Detta är berättelsen om Olof Persson och hans ättlingar, som under 1600-talet brukade Södergården i Äsprilla. När Olof tog över skattegården kring sekelskiftet 1600 stod Sverige på tröskeln till en ny tid. Åren dessförinnan hade landet drabbats av svår missväxt; hunger och pest hade dragit fram över bygderna och skördat många liv – däribland Olofs far.

Under Olofs långa tid som brukare – från Karl IX:s dagar, genom Gustav II Adolfs och drottning Kristinas regering, och vidare in i Karl X Gustavs tid – förvandlades Sverige från ett perifert rike till en europeisk stormakt. På den lilla gården i Fröderyd fortgick dock livet i stort sett som det alltid hade gjort. Olof var en av de många bönder som i det tysta bar upp rikets grund: de brukade jorden, betalade kronans allt tyngre skatter och såg sina söner kallas ut till krigstjänst.

Olof Perssons eget ursprung är höljt i dunkel. Det är möjligt att han var son till Per Åkesson och därmed sonson till den gamle ryttaren Åke Brunk i Äsprilla, men säkra belägg saknas.

Olof Persson

Olof Persson var en skattebonde i Äsprilla Södergård som brukade en gård om ett helt mantal under den första halvan av 1600-talet. Det går att spåra Olof Persson i Södergården tillbaka till 1613 (Älvsborgs lösen 1613). Redan år 1605 nämns både Olof och en änka i en av skattegårdarna, därefter endast Olof.

Hans ursprung är höljt i dunkel. Han kan mycket väl ha varit son till Per Åkesson och därmed sonson till den gamle ryttaren Åke Brunk i Äsprilla. En annan möjlighet är att han var son till den andre skattebonden, Per Månsson. Läs mer om Per Åkesson och min utredning kring möjliga arvtagare till honom i Äsprilla:

Arvet efter Åke Brunk – Äsprilla

I 1617 och 1618 års tiondelängder framkommer det att vid den här tiden fanns det två Olof i Södergården och de kallades Gamle Olof och Unge Olof. Den unge är med all sannolikhet Olof Persson, medan den gamle torde vara Olof Jonsson (Älvsborgs lösen 1613). Att de båda brukade samma gård är tydligt, då den andra gården, Norrgården, under samma tid brukades av Jöns, Jon eller Måns.

Per var som sagt omnämnd i Älvsborgs lösen för åren 1613–1618 samt även i rannsakningslängden från 1620, vilken tillkom 1619-1622 och var en sammanfattning av de sex årens skatteuppbörd.

Rannsakningslängden ger utförligare förklaringar än de föregående uppbördslängderna och kan ha notiser om dödsfall, flyttningar med mera och är därför särskilt värdefull för släktforskaren. I just Olofs fall ser man i denna längd att Olof brukade Äsprilla samtliga år, 1613-1618, och för varje år erlade han tre daler, förutom första året som var två daler. Vi ser också att han för det tredje året (tredje terminen) år 1615 betalade hälften, vilket inte var ovanligt då många bönder åberopade – och beviljades – lättnader på grund av fattigdom. Men i rannsakningen eftertaxerades Olof, liksom många andra, och ålades att betala full skatt även för år 1615. Denna eftertaxering kan man se i den tredje kolumnen där det står sex mark (6 ֆ) vid raden för den tredje terminen (3 term).

Läs mer i inlägget: Livet i tre smålandssocknar under Älvsborgs Lösen 1613

Hur mycket var då tre daler på denna tid? Enligt Vad kostade det? av Lars O. Lagerqvist och Ernst Nathorst-Böös kostade en tunna korn år 1615 två daler. Den årliga skatten motsvarade alltså en till en och en halv tunna korn.

Skördarna på 1610-talet var i fröderydbygden goda och i synnerhet efter 1615. Olof tillhörde bland dem som det gick mycket bra för och på sitt hela hemman kunde han dessa år bärga hela 30 tunnor spannmål eller mer. Så, även om skatten från Älvsborgs lösen var tung att bära för bönderna i allmänhet, var Olof en av storbönderna som ändå klarade sig tämligen väl under dessa svåra tider.

