Smålands Ryttare 1724-1790
I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1724–1790. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Alf Åberg, en framstående historiker och arkivarie, var doktor i historia och hade en lång och framgångsrik karriär som forskare och skribent. Med stor expertis och engagemang har han skildrat den småländska ryttarhistoriens utveckling. Åberg, som även var chef för Krigsarkivet mellan 1979 och 1982, är känd för sina omfattande bidrag till svensk militärhistoria.
Med tillstånd från Alfs söner, Gunnar och Johan, har jag fått möjlighet att publicera materialet i sin helhet. Den fullständiga artikeln omfattar perioden 1543 till 1800-talet och sträcker sig över 118 sidor. Andra publicerade delar:
De första husesynerna
Regementets omställning till fredsfot blev besvärlig. De officerare som återvände från de ryska fånglägren begärde att återfå de platser i regementet som nu innehades av deras efterträdare. Helt visade sig detta omöjligt att genomföra. I många fall blev befälet underkastat en löneminskning på så sätt att de placerades in på en lägre avlönad tjänst än den de i realiteten uppehöll.
I augusti 1724 hölls den första generalmönstringen med regementet efter det långa kriget. Då hade man hunnit ordna upp befälsförhållandena. Chef för regementet var fortfarande Göran Silfverhielm, trots att han under kriget hunnit bli både generalmajor och generallöjtnant. Och fastän Hans Georg Schmiterlöw hade överstes grad och lett regementet i 1718 års norska fälttåg fick han nöja sig med överstelöjtnants indelning och lön.
Otto Christian von der Pahlen hade återvänt från Ryssland och tilldelats överstes titel men i rullan hade han fortfarande majors indelning och lön. Två av de från Ryssland hemkomna kompanicheferna återgick till sin gamla tjänst: den nyblivne överstelöjtnanten Alexander Georg Liwensten blev chef för Sunnerbo kompani och majoren Anders Stålhammar blev chef för Jönköpings kompani. De övriga tre kompanierna behöll sina chefer: ryttmästare Carl Printzenschöld för Östra härads, ryttmästaren Adolf Lorentz Ridderborg för Växjö och majoren Gustaf Johan Silfverhielm — en kusin till översten för Vetlanda kompani.
Många officerare hade inte utfått sina löner under kriget. I första hand gällde det fångarna i Ryssland. Under årtionden framåt pågick det s. k. lönelikvidationer mellan dem och kronan. Flera officerare skulle hinna dö innan deras löneförhållanden var uppklarade, och det blev deras änkor eller barn som i sinom tid fick kvittera ut beloppen.
Många bekymmer erbjöd också befälets boställen, som under kriget haft flera innehavare. Dessa hade dock aldrig vistats där, utan boställena hade brukats av deras hustrur eller av bönder. I många fall var de nu rätt nergångna. Enligt bestämmelserna var officeren skyldig att svara för de skador som vållats bostället under den tid han innehaft det, men det visade sig svårt att fördela ansvaret för husrötan bland de ofta fem-sex olika innehavarna, av vilka en del var döda. Man spanade efter änkor och anhöriga, och husesynsprotokollen ger gripande uppgifter om krigets civila offer: ”änkan vistas i socknen i stort armod” eller ”änkan är bortgången och ingen vet var hon nu finns”.
Med början år 1724 förrättades det husesyner vid alla kavalleriregementets 106 boställen ute i bygderna. Den nämnd som förrättade dessa husesyner hade både civila och militära representanter, och de protokoll som upprättades lämnar värdefulla uppgifter om de olika gårdarna med deras uthus och ägor. 96)
Överstebostället Brevik hade en mangårdsbyggnad som var 50 alnar (30 meter) lång och 20 alnar (12 meter) bred. Den rymde en större sal med 8 dubbla fönster samt två kammare med förmak på båda sidor. Ett grundmurat kök med köksspis och 6 fönster fanns under rummen, och ovanför dem fanns en vind. Fönster och dörrar var anstrukna med grå färg, väggarna med tjära och det brädklädda taket med rödfärg.
På båda sidor om huvudbyggnaden fanns andra byggnader. Den på norra sidan inrymde en spannmålsbod, ett vagnsskjul och en husgerådsbod. I den södra byggnaden fanns det ett stall med 12 spiltor.
Boställets gård var instängd av husen och ett staket med en dubbelport. Själva gården var utfylld och jämnad. Utanför gården låg flera andra byggnader: två kammare, en dräng- och bagarstuga, en mjölkkammare, en kölna, en badstuga och ett hemlighus. Ladugården, som var gammal, inrymde ett fähus, ett svinhus och en lada.
Till bostället hörde också en väl anlagd kryddgård, som var instängd och bevuxen med planterade unga träd. Till gården hörde också fiske.
Överstebostället Brevik var ett gammalt säteri, som tagits i bruk för militära ändamål av Karl XI. Om det inte fanns andra lämpliga boställen att tillgå, lät man bygga sådana efter fastställda modeller som ritats av generalkvartermästaren Erik Dahlbergh. Storleken av dessa boställen varierade självfallet, beroende på den militära graden.
Östra härads kompanis ryttmästareboställe Merhult i Korsberga socken ger en god uppfattning om hur en småländsk kompanichef bodde på 1720-talet. Mangårdsbyggnaden var en lång timrad byggnad – 32 alnar (19 meter) lång och 12,5 alnar (7 meter) bred. I huset fanns en sal, två kammare, en förstuga och ett kök. Taket var täckt med näver och torv. Under byggnaden fanns en källare, men den var oduglig ”till följd av att en vattenåder däri uppsprungit”. Byggnaden hade satts upp år 1698 av den dåvarande ryttmästaren Carl Stålhammar.
Till bostället hörde också andra byggnader: en bondstuga med bord, bänk, och två väggfasta sängar, ”till väggarna förrutten”. Här fanns vidare tre bodar, en kölna, en badstuga och ett hemlighus. Ladugården bestod av en lada, stall, foder- och fähus samt svinhus. Ängen var något övervuxen men kunde röjas genom tio dagsverken. Skog saknades och fisket i Hjertasjön var dåligt. Däremot fanns det en kålgård och två kryddgårdar tillhöriga bostället.
Så småningom tröttnade officerarna att bo i vanliga bondgårdar och ville ha något mera herrgårdsliknande. År 1752 uppgjorde överintendenten Carl Hårleman modeller till officersboställen med brutna yttertak och separata kök. De gamla gårdarna revs efter hand och ersattes av dessa mera imposanta huvudbyggnader, som i sin tur kom att påverka även den civila bebyggelsen på landsbygden.
