I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1543–1606. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

Alf Åberg, en framstående historiker och arkivarie, var doktor i historia och hade en lång och framgångsrik karriär som forskare och skribent. Med stor expertis och engagemang har han skildrat den småländska ryttarhistoriens utveckling. Åberg, som även var chef för Krigsarkivet mellan 1979 och 1982, är känd för sina omfattande bidrag till svensk militärhistoria.

Med tillstånd från Alfs söner, Gunnar och Johan, har jag fått möjlighet att publicera materialet i sin helhet. Den fullständiga artikeln omfattar perioden 1543 till 1800-talet och sträcker sig över 118 sidor. Andra publicerade delar:

Smålands Ryttare 1608-1629

Smålands Ryttare 1629-1637

Smålands Ryttare 1641-1678

Smålands Ryttare 1679-1699

Ursprunget

Smålands kavalleriregemente brukar räkna sitt ursprung från ett kungabrev år 1543. Bakgrunden var dramatisk. Gustav Vasa hade detta år slagit ner det stora bondeupproret i Småland under Nils Dackes ledning, men den svenska arméorganisationen hade visat stora brister. Det tog tid att samla trupperna. Två kungliga härar hade besegrats, och de tyska legoknektar kungen måst anställa för dyra pengar hade visat sig opålitliga och oregerliga.

Nu var kungen fast besluten att skapa en ny försvarsordning, och låta inhemska soldater bilda själva grundvalen för denna. Det var i denna situation som han den 28 maj 1543 skrev ett brev till sin ståthållare Germund Svensson på Kalmar slott. Han skrev: ”Efter det, Germund, vi förnimma att detta tyska krigsfolk, som vi dock med så svår besoldning och penningsspillning underhålla skola, äro oss icke så trogna eller villiga emot fienderna, som vi dem därtill betrott hade – och besynnerligen (i synnerhet) att de så nödigt (gärna) vele ska busken eller gå vid skogen, när umtränger – så tycker oss, att vi föga äro belåtna med dem och hade fördenskull mycket hellre gott, troget svenskt folk i den sted, var vi det annars någonstädes bekomma kunna.”

Germund skulle nu lägga ner all möjlig flit på att skaffa svenskt folk – både ryttare och knektar – var han kunde finna dem till kungens tjänst. Han skulle lova dem en redlig betalning. En likadan skrivelse skickade han också till sin befallningsman Göran Jönsson på Kronobergs slott. Följden av dessa skrivelser var att ryttare genast började uppsättas i Småland.

De ryttarförband som sattes upp kallades på Gustav Vasas tid “Kungliga Majestäts Skyttar uti Småland”, men också ”Smålands ryttare”, och detta namn skulle de få behålla ända till regementsbildningen på 1620-talet. Ryttarna var indelade i fanor, motsvarande senare tiders skvadroner. I slutet av 1550-talet fanns det – enligt det mycket spröda rullmaterialet – två fanor av Smålands ryttare, nämligen Kalmar läns och Kronobergs läns fana. I den sistnämnda fanan ingick också ryttarna från västra Småland.

För varje fana fanns en ryttmästare, som förde befälet, och en fänrik, som bar standaret. Den förste ryttmästaren för en Smålandsfana, som nämns i akterna, är Nils Persson Silfversparre till Holma i Lemnhults socken. Han var kungens fogde i Östra och Uppvidinge härader och utsågs år 1544 till ryttmästare för Kalmar läns ryttare.

Ryttarna uppsattes på två sätt. Det fanns sådana personer som åtog sig att anskaffa häst och rustning och själva göra tjänst som ryttare ”på sit eget liv och den häst de själva besitta”. Dessa ryttare kallades med tiden ”egna karlar” och denna metod att själv rusta sig skulle finnas kvar ända tills Karl XI genomförde sitt indelningsverk.

En annan grupp ryttare uppställdes genom rusttjänst. Det var förmögna män som mot ersättning åtog sig att sätta upp en eller flera ridande karlar. De tjänstgjorde då själva som rusthållare, medan de karlar de anställde var deras ryttare. Det var denna rustningsmetod som skulle bli den vanliga under det så kallade yngre indelningsverket. Ibland hände det att rusthållaren själv gjorde tjänst tillsammans med sina anställda ryttare. Om han till exempel tjänade som ryttare med fyra hästar, uppbar han lönen för alla rustningarna och kallades i rullan ”själv fjärde”.

De flesta ryttarna var bönder och bondsöner. Det förekom också enstaka adelsmän bland dem. Det var vanligt att man började som menig man, och alla hade möjlighet att avancera. Det fanns gifta och ogifta ryttare. Gustav Vasa ansåg att man borde göra skillnad på dem. Han skrev år 1544 till ståthållaren Germund Svensson på Kalmar och befallde honom att skicka upp de ogifta ryttarna till Stockholm med några mark i handen, så att kungen kunde lära dem “ära och redlighet”. De gifta ryttarna skulle också göra sin ed men i övrigt stanna hemma hos sina hustrur och barn, ”brukandes deras åker och äng”.

