Smålands ryttare var med om många äventyrliga strapatser under fälttåget 1580-82 i kriget mot Ryssland, ett krig som inte bara formade Östersjöregionens politiska landskap under det Nordiska 25-årskriget. Smålands ryttare var med långa marscher, stormningar och även delaktiga i den förfärliga plundringen av Reval (nuvarande Tallin). Många ryttare förlorade sina hästar de här åren men värst var det för dem som förlorade sitt eget liv. I denna berättelse får vi följa ryttarna från socknarna Fröderyd, Bäckaby och Ramkvilla. De flesta av dem kom hem från äventyret, men några blev kvar på andra sidan Östersjön och fick aldrig mer återse hustru och barn därhemma. Bland dem som inte kom hem var en av de två bröderna Brunk.

Nordiska tjugofemårskriget

Nordiska tjugofemårskriget, även känt som tjugofemårskriget mot Ryssland, var en konflikt mellan Ryssland och Sverige samt Sveriges allierade Polen (1578-1582). Kriget, som pågick mellan 1570 och 1595, var en fortsättning på kampen om herraväldet i Baltikum, där båda makterna kämpade för att säkra inflytande i regionen. För Sverige blev det en möjlighet att återta förlorade positioner efter tidigare misslyckanden.

Sverige hade under större delen av 1560-talet varit i krig med Danmark-Norge i det som kom att kallas det Nordiska Sjuårskriget (1563–1570). Det var en brutal konflikt som präglades av intensiva strider om herraväldet i Östersjöregionen och där båda sidor led stora förluster och utmattade varandra ekonomiskt och militärt.

Läs mer i inlägget: Bränt och plundrat – danskarnas framfart genom Småland 1568

Under pågående fredsförhandlingar i Stettin, som syftade till att avsluta kriget mellan Sverige och Danmark-Norge, inledde Ryssland en ny konflikt och strävade efter att erövra Sveriges besittningar i Estland. Stridszonen kom huvudsakligen att utspela sig i Livland. Hösten 1570 inföll den ryske lydkungen Magnus av Ösel i Estland med en här på omkring 25 000 man och ryckte fram mot Reval. Samtidigt avancerade den livländska generalen Tisenhusen mot slottet Wittensten, som försvarades av Herman Fleming och Hans Boije af Gennäs, och inledde en belägring av det.

Samtidigt med de ryska krigshandlingarna slöts fred med Danmark den 13 december 1570 i Stettin, vilket satte slut på det nordiska sjuårskriget. Någon andhämtningspaus blev det dock inte, då Sverige nu tvingades bemöta den ryska aggressionen i öster.

Det Nordiska tjugofemårskriget avslutades med freden i Teusina 1595. Trots att freden inte medförde några stora territoriella vinster, stärkte den landets internationella prestige.

Smålands Ryttare

Smålands kavalleriregemente härstammar från ett kungabrev daterat 1543, efter att Gustav Vasa slagit ner Nils Dackes uppror. Gustav Vasa insåg att den svenska arméorganisationen hade stora brister och de tyska legoknektarna var både dyra och opålitliga. Därför beslutade han att använda sig av inhemska soldater istället. I maj 1543 instruerade han ståthållaren på Kalmar slott att rekrytera svenskar istället för tyska legoknektar. Ryttare började sättas upp i Småland och kallades för Smålands ryttare, ett namn som behölls fram till regementsbildningen på 1620-talet. Ryttarna organiserades i fanor, motsvarande dagens skvadroner.

Läs mer om dem i inlägget: Smålands Ryttare

Det stora flertalet av ryttarna kom från Jönköpings län och de tre små socknarna Fröderyd, Bäckaby och Ramkvilla, som bildade Kilbo fjärding, hade en förhållandevis stor andel. Källmaterialet består främst av militieräkningarnas avlöningslängder och ryttarregister, samt landskapshandlingarnas skattelängder (tionde, årliga räntan) och register på skattebefriade personer. Antalet ryttare som var upptagna i dessa längder och register kunde skifta tämligen mycket från år till år. Några synes ha varit ryttare en kortare period – främst vid orostider – medan andra var det över långliga tider och fann det förmodligen som en lönande bisyssla. Därför kunde antalet ryttare från dessa tre socknar variera mellan åtta till femton stycken.

Första krigståget till Finland

När oroligheterna i Estland bröt ut förstod gemene man i riket att den efterlängtade freden med Danmark som var i sikte snart skulle avlösas av ett nytt krig mot den stora grannen i öster. Av Smålandsfanan överfördes 81 ryttare till Finland och de mönstrade i Viborg 1571 då de fick sin årslön. Dessa ryttare ur Smålandsfanan, anförda av ryttmästaren Anund Stensson, ställdes under hertig Magnus Östgöta ryttare. Hertig Magnus var den yngste av Gustav Vasas söner och han var bror till Kung Johan III.

