Jag använder standardiserad stavning av namn i så stor utsträckning det är möjligt. Det underlättar sökning och sortering avsevärt, till exempel för registren av födelse-, vigsel- och dödböckerna. Dessutom varierar stavningen över tid och det beror på vem som skrev. Charmen med den gamla stavningen bevaras bäst genom avskrift av källorna.

Nedan ges några exempel på stavningsstandardisering som jag använt. Inom parentes förekommande varianter:

• Erik (Eric), Gudmund (Gumme), Johan (Jaen), Karl (Carl), Nils (Nills), Mats (Mattes), Mikael (Mickel), Olof (Oluf, Oluff), Per (Pehr, Peer, Pär etc), Sven (Swen, Swehn)
• Kerstin (Kirstin, Kierstin, Chierstin, Chierstijn, etc), Annika (Annica, Annicka), Britta (Brita), Gunilla (Gunla), Ingegärd (Ingegerd, Ingjerd, Ingerd, etc), Katarina (Katrina)

Sedan finns det namn som förenklats ur längre namnformer, men som blivit egna namnformer in i vår tid. Samma person kunde heta båda formerna i olika källor, så det är omöjligt så här efteråt att veta vad personen själv ansåg sig heta. En variant är att använda sig av det som förkom senast, tex i dödboken. Jag har använd båda formerna, och det kan orsaka missar vid sökning; så mitt råd är att söka på båda formerna:

• Elisabet-Lisbet, Helena-Lena, Kristina-Stina, Margareta-Greta, Maria-Maja, Märit-Marit
• Johan-Jaen-Jan, Måns-Magnus, Per-Peter-Petter

En del namnformer är snarlika, men i följande fall har jag valt att behålla båda formerna:

• Bryngel-Brönjel, Gisle-Gise

Vad det gäller efternamn har jag valt att ha formen ’Olofsson’ då mansnamnet var Olof, åtminstone om håller oss till tiden före 1800-talet. Jag har noterat en förändring över tid från ’Olofsson’ till ’Olsson’, men det varierade även efter vem som skrev. Vidare har jag använt mig av ’Magnusdotter’, medan den vanliga formen i källmaterialet är ’Magnidotter’.

Prästernas behandling av namnen Jon, Jonas och Jöns är i bland förvirrande och flera formerna kan användas på samma person vid olika tillfällen. Ett råd är att söka på varianterna. Liksom för Elisabet och Lisbet, då jag tycker att båda formerna förekommer samtidigt och betecknar två olika namn; men ibland upptas en person som Elisabet i födelseboken men heter Lisbet i dödboken. Då har jag i regel valt namnet som förekommer i dödboken, men tipset är att söka på båda formerna du inte hittar det du söker.

Prästernas latiniserade namnformer (tex Erici Laurentius för Erik Larsson) har jag använt.

Helt konsekvent är det emellertid svårt att vara, så mitt råd är att söka lite bredare om du inte får någon träff i sökningen i mina register.