Ryttarna avlönades med en årslön och hade dessutom ett visst årligt kläde samt underhåll till hästen. Ryttarlönen var till en början 30 mark om året. Den sparsamme Gustav Vasa tyckte att denna sold var för hög och tillrådde sina fogdar att söka pruta på lönen, när ryttaren anställdes. Efter hand infördes en gradering av årslönen, beroende på hur dyrbart rustad ryttaren var. En fullt rustad karl och häst taxerades så högt som till 70 mark om året, medan en karl utrustad med “ringa“ skyttetyg och pansarärmar, två enkla rör (handeldvapen) och en spansk huva endast värderades till 30 mark.

”Årsklädet” utgjordes av sex alnar tyg. Foderpengarna till hästen varierade rätt mycket. Vid krigsfara var det vanligt att hästarna togs in i borgläger som en slags beredskapsåtgärd. Borglägret bestod av någon kronans gård eller något slott. Vid sidan av Kalmar och Kronoberg tjänade Ottenby, Gärdslösa och Borgholm på Öland som sådana borgläger – också andra förekom. Under borglägerstiden utgick naturligtvis inte något underhåll åt hästen.

Soldatlönen brukade utbetalas kontant vid den årliga mönstringen av förbandet. Då inspekterade någon eller några av kungens betrodda mönsterherrar de många ryttarna, samtidigt som de avlönade truppen. En rulla från 1564 har en belysande rubrik: ”Register över ryttmästare Anund Stenssons fana i Kalmar län lönade och betalda av den ädle och välborne her Nils Sture anno 1564”.

I krig utgick ryttarlönen månadsvis och var då mycket högre.

Också befälet lyfte en årlig lön och avlönades vanligen tillsammans med de meniga ryttarna vid mönstringen. Löneskillnaderna var stora. Ryttmästaren uppbar en årlig lön på 400 mark och löjtnanten och fänriken vardera 150 mark. Vid varje fana fanns tre kvartermästare som hade befäl över var sin underavdelning av fanan; de hade en lön på 100 mark var. Samma lön utgick också till bårdskäraren eller fältskären, som ju var livsviktig i krig.

Efter dem kom en grupp befattningshavare. Det var predikanten, föraren, vaktmästaren, korpralen, mönsterskrivaren, som förde rullan, profossen, som var rättsbetjänt, och trumpetaren. Alla dessa lyfte 60 mark om året. Samma lön hade också en person med en märklig titel – rumormästaren. Rumor var ett gammalt namn på stoj och bråk, och rumormästaren hade till uppgift att övervaka och avskaffa all oordning och misshandel i lägret.

Smålands ryttare hade satts upp men ännu inte fått någon fast organisation, när det nordiska sjuårskriget utbröt år 1563.

Under Nordiska Sjuårskriget

Våren 1563 räknade de båda Smålandsfanorna vardera omkring 130 man. Ryttmästare för fanan från Kronobergs och Jönköpings län var häradshövdingen Knut Bengtsson Hård (af Torestorp), medan Erik XI:s stallmästare förde befälet över Kalmarfanan.

Erik XIV som var livligt intresserad av militär organisation experimenterade mycket för att skapa stridsdugliga förband. I april slog han samman de båda smålandsfanorna till en enda fana, som han ställde under Harald Torilssons befäl. Året efteråt blev Anund Stensson Ulf befälhavare för hela fanan.

Av någon anledning visade sig detta vara en otymplig organisation, och vid en mönstring vid Ryholm hösten 1564 uppdelades den på nytt i två fanor. Därvid gick 146 hästar till Kalmar läns fana under Anund Stenssons befäl, medan 159 hästar fördes till Kronobergs-Jönköpings läns fana. Ryttmästare för denna blev Peder Christersson Sjöblad.

Det skulle här föra för långt att redogöra för de olika ryttmästare som tjänstgjorde vid Smålandsfanorna under kriget. Väsentligt att konstatera är att Knut Håkansson Hand år 1564 blev överbefälhavare för samtliga ryttarfanor i Småland – förutom de båda nämnda även Smålands adelsfana, William Cahouns skotska och Herman Bielefelts tyska fana.

När Danmark i augusti 1563 avgav sin krigsförklaring, låg Smålands ryttare redan på vakt ”vid Danmarks gräns uti Småland”, som det uppges i rullan. 1) Samtliga ryttare skulle enligt kungens bestämmelser bära pistoler och värja. En del av dem skulle dessutom vara utrustade med glaven, en lång kraftig lans, medan återstoden hade spjut.

Kriget kom huvudsakligen att föras i södra Sverige, och Smålands ryttare var därför flitigt i elden. I september 1563 erövrade danskarna Älvsborgs fästning. Senare på hösten gjorde Erik ett försök att storma Halmstad i det då danska Halland. Samtliga småländska trupper – ryttare och knektar – fick order att ansluta sig till armén. Den 9 november blev dock svenskarna i grund slagna vid Mared vid Nissastigen.

