Durchtågens plågoandar

Durchtågens plågoandar

”Hela allmogen här uthi Ösboo häradh klaga öffwer dhen stoora wåldh och orätt dhem ähr wederfaritt aff dhe många durchtogen aff Soldaterna”. Så börjar vintertinget 1667 där bönder från socknarna Rydaholm, Voxtorp, Tånnö, Värnamo, Åker och Byarum framförde klagomål på soldaternas framfart i deras hembygd. Trots att fred hade rått i riket under 1660-talet rörde sig skaror av soldater till fots utmed landsvägen till och från Skåne genom de småländska skogarna. Och det frestade hårt på bönderna som fick ställa upp med kost, logi och skjuts.

Sverige hade genom Karl X Gustavs blixtkrig mot Danmark 1658 fått Skåne och de andra sydliga landskapen genom freden i Roskilde. I dessa landskap fanns fästningar, som till exempel Helsingborg och Ängeholm, vilkas garnisoner behövde soldater även under den tid av fred som därefter följde.

De durchtåg som nämns här ovanför innebar marsch av krigsfolk genom eget land, och de soldater som där ingick var troligen soldater som marscherande endera på väg att lösa av en garnison, eller blivit avlösta. De marscherande soldater som drog på sig klagomål var från Jönköpings och Östgöta infanteriregementen.

Lagastigen genom Östbo

De klagande bönderna kom alla från byar som låg utmed landsvägarna genom Östbo härad. Den viktigaste var Lagastigen, den urgamla vägsträckningen som följde ån Lagans lopp genom Halland och Småland. Denna landsväg gick från Jönköping via Värnamo och vidare ned till Markaryd och följde huvudsakligen dagens E4. Den andra landsvägen gick från Värnamo och vidare mot Växjö och följde i stort sett dagens riksväg 27.

Karta över Östbo härad 1679. Markerat med röda ”stjärnor” är platser varifrån allmogen framförde klagomål på durchtågen. Källa: Historiska kartor, lantmäterier, 1679 Jönköpings län.

Durchtåg och omläggning

Ur allmogen klagan i domboksmaterialet förstår man att det fanns ett utarbetat och vedertaget förfaringssätt hur ett durchtåg skulle genomföras, om än inte utan knot och tredskande från böndernas sida.

En högre officer red före och begärde omläggning för den lokala befallningsmannen, i regel länsmannen. Med omläggning menades att man för en trupp behövde förlägga, inkvartera, ett antal personer och hästar på olika gårdar hos bönder vilka hade skyldighet att underhålla dem.

Officeren var skyldig att visa upp sin ordre; en ordre var en skriftligt upprättad föreskriven ordningsföljd för den marscherande truppstyrkan. Där beskrevs den inbördes ordning i vilken de olika soldaterna i truppavdelningarna vid förflyttningen skulle följa efter varandra. På så sätt fick länsmannen ett intyg från högre ort samt även reda på hur många soldaterna det rörde sig om och vart de skulle, varefter han kunde planera det hela. Samt rida med trupperna.

Bönderna längs landsvägarna var förpliktigade att ge kontributioner i form av mat, husrum, öl eller ölpenningar och hästskjuts.

Fänrik Espings överfall

På sommaren 1666 marscherade trupper från Jönköpings infanteriregemente från Skåne mot sin hembygd, kanske från garnisonen i Helsingborg eller i Ängelholm. De kom på landsvägen från Markaryd. I spetsen för dessa gick fänriken och manhaftige Per Esping, hemmahörande i Kallsjö i Fröderyd socken. Hans uppgift var att följa sina soldater till deras hembygd i socknarna Malmbäck, Vrigstad och Hjälmseryd i Västra härad.

När han kom in i Östbo härad begärde han omläggning av länsmannen Josua Skarp. Denne frågade hur många hästar fänriken behövde och bad om ordre. Fänrik Esping svarade då att någon sådan hade han inte men att en löjtnant snart kommer efter som har ordre med sig.