Av de 81 ryttare som skeppades över till Finland var minst sex från de tre socknarna. Av dessa återfanns bröderna Åke och Jon Brunk med en häst vardera. Åke kom från en av skattegårdarna i Äsprilla i Fröderyd, medan brodern sannolikt red för fadern i en av de två skattegårdarna i Fröderyds kyrkby. Sven Svensson och Olof Sonesson kom likaså från Fröderyd socken och från var sin skattegård i Ljunganäs. Den senare, Olof, bistod fanan med två hästar. Den femte var Bonde Trulsson från Bäckaby.

Flera av de ryttare som gav sig iväg var erfarna män och inga ungdomar. Både Åke och Jon Brunk är kända som ryttare redan i en lönelängd för ryttare från 1555. Åke verkar ha varit den äldre av de två bröderna och är upptagen i skattelängderna för en av de två hela skattegårdarna i Äsprilla sedan 1557.

Sven i Ljunganäs nämns i skattelängder från 1558 års fläskskatt, men hans efternamn förekommer först i prästernas beseglade brev från 1578, vilket tyder på att det kan ha varit hans far som avsågs i de äldre skattelängderna. Olof Sonesson i Ljunganäs kan ha varit den yngste, då han först är känd i 1567 års årliga ränta, troligtvis då han övertog faderns gård.

Bonde Trulsson dyker upp för första gången i avlöningslängden i Viborg, där han anges vara från Bäckaby, troligtvis kyrkbyn. Han är dock inte upptagen i någon skattelängd som brukare förrän 1579, då han finns i Puketorp i Bäckaby. Från och med 1581 återfinns han i den hela kronogården Paddingetorp och fortsätter vara registrerad där fram till 1609. Han är känd som ryttare fram till 1599.

Vid mönstringen i Viborg avlönades ryttarna med 48 mark per häst och Olof med två hästar fick därför 96 mark. I avlöningslängden noterades endast de som ställde upp med häst medan ryttarna som red åt andra – lejda ryttare – var namnlösa och anonyma.

Något mer om detta finska äventyret är inte känt och troligen var de inte inblandade i några strider, i alla fall inget som givit avtryck i källmaterialet.

När och om ryttarna red själv eller om de lät leja karlar som red för dem, framgår inte alla gånger ur fogdarnas räkenskaper eller militieräkningar, de senare var föregångare till senare tiders militära rullor. I Prästernas beseglade brev för 1573 framgår det dock tydligt att Åke Brunk hade lejt en karl i sitt ställe för båda gårdarna i Äsprilla: ”Åke i Esprilla Rytther friith alt och haffua legdth”. Följande år hade han en lejd ryttare för sin huvudgård som var ute på tåg: ”haffuer sin Kar uthe”.

Hemmavid

I ett brev från år 1574 lovade Johan III att Smålandsfanan skulle få stanna hemma i landet, såvida det inte ”dess mera umtränger”. Under denna tid fick Smålandsfanan möjlighet att växa sig stark och räknade på senvintern 1580 sammanlagt 393 ryttare. Fanan leddes av ryttmästaren Olof Andersson och ryttarna från de tre socknarna var fördelade på två olika kvarter.

Per Håkanssons kvarter mönstrade i Sunnerbo den 21 februari 1580 och hit hörde fem ryttare:

• Sven Svensson i Ljunganäs, Fröderyd
• Olof Sonesson i Ljunganäs, Fröderyd
• Hans Nilsson i Västerkvarn, Fröderyd
• Bonde Trulsson i Paddingetorp, Bäckaby
• Gisle Olofsson i Medeltorp, Ramkvilla

Sven Bengtssons kvarter mönstrade i Bäckseda den 1 mars 1580 och hit hörde nio ryttare:

• Åke Brunk i Äsprilla, Fröderyd
• Knut i Äsprilla, Fröderyd
• Gudmund i Hultatorp, Fröderyd
• Jon Brunk i Bäckaby, Bäckaby
• Jon Ille i Gudmundsås, Bäckaby
• Jon i Hättebo, Bäckaby
• Måns i Torp, Ramkvilla
• Nils Persson i Herrlida, Ramkvilla
• Per Jonsson i Viaskog, Ramkvilla

Sammanlagt kom alltså fjorton av fanans 393 ryttare från dessa tre relativt små socknar.

I ett hemmansregister upprättat efter mars 1580 framgår det att fanan hade fått en ny ryttmästare, den fyrtiotreårige Karl Gustavsson Stenbock, son till Gustav Olofsson Stenbock och Britta Eriksdotter Leijonhufvud.