Föråret 1564 ägnade sig kungen åt att sätta trupperna i ordning. De båda Smålandsfanorna ställdes under gemensamt befäl, och den nye överbefälhavaren i Småland Knut Håkansson gjorde i juli en lyckad motattack mot den danska armé som under Rantzaus ledning trängt över gränsen och härjade i Sunnerbo härad.

I augusti överfördes ryttarna till Öland, där de användes för att driva bort danskar som landstigit på ön. I september kallade kungen dem tillbaka igen och nu fick trupperna delta i hans plundringståg till Blekinge, då bland annat staden Ronneby härjades och brändes. I december 1564 mönstrades fanorna i Jönköping. Kalmarfanan räknade då 189 ryttare.

Året 1565 ville kung Erik genomföra ett stort fälttåg mot danskarna.

I augusti drog han med huvudarmén mot Älvsborg, och månaden efteråt erövrade han slottet. Danskarna under Rantzau ryckte till undsättning söderifrån, och den 20 oktober stod slaget vid Axtorna. Båda Smålandsfanorna var närvarande – Kalmarfanan under Anund Stensson och Kronobergs-Jönköpings läns fana under löjtnanten Lindorm Persson Ulfsax. I Lindorm Perssons fana ingick också adelns rusttjänst från Småland. Slaget slutade med ett stort nederlag för svenskarna. Bland de stupade befälspersonerna var överbefälhavaren i Småland Knut Håkansson Hand och löjtnanten Lindorm Persson. 2)

Krigsåret 1566 låg Smålands ryttare huvudsakligen på vakt i sitt eget landskap. De behövde helt säkert tid för återhämtning efter nederlaget. Vid mönstringen i december detta år räknade Kalmar läns fana endast 104 ryttare och Västra Smålands fana 137.

Hösten 1567 företog danskarna under Rantzau ett stort härjningståg mot Småland. De brände Jönköping och fortsatte sedan vidare norrut längs Vätterns östra strand. I november tågade trupperna från Småland mot dem och sökte anfalla danskarna i ryggen öster om Gränna. De blev dock tillbakaslagna, och sedan drog Rantzau vidare och härjade på Östgataslätten under ständiga strider med reguljära svenska trupper och uppbådade bönder.

I ett fåfängt försök att hejda Rantzau under hans återtåg mot Skåne samlade kung Erik i februari 1568 de båda Smålandsfanorna till Skatelöv nära Växjö. Här mönstrade han dem ”personligen”, står det i rullan. Fanorna räknade då inalles 294 hästar.3) Det var Smålandsryttarnas sista möte med kungen. Senare på året störtades han från tronen av sina bröder Johan och Karl.

Under de båda sista krigsåren utspelades inga större händelser. Smålandsfanorna fick huvudsakligen ligga på gränsbevakning i sitt eget land, som under kriget blivit fruktansvärt härjat av fienden. I december 1570 slöts freden.

Ryttarna blir förankrade i bygden

Av en rulla över Kalmar läns fana år 1564 framgår att endast 21 av de 194 ryttarna då var egna karlar. Återstoden av ryttarna underhölls av enskilda personer som hade 2 eller flera rustningar. De flesta av dem höll 2-5 ryttare, men det förekom faktiskt sådana som hade ännu flera – en hade 10 och en hela 11 rustningar. 4)

Under 1570-talet kan man konstatera en klar minskning av antalet personer som höll flera rustningar. Detta skedde samtidigt som avlöningssystemet lades om vid fanorna. Tidigare hade ryttarna – som nämnts – erhållit en kontant årslön. Nu bestämde den nye kungen Johan III att ryttarna i stället skulle försörjas med hemmansräntor, det vill säga skatter från bestämda gårdar, där de också skulle bo. Det var ett första indelningsverk som kungen genomförde.

Hur detta indelningsverk såg ut, kan vi studera i 1577 års hemmanslängd över den sammanslagna Smålandsfanan, vars befälhavare nu var Olof Andersson Oxehufvud. 5) 171 ryttare var nu försörjda med hemmansräntor över hela Småland. Av dem låg 137 man på hela kronohemman och 24 på hela frälsehemman, medan resten fick sin försörjning från utjordar, torp och kvarnar.