De flesta boställena tillhörde underbefälet. De varierade rätt mycket i storlek även inom samma tjänstegrad. Korpralen på Linnarsmåla boställe i Väckelsångs socken och Växjö kompani hörde till de bättre lottade. Där fanns det en sätesstuga österut på gården utrustad med bord, bänkar och en väggfast säng. Västerut på gården i samma linje låg det en gäststuga som hade två väggfasta sängar. På gården fanns det vidare ett brygghus, en kölna, en badstuga och ett hemlighus. Ladugården bestod av lada, fähus, fårhus och svinhus. Söderut på gården fanns ett redskapshus, ett stall och en brunn med brunnskar. Åker och äng var i gott skick.
De tusen ryttartorpen
Också de meniga ryttarna var utrustade med tjänstebostäder. Enligt Karl XI:s bestämmelser skulle den anställde ryttaren bo på rusthållets ägor. Om möjligt skulle hans bostad bestå av ett torp med tillhörande åker och äng. Torpet var dock inte påbjudet, och för Smålands del hade kungen särskilt förklarat att eftersom hemmanen där var tämligen små samt ringa till åker och äng var det inte nödvändigt med torp annat än när sådana kunde sättas upp utan rusthållets skada.
I en skrivelse till Erik Dahlbergh, som då var landshövding i Jönköpings län, år 1693 utfärdade Karl XI bestämmelser om torpens storlek i Småland. Rusthållaren skulle på utmarken bygga en liten stuga med loge, lada och fähus och tilldela ryttaren ett halvt tunnland åker, kåltäppa och ängsstycke av två lass hö. Han skulle också själv låta röja marken, vilket allt han skulle draga av på ryttarens lön. Men om det inte fanns någon mark att tillgå, skulle ryttaren bo hos rusthållaren i en liten stuga och kammare.
Det förefaller dock som om ryttarna i Småland från början fått något större torp än kungen avsett. Det anmäldes nämligen till honom samma år 1693, att ryttarna i Kalmar län hade fått torp med ett utsäde från 5 till 12 skäppor och från 2 till 6 lass hö. Kungen lät emellertid saken bero med en erinran om att rusthållarna skulle innehålla så stor del av ryttarnas lön som torpen kunde anses vara bättre än de föreskrivna.
Karl XI:s bestämmelser levde kvar även sedan det kungliga enväldet hade försvunnit. År 1750 kompletterades de genom förordningar om byggnadernas storlek. Torpet skulle bestå av en stuga 8 alnar (5 meter) i fyrkant samt vid ena änden en förstuga 4 alnar bred, där ryttaren i ett litet rum kunde förvara sin spannmål. Vid torpet skulle dessutom finnas en loge och en lada samt ett foderhus i samma byggnad och vidare ett fähus för kor och smärre kreatur.
Ryttaren skulle själv hålla torphusen i ordning, men materialet skulle rusthållaren lämna honom. Av allt att döma byggdes själva torpstugan som en ryggåsstuga, åtminstone om man håller sig till bestämmelserna från 1800-talets början, där det talas om att en trappa skall ledas från förstugan upp till vinden.
Nya bestämmelser – de sista före indelningsverkets avskaffande – utfärdades år 1835. Det fastställdes där att ryttarens boningshus skulle uppföras på stenfot och vara 13 alnar (8,5 meter) långt, 8 brett och 4½ högt på jämnväggarna. Huset skulle innehålla stuga, kammare och förstuga. I stugan skulle inmuras spisel och bakugn. Ovanpå på vinden skulle en bod inredas. Uthusen skulle byggas under ett tak. Många av de gamla torpen levde dock kvar länge efter det dessa bestämmelser hade utfärdats, och det rådde över huvud taget en rätt stor variation både på torpbyggnaderna och på innehavet av åker och äng.
Det anordnades regelbundna torpsyner i närvaro av representanter för regementet, länsstyrelsen och häradstinget. Resorna runt kompaniets område kunde erbjuda strapatser av skilda slag. Fanjunkare C. J:son Bergman berättar i ”Smålandsryttaren”: ”Gästfriheten är också en utmärkande egenskap hos våra indelta ryttare, och vid dessa s. k. visitationsresor blev man rikligen förplägad, särskilt vad kaffedrickning beträffar. 15 koppar kaffe med ty åtföljande bastanta vetebrödskringlor och flera s. k. kaffehalvor.”
Torpsyneprotokoll är bevarade i regementsarkivet från 1770-talet, men de utgörs endast av spridda kvarlevor och är som väntat långt mindre utförliga än boställssyneprotokollen. I oktober 1778 synades ryttartorpen vid Livkompaniets andra korpralskap i närvaro av löjtnanten och kronolänsman Peter Löngren, kommissarie Gustaf Tunberg samt nämndemännen Christer Månsson i Käringstorp, Magnus Månsson i Styggstorp, Daniel Forsberg från Bredaryds socken och Gunnar Sjölander från Nässjö socken. 97)
Varje ryttartorp skulle ha stuga, bod, logelada, fähus och gärdsgårdar. Vid nr 44 Elmeshult tillsades rusthållarna att inom ett halvår uppriva vattendämningen, så att inte det uppbyggda sågverket skadade ryttarens äng. Vid nr 50 Ryssby bodde ryttaren på torpet Ryhov. Nämnden fastställde att torpet skulle helt byggas om. Stugan skulle fodras med bräder, fönstren omblyas och nya fönsterfodringar sättas in. Bakugnen skulle repareras och ett nytt golv läggas i stugan. Ute på gården skulle man sätta upp en ny bod och loge och fähus skulle förses med nya lås – allt till ett värde av 9 riksdaler och 36 skillingar.
Vid nr 51 Kramsäng fick ryttaren tillsägelse att underhålla gärdesgårdarna mot att rusthållarna försåg honom med dragdjur så att han kunde släpa fram stavar och gärdslen. Vid nr 69 Sonarp bodde ryttaren på torpet Sonsberg. Åker och äng var i gott skick, men ängen måste röjas, och härför krävdes 50 dagsverken, som rusthållaren skulle bekosta.
Vid nr 87 Käringstorp hade ryttaren torpet Källavik. Stugan här var nybyggd men ännu inte färdig utan saknade mur ”och allt övrigt värde”. Efter- som den gamla stugan inte längre kunde göra tjänst, så ”antyddes” rusthållaren att om 14 dagar ha stugan i försvarligt stånd, såframt att han ville undvika stämning vid tinget.
