År 1701 skakades Ärnamåla i den småländska socknen Bäckaby av en stöldanklagelse som satte familjebanden på spel. På sin sjukbädd, övertygad om att slutet var nära, avslöjade mormodern Ingegärd en hemlighet som snabbt eskalerade till en konflikt och slutligen ett rättsfall. Vad var sanningen bakom anklagelserna, och vem var den skyldige?

Änkans anklagelse

Den gamla änkan Ingegärd i Ärnamåla var sjuklig och sängliggande och trodde att hon låg på sitt yttersta och strax skulle kallas till sin skapare. Kanske var det då hon kallade kaplanen herr Torpelius till sig när hon berättade något som hände för fem år sedan. Då, när hennes make Håkan Persson var död och ännu låg i kistan hemma i Ärnamåla, var det sed att man läste för den döde vid kistan. Hon hade då bett sin dotterson, Per Hemmingsson i Knutstorp, att komma en andra gång och läsa vid sin makes kista. Inför prästen avslöjade hon nu att det strax efter dottersonens andra besök som pengar och en sked saknades.

När herr Torpelius berättade vad han fått berättat för sig blev det genast rabalder bland släktingarna som fann denna stöld oerhört svekfullt uselt gjort. Särskilt med tanke på att Per växte upp hos morfadern och mormodern och hade därför mycket nära band med dem.

Nils far var i livstiden ryttaren Hemming Månsson och han red för rusthållet Knutstorp. Fader dog omkring 1677 under det pågående Skånska kriget då Nils var mycket liten. Om man får tro dödboken så for fadern ”bort, innan han föddes”, men det går dock inte riktigt ihop med uppgiften om födelseåret som anges vara 1667. Kanske var han några år yngre än dödbokens uppgift och var så liten att han inte hade några minnen av sin far som var ofta och länge var bortkommenderad.

För Per Hemmingsson måste det ha varit en svår tid med denna svåra anklagelse och elaka rykten som surrade i socknen. När anklagelsen om stölden briserade år 1701 var Per drygt trettio år och sedan fyra år gift med Britta Nilsdotter från Vallsjö socken. Per hade vid tiden för morfaderns död varit bosatt i Ärnamåla och där hade han träffat Britta som då tjänade som piga där. Nu hade de en liten flicka på ett år och de brukade gården i Knutstorp där hans mor Elsa Håkansdotter ännu bodde.

Det var morbrodern Sven Håkansson i Ärnamåla och den ingifte morbrodern Bengt Jonsson i Knutstorp som såg till att Per instämdes till hösttinget 1701. Per medgav att han på sin mormors uppmaning varit två gånger och läst sin vid sin morfaders kista, men förnekade bestämt att han stulit någonting. Han gjorde också en stämning mot sina morbröder för obevisad beskyllning.

Tingsrätten såg allvarligt på anklagelsen och utsåg kyrkoherden Andreas Boman och nämndemännen Filip i Skärbäck och Nils i Fröset att till nästa ting ”granneligen måge inhämpta förbemelte hustru Ingierdz bekiännelße, hwilken för ålderdombs Swagheet till Tinget icke kan komma, såwähl om kistans upläsande som den förkombne och åter igien fundne skieden med mehra, gifwandes dherom sedan TingzRätten een fullkomblig uplyßning”.

När målet åter togs upp på följande vinterting 1701 var saken redan uppklarad. Genom kyrkoherdens skriftliga redogörelse samt nämndemannen Nils i Frösets berättelse visade sig anklagelserna inte ha något som helst stöd och parterna hade redan enats om förlikning. De satte själva ett vite om 20 daler silvermynt om någon tog upp denna anklagelse mot Per igen, vilket som tingsrätten stadfäste.

Jag tror det var så att när den gamla änkan Ingegärd Persdotter hördes närmare om den påstådda stölden så fann kyrkoherden och nämndemännen hennes berättelse osammanhängande och inte alls trovärdig. Och morbröderna till Per Hemmingsson insåg då sitt misstag att sätta alltför stor tilltro till hennes yrande på sjukbädden.

Slutord

Mormodern, Ingrid Persdotter, överlevde sjukdomen och levde ytterligare några år. Hon nämns senast i 1705 års kommunionlängd och verkar ha avlidit 1706 eller 1707. Detta styrks av en notering i Bäckaby kyrkas räkenskaper för 1707, där ett kopparmynt betalades för lån av bårkläde till hennes begravning.

Per Hemmingsson och hans hustru Elsa fick 42 år och sex barn tillsammans och bodde i alla sina år i Knutstorp. Yngste sonen Per tog sig namnet Apelgren och blev en i socknen aktad och respekterad man och utnämndes sedermera till nämndeman vid Västra härads tingsrätt under nitton års tid.

Att vara ryttare som sin far och farfar var ingen väg Per valde att följa. Som nämndes inledningsvis miste han sin far under skånska kriget på 1670-talet, men även en ingift morbror Sven blev ”slagen uti Skånska Kriget”. Nio år efter denna händelse utspelade sig blev hans morbror Sven Håkanson i Ärnamåla, ovan omtalad som en av de morbröder som lät instämma Per till tinget, uttagen till ryttare och ”dödde på slaget i Skåne 1710”. Sannolikt var det slaget vid Helsingborg som avsågs.

Tre av männen i familjen fick således betala ett högt pris under de många krigen, ett öde som de delade med tusentals och åter tusentals andra män, då de råkade leva under den tid som kom att kallas för stormaktstiden.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Kätteriet i Ärnamåla; Sommaren hade varit torr och kyrkbacken var samlingsplatsen för församlingsborna. Men det var inte bara torkan som skapade oro – det gick ett rykte om ett kätteri i Ärnamåla fick människor att tala om guds straff och föra fram anklagelser mot en oskyldig man. Mitt i dramat stod Håkan som svor sin oskuld vid Guds namn och kämpade för sitt anseende.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok:

• 1701-10-07 §12 Tvist diverse
• 1702-01-31 §71 Smädesord