I detta första indelningsverk var ryttarna förlagda i följande län, härader och socknar:

Jönköpings län

Västra härad:
Vallsjö socken … 2
Svenarum ……… 2
Ljunga ………….. 2
Hjälmseryd …… 5
Stockaryd ……… 2
Hultsjö …………. 1
Hjärtlanda ……. 4
Fröderyd ………. 6
Bäckaby ……….. 5
Ramkvilla ……… 2
S Solberga …….. 2
Skepperstad ….. 1
Nydala ………….. 5
Bringetofta ……. 4
Hylletofta ……… 1
Malmbäck …….. 2

Tveta härad:
Nässjö …………. 2
Lekeryd ……….. 5
Järsnäs ………… 2
Rogberga ……… 1
Månsarp ………. 2
Järstorp ……….. 1
Bankeryd ……… 3
Hakarp …………. 1

Norra Vedbo härad:
Lommaryd ……. 3
Linderås ………. 4
Frinnaryd …….. 5
Säby …………….. 2

Södra Vedbo härad:
Flisby ……….. 4
Eksjö ………… 3
Höreda ………. 5
Björkö ……….. 2
Edshult ……… 1
Hässleby …….. 1

Östra härad:
Vetlanda ……… 1
Björkö …………. 6
Aösheda ………. 1
Stenberga …….. 1
Nye ……………… 2
Nävelsjö ……….. 2
Myresjö ………… 3
Lannaskede …… 5
Korsberga ……… 2
Bäckseda ……….. 1

Mo härad:
Bottnaryd ………. 3
Stengårdshult … 3
Unnaryd ………… 1

Västbo härad:
Villsta ………… 1
Kulltorp ……… 1
Forsheda ……. 1
Ås ………………. 1
Dannäs ………. 1
Tannåker ……. 1
Långaryd …….. 1

Östbo härad:
Tofteryd ………. 2
Byarum ……….. 2
Hagshult ………. 2
Fryele …………. 2
Åker ……………. 1
Kävsjö ………… 2
Värnamo ……… 9
Rydaholm …….. 1

Kronobergs län

Uppvidinge härad:
Sjösås ……….. 1

Norrvidinge härad:
Asa ………….. 1

Sunnerbo härad:
Ryssby ……….. 1

Albo härad:
Moheda ……….. 1

Kalmar län

Aspelands härad:
Järeda ……….. 1

Södra Tjusts härad:
Hallingeberg ….. 1
Hjorted …………. 1
Öland: ………….. 5

Östergötlands län

Kinda härad:
Horn …………. 1
Kisa …………… 1

Ydre härad:
Askeryd ………. 3
Sund …………… 1
Asby ……………. 1
Torpa ………….. 1

Som vi ser var Jönköpings län det helt dominerande länet i detta första indelningsverk for Smålandsryttarna. Ännu år 1580, när Smålandsfanan nått en styrka på 451 man, fick 300 av dem sitt underhåll från gårdar i detta län. 52 ryttare låg förlagda på gårdar på Öland, medan 52 bodde i Kronobergs län, 32 i Kalmar län och 15 i Östergötland. 6)

Det väsentliga är att ryttarna nu blev förankrade i bygden och fick sitt underhåll i den socken, där de bodde och arbetade tillsammans med sina familjer under fredsåren. Det har sitt intresse att konstatera att ett sextiotal av de gårdar som nämns som ryttarhemman i 1577 års hemmanslängd skulle fortsätta att förbli rusthåll under hela indelningsverkets tid. Det är en stabilitet och en kontinuitet i detta verk som imponerar!

Man kunde kanske väntat sig att de gamla ryttarna velat avgå när lönesystemet i grunden lades om på 1570-talet, men av en undersökning som gjorts framgår det att ryttarna i stor utsträckning stannade kvar vid sina fanor under hela övergångstiden. 7) Truppen förblev hela tiden samma folk, endast naturlig avgång och nyrekrytering. För både organisation och utbildning innebar naturligtvis detta en oerhörd styrka.

De ryttare som själva ägde en gård eller fick sig tilldelad en gård av kronan, hade rätt att dra av den årliga ryttarlönen på den ränta eller skatt de betalade till fogden. Ryttarlönen var till en början 10 daler om året men ökade efter hand och fastställdes slutligen av Gustav II Adolf till 30 daler om året. Ute i fält fick ryttaren 4 daler i månaden. Om skatten på gården var högre än ryttarlönen fick de betala resten till fogden.

Sin häst skulle ryttaren underhålla på gården. Denna häst bestod kronan liksom utrustningen – ett skottfritt harnesk, två goda bössor, sadel och remtyg samt 8 alnar kläde vart år.

Om ryttaren drog ut i krig, slapp han betala skatt för gården under den tid han var borta. Om han stupade i fält eller dog i lägret, fick hans hustru och barn bo kvar på gården och njuta skattefrihet, tills sönerna vuxit upp och någon av dem kunde överta rustningen.

De ryttare som inte hade någon gård fick den vanliga ryttarlönen kontant. Enligt en ryttarordning år 1606 skulle dessa ryttare göra tjänst på kronans slott och gårdar och där få sin förtäring. Deras hästar skulle också stå där.

