Genom en serie rättsliga processer från tidigt 1600-tal ställdes Cecilia från Åskog inför rätta för att ha haft olovligt utomäktenskapligt samröre med en kyrkoherde och en fjärdingsman. Samtliga dömdes enligt den nyligen skärpta lagen till döden. I de allra flesta fall mildrades dock domarna av högre instans – skedde så även denna gång? Denna berättelse avslöjar inte bara rättspraxis utan också samhällsnormer under tidigt 1600-tal samt speglar en svunnen tid av stränghet och medkänsla.

Tinget i Mejensjö

Bland de närvarande som samlats till tinget i Mejensjö den tjugotredje februari 1615 satt kyrkoherden herr Håkan, Jon Andersson och Cecilia Bondesdotter. Som alla andra ting var det välbesökt och sammanlagt skulle tjugo ärenden avhandlas under dagen. I nämnden satt häradsskrivaren Jöns Jonsson och de tolv nämndemännen, av vilken Måns Åkesson (Brunk) från kyrkbyn i Fröderyd socken var en av dem.

Tinget öppnades med att Per Djursson lyste konungens frid. Därefter kallades kyrkoherden i Fryele herr Håkan upp, vilken anklagades för enkelt hor med Cecilia från Åskog. Men till detta förfärliga brott nekade han och lovade att utfäste en tolvmannaed till nästa ting, alltså tolv gode män som skulle gå i god för hans sak. Håkan lovade att dessa tolv gode män skulle bestå sex präster och sex lagmän.

I nästa mål kallades ryttaren Måns från Tostatorp upp och anklagades för olovligt umgänge med en ung kvinna. Då de båda kontrahenterna var ogifta kallades det för lägersmål och Måns kom undan med tre mark i böter.

Därnäst, efter en spänd väntan kan vi förmoda, kallades Jon och Cecilia upp till det tredje målet denna dag. Med största sannolikhet var det samma Cecilia som bara minuter tidigare hade anklagats för olovligt samröre med kyrkoherden. Och som det brukade vara i sådana här mål tog det inte lång tid för rätten att fatta sitt beslut. Lagen var på denna punkt mycket tydlig och båda dömdes från livet.

”Kom för Rette Jon Anderson i Rörsås, anklagades
för Enfalt hoor medh en Löskekona Cisella bemeldt och
skall thessa wahra skedt för 2 åhr sedan, Och hans hustru
sampt hela heradet bedia för honom, och dömdes af
thett 5 Catpit: i Lögen: Ifrån Leffwet, doch skutz
then saken till h: K: M: om Nåder, och tilbiuder 60 daler.
hoorkonan dömdes ifrån Lifwett, effter Ingen betring
ähr på ferde, och hafwer offta bedrifwett många grofwa
Laster och synder.”

Även de två efterföljande målen handlade om enkelt hor där gifta män umgåtts med ogifta kvinnor. Båda männen dömdes från livet medan de två kvinnorna i fråga hade rymt fältet. I de resterande ärendena denna tingsdag behandlade ytterligare ett lägersmål, några tvister samt åtta uppbud på fastigheter. När dagen var till ända blev bokslutet fyra utfärdade dödsdomar!

Den mosaiska lagen

Karl IX hade 1607-1608 infört den så kallade mosaiska rätten, det vill säga Moses lag, vilken var tillägg till landslagen. Här skärptes bland annat synen på utomäktenskapliga förbindelser och som Jon Andersson fick erfara var enkelt hor belagt med dödsstraff. Men i praktiken mildrades domarna i högre instans, särskilt om det fanns de som bad om nåd. Så skedde för Jon Andersson, där hans hustru tillika med allmogen i hela häradet bad för hans livs skonande. Jon kom undan med dryga böter; han erbjöd sig att betala 60 daler som ersättning för sin synd. Han synes ha haft det dåligt ekonomiskt ställt då han omnämns som barfattig i saköreslängden. Barfattig är ett äldre ord som betyder utblottad, utfattig.

Herr Håkan och Cecilia

Herr Håkan sak togs som bestämts upp på sommartinget, men han kom emellertid utan några edgärdesmän. Ingen ville gå i god för hans sak, varför målet sköts upp ännu en gång till kommande höstting.