Också vid nr 84 Pärshult var nämnden bister. Fastän synerätten redan år 1772 ålagt rusthållaren att uppodla väg till ryttartorpet, fanns ”sådant allt uraktlåtet”. Nu fick rusthållaren ett förnyat åläggande att ordna vägen till ryttartorpet.
Den militäre syneförrättaren representerade ryttaren och hans familj, medan de civila representanterna företrädde rusthållarna. Ett exemplar av torpsyneprotokollen gick till länsstyrelsen, medan det andra exemplaret stannade hos regementet. Detta innebar att reparationerna av torpen blev noga övervakade. I allmänhet kan man nog konstatera att förhållandet mellan ryttaren och rusthållaren var gott och att ryttarens klagomål över torpet blev behjärtat av hans husbonde utan att häradstinget behövde ingripa.
I det finska kriget
År 1728 avgick Göran Silfverhielm som chef för regementet. Han utnämndes samma år till general av kavalleriet och blev sekundchef vid Livregementet till häst. Silfverhielm dog som fältmarskalk i Stockholm år 1737 men ligger begravd i Näsby kyrka i Småland, där hans vapen sattes upp. Han efterträddes som chef för Smålands kavalleriregemente av sin överstelöjtnant Johan Georg Schmiterlöw, som dock avled redan året därpå på överstebostället Brevik.
Schmiterlöw efterträddes som regementschef av en annan karolinsk krigare, generaladjutanten Carl Gustaf Sparre, som också använts i diplomatiska uppdrag. Redan år 1732 lämnade han regementet, sedan han utnämnts till generalmajor av kavalleriet. Sparre skulle sluta sin bana som riksråd och landshövding i Södermanlands län.
Till överste och ny chef för regementet utsågs år 1732 den 43-årige överstelöjtnanten Christoffer Freidenfelt. Han hade börjat sin militära bana år 1701 som volontär vid Karelska kavalleriet, där hans far då var ryttmästare. Sedan hade han följt Karl XII till Bender och år 1715 blivit ryttmästare vid Smålands kavalleri. Han fortsatte sitt avancemang vid Västgöta tremänningsryttare och utförde åren 1719-1720 några lyckade bragder mot ryssarna på Åland, vilka fäste kung Fredriks uppmärksamhet på honom. År 1729 blev han överstelöjtnant vid Smålands kavalleri och tre år senare överste. 98)
År 1741 genomdrev det härskande hattpartiet en krigsförklaring mot Ryssland. Trupper överfördes till Finland. Överste Freidenfelt fick order att inställa sig med en del av sitt regemente. Den 1 september mönstrades den småländska kontingenten vid Rådmansö i Roslagen och utgjorde då 448 ryttare, 517 ridhästar (befälets inräknade) och 188 klippare med 90 trossdrängar och 78 officersdrängar.
Från staben kom förutom översten major Carl Ridderborg, regementskvartermästaren, löjtnanten Paul de la Grange och adjutanten Christoffer Freidenfelt, en 15-årig brorson till regementschefen, som dog under fälttåget. Kontingenten var uttagen från Livkompaniet, Majorens, Vetlanda och Östra härads kompanier, och av ryttmästarna inställde sig Gillis Edenhielm, Eilert Ehrenreuter, Tomas von Hagendorn och Gabriel Fredrik Kurck. Fyra löjtnanter, fyra kornetter och sexton underbefäl ingick i styrkan. 99) En pukslagare och fem trumpetare hörde med. Man förde med sig kompaniernas fyra nya standar liksom fältkistor med vagn och kyrksakerna av silver. 100)
Den 4 september avseglade truppen från Gräddö mot Finlands kuster. Man hade brist på hö, och Freidenfelt som skulle segla till Helsingfors måste därför stiga i land redan vid Tenala och fortsätta marschen landvägen i svårt väglag. Först framme i Lappträsk vid Kymmene älv fick truppen stanna. Man led fortfarande brist på furage och några transporter kunde inte ske på de översvämmade vägarna.
Våren 1742 fick truppen göra flera fram- och återmarscher, som ytterligare fördärvade hästarna. På sommaren kallades trupperna till Fredrikshamn. Den ryska armén hade då börjat sitt fälttåg, och innan den svenske överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt företog sig något, höll han krigsråd med regementschefer. Vid det första av dessa krigsråd den 18 juni yrkade Freidenfelt på motstånd mot fienden vid Fredrikshamn. Han förklarade: ”Det är bättre att möta honom och göra resistance (motstånd) än att ständigt låta harcelera (uttrötta) oss av hans husarer och kosacker.”
Men en vecka senare beslöt Lewenhaupt att dra tillbaka armén och överlämna Fredrikshamn utan strid i ryska händer. I början av juli hölls ett nytt krigsråd i lägret vid Kaikola. Än en gång hävdade Freidenfelt: ”Om fienden kommer, så böra vi slåss mot honom,” men ”om han vill gå oss förbi, varom vi ännu ingen underrättelse hava, så retirerar vi oss i små marscher och ordentligen.”
Lewenhaupt fortsatte återtåget, och i augusti 1742 kapitulerade armén i Helsingfors efter detta det ynkligaste av fälttåg. Freidenfelt fick i uppdrag att föra hem det svenska kavalleriet. Den 28 augusti bröt han upp från Helsingfors med 1.330 ryttare och 250 trossdrängar. Marschen gick ända upp till Vasa. Proviantförhållandena var bedrövliga. Ryttarna fick nöja sig med de portioner av kött, fläsk och fisk som de hade med sig från Helsingfors och det lilla de kunde komma över i kvarteren längs vägen. Hästarna led svårt av bristen på furage, och både ryttare och hästar dog på denna marsch.
Den 29 september var truppen framme i Vasa, men här måste man sedan vänta ända till den 10 oktober, innan transportskeppen anlände. Nu kunde Freidenfelt lasta in allt sitt manskap, men bara 50 hästar tog han med sig. De andra hästarna som var kvar efter marschen – inalles 746 — var så medtagna att han måste lämna kvar dem mot kvitto i kronobetjäningens händer. Den 25 oktober var truppen framme i Umeå.
Här väntade ett nytt uppdrag för Freidenfelt och hans män. Ryska trupper var enligt bestämda rykten på väg mot Torneå, och översten fick nu till uppgift att försvara det väldiga Västerbotten. Freidenfelt begav sig genast i förväg till Torneå för att förbereda försvaret, och ryttmästaren Ehrenreuter skulle sedan föra styrkan norrut. Den 8 november bröt ryttarna upp från Umeå, och den 19 var de framme i Torneå.
