Under perioden 1688–1706 var den småländska socknen Bäckaby en plats där små och stora konflikter ofta hamnade inför tinget. Brott som stöld, ärekränkning och lägersmål vittnar om en tid präglad av sträng moral och en rättsordning som blandade religiösa normer med praktiska överväganden. De rättsprotokoll som bevarats från denna tid ger oss en inblick i människors liv och de utmaningar de stod inför, oavsett om det handlade om heder, förlorad boskap eller brustna löften. I denna samling berättelser möter vi länsmän, pigor, ryttare och präster, vars handlingar och anklagelser formade socknens rättsliga historia. Genom dessa fall framträder en bild av ett samhälle där rättvisa ibland var en fråga om status och vittnens trovärdighet. Följ med in i en värld där lagens långa arm nådde ända in i de mest privata sfärer.

1689 Drängen som tog värvning

På vintertinget ställdes Kerstin Persdotter inför Västra häradsting och anklagades för lönskaläge med drängen Per Svensson, vilket skulle skett föregående sommar på sätesgården i Sandebo där de båda då tjänade. Per var emellertid inte är närvarande i rätten då han tagit värvning och befann sig nu i Landskrona. Han hade dock erkänt sin gärning till ryttmästaren Johan Stålhammar vilken berättade detta muntligen på tinget. Kerstin dömdes att betala fem mark silvermynt och stå uppenbar kyrkoplikt i Bäckaby kyrka. Per hade redan erlagt sina böter till Adolf Rosenkvist (se 1686, 1687), ägaren till säteriet i Sandebo, och dömdes även han att stå den sedvanliga uppenbar kyrkoplikten innan han tilläts ”herrans höghwerdiga Nattwardz anammande”. Detta skulle han göra i Landskrona, där han tillsvidare befann sig.

1689 Kon och bron

Per Johansson från Gudmundsås (se 1687) framträdde inför rätten på sommartinget 1689 och anklagade Måns Nilsson från Ingarudu i Södra Solberga socken för att ha byggt en bro över en bäck mellan Gudmundsås och Röshult, där ”tillförende aldrig någon Broo warit”. Nu hade en till Per tillhörig ko råkat fastna i denna bro och dött. Dock behagade inte Måns Nilsson att inställa sig till rätten och därför dömdes han för sin frånvaro till tre mark silvermynt i böter. Målet sattes upp till nästa ting, men det synes inte ha tagits upp någon mer gång. Förmodligen blev det så att Per och Måns förliktes och så kunde de lägga denna träta bakom sig.

1690 En skogsbrand

Jöns Åkesson i Gunnarstorp anklagades på hösttinget 1690 av skogvaktaren Per Månsson Knapp för att ha satt ut skogseld föregående år, vilket hade orsakat skada på Hökhults marker. Bönderna från Hökhult hördes och även om de inte direkt anklagade Jöns för skadan, utan endast medgav att de inte var säkra på om det var han som satte ut elden, så beslutade rätten ändå att Jöns skulle böta 20 daler silvermynt enligt skogsordningen från 1664. Resten av åtalet ogillades eftersom bönderna från Hökhult inte kunde ge tydliga bevis för att det var Jöns som orsakade skadan. Jöns, som ansågs vara fattig, uppmanades att vända sig till överjägmästaren för att eventuellt få böterna nedsatta.

1691 Den förolämpade länsmannen

Som vanligt hade många i Västra härad sökt sig till vintertinget i Sävsjö. På kvällen samlades man och åt och drack och en av dessa samlingar skedde i Gabriel Hanssons stuga i Sävsjö. Länsmannen Sven Svensson hade då talat med Johan Jönsson från Gudmundsås och krävt av honom att han liksom alla andra bidrog till uppförandet av ett ”Crone huus” som häradet hade påbjudit.

Johan, som förmodligen var överförfriskad, blev arg och tystade ned länsmannen och vräkte ur sig nedsättande ord till honom inför alla där närvarande personer. Bland annat kallade han länsmannen för ”hundsfott”. Det är de yttre könsdelarna av en hund av honkön och var grovt nedsättande okvädesord som användes mot en man. Idag skulle vi kanske säga kräk, usling, lymmel eller fähund.

Dagen därpå tog länsmannen upp förolämpningen på tinget och Johan Jönsson dömdes att böta tre daler silvermynt och han ålades att erlägga byggnadspengarna till kronans tjänsteman.

1691 Obetalda skulder

På samma vinterting, 1691, dömdes Måns Jönsson i Ekekull att betala böter för att inte ha inställt sig till rätten efter att ha blivit lagligen kallad. Han var instämd av Anders Persson i Slageryd angående en skuld på 3 mark i silvermynt, som gällde obetalda byggnadskostnader för kronans byggnader. Måns Jönsson ålades att betala denna summa.

Vad var det för ”Cronobyggnad” som de här två målen omnämnde? Var det ett nytt tingshus?

1691 Fylleri eller ej

På hösttinget 1691 ställdes den unge mannen Karl Andersson i Slageryd, son till den före detta kvartermästaren Anders Johansson, inför tinget. Han anklagades av länsmannen för att ha köpt brännvin och att ha varit berusad på den första stora böndagen, som var fredagen den 24 april detta år. Länsmannen påstod att han efter predikan varit så drucken att han hade ”skrijat så högt att dhet hörtz i heele byyn”. Denna händelse hade länsmannen fått berättad för sig av fogden Sven Nilsson i Lövshult.

Men fadern Anders Johansson och flera andra försvarade Karl och hävdade bestämt att denne varken druckit sig berusad eller köpt brännvin den dagen. De menade att anklagelsen var orättvis och drevs av avund och illvilja. När fogden Sven Nilsson tillfrågades, svarade han att han själv inte varit där utan hans enda vittne till händelsen var soldaten Anders Börjesson.

Eftersom det fanns oenighet om händelsen bestämde sig rätten för att ärendet skulle skjutas upp till nästa ting för ytterligare undersökning. Vidare skulle man ta reda på var soldaten befann sig så att han kunde förhöras närmare om omständigheterna. Men målet kom aldrig mer upp igen och det hela synes ha runnit ut i sanden. Kanske var det ett elakt rykte spridit av avund, kanske man aldrig fann soldaten?

1692 Gossen som beskylldes för stöld

Olof Persson i Hökhult lät på hösttinget 1692 instämma Jöns Åkesson (se 1690) i Gunnarstorp för att hans son, gossen Åke Jönsson, misstänktes ha stulit en skäppa malt från Olofs kvarn.

Det var Olofs piga, Ingrid Jönsdotter, som var huvudvittnet. Hon berättade att hon hade sett den 13-årige Åke vid kvarndörren som för tillfället stod öppen. Hon gick fram till honom och såg att han hade två nycklar på sig. Pigan hade då ”nycklarne ifrån honom taget och proberat (provat)” dem och fann att den ena passade till kvarndörrens lås.