Läs mer i inlägget: Skördarna i en smålandssocken 1556-1618

På hösttinget 1615 (1615-09-28 §4) sålde Per å sin hustrus vägnar sin arvslott i Slageryd Västergård tillsammans med bland andra Karl Gislesson i Gudmundsås – sannolikt var hans rätta efternamn Erengislesson. Köparna var Per Karlsson och Karin Erengisledotter i Hökhult – troligen syster till Karl och Olofs hustru. Sammantaget tyder detta på att Olofs hustru hette Erengisledotter i efternamn och dotter till Erengisle som brukade Slageryd Västergård i hela 43 år – från 1567 till 1610.

Södergården nämns för första gången i källorna år 1631, då ett uppbud på Södergården togs upp vid Västra häradstinget den 6 maj 1631 (§9). Fler uppbud finns inte bevarade, och inget namn nämns i domboken, så vi vet inte vad som egentligen låg bakom ärendet eller vilka som var inblandade. Möjligen rörde det sig om ett försök till försäljning utanför släkten, ett köp som aldrig fullföljdes.

Läs mer i inlägget: Brukare i Äsprilla by 1548-1700

I 1630 års mantalslängd återfinns under Olof även en Håkan Olofsson. Detta är den enda gång jag har stött på denne Håkan i Äsprilla, och det går inte att avgöra om han var son till Olof Persson eller till Olof Jonsson. Med ett så magert källunderlag är varje säkrare slutsats omöjlig.

I 1643 års mantalslängd – den första verkligt detaljerade längden, där även hustrur och hemmavarande barn namnges – står Olof upptagen utan hustru. I samma hushåll återfinns dock Per Olofsson och Botil Olofsdotter. Sonen Per Olofsson kom senare att skrivas ut som soldat och dog i krigstjänst, ett öde som kommer att beröras längre fram.

Att hustrun inte var upptagen i mantalslängden kunde betyda att hon var oförmögen till arbete, men det är troligare att hon redan var avliden, något som följande års längd tycks bekräfta. I 1644 års mantalslängd är barnen Per och Botil borta, men Olof har då gift om sig och hans nya hustru anges som Marit Persdotter. Året därpå, 1645, återfinns även Ragnhild Olofsdotter i längden. Hon bör rimligen ha varit ytterligare ett barn i Olofs första äktenskap och kan uppskattas vara född omkring 1630.

Förlusten av sonen Per måste ha drabbat Olof hårt. Hoppet hade sannolikt stått till att denne en dag skulle ta över gården när krafterna tröt. Men livet gick vidare, och familjens vardag kom snart att på nytt påverkas av statens krav på manskap.

Några år senare, 1647, var det åter dags för nya utskrivningar. Behovet av manskap var detta år något mindre och en man fick representera gårdens hela mantal. Nu föll lotten på Olof själv och han skrevs ut till knekt. Kanske hade han emellertid räknat med denna möjlighet och därför redan säkrat en ersättare i drängen Per Månsson. Min gissning är att bönderna i byn vid denna tid hade enats om att bistå varandra ekonomiskt om någon drogs ut, något som också stöds av att minst sex av de sju utskrivna från Fröderyd gäld detta år var lejda.

På ålderns höst och efter 45 års slit tröt Olofs krafter. Han arbetsförmåga var nedsatt – kanske blev han sjuk och sängliggande – och han hade inga pengar eller medel att betala skatten.

Förr i tiden betalade bönderna skatt till kronan utifrån vad som stod i jordeboken, som var kronans register över alla gårdar och deras skyldigheter. Själva skatten kallades oftast räntan eller årlig räntan, och kunde betalas både i pengar och naturaprodukter som säd, smör eller fläsk. I början på 1600-talet infördes också den personliga skatten mantalspenningen, som betalades av alla vuxna män och kvinnor, utöver gårdarnas grundskatt.