Länsmannen Josua Skarp svarade då, helt enligt reglementet, ”att på det sättet får han ingen omläggning” och heller ingen hästskjuts utan ordre. Då rann sinnet av fänrik Esping som då ”öfwerfallet Länssmannen medh hugg och slagh” med en käpp. Fänriken synes ha tilldelat honom slag om ryggen av vilket han fick bestående men, eller ”sedermehra ähre förlytte” som länsman Josua själv uttryckte saken.

Fänrik Esping och hans mannar for vidare fram. Av nämndemannen och bonden Per Persson och de andra bönderna i Upplöv, Rydaholms socken, lade fänrik Esping beslag på tre kakor och tre köttstycken. Dessutom tvingade han till sig ölpenningar av dem.

Begreppet manhaftig kan förtjänas en förklaring; det var den benämning Per Esping hade. I första hand kommer man kanske att tänka på karlaktig, manlig, karsk och beslutsam. Men förr betydde det främst modig och tapper. Det var ett hedrande epitet som särskilt användes för en ofrälse underofficer.

Löjtnant Johan Hillebard

Stökigt hade det även varit på utresan för samma kompani om våren samma år 1666, då de var på väg till Skåne. Då förde löjtnanten Johan Hillebard, från Torarp i Svenarums socken, sina soldaterna söderut och när han for genom Östbo härad krävde han 10½ marker kopparmynt för ölpenningar av Per i Hornaryd, Värnamo socken. Från en annan gård tog han två kakor och tolv ägg.

Därutöver tog löjtnanten en halv skäppa korn till sin egen häst. I Småland var under 1600-talet en skäppa detsamma som 1/6 tunna. Storleken på en tunna torrvaror varierade, men kanske hade man i Östbo redan anammat Georg Stiernhielms rikslikare från 1665 vilken rymde 146.6 liter. Det innebär i så fall att den halva skäppan korn som löjtnanten lade beslag på var på tolv liter, eller ungefär som en hink.

Regementskvartermästaren Göran Fuchs

Bengt Nilsson och hans gårdman i Nöbbele i Värnamo socken var några andra som våldgästades på sommaren 1666. Då hade regementskvartermästare vid Jönköpings infanteriregemente, Göran Fuchs, vid utresan mot Skåne tilltvingat sig två marker i ölpenningar, två kakor och två köttstycken. Kvartermästaren och hans soldater hade stannat i Nöbbele i två nätter och tog vad som behagade ur de förtvivlade böndernas förråd.

Löjtnanten Måns Jonsson Graafs framfart

Löjtnanten manhaftige Måns Jonsson i Stiernflychts kompani under Östgöta infanteriregemente var en annan officer som gick hårt fram på sin hemreresa genom häradet 1666. Hans lista på oförätter mot bönderna var lång; framförallt bönderna i Hjälsammar råkade illa ut.

Vid omläggningen i Tånnö hade nio sjuka soldater anvisats till Hjälshammar. När dessa om natten anlände till byn för inkvartering krävde löjtnanten 20 öre silvermynt vardera av sju av bönder där boendes; Sven Eriksson, Kerstin Persdotter, änkorna Karin Djursdotter och Karin Jönsdotter, Knut och hans gårdman Bengt Johansson samt Lars Johanssons hustru.

Nils Eriksson, även han i Hjälshammar, skjutsade löjtnanten Måns Jonsson med två hästar. Då begärde löjtnanten nio kannor öl, ”men medh storr Bön slaph medh 6 öre Sölfwermynt”.

Löjtnanten och hans sällskap gästade nämndemannen Per i Grytås där de fick mat och dricka. Per tvingades även ge honom en mark silvermynt och löjtnanten tog därefter sju hästar med sig.

Även skjutsrättarna behandlades illa. En skjutsrättare var förr en befattningshavare, vanligen en bonde, med uppgift att handha skjutsväsendet inom ett visst område och tillse att transportmedel vid behov ställdes till förfogande. Skjutsrättaren i Klevshult blev skrämd och flydde efter hot om hugg och slag. Av skjutsrättaren Jöns i Taglarp begärde löjtnanten omläggning om åtta hästar och för det fick han ingen ersättning. Från Taglarp fick man skaffa fram nio kannor öl, tre fårlår och tre kakor vilket man inte heller erhöll någon ersättning för.