Denna längd skiljer sig något från mönstringarna från februari och mars. Knut från Äsprilla hade ersatts av Gammal Nilsson från samma by. Per Jonsson från Viaskog saknas likaså och hans ersättare var Jöns Gustavsson. Nytillkommen var Måns Svensson från Hultatorp i Fröderyd.

I ett register över ”Konglige Majestätz krigzfolck” daterat 28 juli 1582 fanns det i Sverige, Finland och i Livland 2 896 ryttare och 13 379 knektar, sammanlagt 16 275 soldater. Hemma i Sverige fanns Smålands ryttare under Olof Anderssons fana som räknade 400 ryttare, medan Västergötlands två fanor räknade 422 ryttare, Östgöta ryttare 250 man, inalles 1 072 ryttare. Fotfolket, eller knektarna, räknade sammanlagt till 8 683 man.

Smålands ryttare överförs till Finland

Kung Johans höll sitt löfte i sex år om att Smålandsfanan skulle få stanna i landet men tiden hemmavid kom så småningom till sitt slut.

Enligt Alfs Åberg Smålands ryttare skickades 300 ryttare över till Finland redan på hösten 1580. Den nye ryttmästarens första uppdrag blev att delta i det ryska fälttåget redan samma år, ett krig som var avgörande för Sveriges kamp om inflytande i Östersjöområdet. Samma år hade Pontus De la Gardie efterträtt Göran Boije som överbefälhavare i kriget mot Ryssland.

Den nyligen tillträdde överbefälhavaren Pontus de la Gardie, född i Frankrike och 60 år gammal, hade varit i svensk tjänst sedan 1565, då han kapitulerade Varbergs fästning under det Nordiska Sjuårskriget, efter en kort tid i dansk tjänst. Han var gift med en frillodotter till kung Johan III och var därmed svärson till kungen.

Smålands ryttare hann enligt Åberg fram i tid för att vara med när de svenska styrkorna marscherade över gränsen och belägrade Kexholms fästning som efter ett par dagars belägring intogs den fjärde november. Staden brann ner till grunden, men slottet stod kvar. Under detta tåg förlorade Smålands ryttare nio hästar.

Emellertid finns det ett problem med denna uppgift. Smålandsfanan mönstrades och avlönades med tre daler per häst i Kalmar den 16 juli 1581. Man räknade sammanlagt till 444 ryttare varav 350 var rusthållare med en eller flera hästar. Överlägset flest hästar hade ryttmästaren Karl Gustavsson själv – han hade hela tjugofyra stycken. I denna längd återfinns åtta ryttare från de tre smålandssocknarna, som tillsammans hade tolv hästar:

• Olof Sonesson i Ljunganäs med två hästar
• Sven Svensson i Ljunganäs, en häst
• Per Jonsson i Hultatorp, en häst
• Hans Nilsson i Västerkvarn, en häst
• Bonde Trulsson i Paddingetorp, en häst
• Gisle Olofsson i Medeltorp, en häst
• Jon Brunk i Bäckaby med tre hästar
• Måns i Torp, en häst

Jämfört med föregående års mönstring saknas sex ryttare, nämligen: Måns Svensson och Gudmund i Hultatorp, Åke Brunk och Gammal Nilsson i Äsprilla samt Jon i Hättebo och Jon Ille i Gudmundsås.

Hur går dessa motstridiga uppgifter ihop? Enligt Åberg hann Smålandsfanan fram till Finland för att vara med om tåget till Kexholm som erövrades den fjärde november 1580. Vidare anger han att fanan vid denna erövring förlorade nio ryttare. I ett ”Register på the Rittare som haffuer mist sina hestar” under 1581 1582, anges fyra ryttare som förlorade fem hästar vid Kexholm, vilket onekligen stöder Åbergs beskrivning. Dessa fyra ryttare var:

• Sven i ”Dragare” i Sunnerbo härad med två hästar, troligen avses Dragaryd i Kånna socken
• Jöns Larsson i Västbo härad
• Per Trulsson i Östbo härad
• Krister Offesson i Östbo härad

För att få det här pusslet att gå ihop måste dessa ryttare ha överförts till Finland innan hösten 1580 och kan därför inte finnas med vid mönstringen i Kalmar den 16 juli 1581. Rullorna vid denna tid var knapphändiga och anger ryttarna endast med för- och efternamn eller med förnamn och hemort, som till exempel ”Per Svensson ” eller ”Måns i Torp”. Eftersom Sven från Dragaryd och Krister Offesson har mer särskiljande namn, borde de ha varit lätta att hitta i Kalmarrullan. Men som förväntat återfinns de inte där.