Västerbottens regemente och uppbådat lantvärn förstärkte ryttarstyrkan. Under tiden hade en rysk förtrupp på 350 ryttare – främst kosacker – anlänt till Kemi. Här sammankallades allmogen till den 24 november för att avlägga trohetsed till den ryska kejsarinnan. Men samma dag klockan 2 på morgonen blev ryssarna överrumplade av svenskarna under Freidenfelt. 50 ryssar stupade och resten drevs på flykten. Deras höförråd och 30-40 kosackhästar tillföll segrarna. Det var den enda framgången för svenskarna under 1741-1742 års fälttåg.
Under vintern låg ryttarna förlagda i Torneå – 170 av dem var beridna, till en del med ryska hästar. I mars 1743 kunde en stor grupp av det sydsvenska kavalleriet återvända till sina hemorter. Senare på våren kom återstoden hem.
Det finns tyvärr inga fullständiga rullor som ger uppgifter om hur många ryttare som blev borta i Finland. Av en sammanställning vid Livkompaniet i februari 1743 framgår det att 10 ryttare dött och 53 hästar gått förlorade. Ännu större var förlusterna vid Majorens kompani; där uppges i mars 1743 31 ryttare ha dött på hemmarschen, i Finland och i Västerbotten. Friherrinnan Beata Mörner, ”en högt bedrövad änka” efter landshövdingen Lorentz Clerck, berättade att hon förlorat både ryttare och häst vid rusthållet nr 84 Hunnerstad vid Livkompaniet. Hon bad nu att få inskriva sin torpardräng Lars Persson som ryttare. Av rullan framgår att man i många fall satte in s. k. vargeringsryttare (reservryttare) i de avgångna ryttarnas ställe. 101)
Den 20 maj 1743 omkom översten Freidenfelt i mörker och drivis på en resa mellan Umeå och Uleåborg. Han efterträddes som regementschef av sin överstelöjtnant Adolf Lorens Ridderborg, som börjat sin militära bana som mönsterskrivare och korpral under Karl XII:s krig och år 1714 blivit ryttmästare vid Smålands kavalleriregemente.
Hösten 1743 låg en styrka av regementet — inalles 589 ryttare – i kvarter i Dalsland för att bevaka gränsen mot Norge. Regementschefen själv bodde i Rådanefors bruk i Odeborgs socken, medan ryttarna låg förlagda i olika bondgårdar. I september berättade överste Ridderborg att åtskilliga av hans officerare bett om permission att få resa till Fredrikshald och andra ställen för att rekognoscera ”danskarnas mått och anstalter till krigsrörelser”. Eftersom någon ”ofred mellan rikena” ännu inte hade deklarerats, gav han sådant tillstånd av två av officerarna. 102)
Samma höst slöts freden, och ryttarna kunde återvända till hembygden.
I det Pommerska kriget
I bara tre år fick Adolf Lorentz Ridderborg vara chef för regementet. Han avled år 1746 och efterträddes av sin överstelöjtnant, den 59-årige Carl Henrik Sprengtport. Han var född i Ingermanland och kom ut i kriget redan år 1700; flera gånger hade han blivit illa blesserad. Överstelöjtnant vid regementet blev Carl Ridderborg, en yngre bror till den förre regementschefen.
År 1756 gick Sverige med i det stora kriget med Fredrik II:s Preussen. Enligt planen skulle 20.000 man svenska trupper underhållas i Pommern. Från Smålands kavalleriregemente skulle 500 ryttare överföras till Tyskland. De togs ut från hela regementet men sammanfördes till fyra fältkompanier. Befälet över denna styrka fördes av överstelöjtnant Claes Erik Silfverhielm, som några år tidigare efterträtt Carl Ridderborg. Silfverhielm var bara 33 år gammal och son till Göran Silfverhielm, regementets chef under Stora nordiska krigets slutår.
Av det högre befälet medföljde major Carl Rappe och ryttmästarna Wilhelm Fredrik von Schantz och Nils Svedenstierna. Regementsprästen Erland Thomander och fältskären Petter Siegbahn följde med styrkan.
Kriget i Tyskland kom mest att bestå av marscher och lägerslagning. Somrar och höstar ryckte man in på preussiskt område och på vintrarna återtågade man till Stralsund och Rügen. Hösten 1758 var den svenska armén ända nere vid Fehrbellin, inte långt från Berlin. Från lägret skickade man ut ett furageringsparti till några byar sydost om Fehrbellin. I partiet ingick 400 småländska ryttare under Silfverhielms befäl.
Då en preussisk kår närmade sig, tog Silfverhielm ställning med 200 ryttare och 200 fotsoldater mellan två av byarna, medan ett annat detaschement på 50 hästar och 100 soldater fortsatte att furagera i den ena byn. Då denna by blev angripen av fienden, skyndade sig Silfverhielm dit med 50 av sina ryttare, medan ryttmästare Svedenstierna fick ta befälet över den kvarblivna styrkan.
Silfverhielm lyckades till en början driva ut preussarna ur byn, men blev sedan anfallen av en överlägsen styrka. Han blev avskuren från den övriga styrkan men lyckades själv slå sig igenom och tränga fram till Fehrbellin med förlust av 20 man och sin hårpiska, som höggs av under striden.
Under tiden hade ryttmästare Svedenstierna en svår dust med fienden. Hans småländska ryttare som stod på flyglarna försvarade sig med hjältemod, men deras hästar var för svaga att motstå de starka preussiska hästarna. Överbefälhavaren Gustaf David Hamilton skrev senare i sin rapport om striden: ”Det var ömt att höra att manskapet i själva aktionen begärde lov att stiga ned av hästarna såsom odugliga och få till fot försvara sig till det yttersta.”
Ryttmästare Svedenstierna fick själv två hästar skjutna under sig. Han sårades av flera sabelhugg och måste till slut ge sig fången. Hans löjtnant Göran Esaias von Bruse en son till den gamle överstelöjtnanten vid regementet Carl Bruse — stupade i striden, 29 år gammal. Många ryttare föll, medan andra togs till fånga. Det var bara ett mindre antal av dem som lyckades bryta sig igenom och undkomma. Denna strid vid Tarnow den 26 september 1758 var den hittills allvarsammaste under hela kriget och mycket hedersam för Smålands ryttare. 103)
Svåra epidemier härjade bland trupperna i Pommern och decimerade styrkan. År 1758 överfördes 7.000 man från Sverige. Däribland befann sig 300 ryttare från Smålands kavalleriregemente. Denna trupp stod under befäl av majoren Christopher Reinhold Freidenfelt och ryttmästare Magnus Ljungfelt. I Pommern förenades de med den styrka som redan fanns ute i fält.