Åke och hans föräldrar förnekade högeligen anklagelserna och hävdade att Åke bara var ute och letade efter deras kalvar vid kvarnen. De menade att pigan for med osanning när hon påstod ”att hon seedt honom hafwa nycklar”. Åke hade verkligen inte stulit något!

Rätten slog fast att Åke inte hade ertappats med vare sig säck eller något annat att kunna ha malten i, vilket pigan Ingrid hade tvingats medge. Därför blev Åke frikänd från kärandens anklagelse, såvida denne inte kunde komma med ”bättre skiähl och upplysning” än det som redan lagts fram.

1693 Den sorgliga berättelsen om pigan Sigrid

Historien om Sigrid Håkansdotter är en tragisk berättelse om en ung kvinna som faller offer för kärlekens svek och samhällets strikta moral under 1600-talet. Sigrid, som arbetade som piga på Säby herrgård, förälskade sig i drängen Karl Andersson (se 1691) från Slageryd, som lovade henne äktenskap och gav henne gåvor som bevis på sin avsikt. När deras relation ledde till ett lägersmål, en sexuell relation utanför äktenskapet, anmäldes de till rätten av fru Katarina Silverhjelm, Säbys ägare. Karl flydde dock bygden och tog värvning, vilket förlängde rättsprocessen och ledde till att Sigrid utestängdes från den kyrkliga gemenskapen.

Trots upprepade försök att få Karl att inställa sig vid tinget, vägrade han att ta sitt ansvar. Sigrid levde i skam, och det är troligt att hon utsattes för hån från samhället. Efter ett år av väntan beslutade rätten att Sigrid skulle få återvända till kyrkans gemenskap, men innan detta hann genomföras avled hon av sjukdom vid 28 års ålder. Hennes sorgliga öde speglar tidens stränga syn på moral och kvinnors ställning i samhället.

Läs mer om Sigrid i inlägger: Den sorgliga berättelsen om pigan Sigrid

1693 Korpralens tvist med smeden

Korpralen Per Bengtsson i Bäckaby lät på vintertinget 1693 instämma smeden Per Andersson Svan i Lönhult, Svenarum socken, för det att denne hade mottagit 36 sporrar samt betslar och stigbyglar från rusthållaren Sven i Lövshult men att endast 35 stycken av varje föremål har returnerats. Korpralen kunde uppvisa ett skriftligt avtal från den 20 oktober föregående år och rätten bekräftade att smeden blivit korrekt stämd. Därför dömdes Per Andersson Svan att han antingen återlämnade de saknade sporrarna, betslen och stigbyglarna, eller betalade deras värde. Han ålades också att betala 1 daler silvermynt för rättegångskostnader och 3 mark silvermynt för att ha uteblivit från stämningen.

1694 Ogrundad anklagelse

Håkan Persson i Ärnamåla (se 1679) hade i slutet av 1692 upptäckt att en mängd livsmedel försvunnit ur hans förråd. Någon tjuv fick han inte fast men till slut blev han övertygad om att det måste vara hans närmaste granne, ryttaren Måns Jönsson i Ekekull som var den skyldige.

Så på vintertinget 1694 möttes de på tinget där Håkan i Ärnamåla anklagade ryttaren Måns för att ha stulit flera livsmedel och andra varor för över ett år sedan; det var kött och hud från en slaktad ko, ister, två fläskstycken och bröd av en skäppa råg. Men Håkan var illa förberedd och hade inte det ringaste bevis eller vittne som styrkte hans allvarliga anklagelse.

Då ryttaren hade ett gott rykte om sig och det inte fanns några tidigare brottsmisstankar mot honom, beslutade tinget att Måns Jönsson inte kunde fällas för stölden. Vidare varnade rätten för att om någon framöver anklagade honom för samma sak utan att kunna bevisa det, riskerade denne själv att straffas för falska beskyllningar.

1695 Lägersmålet på Säby säteri

På Överste Per Stålhammars säteri i Säby dömdes på hösttinget 1695 drängen Nils Svenson och pigan Kerstin Jonsdotter (se 1700) lägersmål då inget äktenskapslöfte kunnat bevisas. Han dömdes att böta 40 mark och hon 20 mark samt båda genomgå uppenbar skrift. Till stöd för barnets uppväxt erbjöd Nils sig frivilligt att bidra med en ko och en tunna råg.

1696 Ett otillbörligt frieri

Jon Jonsson från Rösås var förlovad med sin käraste och kände sig förståeligt nog kränkt när sventjänaren Johan Andersson friade till hans fästmö! Detta var mer än vad han kunde tåla och instämde Johan till tinget. Emellertid löste de saken, så när de väl ärendet togs upp på sommartinget 1696 kunde Jon meddela att de frivilligt hade förlikts.

1696 En försummad tingspredikan

Det var inte bara bönder och vanligt folk som drog sina tvister inför tinget, även präster kunde dras in i dem. På sommartinget 1696 var det kaplanen herr Petrus Torpelius i Bäckaby som hamnade i blåsväder. Han hade oaktsamt nog klandrat länsmannen för en tingspredikan som hade blivit försummad av herr Samuel Sandman i Ramkvilla. Länsmannen Sven Svenson ställde herr Torpelius inför tinget där han anklagade honom för förtal och menade att ingen tingspredikan hade försummats. Båda parterna hävdar att deras påståenden var sanna och hänvisade till vittnesmål från kyrkoherden i Fröderyd, herr Anders Boman och dennes hustru. Efter granskning av ärendet konstaterade domstolen att saken var av ringa värde och att ingen tingspredikan hade blivit försummad. Därmed avslutades tvisten.

1696 Horkonan i Bäckaby

Elisabet Svensdotter ertappades med att ha begått enkelt hor med soldaten Nils skomakare. Hon dömdes på sommartinget 1696 till 40 marker i böter, men då hon inga pengar hade fick omvandla straffet och plikta ”med rijßslijtande”. Samt det sedvanliga kyrkliga straffet att stå uppenbara kyrkoplikten.

Läs mer i inlägget: Kroppsstraff vid 1700-talets början

1696 Stölden under gudstjänsten

Stölden i Rösås 1696 ägde rum under en söndagsgudstjänst, då ryttaren Sven Nilsson och hans hustru Ingrid Månsdotter var i kyrkan. När de kom hem upptäckte Sven att någon hade stulit 1 mark och 2 öre silvermynt från deras hem. Misstankarna riktades snabbt mot grannen Jon Persson, en ogift man som bodde i samma by. När Sven konfronterade honom erkände Jon sitt brott och återlämnade de stulna pengarna.