På 1570-talet möter vi de första soldatnamnen i rullorna. Huvuddelen av ryttarna bar fortfarande son-namn eller enbart förnamn med hänvisning till gården (Bryngel Larsson i Rönsbäck, Nils i Gunnarp, Hans vid Västra Kvarn). Men tydligt är att man redan nu börjat ge vissa ryttare tillnamn. Orsakerna var flera. Man ville skilja ryttarna åt när de var ute i krig, fjärran från sina gårdar. Dessutom skedde helt säkert namnbytena under starkt inflytande från de utländska legoknektarna som alla bar soldatnamn.

En grupp soldatnamn var rena yrkesnamn av typen Per Hovslagare i Rickestorp, Jesper Klensmed i Hunnestad, Anders Skräddare i Bäck och Jöns Skomakare i Moheda. Andra namn berättade om ryttarens hemort, till exempel Börje Västgöte i Åsheda, Jöns Smålänning och Olof Dalarkar. Också när det gäller ryttaren Jöns Falkenberg är det troligt att han velat ange sin härkomst från den danska hallandsstaden; det förekom flera danska karlar i de småländska ryttarrullorna. Kanske hade också Tideman Tysk och Jakob Skotte fått namn efter sin utländska härkomst; om Hans Korre uppger i varje fall rullan att han var en skotsk ryttare. 8)

Vid sidan av dem möter vi en rad släktnamn, som kanske ryttarna burit sedan födseln: Alf, Brand, Bugge, Galle, Garp, Hjulhammar, Ille, Palne, Planting, Roth, Spegel och andra. Också bland de bönder som betalade ränta till regementet möter vi sådana släktnamn. I Åby socken i Norra Möre fanns år 1579 två bönder med ett hotfullt namn: Åke Dacke och Lars Dacke. Endast några få mer typiska soldatnamn finns i dessa tidiga rullor: Jöns Fyring, Johan Wut och Sven Kost. Inga öknamn förekommer utom möjligen ett: Lille Bengt i Mästreda.

Indelningen av befälet

Varje år uppgjorde mönsterskrivaren en rulla – eller ett register som det till en början kallades – över den personal som ingick i fanan. Denna rulla uppställdes efter en bestämd ordning. Först redovisades befälet – det högre och det ringare – och därefter ryttarna. Denna ordning skulle bibehållas efter kompaniindelningen på 1620-talet och fortsätta så länge indelningsverket bestod.

För både befäl och manskap redovisades de löner de lyft under året. Befälets löner var till en början kontanta och utbetalades efter en löneordning som fungerade någorlunda regelbundet sedan Erik XIV:s tid. Denna kontanta lön började emellertid att under Johan III:s tid avlösas av räntor från hemman. Det framgår av rullorna att befälet liksom ryttarna fick hemman att bo på, och från dessa gårdar behöll de den del av skatten som motsvarade deras lön.

1588 års rulla visar att profossen Jon då bodde i Bäckaby, föraren Mårten Nilsson i Påvarp, trumpetaren Per Brynjelsson i Naglarp och rumormästaren Erland i Tormends. Också kvartermästaren hade gårdar att bo på med sina hästar: Lasse Mårtensson i Rönjane och Frans Persson i Risinge. 9)

Det högre befälet – ryttmästaren, löjtnanten och fänriken – fick i förläning räntorna av vissa hemman, som de kunde bo på och bruka skattefritt till ett belopp motsvarande lönen. Peder Månsson Stierna, som var ryttmästare och chef för Smålandsfanan åren 1573-1576, tilldelades en skattegård i Kärda socken att använda som sin sätesgård. Hans efterträdare Olof Andersson Oxehufvud fick kyrkohemmanet Börskekulla i Voxtorps socken i förläning som ryttmästare.

Löjtnant Henrik Mattsson som på 1580-talet tjänstgjorde vid Smålandsfanan lyfte räntan från tre klosterhemman i Hylletofta socken och bodde av allt att döma på något av dem. 9) Av en löneuträkning för honom år 1585 framgår att han detta år lyfte följande räntor: på sitt eget liv för sitt ämbete 50 daler, på den häst han själv bestod 24 daler, på två hästar dessutom vardera 10 daler, för sitt borgläger på 3 hästar 36 daler samt fär hö åt 3 hästar 13½ daler eller inalles 143½ daler. 10)

Befälet hade rätt att hålla ett bestämt antal hästar, som fick sitt underhåll av hemmansräntor. Enligt en löneordning från år 1614 hade ryttmästaren rätt att hålla 6 hästar, löjtnanten och fänriken vardera 4, korpralerna, vaktmästaren, föraren och profossen vardera 3 och mönsterskrivaren och profossen vardera 2 hästar. Hästarna användes i jordbruket och vid transporter.

Genom denna avlöningsform blev befälet liksom ryttarna förankrade i hembygden. Officerarna levde i fredstid på sina jordbruk och lärde känna bygden och dess folk. När de ryckte ut i krig, stannade deras familjer kvar på gården och fick hjälp vid skötseln av åker och äng av de kringboende bönderna. Förankringen i hembygden ledde också till en kontinuitet i rekryteringen.

