsett om det är den ansedde länsmannen, den bedragna pigan eller den förargade bonden, bjuder varje fall på spänning och en ny vinkel på livet under denna tid. Det är en tid där äktenskapslöften kunde förvandlas till skamstraff, där stöld av ett hölass eller en slaktad ko ledde till juridiska uppgörelser. I detta inlägg får vi en fascinerande inblick i de rättsfall som formade livet i socknen – från ärekränkningar till lägersmål och stöldanklagelser. Läs vidare för att dyka ner i rättssalen där bäckabybornas öden avgjordes och där det mest vardagliga kunde leda till stor dramatik.

Brott och straff i Bäckaby 1688-1706; Under perioden 1688–1706 var den småländska socknen Bäckaby en plats där små och stora konflikter ofta hamnade inför tinget. Brott som stöld, ärekränkning och lägersmål vittnar om en tid präglad av sträng moral och en rättsordning som blandade religiösa normer med praktiska överväganden. De rättsprotokoll som bevarats från denna tid ger oss en inblick i människors liv och de utmaningar de stod inför, oavsett om det handlade om heder, förlorad boskap eller brustna löften. I denna samling berättelser möter vi länsmän, pigor, ryttare och präster, vars handlingar och anklagelser formade socknens rättsliga historia. Genom dessa fall framträder en bild av ett samhälle där rättvisa ibland var en fråga om status och vittnens trovärdighet. Följ med in i en värld där lagens långa arm nådde ända in i de mest privata sfärer.

Brott och straff i Bäckaby 1707-1730; Följ med till 1700-talets Bäckaby, där rättssalen var platsen för uppgörelser som speglade en tid av strikta lagar och hårda levnadsvillkor. Bland rättsprotokollens torra formuleringar döljer sig berättelser om stöld, lägersmål, överfall och skvaller – alla brott som kunde leda till stränga straff och livsavgörande konsekvenser. Men här möter vi också människorna bakom brotten: soldathustrur som kämpade för att överleva, unga pigor som föll för frestelser och bönder som försvarade sin heder och rättigheter. I varje dom vilar en historia om en tid präglad av kamp, försoning och de starka sociala normer som styrde människors liv. Dessa historier ger oss en unik inblick i det sociala och juridiska livet på landsbygden under en tid då straff som kroppsaga och kyrkoplikt var verklighet för många.

Dödsdomar i Västra härad; Studerar man domböcker från 1600-talet slås man av vilka underliga brott som begicks och vilka fruktansvärda straff som kunde utdelas, ibland till synes helt oproportionerligt. Av alla tvister som löstes och straff som utdelades är dödsdomarna kanske det som fängslar släktforskaren mest. Mellan 1610-1730 avhandlades 128 mål på Västra härads ting som utdelade sammanlagt 205 dödsdomar. Men bara en bråkdel av dem verkställdes. Vad var det som gav dödsstraff och förändrades det över tid? Det  är några av frågorna som jag försöker besvara i detta inlägg. I slutet finns ett register över alla utdelade dödsdomar och deras utfall.

Avrättade i Västra härad; I detta inlägg ges små korta berättelser om ruskigheter som begåtts inom Västra härads gränser mellan 1610 och 1730. Dessa brott, med sin tids värdering, var så grova att överheten ansåg att gärningsmännen förtjänade avrättning.

Kroppsstraff vid 1700-talets början; I domböckernas saköreslängder finner man emellanåt att de dömda inte kunnat betala sina böter utan istället fått ta kroppsstraff. Hur vanligt förekommande var detta och var det vissa sakfällda som var vanligare än andra när det gäller kroppsbestraffning? Dessa och andra frågor försöker jag besvara på i detta inlägg genom att studera saköreslängderna för Västra härad mellan 1696 och 1720.

En fjärdingsman i början av 1700-talet; I lokalsamhället fanns fjärdingsmän som biträdde kronolänsmannen. Daniel Esping från Fröderyd socken och Västra härad var en sådan och innehade sitt uppdrag under nära trettio år, från 1693 till 1722, vilket i stort sett sammanföll med Stora Nordiska kriget som tärde hårt på landets ekonomi och befolkning. I det här inlägget följer vi hans besök till tinget för att därigenom få en insikt i vad uppdraget som fjärdingsman kunde innebära.