Trots erkännandet beslöt Sven att gå vidare rättsligt och kontaktade en nämndeman för att få Jon stämd till tinget. Jon försökte undvika rättegången men greps av fjärdingsmannen och fördes fastkedjad på en kärra till tinget i Vrigstad. Där erkände han återigen sin skuld och dömdes till att betala tre gånger värdet av det stulna beloppet, samt ersättning för fjärdingsmannens insats. Händelsen blev ett samtalsämne i bygden, men efter domen ansågs Jon ha sonat sitt brott.

Läs mer i inlägger: De försvunna silvermynten – stölden under gudstjänsten

Jon Persson har infångats och förs fastkedjad på häst och vagn till tinget i Vrigstad. Bild: Thomas Lindgren / Microsoft Copilot.

1696 Slagsmålet mellan svärfar och måg

Gudmund Jonsson anklagades av länsmannen Sven Svensson på hösttinget 1696 för att ha slagit sin svärfar, Per Persson, båda från Rösås. Trots länsmannens anklagelse framfördes ingen klagan från Per Persson själv och inget vittne kunde styrka händelsen. Därför frikändes Gudmund Jonsson, men rätten varnade honom för att i framtiden uppträda mer respektfullt och fredligt gentemot sin svärfar, särskilt med tanke på att de delade gårdsbruk och då ”någon oenigheet i bland förefalla kan”.

Per Persson var far till den tidigare nämnde tjuven Jon Persson. Ingenting i tingsprotokollet säger vad bråket rörde sig om, men det är inte svårt att föreställa sig att det hade med Jons stöld att göra och hans försök och fåfänga försök att gömma sig undan länsmannen och rättvisan. Kanske hade Gudmund fällt en elak kommentar eller klagat på Pers odåga till son, medan Per Persson hade – i alla fall till viss del – försvarat Jon?

1697 Ersättning för tre års föda

Korpralen Karl Andersson och bonden Nils Månsson i Paddingetorp ingick 1694 en överenskommelse om att Nils skulle ta hand om Karls lille son i tre år mot en ersättning av 12 daler och 24 öre kopparmynt. Vem korpralen var och varför han behövde lämna bort sonen är inte vidare känt, men troligen hade hustrun gått bort och inga andra nära släktingar fanns som kunde hjälpa honom.

När tre år hade gått och pojken återvänt till sin far hade Karl endast betalat 7 mark silvermynt, vilket motsvarade två femtedelar av den överenskomna summan. Nils stämde därför Karl vid vintertinget 1697. Korpralen Karl infann sig inte vid rättegången, men rätten fastslog att korpralen var skyldig att uppfylla den ursprungliga överenskommelsen i sin helhet. Han dömdes i sin frånvaro att betala den resterande skulden, 7 daler och 16 öre kopparmynt, samt ytterligare 24 öre silvermynt i rättegångskostnader och 2 daler silvermynt i böter för uteblivandet.

Läs mer i inlägget: Korpralens skuld – Så räknar du med daler och mark

1698 Ett olagligt fällehygge

Stenar i skogen utgjorde rågång för gränserna mellan byarna. Ändå kunde det ibland vara oklart var den gick vilket kunde skapa tvister som fördes till tinget. En sådan tvist togs upp på vintertinget och som gällde ett omtvistat skogsparti mellan kronohemmanet Åskog och Ekekull.

Skogvaktaren Per Månsson Knapp lät instämma Hemming Persson från Ekekull angående ett misstänkt olagligt timmerhygge på kronohemmanet Åskogs marker. Båda parterna hävdade att det fanns tydliga markeringar mellan dem, så för att reda ut vad som gällde beslutades att nämndemännen Per Andersson från Skepperstad och Filip från Skärbäck, tillsammans med länsmannen Sven Svenson Lövman, skulle genomföra en laga syn vid Valborgsmässoafton och att en kallelse till berörda personer skickades ut fjorton dagar innan dess. Dessa utsedda synemän skulle noggrant undersöka och dokumentera markeringarna samt vilken sida och vars mark där det misstänkta hygget skett. Deras fullständiga rapport förväntades presenteras vid nästa ting.

På följande sommarting lät åborna Måns Jönsson och Måns Håkansson från Åskog (se nedan 1698) instämma Hemming Persson i Ekekull för det han gjort åverkan på – som de hävdade – deras skog. Hemming hade huggit timmer i skogen och tämligen omgående hade skogvaktaren Per Månsson Knapp infunnit sig och förbjöd honom att forsla bort det. Men det förbudet struntade Hemming i och förde hem timret till Ekekull ändå.

Tingsförhandlingarna blev långa och avhandlades under fyra sessioner på två dagar. Flera personer hördes som kunde berätta om märkesstenar och rågångar, men även om att Ekekull av hävd tidigare hade kunnat nyttja skogen då det förr var ett frälsetorp under sätesgården i Sandebo.

Tvisten slutade med ett svidande nederlag för Hemming i Ekekull. Inför tingsrätten kunde man uppvisa ett dokument upprättat av den framlidne lagläsaren Johan Lindelius och daterat den24 oktober 1654. I detta framgick det klart och tydligt att kronohemmanet Åskog av hävd hade rätt till den omtvistade marken.  Eftersom Hemming Persson i Ekekull inte hade något tillstånd för att använda området, dömdes han att betala 40 mark i böter, kompensera kronohemmanet för dess åverkan i skogen samt även täcka rättegångskostnaderna. Det hela blev alltså en mycket dyr affär för Hemming.

1698 Trilskande rotebönder

I den av Karl XI införda yngre indelningsverket, eller det ständiga knektehållet, åtog sig allmogen att ständigt hålla ett visst antal män under vapen. I gengäld åtnjöt man frihet från utskrivning. Det hade varit i bruk drygt femton år, men helt problemfritt synes det inte ha varit.

På 1698 års vinterting inkom omfattande klagomål genom fältväbeln manhaftige Jakob Burman tillsammans med kronans befallningsman herr Lars Kjellman, beträffande löneutbetalning till soldater från kapten Johan Leijonhjelms kompani och Kalmar regemente. Representanter från inte mindre än 37 rotar, alla inom Västra härad, hade trots uppmaningar att närvara försummat löneutbetalningsmötet i Broby den 19 oktober 1697. Detta hade föranlett klagomål från berörda soldater som då inte fick sin lön i tid.

För Bäckabys vidkommande var det tre av socknens sex rotar som drog på sig klagomål; nämligen rote nummer 21 Gudmundsås, rote nummer 25 Slageryd Övergård och rote nummer 26 Slageryd Västergård. Bengt Gudmundsson från Gudmundsås, Jon Persson från Rösås Södergård som ingick i Slageryd Övergårds rote samt Per Brunk för Slageryd Västergård, fick samtliga plikta tre mark silvermynt för att de ej kom till lönemötet föregående höst. Beträffande soldattorpet under Slageryd Västergård, trädde dess soldat Anders Björn fram och berättade att ”torpet i alla måtto så färdigt är att Solldaten intet det ringaste hafwer att klaga”.