När Olof inte hade orkat betala skatten tre år i rad – 1649, 1650 och 1651 – såg han sig ingen annan utväg än att sälja halva gården. Inga av hans barn – Botil eller Ragnhild – synes ha varit redo eller villiga att ta över gården. Dottern Ragnhild var nu tjugo år fyllda och i giftasåldern och man kan tycka att det mest naturliga borde ha varit att hon tog över gården. Men så skedde inte, kanske var hon redan trolovad och skulle flytta till en annan gård i bygden?

Sedan 1648 hade en ryttare vid namn Per Nilsson flyttat in på gården, och året därpå gifte han sig med Ingrid Svensdotter, så att det nu fanns två hushåll i Södergården. Möjligen var Per hälftenbrukare, vilket innebar att han brukade gården på delningsbasis: hälften av avkastningen tillföll jordägaren som ersättning, medan Per behöll den andra hälften. Brukaren svarade vanligen för inventarier, dragdjur och arbete, medan jordägaren stod för marken och byggnaderna.

Lösningen på Olofs ekonomiska problem blev att ryttaren och numera korpralen Per Nilsson köpte halva gården av Olof. Med hjälp av kyrkoherden i Fröderyd, den lärde och ärevördige Johan Bringius, upprättades ett köpekontrakt tisdagen den 21 oktober 1651. Här intygades det att Olof ”wthi sin wälmacht” och ”med sin hustrus samtyckio” sålde halva skattehemmanet Äsprilla Södergård för 32 riksdaler vilket motsvarade de tre årens obetalda skatt – Olof fick inget själv av försäljningen men blev i alla fall skuldfri.

Per Nilsson var oskyld – obesläktad – och därmed gick halva Södergården ur släkten, den gård som hans fäder före honom hade brukat i sin livstid. Vid försäljning av en skattegård hade släktingar förköpsrätt och den skulle därför kungöras – uppbjudas – vid tre olika ting. Och så skedde. Per Nilsson lät ingen tid förspillas och knappt hade bläcket på köpekontraktet torkat förrän han gav sig iväg till det ordinarie hösttinget i Sävsjö i Norra Ljunga socken och lät halva skattegården i Äsprilla uppbjudas första gången redan på torsdagen den 23 oktober. När tredje uppbudet hade gjorts på sommartinget 1654 – 2½ år senare – var saken klar och ingen släkting gjorde anspråk på att få köpa gården.

Sista gången Olof förekommer i mantalslängderna är 1650 vilket sammanföll med försäljningen av halva skattegården. Han är dock kvar i jordeboken för Södergården fram till så sent som 1660.

Jordeboken tog bara upp namnet på en bonde för hela gården och då Olof en gång ägt hela gården stod han kvar som ansvarig den årliga räntan. Om flera ägare och brukare delade på gården så syns inte detta i jordeboken. Om han verkligen levde fram till 1660 skall vara osagt eftersom skrivaren som upprättade jordeboken ofta slentrianmässigt kopierade föregående bok och det viktiga för kronan var inte vem som stod uppskriven i boken utan att skatten betalades in.

Olof hade ytterligare en dotter, mer om henne längre fram, som väckte en tvist på vintertinget 1661. Av domboken framgår att Olof då var död. Det är därför troligt att han levde fram till omkring 1660, och att hans bortgång var det som satte händelserna i rörelse. Om så var fallet hade Olof nått en hög ålder, och det är inte osannolikt att han under sina sista år var befriad från mantalsskrivning och därför inte syntes i dessa längder.

I Södergården finns Olofs hustru Marit upptagen i 1651 och 1652 års mantalslängder, dock utan att omnämnas varken som hustru eller änka, vilket var ovanligt. Därefter försvinner även hon från källmaterialet. Det finns heller inga spår av varken Olof eller Marit i kyrkoräkenskaperna.

Generation 2: Per Olofsson

Kring sonen Per blev det dramatik som slutade i tragedi. Han var Olofs ende son och den till vilken hoppet stod att en dag ta över den anrika skattegården i Äsprilla. Men familjen levde i en tid då den svenska armén återkommande krävde nytt manskap, och varje år skrevs unga män ut och skickades till krigsskådeplatser långt bort från hembygden.

Vi utskrivningarna 1628 och 1630 hade redan gamle Olofs söner skrivits ut och skickats ned till det pågående trettioåriga kriget. Ingen av dem kom hem igen.