På hösttinget den 30 september avgjordes slutligen saken då både han och konan Cecilia dömdes till döden. Tingsrätten gav dock den numera före detta kyrkoherden goda vitsord. Han hade varit en gudfruktig man, flitig predikant och en god gästgivare. Nu var han gammal och fattig samt hade tio barn av vilka han höll fem i skolan. Hustrun, häradsnämnden samt allmogen i häradet bad för hans liv, och särskilt ömmade man för han var en gammal man med tio små barn i livet. Domen överlämnades till kungliga majestät för slutlig prövning. Föga förvånande benådades han och fick böta sextio daler, vilket synes ha varit normaltaxan för enkelt hor.

Herr Håkan hade tillträtt sin kyrkoherdetjänst så sent som 1613 men lämnade den samma år som han ställdes inför rätta för sitt samröre med Cecilia. Troligen blev han avsatt och flyttade därför till Göshult i Åsenhöga socken där han blev gästgivare. I domkapitlets protokoll från den tionde november 1615 omtalas det att herr Håkan i Fryele samma dag gjort avbön och upptagits i kyrkans gemenskap. Han hade dock på grund av fattigdom och en stor barnaskara inte kunnat ge något till de fattiga.

Ett rykte sprids

Något år senare uppstod ett rykte som gick ut på att konan som herr Håkan dömts för även skulle ha lägrats av tre andra män i bygden, nämligen Gudmund Börjesson i Hättebo, Sven Karlsson i Bäckaby kyrkby samt Bonde i Erikstorp i Södra Solberga. Dessa beskyllningar togs upp på sommartinget 1617 där Gudmund, Sven och Bonde svor sig fria genom att utfästa en tolvmannaed. Och så skedde på laga tinget i Sävsjö i september samma år och de tre männen gick därefter fria från beskyllningen.

Det visade sig att det var Jon Andersson från Rösås som spritt ut ryktet. Och om ens goda anseende var på spel gick sådan här ryktesspridning ofelbart till tinget, förr eller senare. På tinget följande månad som hölls i Bäckaby kyrkby den 25 oktober 1617, klagade herr Håkans hustru Elsa hur hon hade hört hur Jon Andersson sagt att ”Kånan som her håkonn belägrade” även skulle ha lägrats av tre andra män. Då de tre andra männen svurit sig fria genom en tolvmannaed, var det inte svårt för tingsrätten att konstatera att det hela inte var annat ”ähnn et squallertaall” och herr Håkan friades från Jons förtal. Jon synes ha sluppit undan böter.

Böter fick han dock för sin olaga jakt. När målet angående ryktet på kyrkoherden avslutats kallades han upp igen och ställdes till svars för att ha fällt en liten hjortkalv. Och för det fick han böta 40 mark:

”förbemelde Jonn i Rörsås för Diuraskiut=
ning för 5 åhr sedann, en lithen hiort
kalff dömdes effter dhet 23 Capit:
Bygninga Balken till 40 marker till 3tie.”

Slutord

Från tingsmålen om Jon Anderssons skvaller får man reda på att kvinnan i Åskog hette Cecilia Bondesdotter. Kanske var det så att Cecilia i Åskog verkligen lägrats av de tre andra bönderna, och att Jon Andersson upplevde stor orättvisa då att han blev den ende, förutom herr Håkan, som dömdes för samröre med henne. Kanske var han inte lika ansedd i bygden och därför inte kunde svära sig fri med hjälp av tolv gode män? Kanske var han ovän med de tre andra och såg en möjlighet att smutskasta dem?

Cecilia Bondesdotter i Åskog fick på ett och samma år två dödsdomar på sig. Som vi sett skonades de båda inblandade männens liv och sannolikt fick hon åtnjuta samma kungliga nåd, åtminstone för det första målet med Jon Andersson.

Men det var det ingen som bad för Cecilia. I tingsrättens dom fanns inga förmildrande omständigheter, tvärtom, man underströk hennes dåliga karaktär och leverne. Hon var en lösaktig och slem kona som ofta bedrivit ”många grofwa Laster och synder” och ingen bättring var att vänta. Detta i bjärt kontrast till de många förmildrande omständigheter som tingsrätten bemödade sig om att skriva om den gamle kyrkoherden.

Inte osannolikt verkställdes hennes dödstraff från det andra målet med kyrkoherden. Men att hennes namn inte återfinns i saköreslängden behöver inte nödvändigtvis bekräfta detta, då kvinnor generellt sett inte innefattades i dessa längder från denna tid.