1698 Beskylld för förkommen mäld

Måns Håkansson från Åskog (se ovan 1698) hade farit till Håkan Jonssons kvarn i Hjälmshult för att mala säd. Han var där tidigt på morgonen och kunde därför tidigt resa hem. Men en kort tid därefter fick han höra ett rykte om att en säck mäld (spannmål som är avsedd att malas) var försvunnen och att han skulle ha tagit den! Den som spridit ut ryktet var mjölnaren Håkan Jonsson i Hjälmshult. Ryktet nådde länsmannen Svens Svenssons öron som lät instämma Måns till sommartinget 1698 för misstänkt stöld. Måns å sin sida anklagade Håkan Jonsson för ”obewisligt uthkommit rychte om samma tillwijtelse”. Håkan Jonsson medgav nu inför rätten att han ingen misstanke emot Måns Håkansson längre hade sade att denne lämnade kvarnen tidigt på morgonsamma dag som mälden försvunnit. Rätten dömde Håkan Jonsson till böter om tre marker för ryktesspridning samt ersättning för rättegångsomkostnader om 1 daler och 16 öre silvermynt.

1698 De barnlösa paren i Vresekull och Lilla Gudmundsås

I Vresekull bodde Måns Nilsson, barnfödd därstädes, och hans hustru Karin Jönsdotter bördig från Lilla Torp i Ramkvilla. De hade gift sig omkring 1675 men efter tjugotvå års äktenskap var de fortfarande barnlösa. När Karin närmade sig fyrtio år insåg hon att de inte skulle få några barn och efter att ha funderat på framtiden bestämde sig hon och maken Måns för att upprätta ett testamente. Detta testamente inregistrerades på Västra sommarting 1698 där det blev exliberat, vilket innebar att det fick juridisk giltighet och att äganderätten till deras tillgångar, inklusive jord och lösöre, fastställdes enligt dess villkor. Tyvärr framgår det inte vem eller vilka som var förmånstagare.

Måns och Karin kom dock att leva många år till. Måns avled 1718 i en ålder av 70 år och 43 års äktenskap. Karin levde kvar på Vresekull i ytterligare nio år innan hon avled 1727 efter fyra års sjukdom.

På samma sida i domboken där Måns och Karins testamente inregistrerades, gjorde Per Månsson och Anna Ekesdotter i Lilla Gudmundsås samma sak. Även de levde i ett barnlöst äktenskap sedan tolv år. Även om Anna inte var mer än trettiosex år, visste de med sig att de inte kunde få några barn. Båda två uppnådde hög ålder; Anna avled 1740 vid 76 års ålder och prästen skrev om henne att hon allt ”warit en gudsfruchtig och hederlig gumma”. Maken Måns avled 1½ år senare, 85 år gammal.

1699 Ersättning för ryttartorp, sängar och påstått lövjeri

Ryttaren Nils Jonsson i Slageryd blev instämd till sommartinget 1699 av Bengt Gudmundsson i Erikstorp för ersättning av ryttartorpet som han där nyttjat, enligt ett kontrakt som upprättades dem emellan den 28 november 1676. Rätten dömde Nils att betala Bengt 10 daler smt samt ersätta Bengt med 1 daler smt i rättegångsomkostnader.

Nils svarade med att stämma Bengt för att ha tagit saker från Nils hem i Slageryd, samt att Bengt utövat lövjeri (trolldom). Bengt erkände att han tagit två sängar och ett tjog vakor hos Nils för tre år sedan när Nils flyttade från gården. Bengt dömdes att ersätta det han tagit in natura samt böta tre mark smt. När det gäller anklagelsen om lövjeri nekade Bengt till detta och då det fanns varken vittnen eller bevis, friades han från denna beskyllning.

Den omnämnde ryttaren borde vara Nils Jonsson Slagman, gift med Britta Persdotter, bördig från Norrskog, och boende under Slageryd Svensgård från 1697. Han anges i husförhörslängden vara ute i fält 1702. Han ”dödde i kriget mot Ryssland” enligt makans dödbok, vilket bör ha varit omkring 1701. I 1702 års rulla över nya rekryter står Johan Persson som ersättare.

1699 Ett ogrundat skvaller

Unga hustru Sara Persdotter i Stora Gudmundsås (se även 1700) fick det riktigt besvärligt när hon anklagades för att ha kallat Maria Eliedotter Schmiedell vid öknamn. Nu var Maria hustru till komministern i Bäckaby, Petrus Torpelius, och herr Torpelius kunde naturligtvis inte tåla sådant och lät därför instämma Sara till hösttinget 1699. Saken förvärrades ytterligare när länsmannen påstod att hon även ”åthskillige andra skall öknampn gifwet”. Sara nekade emellertid till anklagelserna.

Till hennes undsättning hade komministern i grannsocknen, herr Johan Hallin i Södra Solberga, skickat en attest i vilken han skrivit att ”ingen om henne annat än godt ährligt Stilla wackert och wäll wet berätta”, vilket även sittande häradsnämnd och närvarande tingsallmoge likaså kunde intyga.

Eftersom det inte fanns några bevis mot henne och anklagelserna verkade vara baserade på lösa och ogrundade rykten, friades Sara och både hon och komministerns hustru fick behålla sina goda anseenden.

Varför kom komminister Johan Hallin till Saras undsättning? Jo, Sara var bördig från Granshult Västergård i Södra Solberga och hennes föräldrar var fortfarande boende där och var aktade bönder. Sara hade gift sig i november 1696 med ryttaren Johan Bengtsson i Stora Gudmundsås. Hon var vid vigseln mycket ung – kanske så ung som 16 år – och nu hade de en liten gosse på 1½ år. Maken Johan var ryttare för Torp Fröderyd och hon miste honom ett par år efter denna händelsen, strax efter utbrottet av Stora Nordiska kriget.

Läs även: En av krigets änkor – Saras kamp för att få gifta om sig

1699 Tvenne fällda hjortar

Gudmund Nilsson i kyrkbyn hade fällt två hjortar i skogen. Detta kom till skogvaktaren Per Månsson Knapps kännedom som drog honom inför hösttinget 1699 och anklagade Gudmund för olovlig jakt på kronans mark. Men Gudmund hade inte skjutit något djur på kronans mark, för han kunde presentera ett kvitto från översten Per Stålhammar vilket visade att han hade rätt att skjuta dessa djur åt honom. Därför frikändes Gudmund från vidare anklagelser om olovlig jakt.