Åren gick, och 1638 var det åter dags för nya utskrivningar för att fylla luckorna i Jönköpings regemente. Detta år förekommer sonen Per för första gången i roteringslängden. Eftersom den nedre åldersgränsen var femton år innebär det att han bör ha varit född 1623 eller tidigare. Denna gång lyckades Olof dock finna en annan yngling som tog Pers plats.

Utskrivningarna fortsatte under de följande åren, och det ständiga hotet om att mista en son måste ha varit en tung börda för familjen. År 1641 togs Per Jonsson från Äsprilla Norrgård ut, och året därpå gick dennes egen broder Erik frivilligt med på att låta sig lejas som soldat för Solkaryd i grannsocknen Skepperstad. Snaran drogs åt, och Olof måste ha insett att det i längden var en hopplös kamp att hålla sonen undan krigstjänsten.

Vid utskrivningen i början av 1644 skrevs sonen Per ut för andra gången, och denna gång lyckades man inte – eller hade inte råd – att leja någon i hans ställe. Utskrivningen skedde i samband med upprustningen inför Horns krig, anfallet mot Danmark samma vår. Pers tid i kronans tjänst blev kort. Redan samma höst föll han offer för de sjukdomar som grasserade i garnisonen i Landskrona.

Mer om utskrivningarna i Äsprilla by, om Per Olofssons öde och om Olofs upprepade försök att rädda sonen undan krigstjänst finns att läsa i Utskrivningarna – allmogens gissel under 1600-talet.

Generation 2: Ingrid (Ingegärd) Olofsdotter

När Olof sålde halva gården 1651 hade han ytterligare en hemmavarande dotter, Ingrid, men hon var under femton år och därför inte synlig i mantalslängderna och inte heller aktuell att kunna ta över gården.

Första gången vi med säkerhet stöter på henne är i domboken från 1661. Det är tio år efter försäljningen av halva Södergården och Ingrid var omkring nitton år gammal men redan fästfolk med Karl Karlsson från granngården i Äsprilla Norrgård. De planerade för ett gemensamt liv och det blev ordnat så att de övertog den halvan av Äsprilla Södergård som fadern Olof hade haft kvar i sin ägo.

Att Olof 1651 sålde halva gården till en oskyld som därmed gick ur släkten grämde dem säkert. Men när köpet hade genomförts den där gången för tio år sedan, när Ingrid ännu bara var en liten flicka, fick hon aldrig ut sin bördslösen. Bördslösen var den ersättning som betalades till släktingar med bördslott – arvsrätt till jorden – när de avstod från att utnyttja sin bördsrätt och låta gården stanna inom släkten. Det var alltså en kompensation för att de inte löste in jorden själva.

Karl och Ingrid drog därför ryttarkorpralen Per Nilsson inför tinget 1661 (VH 1661-01-26 §20). Och Per Nilsson, som kanske insåg att Ingrid hade blivit förbigången vid köpet, visade sin goda vilja och kanske även för grannsämjans skull, erbjöd han Karl Karlsson ”och hans troolofwade hustru Ingred Olufzdotter en oxe eller sex Rixdaler” som gåva ”för thes bördalösens rätt”. Därmed var köpet av gården ur världen och Ingrid avsade de sig bördsrätten till gården för all framtid.

Ingrid och Karl gifte sig omkring 1662 och från och med 1663 års mantalslängd är de upptagna i mantalslängden som ’Karl och hustrun’. De fick tre barn under tio års äktenskap innan Karl gick en allt för tidig död till mötes 1672.

Vid makens Karls död 1672 var Ingrid nu trettio år gammal. Hon satt änka i ett år innan hon gifte om sig med Per Olofsson från Huluboda i samma socken. De fick 36 år tillsammans och fem barn. Olof gick bort 1710 i en ålder av 62 år och Ingrid levde i ytterligare tretton innan hon avled i maj månad 1723 efter att ha varit sjuk i ett års tid. Hon blev 81 år gammal.