Den rimligaste slutsatsen som i huvudsak förenar dessa fakta är att en del av Smålandsfanan redan var i Finland under hösten 1580 och kunde därför delta i fälttåget mot Kexholm, men att huvudstyrkan med 444 ryttare överfördes i juli 1581. Denna teori skulle i så fall även förklara de sex saknade ryttarna från de tre smålandssocknarna i Kalmarrullan.

Erövringen av Kexholm

De la Gardie var särskilt framstående inom belägringskonst, en egenskap som visade sig vara ovärderlig i kriget mot Ryssland, där striderna i hög grad kretsade kring fästningarna som kontrollerade land och vägar.

I mitten av september 1580 lämnade De la Gardie Åbo och nådde Viborg den andre oktober med en styrka på omkring 7 000 man. Hans första mål var att erövra Kexholm och dit han anlände den 26 oktober. Efter intensiv beskjutning med glödande kulor, en metod som De la Gardie troligen hade tillfört den svenska krigföringen, var staden under kontroll den femte november. Kexholms fall gav De la Gardie en stark position vid sjön Ladoga. Ett försök att avancera söderut stoppades dock av höstregnen, och De la Gardie återvände till Viborg.

Den allra första ismarschen

I början av 1581 gav naturen De la Gardie en möjlighet som han tog. Den stränga vintern hade fått Finska vikens is att frysa och han beslutade sig för ett djärvt tåg över isen.

Med 3-4 000 man lämnade De la Gardie Viborg omkring den andra februari och förde på isen hela sin här förbi Björkö och Seitskär till Ingermanland, där han landsteg vid Kolkaanpää.

Denna första stora ismarsch – nästan helt bortglömd i historien – var en dramatisk och riskfylld färd. Den tunna isen knakade under hästarnas hovar, och den bitande kylan bet i både ryttare och djur. Förhållandena var hårda och ovissheten stor, vilket gjorde det ännu mer imponerande att marschen genomfördes. Under denna marsch försvann fem hästar ur Smålandsfanan, ”borta på sjön”, förlorade till den förrädiska isen.

Fullständigt överraskande bröt svenskarna in i Estland från öster, Karl Horn skickades till Wesenberg med en del av hären, men De la Gardie begav sig själv snabbt tillsammans med Hans Wachtmeister och några ryttare till Reval. Därifrån skickade De la Gardie kanoner, soldater och proviant till Wesenberg. Den 20 februari kom han dit själv och lät fältartilleriet beskjuta fästningen med glödande kulor, som satte fyr på ytterverken. När det tyngre artilleriet anlände, gav sig fästningen den fjärde mars. De la Gardie erövrade också stora mängder proviant och krigsmateriel. Den åttonde mars kapitulerade även Tolsburg.

Smålands ryttare överförs till Reval

Efter härjningarna i Ryssland återvände De la Gardie till Stockholm för att diskutera krigsläget med kung Johan III. Han föreslog att Sverige skulle utnyttja Rysslands svaga situation och påskynda rustningarna. Under sensommaren 1581 återvände han med förstärkningar till Reval.

Det var sannolikt med denna förstärkning som Smålands ryttare lämnade Kalmar och anlände till Reval, möjligen vägen via Stockholm.

Enligt Åberg låg Smålands ryttare under vintern 1581-82 i kvarter i Reval. Rullan uppger att kvartermästaren Per Håkansson hade mist sin häst och att tre andra hästar blev sårade av skott. I Reval dog ryttaren Henrik Persson, medan en annan ryttare Per Skomakare deserterade.

Narva stormas och plundras

Pontus De la Gardie beslutade att erövra Narva. Med understöd av flottan för trupptransport marscherade den svenska armén mot östfronten. De la Gardie hade 2 400 man rytteri och 7 000 – 8 000 man fotfolk under sitt kommando.

Armén anlände den 18 augusti, och när De la Gardie själv kom fram inledde större delen av armén ett anfall från både västra och östra sidan. Stormningen misslyckades, och fyra dagar senare svarade ryssarna med ett eget anfall, vilket resulterade i att fyra artillerister och några soldater dödades samt en kanon erövrades. Den fjärde september anlände Klas Eriksson Fleming med örlogsflottan, och beskjutningen av stadsmuren, som sägs ha varit fem meter tjock, inleddes på allvar. Under två dygn, både natt och dag, bombarderade kanonerna stadsmuren och orsakade flera bräscher. Svenskarna sände sedan ett bud till staden och erbjöd försvararna att kapitulera, men detta avslogs. När erbjudandet nekades, beslutades det att genomföra en stormning. Denna lyckades och Narva erövrades samma dag – den sjätte september 1581.