Vid årsskiftet 1758-1759 hotades Vorpommern av en preussisk armé. Den nye svenske överbefälhavaren Jakob Albrekt von Lantingshausen var beredd att leverera batalj, men hans ställning höll på att rullas upp, sedan en av hans tyska officerare förrädiskt uppgivit passet Damgarten. För att hindra att armén blev avskuren från Stralsund sände han överstelöjtnant Silfverhielm med Smålands ryttare att besätta Steinhagen på vägen mot denna stad.
Ryttarna som måste ta sig fram i djup snö och med nordanvinden rakt mot sig var totalt uttröttade när de den 2 januari 1759 kom fram till Steinhagen. Knappt hade truppen slagit läger i byn, förrän en preussisk styrka kastade sig över dem. Smålänningarna blev helt överraskade och förlorade mycket folk i stupade och fångna, innan de lyckades sätta sig till motstånd. Efter en halvtimmes strid drog de sig tillbaka till en annan by längre bort vid vägen där de intog en fast försvarsställning. Regementet förlorade denna dag 8 officerare och 100 man i fallna och fångna. Tillfångatagna officerare var major Vilhelm Fredrik von Schantz, ryttmästaren Magnus Ljungfelt, löjtnant Carl Gustaf Ulfsax, och kornetterna Zacharias Aminoff, Carl Adam Rudbäck, Magnus von Hagendorn, Nils Jakob Ulfsax och Nils Petter Gyllenhammar. De måste alla stanna kvar i fångenskap till i maj 1762. Ryttmästare Ljungfelt avled år 1760 i fångenskapen. 104)
Tre ryttare vid Överstelöjtnantens kompani Anders Zinnergren vid Björkhult, Gustaf Grönberg vid Habbelstorp och Daniel Engman vid Änga som alla blev tillfångatagna i striden vid Steinhagen, lyckades några månader senare friköpa sig ur fångenskapen. De anmälde sig genast till ny tjänst.
I mars 1759 upprättades i Dornhoff ett förslag som utvisade ”hur småländska kavallerikommenderingen sig verkligen befinner”. Av den ursprungliga styrkan på 800 korpraler och meniga var 215 man ännu i tjänstdugligt skick, 149 var sjuka och blesserade, 187 avskedade, döda och vakanta och 428 mistade och fångna. Endast en enda ryttare angavs som efterbliven och rymd. Det var sålunda inte mindre än 585 man som av en eller annan orsak ”brast i tjänsten”. 105)
Vid den hemmavarande styrkan hade förändringar skett i befälet. Överste Carl Henrik Sprengtport fick avsked år 1757 och slog sig ner på sin gård i Tjureda socken. Där dog han 13 år senare – 83 år gammal. Han efterträddes av överstelöjtnanten vid Livdragonregementet Herman Fleming af Liebelitz. Han var den siste regementschefen vid Smålands ryttare som tagit del i Karl XII:s krig. Fleming blev redan 1759 överste för Nylands och Tavastehus läns dragonregemente. Hans efterträdare blev nu överstelöjtnanten vid regementet och chefen för fältstyrkan i Pommern Claes Erik Silfverhielm.
Under sommarfälttåget 1760 blev Smålands ryttare invecklade i en ny drabbning vid Taschenberg den 3 september. Del i striden tog hela den stridande styrkan – 287 man. De svenska ryttarna hade till en början övertaget och förföljde de preussiska husarerna en lång väg, men plötsligt gjorde de jagade skvadronerna halt och kringrände sina förföljare. Slaget blev ändå i stort sett lyckosamt för svenskarna, men i den långa striden förlorade de ett hundratal man i stupade och fångna. Av de småländska officerarna tillfångatogs ryttmästare Axel Drake och de båda kornetterna Carl Johan Kellman och Anders Stålhammar — en sonsonson till översten Per Stålhammar. Kornett Stålhammar blev svårt sårad i slaget. 106)
Också under 1761 års fälttåg följde den småländska ryttarstyrkan huvudarmén och tog verksam del i undsättningen av staden Malchin och fäktningen. vid Neu-Kahlen den 1 januari 1762.
Efter Sveriges vapenstillestånd med Preussen fick trupperna återvända till hemorten. Hem till Småland kom också de 13 invalider av regementet, som dittills vårdats i ett krigssjukhus i Stralsund. Alla fångna officerare hade utväxlats, men ännu i mars 1763 fanns 63 småländska ryttare kvar i preussisk fångenskap. De allra flesta av dem hann inte hem till regementsmötet på ”Stora Ränneslätt vid Eksjö” — det första mötet efter kriget — den 12 september 1763.
På Gustav III:s tid
Överste Silfverhielm avgick som chef för regementet år 1762, då han blev landshövding i Jönköpings län. Han efterträddes av majoren vid Adelsfaneregementet Fredrik Ulrik Sparre af Rossvik. Han stod kvar till år 1770, då han utnämndes till löjtnant vid Livdrabantkåren. Sparres efterträdare blev en son av regementet Tomas Carl Rappe. Han hade börjat som volontär vid Smålands kavalleri 14 år gammal år 1735, varit med i det finska och det pommerska kriget och gjort 1760 års fälttåg som frivillig och på egen begäran. Han var en man som var erfaren också i ekonomiska och politiska frågor. År 1762 hade han fått tillstånd att skattköpa Strömsrums kungsgård i Ålems socken; också flera andra gårdar i Småland hade han förvärvat.
År 1769 fick överstelöjtnant Christoffer Reinhold Freidenfelt nådigt avsked och efterträddes av majoren Erik Gustaf Silfversparre, som nu med lättnad kunde lämna ifrån sig majorsexpeditionen. Major vid regementet blev ryttmästare Johan von Gertten.
Journalen i majorsexpeditionen är bevarad. Av den framgår att regementets pukare och trumpetare i juni 1770 inställde sig i Eksjö för att hylla den nye regementschefen Tomas Carl Rappe.