Av folket i Götarp tog han 28 öre silvermynt. I Taglarp hotades bönderna av en utskickad hakeskytt som pressade dem på pengar. Men då de inga pengar hade att ge honom, tvingades de istället att ge skjuts samt öl.

Allmogens klagomål på Östbo häradsting

Soldaternas våldsamma framfart på sina resor till och från Skåne blev för mycket för bönderna. De många oförätterna mot dem som bodde utmed landsvägarna i Ösbo härad togs upp på vintertinget i Värnamo som hölls den 25 och 26 februari 1667. Den första punkten på den första tingsdagen behandlade man hur ”Hela allmogen här uthi Ösboo häradh klaga öffwer dhen stoora wåldh och orätt dhem ähr wederfaritt aff dhe många durchtogen aff Soldaterna”.

Man klagade på de ”durchtogh som här fram eller tillbaka går bliffwa allmogen så wäll aff officeraren som gemen man twingadhe till att giffwa dhem öhlpenningar och annat”. Ett stort problem för dem var, förutom att behandlas illa, var att man sällan fick reda på officerarnas eller soldaternas namn. Det gjorde det svårt att begära ersättning av kronan eller stämma in dem till tinget.

Bönderna framförde allmänna klagomål om att offierare kunde begära 20 till 30 hästar åt gången. De begärde stora kontributioner i form av mat och pengar men att man inte förflyttade sig mer än en och en halv mil om dagen. Det här medförda att fler gårdar pungslogs med dyra kontributioner. Vid övernattningarna tvingade soldaterna öl och mat av bönderna.

En mil i äldre tider motsvarade ungefär dagens mil; den var 10688 meter. Genom 1665 års regelverk infördes en enhetlig definition av milen och motsvarade 6000 famnar, 18 000 alnar eller 36 000 fot. En mil skulle motsvara avståndet mellan gästgivaregårdarna.

Dessutom framfördes besvär över att soldaterna tog skjutshästar och varken visade bevis eller att länsmannen fick vara med och styra över tågordningen.

Nils Jonsson i Ulås klagade att han ”blef huggen i sin hand aff een östgiöthe Soldatt, så att han hafwer måst gådt förlammadt i 6 weckors tijdh”.

Näste man att stiga upp inför häradsnämnden var skjutsrättaren Jöns Svensson i Tokarp i Byarum socken. Han berättade att inte fått se någon tågordning och därför inte vetat hur många hästar som skulle behövas. Denna oordning ledde till att soldaterna belastade ett fåtal gårdar alldeles för hårt samt att de där gått hårt fram och hanterat bönderna illa. Jöns berättade vidare hur löjtnanten Måns Jonsson från Rystad socken i Östergötland, åkte hem i förväg och tog med sig åtta hästar trots att han var ensam. Dessutom tog han i Taglarp en halv mark kopparmynt och ett halvt skålpund kött (4.25 kg), samt i Götarp tog han 3½ marker silvermynt och alla deras hästar.

Det rättsliga efterspelet

Klagomålen nådde landshövdingen Gustaf Ribbing (1613-93) för Jönköpings län. Gustaf Ribbing var den sjunde landshövdingen här och hade tillträtt sin tjänst i fyra år tidigare, år 1663. Landshövdingen var kungens främste representant ute i landet. Ämbetet inrättades 1634 av rikskanslern Axel Oxernstierna då landshövdingen blev befallningsmannen för den civila statsförvaltningen i ett län. Han hade flera uppgifter, och en av dem var att skydda det vanliga folket från övergrepp.

Som svar härpå uppmanade Gustaf Ribbing allmogen i Östbo härad till rannsakning om de hade någon ”officerare eller gemen att klaga som i förledhne åhren som här igenom landet haffwa Marcherat”. Denna uppmaning hörsammades och på hösttinget 1667, några veckor efter Gustav Ribbings brev, fick allmogen berätta mer om de övergrepp som de utsatts för.