1700 Orättvisan i Tostatorp

I skattehemmanet Tostatorp bodde tre familjer, nämligen Per Håkansson (min ana), ryttaren Mats Håkansson och Måns Matsson. Den ena halvan brukades av halvbröderna Per och Mats och de var söner till Håkan Persson, vilken avlidit omkring 1680. Den andra halvan brukades av Måns Mattsson (min ana) som var son till Mats Månsson och Ragnel Jönsdotter.

Nu var det så att den hemmansdel som Måns hade gav bättre skördar och den hade dessutom en större tomt. Med tiden fann halvbröderna Per och Mats detta ytterst orättvist och lät därför instämma Måns till vintertinget år 1700.

Förmodligen var grannsämjan dem emellan trots allt god för de hade redan innan resan till tinget i Vrigstad gjort upp i godo och att besöket där snarare handlade om att stadfästa deras överenskommelse. Måns Mattsson gick med på att överlåta 1½ skäppland åkermark till Mats och Per, vilket fördelades på så sätt att han gav dem ett skäppland av byåkern och ett halvt skäppland vid ladugårdsåkern. Ett skäppland var en sjättedels tunnland. I gengäld lovade Per och Mats att vartannat år överlåta humlegården till Måns samt att han fick tillåtelse att göra en inhägnad för sin lammhage på utmarken. Dessutom åtog sig Måns att bygga en ny kölna när den nuvarande blivit oanvändbar.

Denna överenskommelse godkändes av tinget, vilken bekräftades av parternas handslag inför rätten.

1700 Andra gången lägersmål för Kerstin Jonsdotter

Kerstin Jonsdotters lott här i livet blev inte att få ett eget hem och familj. Åtta av tio fann en äktenskapspartner vid den här tiden men hon var inte en av dem utan förblev istället en av de ogifta och fick hanka sig fram genom livet med att vara piga andra.

Kerstin tjänade som piga i på Säbys herrgård och hon hade dömts redan 1695 (se ovan) för lägersmål med Nils Svensson. Hon födde ett barn för vilket hon av Nils fick en ko och en tunna råg som stöd för barnets uppväxt.

På försommaren 1699 var det dags igen. Nu umgicks hon med drängen Sven Jönsson från Doestorp. Resultatet av deras olovliga förbindelse blev ett gossebarn som hon nedkom med i mitten av februari år 1700 och fick i dopet namnet Jöns. Bland faddrarna fanns korpralen Per Bäckman i Stockagården, kanske i samma kompani och korpralskap då Sven tagit värvning som ryttare.

Saken togs upp på sommartinget 1700 och då inget äktenskapslöfte utfästs av Sven var det ett lägerskapsmål och båda parterna bekände sin synd. Sven dömdes till böter om 20 mark silvermynt. För Kerstins del såg rätten dock allvarligare på saken då detta var hennes andra lägerskap med barnafödande som resultat, eller som rätten uttryckte det: ”emedan hon een gång tillförende med slijk Synd sig försedt”. Istället för de sedvanliga 20 markerna – kvinnans böter var hälften mot mannens – dubblades de till 40 mark. Båda dömdes också till den sedvanliga uppenbara kyrkoplikten, men även här dubblades Kerstins straff så att hon skulle göra detta två söndagar i Bäckaby kyrka.

Nu synes Sven ha varit en man med heder och tog ansvar för det han gjort. Han erbjöd sig att betala hennes böter, förutom en tunna råg som var avsedd som stöd till barnets uppväxt. Hans sammanlagda utgifter blev, tunnan med råg medräknad, omkring 18 daler silvermynt eller motsvarande värdet av sex tunnor råg.

Sven Jönsson var sannolikt son till en hemmansägare med tanke på att han, som ung dräng, hade råd att betala inte bara sina egna böter utan även Kerstins. Möjligen var han styvson Erik Gunnarsson i Doestorp, vilket i så fall skulle innebära att hans mor var Sara Lisa Rot i Doestorp, dotter till bokhållaren Sven Rot. Hon var i sitt första äktenskap gift med ryttaren Jöns Svensson vilken säges i Saras dödbok ha avlidit någon gång på 1670-talet.

Sven finns upptagen i Bäckabys husförhörslängder som dräng för Doestorp under åren 1693 till 1701. Sedan for han ut med Smålands kavalleriregemente i Stora Nordiska kriget och i husförhörslängden för 1702 står det helt kort antecknat ”borta i fält”. Var han en av alla dem som aldrig mer kom hem igen? Kanske ändå inte, eftersom styvfadern Erik Gunnarsson blev instämd på hösttinget 1722 där han ställdes till svars för en skuldsedel underskriven av dennes styvson och korpral Sven Root och var daterad i januari 1710. Någon gång därefter hade han avlidit, kanske redan vid slaget vid Helsingborg månaden därpå?

Kerstin Jonsdotter är skriven som piga i Säby i den allra första husförlängden för Bäckaby, som börjar 1688. Här arbetade hon till och med 1704, varefter hon försvinner in i historiens dunkel. Barnet som hon framfödde i februari 1700, är det andra oäkta barnet som finns upptaget i Bäckaby födelsebok som börjar 1688. Vanligtvis skrevs inte barn utanför äktenskapet in i födelseböckerna förrän på 1730-talet.

1700 Långlånet

Lars Nilsson i Gammalstorp (se 1679) behövde utsäde och fick låna två skäppor råg – detsamma som en halv tunna eller omkring 73 liter – av änkan Märit Börjesdotter i Hult, Asa socken. Av henne lånade han även en tälgyxa och en lie, samt hennes häst för några dagars arbete. Men tiden gick och änkan fick inte tillbaka något, förutom hästen. Troligen hade Lars ekonomiska problem, eller så var han en slarver.

På våren år 1700 tröt hennes tålamod och hon lät instämma Lars till sommartinget. Lars kunde inte neka till änkans anklagelser, men förklarade att han av sådden ”ingen ähring dereffter blefwit”. Äring betyder i det här sammanhanget skörd. Men han hörde nog själv hur ihåligt det lät och sade att han ”ährbiuder sig det samme ännu betahla” när höstskörden var bärgad. Parterna enades om att Lars skulle betala 10 mark silvermynt för rågen, 16 öre för tälgyxan och 5 öre för lien. Lars ålades även att betala 24 öre i rättegångskostnader till Märit.

1700 Den förkomna hästen i Kalmar

I början av år 1700 befann sig ryttaren Anders Bengtsson i Gudmundsås (bror till Johan Bengtsson, se 1707) i en tvist med Per Larsson från Målen, Ramkvilla socken. Anders hade nämligen lämnat sin häst i Pers förvar då de var i Kalmar, men när han återkom var hästen spårlöst försvunnen. Frustrerad och övertygad om att Per var ansvarig för det hela, lät Anders instämma Per till följande sommarting för att kräva ersättning.