Enligt dödboken var Ingrid född 1642. Hur tillförlitlig uppgiften är går inte att avgöra, men åldern anges till 81 år – inte en rund siffra som man ofta ser hos äldre personer, vilket möjligen talar för att den är någorlunda korrekt. Om uppgiften stämmer kan hon vara från i Olofs första gifte, och modern måste då ha avlidit senast samma år, kanske i barnsäng. I så fall skulle modern ha varit efter tjusju års äktenskap, eftersom vi vet att Olof var gift redan 1615 (se ovan). Alternativt är åldersangivelsen i dödboken något för hög, vilket i stället skulle göra Ingrid till barn i Olofs andra gifte.

Ibland kallas hon Ingegärd (eller Ingerd), till exempel i husförhörslängderna 1688–1693, men i övrigt – ända fram till sin död – benämns hon oftast Ingrid. Det kan skapa viss förvirring när man följer henne i källorna. Jag har därför valt att använda namnet Ingrid, det som förekommer mestadels i senare delen av hennes liv.

Av Ingrids och Pers barn är Marit och Olof kända.

Generation 3: Karin Karlsdotter

Ingrids dotter Karin (Karlsdotter) föddes omkring 1670 och dog 1726 som ogift och inhyses i Hultatorp Västergård. Hon blev 56 år gammal och dog endast tre år efter modern.

Generation 3: Ingeborg Karlsdotter

Ingrids dotter Ingeborg (Karlsdotter) föddes omkring 1672 och gifte sig 32 år gammal med Sven Nilsson från Kråkhult i grannsocknen Hultsjö. Under 4½ års äktenskap fick de tre söner. Ingeborg var efter makens död, änka i över sexton år innan hon avled 1724 i Gärdeskvarn i en ålder av 52 år. Även hon gick en tidig död till mötes och dog ett år efter sin gamla mor.

Ur Fröderyds dödbok 1724:

Dominica 2 Adventis Sahliga Enkian Ingeborg Carlszfotter i Gierdes=
qwarn, född af Ährlige Föräldrar i Esprilla, hoos hwilcka hon hem=
ma war och deβutom hoos godt folk tiente till deβ hennes ålder
war 32 åhr då hon blef gift med Sahlige Swen Nillβon i Kråckhult
Hultsiö Sochn med hwilcken hon sammanlefde 4 åhr och under
tijden aflade 3 Söner, en allenast nu lefwa. War sedan Enkia 16½
åhr. Siuk besynnerligen 1 wecka*, dödde dhen 29 Novembris 52½ åhr gammal.”

Generation 3: Marit Persdotter

Dottern Marit Persdotter föddes omkring 1678 och förblev ogift i hela sitt liv. Hon tjänade på olika ställen i bygden, bland annat hos komministern Samuel Sandman i Ramkvilla samt prosten Andreas Boman i Fröderyd. De fyra sista åren framlevde hon i sockenstugan i Fröderyd och avled 1744 i en ålder av 65 år. Hon hade ”lefwat altid gudfruchtigt, beskedeligt och wähl”.

Generation 3: Olof Persson

Högst sannolikt var Olof Persson son till Ingrid i hennes andra gifte med Per Olofsson. Han gifte sig på hösten 1697 med Elisabet Håkansdotter från Rösås Norrgård i Bäckaby socken och de bosatte sig i Äsprilla Södergård. Olof togs emellertid ut som tremänningssoldat och skickades ut i det Stora Nordiska kriget. Han återvände aldrig hem igen ”utan lär blifwit slagen wid Poltava”, som det stod i makan Elisabets dödbok över 40 år senare.

Om man får tro dödboken blev hon 99 år gammal, men det är nog överdrivet med ett tiotal år eller så. Under sitt korta äktenskap, endast fyra år, hann Olof och Elisabet ändå få fyra barn, två söner och två döttrar varav tre av dem uppnådde vuxen ålder.

Äldste sonen Karl Olofsson tog över gårdsbruket i Södergården och efter honom dottern Lisbet Karlsdotter.

Generation 2: Botil och Ragnhild Olofsdöttrar

Om Botil och Ragnhild vet jag inte mycket mer än att de förekommer några år i mantalslängderna under Olof Persson i Äsprilla Södergård. Botil i 1643 års längd och Ragnhild mellan 1645 och 1650. Ragnhilds försvinnande ur längderna sammanfaller med försäljningen av halva skattegården, vilket kanske inte är en tillfällighet.