Varje år i augusti eller september brukade regementsmöte hållas på Ränneslätt. Då skulle alla inställa sig: musikanter, sadelmakare och pistolsmeder, regementsfältskären med gesäller och regementspastorn med ordinarie skvadronspräster. Regementsskrivaren skulle lägga upp en rulla över personalen, och över- och underofficerare skulle i tid se över sina uniformer och anskaffa saknade ”epåletter, cordonner, guldsnören och colletter”.
Den 23 februari 1771 ankom meddelande om ”Vår allernådigste Herre och Konung högstsalig i åminnelse Adolf Fredriks högstbeklagelige timade frånfälle”, vilket hänt elva dagar tidigare. Alla officerare och underofficerare samt betjänte (civilmilitär personal) skulle inställa sig i Vetlanda den 8 mars för att avlägga tro- och huldhetsed till ”nuvarande, Vår allernådigste Konung” Gustav III.
Om Gustav III:s statskupp den 19 augusti 1772 nämns inget i journalen annat än en anteckning den 15 september, att regementet erhållit 4 exemplar av den nya regeringsformen och att dessa skulle cirkulera på kompanierna. I november utfärdade överste Rappe order om att alla officerare till åminnelse av den 19 augusti skulle bära ett vitt linnekläde knutet om vänstra armen som fälttecken.
I november 1772 utfärdades också bestämmelser om hur kompanierna skulle samlas vid ett uppbrott mot den norska gränsen. Livkompaniet skulle samlas i Eksjö, Överstelöjtnantens kompani i Hultsfred, Premiärmajorens i Vrigstad och Sekundmajorens (Vetlanda) och Östra härads kompani i Vetlanda. Sunnerbo kompani skulle samlas på det ställe, ”som är åt Jönköpingsvägen mäst beläget”, Jönköpings i Skillingarum och Växjö kompani i Växjö. Alla förberedelser var klara, men denna gång slapp regementet ifrån att dra ut på något bevakningsuppdrag.
I juni 1774 lämnade överste Rappe sitt regemente för att bli landshövding i Kalmar län och på Öland. Han utnämndes samma år till generalmajor och fyra år senare till generallöjtnant. År 1790 dog han på Strömsrum och ligger begravd i Ålems kyrka.
Rappe efterträddes som regementschef av överste Carl von Bohlen. Denne var endast 36 år gammal och hade bakom sig en meriterande krigarbana i Hannovers och Preussens tjänst; dessutom hade han varit diplomat och hovman. 109)
Till överstelöjtnant vid regementet utsågs samtidigt den 31-årige majoren Johan Gustaf Horn af Ekebyholm. Under von Bohlens vistelse i Stockholm förde Horn befälet över regementet. Det var också Horn som i augusti 1774 ledde regementets nermarsch till det stora kampement (fältläger) som Gustav III dragit samman i Skåne. Här fick Smålands ryttare för första gången möta den nye kungen. I lägret inövade man ett nytt fältförvaltningsreglemente. Sedan lägret brutits, tågade regementet hem igen, medan kungen begav sig till Karlskrona för att inspektera sina nybyggda krigsfartyg vid örlogsvarvet.
Regementscheferna växlade snabbt vid denna tid. Överste von Bohlen avgick redan efter ett halvår för att bli överste och chef för Västgöta regemente. Det skedde i samband med ett regementschefsbyte. von Bohlens efterträdare blev den 57-årige generalmajoren och chefen för Västgöta regemente Lars Hierta. Denne avgick också han efter endast några månader, och det blev nu överstelöjtnanten Johan Gustaf Horn af Ekebyholm, som också i realiteten med överstes indelning fick överta befälet över Smålandsregementet.
Till överstelöjtnant i regementet utsågs korpralen vid Livdrabantkåren Daniel Georg Silfversparre. Ny major blev Carl Adolf Ridderborg, som gjort hela sin bana vid regementet.
I samband med regementsmötet på Ränneslätt i augusti 1775 hölls generalmönstring i Eksjö stad av generalen Gabriel Spens. 110) Kompanierna fördes av sina chefer: Sekundmajorens kompani av Axel Otto Drake, Växjö av Bengt Lagercrantz, Sunnerbo av Johan Gustaf Rappe, Östra härads av Erik Johan de la Grange och Jönköpings kompani av Alexander Mauritz von Hagendorn. Av regementets 1.000 ryttare fick 83 avsked vid mönstringen. Av dem var 29 50 år fyllda och hade 30 tjänsteår och tillerkändes därmed underhåll från krigsmanshuskontoret.
Översten erinrades om att vakanserna skyndsamt skulle fyllas. Han skulle därvid inte antaga annat än gott och manbart manskap, ej under 11 kvarter och 1 tum (165 cm), som ägde ansenlig och god kroppsställning och styrka samt åtminstone var på det 18-de året men ej över 30 år.
Hästmönstringen blev skarp. 208 hästar kasserades, och av de hästar som tidigare inskrivits kunde general Spens inte godkänna 23. 231 hästar skulle snarast anskaffas av rusthållarna.
Officerare och underofficerare använde samma uniformer som manskapet. Rockar, västar och hattar hade anskaffats sedan den förra mönstringen. Smärre brister i utrustningen skulle rättas till. De gamla pukfanorna med kung Fredriks namnchiffer kasserades liksom pukslagarens schabrak som var utslitet. Efter mönstringen av varje kompani tillfrågades manskapet om de hade något att klaga över. Ingen hade därvid något att anföra mot befälet, men några ryttare klagade över att de inte hade några torp och andra att torpen var så små och att rusthållarna stympat deras ägor. Regementschefen fick order att göra sig underrättad härom.
General Spens följde därefter övningarna på heden. I sin berättelse konstaterade han att vid exercisen till häst och fot använde översten och de andra officerarna en oförtruten flit och möda, varigenom underofficerare och manskap så väl uti handgreppen som uti rörelser, chargeringar, marscheringar, deployeringar och evolutioner förvärvat så god färdighet att regementet kunde tävla med de övriga i armén. På kort tid hade regementet också förvärvat god färdighet i fotexercisen.
Slaget vid Svensksund
Varje sommar under Gustav III:s tid samlades kompanierna och regementet på gröna övningshedar, mönstrades och övades. Boställena och torpen synades, och reglementen prövades ut. Det skedde en uppryckning i regementets inre verksamhet, som kunde föra tankarna till Karl XI:s tid ett århundrade tidigare. Det framgår också av regementsjournalen att överste Horn var en nitisk officer, som höll sina underlydande i verksamhet. År 1782 befordrades han till generalmajor i armén och sex år senare fick han avsked efter 13 års tjänst som regementschef. Horn, som var ogift, slog sig ner på sin gård Fågelvik i Tryserums socken. Han dog år 1798 och slöt därmed sin grevliga ätt.