Befälet hämtades i stor utsträckning från vissa släkter med gammal militär anknytning och dessa släkter blev också inbördes befryndade genom giftermål. Namnen på några av dessa släkter har vi redan mött: Ulfsax, Hård, Oxehufvud och Stierna. Arvid Knutsson Drake, som i fjorton år (1585-1599) var ryttmästare vid Smålandsfanan, var son till den gamle överbefälhavaren i Småland Knut Håkansson Hand och far till ryttmästaren Knut Drake och farbror till ryttmästaren Knut Håkansson Hand.

Av en undersökning framgår att 12 eller 13 av de 27 ryttmästarna under de första sextio åren var inbördes befryndade genom blodsband eller giftermål. Detta nära släktskapsförhållande mellan regementets officerare skulle sedan fortsätta genom tiderna. 11)

I fält i Finland och Baltikum

År 1570 utbröt ett tjugofem år långt krig med Ryssland. I ett brev år 1574 lovade Johan III att Smålandsfanan skulle få stanna hemma i landet, såvida det inte ”dess mera umtränger”. Under tiden kunde fanan växa sig stark: år 1580 räknade den 400 ryttare.

Hösten 1580 skickades 300 smålandsryttare över till Finland. De hann fram i tid att vara med om fälttåget mot Kexholm, som erövrades i början av november, 9 hästar förlorades under detta tåg.

Nyåret 1581 tågade ryttarna under Pontus De la Gardies befäl över Finska vikens is från Viborg till Narvaåns mynning. Det var deras första stora ismarsch – nästan helt bortglömd i historien. Under denna marsch blev 5 hästar ”borta på sjön”. Slottet Wesenberg stormades och därefter drog trupperna genom Estland och in i Livland.

Under vintern låg ryttarna i kvarter i Reval. Rullan uppger att kvartermästaren Per Håkansson miste sin häst under fälttåget och att tre andra hästar blev sårade av skott. I Reval dog ryttaren Henrik Persson, medan en annan ryttare Per Skomakare deserterade.

Våren 1582 drog ryttarna mot Narva och vidare österut. Vid Jama drabbade de samman med en rysk styrka. Det måste ha varit en het drabbning, eftersom 26 hästar gick förlorade. På hösten drog de runt Finska viken, och i det misslyckade försöket att storma fästningen Nöteborg förlorade de ytterligare 20 hästar. I november skeppades fanan hem till Småland från Reval. Året 1583 “var ryttarna hemma”. 12)

Under de närmaste åren togs ryttarna inte i bruk. De som förlorat sina egna hästar under fälttåget tillerkändes ett skadestånd. Ryttaren Lars Skotte och 18 andra fick 8 daler vardera for den häst “som han mist for riksens fiender. 13)

Hösten 1589 sändes Smålandsfanan “på krigsresa” till Estland. Fanan räknade då 367 man. I rullan finns en avskrift av ett bekräftelsebrev på de löner befäl och meniga skulle åtnjuta, “när de år 1590 blev ställda med denna fana mot ryssen”. Brevet är undertecknat i Reval den 14 december 1589 av kommissarierna Claes Bielke och Gustaf Banér. 14)

En stor rysk armé hade ryckt in i Ingermanland och börjat belägra fästningen Narva, som var i svensk hand. Efter hårda strider kring denna kom man på våren överens om ett stillestånd på ett år. Den 8 mars 1590 avtackades Smålandsfanan.

Mönstringen 1 juli 1590 visade att man förlorat 56 hästar “uppå tåget föregående vinter”. Trupperna fortsatte att ligga i läger. Tidigt på våren 1591 drog man ut på ny krigsresa, denna gång mot Novgorod. Under ett reknognosceringsparti stupade löjtnanten Henrik Mattsson Silfverhielm. Vid mönstringen i Viborg i augusti 1591 meddelades att 7 ryttare blivit ”sargade” av fienden och låg sjuka i Viborg. En ryttare Per Andersson hade tagits till fånga, 3 andra hade stupat “i Ryssland” i februari och 7 ryttare hade mist sina hästar “under Viborg i skärmytseln”.

Smålandsfanan låg kvar i Viborg i borgläger och förstärktes genom nyrekrytering av män och hästar. Vid en mönstring i februari 1593 räknade fanan 360 ryttare. I maj detta år fördes ryttarna hem till Småland, där de sedan fick ligga i ro några år. 15)

Under inbördeskriget

I augusti 1598 kallades Smålandsfanan under Arvid Drakes befäl till Kalmar, dit kung Sigismund anlänt från sitt polska rike. Fanan räknade då 370 ryttare.

Kungen måste samla så många trupper han kunde för den stundande kampen mot sin upproriske farbror, hertig Karl. Den 10 augusti bröt den kungliga armén upp mot Stegeborg. Smålandsryttarna var med i skärmytslingen kring detta slott. Den 22 september inkvarterades trupperna i Linköping. Då hertig Karl var på frammarsch, intog den kungliga armén stridsställning öster om Stångån.