Mer om korpralen Per Nilsson

Första gången Per Nilsson och hans hustru är upptagna i mantalslängderna i Äsprilla är 1650 – alltså året innan köpet – och finns där till och med 1666. Han och hustrun flyttade till Hässelåkra i Nävelsjö socken och sålde halva skattegården i Äsprilla 1669 (VH 1669-06-21 §31) till Johan Håkansson. Köpesumman var sextio riksdaler och sex mark silvermynt samt en tunna råg och i överlåtelsen ingick även ”sex glaßfönster och ett Järn spiäll, så och en sängh med höflat brädhe”, förutom ”alla tillägor i wåte och torro”.

Per Nilsson är belagd som korpral för åren 1661–1674 vid Lars Gyllenpamps kompani i Smålands ryttare. Sommaren 1674 överfördes kompaniet från Kalmar till Pommern, och det är också sista gången Per kan beläggas i rullorna. Kanske var det där, under det pommerska fälttåget, som Per mötte sitt öde? Han och hustrun Ingrid Svensdotter förekommer sista gången i mantalslängderna år 1676, varefter spåren upphör.

Om Johan Håkansson

Som nämnts ovan köptes den andra halvan av Södergården av Johan Håkansson 1669. Han var född omkring 1636 och var bördig från Flathult. Vid tjugofyra års ålder, omkring 1660, gifte han sig med Ingrid Persdotter och under deras sexton års äktenskap fick de sju barn av vilken jag endast känner till dottern Marit.

Efter Ingrids död omkring 1676 gifte Johan om sig med Gunnel Jonsdotter, men synes inte ha fått några barn. Gunnel avled i Äsprilla 1705, och fem år senare, i februari 1710, gick även Johan ur tiden en ålder av 74 år. Enligt dödboken hade han då endast en kvarlevande dotter, Marit, om vilken jag inte funnit några ytterligare uppgifter.

Johan omnämns som gästgivare i Västra härads dombok från 1691 (1691-05-26 §87), där han kallades som vittne mot pigan Karin Persdotter, tjänande hos trumpetaren Jonas Hansson i Äsprilla. Hon stod anklagad och dömdes för stöld. För sin inställelse vid tinget tillerkändes Johan en riksdaler silvermynt i ersättning för resa och tidsspillan.

Johan hade förtroendeuppdraget som sexman under åren kring 1694 och var en av dem som utsattes för smädelse av den beryktade och oförbätterlige fyllbulten Daniel Esping. Läs mer om denne färgstarka person i inlägget: Daniel Esping.

Slutord

I en släktutredning som rör tidigt 1600-tal måste man vara försiktig med att dra tvärsäkra slutsatser, eftersom källmaterialet oftast är både sparsamt och fragmentariskt. När osäkerhet råder försöker jag därför vara tydlig med det, genom att använda ord som sannolikt, troligen, förmodligen eller gissningsvis – ord som markerar att slutsatsen bygger på tolkning snarare än på säkra fakta.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Brukare i Äsprilla by 1548-1700; Hur såg livet ut i Äsprilla för nästan 500 år sedan – och vilka var människorna som brukade jorden där? Genom gamla skattelängder, jordeböcker och andra arkivhandlingar går det faktiskt att följa gårdarna och deras brukare långt bak i tiden. I det här inlägget berättar jag om hur Äsprilla by växer fram i källorna, vilka gårdar som fanns redan på 1500-talet och hur jag har försökt kartlägga dem som brukade jorden under de följande seklerna. Även om du inte har anor från just Äsprilla by kan brukarlängden vara av intresse – här finns nämligen länkar till de olika källorna som kan användas för forskning i hela Fröderyd socken, dess grannsocknar och Västra härad i stort. Förhoppningsvis kan den också inspirera dig – och andra med intresse för bygden – att upprätta en liknande längd för just din egen by.