Narva lämnades därefter, enligt De la Gardies förhandslöfte till soldaterna, till 24 timmars fri plundring. Kung Johan III hade utfärdat restriktioner för plundringen, där han uttryckligen beordrade att präster, munkar, nunnor, kvinnor, barn och gamla skulle skonas. Dessa befallningar ignorerades fullständigt av de anstormande svenska soldaterna, som under det följande dygnet fick fria händer.

De trånga kullerstensbelagda gatorna fylldes med soldater och ryttare med deras hästar. Dörrar slogs in, och hus tömdes på allt av värde, även mat och mindre ägodelar. De som inte hann undan eller som försökte försvara sina hem höggs brutalt ned.

Överallt i staden hördes skrik och jämmer, blandat med klirrande rustningar och ljudet från hästarnas hovtramp som ekade mothusväggarna i den alltmer förstörda staden. Här och var syntes eldsflammor med bolmande svart rök när hus sattes i brand. Staden hade förvandlats till en plats av skräck och förödelse, där inget var heligt, bortsett från kyrkorna som skonades från förstörelsen. Döda kroppar låg spridda längs de nu ödelagda gatorna, ett vittnesmål på den skoningslösa våldsamheten.

Möjligheten till plundring under ett fälttåg var säkert en av drivkrafterna för många att bli soldater eller ryttare på denna tid. Under plundringen var det vanligt att soldaterna behöll det byte de själva lyckades erövra och bära med sig, såsom pengar, smycken och andra värdeföremål. I vissa fall kunde officerare organisera en viss fördelning, men oftast fick varje soldat behålla det han lyckats roffa åt sig.

Staden plundrades gruvligt, och uppskattningsvis föll mellan 3 000 och 5 000 försvarare och stadsbor offer för övervåldet. Enligt De la Gardies egna uppgifter skulle så många som 7 000 människor ha dödats i staden. I sin redogörelse till kung Johan gav De la Gardie en bild av grymheterna: trupperna ”inbröto i staden, män föllo, kvinnor föllo, barn föllo, inga skonades, såsom seden är”.

Ivangorod kapitulerar

Därefter stod Ivangorod på tur, beläget på den östra sidan av floden Narva. Svenskarna förberedde sig noggrant genom löpgravsarbeten, vilket vittnade om att de tillämpade helt nya och mer effektiva taktiska och tekniska metoder än vad som tidigare varit vanligt vid angrepp på fästningar.

Skräckberättelserna från plundringen av Narva hade spridit sig, och därför var det inte förvånande att Ivangorod, efter en kort beskjutning och tre dagars betänketid, valde att kapitulera den 18 september. På så sätt undkom de den förödelse som drabbat Narva.

Hårda strider vid Jama

Smålands ryttare fortsatte längre österut och den 28 september, vid Jama – två mil öster om Narva och dagens Kingisepp – stötte de samman med en rysk styrka och intog staden. Det måste ha varit en hård strid, eftersom 31 hästar gick förlorade denna dag och Jon Brunk var en av dem som förlorade sin häst. En av de stupade vid Jama var ryttaren Bengt Andersson.

Efter Ivangorod och Jama föll även Koporje den 14 oktober och hela Ingermanland kom under svensk kontroll. Ryssarna blev därmed utestängda från Östersjön. Den sjunde oktober 1581 skrev De la Gardie till hertig Karl, redan innan Koporje var erövrat, att man hädanefter kunde färdas ”emillen Narven, Kexholm och Viborg såsom man vill”. Detta innebar att Sverige nu behärskade Finska vikens stränder.

Nu hade provianteringen ordnats så att trupperna var väl försedda och inte behövde lida av någon svält.

Weissenstein återerövras

De la Gardies företrädare, Göran Boije, fick i uppdrag att belägra Weissenstein, nuvarande Paide i Estland. Denna fästning hade varit i svensk ägo sedan 1562 och på sommaren 1571 utnämndes Hans Boije, farbror till Göran, till dess befälhavare.

Men på nyårsdagen 1573, trots ett tappert försvar, stormades slottet efter fyra dagars beskjutning av ryssarna. Tsar Ivan den förskräcklige gav befälhavaren Hans Boije och den fåtaliga besättningen en grym död: han lät binda dem vid spett och steka dem till sakta döds!

Därför måste det för Göran Boije ha varit något av en upprättelse när staden – av hunger därtill nödgade – erbjöd kapitulation. Men han fick inte äran att få fästningens nycklar överlämnade till sig, utan De la Gardie begav sig själv dit i all hast och emottog dem den 26 november. Estland var befriat, Kexholms län och västra Ingermanland erövrade. De la Gardie kunde i triumf återvända till Reval, där han tågade in till kyrkornas klockringning.