Till ny chef för regementet utsågs överstelöjtnanten Erik Johan De la Grange. Han var nu år 1788 54 år gammal och hade bakom sig en 40-årig tjänstgöring vid regementet.
Någon ny överstelöjtnant utsågs inte vid regementet. Premiärmajor var Carl Henrik von Hermansson, som år 1789 fick avsked och då efterträddes av Per Reinhold Tersmeden, som i olika grader tjänstgjort vid regementet sedan år 1775. Sekundmajor var Gustaf Vilhelm von Warnstedt och kompanichefer i övrigt var Isak Lars Silfversparre (Östra Härad), Claes Erik Rappe (Sunnerbo), Gustaf Johan Rappe (Vetlanda) och Albrekt August Rappe (Jönköping). Claes Erik, Gustaf Johan och Albert August Rappe var alla söner till den gamle regementschefen Thomas Carl Rappe och hade i unga år gjort tjänst i den franska armén. Det torde höra till sällsyntheterna att tre bröder samtidigt var kompanichefer vid ett och samma regemente.
I juli 1788 kom order från Krigskollegium i Stockholm att samliga befäl och manskap skulle förbli vid sina stationer. Trossen skulle kompletteras liksom också sjukkistorna. Den 31 augusti följde därpå order om att regementet skulle marschera till Skåne på grund av befarat anfall från den danska sidan.
I väntan på uppbrottsordern sattes ryttarhästarna på stall. Manskapet utrustades med skarpa skott, och rusthållarna fick befallning att skaffa fram proviant, hö och havre. Den 13 september utsändes uppbrottsorder genom express med ”ridande ryttare på klippare”, och kompanicheferna erhöll samtidigt marschrouter för nedfärden till Skåne. Varje kompani skulle genom enskild marsch söka sig till Gottåsa by i Skatelövs socken och Kronobergs län. Här skulle regementet stöta samman, och sedan efter 7 marschdagar och 4 rastedagar komma fram till Mörarp i Skåne. Allt gick efter planerna. Den 6 oktober var man framme i Mörarp. Trupperna förlades i kantoneringskvarter i gårdarna runt Mörarp, medan regementsstaben blev förlagd till Kvistofta. Inga danska trupper gick denna gång över Sundet, och sedan hotet var över, fick regementet den 8 december befallning att återgå till hemorten. Under alla juldagarna var man på marsch. Kring nyåret 1789 nådde kompanierna fram till sina övningshedar, och befäl och manskap kunde återvända hem.
I april 1789 hölls besiktnings- och kassationsmönstringar vid kompanierna, och order utfärdades att alla vakanser ofördröjligen skulle fyllas. I slutet av maj kom så order från kungen att 724 oberidna ryttare genast skulle uppbryta och under forcerad marsch avgå för att bestrida garnisonstjänst i Karlskrona och på skansarna.
Regementschefen skyndade sig att vidarebefordra ordern. Styrkan skulle tas ur alla de åtta kompanierna. Tre ryttmästare skulle medfölja med standar och trumpetare och allt övrigt befäl. Från staben skulle regementsfältskären Barthold Siegbahn ansluta sig med 2 gesäller. Manskapet skulle vara klätt i full livmundering, och rusthållarna skulle förse dem med matsäck, drickspenningar och skjuts till kompaniernas samlingsplatser. God ordning och disciplin skulle råda under marschen till Karlskrona. Som vanligt skulle kompanierna marschera var för sig, och styrkan skulle sammanstöta i Lyckeby.
Den 11 juni var styrkan framme i Karlskrona. Bara två dagar senare följde en ny order från kungen att också den hemmavarande styrkan skulle uppbryta utan hästar och marschera till Karlskrona att där förstärka garnisonen. Den 27 juni kom en ny kunglig order att regementets tält, trossvagnar, trosshästar och trosskuskar skulle avgå till Stockholm och förse de regementen som avgick till Finland för kriget mot Ryssland.
I juli kom order om att 110 av regementets hemmavarande hästar skulle avsändas till Stockholm och Kalmar att där formera en lätt kavalleritrupp. De rusthållare som avstod från dessa hästar fick löfte om att deras rusthåll i fortsättningen under åtta års tid skulle vara vakanta.
En rulla från år 1790 lämnar vissa uppgifter om hur ryttarna sysselsattes under kommenderingen i Karlskrona. En del arbetade i kronobageriet. Samuel Östersten i Östraby fick avsked, sedan han blivit bruten i ryggen under bärande i bageriet. Anders Hörberg i Höreda och Jöns Falk i Applanäs klagade över bråck i högra sidan, som de fått under samma arbete. Tre andra ryttare Anders Fagerström i Tuna, Petter Granman i Granstorp och Carl Sjöstedt i Espebråna hade blivit ”bräckta” under bärandet och fick också de avsked.
Andra ryttare tjänstgjorde hösten 1789 på örlogsflottan. Lars Grimlund i Grimhult fick avsked, sedan han fördärvat högra armen på en kanon ombord på skeppen. Den 44-årige Johan Hök i Mällingsrum blev ”bräckt” under ”serveringen” vid kanonerna, och om den 33-årige Johan Purr i Jönshult säger rullan att han under 1789 års sjökampanj blivit alldeles blind på ena ögat och att han såg föga med det andra. ”Vore väl om honom för en eljes olycklig framtid något underhåll kunde meddelas”.
En del av regementet återvände hem under vintern. Den 5 mars 1790 kom order från kungen att den del av regementet som inte var utkommenderad skulle vara beredd att vid första uppbrottsorder marschera till Stockholm och där göra tjänst vid örlogsflottan. Till befälhavare för denna styrka utsågs ryttmästare Gustav Adolf Rappe. Varje man skulle ha med sig 2 par skor, 3 skjortor, ett par blå kläder och 2 par blå vadmalsbyxor och kunde i gengäld lämna stövlar, sporrar och skinnbyxor hemma. Men livrock och ridbyxor skulle han föra med sig för att ”konservera” sin hälsa.