Byar och torp i Fröderyd; byarna och torpen i Fröderyd socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Fröderyd Dödbok 1688-1804; Denna avskrift av Fröderyds död- och begravningsbok omfattar åren 1688 till och med 1804, det vill säga Fröderyd C:1, C:2 och C:3. Under denna period har jag funnit 1755 döde, de allra flesta från dödböckerna. Men inte alla döde fördes in i dödboken. Under mitt letande i källmaterialet har jag hittat döde från andra källor, till exempel husförhörslängderna. Av dessa döde har jag skrivit av 626 dödsnotiser.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Arvet efter Åke Brunk – Äsprilla; När skattebonden och ryttaren Åke Brunk i Äsprilla gick ur tiden år 1581 tog sonen Per Åkesson över gården. Det var ett Sverige i förändring – Gustav Vasas tid låg ännu nära, och bönderna i Småland kämpade med fädernas jord och fick ömsom goda och ömsom dåliga år med skördar. Vid sekelskiftet 1600 brukades Äsprillas två hela skattegårdar av två bönder med samma förnamn – båda hette Per – och båda dog inom ett års mellanrum. Där, mitt i svår missväxt och sjukdom, bryts den tydliga kedjan av arv och bruk. För den som försöker följa Åke Brunks efterkommande blir detta den mest utmanande perioden. Vem eller vilka var Per Åkessons söner? Var det Karl och Jon Perssöner i Norrgården – eller Olof Persson i Södergården? I det följande försöker jag reda ut hur de kan ha hängt samman, utifrån de fragmentariska källor som ännu talar till oss ur 1600-talets handlingar.

Jon Brunk i Bäckaby – ryttare och bonde i 1500-talets Småland: En ryttare i kronans tjänst, en välbärgad bonde i Småland och en man vars namn ännu ekade i domböckerna trettio år efter hans död. Jon Brunk levde mitt i 1500-talets stormiga brytningstid – han red vid Narvas blodiga stormning, mönstrade under inbördeskriget 1598 och steg i graderna till kvartermästare. Vem var han egentligen – mannen som levde sitt liv mellan gården i Bäckaby och krigsskådeplatserna i öster?

Livet i tre smålandssocknar under Älvsborgs Lösen 1613; Vad man kan få ut ur Älvsborgs lösen 1613, både ur ett släktforskarperspektiv och ur ett hembygdsperspektiv? Som utgångspunkt har jag tagit de tre socknarna Fröderyd, Ramkvilla och Bäckaby och visar vad uppbörds- och rannsakningslängderna berättar om människorna som levde där för drygt fyrahundra år sedan. Om deras kamp mot fattigdom, gårdar som brann upp och även ett dråp som begicks.

Skördarna i en smålandssocken 1556-1618; Hur mycket skörd kunde en bonde räkna med att få på 1500- och 1600-talet? Och hur mycket kunde den variera mellan goda och dåliga år? Dessa frågor skall jag försöka svara på genom att använda uppgifter från tiondelängderna. Som exempel har jag tagit de tre socknarna Fröderyd, Ramkvilla Bäckaby på det småländska höglandet, med en fördjupning i skördeutfallet för bönderna i Bäckaby.

Fröderyds gäld i landskapshandlingarna 1545-1629; Utforska 1500-talets landskapshandlingar och upptäck spåren efter dina förfäder! Här har jag samlat över 6 000 poster från perioden 1545–1629, hämtade ur 86 volymer och tusentals sidor av historiska räkenskaper. Fokus ligger på socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län, men även närliggande områden kan finnas representerade. För släktforskaren är detta en ovärderlig källa – jordeböcker, tiondelängder och mantalslängder som listar bönder och gårdar under Vasatiden. Oavsett om din släkt finns här eller i närliggande socknar kan registret vara en nyckel till din historia.