De möttes på tinget utan dramatik då de redan kommit överens och nått en förlikning som innebar att Per skulle betala fyra daler silvermynt till Anders som ersättning för den försvunna hästen och dessutom lämna tillbaka Anders sadel. Denna förlikning bekräftades av rätten.

Fyra daler silvermynt för hästen kan jämföras med den halva tunnan råg som Lars Nilsson i Gammalstorp (se ovan) var skyldig och som värderades till 10 mark silvermynt eller 2½ daler. Hästen var alltså värd lite mer än en tre kvarts tunna råg – kanske den var gammal?

1701 Bullret i Ärnamåla

Den gamla änkan i Ärnamåla var sjuklig och kanske var det när hon kallade prästen till sig som hon för honom berättade något som hände för fem år sedan och som satte familjer i både Ärnamåla och i Knutstorp i konflikt.

Då, när hennes make Håkan Persson var död och ännu låg i kistan hemma i Ärnamåla, var det sed att man läste för den döde vid kistan. Hon hade då bett sin dotterson Per Hemmingsson i Knutstorp att komma en andra gång och läsa vid sin makes kista. Inför prästen avslöjade hon nu att det strax efter dottersonens andra besök som pengar och en sked saknades.

När Per Hemmingsson instämdes till hösttinget 1701 av sina morbröder, gjorde han en motstämning om falska beskyllningar. Saken undersöktes noggrannare av kyrkoherden Andreas Boman och en nämndeman och det visade sig att mormoderns berättelse var osammanhängande och otillförlitlig. Per och hans morbröder enades om en förlikning med vite på 20 daler silvermynt om anklagelsen någonsin togs upp igen.

Läs mer i inlägget: Bullret i Ärnamåla -En stöldanklagelse som skakade familjen

1702 Intyg om fallandesot

På sommartinget 1702 fick drängen Nils Gustavsson från Höreda genom flera vittnesmål från personer boende i Bäckaby socken, intyg på att han led av fallandesot eller epilepsi.

Bland dem som gav sina vittnesmål var den gamle ryttaren Måns Svensson i Bäckaby Storgård, Bengt Jonsson i Knutstorp (morbror till en 1701 omtalade Per Hemmingsson i Knutstorp), samt Karl Nilsson och Nils Svensson i Puketorp. De hade sett denne Nils Gustavsson, från Tomasmässodagen (21 december) till julafton, fått epileptiska anfall (eller brott som man kallade det) inte mindre än sju gånger. På Tomasmässodagen hade han legat ”i Klåckere Stugun i Bäckaby illa Skick, och Tungan alt sönder bijten”. Klockaren var Per Jonsson i Storgården (se 1703).

Sannolikt gav intyget honom frisedel från militärtjänstgöring. Det var många nya utskrivningar detta år som skulle ersätta förlusterna som hittills gjorts i Stora Nordiska kriget.

1703 Ingegärd och Måns – en kort romans med konsekvenser

Ingegärd Persdotter, en piga på sätesgården Säby i Bäckaby, inledde en kort romans med drängen Måns Jonsson som resulterade i graviditet. Utan stöd från Måns tvingades hon lämna tjänsten och återvända till sin mor på ryttartorpet under Bäckaby Storgård. I januari 1703 föddes hennes barn, men det dog endast två dagar senare.

När Ingegärd och Måns senare inställde sig vid tinget erkände de lägersmålet och dömdes till böter och offentlig kyrkoplikt. Dessutom krävdes Ingegärd och hennes mor, tillsammans med kvinnorna som bevittnat födseln, att försvara sina handlingar inför kyrkoherden Andreas Boman. Trots hans starka missnöje med att barnet döpts av Ingegärds moder frikände rätten dem från anklagelser om regelbrott. Ingegärd gifte sig så småningom med soldaten Bengt Zakrisson Bäckman, men blev änka året innan freden nåddes i det Stora nordiska kriget. Hennes liv avslutades som välrespekterad änka i Korsberga vid 74 års ålder.

Läs mer om henne i inlägget: Ingegärd och Måns – en kort romans med konsekvenser

1703 Klockarens kamp för dotterns heder

I Bäckaby Storgård bodde klockaren Per Jonsson med sin hustru Kerstin Gudmundsdotter. Deras yngsta dotter Margareta bodde fortfarande hemma och var föräldrarnas ögonsten. Hon var bara 17 år gammal men hade redan fästmannen Nils Karlsson från Puketorp.

Men så började elaka rykten om dotterns umgänge med andra drängar och unga pojkar att spridas i socknen som kom att förstöra deras glädje. När ryktena blev allt fler och grövre tog Per och Nils ärendet till tinget för att få upprättelse. På sommartinget 1703 i Vrigstad instämde de inte mindre än elva personer som spridit ryktena. Under förhören framkom inget bevis för Margaretas osedliga umgänge utan domstolen fastslog att ryktena var falska.

Drängen Anders Mårtensson i Säby fick böta tre marker silvermynt för att han hade sagt att pojken Adam Jönsson ville binda Margareta och låta honom ligga med henne. Likaså skulle tremänningsryttaren Johan Larsson för Slageryd böta tre marker silvermynt för att han hävdat att Anders Mårtensson och Margareta legat tillsammans i en håla på en fälla. Pojkarna Adam Jönsson och Per Jonsson var för unga att dömas, men rätten tillsade deras föräldrar att ge aga dem inför kärandenas närvaro. De övriga friades helt eller varnades.

Domarna markerade slutet på en tumultartad tid för Margareta och hennes familj och tingsrätten avslutade med att bekräfta att hennes heder och ära var bibehållen.

Läs mer i inlägget: Kampen för hedern: Klockarens dotter inför tinget

1703 Ingen rök utan eld – drängarnas försvar mot kyrkoherden

Gudstjänsten i Fröderyds kyrka söndagen efter Allhelgonadagen 1703 var slut och kyrkoherden Andreas Boman tog sig hemåt till prästgården. Väl hemma möttes han av pigan som upprört berättade att tre drängar tagit sig in i hans arbetsrum och varit där en stund! Blodet måtte ha svallat på kyrkoherden.

Han fick namnen på de unga männen och lät stämma Måns Jonsson och Anders Mårtensson från Säby samt Jon Andersson i Bäckaby till sommartinget. Han anklagade dem för att ha betett sig opassande i prästgården under hans frånvaro. Kyrkoherden påstod att de inte bara suttit vid hans bord utan även rökt tobak och visat brist på respekt genom olämpligt uppförande.