När hertig Karl på morgonen den 25 september ryckte fram till anfall, fann han att de kungliga ställningarna till stor del var obesatta, eftersom trupperna låg i kvarter inne i staden. Det gick nu larm och trupperna skyndade fram för att gå över de båda broarna och inta sina ställningar på andra sidan. Det lyckades inte. Det var bara Arvid Drakes Smålandsfana som hann ta sig över den norra av broarna, men han blev genast invecklad i hård strid. Några av hans ryttare drunknade i ån och resten av fanan flydde.

Striden vid Stångebro slutade med en seger för hertig Karl. Kung Sigismund slöt stillestånd och drog sig sedan tillbaka till Kalmar. Han lämnade snart Sverige för att återvända till Polen. Kvar i Kalmar låg en del av hans trupper.

Arvid Drake och hans ryttare återvände till sin hemort. Sedan Sigismund lämnat Sverige, slöt sig Drake och hans ryttare till hertig Karl. Den 1 februari 1599 fick de order av hertigen att inställa sig i lägret utanför Kalmar. De hjälpte till att hålla slottet inneslutet från sjösidan och måste därför strida i båtar, vilket var en rätt ovan syssla för kavallerister.

Natten mellan den 1 och 2 mars stormades staden av hertigens trupper. Rullan ger oss namnen på 206 smålandsryttare som ”gingo med uti stormen vid Kalmar” och som av ”Hans Nåde” tillerkändes 6 daler var i stormpenningar. 19)

Den 12 maj gav sig slottet till hertigen, som där lät anställa en blodig räfst på sina motståndare. De småländska ryttarna fick därefter återvända till sina gårdar. Efter stridernas slut lämnade Arvid Drake sitt befäl. Han efterträddes som ryttmästare av sin löjtnant Sven Persson Some.

Kort efteråt delades Smålandsfanan upp på två fanor så som det en gång varit. Sven Some fick befälet över Östra Smålands fana, medan Olov Hård af Segerstad blev ryttmästare för Västra Smålands fana. Han blev dessutom chef för båda fanorna. Tanken bakom uppdelningen var att varje fana i fortsättningen skulle räkna 300 man och Smålands ryttare sålunda nära nog fördubbla sitt antal. Detta kunde dock inte ske under de närmaste åren.

I krig med polackerna i Livland

Sigismund avsattes som kung i Sverige år 1599, men striden skulle länge fortsätta mellan hertig Karl och den polska kungafamiljen. Kriget kom att utkämpas i Livland, som då tillhörde Polen. I maj 1601 kom det order från hertigen att en av de småländska ryttarfanorna skulle överföras till Livland. Samma månad gick Sven Somes fana ombord på skeppen i Kalmar och i juni steg ryttarna i land i Pernau.

I augusti deltog fanan i hårda strider med de polska trupperna vid Riga. Sven Some tycks ha skött sig väl, eftersom han senare på året fick förläning på Vimmerby sockens kyrkotionde, för de trogna tjänster han gjort på den livländska resan “och eljes tillförne bevist haver”. I november avseglade Smålandsryttarna från Reval till Åbo och därifrån vidare till Sverige tidigt på våren 1602. Danmark intog nämligen en hotfull hållning och hertigen önskade därför ha beprövat folk vid gränsen.

Under de följande åren var ryttarna hemma i landet, men i maj 1605 kom uppbrottsordern. Det gällde nu på nytt Livland, och i augusti avseglade båda fanorna från Älvsnabben till Pernau. Härifrån drog hertigen samman sina trupper till norra Livland och tågade sedan längs kusten till Riga. Den 17 september angrep han en polsk här vid Kirkholm, men de svenska trupperna skötte sig illa och hertigen led ett svårt nederlag.

De småländska fanorna led svåra förluster i slaget. De hade båda nya befälhavare. Östra Smålands fana, som stod under den tyske ryttmästaren Johan Abel von Mindens befäl, räknade endast 141 man före slaget. Av dem stupade 35 ryttare. Västra Smålands fana, som hade Arvid Persson Stierna till ryttmästare, var 147 man stark före slaget men räknade 41 döda efter slaget. 17)

De båda fanorna – inalles 212 man starka – avseglade i början av oktober till Pernau. Efter ankomsten till Stockholm fick de återvända till hembygden. I början av 1606 avgick Arvid Stierna och ersattes av den gamle ryttmästaren Sven Some.

Den 18 och 21 maj 1606 mönstrade Sven Some vid Malmbäck och Värnamo Västra Smålands fana. Styrkan räknade då 17 befäl och 168 ryttare. Det sägs om ryttarna att de ”godvilligen med lust och fri vilja hava räckt handen” vid mönstringen. Vid mönstringen presenterades också en lista på 74 gamla ryttare, som vägrat att vidare tjäna ”utan vilja sitta hemma och göra skatt och skuld som bonde”.