Dock hände det att allmogen bad för kvinnans liv. På hösttinget 1614 hade hela häradet bett om nåd för änkan Ingrid Jonsdotter i Solkaryd vilken hade dömts till att brinna på bål för hennes horsbrott. Förmildrande omständigheter fanns då man inte ansåg henne vara ”vid sina fem sinnen” samt att mannen hade trängt sig på henne.

Under de tio första åren som finns bevarade av Västra härads dombok, mellan 1613 och 1622, avkunnades inte färre än 54 dödsdomar eller 5½ per år! I 36 av fallen vet vi att den dömde benådades men för de övriga vet vi inte hur det gick. Inte i något fall vet vi med säkerhet att dödsdomen faktiskt verkställdes. I endast två fall under samma period vet vi att dödsdomen verkställdes, men den ena var för kätteri och den andra för barnamord. Läs mer om detta och annat i inlägget Dödsdomar i Västra härad.

Dödsdomarna och i de fall de verkställdes där kvinnorna brändes på bål hade avskräckande effekt. Inte för att horsmålen upphörde eller minskade i antal på något vis, utan det innebar snarare att kvinnorna valde att rymma sin väg när de ertappats. I flera horsmål de följande åren noterades konorna som rymda.

Jon Andersson var son till Anders Karlsson i Rösås, ägare till och brukare till en av de tre skattegårdarena där. Jon hade senast år 1600 flyttat till en av granngårdarna där han delade brukningen med en broder och med Karl Olofsson. Jon blev sedermera fjärdingsman, en syssla som även hans far hade innehaft.

Kanske var Jon Anderssons rätta namn Jonas eller Johan? I en tvist om ett gårdsköp från 1618-07-06 framkommer det att han hade en bror vid namn Jon Galle. Vid flera andra tillfällen genom åren då han förekommer på Västra häradsting omnämns han omväxlande som ”Jon”, ”Joen” eller ”Joenn”. I skatteböcker och domböcker synes man inte ha gjort någon skillnad på Jon, Jonas eller Johan.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Saköreslängder för Västra härad 1555-1618; I detta inlägg delar jag med mig av mina avskrifter av saköreslängder (böteslängder) för Västra härad som jag funnit i landskapshandlingarna och som täcker perioden från 1555 till och med 1618. Sammanlagt är det 441 sakören varav 302 av dem är från åren före 1611, det vill säga innan den äldsta domboken för Västra härad.

Dödsdomar i Västra härad; Studerar man domböcker från 1600-talet slås man av vilka underliga brott som begicks och vilka fruktansvärda straff som kunde utdelas, ibland till synes helt oproportionerligt. Av alla tvister som löstes och straff som utdelades är dödsdomarna kanske det som fängslar släktforskaren mest. Mellan 1610-1730 avhandlades 128 mål på Västra härads ting som utdelade sammanlagt 205 dödsdomar. Men bara en bråkdel av dem verkställdes. Vad var det som gav dödsstraff och förändrades det över tid? Det  är några av frågorna som jag försöker besvara i detta inlägg. I slutet finns ett register över alla utdelade dödsdomar och deras utfall.

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 6.000 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Gumme i Hättebo: Gudmund Börjesson var bonde i Hättebo, Bäckaby socken, mellan åren 1607 och 1659. Det ger den aktningsvärda brukarperioden om hela 52 år.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok. Protokollen är:

• 1615-02-23 §2 Tvist diverse
• 1615-02-23 §3 Lägersmål
• 1615-02-23 §4 Hor
• 1615-02-23 §5 Hor
• 1615-06-12 §14 Smädesord
• 1615-09-30 §4 Hor
• 1617-06-06, §2 Smädesord
• 1617-06-06 §3 Smädesord
• 1617-06-06 §4 Smädesord
• 1617-09-18 §9 Smädesord
• 1617-10-25 §2 Smädesord
• 1617-10-25 §3 Jakt
• 1618-07-06 §17 Tvist om gårdsköp

Övrigt:

• Virdestam, Gotth. – Växjö stifts herdaminne, femte delen: Västbo och Östbo, Växjö, 1931: s 359 kyrkoherdar i Fryele Pastorat
• Virdestam, Gotth. – Växjö stifts herdaminne, sjätte delen: Västra och Östra härad, Växjö, 1932: s383 om Haguinus.