De tre drängarna förnekade de bestämt alla anklagelser om tobak och dåligt beteende. De hävdade att de inte gjort något olämpligt men angående de övriga anklagelserna – det framgår inte från rättegångsprotokollet vad de var – bad de om förlåtelse. Eftersom inga bevis kunde presenteras för deras skuld, frikändes de men fick däremot en sträng varning av rätten.

1704 Intrång i byggmästarens ämbete

Per Danielsson i Knutstorp var inte bara bonde utan även en händig man. Han åtog sig att bygga klockstapeln vid Granhults kyrka vilket han också gjorde med lyckat resultat för den står kvar än idag. Men en som blev mindre glad över det var byggmästaren Lars Hövelin i Eksjö som ansåg att Per gjort intrång i byggmästare-ämbetet. Därför lät denna instämma Per till sommartinget 1704. Men med hjälp av brev från kyrkoherden Anders Tornander i Nottebäck och kaplanen Nils Lacander i Granhult, intygade de såväl som sockenmännen där att Per Danielsson åtagit sig allt ansvar innan han började bygga, eftersom Lars Hövelin inte fullbordat bygget enligt överenskommelsen. Tingsrätten konstaterade emellertid att det påstådda ämbetsintrånget ägt rum utanför domstolens jurisdiktion då Granhult ligger i Kronobergs län, varför man inte kan döma i frågan. Det ankom istället på Lars Hövelin att, om han fann det lämpligt, att söka Per Danielsson inför behörig domstol. Per Danielsson fick dock en varning av tingsrätten, förmodligen med syftning på att inte ta på sig arbete som var skyddat genom skråväsendet.

1705 Förbrända ekar

Skogvaktaren Per Månsson Knapp fick höra talas om att man på Stora Gudmundsås marker bränt ned några ekar och då detta var olagligt lät han på hösttinget 1705 instämma bonden Sven Månsson och änkan Sara Persdotter (se 1698, 1707) samt Måns Jönsson därstädes.

Inför rätten erkände Sven Månsson att han bränt ned två stycken ekar på sin fälla. Han lyckades inte övertyga rätten om att även Sara varit med på det, utan det var så att Sven henne ovetandes tagit sin dräng med sig och bränt ned dem. Med Svens erkännande blev domen lätt och han dömdes att böta tolv mark, att ersätta ekarnas värde med nio daler silvermynt styck – alltså 18 daler sammanlagt – samt plantera tvenne unga ekar för vardera förbrända eken och hålla dem skyddade från betande boskap. Böterna var dryga och förmodligen beklagade sig Sven att han inte kunde betala dem, varför rätten lade till att om han ej orkade betala böterna ”så plicktar han med Gatulopp”. Han återfinns inte i saköreslängden vilket torde innebära att varken böter eller kroppsstraff utdelades.

Måns Jönsson, som även han instämdes till samma ting, fick respit till nästa ting där han kunde uppvisa ett intyg på två ekar som markerats för fällning daterat maj 1681 från den nu avlidne häradshövdingen. Med detta intyg i sin hand hade Måns handlat helt korrekt och målet lades ned.

1706 Olovligt hästlån

Per Johansson från Slageryd lät på hösttinget 1706 instämma Per Johansson från Bäckaby Stockagård och hans dräng Anders Jakobsson (se 1703) för att ha tagit och använt ett sto utan tillstånd. Anders Jakobsson hävdade att han hade tagit och ridit stoet på uppdrag och order från Sven Persson i Eksjö, vilken var handelsman och son till Per Johansson i Bäckaby.

Eftersom ingen anklagelse om stöld eller tjuveri riktades mot honom, ansågs det att Per Johansson från Slageryd borde nöja sig med att få ersättning för resan fram och tillbaka, motsvarande 3 mil på 1 daler 4 öre silvermynt, samt rättegångskostnader på 1 daler och 8 öre silvermynt. Drängen uppmanades att söka ersättning från Sven Persson så gott han kunde och orkade.

Per Johansson i Bäckaby Stockagård var gift med Elin Bengtsdotter, syster till den avlidne kornetten Per Bäckman. Drängen Anders Jakobsson, är densamme som var inblandad på ett hörn i ryktesspridningen kring Margareta Persdotter, se Klockarens kamp för dotterns heder ovan.

Man kan undra vilken uppfattning tingsrätten hade om avståndet mellan Bäckaby och Eksjö? Per Johansson i Slageryd fick ersättning för tre mil tur och retur; och då en gammal svensk mil var 10.7 kilometer blir det 32 kilometer. På dagens vägar är avståndet till Eksjö emellertid 63 kilometer eller 12½ mil tur och retur. Med andra ord fyra gånger så långt!

1706 Tvist om soldatlegan

När alla utgifter skulle fördelas mellan bönderna inom roten kunde det hända att några inte stod för sin beskärda del. Och det kanske inte alla gånger var så uppenbart att man skulle betala. Ett sådant fall var i Bäckabys rote där fjärdingen kronohemmanet Åslatorp ingick.

Per Johansson från Bäckaby stämde Per Siggesson från Säby angående obetald soldatavgift. Eftersom Per Siggesson hade brukat halva fjärdingen kronohemmanet i Åslatorp år 1700, för vilket år en ny ryttare hade behövt anskaffas, dömdes Per Siggesson enligt kungliga förordningen att betala 3 daler silvermynt till Per Johansson vilket var proportionellt av rotens hela utgift på 40 daler silvermynt, samt att han skulle ersätta Per Johansson för hans utgifter om 1 daler silvermynt i samband med rättegången.

Per Johansson var densamme som blivit instämd för att hans dräng olovlige lånat en häst (se 1706 ovan). Han stod för rusthållet nummer 124 Bäckaby (Stockagård) i Majorens kompani och Smålands husarregemente. Hans svåger och rusthållaren Per Bäckman hade farit ut med Karl XII armé men stupat redan 1702.

Rusthållets sventjänare och ryttare hette Anders Bengtsson och han hade klarat alla strapatser in till dags dato 1706. Men han hade förlorat sin häst ”på partie” i januari 1702, samt även ersättningshästen som dog den 28 oktober 1704.

1706 Änkans problem att få gifta om sig

Sommartinget 1706 blev avgörande för änkan Sara Persdotter, som hade kämpat för att få gifta om sig med Erik Jonsson efter att ha förlorat sin make i kriget. Sara ställde kyrkoherden Andreas Boman inför tinget, då denne vägrat viga dem trots att hon uppfyllde i stort sett alla hans uppställda krav. Men att låta honom låsa in fastebrevet i kyrkokistan ville hon inte gå med på.