I mitten av maj fick truppen uppbrottsorder. Den 25 maj inmarscherade manskapet inalles 295 man ryttare och korpraler – i Stockholm, och dagen därpå mönstrades styrkan av översten Daniel Georg Silfversparre, som en gång tjänstgjort vid regementet som överstelöjtnant. Han konstaterade att alla befanns friska och väl klädda med undantag av några få man, som fått åkommor på sina ben av stötar på vagnarna under resan. Allt som allt var det — säger han — ett hurtigt och vackert manskap. 111)
I början av juli 1790 organiserades skärgårdsflottan på fyra brigader. Hela flottan omfattade i allt 189 fartyg, och sedan soldaterna från infanteriet och kavalleriet gått ombord, uppgick besättningen på den väldiga flottan till nära 13.000 man stridande. Av kavalleriet ingick trupper från Livregementet till häst, Östgöta och Smålands kavalleriregementen, Nylands dragonregemente och Bohusläns lätta dragonregemente. 112)
Den 9 juli utkämpade skärgårsflottan slaget vid Svensksund. Den svenska flottan hade ordnat sig så att mitten och högra flygeln bildade en vinkel mot varandra. Den ryska flottan gick till anfall mot denna vinkel. De möttes av en stark eld. Medan striden pågick ökade vinden i styrka och drev samman de ryska galärerna. Det uppstod på så sätt svår trängsel och oreda på den ryska sidan. Svenskarna fortsatte sin eld. Överallt stred man tappert både sjötrupper och landtrupper. Framåt eftermiddagen måste ryssarna dra sig tillbaka, men under återtåget uppstod en allmän förvirring som slutade i ett stort nederlag. Inalles förlorade ryssarna 52 fartyg. De svenska förlusterna var mycket små. Till minne av detta slag fick regementets standar inskriften Svensksund 1790. Regementets förluster i denna strid är inte kända.
Kriget med Ryssland upphörde samma år, och de utkommenderade styrkorna på skärgårdsflottan och i Karlskrona kunde återvända hem.
Har du kommentarer eller vet mer?
Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.
Vidare läsning
Smålands Ryttare 1543-1606: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1543–1606. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975). Alf Åberg, en framstående historiker och arkivarie, var doktor i historia och hade en lång och framgångsrik karriär som forskare och skribent. Med stor expertis och engagemang har han skildrat den småländska ryttarhistoriens utveckling. Åberg, som även var chef för Krigsarkivet mellan 1979 och 1982, är känd för sina omfattande bidrag till svensk militärhistoria.
Smålands Ryttare 1608-1629: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1608–1629. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands ryttare 1629-1637: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1629–1637. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands Ryttare 1641-1678: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1641–1678. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands Ryttare 1679-1699: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1679–1699. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands Ryttare 1700-1722: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1700–1722. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
Smålands Ryttare 1791-1891: I detta inlägg presenterar jag den del av Alf Åbergs Smålands ryttare som behandlar perioden 1791–1891. Framställningen bygger på hans arbete i boken Kungliga Smålands husarregementes historia (1975).
De 206 belönade Småländska ryttarna; I militieräkningen för 1596 finns en lista på de småländska ryttare som tillerkändes 6 daler vardera för deras insatser vid stormningen av Kalmar natten mellan den 1 mars och 2 mars 1599. Jag har skrivit av den och finns här nedanför under ”Stormpenningen”. Här finner vi bland annat tre ryttare från Fröderyd och kvartermästaren Jon Brunk från Bäckaby.
Militieräkningar; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från Riksarkivets ” Militieräkningar 1537-1827”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.
Strödda militiehandlingar före 1631; Detta register innehåller avskrifter av uppgifter om ryttare och soldater från främst Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad), hämtade från ”Riksarkivets Strödda militiehandlingar före 1631”. Syftet är att ge släktforskare tips om var de kan hitta information om soldater och ryttare, särskilt från Småland och Västra Härad.
Rullor Smålands Kavalleriregemente; Det här registret över Smålands kavalleriregemente innehåller ryttarna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad) och omfattar perioden 1589 till 1692. Totalt är det över 2000 poster.
Rulla 1632 Smålands Ryttare; Det här är en avskrift av rulla 1632:2 för Fredrik Stenbocks kompani. Detta kompani bestod av 103 ryttare från Västra och Tveta härader. De är mönstrade i Kalmar den förste juni 1630, alldeles innan överskeppningen till Usedoms stränder. De var med från allra första början då Sverige med Gustav II Adolf trädde in på scenen i det stora krig som pågick i Tyskland; det som för eftervärlden är känt som trettioåriga kriget men då kallades för Tyska kriget. Mönsterskrivaren Nils Persson fortsatte att anteckna ryttarnas öden fram till oktober 1631 vilket ger oss en förhållandevis detaljerad bild av var regementet rörde sig och vilka strider de var inblandade i.
Källor
Texten i detta inlägg är hämtad från boken Kungliga Smålands Husarregementes Historia, utgiven av Föreningen Smålandshusarens redaktionskommitté, Eifels boktryckeri AB, Eksjö 1975.
Källhänvisningar
96) Krigskollegii husesynskontor, husesynsinstrument, Suppl. I, Smålands kavalleriregemente,
1724, Kra.
97) Smålands husarregementes arkiv, 1778/8, Kra.
98) Se biografi över Freidenfelt av C. G. Malmström i Vårt försvar 1907, s. 96 ff.
99) C. T. Kocken, Från finska kriget 1741-1742, s. 17 ff.
100) Smålands husarregementes arkiv, 1743: II, Kra. 8 gamla standar hade satts in i Eksjö kyrka. De nya kyrksakerna av engelskt tenn fanns hemma vid regementet.
101) Smålands husarregementes arkiv, 1743: 4-6, samt Generalmönsterrullor, Smålands kavalleriregemente 1743, Kra.
102) Smålands husarregementes arkiv, 1743: 13, Kra.
103) T. 1757-1762, 1915, s. 191 ff.
104) T. Säve a. a. s. 237 och Smålands husarregementes arkiv, 1759/3, Likvidationer med fångna officerare, Kra.
105) Smålands husarregementes arkiv, 1759/8, Kra.
106) T. Säve a. a. s. 375.
107) Smålands husarregementes arkiv, 1763/2 och 1763/8, Kra.
108) Smålands husarregementes arkiv, 1764/3, Journal 1764-1782, Kra.
109) C. T. Kocken, Kungl. Västgöta regemente, II, 1948, s. 45.
110) Generalmönsterrullor, Smålands kavalleriregemente, 1775, Kra.
111) Generalmönsterrullor, Smålands kavalleriregemente, 1790, Kra.
112) Svensksund 1790-1940, utg. av Försvarsstabens krigshistoriska avdelning, 1940, s. 95 ff. 113) Smålands husarregementes arkiv, 1791/4, Journal år 1791, Kra.