Misslyckade fredsförhandlingar

Även om de svenska framgångarna gjorde Ryssland benäget till fred, ville tsaren dock inte ta initiativet till några samtal med Sverige, och Johan III å sin sida ansåg sig ha ett så gott förhandlingsläge att han borde kunna tvinga fram ett bättre fredsavtal på egen hand.

Samtidigt pågick förhandlingar om separatfred mellan Polen och Ryssland vilket var djupt oroande för svensk del. Den 15 januari 1582 slöts ett stillestånd på tio år mellan Ryssland och Polen, där Ryssland avsade sig alla sina anspråk på Livland till Polen, områden som nu delvis Sverige kontrollerade vilket gjorde Johan III mycket upprörd.

Nöteborg belägras

I september 1582 fick Pontus de la Gardie i uppdrag av kungen att fortsätta kriget mot Ryssland och samtidigt hålla ett vakande öga på de polska trupperna. De svenska trupperna ryckte därefter in i Ryssland och gjorde hotande rörelser mot Novgorod.

Vid ”Nogårdz togett”, det vill säga tåget mot Novgorod, förlorade Smålandsfanan sammanlagt tjugotvå hästar. Sedermera fick tio ryttare ”skadestånd för thet the mist sin hest emodt fienderne ufij Liffland för Nogård” och ersattes med tio till tolv daler. Ytterligare två hästar förlorades vid ”Pålacke togedtt”.

Strax därefter riktades de la Gardies sitt intresse mot Nöteborg, dit han sände Arwid Tavast. Själv anlände han dit i mitten av oktober.

Nöteborg är en stad vid floden Nevas inlopp från sjön Ladoga i Ryssland, belägen 3½ mil öster om nuvarande Sankt Petersburg. Den första befästningen på platsen, en skans byggd på en holme i floden Neva, uppfördes år 1300 av Torgils Knutsson under det tredje korståget mot Novgorod. Skansen förstördes dock redan 1301 av novgoroderna.

Vid belägringen av Nöteborg mötte ryttarna från Smålandsfanan ett hårt motstånd från ryssarna, och här förlorade man flest hästar – hela 67 stycken. Detta utgjorde 60 procent av de totalt förlorade hästarna under hela fälttåget. En av dem som förlorade sin häst var Bonde Trulsson från Paddingetorp, Bäckaby socken.

Förhållande för Smålands ryttare och den svenska armén var emellertid miserabla med svår brist på mat. Eftersom de svenska trupperna var uthungrade och sjuka, hade De la Gardie inget annat val än att häva belägringen den sjunde november.

Dessförinnan, när de låg inkvarterade i Jama, drabbades svenskarna dessutom av ett sjukdomsutbrott i vilket fyrtiosju ryttare i Smålandsfanan led sotdöden.

Krigshandlingarna avslutas

Ungefär samtidigt som svenskarna inledde sitt anfall mot Nöteborg, blev ryssarna angripna av tatarerna i södra och östra Ryssland. Detta fick tsar Ivan att på allvar intressera sig för fred. Detta avslutade fientligheterna mellan Sverige och Ryssland och Smålandsfanan tog sig tillbaka till Reval och i slutet av 1582 eller i början av 1583 skeppades den hem till Sverige igen.

I början av maj 1583 hölls ett möte vid Plyussa, halvannan mil söder om Narva, där ryssarna krävde återgång till gränserna före kriget, vilket Sverige inte kunde acceptera. Den 26 maj slöts ett stillestånd på två månader, som senare förlängdes till tre år. Efter tsar Ivans död 1584 och ett misslyckat möte med Polen, förlängdes stilleståndet vid ett nytt möte i Plyussa i november 1585, denna gång för ytterligare fyra år.

Enligt avtalet behöll Sverige de erövrade städerna Ivangorod, Jamburg, Kexholm och Koporje samt de omkringliggande områdena. På så sätt fick Sverige kontroll över Ingermanland, från Narvafloden i väster till nordvästra Ladoga.

Hemma igen

År 1583 var fanan åter i Sverige, och i en lönelängd betalades de ryttare som hade kämpat ”emoth Rijkzens Fiender anno 81 och 82”. De beviljades frihet från sina hemmansräntor för åren i fält, det vill säga både 1581 och 1582. Deras lön drogs av 1583 års hemmansränta, och om denna inte räckte till, skulle den täckas av 1584 års ränta.

Längden nämner 332 rusthållare vid namn. Några av dem ställde upp med fler än en häst och hade därmed sventjänare i följe, vilket gjorde att fanan sammanlagt uppgick till 454 ryttare.

De som blev kvar i fiendeland

Många ryttare återvände aldrig hem – döda av sjukdom eller fallna i strid eller skärmytslingar. I avlöningslängden från 1583 nämns 34 ryttare som antingen döda eller stupade, men denna siffra avser sannolikt enbart rusthållarna själva och inte deras sventjänare. Den verkliga förlusten var därför troligen betydligt större. Omkring tio procent av rusthållarna miste livet under fälttåget 1581-82.