Johan Abels fana från Östra Småland var mycket svagare vid mönstringen vid Torslunda och Skire på Öland den 15 och 24 maj 1606. Den räknade bara 15 befäl och 125 ryttare. 52 gamla ryttare ville inte längre göra tjänst. 18)

Johan Abel tycks ha haft svårt att nå samförstånd med truppen. Det berättas att när han på sommaren 1606 uppbådade sina ryttare för att dra ut till Livland, vägrade de att inställa sig. Följden var att Johan Abel blev avsatt och att löjtnanten Per Mikaelsson Hammarskjöld anförtroddes befälet över fanan.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Smålands Ryttare 1608-1629: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1608–1629. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

Smålands ryttare 1629-1637: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1629–1637. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

Smålands Ryttare 1641-1678: I detta inlägg presenterar jag den del av  Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1641–1678. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

Smålands Ryttare 1679-1699: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1679–1699. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

Smålands Ryttare 1724-1790: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1724–1790. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

Smålands Ryttare 1791-1891: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1791–1891. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).

De 206 belönade Småländska ryttarna; I militieräkningen för 1596 finns en lista på de småländska ryttare som tillerkändes 6 daler vardera för deras insatser vid stormningen av Kalmar natten mellan den 1 mars och 2 mars 1599. Jag har skrivit av den och finns här nedanför under ”Stormpenningen”. Här finner vi bland annat tre ryttare från Fröderyd och kvartermästaren Jon Brunk från Bäckaby.

Militieräkningar; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från Riksarkivets” Militieräkningar 1537-1827”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.

Strödda militiehandlingar före 1631; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från ”Riksarkivets Strödda militiehandlingar före 1631”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.

Rullor Smålands Kavalleriregemente; Det här registret över Smålands kavalleriregemente innehåller ryttarna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad) och omfattar perioden 1589 till 1692. Totalt är det över 2000 poster.

Rulla 1632 Smålands Ryttare; Det här är en avskrift av rulla 1632:2 för Fredrik Stenbocks kompani. Detta kompani bestod av 103 ryttare från Västra och Tveta härader. De är mönstrade i Kalmar den förste juni 1630, alldeles innan överskeppningen till Usedoms stränder. De var med från allra första början då Sverige med Gustav II Adolf trädde in på scenen i det stora krig som pågick i Tyskland; det som för eftervärlden är känt som trettioåriga kriget men då kallades för Tyska kriget. Mönsterskrivaren Nils Persson fortsatte att anteckna ryttarnas öden fram till oktober 1631 vilket ger oss en förhållandevis detaljerad bild av var regementet rörde sig och vilka strider de var inblandade i.

Bränt och plundrat – danskarnas framfart genom Småland 1568; Under Nordiska sjuårskriget blev Smålands en scen för brutala härjningar. Den danske befälhavaren Daniel Rantzau ledde sin här längs skogiga, slingrande vägar och lämnade efter sig en ödelagd trakt. Bönderna såg sina hem brinna, sina förråd tömmas och sina livsverk förintas på ett ögonblick. Genom en detaljerad studie av Västra och Östra härader har jag kartlagt danskarnas framfart och de spår av plundring och förstörelse som finns bevarade i historiska källor. Följ med på en resa genom det förödda Småland och de berättelser som jordeböckerna lämnat efter sig – en historia om eld, plundring och ett landskap i ruiner.

Källor

Texten i detta inlägg är hämtad från boken Kungliga Smålands Husarregementes Historia, utgiven av Föreningen Smålandshusarens redaktionskommitté, Eifels boktryckeri AB, Eksjö 1975.

Källhänvisningar

1) Militieräkningar (MR) 1563/48, Krigsarkivet (Kra).
2) Axtorna. En studie i organsiation och taktik. Meddelande från Kungl. Krigsarkivet, IV, 1926, s 59 ff
3) MR 1566/20, Kra.
4) MR 1564/35, Kra.
5) MR 1577/11, Kra.
6) MR 1579/14, Kra.
7) I Hult, Karlskrona grenadjärregementes historia, I, Smålands ryttare, 1913, s. 22 ff.
8) MR 1577/12, Kra.
9. MR 1588/16, Kra.
10) Henrik Mattssons löneuträkning för år 1585 återfinns i en regementsräkenskap 100 år senare – Regementsräkenskaper, Smålands kavalleriregemente 1685, Kra.
11) I. Hult, anf.arb., s. 12 f.
12) MR 1579/14 (åren 1579—1586), Kra.
13) MR 1586/17, Kra.
14) MR 1589/14, Kra.
15) MR 1590/28 (1590—1593), Kra.
16) MR 1596/7 (1596—1599), Kra.
17) Julius Mankell, Uppgifter rörande svenska krigsmaktens styrka, sammansättning och för- delning, 1865, s. 12.
18) MR 1606/12 och 1606/13, Kra.
19) MR 1610/8, Kra.