De första klagomålen på detta ting rörde de tre officerarna från Jönköpings infanteriregemente; fänriken Per Jonsson Esping och löjtnanten Johan Hillebard, båda tillhörande Fabian von Fittinghoffs kompani, samt regementskvartermästaren Göran Fuchs.

Rannsakningen 1669

Sedan förflöt nästan två år och inget mera hände. Uppenbarligen hade allmogens klagan inte fått gehör på högre ort. Ett försök gjordes av häradets herredagsman, alltså böndernas representant på riksdagen i Stockholm, 1668. Och det fick avsedd effekt. Klagomålen nådde nu krigskollegium som den 29  augusti skickade ett brev till landshövdingen i Jönköping där man nu blivit underrättad ”öfwer det wåldh och oförrät som allmogen sigh uthi häradedt af någre officerare uthi derass Marcherande ähr wardet tillfogat”.

Krigskollegium var det centrala ämbetsverk som närmast under konungen hade den högsta ledningen av den svenska arméns förvaltning, inrättat 1636 efter idé av Gusav II Adolf.

På sommartinget 1669 återupptogs därför rannsakningen över löjtnanten manhaftige Måns Jonsson från Nicolaus Stiernflychts kompani och Östgöta infanteriregemente. Han var denna gången närvarande vid tinget och hans förehavanden upptar två och en halv sida i domboken. Den ene bonden efter den andre steg upp inför rätten och berättade oförätterna som de utsatts för, som beskrivits här ovanför. Han medgav i stort sett alla de återberättade händelserna, men om händelserna i Hjälshammar förklarade han att de vid omläggningen i Tånnö hade fördelat nio sjuka soldater i Hjälhammars by: de anlänt nattetid hade han utkrävt pengar som han sedan fördelat dem emellan.

Vidare hävdade löjtnanten ”sigh wara af sin Major förordnadt att föllia krigssfolcket hem och wara derass qwartermästare på resan”. Med det menade han att han i egenskap av kvartermästare handlat riktigt. Emellertid kunda han inte visa upp någon sådan ”befallningh af sin Major”.

Den andre officeren att rannsakas var fänriken manhaftige Per Jonsson Esping, ”hwilken och nu ähr tillstädes”. Återigen berättade länsmannen Josua Skarp och nämndemannen Per Persson i Upplöv om fänrikens misshandel och tilltag. Per Esping erkände det vara sant som länsmannen och bönderna anförde mot honom. Han verkar ha ångrat sina gärningar och hade redan förlikts med länsmannen och bönderna. Sedan konstaterade häradsrätten att ”flere ährer intet här i häradt, som sigh öfwer Esspingen hafwer att beswära, uthan bedia att han för detta sitt förseende måtte blifwa med straf förskont, efter han icke så stoora klagemåhl hafwer uppå sigh”.

Löjtnant Hillebards rannsakning blev inte av då han avlidit föregående år, endast 33 år gammal.

Rannsakningsprotokollen över löjtnanten Måns Jonsson och fänrik Per Jonsson skickades därefter in till krigskollegiet då denna kategori av ärenden låg under den militära rättskipningen. Hur det gick sedan vet jag inte.

Måns och Pers överordnade fick reda på deras tilltag genom häradsrättens protokoll från rannsakning. Det är inte omöjligt att de fick någon form av tillrättavisning eller straff, men deras militära karriärer led ingen skada. Måns blev 1671 regementskvartermästare men fick 1674 avsked på förslag från krigskollegium då han ”för dagligt fylleris skull mera till konfusion än till gagn är”. Per fortsatte som fänrik och befordrades till löjtnant strax före sin död 1677 då han var kommenderad i Stettin i Pommern.

Avslutning

De här återberättade övergreppen av bönderna utmed landsvägarna skedde alla inom i Östbos härad. Säkerligen står liknande händelser att finna i andra härader utmed regementenas durchtåg.

Det fanns trots allt ett rättssystem där allmogen kunde vände sig till högre ort och få sin sak prövad, låt vara att det tog tid innan det nådde krigskollegium. Förhoppningsvis fick de någorlunda gottgörelse för de beslagtagna pengarna och varorna.