Bland de olyckliga som aldrig återvände hem från fiendeland var Åke Brunk i Äsprilla, Olof Sonesson i Ljunganäs samt Måns i Torp. Femton efterlevande änkor till ryttare som ”bliffet bort i Rydzlandh” fick av fogden Mikael Sigfridsson sju daler vardera av deras makars innestående lön, bland dem de tre ryttarna från Fröderyd och Ramkvilla.

I ett hemmansregister för Karl Gustavssons fana från 1580 finns en anteckning i marginalen, troligen tillagd i efterhand, som nämner att Åke avled 1581. Var och hur han dog framgår varken här eller i några andra källor. Faktum är att han inte återfinns i någon mönstringsrulla eller avlöningslängd från fälttåget 1581–82, och utan denna marginalanteckning hade hans öde förblivit helt okänt för eftervärlden. Kanske dog han av sjukdom, kanske föll han i en mindre skärmytsling, eller var han en av dem som gick genom isen under den djärva marschen från Finland till Estland?

 

Brodern Jon såg till att Åkes häst och rustning kom med hem till Sverige. Själv förlorade Jon en häst med all utrustning under fälttåget ”för fienderna”, liksom sex andra rusthållare där tre av dem även förlorade en av sina lejda karlar. Av någon anledning tillhörde inte Jon dem som fick ersättning för sin häst, utan efter flera års kamp vände han sig till slut till kung Johan III som den tionde mars 1586 på Kalmar slott utfärdade ett brev som Jon kunde ta med sig till fogden och som berättigade honom åtta tunnor spannmål för det han ”haffuer misth Enn hest med all tilbehör för wåre och Ricksens fiender wtij Lifland”. Samma dag utfärdade kungen även ett annat brev som berättigade bäckabyborna lika mycket – åtta tunnor spannmål – till hjälp att bygga upp kyrkan som brunnit ned några år tidigare.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Är du släkt med Brunk?

Jag är intresserad av att skapa ett släktträd över ättlingar till Åke och Jon Brunk. Om du har släktskap med Brunk-familjen och har information att dela, vore jag tacksam om du kan bidra. Helst i form av en GEDCOM-fil. Skicka gärna materialet till harshult1711@gmail.com, med rubriken Brunksläkten.

Vidare läsning

Byar och torp i Fröderyd; byarna och torpen i Fröderyd socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; några av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

De tidigaste spåren efter Brunk i Vasatidens källor; På det småländska höglandet, under de oroliga åren under andra hälften av 1500-talet, levde två bröder – Åke och Jon Brunk – i de avlägsna socknarna Fröderyd och Bäckaby. De båda valde att tjäna i det nybildade Smålands Ryttare, en inhemsk och pålitlig styrka skapad av Gustav Vasa. I detta inlägg berättar jag om bröderna ursprung och presenterar min teori om vem deras far kan ha varit samt var han bodde. I kommande inlägg kommer jag att fördjupa mig i Åkes och Jons levnad och öden. Oavsett om du har rötter i Fröderyd eller ej, ger denna och följande inlägg om Brunkarna en inblick i ett svenskt 1500-tal – en tid av konflikter, möjligheter och omvälvande förändringar.

Från jord till värja – Åke Brunk, ryttare i Vasakungarnas tjänst; Det här är berättelsen om Åke Brunk – bonden från Fröderyd som blev ryttare under de första Vasakungarna. Under 1500-talets blodiga krig mot Danmark och Ryssland stred han för kronan, från Smålands djupa skogar till fälten i öster. Åke var ingen hjälte i historieböckerna, men hans liv speglar en tid då varje bonde kunde bli soldat – och varje fälttåg kunde bli det sista. Han byggde upp en välbärgad gård, rustade hästar, lejde män, och såg sina söner ta över arvet. Men själv föll han i främmande land. Genom mönsterrullor, jordeböcker, och andra skattelängder träder en sällsynt tydlig människogestalt fram: ryttaren från Äsprilla – som levde för jorden, men dog för riket.

Jon Brunk i Bäckaby – ryttare och bonde i 1500-talets Småland: En ryttare i kronans tjänst, en välbärgad bonde i Småland och en man vars namn ännu ekade i domböckerna trettio år efter hans död. Jon Brunk levde mitt i 1500-talets stormiga brytningstid – han red vid Narvas blodiga stormning, mönstrade under inbördeskriget 1598 och steg i graderna till kvartermästare. Vem var han egentligen – mannen som levde sitt liv mellan gården i Bäckaby och krigsskådeplatserna i öster?