Skattelängderna talar: att läsa jordeböcker, tionde- och mantalslängder; Har du någon gång undrat vilka som brukade jorden innan kyrkböckerna börjar – och hur deras liv såg ut? Kanske har du redan bläddrat i jordeböcker eller mantalslängder och funnit ett bekant namn, men inte riktigt förstått vad de andra uppgifterna betyder. Dessa gamla skattelängder döljer ofta mycket mer än man först anar – om gårdens storlek, skyldigheter, skatter och till och med om familjens sammansättning. Här får du en inblick i några av de viktigaste källorna till 1500- och 1600-talens gårdar, brukare och skatteförhållanden: jordeböckerna, tiondelängderna och mantalslängderna. Genom att läsa och jämföra uppgifterna i dessa längder går det att följa både gårdar och människor bakåt i tiden och på så sätt väva samman en nästan obruten kedja av dem som en gång brukade jorden.

Roterings- och Utskrivningslängder för Fröderyds gäld; Detta register över Roterings- och Utskrivningslängder omfattar i huvudsak socknarna i Fröderyds gäld – Fröderyd, Bäckaby och Ramkvilla – i Västra Härad och Jönköpings län. Det omfattar för närvarande 3041 poster mellan åren 1621 – 1653 och kommer att växa med tiden. Utskrivningslängden sammanfattar sockenvis vilka som skrivits ut som soldater. Även om det primära intresset för släktforskaren är att hitta sin soldat, kan det vara givande att  studera roteringslängden. Roteringslängderna upptar alla gårdar och ger oftast namn på bonden som brukade den och kan på så sätt fylla luckor eller komplettera uppgifter i jordeböcker och mantalslängder. Längderna från 1630-talet är särskilt rika på information och innehåller mantalslängder, namnen på bönderna över 60 år, gamla soldater och annan information på lytta personer i socknen, med mera.

Per Jonsson Esping – från en småländsk by till kriget; På 1600-talet drogs tusentals unga män bort från sina hem och byar för att tjäna kronan i krig som utkämpades långt från deras vardag. De flesta försvann spårlöst ur historien, endast kända genom korta notiser i gamla längder och rullor. Men ibland går det att spåra dem längre, steg för steg, från hembygden och ut i stormaktstidens värld. Per Jonsson Esping är ett sådant namn. För många släktforskare i Fröderydbygden är han välbekant, vem var han innan han blev knekt, och var hade han sitt ursprung? Med hjälp av genomgång av roteringslängder och mantalslängder går det nu att kasta nytt ljus över hans ungdomsår och den väg som förde honom från en småländsk by till stormaktstidens krig. Del 1/2.

Ett öde i stormaktstidens skugga; I stormaktstidens krig försvann tusentals unga män ut i Europa, många utan att någonsin återvända. De flesta lämnade få spår efter sig – ett namn i en rulla, ett datum, ibland bara ett tyst tomrum i hembygden. Denna berättelse handlar om en av dem: Erik Jonsson, en ung man från det småländska höglandet, vars liv kom att släckas i krigets skugga. För den som har rötter i Fröderydbygden finns här något mer än ännu ett soldatöde. Genom ett tålmodigt arbete i mantalslängder, rullor och kyrkliga räkenskaper framträder bilden av en man som med stor sannolikhet var bror till den välkände soldaten Per Jonsson Esping – stamfader till över tusen nu levande ättlingar. Detta innebär då att Pers livsöde inte längre står ensamt, utan måste förstås i ett vidare familjesammanhang, där två bröder drogs in i stormaktstidens krig med vitt skilda men lika ödesmättade slut.

Källor

Bilder:

1. Thomas Lindgren / chatGPT. Bilden inspirerad av flygbild av Äskhult, LÄNK.
2. Bild: ArkivDigital. Älvsborgs lösen 1613. IV:32 (1620) Bild 125 (AID: v1041955.b125, NAD: SE/RA/5117). LÄNK
3. Thomas Lindgren / chatGPT.
4. Thomas Lindgren / chatGPT.
5. Thomas Lindgren / chatGPT.
6. Thomas Lindgren. Export från MinSläkt 4.9.
7. Thomas Lindgren / chatGPT.
8. Thomas Lindgren. Export från MinSläkt 4.9.
9. Thomas Lindgren / chatGPT.

Övrigt:

• Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar, av Lagerqvist, Lars O. och Nathorst-Böös, Ernst, Borås 1997, ISBN 91-03343
• Vad är ett tremänningsregemente? Släkthistoria, LÄNK.