Som protokollet nämner var det svårt för bönderna att får namnet på ansvariga befäl, varför man kan förmoda att många kom undan. Det var i slutänden bara fyra som omnämns i tingsprotokollet; noterbart är tre av dem från Jönköpings infanteriregemente. Men det var Måns Jonsson från Östgöta infanteriregemente som bar sig värst åt.

Vad var värdet av pengarna som löjtnanterna Johan Hillebard och Måns Jonsson tvingade av bönderna? Pengarna som de tog anges i både mark och öre, samt kopparmynt (kmt) och silvermynt (smt). Så för att ta reda på det, är det bra att veta att för 1665 gällde: 1 daler = 4 mark = 32 öre, samt att 1 daler smt  = 3 daler kmt.

När Måns Jonsson tog 20 öre silvermynt vardera av sju av bönder i Hjälshammar, motsvarade detta drygt en tunna råg eller knappt en tunna sill. När Johan Hillebard tog 10½ marker kopparmynt av Per i Hornaryd, motsvarade det värdet av tre enkla måltider på en av gästgivargårdarna i trakten. För en nutida betraktare kanske detta inte upplevs som så stora summor värt att bråka om i flera år, men det här var på naturahushållningens tid och pengar var en bristvara som man fick slita hårt för att få ihop. För bönderna i Hjälshammar motsvarade penningsumman omkring två dagars dagsverke vardera, om de nu gjorde några sådana. För Per i Hornaryd var motsvarande värde av hans pengar ett till två dagsverken.

Thomas Lindgren, 2022.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Östbo härads dombok 1667 och 1669; avskrift av rannsakningarna om allmogens klagomål på soldaternas durchtåg 1666.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Östbo härads dombok och som finns avskrivet i inlägget https://minaanor.com/blog/2022/01/24/utdrag-ur-ostbo-harads-dombok/. De fyra protokollen är:

  1. 1667-02-25, §1: Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:36 (1661-1671) Bild 2560
  2. 1667-10-29, §9: Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:36 (1661-1671) Bild 2710 (AID: v190313.b2710, NAD: SE/VALA/0382503)
  3. 1669-06-14, §27: Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:36 (1661-1671) Bild 3200 (AID: v190313.b3200, NAD: SE/VALA/0382503)
  4. 1669-06-14, §28: Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Jönköpings län (F) EVIIAAAC:36 (1661-1671) Bild 3210 (AID: v190313.b3210, NAD: SE/VALA/0382503)

Övrigt:

  1. Gustaf Ribbing, https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Ribbing_(landsh%C3%B6vding)
  2. Hillebard nr 629, https://www.adelsvapen.com/genealogi/Hillebard_nr_629
  3. Landshövdingar I Jönköpings län, https://sv.wikipedia.org/wiki/Landsh%C3%B6vdingar_i_J%C3%B6nk%C3%B6pings_l%C3%A4n
  4. Svensk mil, https://sv.wikipedia.org/wiki/Mil
  5. Skäppa, https://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%A4ppa
  6. Tunna, https://sv.wikipedia.org/wiki/Tunna_(rymdm%C3%A5tt)
  7. Lagastigen, https://sv.wikipedia.org/wiki/Lagastigen
  8. Svenska akademiens ordlista [SAOB], https://www.saob.se/artikel/
  9. Vad kostade det? Av Lars O Lagerqvist och Ernst Nathorst-Böös, ISBN 91-03343-X
  10. Kronoskjutsning och ”durchmarscher” i byarumstrakten på 1600-talet, avIngemar Wickström, artikel i Byarums hembygdsförening Årsskrift 2010, Tabergs Tryckeri 2010

Fänrik Per Jonsson Esping (död 1677 i Stettin), Fabian von Fittinghoffs kompani, Jönköpings infanteriregemente:

Löjtnant Johan Hillebard, Fabian von Fittinghoffs kompani, Jönköpings infanteriregemente:

Regementskvartermästare Jörgen Fuchs, Jönköpings infanteriregemente:

Måns Jonsson Graaf i Nicolaus Stiernflychts kompani, Östgöta infanteriregemente:

Kommentarer är stängda.
Hoppa till verktygsfältet