Rullor Smålands Kavalleriregemente; Det här registret över Smålands kavalleriregemente innehåller ryttarna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad) och omfattar perioden 1589 till 1692. Totalt är det över 2000 poster.

Militieräkningar; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från Riksarkivets ” Militieräkningar 1537-1827”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.

Strödda militiehandlingar före 1631; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från ”Riksarkivets Strödda militiehandlingar före 1631”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.

Smålands Ryttare; I detta inlägg presenterar jag Alf Åbergs Smålands Ryttare, som utgjorde den inledande delen av boken Kungliga Smålands Husarregementes Historia, utgiven 1975. Alf Åberg, en framstående historiker och arkivarie, var doktor i historia och hade en lång och framgångsrik karriär som forskare och skribent. Med stor expertis och engagemang har han skildrat den småländska ryttarhistoriens utveckling. Åberg, som även var chef för Krigsarkivet mellan 1979 och 1982, är känd för sina omfattande bidrag till svensk militärhistoria.

Kungliga brev; i detta inlägg finns valda delar ur landskapshandlingarnas avskrifter av kungliga brev som jag hittills samlat på mig och som jag nu delar med mig av. Det är främst material från Jönköpings län och i synnerhet från Fröderydbygden.

Fröderyds gäld i landskapshandlingarna 1545-1629; Utforska 1500-talets landskapshandlingar och upptäck spåren efter dina förfäder! Här har jag samlat över 6 000 poster från perioden 1545–1629, hämtade ur 86 volymer och tusentals sidor av historiska räkenskaper. Fokus ligger på socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län, men även närliggande områden kan finnas representerade. För släktforskaren är detta en ovärderlig källa – jordeböcker, tiondelängder och mantalslängder som listar bönder och gårdar under Vasatiden. Oavsett om din släkt finns här eller i närliggande socknar kan registret vara en nyckel till din historia.

Rulla 1632 Smålands Ryttare; Det här är en avskrift av rulla 1632:2 för Fredrik Stenbocks kompani. Detta kompani bestod av 103 ryttare från Västra och Tveta härader. De är mönstrade i Kalmar den förste juni 1630, alldeles innan överskeppningen till Usedoms stränder. De var med från allra första början då Sverige med Gustav II Adolf trädde in på scenen i det stora krig som pågick i Tyskland; det som för eftervärlden är känt som trettioåriga kriget men då kallades för Tyska kriget. Mönsterskrivaren Nils Persson fortsatte att anteckna ryttarnas öden fram till oktober 1631 vilket ger oss en förhållandevis detaljerad bild av var regementet rörde sig och vilka strider de var inblandade i.

Bäckaby gamla kyrka; För länge sedan, i början av 1580-talet, inträffade en ödesdiger händelse i Bäckaby socken. Den gamla medeltida träkyrkan eldhärjades och när morgonen grydde kunde sockenborna förtvivlat se att allt som återstod av deras kära tempel var en rykande ruin. De danne, strävsamma och hårt arbetande bäckabyborna tog nya krafter och gav sig i kast med att bygga en ny kyrka. De fick själva dra det tyngsta lasset med införskaffande av timmer med mera, men de bad också om stöd från högre ort och fick det från både biskopen och självaste kung Johan III. I detta inlägg berättar jag vad landskapshandlingarna kan berätta om bäckabybornas återuppbyggnad av kyrkan. En kyrka som genom åren om- och tillbyggdes men som efter 300 år hade tjänat ut och ersattes av en ny och större stenkyrka. Den gamla träkyrkan fick sin sista plats i Jönköpings stadspark, tills även den slukades av lågorna en vårdag år 2000.

Källor

De flesta uppgifter i denna berättelse är hämtade direkt ur följande källor, vilka finns avskrivna och länkade till inlägg på min hemsida:

• Rullor Smålands Kavalleriregemente
• Militieräkningar
• Strödda militiehandlingar före 1631
• Fröderyds gäld i landskapshandlingarna 1545-1629

Övrigt:

• • Kungliga Smålands Husarregementes Historia, utgiven av Föreningen Smålandshusarens redaktionskommitté, Eifels boktryckeri AB, Eksjö 1975
  • Konglige Majestätz krigzfolck, Riksarkivet, Riksarkivet
  • Register på the Rittare som haffuer mist sina hestar” under 1581 1582, Riksarkivet
  • Kexholm, https://wikimapia.org/135579/sv/Kexholm
  • Belägringen av Narva (1581), Wikipedia
  • Karl Gustavsson (Stenbock), Wikipedia
  • Pontus De la Gardie, Riksarkivet, Wikipedia
  • Adliga ätten Boije af Gennäs nr 16, adelsvapen.com