Sara framförde en skriftlig förklaring inför tingsrätten där hon med ödmjukhet meddelade att hon avsåg att ingå äktenskap igen efter att ha förlorat sin man i det pågående kriget. Hon beskrev hur hon, med råd från vänner och släktingar och med stöd från prästen och kyrkoherden, hade beslutat att inleda ett nytt äktenskap. De hade även bett Måns Jönsson i Stora Gudmundsås att bli barnets förmyndare, vilken var den närmaste släktingen på barnets fäderne. Sara klagade dock på att kyrkoherden vägrade viga dem förrän han hade fått fastebreven för dotterns räkning att lägga i kyrkkistan. Sara bifogade också en specifikation av sin omyndiga dotters arv till tinget. I tingets beslut fastställdes att arvet hade lagligen skiftats men att länsmannen skulle hjälpa förmyndaren eftersom denne var en gammal man. För Saras övriga klagomål på kyrkoherden hänvisades ärendet till domkapitlet för vidare hantering.

Vigseln blev så småningom av och hon och Erik kom att få 33 år och fyra barn tillsammans.

Läs mer i inlägget: En av krigets änkor – Saras kamp för att få gifta om sig

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

 

Brott och straff i Bäckaby 1555-1610; Den äldsta bevarade domboken för Västra härad är från 1611 och därefter finns en mer eller mindre obruten serie in till våra dagar. Man kan då tro att inget äldre material står att finna. Men det finns det. I vasafogdarnas räkenskaper i landskapshandlingarna finns diverse inkomster redovisade och en av posterna är sakören, det vill säga böter som utdelades på tinget och där en viss del gick till kungen. Saköreslängderna är mycket summariskt skrivna men de ger ändå en glimt om vad människorna på denna tid kunde dömas för. I detta inlägg delar jag med mig vad bäckabyborna dömdes för från den allra äldsta domen 1555 till 1605.

Brott och straff i Bäckaby 1611-1660; På tinget avhandlades allehanda ting, såsom uppbud och köp av fastigheter, tvister om arv, skulder och betalningar samt olika sorters brottmål. I det här inlägget berättar jag i 28 korta berättelser om alla de bäckabybor som dömdes på Västra häradsting mellan åren 1611 och 1660.

Brott och straff i Bäckaby 1661-1687; Föreställ dig att kliva in i Bäckaby socken under 1600-talet, en värld fylld av dramatik, mänskliga relationer med dåtidens lagar. Möt människorna vars handlingar prövades inför tinget, där varje rättsfall är en unik berättelse om moral, heder och straff från en svunnen tid. Oavsett om det är den ansedde länsmannen, den bedragna pigan eller den förargade bonden, bjuder varje fall på spänning och en ny vinkel på livet under denna tid. Det är en tid där äktenskapslöften kunde förvandlas till skamstraff, där stöld av ett hölass eller en slaktad ko ledde till juridiska uppgörelser. I detta inlägg får vi en fascinerande inblick i de rättsfall som formade livet i socknen – från ärekränkningar till lägersmål och stöldanklagelser. Läs vidare för att dyka ner i rättssalen där bäckabybornas öden avgjordes och där det mest vardagliga kunde leda till stor dramatik.

Brott och straff i Bäckaby 1707-1730; Följ med till 1700-talets Bäckaby, där rättssalen var platsen för uppgörelser som speglade en tid av strikta lagar och hårda levnadsvillkor. Bland rättsprotokollens torra formuleringar döljer sig berättelser om stöld, lägersmål, överfall och skvaller – alla brott som kunde leda till stränga straff och livsavgörande konsekvenser. Men här möter vi också människorna bakom brotten: soldathustrur som kämpade för att överleva, unga pigor som föll för frestelser och bönder som försvarade sin heder och rättigheter. I varje dom vilar en historia om en tid präglad av kamp, försoning och de starka sociala normer som styrde människors liv. Dessa historier ger oss en unik inblick i det sociala och juridiska livet på landsbygden under en tid då straff som kroppsaga och kyrkoplikt var verklighet för många.

Kroppsstraff vid 1700-talets början; I domböckernas saköreslängder finner man emellanåt att de dömda inte kunnat betala sina böter utan istället fått ta kroppsstraff. Hur vanligt förekommande var detta och var det vissa sakfällda som var vanligare än andra när det gäller kroppsbestraffning? Dessa och andra frågor försöker jag besvara på i detta inlägg genom att studera saköreslängderna för Västra härad mellan 1696 och 1720.

De försvunna silvermynten – stölden under gudstjänsten; I den lilla byn Rösås levde den ogifte bonden Jon Persson, en man vars anseende allvarligt skadades 1696. En dag riktades byns och hela socknens uppmärksamhet mot honom på grund av anklagelser om en stöld från ryttaren Sven Nilson i samma by. Det påstods att han hade stulit penningar från honom.

Korpralens skuld – Så räknar du med daler och mark; Brutna löften om betalning ledde ofta till rättsliga konflikter, som när korpralen Karl Andersson stämdes till vintertinget 1697 av bonden Nils Månsson i Paddingetorp. De många beloppen med olika valörer och myntslag som anges i rättegångsprotokollet är svårbegripliga för en nutida läsare så därför har jag tagit detta som exempel att analysera och förstå de olika penningsummorna. Jag ger en konkret räkneövning för att förstå hur penningsystemet fungerade och förklarar hur man skall förstå de olika summorna angivna i daler, mark och öre i både silver- och kopparmynt.

Bullret i Ärnamåla -En stöldanklagelse som skakade familjen; År 1701 skakades Ärnamåla i den småländska socknen Bäckaby av en stöldanklagelse som satte familjebanden på spel. På sin sjukbädd, övertygad om att slutet var nära, avslöjade mormodern Ingegärd en hemlighet som snabbt eskalerade till en konflikt och slutligen ett rättsfall. Vad var sanningen bakom anklagelserna, och vem var den skyldige?

Kampen för hedern: Klockarens dotter inför tinget; I kyrkbyn i den lilla socknen Bäckaby på det småländska höglandet bodde en klockare och hans hustru. Deras yngsta dotter bodde fortfarande hemma och var föräldrarnas ögonsten. Hon var bara 17 år gammal men hade redan en fästman från grannbyn. Men så började elaka rykten om dotterns umgänge att spridas i socknen som kom att förstöra deras glädje. Till slut drog fadern och fästmannen ryktesspridarna inför tinget och hur det hela slutade får du veta i den här lilla berättelsen.

En av krigets änkor – Saras kamp för att få gifta om sig; Sara var inte mer än arton år gammal när hennes make, ryttaren Johan, försvann i Stora nordiska kriget. Hon blev en av alla de änkor som följde i spåret av kriget och lämnades ensam med både sorg och ansvar för både barn och gård. När den unga änkan så småningom ville gifta om sig blev en till synes enkel begäran en fråga för både tinget och kyrkan.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok som innehåller valda utdrag av domboken. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.